Mål C-123/08

Dominic Wolzenburg

(begäran om förhandsavgörande från Rechtbank Amsterdam)

”Polissamarbete och straffrättsligt samarbete — Rambeslut 2002/584/RIF — Europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna — Artikel 4.6 — Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras — Genomförande i nationell rätt — Den gripne är medborgare i den utställande medlemsstaten — Krav på att den berörda personen har vistats i den verkställande medlemsstaten under fem år för att verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska kunna vägras — Artikel 12 EG”

Förslag till avgörande av generaladvokat Y. Bot föredraget den 24 mars 2009   I ‐ 9624

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 6 oktober 2009   I ‐ 9660

Sammanfattning av domen

  1. Gemenskapsrätt – Principer – Likabehandling – Diskriminering på grund av nationalitet – Förbud – Tillämpningsområde

    (Artikel 12 första stycket EG)

  2. Europeiska unionen – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras

    (Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38, artiklarna 16.1 och 19; rådets rambeslut 2002/584, artikel 4.6)

  3. Europeiska unionen – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras

    (Artikel 12 första stycket EG; rådets rambeslut 2002/584, artikel 4.6)

  1.  En medborgare i en medlemsstat som är lagligen bosatt i en annan medlemsstat har rätt att åberopa artikel 12 första stycket EG mot en nationell lagstiftning i vilken anges under vilka omständigheter den behöriga rättsliga myndigheten kan vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Medlemsstaterna får nämligen, inom ramen för genomförandet av ett rambeslut som antagits med stöd av EU-fördraget, inte åsidosätta gemenskapsrätten, särskilt inte bestämmelserna i EG-fördraget om varje unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.

    (se punkterna 43, 45 och 47, samt punkt 1 i domslutet)

  2.  Artikel 4.6 i rådets rambeslut 2002/584 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna ska tolkas på så sätt att, såvitt avser en unionsmedborgare, den verkställande medlemsstaten, utöver villkor avseende vistelsens längd i denna stat, inte får uppställa ytterligare administrativa krav, såsom krav på permanent uppehållstillstånd, för att tillämpa det i nämnda bestämmelse angivna skälet till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras. I artiklarna 16.1 och 19 i direktiv 2004/38 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier föreskrivs, när det gäller unionsmedborgare som vistats lagligt i en annan medlemsstat utan avbrott under fem år, endast att ett intyg om permanent uppehållsrätt ska utfärdas efter ansökan, och något formkrav av nu aktuellt slag uppställs inte. Ett sådant intyg kan ha ett deklaratoriskt värde och tjäna som bevis, men det kan inte anses ha någon konstitutiv verkan.

    (se punkterna 51 och 53, samt punkt 2 i domslutet)

  3.  Artikel 12 första stycket EG ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för lagstiftning i den verkställande medlemsstaten enligt vilken den behöriga rättsliga myndigheten i denna stat ska vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats avseende en av statens medborgare för verkställighet av en frihetsberövande påföljd, samtidigt som en sådan vägran, när det gäller en medborgare i en annan medlemsstat med uppehållsrätt enligt artikel 18.1 EG, endast får ske om denna medborgare har vistats lagligt i den verkställande medlemsstaten utan avbrott under fem år.

    I detta avseende innebär principen om ömsesidigt erkännande, som ligger till grund för systematiken i rambeslut 2002/584 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, också enligt artikel 1.2 i beslutet att medlemsstaterna i princip är skyldiga att vidta åtgärder med anledning av en europeisk arresteringsorder. Förutom de fall då verkställighet av en sådan order alltid ska vägras enligt artikel 3 i samma rambeslut, kan medlemsstaterna vägra att verkställa en sådan order endast i de fall som anges i artikel 4 i rambeslutet. När en nationell lagstiftare i enlighet med de befogenheter som ges i artikel 4 i nämnda rambeslut väljer att begränsa de fall då den verkställande rättsliga myndigheten kan vägra att överlämna en eftersökt person, medför detta följaktligen enbart en förstärkning av det system för överlämnande som införts genom detta rambeslut, som syftar till ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Vid genomförandet av denna artikel 4, och särskilt dess punkt 6, har medlemsstaterna nödvändigtvis ett visst utrymme för skönsmässig bedömning.

    Det skäl till att verkställighet får vägras som anges i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 har, precis som artikel 5.3 i rambeslutet, särkskilt till syfte att möjliggöra för den verkställande rättsliga myndigheten att lägga särskild vikt vid möjligheterna att underlätta den eftersökta personens återanpassning till samhället när denne avtjänat sin påföljd. Den verkställande medlemsstaten har därför rätt att endast eftersträva ett sådant syfte i förhållande till personer som har uppvisat en viss grad av integration i samhället i nämnda medlemsstat. Det förhållandet att den verkställande medlemsstaten, å ena sidan, för sina egna medborgare endast kräver medborgarskap i landet och, å andra sidan, för medborgare i andra medlemsstater kräver fem års oavbruten vistelse säkerställer att den eftersökta personen är tillräcklig integrerad i den medlemsstaten. Detta krav på fem års oavbruten vistelse går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå syftet att säkerställa en viss grad av integration i den verkställande medlemsstaten av eftersökta personer som är medborgare i andra medlemsstater.

    (se punkterna 57, 58, 61, 67, 68, 73 och 74, samt punkt 3 i domslutet)