Unionsrätt – Direkt effekt – Individuella rättigheter – Skydd som ges av de nationella domstolarna – Nationella processuella regleringar – Villkor för tillämpning – Iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen
Unionsrätten utgör inte hinder mot en lagstiftning som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken en treårig preskriptionsfrist gäller för ansökningar om särskilt tjänsteårstillägg som en arbetstagare som utövat sin rätt till fri rörlighet – innan EG domstolen den 30 september 2003 meddelade sin dom i mål C 224/01, Köbler – har gått miste om på grund av en nationell lagstiftning som inte var förenlig med gemenskapsrätten.
Det är nämligen i varje medlemsstats interna rättsordning som en sådan processuell reglering ska anges, under förutsättning att denna inte är mindre förmånlig än dem som avser liknande anspråk som grundar sig på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller gör det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).
En preskriptionsregel kan inte anses strida mot likvärdighetsprincipen om det, utöver en preskriptionsregel som är tillämplig på förfaranden som är avsedda att i nationell rätt skydda de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten, finns en preskriptionsregel som är tillämplig på nationella förfaranden och om de två preskriptionsreglerna, utifrån deras föremål och grundläggande delar, kan anses likna varandra.
Vad gäller effektivitetsprincipen är det förenligt med unionsrätten att det av rättssäkerhetshänsyn till skydd för både den berörde och den berörda myndigheten fastställs rimliga tidsfrister för att väcka talan. Sådana tidsfrister kan nämligen inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten. I detta avseende förefaller en nationell preskriptionstid på tre år rimlig.
Denna tolkning påverkas inte av att domen i målet Köbler har rättsverkan från och med den dag då den tolkade regeln trädde i kraft, i och med att domstolen inte begränsade domens rättsverkan i tiden. Tillämpningen av en processuell regel – såsom en preskriptionsfrist – får nämligen inte förväxlas med begränsningen av rättsverkningarna av en dom som domstolen har meddelat i samband med tolkningen av en unionsbestämmelse.
Unionsrätten förbjuder inte en medlemsstat att uppställa en preskriptionsfrist för ansökningar om ett särskilt tjänsteårstillägg som i strid med unionsrätten inte beviljats, även om denna medlemsstat inte har ändrat de nationella reglerna i syfte att göra dem förenliga med unionsrätten. En annan bedömning ska göras enbart om de nationella myndigheternas agerande, tillsammans med en preskriptionsfrist, leder till att en person till fullo fråntas möjligheten att göra gällande sina rättigheter vid de nationella domstolarna.
(se punkterna 17, 20, 27–30, 33 och 41 samt domslutet)