1.

Har en unionsmedborgare, som varken är yrkesverksam eller självförsörjande, rätt till uppehåll som sin dotters vårdnadshavare i den medlemsstat där dottern studerar i egenskap av barn till en tidigare migrerande arbetstagare?

2.

I förevarande mål vid Court of Appeal (Civil Division) (England & Wales) ( 2 ) ska domstolen pröva denna fråga. Domstolen har härvid möjlighet att precisera sin hittillsvarande rättspraxis avseende artikel 12 i förordning (EEG) nr 1612/68 ( 3 ) – särskilt domen i målet Baumbast och R ( 4 ) – och klargöra förhållandet till det nya direktivet om uppehåll för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar som antogs år 2004 (direktiv 2004/38/EG ( 5 )). Denna problematik är inte enbart av avgörande betydelse för många unionsmedborgare som har lämnat sina hemländer och lever i andra medlemsstater utan även för de respektive mottagande medlemsstaterna.

3.

Förevarande mål kan i viss utsträckning jämföras med det anhängiga målet Ibrahim (C-310/08) ( 6 ), vilket även det gäller en begäran om förhandsavgörande från Court of Appeal. I båda målen har personer utan tillräckliga egna tillgångar som inte är yrkesverksamma ansökt om bistånd i form av boende i England. Som motivering gör båda gällande en påstådd uppehållsrätt i Förenade kungariket som vårdnadshavare till minderåriga barn som studerar där. Till skillnad från målet Ibrahim härstammar ansökan om den sociala förmånen emellertid i fallet Teixeira inte från en medborgare i tredjeland, utan från en unionsmedborgare som tidigare själv varit yrkesverksam i Förenade kungariket och fortfarande lever där.

4.

Den gemenskapsrättsliga ramen i detta mål utgörs av direktiv 2004/38 och av förordning nr 1612/68.

5.

I direktiv 2004/38 innehåller kapitel I (artiklarna 1–3) allmänna bestämmelser, kapitel III (artiklarna 6–15) innehåller bestämmelser om uppehållsrätt och kapitel IV (artiklarna 16–21) innehåller bestämmelser om permanent uppehållstillstånd.

6.

Enligt definitionerna i artikel 2.2 c ska med begreppet ”familjemedlem” i den mening som avses i direktiv 2004/38 förstås

”släktingar i rakt nedstigande led som är under 21 år eller är beroende för sin försörjning, även till maken eller makan eller till sådan partner som avses i b”.

7.

I artikel 7 i direktiv 2004/38, under rubriken ”Uppehållsrätt för längre tid än tre månader”, föreskrivs i relevanta delar följande:

”1.   Varje unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än tre månader om den berörda personen

2.   Uppehållsrätten enligt punkt 1 skall även omfatta familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat när de följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren i den mottagande medlemsstaten, förutsatt att unionsmedborgaren uppfyller villkoren i punkt 1 a, 1 b eller 1 c.

3.   Vid tillämpningen av punkt 1 a skall en unionsmedborgare som inte längre är arbetstagare eller egenföretagare behålla sin ställning som arbetstagare eller egenföretagare i följande fall:

4.   …”

8.

Vad beträffar bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar om unionsmedborgaren avlider eller lämnar landet föreskrivs följande i artikel 12.3 i direktiv 2004/38:

”Unionsmedborgarens avresa från den mottagande medlemsstaten eller unionsmedborgarens död skall inte medföra förlust av uppehållsrätt för unionsmedborgarens barn eller för den förälder som har den faktiska vårdnaden om barnen, oavsett nationalitet, om barnen är bosatta i den mottagande medlemsstaten och inskrivna vid en utbildningsanstalt för att bedriva studier där, förrän deras studier avslutats.”

9.

I kompletterande syfte ska det även hänvisas till artikel 16 i direktiv 2004/38 som innehåller allmänna regler om permanent uppehållsrätt för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar:

”1.   Unionsmedborgare som har uppehållit sig lagligt under en fortlöpande period av fem år i den mottagande medlemsstaten skall ha permanent uppehållsrätt där. Denna rätt skall inte vara underkastad villkoren i kapitel III.

…

3.   Stadigvarande uppehåll skall inte påverkas av tillfällig frånvaro som inte överstiger sammanlagt sex månader per år eller av längre frånvaro på grund av obligatorisk militärtjänst eller av en frånvaro på högst tolv på varandra följande månader av viktiga skäl, t.ex. graviditet och förlossning, allvarlig sjukdom, studier eller yrkesutbildning, eller utstationering på grund av arbete i en annan medlemsstat eller i tredje land.

4.   När uppehållsrätt väl har förvärvats skall den endast kunna gå förlorad genom bortovaro från den mottagande medlemsstaten i mer än två på varandra följande år.”

10.

Enligt artikel 40 skulle medlemsstaterna ha införlivat direktiv 2004/38 senast den 30 april 2008.

11.

Förordning nr 1612/68 var det regelverk som gällde innan direktiv 2004/38 antagits. Förordningen har delvis upphävts genom direktivet. ( 7 )

12.

Enligt artikel 10 i förordning nr 1612/68, vilken upphävdes genom direktiv 2004/38, gällde till och med den 30 april 2006 följande:

”1.   Följande personer skall, oavsett sin nationalitet, ha rätt att bosätta sig tillsammans med en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat och som är anställd i en annan medlemsstats territorium:

2.   Medlemsstaterna skall underlätta mottagandet av alla familjemedlemmar som inte anges i punkt 1, om de är beroende av arbetstagaren eller ingår i hans eller hennes hushåll i det land arbetstagaren kommer ifrån.

3.   Vad beträffar punkterna 1 och 2 måste arbetstagaren för sin familj ha tillgång till en bostad som anses normal för landets arbetstagare i den region där han eller hon är anställd. Denna bestämmelse får emellertid inte ge upphov till diskriminering mellan landets arbetstagare och arbetstagare från andra medlemsstater.”

13.

I artikel 12 i förordning nr 1612/68, vilken även gäller efter det att direktiv 2004/38 har trätt i kraft, föreskrivs följande:

”Barnen till en medborgare i en medlemsstat som är eller har varit anställd i en annan medlemsstat skall ha tillträde till denna stats allmänna skolor, lärlingsutbildning och yrkesskolekurser på samma villkor som medborgarna i denna stat, om barnen bor där.

Medlemsstaterna skall främja alla bemödanden att göra det möjligt för dessa barn att delta i utbildningen under bästa möjliga förhållanden.”

14.

I begäran om förhandsavgörande har de tillämpliga nationella bestämmelserna betecknats som ”komplicerade” och endast återgetts i en sammanfattning. I sammanfattningen beskrivs den nationella rätten enligt följande.

15.

Det föreskrivs i Housing Act ( 8 ) att ”berättigade” bostadslösa personer och personer som uppfyller vissa villkor har rätt till bistånd i form av boende.

16.

I section 185 i Housing Act ( 9 ) föreskrivs att en person inte har rätt till bistånd om ”det är fråga om en utlänning som inte uppfyller förutsättningarna för bistånd”. Mer detaljerade bestämmelser för England återfinns i bestämmelserna i Eligibility Regulations. ( 10 )

17.

Det följer särskilt av regulation 6(1) i Eligibility Regulations att en person som inte är föremål för invandringskontroll både ska ha uppehållsrätt och vara stadigvarande bosatt i Förenade kungariket för att ha rätt till bistånd. ( 11 )

18.

Förutom brittiska medborgare har i detta sammanhang bland annat unionsmedborgare som enligt gemenskapsrätten har rätt att resa in i och uppehålla sig i Förenade kungariket uppehållsrätt. ( 12 ) Unionsmedborgare saknar rätt till bistånd om deras uppehållsrätt endast grundar sig på att de är arbetssökande eller är en arbetssökandes familjemedlem, eller det är fråga om en inledande rätt att uppehålla sig i Förenade kungariket i högst tre månader. ( 13 )

19.

Enligt regulation 6(2) i Eligibility Regulations är bland annat följande unionsmedborgare undantagna från den normala kontrollen avseende uppehållsrätt: arbetstagare, egenföretagare, arbetstagares eller egenföretagares familjemedlemmar samt personer med permanent uppehållsrätt i Förenade kungariket.

20.

Slutligen hänvisas till att bestämmelserna i direktiv 2004/38 införlivades med Förenade kungarikets rättsordning genom (European Economic Area) Regulations 2006 ( 14 ) som trädde i kraft den 30 april 2006.

21.

Maria Teixeira är portugisisk medborgare född den 7 mars 1971. Hon kom till England 1989 och arbetade som städerska mellan 1989 och 1991. Hon åtföljdes av sin make som även han är portugisisk medborgare. Maria Teixeiras dotter, Patricia, föddes i Förenade kungariket den . Patricia påbörjade sin skolgång i Förenade kungariket under en period då hennes mor saknade anställning. ( 15 )

22.

Maria Teixeira och hennes make skilde sig senare, men maken bor kvar i England. Den 13 juni 2006 fastslogs genom domstolsbeslut att Patricia skulle bo tillsammans med sin far men att hon hade rätt att umgås med sin mor så mycket hon önskade. I november 2006 skrev Patricia in sig på en kurs i barnkunskap vid Vauxhall Learning Centre ( 16 ) i stadsdelen Lambeth i London. I mars 2007 flyttade Patricia, som då var 15 år, till sin mor.

23.

Sedan 1991 har Maria Teixeira periodvis varit anställd i Förenade kungariket och hon arbetade senast i början av 2005.

24.

Den 11 april 2007 ansökte Maria Teixeira om bistånd i form av boende vid London Borough of Lambeth ( 17 ), eftersom hon var bostadslös. Denna ansökan avslogs med motiveringen att Maria Teixeira inte hade rätt till bistånd i form av boende. Även Maria Teixeiras begäran om omprövning avslogs.

25.

Mot detta avslag på hennes ansökan om bistånd i form av boende väckte Maria Teixeira utan framgång ( 18 ) talan i första instans vid London Lambeth County Court ( 19 ). Numera är tvisten anhängig vid appellationsdomstolen Court of Appeal (Civil Division) (England & Wales), den hänskjutande domstolen.

26.

Enligt begäran om förhandsavgörande har Maria Teixeira medgett att

27.

Maria Teixeira härleder sin uppehållsrätt i Förenade kungariket enbart till den omständighet att hon sedan mars 2007 är huvudsaklig vårdnadshavare för sin dotter Patricia, som studerar i Förenade kungariket och enligt artikel 12 i förordning (EEG) nr 1612/68 har uppehållsrätt där. ( 20 )

28.

Genom beslut av den 10 oktober 2008 har Court of Appeal vilandeförklarat målet och hänskjutit följande frågor till domstolen med begäran om förhandsavgörande:

”Med avseende på ett fall där i) en unionsmedborgare reste in i Förenade kungariket, ii) unionsmedborgaren under vissa perioder var arbetstagare i Förenade kungariket, iii) unionsmedborgaren upphörde att vara arbetstagare utan att lämna Förenade kungariket, iv) unionsmedborgaren inte har bibehållit sin status som arbetstagare, inte har någon uppehållsrätt enligt artikel 7 och inte har någon rätt till permanent uppehållsrätt enligt artikel 16 i direktiv 2004/38, v) unionsmedborgarens barn påbörjade sin skolgång under en period då unionsmedborgaren inte var arbetstagare men fortsatte sin skolgång i Förenade kungariket under perioder då unionsmedborgaren var arbetstagare i Förenade kungariket, vi) unionsmedborgaren är huvudsaklig vårdnadshavare av sitt barn och vii) unionsmedborgaren och hennes barn inte är självförsörjande, önskas svar på följande frågor:

29.

I förfarandet inför domstolen har utöver Maria Teixeira och London Borough of Lambeth även den danska regeringen, den portugisiska regeringen, Förenade kungarikets regering och Europeiska gemenskapernas kommission lämnat skriftliga och muntliga yttranden. ( 21 ) Vidare har Eftas övervakningsmyndighet lämnat ett skriftligt yttrande.

30.

Genom sin begäran om förhandsavgörande önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en unionsmedborgare i Maria Teixeiras situation, som inte är yrkesverksam, har en uppehållsrätt enligt gemenskapsrätten även om hon inte är självförsörjande. Enligt nationell rätt krävs det nämligen att det föreligger en sådan uppehållsrätt för att det bistånd i form av boende som Maria Teixeira har ansökt om ska kunna beviljas.

31.

I detta avseende råder det delade meningar.

32.

Maria Teixeira gör gällande att hon har uppehållsrätt i Förenade kungariket enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68 utan att hon själv måste ha tillräckliga tillgångar eller vara sjukförsäkrad, eftersom hon är vårdnadshavare till sin dotter som bedriver studier. Kommissionen och Eftas övervakningsmyndighet instämmer i detta. Vidare har den italienska regeringen fört ett liknande resonemang i målet Ibrahim (C-310/08). Även den portugisiska regeringen drar denna slutsats. ( 22 ) London Borough of Lambeth, den danska regeringen och Förenade kungarikets regering företräder däremot den diametralt motsatta ståndpunkten, liksom Irland för övrigt har gjort i målet Ibrahim.

33.

Inledningsvis ska jag således undersöka nedan huruvida en unionsmedborgare i Maria Teixeiras situation enbart kan härleda en uppehållsrätt enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68 från den omständigheten att hon är vårdnadshavare till sitt barn (se nedan avsnitt A). I ett andra steg ska jag utreda huruvida det krävs att sökanden har tillräckliga tillgångar och en heltäckande sjukförsäkring för en sådan uppehållsrätt (se nedan avsnitt B). Slutligen ska jag behandla de tre tidsaspekter som den hänskjutande domstolen har tagit upp i samband med Maria Teixeiras eventuella anspråk enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68 (se nedan avsnitt C).

34.

Den hänskjutande domstolen har ställt den första delen av sin andra fråga ( 23 ) för att få klarhet i huruvida man kan härleda en uppehållsrätt ur artikel 12 i förordning nr 1612/68 för en person som är vårdnadshavare åt ett barn till en migrerande arbetstagare som bedriver studier i den mottagande medlemsstaten.

35.

Det är ostridigt att det föreskrivs en rätt till tillträde till utbildning i artikel 12 i förordning nr 1612/68. Barn till migrerande arbetstagare som bor i den medlemsstat i vilken denna är eller har varit anställd har rätt till ”tillträde till denna stats allmänna skolor, lärlingsutbildning och yrkesskolekurser”. Det är emellertid omstritt huruvida denna rätt till tillträde till utbildning även innefattar en uppehållsrätt för barnet och dess vårdnadshavare i den mottagande staten.

36.

I förhållande till barnets uppehållsrätt är en eventuell uppehållsrätt för en förälder som vårdnadshavare accessorisk. En sådan rätt är således beroende av om barnet självt har uppehållsrätt. Därför ska jag först behandla barnets uppehållsrätt för studier (nedan avsnitt 1) och först i ett andra steg vårdnadshavarens uppehållsrätt (nedan avsnitt 2).

37.

London Borough of Lambeth, den danska regeringen och Förenade kungarikets regering anser samtliga att det uteslutande föreskrivs en rätt till tillträde till utbildning i artikel 12 i förordning nr 1612/68. Enligt deras mening följer däremot inte någon tillhörande uppehållsrätt för barnet av denna bestämmelse. Denna rätt var ursprungligen reglerad i artikel 10 i förordningen, men sedan nämnda bestämmelse upphävdes anser de att uppehållsrätten ska fastställas i enlighet med direktiv 2004/38. ( 24 )

38.

Det är riktigt att artikel 12 i förordning nr 1612/68 inte kan utgöra rättslig grund för barnets första uppehåll i den mottagande medlemsstaten. Det framgår redan av ordalydelsen i artikel 12 att barn endast kan göra gällande en rätt till tillträde till utbildning ”om barnen bor där”. Det måste följaktligen vara fråga om barn som redan dessförinnan var bosatta i den mottagande medlemsstaten för att leva tillsammans med en migrerande arbetstagare. ( 25 ) Den rätt till tillträde till utbildning som föreskrivs i artikel 12 är nämligen en följd av att barnet har följt med sin mor eller far till den mottagande medlemsstaten i deras egenskap av migrerande arbetstagare. ( 26 )

39.

Om barnet har bosatt sig i den mottagande medlemsstaten som familjemedlem till en migrerande arbetstagare eller, som i föreliggande fall Maria Teixeiras dotter, fötts där, uppnår barnet en självständigt rättslig ställning enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68. Dess framtida rätt till tillträde till utbildning är inte beroende av huruvida dess far eller mor bibehåller sin ställning som migrerande arbetstagare i den mottagande medlemsstaten. ( 27 ) Även ett barn vars förälder enbart ”har varit anställd” som migrerande arbetstagare i den mottagande medlemsstaten har rätt till tillträde till utbildning.

40.

För att kunna åberopa rätten till tillgång till utbildning kan det, till skillnad från vad några av parterna anser, följaktligen inte krävas att barnet bibehåller sin särskilda uppehållsrätt enligt artikel 10.1 a i förordning nr 1612/68, ( 28 ) det vill säga att det fortfarande har en rätt att vara bosatt tillsammans med en förälder som är en migrerande arbetstagare. ( 29 ) I annat fall skulle rätten enligt artikel 12 till tillgång till utbildning för barn till tidigare migrerande arbetstagare urholkas betydligt. Den förälder som ”har varit anställd” i den mottagande medlemsstaten har nämligen ofta lämnat denna stat efter det att anställningsförhållandet upphört, med följd att det inte utan vidare är möjligt för barnet att leva i samma hushåll. ( 30 )

41.

Även i övrigt innehåller artikel 12 i förordning nr 1612/68 inte någon hänvisning till uppehållsrättsliga bestämmelser utan det är tillräckligt att barn till en migrerande arbetstagare som vill genomgå en utbildning i den mottagande medlemsstaten redan ”bor” där.

42.

En motsvarande rätt för barn till en migrerande arbetstagare som bor i den mottagande medlemsstaten att stanna kvar där för att studera följer direkt av artikel 12 i förordning nr 1612/68. ( 31 ) Denna bestämmelse ska med hänsyn till det sammanhang som den ingår i och till dess syften inte tolkas restriktivt och den får inte heller berövas sin ändamålsenliga verkan. ( 32 )

43.

Artikel 12 i förordning nr 1612/68 hör till en rad bestämmelser som har till syfte att skapa bästa möjliga förutsättningar för integrationen av en migrerande arbetstagares familj i värdlandet. ( 33 ) Såsom domstolen har understrukit är det nödvändigt för att en sådan integration ska lyckas, att barn till migrerande arbetstagare har möjlighet att utbilda sig i värdlandet i syfte att slutföra studierna på ett framgångsrikt sätt. ( 34 )

44.

För en migrerande arbetstagare skulle det vara mindre förmånligt att utnyttja rätten till fri rörlighet om vederbörande inte kunde vara säker på att dennes barn har tillträde till undervisning och även får slutföra denna. ( 35 ) Om det varje gång som den migrerande arbetstagarens anställning i den mottagande medlemsstaten har avbrutits eller upphört även skulle innebära att dennes barn automatiskt förlorade sin uppehållsrätt där och följaktligen måste avbryta sin utbildning, skulle detta innebära en risk för negativ inverkan på deras skolgång och deras yrkeskarriär. Barnen skulle då eventuellt vara tvungna att fortsätta sin utbildning utomlands, vilket kan medföra betydande svårigheter med tanke på att de nationella utbildningssystemen och de aktuella undervisningsspråk som används skiljer sig åt. Sådana nackdelar kan endast undvikas om barn till migrerande arbetstagare, även och i synnerhet i uppehållsrättsligt avseende, får möjlighet att avsluta sin skolgång och sina studier i den mottagande medlemsstaten, oberoende av huruvida föräldern är yrkesverksam som migrerande arbetstagare under hela deras utbildningsperiod eller inte. På detta sätt säkerställs bäst att barn till migrerande arbetstagare till fullo kan integrera sig i den mottagande medlemsstaten.

45.

Det skulle därför strida mot det sammanhang som bestämmelsen ingår i och syftet med artikel 12 i förordning nr 1612/68 att göra utövandet av rätten till tillträde till utbildning beroende av att barnet har uppehållstillstånd enligt andra bestämmelser. ( 36 ) Snarare har ett barn som studerar en självständig uppehållsrätt enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68. ( 37 )

46.

Till skillnad från vad några av deltagarna i rättegången anser, har detta inte ändrats av att direktiv 2004/38 har trätt i kraft. Det finns ingenting som talar för att det var gemenskapslagstiftarens avsikt att ändra artikel 12 i förordning nr 1612/68, såsom den har tolkats av domstolen ( 38 ), vid antagandet av direktiv 2004/38 och att hädanefter begränsa bestämmelsen till att enbart omfatta en rätt till tillträde till utbildning.

47.

Den enda ändring som direktiv 2004/38 medförde vad avser förordning nr 1612/68 var nämligen att artiklarna 10 och 11 upphävdes. Rätten för barn till migrerande arbetstagare att stanna kvar i den mottagande medlemsstaten för att studera grundar sig emellertid inte på någon av dessa bestämmelser. Tvärtom följer denna uppehållsrätt, såsom nyss har angetts, ( 39 ) direkt av artikel 12 i förordning nr 1612/68, vars innehåll inte har påverkats av direktiv 2004/38.

48.

Det kan inte hävdas att uppehållsrätten för unionsmedborgare numera regleras heltäckande i direktiv 2004/38, vilket skulle innebära att man inte kan härleda någon självständig uppehållsrätt ur artikel 12 i förordning nr 1612/68. Det är visserligen riktigt att de redan befintliga gemenskapsinstrument som har kodifierats genom direktiv 2004/38, dittills behandlade särskilda persongruppers rättigheter var för sig. ( 40 ) Vidare gäller direktivet ostridigt för varje unionsmedborgare och dennes familjemedlemmar. ( 41 ) Direktivet utgör emellertid inte en heltäckande och uttömmande reglering av uppehållsrätten för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar.

49.

Följaktligen saknar direktiv 2004/38, liksom tidigare bestämmelser, en uttrycklig och heltäckande reglering avseende uppehållsrätt för föräldrar som inte själva är yrkesverksamma men som är vårdnadshavare för minderåriga unionsmedborgare. ( 42 ) För det fall att unionsmedborgaren återvänder till sitt hemland innehåller direktiv 2004/38 dessutom inte några uttryckliga bestämmelser avseende uppehållsrätten i hemlandet för dennes familjemedlemmar som inte själva är unionsmedborgare. ( 43 )

50.

De uppehållsrättsliga frågor avseende utbildning för barn till unionsmedborgare som är omtvistade i förevarande fall är inte heller fullständigt reglerade i direktiv 2004/38.

51.

Förvisso kan barn till unionsmedborgare som studerar ha uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten som familjemedlemmar enligt de allmänna bestämmelserna i direktivet. ( 44 ) I direktiv 2004/38 saknas emellertid en särskild uppehållsrätt som är jämförbar med den i artikel 12 i förordning nr 1612/68 för barn som studerar. I synnerhet föreskrivs inte någon sådan självständig uppehållsrätt för studier i artikel 12.3 i nämnda direktiv. I den senare bestämmelsen förutsätts enbart att unionsmedborgaren har uppehållsrätt och det föreskrivs endast att uppehållsrätten bibehålls om unionsmedborgaren avlider eller lämnar landet innan barnet har avslutat sina studier. ( 45 )

52.

Artikel 12 i förordning nr 1612/68 och artikel 12.3 i direktiv 2004/38 är inte identiska. Artikel 12.3 i direktivet omfattar en vidare personkrets än artikel 12 i förordningen, eftersom den förstnämnda bestämmelsen även är tillämplig på barn till icke ekonomiskt aktiva unionsmedborgare. När det gäller det sakliga tillämpningsområdet är däremot artikel 12.3 i direktivet betydligt mer restriktiv än artikel 12 i förordningen, eftersom den förstnämnda endast är tillämplig om unionsmedborgaren avlider eller lämnar landet.

53.

Det faktum att det saknas en självständig övergripande uppehållsrätt för studier i direktiv 2004/38 visar tydligt att det finns utrymme för att tillämpa artikel 12 i förordning nr 1612/68 som rättslig grund för uppehållsrätt även efter direktivets ikraftträdande.

54.

Detta gäller dels för barn till migrerande arbetstagare som studerar, vilka är över 21 år och inte är beroende av föräldrarna för sin försörjning. Dessa barn saknar allmän uppehållsrätt enligt artikel 7.1 d i direktiv 2004/38, eftersom de inte anses utgöra familjemedlemmar. ( 46 ) Enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68 gäller däremot inte någon åldersbegränsning och det saknar relevans huruvida den person som studerar är beroende av föräldrarna för sin försörjning. ( 47 )

55.

Artikel 12 i förordning nr 1612/68 gäller dessutom fortfarande avseende uppehållsrätt för tidigare migrerande arbetstagares barn som studerar. Som visats ovan gäller artikel 12.3 i direktiv 2004/38 endast vid dödsfall eller avresa och utgör därför inte någon heltäckande bestämmelse som omfattar barn till tidigare migrerande arbetstagare som stannar kvar i den mottagande medlemsstaten efter det att den senare har upphört att vara yrkesverksam. Artikel 12 i förordning nr 1612/68 omfattar däremot även dessa fall. ( 48 )

56.

Det kan inte presumeras att gemenskapslagstiftaren medvetet har avsett att frångå artikel 12 i förordning nr 1612/68 vad gäller uppehållsrätt för barn som studerar vid antagandet av direktiv 2004/38 och endast har avsett att tillerkänna de personer som nämns i artikel 12.3 i direktiv 2004/38 särskild uppehållsrätt. Direktiv 2004/38 syftar nämligen, enligt skäl 3 i direktivet, till att förenkla och stärka rätten till fri rörlighet och uppehåll för alla unionsmedborgare. Det är inte förenligt med detta syfte att unionsmedborgarnas rättigheter enligt direktiv 2004/38 är mindre förmånliga än dem som följde av de sekundärrättsakter som har ändrats eller upphävts genom direktivet. ( 49 )

57.

Följaktligen fortsätter artikel 12 i förordning nr 1612/68 att utgöra en självständig rättslig grund för uppehållsrätt för personer som bor i utbildningssyfte i den medlemsstat där deras far eller mor är eller har varit anställda som migrerande arbetstagare även efter ikraftträdandet av direktiv 2004/38.

58.

Om ett barn har rätt att genomgå en utbildning i den mottagande medlemsstaten enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68 har enligt rättspraxis även den förälder som har den faktiska vårdnaden av barnet en uppehållsrätt i denna medlemsstat på grundval av nämnda bestämmelse. ( 50 )

59.

En sådan härledd uppehållsrätt för vårdnadshavaren krävs ofta för att säkerställa barnets rätt till utbildning enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68. Rätten till tillträde till utbildning i den mottagande staten skulle nämligen kunna bli helt verkningslös för barn till migrerande arbetstagare om man nekar föräldrarna möjligheten att personligen ta hand om dem under studierna och att bo tillsammans med dem i den mottagande medlemsstaten. ( 51 ) Tvärtom underlättar det för barnen att utnyttja rätten till utbildning att den förälder som har den faktiska vårdnaden även har en rätt till uppehåll. ( 52 )

60.

Genom att erkänna en härledd rätt till uppehåll för den förälder som har den faktiska vårdnaden tar man samtidigt hänsyn till barnets och dess föräldrars rätt till skydd för familjelivet ( 53 ) som föreskrivs i artikel 8.1 EMRK ( 54 ) och numera även i artikel 7 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. ( 55 )

61.

Dessutom säkerställs det på detta sätt att barn till migrerande arbetstagare ska kunna delta i undervisningen ”under bästa möjliga förhållanden” (artikel 12.2 i förordning nr 1612/68) samt ”på samma villkor som medborgarna i denna stat” (artikel 12.1 i förordning nr 1612/68). ( 56 ) Till dessa förutsättningar eller villkor hör det slutligen att barn och ungdomar får växa upp i deras förtrogna familjemiljö, vilket normalt sett betyder att de bor tillsammans med sina föräldrar, respektive med den förälder som har den faktiska vårdnaden.

62.

Slutligen utgör ett erkännande av den härledda uppehållsrätten för den förälder som har vårdnaden även en förutsättning för bästa möjliga integration av migrerande arbetstagares barn i samhället i värdlandet. ( 57 )

63.

Sammanfattningsvis kan följande slutsatser således dras:

64.

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra delen av sin andra fråga ( 58 ) för att få klarhet i huruvida uppehållsrätten för en förälder som inte själv är yrkesverksam men som är vårdnadshavare för ett barn till en migrerande arbetstagare som studerar är beroende av att denna förälder har tillräckliga tillgångar och en heltäckande sjukförsäkring, det vill säga är ”självförsörjande” ( 59 ).

65.

Till skillnad från övriga deltagare i rättegången anser London Borough of Lambeth, den danska regeringen och Förenade kungarikets regering att det är nödvändigt att begränsa de rättigheter som följer av artikel 12 i förordning nr 1612/68 till personer som är självförsörjande.

66.

Detta skulle innebära att en person i Maria Teixeiras situation inte har någon uppehållsrätt enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68, eftersom hon för närvarande inte har tillräckliga tillgångar eller någon heltäckande sjukförsäkring i Förenade kungariket.

67.

Emellertid framgår inte något sådant krav att personen är självförsörjande av ordalydelsen i artikel 12 i förordning nr 1612/68, vilken inte får tolkas restriktivt. ( 60 )

68.

Även enligt domstolens hittillsvarande rättspraxis avseende artikel 12 i förordning nr 1612/68 ställs det inte några som helst krav för den uppehållsrätt för barn och deras vårdnadshavande föräldrar som härleds ur denna bestämmelse att dessa är självförsörjande. I synnerhet domen i de förenade målen Echternach och Moritz samt domen i målet Baumbast och R är relevanta i detta sammanhang:

69.

Lagstiftaren har utan tvivel utgått från att en migrerande arbetstagares familjemedlemmar som lever tillsammans med denne i den mottagande medlemsstaten normalt sett har tillräckliga tillgångar, eftersom de antingen själva är yrkesverksamma i denna stat (artikel 11 i förordning nr 1612/68) eller att den migrerande arbetstagaren försörjer dem och bekostar deras underhåll och tillhandahåller en bostad av sina inkomster (artikel 10.1 och artikel 10.3 i förordning nr 1612/68).

70.

Likväl har lagstiftaren inte krävt att det föreligger tillräckliga tillgångar för uppehåll i den mottagande medlemsstaten enligt förordning nr 1612/68. Tvärtom ska migrerande arbetstagare åtnjuta samma sociala förmåner som landets medborgare enligt artikel 7.2 i förordning nr 1612/68. ( 64 ) Denna rättighet utsträcks enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68 även till dessa arbetstagares barn om dessa bedriver studier i den mottagande medlemsstaten. ( 65 )

71.

Det förhållandet att det inte uppställs något villkor i förordning nr 1612/68 att personen är självförsörjande utgör en betydande skillnad mellan denna förordning och vissa senare antagna direktiv, i vilka rätten till fri rörlighet och uppehåll för unionsmedborgare som inte är yrkesverksamma uttryckligen är beroende av att det styrks att de har tillräckliga tillgångar och en heltäckande sjukförsäkring. ( 66 ) Detta har Eftas övervakningsmyndighet med rätta påpekat.

72.

Trots detta anser London Borough of Lambeth, den danska regeringen och Förenade kungarikets regering att även artikel 12 i förordning nr 1612/68 ska gälla med förbehåll för att personen är självförsörjande. Detta sluter de sig till av direktiv 2004/38 som trädde i kraft i mellantiden och gör gällande att förordning nr 1612/68 ska tolkas och tillämpas i enlighet med detta direktiv.

73.

Jag anser inte att detta argument är övertygande.

74.

Såsom nämnts ovan ( 67 ) skulle det strida mot syftet med direktiv 2004/38 om omfattningen av artikel 12 i förordning nr 1612/68 skulle begränsas av direktivet. Direktiv 2004/38 syftar nämligen som redan nämnts till att förenkla och stärka rätten för alla unionsmedborgare att fritt röra sig och uppehålla sig. ( 68 ) Det är inte förenligt med detta syfte att unionsmedborgarnas rättigheter enligt direktiv 2004/38 är sämre än dem som följde av de sekundärrättsakter som ändrats eller upphävts genom direktivet. ( 69 )

75.

Vid sidan av dessa allmänna skäl talar även lagstiftarens konkreta värderingar som har kommit till uttryck i direktiv 2004/38 mot att begränsa de rättigheter som följer av artikel 12 i förordning nr 1612/68 till självförsörjande personer.

76.

I direktiv 2004/38 uppställs nämligen inte något generellt villkor att vederbörande är självförsörjande för samtliga kategorier av uppehållsrätt för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar. Tvärtom bibehålls i direktivet distinktionen ( 70 ) mellan de två kategorier av uppehållsrätt som hittills tillämpats. Ej yrkesutövande unionsmedborgare och deras familjemedlemmars rättigheter är i princip beroende av att det styrks att de har tillräckliga tillgångar och en heltäckande sjukförsäkring (artikel 7.1 b och artikel 7.1 c jämförda med artikel 7.1 d i direktivet), medan yrkesutövande unionsmedborgare och deras familjemedlemmar däremot inte omfattas av några liknande begränsningar (artikel 7.1 a jämförd med artikel 7.1 d i direktivet).

77.

De rättigheter som kan härledas ur artikel 12 i förordning nr 1612/68 hör till den senare kategorin, eftersom de rör familjemedlemmar till unionsmedborgare som är eller har varit anställda som migrerande arbetstagare i den mottagande medlemsstaten. Därför är det, även med hänsyn till de värderingar som ligger till grund för direktiv 2004/38, inte motiverat att göra dessa rättigheter beroende av att de är självständiga rättigheter.

78.

Denna slutsats bekräftas i artikel 12.3 i direktiv 2004/38. I denna artikel föreskrivs att uppehållsrätten bibehålls för barn som bedriver studier samt för den förälder som har den faktiska vårdnaden om barnen tills deras studier har avslutats i fall unionsmedborgaren avlider eller lämnar den mottagande medlemsstaten. Till skillnad från några liknande bestämmelser avseende bibehållande av uppehållsrätt ( 71 ) har det inte angetts något förbehåll i artikel 12.3 i direktiv 2004/38 att barnen och deras förälder är självförsörjande. Det krävs inte att det styrks att de har tillräckliga tillgångar och en heltäckande sjukförsäkring för att de ska få stanna i den mottagande medlemsstaten.

79.

Visserligen är artikel 12.3 i direktiv 2004/38 inte tillämplig i förevarande fall, eftersom ingen av föräldrarna till Patricia, barnet som studerar, har avlidit eller har lämnat Förenade kungariket. Av denna bestämmelse framgår emellertid att de rättigheter som tillkommer barn som bedriver studier och deras vårdnadshavare tillmäts en särskild betydelse enligt direktiv 2004/38 och att de är särskilt privilegierade jämfört med andra unionsmedborgares familjemedlemmar.

80.

Sammantaget talar därför även de aktuella värderingar som lagstiftaren har gett uttryck för i direktiv 2004/38 mot att en rätt till uppehåll enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68 fortsättningsvis ska göras beroende av att det barn som bedriver studier eller den förälder som har vårdnaden om detta barn är självförsörjande.

81.

Denna extensiva tolkning av artikel 12 i förordning nr 1612/68 kan utan tvivel, vilket framgår av domstolens hittillsvarande rättspraxis till vilken jag har hänvisat ovan, leda till att personer som Maria Teixeira och hennes dotter, som inte är självförsörjande, ansöker om sociala förmåner i den mottagande medlemsstaten. Detta torde dock normalt sett inte medföra någon orimlig belastning för den mottagande medlemsstatens offentliga budget och socialsystem. Fadern eller modern till det barn som studerar har nämligen bidragit till att finansiera den offentliga budgeten och socialsystemen genom att betala skatt och sociala avgifter i sitt, nuvarande eller tidigare, arbete som migrerande arbetstagare. Även betraktat som grupp bidrar de yrkesverksamma migrerande arbetstagarna i den mottagande medlemsstaten till denna finansiering.

82.

För övrigt är ett visst mått av ekonomisk solidaritet sedan länge inneboende i alla gemenskapsinstrument avseende rätt till fri rörlighet och vistelse mellan den mottagande medlemsstaten och medborgarna i andra medlemsstater, även avseende personer som inte är yrkesverksamma. ( 72 ) Denna tanke kommer på nytt till uttryck i inledningen till direktiv 2004/38. Där utesluts inte ens kategoriskt att en person anlitar det sociala biståndssystemet under den första tiden av vistelsen, så länge sådana förmåner inte innebär en orimlig belastning. ( 73 ) Dessutom föreskrivs det i artikel 14.3 i direktiv 2004/38 att en utvisningsåtgärd inte ska vara den automatiska följden av att unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar har anlitat det sociala biståndssystemet.

83.

Emellertid innebär principen om ekonomisk solidaritet med medborgarna i andra medlemsstater inte att den mottagande medlemsstaten är tvingad att tolerera missbruk. Enligt en allmän gemenskapsrättslig princip får nämligen tillämpningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse inte utsträckas till att omfatta missbruk. ( 74 ) Denna princip har även kommit till uttryck i artikel 35 i direktiv 2004/38. ( 75 ) Följaktligen står det medlemsstaterna fritt att motverka att de rättigheter som följer av artikel 12 i förordning nr 1612/68 åberopas i bedrägligt syfte. Huruvida det föreligger missbruk måste emellertid prövas genom en samlad objektiv bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet och en sådan slutsats kan inte enbart dras av att vederbörande har utnyttjat de rättigheter som följer av artikel 12 i förordning nr 1612/68. ( 76 )

84.

I förevarande fall finns det inte något belägg för att Maria Teixeira och hennes dotter har åberopat artikel 12 i förordning nr 1612/68 i otillbörligt syfte eller att de kan komma att utnyttja den mottagande medlemsstatens solidaritet i större utsträckning än som är nödvändigt.

85.

Maria Teixeira hade varit bosatt i ungefär 18 år utan avbrott ( 77 ) i Förenade kungariket när hon ansökte om bistånd i form av boende. Hennes dotter Patricia är unionsmedborgare samt född i den mottagande medlemsstaten och det kan följaktligen förmodas att hon har genomgått hela sin skolgång där. Med reservation för eventuella fastställelser av motsatta sakomständigheter som har gjorts av den hänskjutande domstolen utgår jag således från att Maria Teixeira och hennes dotters situation kännetecknas av en jämförelsevis hög grad av integration i den mottagande medlemsstaten. Med hänsyn till dessa omständigheter framstår det motiverat att den mottagande medlemsstaten visar dem ett visst mått av ekonomisk solidaritet.

86.

Sammanfattningsvis kan således följande fastställas:

87.

Avslutningsvis kvarstår det att klargöra frågan om vilket inflytande de tre tidsfaktorer som den hänskjutande domstolen har berört har för frågan om uppehållsrätt för en person i Maria Teixeiras situation.

88.

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje delen av sin andra fråga ( 78 ) för att få klarhet i vid vilken tidpunkt föräldern till barnet som studerar måste ha varit anställd som migrerande arbetstagare för att artikel 12 i förordning nr 1612/68 ska vara tillämplig. Den hänskjutande domstolen önskar närmare bestämt få klarhet i om bestämmelsen endast är tillämplig när den förälder som är vårdnadshavare för det barn som studerar själv var migrerande arbetstagare i den mottagande medlemsstaten när barnet påbörjade sin skolgång.

89.

Bakgrunden till denna fråga är att Maria Teixeira inte var yrkesverksam i Förenade kungariket när hennes dotter Patricia påbörjade sin skolgång, utan endast innan hon började skolan och även periodvis under skolgången. Mot denna bakgrund anser den hänskjutande domstolen att det är oklart huruvida Patricia, och därmed även hennes mor som vårdnadshavare, kan göra gällande artikel 12 i förordning nr 1612/68.

90.

I detta hänseende vill jag påpeka att artikel 12 i förordning nr 1612/68 inte endast gäller fall där en förälder till det barn som studerar var migrerande arbetstagare när barnet påbörjade sin skolgång.

91.

Redan enligt dess ordalydelse gäller bestämmelsen både för barn vars förälder ”är anställd” i den mottagande medlemsstaten och för barn vars förälder ”har varit anställd” där. Barn till tidigare migrerande arbetstagare kan följaktligen åberopa artikel 12 i samma utsträckning som barn till unionsmedborgare som fortfarande är aktiva migrerande arbetstagare. I artikel 12 finns det inte något stöd för att barn till tidigare migrerande arbetstagare endast åtnjuter en begränsad rätt till tillträde till utbildning i den mottagande medlemsstaten.

92.

Som nämnts ovan får artikel 12 i förordning nr 1612/68 inte tolkas restriktivt. ( 79 ) Syftet med denna bestämmelse är att skapa bästa möjliga förutsättningar för integrationen av en migrerande arbetstagares familj i värdlandet och att undvika negativ inverkan på barnens skolgång och yrkeskarriär. ( 80 )

93.

Det skulle inte vara förenligt med detta syfte att knyta de rättigheter som följer av artikel 12 i förordning nr 1612/68 till en skarp tidsmässig gräns. Tvärtom ska ett barn, och därmed även dess faktiska vårdnadshavare, alltid beviljas uppehållsrätt för studier om det bor i den mottagande medlemsstaten sedan en tidpunkt när en av föräldrarna hade uppehållsrätt i egenskap av migrerande arbetstagare. ( 81 ) Det saknar betydelse huruvida föräldern var anställd som migrerande arbetstagare i den mottagande medlemsstaten precis när barnet började studera. Detta har även Förenade kungarikets regering medgett vid förfarandet inför domstolen.

94.

Maria Teixeira var visserligen inte yrkesverksam när hennes dotter påbörjade sin skolgång i Förenade kungariket, men hon var i varje fall periodvis tillfälligt anställd under dotterns skolgång. I brist på fastställelse av motsatta sakomständigheter utgår jag från att det inte var fråga om helt underordnade och obetydliga sysselsättningar, utan om ett verkligt och faktiskt arbete under ledning av en annan person vilket Maria Teixeira utförde mot betalning. Sålunda har Maria Teixeira periodvis varit migrerande arbetstagare i Förenade kungariket under dottern Patricias skolgång. ( 82 )

95.

Även om man antar att Patricia inte började sin skolgång i Förenade kungariket med stöd av artikel 12 i förordning nr 1612/68, utan endast med stöd av nationell rätt, utgör emellertid Maria Teixeiras senare periodvisa yrkesverksamhet en sådan omständighet som medför att gemenskapsrätten ska tillämpas.

96.

Detta möjliggör åtminstone för Patricia att fortsätta och avsluta studierna i Förenade kungariket med stöd av artikel 12 i förordning nr 1612/68. Följaktligen kan även Patricias mor, Maria Teixeira, i egenskap av vårdnadshavare, göra gällande en rätt enligt denna bestämmelse. ( 83 )

97.

Sammanfattningsvis gäller således följande:

98.

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde delen av sin andra fråga ( 84 ) för att få klarhet i huruvida en förälder som har uppehållsrätt som vårdnadshavare till ett barn till en migrerande arbetstagare som bedriver studier automatiskt förlorar denna uppehållsrätt när barnet blir myndigt.

99.

Denna fråga har ställts med hänsyn till att Maria Teixeiras dotter Patricia redan hade fyllt 15 år när ansökan om bistånd i form av boende gjordes och numera är 18 år, det vill säga har uppnått myndighetsåldern i Förenade kungariket.

100.

Eftersom jag utgår från att artikel 12 i förordning nr 1612/68 är den rättsliga grund på vilken både Maria Teixeira och hennes dotter stödjer sin uppehållsrätt kommer jag att bedöma den hänskjutande domstolens frågor mot bakgrund av denna bestämmelse. Följande resonemang gäller dock även för en förälders eventuella uppehållsrätt enligt direktiv 2004/38, till exempel enligt artikel 12.3 i direktivet.

101.

Vid besvarandet av denna fråga är utgångspunkten att de rättigheter som följer av artikel 12 i förordning nr 1612/68 inte nödvändigtvis måste ha samma löptid för ett barn och dess vårdnadshavare.

102.

Den omständigheten att barnet blir myndigt har inte något direkt inflytande på barnets ursprungliga rättigheter. ( 85 ) Både rätten till tillträde till utbildning som regleras i artikel 12 i förordning nr 1612/68 samt den tillhörande uppehållsrätten gäller enligt deras ändamål och syfte ( 86 ) tills barnet har avslutat sin utbildning. Numera inträder denna tidpunkt i de flesta fall först efter barnet har blivit myndigt, i synnerhet som artikel 12 i förordning nr 1612/68 även gäller högskolestudier. ( 87 )

103.

Det kan emellertid förhålla sig annorlunda med den härledda uppehållsrätten för den förälder som har den faktiska vårdnaden om barnet. Visserligen kan även denna förälders regelbundna personliga närvaro göra det möjligt för barnet att studera under bästa möjliga förhållanden. ( 88 ) Detta gäller emellertid endast så länge och i den mån barnet behöver en personlig omvårdnad genom en förälder för att inte rätten till tillträde till utbildning ska berövas dess ändamålsenliga verkan. ( 89 )

104.

Jag delar inte Förenade kungarikets uppfattning att det är motiverat att införa en strikt åldersgräns som sammanfaller med att barnet blir myndigt. Det framgår nämligen av artikel 10.1 i förordning nr 1612/68 och artikel 2.2 c i direktiv 2004/38 att gemenskapslagstiftaren har ansett att det kan vara nödvändigt för ett barn att bo tillsammans med sina föräldrar eller en förälder även en tid efter att det har blivit myndigt. ( 90 ) Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan det vara nödvändigt med ett gemensamt hushåll för att det ska vara möjligt för barnet att fortsätta och avsluta sin utbildning.

105.

Man måste vidare ta hänsyn till barn som blir myndiga före en viktig examen, till exempel studentexamen. Dessa barn behöver normalt sett fortfarande sina föräldrars eller en förälders personliga omvårdnad tills de har avlagt den aktuella examen. Man måste dessutom ta hänsyn till barn som har ett psykiskt eller fysiskt funktionshinder som även efter myndighetsdagen behöver särskilt stöd och omhändertagande i det dagliga livet under utbildningen.

106.

Om det däremot inte föreligger några sådana särskilda omständigheter kan myndigheterna i den mottagande medlemsstaten utgå från att ett barn till en migrerande arbetstagare som har blivit myndigt inte längre behöver föräldrarnas personliga omvårdnad. Barnet har då blivit en ung vuxen. Föräldrarna är inte längre dess vårdnadshavare och det behöver i praktiken på sin höjd ekonomiskt stöd men däremot inte en förälders regelbundna personliga närvaro och ett gemensamt hushåll.

107.

Om denna förälder har förvärvat en eventuell permanent uppehållsrätt genom lagligt uppehåll i den mottagande medlemsstaten på grund av personlig omvårdnad om sitt barn påverkas denna rätt självklart inte (artikel 16 i direktiv 2004/38).

108.

Sammanfattningsvis kan således följande fastställas:

109.

Den tredje tolkningsfrågan har ställts endast för det fall att den första frågan besvaras jakande, det vill säga om en person i Maria Teixeiras situation har uppehållsrätt enbart enligt direktiv 2004/38. Eftersom jag föreslår att domstolen ska härleda en uppehållsrätt ur artikel 12 i förordning nr 1612/68 och därmed följaktligen att den första frågan ska besvaras nekande, ( 91 ) kommer jag nedan endast att behandla den tredje frågan övergripande.

110.

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida uppehållsrätten för en förälder som sedan mars 2007 har tagit över vårdnaden om ett barn till en migrerande arbetstagare som studerar eventuellt kan begränsas genom direktiv 2004/38, fastän barnet påbörjade sin skolgång innan fristen för att införliva detta direktiv löpte ut, det vill säga före den 30 april 2006.

111.

Eftersom Maria Teixeira först sedan mars 2007 är faktisk vårdnadshavare för sin dotter kan hon göra anspråk på uppehållsrätt som förälder till ett barn som studerar först från denna tidpunkt oavsett när barnet faktiskt började sin skolgång. Avseende denna uppehållsrätt som vårdnadshavare kan Maria Teixeira således inte åberopa något skydd genom eventuellt förvärvade rättigheter för att kringgå tillämpningen av direktiv 2004/38 respektive de nationella bestämmelser genom vilka detta direktiv har införlivats. I föreliggande fall rör det sig inte heller om retroaktiv verkan. Snarare gäller i detta fall principen enligt vilken en ny bestämmelse i princip ska tillämpas omedelbart på framtida verkningar av en situation som har uppkommit under en äldre bestämmelses giltighetstid. ( 92 )

112.

Således ska den tredje frågan, för det fall att den är av relevans, besvaras nekande.

113.

Frågan om huruvida något annat gäller för den ursprungliga rätten till utbildning och uppehåll för Maria Teixeiras dotter Patricia, eftersom hon började sin skolgång långt innan fristen för att införliva direktiv 2004/38 hade löpt ut, behöver inte besvaras här. Enligt begäran om förhandsavgörande är nämligen endast Maria Teixeiras eventuella uppehållsrätt föremål för tvisten vid den nationella domstolen, närmare bestämt som förutsättning för att hon ska kunna beviljas bistånd i form av boende enligt nationell rätt.

114.

Av mitt förslag till avgörande ( 93 ) följer varken någon begränsning av Maria Teixeiras eller av hennes dotters uppehållsrätt genom direktiv 2004/38.

115.

Slutligen ska två korta påpekanden göras avseende Maria Teixeiras eventuella rätt till permanent uppehåll i Förenade kungariket och hennes rätt till likabehandling i egenskap av unionsmedborgare.

116.

Enligt artikel 16.1 i direktiv 2004/38 ska varje unionsmedborgare som har uppehållit sig lagligt under en fortlöpande period av fem år i den mottagande medlemsstaten ha permanent uppehållsrätt där.

117.

Enligt uppgifter från den hänskjutande domstolen har Maria Teixeira uppehållit sig i Förenade kungariket sedan år 1989, det vill säga betydligt längre än fem år utan avbrott. ( 94 )

118.

I begäran om förhandsavgörande finns det inte något som tyder på att Maria Teixeiras vistelse mellan 1989 och 1991 i egenskap av migrerande arbetstagare skulle ha varit olaglig, lika lite som att hon vistades olovligt i Förenade kungariket tiden därefter. Enbart den omständigheten att Maria Teixeira endast var anställd periodvis i Förenade kungariket är inte i sig tillräcklig för att man ska kunna utgå från en olovlig vistelse. Tvärtom kunde hon tidvis även ha haft uppehållsrätt i Förenade kungariket som ej yrkesverksam unionsmedborgare enligt gemenskapsrätten ( 95 ) eller, före skilsmässan, som maka till en migrerande arbetstagare. ( 96 )

119.

Dessutom måste det i förevarande fall prövas huruvida Maria Teixeira hade uppehållsrätt vissa bestämda perioder i Förenade kungariket enligt nationell rätt oberoende av gemenskapsrätten. För att förvärva permanent uppehållsrätt är det nämligen avgörande enligt artikel 16.1 i direktiv 2004/38 att unionsmedborgaren har uppehållit sig lagligt under en fortlöpande period av fem år i den mottagande medlemsstaten. Detta gäller visserligen i första hand för unionsmedborgare som har varit stadigvarande bosatta i den mottagande medlemsstaten ”i enlighet med villkoren i detta direktiv” under fem års tid. ( 97 ) Emellertid ska bestämmelserna i direktiv 2004/38 enligt artikel 37 i direktivet inte påverka lagar eller andra författningar i medlemsstaterna som är mer förmånliga.

120.

Följaktligen är det inte uteslutet att Maria Teixeira numera har rätt till permanent uppehåll i Förenade kungariket enligt artikel 16 i direktiv 2004/38, vilket i framtiden skulle befria henne från skyldigheten att styrka att hon har tillräckliga tillgångar och en heltäckande sjukförsäkring. ( 98 ) Jag är därför förvånad över att Maria Teixeira i målet vid den nationella domstolen har godtagit att hon inte har rätt till permanent uppehållsrätt. Den omständigheten att Maria Teixeira möjligen saknar permanent uppehållstillstånd är hursomhelst av försumbar betydelse, eftersom ett intyg om permanent uppehållstillstånd nämligen endast har deklaratoriskt värde. ( 99 )

121.

Eftersom den hänskjutande domstolen uttryckligen har påpekat att frågan om huruvida det föreligger en permanent uppehållsrätt inte är föremål för tvisten vid den nationella domstolen ska domstolen inte befatta sig närmare med denna fråga. ( 100 ) Detta befriar emellertid inte de nationella myndigheterna från att pröva huruvida villkoren för permanent uppehållsrätt var uppfyllda eller åtminstone är uppfyllda i nuläget vid en eventuell ny ansökan från Maria Teixeira.

122.

Såvida Maria Teixeira uppehåller sig lagligt i Förenade kungariket, oavsett huruvida hennes uppehållsrätt följer av gemenskapsrätten eller enbart av nationell rätt, har hon som unionsmedborgare en rätt till likabehandling enligt artikel 18 EG jämförd med artikel 12 EG. ( 101 ) Som domstolen har påpekat i domen i målet Trojani kan unionsmedborgare med stöd av denna rätt ansöka om sociala förmåner i den mottagande medlemsstaten för en begränsad tidsperiod. ( 102 ) Detta har kommissionen med rätta påpekat vid förfarandet inför domstolen.

123.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar Court of Appeals (Civil Division) begäran om förhandsavgörande enligt följande: