1. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Skada – Fastställande av orsakssamband – Kriterier
(Rådets förordning nr 384/96, artikel 3.6 och 3.7, och rådets förordning nr 1225/2009, artikel 3.6 och 3.7)
2. Internationella avtal – Avtal om upprättande av världshandelsorganisationen – GATT från år 1994 – Direkt effekt – Föreligger inte – Omöjlighet att åberopa WTO:s avtal som grund för att bestrida en rättsakts lagenlighet – Undantag – Gemenskapsrättsakt vars syfte är att säkerställa verkställighet därav eller som uttryckligen och klart och tydligt hänvisar därtill
(Artikel 230 EG; 1994 års allmänna tull- och handelsavtal)
3. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Skada – Institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser
(Rådets förordning nr 384/96, artikel 3, och rådets förordning nr 1225/2009, artikel 3)
4. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Skada – Fastställande av orsakssamband – Institutionernas skyldigheter
(Rådets förordning nr 384/96, artikel 3.7, och rådets förordning nr 1225/2009, artikel 3.7)
5. Unionsrätt – Principer – Rätten till försvar – Iakttagande därav i administrativa förfaranden – Antidumping
6. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Skada – Fastställande av orsakssamband – Institutionernas skyldigheter
(Rådets förordning nr 384/96, artikel 3.7, och rådets förordning nr 172/2008 och nr 1225/2009, artikel 3.7)
7. Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Fastställelse av föremålet för tvisten – Kortfattad framställning av grunderna för talan – Allmän hänvisning till andra inlagor, till och med sådana som bilagts ansökan – Avvisning
(Domstolens stadga, artikel 21 första stycket och artikel 53 första stycket; tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1 c)
8. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Bedömning av gemenskapsintresset – Beaktande av uppgifter som hänför sig till en period efter undersökningen – Tillåtlighet
(Rådets förordning nr 384/96, artiklarna 6.1 och 21.1, och rådets förordning nr 1225/2009, artiklarna 6.1 och 21.1)
9. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Bedömning av gemenskapsintresset – Institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning – Omständigheter som ska beaktas
(Rådets förordning nr 384/96, artikel 21.1, och rådets förordning nr 1225/2009, artikel 21.1)
10. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Förordning om införande av antidumpningstullar
(Artikel 253 EG)
11. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Undersökningens gång – Tillgängliga uppgifter – Möjlighet att använda sig därav för det fall ett kontrollbesök ställs in
(Rådets förordning nr 384/96, artikel 18.1 och 18.3, och rådets förordning nr 1225/2009, artikel 18.1 och 18.3)
12. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Omfattningen av kommissionens skyldighet att kontrollera att de uppgifter som lämnats av berörda parter är korrekta – Upplysningar som lämnats i samband med att ett bolag ansetts vara ett företag som verkar i en marknadsekonomi – Omfattas
(Rådets förordning nr 384/96, artiklarna 2.7 b, 6.8 och 16.1, och rådets förordning nr 1225/2009, artiklarna 2.7 b, 6.8 och 16.1)
13. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Bedömning av gemenskapsintresset – Åsidosättande av rätten till försvar – Ingen påverkan på lagenligheten hos en förordning som inför en slutgiltig tull – Villkor
(Rådets förordning nr 384/96, artikel 3.7, och rådets förordning nr 1225/2009, artikel 3.7)
1. Det framgår av artikel 3.6 i grundförordning nr 384/96 om antidumpning (nedan kallad grundförordningen) (nu artikel 3.6 i förordning nr 1225/2009) att institutionerna ska visa att det just är den dumpade importen som åsamkat gemenskapsindustrin väsentlig skada, med avseende på importens omfattning och priser. Det framgår därefter av artikel 3.7 i grundförordningen (nu artikel 3.7 i förordning nr 1225/2009) att institutionerna dels ska granska andra kända faktorer utöver den dumpade importen vilka samtidigt med denna skadar gemenskapsindustrin, dels säkerställa att den skada som vållas av dessa faktorer inte tillskrivs den dumpade importen.
Syftet med dessa bestämmelser är att tillse att institutionerna särskiljer de skadliga verkningarna av den dumpade importen från verkningarna av andra faktorer.
För att detta mål ska uppnås, är det under vissa förhållanden nödvändigt med en gemensam bedömning av dessa andra faktorer. Så är fallet om institutionerna efter en bedömning kommer fram till att var och en av dessa faktorer haft en negativ effekt på gemenskapsindustrin, utan att denna inverkan kan betraktas som väsentlig.
Analysen av huruvida det finns ett orsakssamband måste inte med nödvändighet utföras avseende gemenskapsindustrin i dess helhet, så att varje skada som åsamkats en enda gemenskapsproducent av en annan faktor än den dumpade importen inte kan beaktas. Institutionerna ska nämligen dels granska andra kända faktorer utöver den dumpade importen vilka samtidigt med denna skadar gemenskapsindustrin, dels säkerställa att den skada som vållas av dessa andra faktorer inte tillskrivs den dumpade importen. Det preciseras inte i artikel 3.7 i grundförordningen att det vid granskningen endast ska tas hänsyn till skada som orsakats gemenskapsindustrin i dess helhet av andra faktorer. Det är således under vissa förhållanden möjligt att en skada som åsamkats en enskild gemenskapsproducent av en annan faktor än den dumpade importen ska beaktas, när den har bidragit till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin i dess helhet. Det är emellertid angeläget att precisera att en sådan möjlighet inte betyder att institutionerna är skyldiga att systematiskt analysera varje gemenskapsproducents individuella situation.
(se punkterna 30, 31, 37, 41–45, 88, 180, 194, 195 och 209)
2. De avtal som ingåtts inom ramen för världshandelsorganisationen (WTO) ingår, med hänsyn till deras beskaffenhet och systematik, i princip inte bland de regler som unionsdomstolen ska beakta när den prövar lagenligheten av unionsinstitutionernas rättsakter i enlighet med artikel 230 första stycket EG. Om gemenskapen avsett att fullgöra en särskild förpliktelse vilken den åtagit sig inom ramen för WTO, eller om en unionsrättsakt innehåller en uttrycklig hänvisning till vissa bestämmelser i WTO-avtalen, åvilar det emellertid unionsdomstolen att pröva lagenligheten av unionsrättsakten i fråga med hänsyn till WTO:s regler. Så är fallet beträffande grundförordningen, som har till syfte att i unionsrätten så långt som möjligt införliva bestämmelserna i 1994 års antidumpningsavtal. Även om de tolkningar av antidumpningsavtalet som WHO:s tvistlösningsorgan har gjort inte är bindande för tribunalen vid dess bedömning av en förordnings giltighet, finns det inte något som hindrar att tribunalen åberopar dem, när det rör sig om tolkningen av en bestämmelse i grundförordningen.
(se punkterna 32, 33 och 36)
3. Frågan huruvida gemenskapsindustrin har vållats skada och huruvida denna skada beror på import som varit föremål för dumpning, liksom frågan huruvida andra kända faktorer har bidragit till den skada som gemenskapsindustrin har vållats, innebär en bedömning av komplicerade ekonomiska förhållanden vid vilken institutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Unionsdomstolens prövning ska därför endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning och för motivering har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk.
(se punkterna 51, 90 och 164)
4. Det kan inte hävdas att det med nödvändighet innebär ett åsidosättande av artikel 3.7 i grundförordningen att basera bedömningen av orsakssambandet mellan den dumpade importen och den skada som vållats gemenskapsindustrin på det nominella teoretiska kapacitetsutnyttjandet och inte på det reella kapacitetsutnyttjandet. Det råder nämligen inte något tvivel om att en omställning av produktionen till en annan marknad måste leda till en justering av uppgifterna angående produktionskapaciteten. Nämnda uppgifter måste inte återspegla alla tillfälliga avbrott i produktionsanläggningarna. Däremot måste institutionerna under dessa förhållanden säkerställa iakttagandet av de skyldigheter som följer av artikel 3.7 i grundförordningen (nu artikel 3.7 i förordning nr 1225/2009) och göra en bedömning som skiljer mellan den skada som dessa tillfälliga produktionsavbrott i förekommande fall orsakat, och den skada som orsakats av den dumpade importen.
(se punkterna 105 och 109)
5. De krav som följer av att rätten till försvar iakttas ska beaktas, inte endast i samband med förfaranden som kan leda till sanktioner utan även i samband med undersökningsförfaranden som genomförs innan en antidumpningsförordning antas som kan påverka berörda företag direkt och individuellt och få ofördelaktiga följder för dessa. I synnerhet ska berörda företag ha getts tillfälle att under det administrativa förfarandet framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på den bevisning som enligt kommissionen styrker dess påstående om att det har förekommit dumpning och att denna har orsakat skada.
En berörd part kan inte förväxla uteblivet iakttagande av dess rätt till försvar med förekomsten av faktiska fel som kan påverka lagenligheten hos den förordning som inför en slutgiltig antidumpningstull, när det gäller de inkonsekvenser och avvikelser från det normala som påverkat de uppgifter som legat till grund för bedömningen av provisoriska antidumpningstullar. En sådan omständighet visar nämligen inte att kommissionen har åsidosatt rätten till försvar. Iakttagandet av rätten till försvar kräver på intet sätt att institutionerna bemöter varje argument som en exporterande tillverkare har lagt fram under förfarandet, utan enbart att de berörda parterna ges tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt försvara sina intressen.
(se punkterna 110, 319, 321, 326, 327 och 332)
6. Institutionerna åsidosätter artikel 3.7 i grundförordningen (nu artikel 3.7 i förordning nr 1225/2009) genom att underlåta att särskilja verkningarna av betydande investeringar av gemenskapsindustrin under undersökningsperioden från verkningarna av den dumpade importen. Samma bedömning gör sig gällande då institutionerna underlåtit att bedöma den inverkan som avsaknaden av avkastning, för vissa gemenskapsproducenter, haft på gemenskapsindustrin i dess helhet.
Ett sådant åsidosättande motiverar emellertid att en förordning, såsom förordning nr 172/2008, ogiltigförklaras endast om åsidosättandet innebär att förordningens lagenlighet ifrågasätts så att hela den bedömning som institutionerna gjort av orsakssambandet förlorar sin giltiga verkan. Så är inte fallet då dessa investeringar inte på ett betydande sätt bidragit till den skada som gemenskapsindustrin vållats under undersökningsperioden.
(se punkterna 116, 119, 120, 180–182 och 211)
7. Enligt artikel 21 första stycket i domstolens stadga, som är tillämplig på tribunalen enligt artikel 53 första stycket i nämnda stadga, och enligt artikel 44.1 c och d i tribunalens rättegångsregler, ska varje ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan och en kortfattad framställning av grunderna för denna. Dessa uppgifter ska vara tillräckligt klara och precisa för att svaranden ska kunna förbereda sitt försvar och tribunalen ska kunna pröva talan. För att garantera rättssäkerheten och en god rättskipning krävs, för att en talan ska kunna tas upp till sakprövning, att de väsentligaste faktiska och rättsliga förhållanden som talan grundas på åtminstone kortfattat, men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan. Även om innehållet i en ansökan kan understödjas och kompletteras i specifika avseenden genom hänvisning till utdrag ur bifogade handlingar, kan en generell hänvisning till andra handlingar inte, även om handlingarna är bifogade ansökan, kompensera avsaknaden av de väsentliga delar av den rättsliga argumenteringen som ska återfinnas i själva ansökan.
(se punkt 212)
8. Artikel 6.1 i grundförordningen (nu artikel 6.1 i förordning nr 1225/2009) är inte tillämplig när det ska fastställas om det finns ett gemenskapsintresse, såsom det definieras i artikel 21.1 i grundförordningen (nu artikel 21.1 i förordning nr 1225/2009), vilket betyder att uppgifter som hänför sig till en senare tidsperiod än undersökningsperioden kan beaktas inom ramen för detta fastställande. Fastställandet av en undersökningsperiod och förbudet mot att ta faktiska omständigheter som hänför sig till tiden efter denna i beaktande syftar nämligen till att säkerställa att resultaten från undersökningen ska vara representativa och tillförlitliga. Undersökningsperioden i artikel 6.1 i grundförordningen syftar nämligen främst till att säkerställa att grunderna för bestämmandet av dumpningen och av skadan inte ska påverkas av de berörda tillverkarnas uppträdande efter det att antidumpningsförfarandet har inletts och att den slutgiltiga tull som införs när förfarandet har avslutats är ägnad att effektivt avhjälpa den skada som orsakas av dumpningen.
Det är likaledes viktigt att understryka dels att artikel 21 i grundförordningen inte innehåller någon begränsning i tiden vad gäller uppgifter som kan beaktas av institutionerna när de ska fastställa om det finns ett gemenskapsintresse. Dels anses det att undersökningen av gemenskapsintresset kräver en bedömning av de troliga följderna, såväl av att de planerade åtgärderna tillämpas som av att de inte tillämpas, för gemenskapsindustrin och för övriga intressen i fråga. Denna bedömning förutsätter en prognos grundad på hypoteser kring framtida händelser som innebär en bedömning av komplicerade ekonomiska förhållanden. Kommissionen har därvid ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Domstolsprövningen ska således endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk.
(se punkterna 221–224 och 227)
9. Bedömningen av gemenskapsintresset i den mening som avses i artikel 21.1 i grundförordningen (nu artikel 21.1 i förordning nr 1225/2009) kräver en avvägning mellan de olika berörda parternas intressen och allmänintresset. Kommissionen har vid utvärderingen av gemenskapsintresset ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Detta utrymme för skönsmässig bedömning ska användas från fall till fall med beaktande av samtliga relevanta omständigheter. Ett tidigare beslut, i vilket det konstaterats att de antidumpningsåtgärder är verkningslösa som införts på import av en likadan produkt med ursprung i samma länder som dem som är föremål för undersökningsförfarandet, kan vara relevant inom ramen för tillämpningen av artikel 21.1 i grundförordningen, om det bidrar till att visa att det inte ligger i det allmännas intresse att vidta sådana åtgärder.
(se punkterna 240 och 241)
10. Av den motivering som krävs enligt artikel 253 EG ska det klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att unionsdomstolen ges möjlighet att göra sin prövning. Däremot är institutionerna inte skyldiga att i motiveringen till förordningen om preliminär tull eller förordningen om slutgiltig tull ta ställning till alla de faktiska och rättsliga omständigheter som berörda parter åberopar under det administrativa förfarandet. När kommissionen gjort en klar och tydlig analys av antidumpningsåtgärdernas konsekvenser för gemenskapsanvändarna och när rådet gjort en förvisso mer kortfattad men inte mindre klar undersökning av vilka verkningar det fått för nämnda användare att antidumpningsåtgärder infördes, kan det inte anses att institutionerna åsidosatt motiveringsskyldigheten.
(se punkterna 256 och257)
11. När det gäller undersökningar i antidumpningsförfaranden, ska den omständigheten att kontrollbesök inställs av en berörd part bedömas med avseende på artikel 18.1 i grundförordningen (nu artikel 18.1 i förordning nr 1225/2009) och inte med avseende på artikel 18.3 i grundförordningen (nu artikel 18.3 i förordning nr 1225/2009). Det inställda besöket kan förvisso inte anses passa in på något av de tre sista typfallen i artikel 18.1 i grundförordningen. Även om inställandet av ett sådant kontrollbesök inte nämns bland de tre sistnämnda typfallen i artikel 18.1 i grundförordningen måste det, förutom vid fall av force maj eure, betraktas som en vägran att ge tillgång till uppgifter som kommissionen ansett vara nödvändiga i den mening som avses i det första typfall som beskrivs i bestämmelsen. Artikel 18.3 kan inte användas för att kringgå skyldigheten att ta emot ett kontrollbesök när kommissionens behöriga avdelning har ansett att ett sådant besök är nödvändigt. Artikel 18.3 i grundförordningen utesluter att tillgängliga uppgifter används som inte är invändningsfria i varje avseende endast om parten har handlat efter bästa förmåga. I en situation där ett kontrollbesök inte tagits emot, kan parten emellertid inte anses ha handlat efter bästa förmåga.
Vad beträffar syftet med artikel 18.1 i grundförordningen ger bestämmelsen inte kommissionen några undersökningsbefogenheter som ger den rätt att tvinga producenter eller exploatörer som utpekas i ett klagomål att delta i undersökningen eller att lämna upplysningar. Rådet och kommissionen är under dessa förhållanden beroende av att parterna samarbetar frivilligt för att nödvändiga upplysningar ska kunna lämnas inom utsatta frister. Att vägra att ta emot ett kontrollbesök strider mot syftet att samarbeta lojalt och omsorgsfullt i artikel 18.1 i grundförordningen.
Systematiken bakom grundförordningen ger vid handen att det ankommer på institutionerna att besluta om de anser att det är nödvändigt för att kontrollera uppgifter som lämnats av en berörd part att bekräfta dessa uppgifter genom ett kontrollbesök i denna parts lokaler. Härav följer även att i en situation där en berörd part motsätter sig en kontroll av de uppgifter som parten lämnat är artikel 18 i grundförordningen tillämplig och tillgängliga uppgifter kan användas.
(se punkterna 270–276)
12. Eftersom artikel 6.8 i grundförordningen (nu artikel 6.8 i förordning nr 1255/2009) inte innehåller någon begränsning av räckvidden för skyldigheten att kontrollera de uppgifter som används till stöd för institutionernas slutsatser, utsträcks skyldigheten till att även omfatta information som en berörd part lämnar inom ramen för en ansökan om marknadsekonomisk status. Härutöver kan kommissionen enligt artikel 16.1 i grundförordningen (nu artikel 16.1 i förordning nr 1225/2009), om den finner detta lämpligt, genomföra besök i berörda parters lokaler. Denna bestämmelse innehåller inte någon som helst begränsning av möjligheten att göra sådana besök, beroende på vilka upplysningar som kommissionen önskar få bekräftade. Härav följer att artikel 16.1 i grundförordningen innebär att kommissionen har rätt att besöka en exporterande tillverkares lokaler när den ska behandla dennes ansökan om marknadsekonomisk status och att försäkra sig om att de uppgifter som lämnats i ansökan är riktiga om den finner detta nödvändigt.
Det faktum att det enligt artikel 2.7 b i grundförordningen (nu artikel 2.7 b i förordning nr 1225/2009) inte krävs att något kontrollbesök genomförs i lokalerna hos en exporterande tillverkare som har ansökt om marknadsekonomisk status, betyder inte att ett sådant besök inte kan äga rum. Likaledes kan det inte anses att arrangerandet av ett kontrollbesök inom ramen för en ansökan om marknadsekonomisk status innebär att ett ytterligare villkor införs i artikel 2.7 b i grundförordningen.
(se punkterna 294–296)
13. Institutionerna har i ett antidumpningsförfarande ingen skyldighet att begära av gemenskapsproducenterna att de ska tillhandahålla förklaringar om hur deras ekonomiska situationer kommer att utvecklas, eftersom det inte ankommer på nämnda producenter att göra en analys i enlighet med artikel 3.7 i grundförordningen (nu artikel 3.7 i förordning nr 1225/2009) för att säkerställa att den skada som vållas av andra kända faktorer inte tillskrivs den dumpade importen. En sådan analys ska utföras av institutionerna till stöd för det preliminära och det slutgiltiga avgörandet. Även om det antogs att principen om respekt för rätten till försvar medför ett krav på att de exporterande producenterna ska underrättas om de viktigaste faktiska omständigheterna och övervägandena på grundval av vilka institutionerna avser att införa preliminära tullar, kan det förhållandet att denna rätt inte respekteras inte i sig leda till att en förordning om införande av slutgiltiga tullar blir ogiltig, om det under förfarandet för att anta en förordning om införande av en slutgiltig tull har vidtagits åtgärder för att undanröja ett fel i förfarandet för antagande av en motsvarande förordning om införande av en preliminär tull.
(se punkterna 314 och 319)