Mål T-51/07

Agrar-Invest-Tatschl GmbH

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Uppbörd av importtull i efterhand — Socker från Kroatien — Artikel 220.2 b i förordning (EEG) nr 2913/92 — Meddelande till importörer som publicerats i Officiella tidningen — God tro”

Förstainstansrättens dom (åttonde avdelningen) av den 8 oktober 2008   II ‐ 2828

Sammanfattning av domen

  1. Talan om ogiltigförklaring – Gemenskapsdomstolens behörighet – Yrkande att rätten ska rikta föreläggande om att vidta särskilda åtgärder – Avvisning

    (Artiklarna 231 EG och 233 EG)

  2. Europeiska gemenskapernas egna medel – Uppbörd av import- och exporttullar i efterhand

  3. Förfarande – Åtgärder för bevisupptagning – För sent åberopad bevisning – Villkor

    (Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 48.1)

  4. Europeiska gemenskapernas egna medel – Eftergift av importtull

    (Rådets förordning nr 2913/92, artiklarna 220.2 b, och 239; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 44.1 c)

  1.  Förstainstansrätten saknar behörighet att rikta förelägganden till gemenskapsinstitutionerna. Enligt artikel 231 EG har förstainstansrätten endast möjlighet att ogiltigförklara den angripna rättsakten. Det ankommer därefter enligt artikel 233 EG på den berörda institutionen att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa rättens dom. Denna begränsning av prövningen av rättsakters lagenlighet gäller alla de tvisteområden där förstainstansrätten är behörig.

    (se punkterna 27 och 28)

  2.  I artikel 220.2 b fjärde stycket i förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen föreskrivs emellertid att gäldenären endast kan åberopa god tro ”om han kan visa att han under den period då den berörda kommersiella verksamheten pågick visade vederbörlig aktsamhet för att förvissa sig om att samtliga villkor för förmånsbehandling var uppfyllda”. Det följer av denna bestämmelse att gäldenären måste ha varit i god tro under den period då den berörda kommersiella verksamheten pågick. Det är därför importtillfället som ska beaktas för att avgöra om god tro föreligger. Den skattskyldige kan inte påstå att företagets goda tro ”återupprättats” i efterhand på grund av händelser som ägt rum efter importen av varor från tredjeland, såsom till exempel kontroller vilka flera månader efter det att importen hade ägt rum bekräftade att de EUR.1-certifikat som utfärdats för den omtvistade importen var äkta och hade korrekt innehåll. Begreppet god tro ”i fråga om äkthet och det korrekta innehållet i de intyg för att erhålla förmånsbehandling som kontrollerats och bekräftats i efterhand” saknar betydelse.

    (se punkterna 47, 49 och 51)

  3.  Enligt vad som föreskrivs i artikel 48.1 i rättegångsreglerna får parterna åberopa ytterligare bevisning i repliken och dupliken till stöd för sin argumentation. Förstainstansrätten godtar emellertid endast under exceptionella omständigheter att bevisning åberopas sedan dupliken inlämnats, nämligen om den som åberopar bevisningen inte hade tillgång till denna innan det skriftliga förfarandet avslutades, eller om motparten åberopat bevisning sent och det därför krävs att handlingarna i målet kompletteras för att säkerställa att den kontradiktoriska principen efterlevs.

    (se punkt 57)

  4.  Även om artiklarna 220.2 b och 239 i förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen har samma syfte så sammanfaller de två bestämmelserna inte med varandra. Den förstnämnda artikeln har ett mer begränsat syfte än den andra då den endast avser att skydda gäldenärens berättigade förväntningar på att samtliga omständigheter som ligger till grund för beslutet att bokföra tullen i efterhand eller att inte bokföra tullen är välgrundade. Artikel 239 i tullkodexen är däremot en generalklausul för skälighetsbedömning.

    Båda bestämmelserna är följaktligen två skilda bestämmelser med olika tillämpningskriterier. Under dessa omständigheter kan sökanden med tillämpning av artikel 44.1 c i rättegångsreglerna inte nöja sig med att endast hänvisa till sina utläggningar beträffande artikel 220.2 b i förordning nr 2913/92 som grund för sitt yrkande enligt artikel 239 i nämnda förordning.

    (se punkterna 58 och 59)