1.

Artikel 49 EG ska tolkas så, att en aktör som via Internet önskar erbjuda sportvadhållning i en annan medlemsstat än där denne har sitt hemvist inte upphör att omfattas av tillämpningsområdet för nämnda artikel av den enda anledningen att denne inte innehar ett tillstånd att erbjuda sådan vadhållning till personer i den medlemsstat där denne har sitt hemvist, utan endast innehar ett tillstånd att erbjuda sina tjänster till personer utomlands.

2.

Artikel 49 EG ska tolkas så, att när det har införts ett regionalt offentligt monopol avseende sportvadhållning och lotterier, med hänvisning till målet att motverka att allmänheten lockas till överdrivna utgifter för spel och att bekämpa spelberoende, och en nationell domstol samtidigt kan konstatera

kan nämnda nationella domstol med rätta göra bedömningen att ett sådant monopol inte är ägnat att säkerställa att det mål som legat till grund för inrättandet av detsamma uppnås genom att bidra till att minska möjligheterna till spel och begränsa verksamheten på detta område på ett sammanhängande och systematiskt sätt.

Den omständigheten att de hasardspel som omfattas av nämnda monopol omfattas av de regionala myndigheternas behörighet medan övriga hasardspel omfattas av de federala myndigheternas behörighet saknar härvid relevans.

3.

Artikel 49 EG ska tolkas så, att när en medlemsstat har infört ett system med föregående administrativa tillstånd vad avser vissa typer av hasardspel, uppfyller ett sådant system — som utgör ett avsteg från den frihet att tillhandahålla tjänster som garanteras i nämnda bestämmelse — endast de krav som följer av denna frihet om det grundas på objektiva kriterier som inte är diskriminerande och som är kända på förhand, för att tillräckligt begränsa myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning, för att detta utrymme inte ska användas på ett godtyckligt sätt. Dessutom måste envar som berörs av en inskränkning som grundas på ett sådant undantag ha möjlighet att få åtgärden prövad av domstol på ett effektivt sätt.

4.

Artikel 49 EG ska tolkas så, att en nationell bestämmelse, enligt vilken anordnande och förmedlande av hasardspel via Internet är förbjudet — i syfte att motverka att allmänheten lockas till överdrivna utgifter för spel, att bekämpa spelberoende och att skydda de unga — i princip kan anses utgöra en lämplig åtgärd för att uppnå sådana mål, trots att sådana spel fortfarande är tillåtna via traditionella distributionskanaler. Den omständigheten att ett sådant förbud förenas med en övergångsåtgärd av det slag som är i fråga i målet vid den nationella domstolen innebär inte att förbudet utgör en olämplig åtgärd i detta syfte.