Sammanfattning
1. Förfarande – Talans upptagande till sakprövning – Invändning om rättegångshinder – Domstolens frihet att fatta beslut på grundval av artikel 76 i personaldomstolens rättegångsregler
(Personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 76 och 78)
2. Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Ansökan inlämnad utan medverkan av advokat
(Domstolens stadga, artikel 19 tredje stycket, personaldomstolens rättegångsregler, artikel 34.1)
1. Även när svaranden i en särskild skrivelse har gjort en invändning om rättegångshinder på grundval av artikel 78 i personaldomstolens rättegångsregler och sökanden har yttrat sig över denna invändning, har rätten frihet att fatta beslut på grundval av artikel 76 i rättegångsreglerna om det är uppenbart att talan ska avvisas.
(se punkt 23)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 6 mars 2008, R bis mot kommissionen, F‑105/07, REG 2008, s. 0000
2. Det framgår av artikel 19 tredje stycket i domstolens stadga och i synnerhet av ordet företrädas att en part i den mening som avses i denna artikel, för att kunna väcka talan vid personaldomstolen, måste vända sig till en utomstående, som skall vara behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Vare sig domstolens stadga eller personaldomstolens rättegångsregler innehåller bestämmelser om undantag från denna skyldighet. Det är därför inte tillräckligt för att väcka en talan att lämna in en ansökan som sökanden själv har undertecknat, även om denne är behörig att uppträda inför domstol. Detta krav härrör från uppfattningen om advokatens roll såsom en person i rättvisans tjänst som helt oberoende och i rättvisans övergripande intresse skall biträda den enskilde i enlighet med dennes behov. Denna uppfattning återspeglar medlemsstaternas gemensamma rättsliga traditioner och återfinns också i gemenskapens rättsordning, vilket framgår av artikel 19 i domstolens stadga. En advokat som samtidigt är den part han företräder kan, på grund av sina personliga band till det ifrågavarande målet, sakna förmåga att på lämpligt sätt fylla rollen som rättvisans tjänare.
Skyldigheten att vända sig till en utomstående för att företrädas vid gemenskapsdomstolarna medför inte att parterna inte har tillgång till något försvar och är därför inte till men för rätten till försvar. Genom den ovannämnda skyldigheten har parterna samma möjligheter till försvar oberoende av yrkestillhörighet och likhetsprincipen åsidosätts därför inte.
(se punkterna 31–36)
Hänvisning till
Domstolen: 5 december 1996, Lopes mot domstolen, C‑174/96 P, REG 1996, s. I‑6401, punkterna 8 och 10–12
Förstainstansrätten: 8 december 1999, Euro-Lex mot harmoniseringsbyrån (EU‑LEX), T‑79/99, REG 1999, s. II‑3555, punkt 28; 13 januari 2005, Sulvida mot kommissionen, T‑184/04, REG, s. II‑85, punkterna 8 och 9