Mål C-118/08

Transportes Urbanos y Servicios Generales SAL

mot

Administración del Estado

(begäran om förhandsavgörande från Tribunal Supremo)

”Medlemsstaternas processuella autonomi — Likvärdighetsprincipen — Skadeståndsanspråk som framställs mot staten — Åsidosättande av unionsrätten — Åsidosättande av grundlagen”

Förslag till avgörande av generaladvokat M. Poiares Maduro föredraget den 9 juli 2009   I ‐ 638

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 26 januari 2010   I ‐ 652

Sammanfattning av domen

1. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser

   (Artikel 234 EG)

2. Unionsrätten – Enskildas rättigheter – Medlemsstats överträdelse – Skyldighet att ersätta skada som förorsakats enskilda

1.  Det ankommer inte på domstolen att i ett förfarande angående begäran om förhandsavgörande ta ställning till huruvida nationella rättsregler är förenliga med unionsrätten. Domstolen är däremot behörig att tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla sådana uppgifter om unionsrättens tolkning som gör det möjligt för denna att pröva en sådan fråga om förenlighet i syfte att kunna döma i det mål som anhängiggjorts vid den.

   Det påverkar inte på något sätt domstolens behörighet att meddela förhandsavgörande att de nationella rättsregler vars förenlighet med unionsrätten den hänskjutande domstolen ska bedöma mot bakgrund av de tolkningsdata som domstolen framlägger har sitt ursprung i lagar, förordningar eller rättspraxis.

   (se punkterna 23 och 24)

2.  Unionsrätten utgör hinder för tillämpning av en regel i en medlemsstat enligt vilken det är möjligt att vinna framgång med ett skadeståndsanspråk mot staten som framställs på den grunden att en nationell lag strider mot unionsrätten, vilket fastställts i en dom som Europeiska gemenskapernas domstol meddelat med stöd av artikel 226 EG, endast om sökanden först uttömt alla interna rättsmedel för att angripa det på denna lag grundade skadebringande förvaltningsbeslutet, medan någon sådan regel inte gäller då skadeståndsanspråk framställs mot staten på den grunden att samma lag strider mot grundlagen, vilket fastställts av behörig domstol.

   Det krävs nämligen enligt likvärdighetsprincipen att alla regler avseende en talan ska tillämpas på samma sätt på en talan som grundar sig på ett åsidosättande av unionsrätten som på en liknande talan som grundar sig på ett åsidosättande av nationell rätt. De två aktuella skadeståndsanspråken kan mot bakgrund av deras föremål och grundläggande egenskaper betraktas som likvärdiga dels eftersom de har exakt samma föremål, det vill säga ersättning för den skada som den skadelidande personen lidit på grund av en rättsakt eller en underlåtenhet från statens sida, dels eftersom den enda skillnaden mellan de två typerna av anspråk består i att de åsidosättanden av rättsordningen som de grundar sig på ska fastställas i en dom som meddelas av EU-domstolen enligt artikel 226 EG, i det ena fallet, och i en dom som meddelas av behörig nationell domstol, i det andra fallet. Enbart denna omständighet är emellertid inte tillräcklig för att fastställa en skillnad mellan de två anspråken med avseende på likvärdighetsprincipen. Likvärdighetsprincipen utgör således hinder mot att tillämpa en sådan regel.

   (se punkterna 33, 36, 43–46 och 48 samt domslutet)