Fri rörlighet för kapital – Restriktioner – Skattelagstiftning – Skatt vid byte av bostad
(Artikel 56 EG; EES-avtalet, artikel 40)
En medlemsstat har inte underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 18 EG, 43 EG och 56 EG samt artiklarna 31 och 40 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), genom att, vid beräkningen av en skatteförmån vid förvärv av fast egendom som ska användas som ny permanentbostad, den stämpelskatt som erlagts vid förvärvet av en tidigare permanentbostad endast beaktas om denna bostad var belägen i en särskild region i den medlemsstaten och inte om den var belägen i en annan medlemsstat eller i en medlemsstat i Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA).
Sådana bestämmelser utgör en restriktion i den mening som avses i artikel 56 EG. Enligt de omtvistade bestämmelserna omfattas nämligen inte medborgare i andra medlemsstater än den berörda medlemsstaten av skatteförmånen, när de byter en permanentbostad i en annan medlemsstat till en som är belägen i en region i den berörda medlemsstaten och använder de medel som erhållits vid avyttringen av den tidigare permanentbostaden för att finansiera förvärvet av den nya fasta egendomen i den berörda regionen. Avsaknad av rätt till avdrag för stämpelskatt som erlagts i en annan medlemsstat kan i vissa fall avhålla dem som utövar sin rätt till fri rörlighet från att förvärva fast egendom i den berörda regionen.
Den skillnad i behandling som följer av nämnda bestämmelser avser objektivt jämförbara situationer. Det kan således beträffande den ifrågavarande stämpelskatten konstateras att den enda skillnaden mellan situationen för dem som inte har sitt hemvist i den berörda medlemsstaten, vilket inbegriper medborgare i den medlemsstaten som utövat sin rätt till fri rörlighet i unionen, och situationen för dem som har sitt hemvist i den berörda regionen, oavsett om de är medborgare i den berörda medlemsstaten eller medborgare i en annan medlemsstat, när de förvärvar en ny permanentbostad i nämnda region, avser den plats där deras tidigare permanentbostad är belägen. I båda situationerna förvärvades fast egendom i den berörda regionen i syfte att använda den som permanentbostad. I samband med förvärvet av den tidigare permanentbostaden erlade de förstnämnda personerna skatt som motsvarar stämpelskatt i det land där nämnda bostad var belägen, medan de sistnämnda personerna erlade sådan skatt i den ifrågavarande regionen.
Restriktionen för den fria rörligheten för kapital är emellertid motiverad av behovet att upprätthålla skattesystemets inre sammanhang. Eftersom den berörda medlemsstaten inte har någon beskattningsrätt med avseende på tidigare förvärv i en annan medlemsstat som gjorts av personer som bestämt sig för att förlägga sin nya permanentbostad till den berörda regionen, återspeglar utformningen av denna skatteförmån logisk symmetri. Om nämnda personer omfattades av systemet med kvittning i samband med förvärvet av fast egendom i den berörda regionen, skulle de dra otillbörlig fördel av ett skattesystem som deras tidigare fastighetsförvärv utanför den berörda medlemsstaten inte var underkastat. Härav följer att det inom nämnda system finns ett samband mellan skatteförmånen och det ursprungliga skatteuttaget. Det rör sig nämligen dels om en och samma skattebetalare som redan har erlagt den ifrågavarande skatten och som kan få rätt till avdrag, dels om en förmån som beviljas inom ramen för en och samma beskattning.
Den ifrågavarande restriktionen är dessutom ändamålsenlig i förhållande till ett sådant mål eftersom dess verkan är fullständigt symmetrisk, genom att endast sådan stämpelskatt som tidigare erlagts inom ramen för det nationella skattesystemet kan dras av. Vidare står nämnda restriktion i rimlig proportion till det eftersträvade målet, eftersom det i de ifrågavarande bestämmelserna föreskrivs att det högst får göras avdrag med ett belopp om 12 500 euro från den stämpelskatt som den person ska erlägga som har förvärvat en ny permanentbostad i den berörda regionen. Genom att en sådan inskränkning föreskrivs, behåller de omtvistade bestämmelserna sin karaktär av skatteförmån och ska inte anses utgöra en förtäckt skattebefrielse.
Samtliga ovan redovisade överväganden gör sig under förevarande förhållanden gällande i tillämpliga delar i fråga om artikel 40 i EES-avtalet, i den mån bestämmelserna i den artikeln har samma rättsliga räckvidd som de i sak identiska bestämmelserna i artikel 56 EG.
(se punkterna 42, 44, 45, 59, 60, 73–75 och 80–83)