—

E. Stamm, genom J. Strick, Rechtsanwalt,

—

Regierungspräsidium Freiburg, genom P. Brecht, i egenskap av ombud,

—

Europeiska gemenskapernas kommission, genom E. Traversa och F. Hoffmeister, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 12.1, 13.1 och 15.1 i bilaga I till Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer, undertecknat i Luxemburg den 21 juni 1999 (EGT L 114, 2002, s. 6) (nedan kallat avtalet).

2

Begäran har framställts i en tvist mellan å ena sidan Eric Stamm och Anneliese Hauser och å andra sidan Regierungspräsidium Freiburg, angående frågan huruvida likabehandlingsprincipen är tillämplig på schweiziska gränsarbetare med egen rörelse.

3

Enligt artikel 1 a och 1 d i avtalet är målet för detsamma bland annat att, till förmån för medborgarna i Europeiska gemenskapens medlemsstater och Schweiziska edsförbundet, ge rätt till inresa, vistelse, upptagande av ekonomisk förvärvsverksamhet som arbetstagare, etablering som egenföretagare och rätt att stanna kvar på de avtalsslutande parternas territorier, liksom att ge samma levnads-, anställnings- och arbetsvillkor som de egna medborgarna har rätt till.

4

Artikel 2 i avtalet har följande lydelse: ”Medborgare i en avtalsslutande part vilka lagligen vistas på en annan avtalsslutande parts territorium får, vid tillämpningen av och i enlighet med bestämmelserna i bilagorna I, II och III till detta avtal, inte diskrimineras på grundval av nationalitet.”

5

Artikel 16 i avtalet, som har rubriken ”Hänvisning till gemenskapsrätten”, har följande lydelse:

”1.   De avtalsslutande parterna skall för att uppnå målen för detta avtal vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att rättigheter och förpliktelser motsvarande de som föreskrivs i de av Europeiska gemenskapens rättsakter som det hänvisas till tillämpas i förbindelserna dem emellan.

2.   I den mån tillämpningen av detta avtal omfattar gemenskapsrättsliga begrepp skall hänsyn tas till Europeiska gemenskapernas domstols gällande rättspraxis före tidpunkten för avtalets undertecknande. Schweiz skall underrättas om praxis som uppstått efter denna tidpunkt. Den gemensamma kommittén kan, i syfte att underlätta avtalets tillämpning, på en avtalsslutande parts begäran fastställa konsekvenserna av denna praxis.”

6

Kapitel III i avtalets bilaga I, som rör fri rörlighet för personer, innehåller särskilda bestämmelser om egenföretagare. I artikel 12.1 i denna bilaga föreskrivs följande: ”En medborgare i en avtalsslutande part som önskar etablera sig på en annan avtalsslutande parts territorium för att driva egen rörelse (nedan kallad ’egenföretagare’) skall få uppehållstillstånd för minst fem år räknat från tidpunkten för utfärdandet, förutsatt att han kan bevisa för de behöriga nationella myndigheterna att han etablerat sig eller önskar etablera sig i detta syfte.”

7

Artikel 12.2–12.6 i bilagan innehåller förfarandebestämmelser avseende egenföretagares rätt till vistelse.

8

Såvitt avser gränsarbetare med egen rörelse föreskrivs följande i artikel 13 i nämnda bilaga:

”1.   En gränsarbetare med egen rörelse är en medborgare i en avtalsslutande part som är bosatt på en avtalsslutande parts territorium och driver egen rörelse på den andra avtalsslutande partens territorium, och som i princip återvänder till sin bostad dagligen eller åtminstone en gång i veckan.

2.   Gränsarbetare med egen rörelse skall inte behöva uppehållstillstånd.

De behöriga myndigheterna i det berörda landet kan dock bevilja en gränsarbetare med egen rörelse ett särskilt tillstånd för minst fem år, förutsatt att han kan bevisa för behöriga nationella myndigheter att han driver eller önskar driva egen rörelse. Det särskilda tillståndet skall automatiskt förlängas med minst fem år, förutsatt att gränsarbetaren kan bevisa att han driver egen rörelse.

3.   Det särskilda tillståndet skall gälla hela det utfärdande landets territorium.”

9

Artikel 14 i bilaga I till avtalet, som har rubriken ”Yrkesmässig och geografisk rörlighet”, har följande lydelse:

”1.   Egenföretagare skall ha rätt till yrkesmässig och geografisk rörlighet på hela värdlandets territorium.

2.   Den yrkesmässiga rörligheten skall omfatta byte av yrke samt övergång från egenföretagande till anställning. Den geografiska rörligheten skall omfatta byte av arbets- och vistelseort.”

10

I artikel 15 i nämnda bilaga föreskrivs följande beträffande likabehandling:

”1.   Vad beträffar upptagande och utövande av förvärvsverksamhet som egenföretagare i värdlandet skall egenföretagaren komma i åtnjutande av en behandling som är minst lika förmånlig som den som beviljas landets egna medborgare.

2.   Bestämmelserna i artikel 9 i denna bilaga skall också i tillämpliga delar gälla egenföretagare som avses i detta kapitel.”

11

I artikel 16 i bilagan, som har rubriken ”Utövande av offentlig myndighet”, föreskrivs följande:

”En egenföretagare kan nekas rätt att utöva en verksamhet som, även tillfälligt, innebär utövande av offentlig myndighet.”

12

Enligt artikel 23.1 i bilagan ska en mottagare av tjänster inte behöva uppehållstillstånd för vistelse som inte överstiger tre månader. För längre vistelse ska den person som mottar tjänster erhålla ett uppehållstillstånd som gäller så länge som tjänsten tillhandahålls.

13

Artikel 25 i bilagan har följande lydelse:

”1.   En medborgare i en avtalsslutande part som har uppehållstillstånd i värdlandet och där inrättar sin huvudsakliga bostad skall ha samma rättigheter som en medborgare i värdlandet vad gäller förvärv av fast egendom. Han kan när som helst inrätta sin huvudsakliga bostad i värdlandet i enlighet med nationella regler och oberoende av anställningens längd. Avresa från värdlandet medför ingen skyldighet till avyttrande.

…

3.   En gränsarbetare skall ha samma rättigheter som landets medborgare vad gäller förvärv av fast egendom som används vid utövandet av ekonomisk förvärvsverksamhet samt av en andra bostad. Dessa rättigheter föranleder ingen skyldighet till avyttrande när han lämnar värdlandet. Han kan också tillåtas förvärva en fritidsbostad. För denna kategori medborgare skall detta avtal inte påverka gällande regler i värdlandet om renodlad kapitalplacering och handel med obebyggda fastigheter och med bostäder.”

14

Det framgår av beslutet om hänskjutande att den tyska lagen om skyldighet att upplysa om och motsätta sig jordbruksarrenden (Gesetz über die Anzeige und Beanstandung von Landpachtverträgen, BGBl. 1985 I, s. 2075, nedan kallad LPachtVG) innehåller särskilda bestämmelser om jordbruksarrenden. Arrendegivare ska upplysa den behöriga myndigheten om sina arrenden. Myndigheten kan då motsätta sig arrendet bland annat om detta innebär en osund fördelning av markanvändningen.

15

Den nationella domstolen har preciserat att arrendet i regel innebär en osund fördelning av markanvändningen enligt 4 § första och andra styckena LPachtVG om det strider mot åtgärder för att förbättra jordbruksstrukturen. Detta är fallet bland annat när utarrendering till icke-jordbrukare medför att jordbrukare som har ett omedelbart behov av jordbruksmarken för att skapa och upprätthålla produktiva och konkurrenskraftiga företag, och som är i stånd att arrendera den, hindras att nyttja densamma.

16

Den nationella domstolen har även angett att utarrendering av jordbruksmark till schweiziska jordbrukare etablerade i Schweiz som innebär att tyska jordbrukare som har jordbruket som huvudsyssla och ett omedelbart behov av mark för att skapa och upprätthålla produktiva och konkurrenskraftiga företag hindras att nyttja denna mark, enligt Bundesgerichtshofs rättspraxis före avtalets ikraftträdande, strider mot åtgärder för att förbättra den tyska jordbruksstrukturen. Sådana schweiziska jordbrukare ska följaktligen, vid tillämpningen av 4 § LPachtVG, anses befinna sig utanför den tyska jordbruksstrukturen och behandlas som icke-jordbrukare.

17

Eric Stamm är schweizisk jordbrukare etablerad i Schweiz. Genom avtal av den 10 oktober 2005 ingick han ett avtal om jordbruksarrende med Anneliese Hauser, bosatt i Tyskland. Avtalet rörde 2,75 hektar jordbruksmark i Tyskland. Det årliga arrendet uppgick till 686 euro, och avtalet hade en giltighetstid på fem år.

18

Landwirtschaftsamt (tysk jordbruksmyndighet) motsatte sig arrendeavtalet och anmodade de berörda parterna att upphäva detta utan dröjsmål. Eric Stamm väckte talan vid Amtsgericht Waldshut-Tiengen (domstol i första instans), som ogillade talan i samtliga delar och förklarade att arrendeavtalet skulle hävas med motiveringen att det ifrågavarande arrendet innebar en osund fördelning av markanvändningen.

19

Eric Stamm överklagade först avgörandet till Oberlandesgericht Karlsruhe i Freiburg (appellationsdomstol) utan framgång och har därefter, vid den hänskjutande domstolen, yrkat att arrendeavtalet mellan honom och Anneliese Hauser ska förklaras giltigt. Bundesgerichtshof anser, med beaktande av den rättspraxis som nämnts ovan, att arrendet ska hävas med hänsyn till att det i förevarande fall finns tyska jordbrukare som vill utöka sina jordbruksfastigheter och arrendera den berörda marken.

20

Den hänskjutande domstolen har emellertid erinrat om att det inte är möjligt att hålla fast vid denna rättspraxis för det fall skyldigheten att säkerställa den likabehandling som föreskrivs i artikel 15.1 i bilaga I till avtalet inte bara gäller i förhållande till egenföretagare, i den mening som avses i artikel 12.1 i nämnda bilaga, utan även i förhållande till gränsarbetare med egen rörelse, i den mening som avses i artikel 13.1 i samma bilaga. Om det förhåller sig på det sättet kan inte schweiziska jordbrukare som har jordbruket som huvudsyssla och är etablerade i Schweiz behandlas som icke-jordbrukare vid tillämpningen av 4 § LPachtVG. I så fall ska de tvärtom behandlas minst lika förmånligt som tyska jordbrukare som har jordbruket som huvudsyssla.

21

Bundesgerichtshof, som anser att en tolkning av bestämmelserna i avtalet är nödvändig för att målet ska kunna avgöras, beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska enligt artikel 15.1 i bilaga I till avtalet... enbart egenföretagare, i den mening som avses i artikel 12.1 i bilaga I till avtalet, vad gäller upptagande och utövande av förvärvsverksamhet som egenföretagare i värdlandet, komma i åtnjutande av en behandling som är minst lika förmånlig som den som beviljas landets egna medborgare, eller gäller detta även för gränsarbetare med egen rörelse, i den mening som avses i artikel 13.1 i bilaga I till avtalet?”

22

Regierungspräsidium Freiburg har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande ska avvisas, eftersom frågan inte är relevant för att avgöra tvisten vid den nationella domstolen. Eric Stamm är varken ”egenföretagare” eller ”gränsarbetare med egen rörelse” enligt bilaga I till avtalet. En jordbrukare som är etablerad i Schweiz och som bedriver verksamhet på jordbruksfastigheter i Tyskland och sedan tullfritt importerar de odlade jordbruksprodukterna till Schweiz kan aldrig, oavsett nationalitet, omfattas av artikel 12 eller 13 i nämnda avtal.

23

Europeiska gemenskapernas kommission hyser också betänkligheter avseende den ställda frågans relevans. En gränsarbetare med egen rörelse måste vara etablerad på den andra avtalsslutande partens territorium, såsom det föreskrivs generellt för alla egenföretagare i artikel 12.1 i bilaga I till avtalet. Eftersom det inte framgår av handlingarna i målet att Eric Stamm äger någon annan rörelse på Förbundsrepubliken Tysklands territorium, genom vilken han är integrerad i det tyska affärslivet och vänder sig till tyska medborgare, anser kommissionen att det inte kan uteslutas att den berörde inte ska anses etablerad i Tyskland och inte ska betraktas som gränsarbetare med egen rörelse, i den mening som avses i avtalet.

24

Dessa invändningar kan inte godtas.

25

Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av gemenskapsrätten som ställs inom ramen för den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen har lämnat på eget ansvar, och vilka det inte ankommer på domstolen att pröva riktigheten av, vara relevanta (se dom av den 15 maj 2003 i mål C-300/01, Salzmann, REG 2003, s. I-4899, punkterna 29 och 31, liksom dom av den 7 juni 2007 i de förenade målen C-222/05–C-225/05, van der Weerd m.fl., REG 2007, s. I-4233, punkt 22). En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas av domstolen då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller domstolen inte förfogar över de uppgifter om sakförhållandena eller de rättsliga förhållandena som är nödvändiga för att kunna besvara frågorna på ett ändamålsenligt sätt (se dom av den 5 december 2006 i de förenade målen C-94/04 och C-202/04, Cipolla m.fl., REG 2006, s. I-11421, punkt 25, och domen i det ovannämnda målet van der Weerd m.fl., punkt 22).

26

Den nationella domstolen anser otvetydigt att Eric Stamm ska anses vara ”gränsarbetare med egen rörelse”.

27

Under dessa förhållande tycks inte den begärda tolkningen av bestämmelserna i avtalet sakna samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen. Presumtionen att tolkningsfrågan är relevant kan således inte brytas av Regierungspräsidium Freiburgs och kommissionens invändningar.

28

Härav följer att tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning.

29

Inledningsvis påpekar domstolen att sammanhanget i målet vid den nationella domstolen bestäms av begäran om förhandsavgörande och att domstolens prövning inte omfattar övergångsbestämmelserna angående avtalets framtida utveckling i artikel 10 i avtalet och i kapitel VII i bilaga I till avtalet.

30

Den hänskjutande domstolen har ställt tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida den likabehandling som föreskrivs i artikel 15 i bilaga I till avtalet gäller för sådana gränsarbetare med egen rörelse som avses i artikel 13 i samma bilaga.

31

Regierungspräsidium Freiburg har gjort gällande att principen om minst lika förmånlig behandling i artikel 15.1 i bilaga I till avtalet enbart är tillämplig på egenföretagare i den mening som avses i artikel 12.1 i bilagan, och inte på gränsarbetare med egen rörelse, i den mening som avses i artikel 13.1 i samma bilaga. Myndigheten anser att denna tolkning bekräftas av avtalets systematik och ordalydelse. I avtalet behandlas egenföretagare och gränsarbetare med egen rörelse nämligen inte på exakt samma sätt, utan det görs tvärtom medvetet åtskillnad mellan de två kategorierna.

32

En sådan tolkning kan emellertid inte godtas.

33

Domstolen erinrar först och främst om att kapitel III i bilaga I till avtalet, som har rubriken ”Egenföretagare”, omfattar artiklarna 12–16 i bilagan. Nämnda artikel 12 avser ”egenföretagare”, det vill säga medborgare i en avtalsslutande part som är etablerade eller önskar etablera sig på en annan avtalsslutande parts territorium för att driva egen rörelse. I artikel 13 i bilagan behandlas ”gränsarbetare med egen rörelse”, som är en kategori egenföretagare som är bosatta på en avtalsslutande parts territorium och driver egen rörelse på en annan avtalsslutande parts territorium. Artiklarna 14 och 15 i bilaga I till avtalet avser yrkesmässig och geografisk rörlighet, respektive likabehandling, för egenföretagare. I artikel 16 i bilagan föreskrivs en möjlighet att neka egenföretagare rätten att utöva en verksamhet som innebär utövande av offentlig myndighet.

34

Kapitel III innehåller inte någon bestämmelse enligt vilken artiklarna 14–16 i bilaga I till avtalet enbart ska tillämpas på egenföretagare, i den mening som avses i artikel 12.1 i bilagan, och inte på gränsarbetare med egen rörelse, i den mening som avses i artikel 13.1 i samma bilaga.

35

Det finns i själva verket ingenting i nämnda kapitel III som tyder på att gränsarbetare med egen rörelse inte har rätt till yrkesmässig och geografisk rörlighet på värdlandets territorium i enlighet med artikel 14 i bilaga I till avtalet, eller på att det inte finns någon möjlighet att neka sådana gränsarbetare rätt att utöva en verksamhet som innebär utövande av offentlig myndighet i nämnda land. Denna slutsats gäller även yrkesmässig rörlighet, även om det krävs att rätten till sådan rörlighet utövas på ett sådant sätt att villkoren för att personen ska anses vara gränsarbetare med egen rörelse, i den mening som avses i artikel 13 i bilagan, alltjämt är uppfyllda.

36

Det finns inte heller någon bestämmelse i kapitel III i bilaga I till avtalet som tyder på att gränsarbetare med egen rörelse inte kan åberopa principen om likabehandling i artikel 15 i bilagan.

37

Med hänsyn till att varken ordalydelsen i bestämmelserna i kapitel III i bilaga I till avtalet eller kapitlets systematik ger något stöd för att artiklarna 14–16 i bilagan inte är tillämpliga på gränsarbetare med egen rörelse kan det inte påstås att de sistnämnda, vilka omfattas av artikel 13.1 i bilagan, vid tillämpning av bestämmelserna i kapitel III inte ska anses vara egenföretagare av samma skäl som de personer som omfattas av artikel 12 i bilagan.

38

Detta konstaterande stöds av artikel 15.2 i bilaga I till avtalet, i vilken följande föreskrivs: ”Bestämmelserna i artikel 9 i denna bilaga skall också i tillämpliga delar gälla egenföretagare som avses i [kapitel III].” I bestämmelsen hänvisas det till egenföretagare som avses i kapitel III i bilagan och inte till egenföretagare som avses i artikel 12 i bilagan, vilket innebär att avtalsparterna inte hade för avsikt att göra tillämpligheten av artiklarna 14–16 i bilaga I till avtalet beroende av om det är fråga om egenföretagare eller gränsarbetare med egen rörelse. Tvärtom visar denna omständighet att bestämmelserna i nämnda artiklar om yrkesmässig och geografisk rörlighet, likabehandling och möjligheten att neka vissa personer rätt att utöva en verksamhet som innebär utövande av offentlig myndighet är tillämpliga i samma utsträckning på sådana personer som avses i artikel 12 i bilagan som på sådana som avses i artikel 13 i samma bilaga.

39

Härvid ska tilläggas, i likhet med vad kommissionen har påpekat, att gränsarbetare med egen rörelse bara behandlas annorlunda i en enda artikel i avtalet, och då av särskilda skäl, nämligen i syfte att fastställa förmånligare bestämmelser för dessa vad gäller rätt till vistelse. I motsats till sådana egenföretagare som avses i artikel 12 i bilaga I till avtalet, behöver gränsarbetare med egen rörelse inte något uppehållstillstånd. Det är uppenbart att avtalsparterna, som har behandlat gränsarbetare förmånligare, inte kan ha haft för avsikt att införa mindre förmånliga bestämmelser för gränsarbetarna vad gäller tillämpligheten av principen om likabehandling.

40

Eric Stamms ståndpunkt att principen om likabehandling är tillämplig på gränsarbetare med egen rörelse stöds dessutom av systematiken i kapitlen II och III i bilaga I till avtalet, av de allmänna målen med avtalet och av den tolkning som artikel 25 i bilagan bör ges.

41

För det första framgår det vid en analys av kapitlen II och III i bilaga I till avtalet, vilka har rubrikerna ”Arbetstagare” respektive ”Egenföretagare”, att dessa kapitel har exakt samma struktur.

42

Det kan härvid konstateras att artiklarna 6 och 7 i kapitel II i bilagan innehåller bestämmelser om arbetstagare respektive gränsarbetare. I artiklarna 8–10 i nämnda bilaga föreskrivs principerna om yrkesmässig och geografisk rörlighet och likabehandling liksom möjligheten att neka arbetstagare rätt att inneha vissa anställningar inom den offentliga förvaltningen. I detta kapitel finns inte något som tyder på att dessa principer och denna möjlighet bara skulle vara tillämpliga på arbetstagare, och inte på gränsarbetare. Det finns inte någon bestämmelse i detta kapitel som kan tjäna till stöd för påståendet att gränsarbetare inte omfattas av bestämmelserna om yrkesmässig och geografisk rörlighet, förutsatt att villkoren för att anses som gränsarbetare alltjämt är uppfyllda, och likabehandling, eller att det inte är möjligt att neka dessa personer rätt att inneha vissa anställningar inom den offentliga förvaltningen.

43

Den omständigheten att principen om likabehandling avser både arbetstagare och gränsarbetare, liksom den omständigheten att systematiken i kapitlen II och III i bilaga I till avtalet är analoga, innebär att avtalsparterna inte hade för avsikt att göra tillämpligheten av principen om likabehandling beroende av om det är fråga om egenföretagare eller gränsarbetare med egen rörelse.

44

För det andra ska det erinras om att det i artikel 1 a och 1 d i avtalet föreskrivs att syftet med avtalet är att, till förmån för medborgarna i Europeiska gemenskapens medlemsstater och Schweiziska edsförbundet, ge rätt till etablering som egenföretagare liksom att ge dessa samma levnads-, anställnings- och arbetsvillkor som de egna medborgarna har rätt till. I likhet med vad kommissionen har hävdat skulle dessa mål enbart delvis kunna uppnås om gränsarbetare med egen rörelse vid utövandet av sin verksamhet kunde underställas särskilda restriktioner som inte är tillämpliga på andra egenföretagare.

45

Dessutom föreskrivs det i artikel 2 i avtalet att medborgare i en avtalsslutande part, vilka lagligen vistas på en annan avtalsslutande parts territorium, inte får diskrimineras på grundval av nationalitet vid tillämpningen av bestämmelserna i bilagorna I–III till avtalet.

46

En teleologisk tolkning av artiklarna 12, 13 och 15 i bilaga I till avtalet kan således inte, mot bakgrund av artiklarna 1 a, 1 d och 2 i avtalet, leda till slutsatsen att gränsarbetare med egen rörelse ska nekas en behandling i värdlandet som är minst lika förmånlig som den som landets egna medborgare ges, vad beträffar upptagande och utövande av förvärvsverksamhet som egenföretagare.

47

För det tredje kan det, beträffande kapitel VI i bilaga I till avtalet, som har rubriken ”Förvärv av fast egendom”, konstateras att det i punkt 3 i artikel 25, som utgör den enda artikeln i nämnda kapitel, föreskrivs att en gränsarbetare ska ha samma rättigheter som landets medborgare vad gäller förvärv av fast egendom som används vid utövandet av ekonomisk förvärvsverksamhet.

48

Även om den i den föregående punkten nämnda artikeln inte omfattar jordbruksarrenden, kan avtalsparterna likväl inte ha avsett att avtala om en mindre förmånlig behandling vid jordbruksarrenden än vid avtal om förvärv av fast egendom, som normalt ger ett mer omfattande sakrättsligt skydd.

49

Med hänsyn till det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras på följande sätt: Enligt artikel 15.1 i bilaga I till avtalet ska en avtalspart bevilja sådana gränsarbetare med egen rörelse, i den mening som avses i artikel 13 i nämnda bilaga, från den andra avtalsslutande parten en behandling som är minst lika förmånlig som den som beviljas landets egna medborgare vad beträffar upptagande och utövande av förvärvsverksamhet som egenföretagare i värdlandet.

50

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Enligt artikel 15.1 i bilaga I till Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer, undertecknat i Luxemburg den 21 juni 1999, ska en avtalspart bevilja sådana gränsarbetare med egen rörelse, i den mening som avses i artikel 13 i nämnda bilaga, från den andra avtalsslutande parten en behandling som är minst lika förmånlig som den som beviljas landets egna medborgare vad beträffar upptagande och utövande av förvärvsverksamhet som egenföretagare i värdlandet.