Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 10 mars 2011 (begäran om förhandsavgörande från Cour de cassation — Frankrike) — Charles Defossez mot Christian Wiart, i egenskap av konkursförvaltare för Sotimon SARL, Office national de l'emploi fonds de fermeture d'entreprises, Centre de gestion et d’études de l’Association pour la gestion du régime de garantie des créances des salariés de Lille (CGEA)

(Mål C-477/09) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Direktiven 80/987/EEG och 2002/74/EG - Arbetsgivarens insolvens - Skydd för arbetstagarna - Betalning av utestående fordringar till arbetstagarna - Fastställelse av behörig garantiinstitution - Gynnsammare garanti enligt nationell rätt - Möjlighet att göra anspråk på denna garanti)

2011/C 139/09

Rättegångsspråk: franska

Hänskjutande domstol

Cour de cassation

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Charles Defossez

Motpart: Christian Wiart, i egenskap av konkursförvaltare för Sotimon SARL, Office national de l'emploi fonds de fermeture d'entreprises, Centre de gestion et d’études de l’Association pour la gestion du régime de garantie des créances des salariés de Lille (CGEA)

Saken

Begäran om förhandsavgörande — Cour de cassation (Frankrike) — Tolkning av artiklarna 8a och 9 i rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (EGT L 283, s. 23; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 121), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/74/EG av den 23 september 2002 (EGT L 270, s. 10) — Fastställelse av behörig garantiinstitution för betalning av arbetstagarnas utestående fordringar — Institutionen i den medlemsstat på vars territorium arbetstagarna normalt utför sitt arbete — Arbetstagarens möjlighet att göra anspråk på den gynnsammaste garantin från den institution vid vilken arbetsgivaren är försäkrad och till vilken denne betalar avgifter enligt nationell rätt.

Domslut

Artikel 3 i rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens, i den lydelse som gällde före ändringen av artikeln genom direktiv 2002/74/EG, ska tolkas så, att när det gäller betalningen av en arbetstagares utestående fordringar, då arbetstagaren normalt utför sitt arbete i en annan medlemsstat än den i vilken arbetsgivaren har sitt säte — och arbetsgivaren har förklarats vara insolvent före den 8 oktober 2005 — och när arbetsgivaren inte är etablerad i denna andra medlemsstat och uppfyller sin skyldighet att erlägga avgifter för finansiering av garantiinstitutionen i den medlemsstat där arbetsgivaren har sitt säte, är det denna institution som ska fullgöra de skyldigheter som föreskrivs i denna artikel.

Direktiv 80/987 utgör inte hinder för att det i en nationell lagstiftning föreskrivs att en arbetstagare kan göra anspråk på lönegarantin från en nationell institution i enlighet med lagstiftningen i denna medlemsstat, antingen som komplement eller som substitut i förhållande till den garanti som tillhandahålls av den institution som utpekats som behörig enligt direktivet, dock under förutsättning att nämnda garanti medför en högre skyddsnivå för arbetstagaren.

(1)  EUT C 37, 13.02.2010