—

Zentrale zur Bekämpfung unlauteren Wettbewerbs eV, genom C. von Gierke, Rechtsanwältin,

—

Plus Warenhandelsgesellschaft mbH, genom D. Mäder och C. Hunecke, Rechtsanwälte,

—

Tysklands regering, genom M. Lumma och J. Kemper, båda i egenskap av ombud,

—

Belgiens regering, genom T. Materne, i egenskap av ombud,

—

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, i egenskap av ombud,

—

Spaniens regering, genom F. Díez Moreno, i egenskap av ombud,

—

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av F. Arena, avvocato dello Stato,

—

Österrikes regering, genom A. Hable, i egenskap av ombud,

—

Polens regering, genom M. Dowgielewicz samt K. Zawisza och M. Laszuk, samtliga i egenskap av ombud,

—

Portugals regering, genom L. Inez Fernandes och P. Mateus Calado samt A. Barros, samtliga i egenskap av ombud,

—

Finlands regering, genom A. Guimaraes-Purokoski, i egenskap av ombud,

—

Europeiska gemenskapernas kommission, genom F. Erlbacher och W. Wils, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, s. 22).

2

Denna begäran har framställts i ett mål mellan Zentrale zur Bekämpfung unlauteren Wettbewerbs eV (tysk sammanslutning mot otillbörlig konkurrens) (nedan kallad Wettbewerbszentrale) och Plus Warenhandelsgesellschaft mbH, som är ett tyskt detaljhandelsföretag (nedan kallat Plus), angående den affärsmetod som Plus tillämpar, vilken Wettbewerbszentrale anser vara otillbörlig.

3

I skälen 6, 7 och 17 i direktiv 2005/29 anges följande:

…

4

I artikel 2 i direktiv 2005/29 föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…”

5

Artikel 3.1 i direktivet har följande lydelse:

”Detta direktiv skall tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på det sätt som anges i artikel 5, före, under och efter en affärstransaktion som gäller en produkt.”

6

I artikel 4 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får inte begränsa friheten att tillhandahålla tjänster eller den fria rörligheten för varor av anledningar som omfattas av det område som tillnärmas genom detta direktiv.”

7

Artikel 5 i direktiv 2005/29, med rubriken ”Förbud mot otillbörliga affärsmetoder”, har följande lydelse:

”1.   Otillbörliga affärsmetoder skall vara förbjudna.

2.   En affärsmetod skall vara otillbörlig om den

3.   Affärsmetoder som sannolikt kommer att innebära avsevärd snedvridning av det ekonomiska beteendet endast hos en tydligt identifierbar grupp av konsumenter som på grund av mentala eller fysiska handikapp, ålder eller lättrogenhet är särskilt känsliga för metoden eller den produkt metoden avser, på ett sätt som näringsidkaren rimligen kan förväntas förutse, skall bedömas ur ett perspektiv som är representativt för den genomsnittliga medlemmen i denna grupp. Detta skall inte påverka sedvanlig och legitim praxis att i reklam göra överdrivna påståenden eller påståenden som inte är avsedda att uppfattas i bokstavlig mening.

4.   Affärsmetoder skall anses otillbörliga om de

5.   Bilaga I innehåller förteckningen över de affärsmetoder som under alla omständigheter skall betraktas som otillbörliga. Samma förteckning skall gälla i alla medlemsstater och får ändras endast genom en översyn av detta direktiv.”

8

I artikel 19 i direktiv 2005/29 föreskrivs slutligen följande:

”Medlemsstaterna skall anta och offentliggöra de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 12 juni 2007. …

Medlemsstaterna skall tillämpa dessa bestämmelser senast den 12 december 2007. …”

9

Syftet med lagen om bekämpande av otillbörlig konkurrens (Gesetz gegen den unlauteren Wettbewerb, BGBl. 2004 I, s. 1414) (nedan kallad UWG) är, enligt 1 §, att skydda konkurrenter, konsumenter och andra aktörer på marknaden mot otillbörlig konkurrens. Den har samtidigt till syfte att skydda allmänintresset av att konkurrensen inte snedvrids.

10

3 § UWG har följande lydelse:

”Otillbörligt agerande som är ägnat att skada konkurrensen och medföra skada för konkurrenter, konsumenter eller andra aktörer på marknaden på ett sätt som inte är ringa, är otillåtet.”

11

I 4 § UWG föreskrivs följande:

”Enligt 3 § handlar bland annat den otillbörligt som

…

…”

12

Det framgår av begäran om förhandsavgörande att från den 16 september till den genomförde Plus marknadsföringskampanjen ”Ihre Millionenchance” (Er chans att vinna miljoner). Allmänheten uppmanades inom ramen för kampanjen att köpa de varor som var till försäljning i Plus affärer och på så sätt samla poäng. När 20 poäng hade samlats ihop fanns det en möjlighet att kostnadsfritt delta i Deutscher Lottoblocks (nationell sammanslutning bestående av 16 lotteriföretag) dragningar den eller den .

13

Wettbewerbszentrale ansåg att denna affärsmetod var otillbörlig i den mening som avses i 3 § i förening med 4 § punkt 6 UWG, eftersom konsumenternas deltagande i pristävlingar var förenat med en skyldighet att köpa varor. Wettbewerbszentrale ansökte därför vid Landgericht Duisburg om att Plus skulle föreläggas att upphöra med denna affärsmetod.

14

Plus förlorade i såväl första som andra instans. Företaget överklagade därför avgörandet till Bundesgerichtshof.

15

I begäran om förhandsavgörande har Bundesgerichtshof angett att det råder tveksamhet kring huruvida de nationella bestämmelserna är förenliga med direktiv 2005/29, eftersom det i dessa bestämmelser föreskrivs ett allmänt förbud mot köptvång i samband med pristävlingar. En sådan metod finns emellertid inte med bland de metoder som räknas upp i bilaga I till detta direktiv, vilka är de enda metoder som under alla omständigheter kan förbjudas, oberoende av om det föreligger en konkret fara för konsumenternas intressen eller inte. Enligt Bundesgerichtshof är det inte heller uteslutet att det härigenom innebär att UWG säkerställer en högre konsumentskyddsnivå än vad gemenskapslagstiftaren avsett, trots att direktivet innebär en fullständig harmonisering på området.

16

Bundesgerichtshof har även framfört vissa synpunkter i frågan huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.

17

Bundesgerichtshof har härvid angett att fastän direktiv 2005/29 ännu inte har införlivats med tysk rätt, och fastän någon ändring eller något upphävande för övrigt inte har planerats vad beträffar de bestämmelser i UWG som är aktuella i målet, är den likväl, enligt den rättspraxis som följer av dom av den 4 juli 2006 i mål C-212/04, Adelener m.fl. (REG 2006, s. I-6057), skyldig att från den tolka den nationella rätten konformt med direktiv 2005/29, det vill säga från det datum då de nationella bestämmelser som införlivar direktivet senast ska tillämpas enligt artikel 19 i direktivet.

18

Bundesgerichtshof har förklarat att även om det förvisso är riktigt att den reklam som kritiserats existerade innan direktiv 2005/29 trädde i kraft, det vill säga den 12 juni 2005, kan överklagandet, med beaktande av att Wettbewerbszentrales ansökan om att Plus ska föreläggas att upphöra med affärsmetoden, endast bifallas om en sådan ansökan även kan göras enligt gällande rätt den dag då Bundesgerichtshof meddelar sitt avgörande.

19

Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska artikel 5.2 i direktiv 2005/29 … tolkas så, att denna bestämmelse utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en affärsmetod, som innebär att konsumenterna måste köpa en vara eller en tjänst för att få delta i pristävlingar, i princip är förbjuden, oberoende av om reklamen i det enskilda fallet medför skada för konsumenternas intressen?”

20

Den nationella domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida direktiv 2005/29 ska tolkas så, att det utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som UWG, i vilken det, utan att hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda fallet, föreskrivs ett principiellt förbud mot en affärsmetod som innebär att konsumenterna måste köpa en vara eller en tjänst för att kunna delta i en pristävling.

21

Den spanska regeringen har hävdat att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning, eftersom direktiv 2005/29 inte är tillämplig på en sådan situation som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen.

22

Enligt denna regering kännetecknas den situation som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, med hänsyn till att det rör två tyska företag, av att samtliga omständigheter begränsar sig till en enda medlemsstat, vilket innebär att bestämmelserna i direktiv 2005/29 inte är tillämpliga (se dom av den 21 oktober 1999 i mål C-97/98, Jägerskiöld, REG 1999, s. I-7319, punkt 45). Den spanska regeringen har i andra hand gjort gällande att direktiv 2005/29 inte är tillämpligt i det nationella målet, eftersom de omständigheter som ligger till grund för målet inte endast inträffade före utgången av direktivets införlivandefrist, utan även före antagandet av direktivet. EU-domstolen kan följaktligen inte bedöma huruvida den tyska lagen är förenlig med direktiv 20005/29. Den spanska regeringen har slutligen påpekat att i vart fall syftar inte direktivet till att reglera pristävlingar i samband med marknadsföring av varor eller tjänster avsedda för konsumenter, eftersom dessa bestämmelser uttryckligen varit föremål för förslag till förordning KOM (2001) 546 slutlig om säljfrämjande åtgärder, vilket därefter återkallades av Europeiska gemenskapernas kommission år 2006.

23

Dessa argument kan emellertid inte godtas.

24

Enligt fast rättspraxis ankommer det – inom ramen för det samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 234 EG – uteslutande på de nationella domstolar vid vilka tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet att, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet som är anhängigt vid dem, bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken, som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande, när de frågor som ställts av de nationella domstolarna avser tolkningen av gemenskapsrätten (se, bland annat, dom av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra, REG 2001, s. I-2099, punkt 38, av den i mål C-18/01, Korhonen m.fl., REG 2003, s. I-5321, punkt 19, och av den i mål C-295/05, Asemfo, REG 2007, s. I-2999, punkt 30).

25

Härav följer att presumtionen att de frågor angående vilka nationella domstolar begär förhandsavgörande är relevanta endast bryts i undantagsfall, särskilt i de fall där det är uppenbart att den begärda tolkningen av dessa gemenskapsbestämmelser inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen (se, bland annat, dom av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman, REG 1995, s. I-4921, punkt 61, och av den i mål C-212/06, Gouvernement de la Communauté française och Gouvernement wallon, REG 2008, s. I-1683, punkt 29).

26

Så förefaller emellertid inte vara fallet i förevarande mål.

27

Den spanska regeringen har hänvisat till domen i det ovannämnda målet Jägerskiöld i syfte att göra gällande att det mål som gett upphov till den aktuella begäran om förhandsavgörande inte har något gemenskapsintresse. Domstolen konstaterar att den domen avsåg tolkningen av bestämmelserna i EG-fördraget avseende fri rörlighet för tjänster, vilka, såsom domstolen uttryckligen erinrade om i punkt 42 i den domen, inte är tillämpliga på verksamhet som i sin helhet begränsar sig till en enda medlemsstat.

28

I målet vid den nationella domstolen är däremot inte, till skillnad från de bestämmelser i fördraget som var aktuella i domen i det ovannämnda målet Jägerskiöld, tillämpningen av direktiv 2005/29 underkastad ett krav på att det finns en anknytning till ett annat land. Direktivet är nämligen, enligt artikel 3.1, tillämpligt på samtliga otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter.

29

Vad därefter beträffar argumentet att direktiv 2005/29 inte är tillämpligt i målet vid den nationella domstolen, eftersom de faktiska omständigheterna i målet inträffade före antagandet av direktivet, gäller följande. Från och med det datum då ett direktiv träder i kraft ska medlemsstaternas domstolar enligt domstolens rättspraxis, i den utsträckning det är möjligt, avhålla sig från att tolka den nationella rätten på ett sätt som efter utgången av införlivandefristen riskerar att allvarligt äventyra de mål som eftersträvas med direktivet (se, i synnerhet, dom av den 23 april 2009 i de förenade målen C-261/07 och C-299/07, VTB-VAB och Galatea, REG 2009, s. I-2949, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

30

I förevarande fall förelåg det en sådan skyldighet åtminstone vid det datum då beslutet om hänskjutande fattades, det vill säga den 5 juni 2008, ett datum då direktiv 2005/29 hade trätt i kraft, och då införlivandefristen för detsamma, som fastställts till den , hade löpt ut.

31

Det framgår vidare uttryckligen av begäran om förhandsavgörande att utgången av prövningen av Plus överklagande i vart fall beror på huruvida det kan göras en ansökan om att bolaget ska föreläggas att upphöra att använda affärsmetoden enligt gällande rätt vid den tidpunkt när Bundesgerichtshof meddelar sitt avgörande, efter det att domstolen har meddelat dom i förevarande mål.

32

Mot denna bakgrund ska, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 49–57 i sitt förslag till avgörande, den tolkningsfråga som ställts av den nationella domstolen avseende direktiv 2005/29 anses vara av betydelse för att den domstolen ska kunna avgöra målet.

33

Vad beträffar argumentet att de aktuella metoderna avseende säljfrämjande åtgärder i målet i den nationella domstolen inte omfattas av direktiv 2005/29, eftersom de uttryckligen varit föremål för ett av kommissionen framlagt förslag till förordning, gäller slutligen följande. Det räcker att konstatera att denna omständighet inte i sig kan medföra att det är uteslutet, bland annat med hänsyn till att förslaget återkallades år 2006 och att det således inte har medfört att en förordning antagits, att sådana metoder, på gemenskapsrättens nuvarande stadium, kan utgöra otillbörliga affärsmetoder i den mening som avses i direktivet, och kan omfattas av tillämpningsområdet för detsamma.

34

Under dessa omständigheter finner domstolen att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.

35

För att kunna besvara den fråga som ställts ska det först fastställas huruvida de metoder som är föremål för det förbud som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen, vilka innebär att konsumenterna måste köpa en vara eller tjänst för att kunna delta i en pristävling, utgör affärsmetoder i den mening som avses i artikel 2 d i direktiv 2005/29 och, således, omfattas av bestämmelserna i detsamma.

36

I artikel 2 d i direktiv 2005/29 definieras, genom en synnerligen vid formulering, begreppet affärsmetod som ”en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella meddelande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument”.

37

Det är emellertid tydligt att sådana marknadsföringskampanjer som de som är aktuella i målet vid den nationella domstolen, vilka innebär att konsumenter kan delta kostnadsfritt i ett lotteri endast under förutsättning att de köper ett visst antal varor eller tjänster, ingår i en näringsidkares affärsstrategi och avser direkt marknadsföring och försäljning. Av detta följer att de utgör affärsmetoder i den mening som avses i artikel 2 d i direktiv 2005/29, och således omfattas av direktivets tillämpningsområde (se, analogt, angående kombinationserbjudanden, domen i det ovannämnda målet VTB-VAB och Galatea, punkt 50).

38

Den tjeckiska och den österrikiska regeringens argument – att de bestämmelser i UWG som är aktuella i målet vid den nationella domstolen inte, till skillnad från bestämmelserna i direktiv 2005/29, har till huvudsakligt syfte att skydda konsumenterna, utan att skydda konkurrenter mot otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av vissa näringsidkare, vilket innebär att sådana bestämmelser inte omfattas av direktivets tillämpningsområde – föranleder inte någon annan bedömning.

39

Såsom har påpekats i punkt 36 ovan kännetecknas nämligen direktiv 2005/29 av att det har ett synnerligen vitt materiellt tillämpningsområde, som omfattar samtliga affärsmetoder i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument. Såsom framgår av skäl 6 i direktivet är det således endast sådan nationell lagstiftning om otillbörliga affärsmetoder som ”enbart” skadar konkurrenters ekonomiska intressen, eller som gäller transaktioner mellan näringsidkare, som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

40

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 65 och 66 i sitt förslag till avgörande är det uppenbart att detta inte är fallet vad avser de nationella bestämmelser som är aktuella i målet vid den nationella domstolen, eftersom 1, 3 och 4 §§ UWG uttryckligen syftar till att skydda konsumenter, och inte enbart till att skydda konkurrenter och andra näringsidkare på marknaden.

41

Direktiv 2005/29 innebär en fullständig harmonisering på gemenskapsnivå av de bestämmelser avseende otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter. Såsom uttryckligen föreskrivs i artikel 4 i direktivet får medlemsstaterna således inte vidta åtgärder som är mer restriktiva än vad som föreskrivs i direktivet, även om detta sker i syfte att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå (se domen i det ovannämnda målet VTB-VAB och Galatea, punkt 52).

42

I artikel 5 i direktiv 2005/29 föreskrivs förbud mot otillbörliga affärsmetoder, och den bestämmelsen innehåller de kriterier som ska tillämpas vid fastställande av vad som ska betraktas som otillbörligt.

43

Enligt artikel 5.2 ska en affärsmetod således anses vara otillbörlig om den strider mot god yrkessed och innebär, eller sannolikt kommer att innebära, en avsevärd snedvridning av genomsnittskonsumentens ekonomiska beteende med avseende på produkten.

44

Vad beträffar artikel 5.4 gäller följande. I artikeln definieras två bestämda kategorier av otillbörliga affärsmetoder, nämligen ”vilseledande” och ”aggressiva” affärsmetoder, vilka motsvarar de kriterier som föreskrivs i artiklarna 6 och 7, respektive i artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29. Enligt dessa bestämmelser ska sådana metoder bland annat vara förbjudna när de, med beaktande av deras särdrag och i sitt sammanhang, medför eller sannolikt kommer att medföra att genomsnittskonsumenten fattar ett affärsbeslut som denne normalt inte skulle ha fattat.

45

I bilaga I till direktiv 2005/29 upprättas slutligen en uttömmande förteckning över de 31 affärsmetoder som i enlighet med artikel 5.5 i direktivet ”under alla omständigheter” ska betraktas som otillbörliga. Såsom uttryckligen anges i skäl 17 i direktivet kan därför endast dessa affärsmetoder anses vara otillbörliga, utan att en prövning görs från fall till fall utifrån bestämmelserna i artiklarna 5–9 i direktiv 2005/29.

46

Den nationella domstolens fråga ska följaktligen prövas mot bakgrund av innehållet och systematiken i de bestämmelser i direktiv 2005/29 som det redogjorts för i de ovanstående punkterna.

47

I detta avseende konstaterar domstolen att sådana nationella bestämmelser som de som är aktuella i målet vid den nationella domstolen, genom att de inför ett principiellt förbud mot affärsmetoder som innebär att konsumenterna måste köpa en vara eller en tjänst för att kunna delta i en pristävling, inte uppfyller kraven i direktiv 2005/29.

48

Enligt 4 § punkt 6 UWG är nämligen alla försäljningskampanjer förbjudna där konsumenter måste köpa en vara eller en tjänst för att kunna delta i en pristävling, med det enda undantaget för försäljningskampanjer där det finns ett naturligt samband mellan tävlingen och den aktuella varan eller tjänsten. Med andra ord råder det ett allmänt förbud mot denna typ av metod, och det är inte nödvändigt att, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet, fastställa om den aktuella försäljningskampanjen är ”otillbörlig” mot bakgrund av de kriterier som föreskrivs i artiklarna 5–9 i direktiv 2005/29.

49

Det är emellertid utrett att sådana affärsmetoder, vilka innebär att konsumenterna måste köpa en vara eller en tjänst för att kunna delta i en pristävling, inte omfattas av bilaga I till direktivet, i vilken det, såsom erinrats om i punkt 45 ovan, gjorts en uttömmande förteckning över de enda affärsmetoder som kan förbjudas utan att det görs en prövning från fall till fall.

50

En sådan lagstiftning som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, strider vidare mot artikel 4 i direktiv 2005/29, enligt vilken det uttryckligen är förbjudet för medlemsstaterna att upprätthålla eller vidta mer restriktiva nationella åtgärder, även när dessa åtgärder syftar till att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå.

51

Mot denna bakgrund utgör direktiv 2005/29 hinder för ett sådant förbud mot försäljningserbjudanden som innebär att konsumenterna måste köpa en vara eller en tjänst för att kunna delta i en pristävling, såsom det förbud som föreskrivs i de bestämmelser som är aktuella i målet vid den nationella domstolen.

52

Den omständigheten att det i 4 § punkt 6 UWG föreskrivs ett undantag för metoder där det finns ett naturligt samband mellan tävlingen och den aktuella varan eller tjänsten föranleder inte någon annan bedömning.

53

När det är fråga om en metod som inte avses i bilaga I till direktiv 2005/29 kan ett sådant undantag, trots att det skulle kunna begränsa räckvidden av det förbud som föreskrivs i bestämmelsen, inte ersätta den bedömning som med nödvändighet måste ske, mot bakgrund av sammanhanget i det enskilda fallet och med hänsyn till kriterierna i artiklarna 5–9 i direktivet, av huruvida en affärsmetod är otillbörlig, eftersom undantaget är begränsat och definierat på förhand (se domen i det ovannämnda målet VTB-VAB och Galatea, punkterna 64 och 65).

54

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fråga som ställts besvaras på följande sätt. Direktiv 2005/29 ska tolkas så, att det utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning, som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken det i princip är förbjudet att, utan hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, använda affärsmetoder som innebär att konsumenterna måste köpa en vara eller en tjänst för att kunna delta i en pristävling.

55

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) ska tolkas så, att det utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning, som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken det i princip är förbjudet att, utan hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, använda affärsmetoder som innebär att konsumenterna måste köpa en vara eller en tjänst för att kunna delta i en pristävling.