1. Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Begrepp – Rättsakter som har bindande rättsverkningar – Beslut i vilket en anmäld åtgärd kvalificeras som statligt stöd och förklaras förenlig med den gemensamma marknaden – Omfattas
(Artiklarna 87 EG, 88 EG och 230 EG; rådets förordning nr 659/1999)
2. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Fråga huruvida åtgärden är av selektiv karaktär
(Artikel 87.1 EG)
3. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Fråga huruvida åtgärden är av selektiv karaktär
(Artikel 87.1 EG)
4. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Bedömning utifrån normala marknadsvillkor
(Artikel 87.1 EG)
5. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Stöd som härrör från statliga medel
(Artikel 87.1 EG)
6. Stöd som ges av en medlemsstat – Beslut i vilket kommissionen kvalificerar en åtgärd som statligt stöd – Motiveringsskyldighet – Räckvidd
(Artiklarna 87.1 EG och 296 FEUF)
1. Om kommissionen efter den preliminära granskningen finner att den anmälda åtgärden, såvitt den omfattas av tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG, inte föranleder tveksamhet i fråga om dess förenlighet med den gemensamma marknaden ska kommissionen fatta ett beslut om att inte göra invändningar enligt artikel 4.3 i förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 EG. Ett sådant beslut medför bland annat att det förfarande som föreskrivs i nämnda förordning för befintliga stödordningar blir tillämpligt – i synnerhet det förfarande som föreskrivs i artiklarna 17–19 och 21 i förordningen, enligt vilket medlemsstaten ska ge in årliga rapporter om alla befintliga stödordningar.
En felaktig kvalificering av en åtgärd som statligt stöd får således rättsliga följder för den anmälande medlemsstaten. Detta följer av att denna åtgärd ständigt övervakas och utsätts för en regelbunden kontroll av kommissionen. Denna medlemsstat får följaktligen ett mer begränsat handlingsutrymme vid genomförandet av den anmälda åtgärden.
Härav följer med nödvändighet att ett sådant beslut, som fattats med stöd av artikel 87.1 EG och 87.3 EG – i vilket en åtgärd kvalificeras som statligt stöd samtidigt som den förklaras vara förenlig med den gemensamma marknaden –, måste anses vara en rättsakt mot vilken talan kan väckas, enligt artikel 230 EG. Ett sådant beslut om förenlighet, i den mening som avses i artikel 87.1 EG och 87.3 EG, är dessutom slutgiltigt och utgör inte en förberedande åtgärd.
(se punkterna 40–42)
2. För att bevisa att en åtgärd som kan kvalificeras som statligt stöd tillämpas selektivt på vissa företag eller viss produktion ankommer det på kommissionen att visa att denna åtgärd medför särbehandlingar bland företag som i faktiskt och rättsligt hänseende – och med hänsyn till den målsättning som ska uppfyllas genom den anmälda åtgärden – befinner sig i en jämförbar situation.
Såsom kommissionen konstaterat i sitt beslut tillhör vissa företag som gynnas av en åtgärd, vilken kvalificerats som statligt stöd, en särskild grupp av stora industriföretag som är verksamma inom handeln mellan medlemsstater och som åtnjuter en förmån som inte är tillgänglig för andra företag. Denna förmån består i att kunna slå mynt av det ekonomiska värdet av en utsläppsminskning, genom att omvandla minskningen till överlåtbara utsläppsrätter. Förmånen består också i att dessa företag, vid behov, kan undvika risken att behöva betala böter när de överskrider den gräns för utsläpp av kväveoxider som de nationella myndigheterna har fastställt, genom att köpa sådana utsläppsrätter av andra företag som omfattas av den berörda statliga åtgärden. Andra företag har inte dessa möjligheter. Kommissionen är inte skyldig att ytterligare specificera sitt beslut i detta avseende. Kommissionen kan, i fråga om stödordningar, begränsa sig till att undersöka det berörda stödets särdrag för att i skälen till sitt beslut bedöma om detta innebär en avsevärd fördel för stödmottagarna i förhållande till deras konkurrenter och om det huvudsakligen gynnar företag som deltar i handeln mellan stater.
(se punkterna 62, 63 och 65)
3. I artikel 87.1 EG görs det inte någon skillnad mellan statliga ingripanden med hänvisning till bakomliggande orsak eller syfte, utan de definieras mot bakgrund av vilka verkningar de får. Miljöskydd är ett av Europeiska gemenskapens grundläggande mål. Men det nödvändiga beaktandet av detta mål kan inte motivera att selektiva åtgärder utesluts från tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG, då beaktandet av miljömål i vart fall kan ske på ett ändamålsenligt sätt vid prövningen av huruvida det statliga stödet är förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 EG.
Vad specifikt gäller en åtgärd varigenom ett system för handel med utsläppsrätter för kväveoxider upprättas, och som innebär en åtskillnad mellan företag – vilken grundas på ett kvantitativt kriterium, såsom kriteriet om företagens totala installerade termiska kapacitet –, är höga utsläpp av kväveoxider från de företag som omfattas av den berörda åtgärden och en särskild norm för minskade utsläpp som gäller för dessa företag inte tillräckliga skäl för att denna åtgärd ska undslippa klassificeringen som selektiv åtgärd, i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Åtskillnaden mellan företagen kan nämligen inte anses vara en oskiljaktig del av ett system som syftar till att minska föroreningar av industriellt ursprung, vilket annars skulle ha medfört att denna åtskillnad var motiverad redan på grund av ekologiska överväganden. Ett sådant särskiljningskriterium motiveras varken av karaktären eller av den allmänna systematiken i den berörda åtgärden, och denna förlorar således inte sin karaktär av statligt stöd.
Det ankommer, i detta avseende, på den medlemsstat som har infört bestämmelser som medför att företagen behandlas olika att visa att dessa bestämmelser verkligen motiveras av det aktuella systemets art och funktion.
(se punkterna 75–78)
4. Åtgärder som, oavsett form, direkt eller indirekt kan gynna företag, liksom åtgärder som kan anses ge det mottagande företaget ekonomiska fördelar som det inte skulle ha erhållit enligt normala marknadsmässiga villkor, ska anses utgöra statligt stöd.
Så är fallet med ett system där enbart vissa företag har möjlighet att slå mynt av det ekonomiska värdet av en utsläppsminskning, genom att omvandla minskningen till överlåtbara utsläppsrätter. Förmånen består också i att dessa företag, vid behov, kan undvika risken att behöva betala böter när de överskrider den gräns för utsläpp av kväveoxider som de nationella myndigheterna har fastställt, genom att köpa sådana utsläppsrätter av andra företag som omfattas av den berörda nationella åtgärden. Möjligheten att överlåta utsläppsrätter för kväveoxider beror framför allt på att staten dels tillåter försäljningen av sådana rättigheter, dels gör det möjligt för de företag som har släppt ut för stora mängder kväveoxider att köpa kompletterande utsläppsrätter från andra företag i systemet och på så sätt samtycker till att det skapas en marknad för dessa rättigheter.
Överlåtbarheten hos utsläppsrätterna kan inte anses utgöra ett vederlag, till marknadsvärde, för de ansträngningar som gjorts av de företag som omfattas av den anmälda åtgärden i syfte att begränsa deras utsläpp av kväveoxider. Kostnaderna för att minska dessa utsläpp utgör nämligen sådana kostnader som normalt belastar ett företags budget.
Företagens valmöjlighet mellan kostnaderna för att köpa utsläppsrätter och de kostnader som är knutna till åtgärderna för att minska utsläpp av kväveoxider utgör dessutom en fördel för dessa företag. Möjligheten, för de företag som omfattas av den omtvistade åtgärden, att överlåta alla utsläppsrätter – och inte enbart de krediter som gjorts tillgängliga i slutet av året på grund av den positiva skillnaden mellan genomförda utsläpp och tillåtna utsläpp – utgör ytterligare en förmån för dessa företag. Företagen kan förfoga över likvida medel genom att sälja utsläppsrätterna innan villkoren uppfylls för den definitiva fördelningen av dem, och detta oberoende av den omständigheten att ett utsläppstak är tillämpligt för dessa företag och att de företag som överskrider den föreskrivna normen måste kompensera överskottet nästa år.
(se punkterna 87–91)
5. För att förmåner ska anses vara stöd, i den mening som avses i artikel 87.1 EG, krävs för det första att förmånerna tilldelas direkt eller indirekt med statliga medel och för det andra att de kan tillskrivas staten.
Så är fallet med en statlig åtgärd varigenom dels utsläppsrätter för kväveoxider gratis ställs till vissa företags förfogande, i stället för att de säljs eller auktioneras ut, dels ett regelverk enligt vilket det är tillåtet att handla med dessa utsläppsrätter på marknaden införs, trots att dessa är knutna till ett högsta utsläppstak, och dels de företag som omfattas av den anmälda åtgärden får köpa utsläppsrätter för att undgå att behöva betala böter. Att kunna överlåta utsläppsrätter för kväveoxider utgör en förmån som beviljas av den nationella lagstiftaren till vissa företag, vilken kan innebära ytterligare kostnader för de offentliga myndigheterna i form av exempelvis en befrielse från skyldigheten att betala böter och straffavgifter. Detta system medför dessutom att det skapas utsläppsrätter som, på grund av att de kan överlåtas, har ett ekonomiskt värde. Dessa utsläppsrätter skapas utan att staten erhåller något konkret vederlag. Staten avstår således från statliga medel, genom att göra överlåtbara immateriella tillgångar av utsläppsrätterna och genom att kostnadsfritt ge dessa till de berörda företagen, i stället för att sälja dem eller att auktionera ut dem.
En sådan åtgärd gör det möjligt för företagen att sinsemellan utjämna de, i förhållande till den föreskrivna normen, överskridande eller underskridande utsläppen. Genom denna åtgärd skapas även ett regelverk för att minska utsläppen av kväveoxider på ett sätt som är förmånligt för de företag som har stora industrianläggningar. Det framgår av dessa omständigheter att de företag som omfattas av den anmälda åtgärden har ett alternativ till att påföras böter av staten.
(se punkterna 103 och 106–108)
6. Vad gäller frågan om hur ett statligt stöd ska kvalificeras, innebär motiveringsskyldigheten att det krävs att kommissionen anger skälen till varför den anser att den ifrågavarande åtgärden omfattas av tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG. Kommissionen behöver, i detta avseende, inte styrka att stödet faktiskt påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen, utan endast att det kan ha en sådan inverkan. När det framgår, av själva de omständigheter under vilka stödet beviljades, att stödet är av sådant slag att det kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen, åligger det således kommissionen att redogöra för dessa omständigheter i motiveringen till sitt beslut.
(se punkt 131)