Mål T‑49/07
Sofiane Fahas
mot
Europeiska unionens råd
”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder i syfte att bekämpa terrorism – Frysning av penningmedel – Talan om ogiltigförklaring – Rätten till försvar – Rätt till ett verksamt rättsligt skydd – Motivering – Skadeståndstalan”
Sammanfattning av domen
1. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Beslut om frysning av penningmedel som tillhör vissa personer och enheter misstänkta för terrorverksamhet – Beslut att se över förteckningen över personer, grupper och enheter och att komplettera den utan att upphäva det tidigare beslutet– Talan som väckts av en person som inte anges i beslutet – Upptagande till sakprövning
(Artikel 263 FEUF; rådets gemensamma ståndpunkt 2001/931, artikel 1.6; rådets förordning nr 2580/2001, artikel 2.3; rådets beslut 2006/379 och 2006/1008)
2. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Beslut om frysning av penningmedel som tillhör vissa personer och enheter misstänkta för terrorverksamhet – Beslut att se över förteckningen över personer, grupper och enheter och att låta vissa kvarstå i förteckningen
(Artikel 296 FEUF; rådets gemensamma ståndpunkt 2001/931, artikel 1.6; rådets förordning nr 2580/2001, artikel 2.3)
3. Unionsrätten – Principer – Rätt till ett verksamt rättsligt skydd – Beslut om frysning av penningmedel som tillhör vissa personer och enheter misstänkta för terrorverksamhet – Beslut att se över förteckningen över personer, grupper och enheter och att låta vissa kvarstå i förteckningen – Kontroll av unionsdomstolarna – Villkor
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; rådets gemensamma ståndpunkt 2001/931, artikel 1.6; rådets förordning nr 2580/2001, artikel 2.3)
1. Rådets beslut 2006/1008 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism innebär inte ett upphävande av beslut 2006/379, utan ett tillägg av vissa namn och grupper i den förteckning som upprättats genom det sistnämnda beslutet.
Bedömningen av huruvida talan mot beslut 2006/1008, som väckts av en person som inte uttryckligen nämns i beslutet, kan tas upp till prövning ska framför allt göras mot bakgrund av två omständigheter. För det första är rådet skyldigt att se över förteckningen över personer, grupper och enheter som misttänks för terrorism minst en gång var sjätte månad i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism. För det andra följer det av skäl 2 i beslut 2006/1008 att detta kompletterar den förteckning som upprättas genom beslut 2006/1008, utan att det sistnämnda beslutet upphävs. Detta visar på rådets avsikt att i förteckningen behålla personer vars namn anges i beslutet, vilket innebär att deras penningmedel fortsätter att vara frysta. En person som anges i beslut 2006/379 ska således anses direkt och personligen berörd av beslut 2006/1008 med följd att hans talan mot detta beslut kan tas upp till sakprövning.
(se punkterna 34–36)
2. Såväl motiveringen av ett initialt beslut om frysning av penningmedel som motiveringen av påföljande beslut ska behandla inte bara de legala förutsättningarna för tillämpningen av förordning nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism, i synnerhet förekomsten av ett nationellt beslut som fattats av en behörig myndighet, utan även de specifika och konkreta skäl som föranlett rådet att inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning anse att den berörda personen ska bli föremål för en åtgärd innebärande frysning av penningmedel.
Av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism, till vilken det även hänvisas i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, framgår att kravet på att påföljande beslut om frysning av penningmedel ska föregås av en förnyad prövning av den berörda personens situation syftar till att förvissa sig om att det är ”berättigat” att behålla personens namn i förteckningen över personer, grupper och enheter som misstänks för terrorism, vilket i förekommande fall kan ske på grundval av nya omständigheter eller ny bevisning. När motiveringen till ett påföljande beslut om frysning av penningmedel emellertid i huvudsak är densamma som den som redan angetts i ett tidigare beslut, kan det räcka med blott en förklaring därom, särskilt när det rör sig om en grupp eller en enhet.
Rådet har för övrigt ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller vilka omständigheter som ska beaktas inför antagandet eller vidmakthållandet av en åtgärd avseende frysning av penningmedel. Under dessa omständigheter kan det inte krävas att rådet i mera specifika ordalag ska ange på vilket sätt frysning av sökandens penningmedel konkret bidrar till att bekämpa terrorism eller att det ska visa att den berörda personen skulle kunna använda sina penningmedel för att begå eller underlätta terroristhandlingar i framtiden.
(se punkterna 53–55 och 57)
3. Principen om ett effektivt domstolsskydd utgör en allmän princip i gemenskapsrätten som har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och har stadfästs i artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Denna princip har dessutom bekräftats i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
En effektiv domstolsprövning måste bland annat kunna omfatta lagenligheten av de skäl som ligger till grund för införandet av namnet på en person eller enhet i förteckningen som bifogats gemensam ståndpunkt 2001/931 om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och som medför att det vidtas restriktiva åtgärder gentemot den berörde. Den aktuella gemenskapsmyndigheten är skyldig att, i så stor utsträckning som möjligt, upplysa den berörda personen eller den berörda enheten om dessa skäl, antingen vid den tidpunkt när beslutet om uppförande på förteckningen fattas eller, i vart fall, så snart som möjligt efter det att detta beslut har fattats, i syfte att göra det möjligt för den berörda personen eller enheten att inom föreskriven tid utöva sin rätt att väcka talan.
Vad gäller påföljande beslut om frysning av penningmedel som antas då rådet med jämna mellanrum, dock minst en gång var sjätte månad, ser över beslutet i enlighet med artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 för att försäkra sig om att det är motiverat att behålla de berörda i förteckningen, är det inte längre nödvändigt att garantera en överraskningseffekt för att säkerställa sanktionsåtgärdernas effektivitet. Varje påföljande beslut om frysning av penningmedel ska således föregås av en möjlighet för de berörda att höras på nytt och, i förekommande fall, av information om de nya omständigheter som görs gällande mot vederbörande.
(se punkterna 59–60)
TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen)
av den 7 december 2010 (*)
”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder i syfte att bekämpa terrorism – Frysning av penningmedel – Talan om ogiltigförklaring – Rätten till försvar – Rätt till ett verksamt domstolsskydd – Motivering – Skadeståndstalan”
I mål T‑49/07,
Sofiane Fahas, Mielkendorf (Tyskland), företrädd av F. Zillmer, avocat,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, inledningsvis företrätt av M. Bishop, E. Finnegan och S. Marquardt, därefter av Bishop, J.‑P. Hix och Finnegan, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Republiken Italien, företrädd av I. Bruni, i egenskap av ombud, biträdd av G. Albenzio, avvocato dello Stato,
intervenient,
angående dels en talan om ogiltigförklaring av rådets beslut 2008/583/EG av den 15 juli 2008 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2007/868/EG (EUT L 188, s. 21), i den del det avser sökanden, och förbud för rådet att nämna sökandens namn i sina framtida beslut utan ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, dels en talan om skadestånd,
meddelar
TRIBUNALEN (andra avdelningen)
sammansatt av ordföranden I. Pelikánová samt domarna K. Jürimäe och S. Soldevila Fragoso (referent),
justitiesekreterare: handläggaren K. Andová,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 november 2009,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
1 Den 28 september 2001 antog Förenta nationernas säkerhetsråd (nedan kallat säkerhetsrådet) resolution 1373 (2001), om strategier för att med alla medel bekämpa terrorism och i synnerhet finansieringen av terrorism. I artikel 1 c i resolutionen föreskrivs bland annat att alla stater med omedelbar verkan ska frysa alla penningmedel och andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser för personer som begår eller försöker begå terroristhandlingar eller som medverkar till eller underlättar att sådana handlingar begås och för enheter som tillhör eller kontrolleras av dessa personer samt för personer och enheter som agerar i dessa personers och enheters namn eller på deras begäran.
2 Då det ansåg att det var nödvändigt att Europeiska gemenskapen vidtog åtgärder för att, i enlighet med de skyldigheter som dess medlemsstater har i enlighet med Förenta nationernas stadga, genomföra säkerhetsrådets resolution 1373 (2001), antog Europeiska unionens råd den 27 december 2001 i enlighet med artiklarna 15 EU och 34 EU gemensam ståndpunkt 2001/930/GUSP om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, s. 90) och gemensam ståndpunkt 2001/931/GUSP om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, s. 93).
3 Enligt artikel 1.1 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska den tillämpas på ”personer, grupper och enheter som deltar i terroristhandlingar och finns förtecknade i bilagan”.
4 Enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska förteckningen i bilagan upprättas på grundval av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer, grupper eller enheter som avses, oavsett om det gäller inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om en terroristhandling, försök att begå, deltagande i eller underlättande av en sådan handling, grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier eller en dom för sådana handlingar. Med behörig myndighet avses en rättslig myndighet eller, om rättsliga myndigheter inte har behörighet på detta område, en likvärdig myndighet som är behörig på det området.
5 Enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska namnen på de personer och enheter som finns i förteckningen i bilagan ses över med jämna mellanrum, minst en gång var sjätte månad, för att man ska försäkra sig om att det är motiverat att behålla dem i förteckningen.
6 Enligt artiklarna 2 och 3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska gemenskapen, inom ramen för sina befogenheter enligt fördraget, beordra att alla penningmedel och andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser ska frysas för personer, grupper och enheter som finns i förteckningen i bilagan. Gemenskapen ska dessutom se till att penningmedel, finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser eller finansiella tjänster varken direkt eller indirekt görs tillgängliga för dessa personer, grupper eller enheter.
7 Då rådet ansåg att det var nödvändigt att gemenskapen vidtog åtgärder för att genomföra de åtgärder som anges i gemensam ståndpunkt 2001/931, antog rådet, den 27 december 2001, med stöd av artiklarna 60 EG, 301 EG och 308 EG, rådets förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, s. 70). Det framgår av denna förordning att alla penningmedel som tillhör eller innehas av en fysisk eller juridisk person, en grupp eller en enhet som finns i den förteckning som avses i artikel 2.3 ska frysas, såvida inte annat följer av förordningen. Det är likaså förbjudet att göra penningmedel och finansiella tjänster tillgängliga för dessa personer, grupper eller enheter. Rådet ska enhälligt upprätta, revidera och ändra förteckningen över personer, grupper och enheter på vilka denna förordning ska tillämpas i enlighet med bestämmelserna i artikel 1.4, 1.5 och 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931.
8 Den ursprungliga förteckningen över personer, grupper eller enheter på vilka förordning nr 2580/2001 är tillämplig, upprättades genom rådets beslut 2001/927/EG av den 27 december 2001 om upprättande av den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 (EGT L 344, s. 83).
9 Sedan dess har rådet antagit flera olika gemensamma ståndpunkter och flera beslut, vilka uppdaterat de förteckningar som avses i gemensam ståndpunkt 2001/931 och i förordning nr 2580/2001.
Bakgrund till tvisten
10 Sökanden Sofiane Fahas är en algerisk medborgare som sedan år 1990 är bosatt i Förbundsrepubliken Tyskland och sedan den 18 september 2003 är gift med en tysk medborgare.
11 Den 9 oktober 2000 utfärdade förundersökningsdomaren i Neapel (Italien) en tillfällig arresteringsorder för sökanden. I denna order anklagades sökanden för att ha deltagit i en konspiration med avsikt att i Italien skapa en cell av gruppen ”Al‑Takfir och Al‑Hijra” (Al Takfir Wal Hijra), som är verksam i Algeriet sedan år 1992 och som stöder terroristverksamheter, och för vapenhandel och dokumentförfalskning till förmån för terroristgrupper i Algeriet. I beslut av den 30 maj 2008 gav Giudice dell’udienza preliminare del Tribunale di Napoli (förundersökningsdomaren vid domstolen i Neapel) tillstånd till att väcka åtal mot sökanden vid denna domstol för fyra brott varav tre med koppling till ovannämnda terroristorganisation.
12 Genom rådets gemensamma ståndpunkt 2002/976/GUSP av den 12 december 2002 om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931 och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2002/847/GUSP (EGT L 337, s. 93) uppdaterade rådet förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattades av gemensam ståndpunkt 2001/931. I punkt 1 i bilagan till gemensam ståndpunkt 2002/976 nämns för första gången sökandens namn:
”FAHAS, Sofiane Yacine, född den 10.9.1971 i Alger (Algeriet) (medlem av al-Takfir och al-Hijra)”
13 Sedan den 12 december 2002 har flertalet beslut avlöst varandra, i vilka sökandens namn ingår i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 (nedan kallad den omtvistade förteckningen) och vilka bland annat innebär att hans penningmedel fryses. Tribunalen finner att det är lämpligt att räkna upp de beslut som anförts av parterna i deras anföranden i förevarande mål.
14 Den 12 december 2002 antog rådet beslut 2002/974/EG om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av beslut 2002/848/EG (EGT L 337, s. 85). I enlighet med artikel 1 i beslut 2002/974 finns sökandens namn med i den omtvistade förteckningen.
15 Den 2 april 2004 antog rådet sin gemensamma ståndpunkt 2004/309/GUSP om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931 och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2003/906/GUSP (EUT L 99, s. 61). Sökandens namn finns med i den bifogade förteckningen. Samma dag antog rådet beslut 2004/306/EG om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av beslut 2003/902/EG (EUT L 99, s. 28).
16 I enlighet med rådets beslut 2006/379/EG av den 29 maj 2006 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av beslut 2005/930/EG (EUT L 144, s. 21) finns sökandens namn fortsatt med i den omtvistade förteckningen.
17 I beslut 2006/1008/EG av den 21 december 2006 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 (EUT L 379, s. 123, med rättelse i EUT L 150, 2007, s. 16), fastställde rådet att vissa andra personer, grupper och enheter skulle läggas till i den förteckning som hade upprättats genom beslut 2006/379, utan att detta upphävdes. Sökandens namn finns inte med i beslut 2006/1008.
18 I rådets beslut 2008/583/EG av den 15 juli 2008 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av beslut 2007/868/EG (EUT L 188, p. 21 (nedan kallat det angripna beslutet) fortsätter sökandens namn att finnas med i den omtvistade förteckningen.
Förfarande och parternas yrkande
19 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 20 februari 2007.
20 Talan avsåg inledningsvis beslut 2002/848 och samtliga beslut som antagits efter det, inklusive beslut 2006/1008.
21 Den 30 mars 2007 rättade sökanden sin ansökan som sedan endast avsåg beslut 2006/1008.
22 Genom särskild handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 20 juni 2007 framställde rådet en invändning om rättegångshinder i enlighet med artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler. Ordföranden på förstainstansrättens andra avdelning förordnade genom beslut av den 22 september 2008 att invändningen om rättegångshinder skulle prövas i samband med att målet prövades i sak.
23 Den 1 oktober 2008 frågade förstainstansrätten sökanden, inom ramen för åtgärder för processledning enligt artikel 64 i rättegångsreglerna, om denne, med hänsyn till antagandet av det angripna beslutet, önskade ändra sina yrkanden och grunder. Den 17 oktober 2008 ändrade sökanden sina yrkanden så att talan endast avsåg det angripna beslutet.
24 Genom handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 2 april 2009 ansökte Republiken Italien om att få intervenera till stöd för rådets yrkanden. I beslut av den 14 maj 2009, efter att ha hört parterna, tillät ordföranden på förstainstansrättens andra avdelning, i enlighet med artikel 116.6 i rättegångsreglerna, denna ansökan om intervention.
25 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet, i den del det berör sökanden, och förklara att det inte får tillämpas på honom,
– förbjuda rådet att nämna sökandens namn i något av de framtida beslut om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 som följer av det omtvistade beslutet, eftersom det inte genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande har fastställts att han är medlem i Al‑Takfir och Al‑Hijra eller att han på annat sätt stöder terrorism,
– förplikta rådet att betala skadestånd till honom, som inte ska understiga 2 000 euro, och
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
26 Rådet har yrkat att tribunalen ska
– ogilla sökandens yrkande om ogiltigförklaring av det angripna beslutet,
– avvisa sökandens yrkande om skadestånd eller i vart fall ogilla detta yrkande,
– ogilla sökandens yrkande om förbudsföreläggande, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
27 Republiken Italien har anslutit sig till rådets yrkanden.
Rättslig bedömning
1. Yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet
Upptagande till sakprövning
Yrkandet om förbudsföreläggande
28 Rådet har yrkat att tribunalen ska avvisa sökandens yrkande om att rådet ska förbjudas att nämna hans namn i framtida förteckningar, eftersom det inte finns något lagakraftvunnet domstolsavgörande enligt vilket han stöder terrorism.
29 Detta yrkande måste tolkas som ett yrkande om föreläggande för rådet. I detta avseende erinrar tribunalen om att den inom ramen för en talan i enlighet med artikel 230 EG inte är behörig att meddela förelägganden för institutionerna (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 29 november 1993 i mål T‑56/92, Koelman mot kommissionen, REG 1993, s. II‑1267, punkt 18, och förstainstansrättens dom av den 15 september 1998 i de förenade målen T‑374/94, T‑375/94, T‑384/94 och T‑388/94, European Night Services m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. II‑3141, punkt 53).
30 Yrkandet om förbudsföreläggande för rådet ska således avvisas.
Sökandens rätt att väcka talan mot det ursprungligen angripna beslutet
– Parternas argument
31 Rådet anser att talan ska avvisas i den del den avser ogiltigförklaring av beslut 2006/1008, eftersom sökanden inte berörs personligen av nämnda beslut då hans namn inte nämns i bilagan. Rådet anser att beslut 2006/1008 inte upphäver beslut 2006/379, utan att det förra endast tillför namn till den förteckning som upprättas genom det senare beslutet, som fortfarande gäller. Den omständigheten att sökanden ändrat sina yrkanden påverkar enligt rådet inte det faktum att talan ska avvisas.
32 Sökanden har anfört att talan mot beslut 2006/1008 kan tas upp till prövning, eftersom det berör honom personligen även om hans namn inte uttryckligen nämns i det. Sökanden ser beslut 2006/1008 som en förlängning av förteckningen i bilagan till beslut 2006/379.
– Tribunalens bedömning
33 Rådet har yrkat att talan mot beslut 2006/1008 ska avvisas, eftersom sökandens namn inte nämns i det beslutet. Tribunalen konstaterar att sökandens namn mycket riktigt inte uttryckligen nämns i beslut 2006/1008. Det ska således prövas om han är direkt och personligen berörd av detta beslut. I detta avseende erinrar tribunalen om att det av praxis följer att en annan person än den till vilken en rättsakt riktar sig endast kan vara personligen berörd, i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG, om den berörda rättsakten angår denne på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för personen eller på grund av en faktisk situation som särskiljer denne från alla andra personer och därigenom försätter denne i en ställning som motsvarar den som gäller för en person till vilken rättsakten riktar sig (domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 197, s. 223; svensk specialutgåva, volym 1, s. 181).
34 Det ska inledningsvis konstateras att beslut 2006/1008 inte innebär ett upphävande av beslut 2006/379, utan ett tillägg av vissa namn och grupper i den förteckning som upprättats genom det sistnämnda beslutet.
35 Bedömningen av huruvida talan mot beslut 2006/1008 ska tas upp till prövning ska framför allt göras mot bakgrund av två omständigheter. För det första är rådet skyldigt att se över den omtvistade förteckningen minst en gång var sjätte månad i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. För det andra följer det av skäl 2 i beslut 2006/1008 att detta kompletterar den förteckning som upprättas genom beslut 2006/1008, utan att det sistnämnda beslutet upphävs. Detta visar på rådets avsikt att behålla sökanden på den omtvistade förteckningen, vilket innebär att hans penningmedel fortsätter att vara frysta. Eftersom sökanden är föremål för beslut 2006/379 ska han således anses direkt och personligen berörd av beslut 2006/1008.
36 Av det ovanstående följer att rådets invändning om rättegångshinder inte ska godtas och att talan ska tas upp till prövning i den del den avser beslut 2006/1008, i enlighet med vad domstolen slagit fast i målet Othman (förstainstansrättens dom av den 11 juni 2009 i mål T‑318/01, Othman mot rådet och kommissionen, REG 2009, s. II‑1627, punkt 53). Begäran av den 17 oktober 2008 om att få justera yrkandena ska således också godtas, och förevarande talan ska anses avse lagenligheten av det angripna beslutet, vilket parterna enats om och vilket noterats i förhandlingsprotokollet.
Prövning i sak
37 Sökandens anmärkningar bör delas upp i två grunder. Dessa grunder avser för det första åsidosättande av sökandens grundläggande rättigheter och motiveringsskyldigheten, och för det andra rådets oriktiga bedömning och maktmissbruk.
Den första grunden: Åsidosättande av grundläggande rättigheter och motiveringsskyldigheten
– Parternas argument
38 Sökanden anser att garantin av rätten till försvar har som syfte att säkerställa att rätten till ett effektivt domstolsskydd kan utövas på ett tillfredsställande sätt. Varken förordning nr 2580/2001 eller gemensam ståndpunkt 2001/931, till vilken denna förordning hänvisar, föreskriver något förfarande för att delge sökanden det angripna beslutet eller underrätta denne om de omständigheter som läggs honom till last och som ligger till grund för att han ska nämnas i den omtvistade förteckningen. Förordningen föreskriver inte heller något om ett föregående eller efterföljande hörande av sökanden, som skulle kunna leda till att hans namn stryks i den omtvistade förteckningen. Enligt sökanden har han alltså inte vid något tillfälle kunnat försvara sig mot att hans namn nämns i den omtvistade förteckningen. Sökanden anser att det angripna beslutet, genom att föreskriva om frysning av penningmedel, innebär att han utsatts för ekonomiska och finansiella sanktionsåtgärder. Enligt domstolens praxis är rätten till försvar en grundläggande rättighet i gemenskapsrätten som ska garanteras i alla situationer.
39 Säkerhetsrådets resolution 1373 (2001) föreskriver inte något förfarande för att angripa åtgärderna för frysning av penningmedel. Det ankommer på medlemsstaterna i Förenta nationerna att rent konkret identifiera de personer, grupper och enheter vars penningmedel ska frysas med tillämpning av denna resolution. Eftersom det är nödvändigt att gemenskapen gör en skönsmässig bedömning är gemenskapsinstitutionerna i princip skyldiga att iaktta de berördas rätt till försvar (förstainstansrättens dom av den 12 december 2006 i mål T‑228/02, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran mot rådet, REG 2006, s. II‑4665, nedan kallad domen i målet OMPI, punkt 101 och följande punkter).
40 Beslutet om att genomföra artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 innebär dessutom ett intrång i sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd av de rättigheter han har enligt gemenskapsrätten. Eftersom han inte har underrättats om de faktiska skälen till varför hans namn nämns i den omtvistade förteckningen, har han inte på ett ändamålsenligt sätt kunnat föra talan vid tribunalen.
41 Sökanden har åberopat artikel 253 EG, enligt vilken rådet ska motivera de rättsakter som det antar. Det angripna beslutet har inte motiverats. Enligt fast rättspraxis har skyldigheten att motivera en rättsakt som går någon emot till syfte att ge den berörde tillräckliga upplysningar. Den berörde ska kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det eventuellt är behäftat med ett fel. Detta är det enda sättet för den berörde att avgöra om beslutets lagenlighet kan ifrågasättas inför gemenskapsdomstolen och för denna senare att utöva sin kontroll av det angripna beslutets lagenlighet (domstolens dom av den 2 oktober 2003 i mål C‑199/99 P, Corus UK mot kommissionen, REG 2003, s. I‑11177, punkt 145). Sökanden har inte heller delgetts den rättsakt som går honom emot. Sökanden har slutligen gjort gällande att rådets hänvisning till det förfarande som inletts mot honom i Italien inte utgör en tillräcklig motivering.
42 Sökanden har i andra hand hävdat att hänvisningen till artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och artikel 1.4 och 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte utgör tillräcklig motivering av det angripna beslutet.
43 I sitt svar på en skriftlig fråga från förstainstansrätten har sökanden åberopat åsidosättande av allmänna gemenskapsrättsliga principer, avseende rätten till en rättvis rättegång, rätten till en opartisk domstol, oskuldspresumtionen och rätten att äga egendom, som skyddas genom Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). Sökanden har inte utvecklat sin talan ytterligare i detta avseende. Sökanden har i repliken slutligen åberopat att han inte får arbeta.
44 Rådet har med stöd av intervenienten bestritt samtliga argument som sökanden har anfört till stöd för den första grunden.
– Tribunalens bedömning
45 De grundläggande rättigheterna utgör enligt fast rättspraxis en integrerad del av de allmänna rättsprinciper som domstolen ska säkerställa efterlevnaden av. Domstolen och tribunalen utgår därvid från medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner samt från den vägledning som ges i de folkrättsliga instrument angående skydd för de mänskliga rättigheterna som medlemsstaterna varit med om att utarbeta eller har tillträtt. I detta avseende är Europakonventionen av särskild betydelse (domstolens dom av den 26 juni 2007 i mål C‑305/05, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl., REG 2007, s. I‑5305, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
46 Av domstolens praxis framgår även att iakttagandet av de mänskliga rättigheterna utgör ett villkor för att gemenskapsrättsakter ska vara lagenliga (domstolens yttrande 2/94 av den 28 mars 1996, REG 1996, s. I‑1759, punkt 34) och att det inom gemenskapen är förbjudet att vidta åtgärder som strider mot de mänskliga rättigheterna (dom av den 12 juni 2003 i mål C-112/00, Schmidberger, REG 2003, s. I-5659, punkt 73 och där angiven rättspraxis).
47 Enligt fast rättspraxis utgör iakttagandet av rätten till försvar i alla förfaranden som inleds mot en person, och som kan leda till en rättsakt som går denna person emot, en grundläggande gemenskapsrättslig princip som ska iakttas även om förfarandet i fråga inte är reglerat. Denna princip innebär ett krav på att de personer som kan bli föremål för en sanktionsåtgärd ska ges tillfälle att lämna sina synpunkter på ett meningsfullt sätt beträffande de omständigheter som har gjorts gällande mot dem till stöd för att sanktionsåtgärden ska vidtas (domen i det ovannämnda målet OMPI, punkt 91 och där angiven rättspraxis).
48 I samband med ett beslut om frysning av penningmedel kräver den allmänna principen om iakttagande av rätten till försvar att den berörde informeras om omständigheter som görs gällande mot honom i så stor utsträckning som möjligt, antingen samtidigt med eller så snart som möjligt efter det att ett initialt beslut om frysning av penningmedel har antagits, såvida inte tvingande hänsyn till gemenskapens och medlemsstaternas säkerhet eller bevarande av internationella relationer utgör hinder härför. Med samma förbehåll ska således, innan ett påföljande beslut om frysning av penningmedel antas, i princip information om de nya omständigheter som görs gällande mot vederbörande lämnas och denne höras därom (domen i det ovannämnda målet OMPI, punkt 137).
49 I förevarande fall har rådet den 3 januari 2008, efter det att den antagit rådets beslut 2007/868/EG av den 20 december 2007 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av beslut 2007/445/EG (EUT L 340, s. 100), vars lydelse är identisk med den i tidigare beslut i vilka sökandens namn nämns, skickat en motivering till sin ståndpunkt till sökanden. Sökanden framförde synpunkter i en skrivelse av den 14 mars 2008. Efter att ha gått igenom innehållet i skrivelsen beslutade rådet att genom det angripna beslutet behålla sökandens namn i den omtvistade förteckningen. I skrivelse av den 15 juli 2008, som även innehöll det angripna beslutet och en motivering till dess ståndpunkt, som var identisk med den som hade lämnats avseende de tidigare beslut i vilka sökandens namn nämns, fann rådet, efter att ha gått igenom sökandens skrivelse av den 14 mars 2008, att det i handlingarna i ärendet inte fanns några nya omständigheter som motiverade en annan inställning, och att de skäl som sökanden tidigare hade meddelats fortfarande gällde. Av detta följer att rådet, vad gäller rätten att höras, har gett sökanden tillfälle att inkomma med synpunkter på de skäl som angetts.
50 Av det ovanstående följer att invändningen om att rådet åsidosatt sökandens rätt till försvar, och i synnerhet hans rätt att höras, inte ska godtas.
51 Vad gäller sökandens åberopande avseende åsidosättandet av motiveringsskyldigheten konstaterar tribunalen att denna skyldighet följer av principen om iakttagande av rätten till försvar. Skyldigheten att motivera ett beslut som går någon emot syftar, enligt fast rättspraxis, till att dels ge den som berörs av en sådan rättsakt tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om den är välgrundad, eller om den eventuellt är behäftad med ett fel som gör att dess giltighet kan ifrågasättas vid gemenskapsdomstolen, dels göra det möjligt för gemenskapsdomstolen att pröva rättsaktens lagenlighet (domen i det ovannämnda målet Corus UK mot kommissionen, punkt 145, och dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5425, punkt 462).
52 Förstainstansrätten har i domen i målet OMPI (punkterna 138–151) redogjort för omfattningen av motiveringsskyldigheten vid antagande av ett beslut om frysning av penningmedel med stöd av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, liksom för de begränsningar härav som lagligen kan göras gällande mot de berörda i ett sådant sammanhang.
53 Det följer särskilt av punkterna 143–146 och 151 i domen i målet OMPI att såväl motiveringen av ett initialt beslut om frysning av penningmedel som motiveringen av påföljande beslut ska behandla inte bara de legala förutsättningarna för tillämpningen av förordning nr 2580/2001, i synnerhet förekomsten av ett nationellt beslut som fattats av en behörig myndighet, utan även de specifika och konkreta skäl som föranlett rådet att inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning anse att den berörda personen ska bli föremål för en åtgärd innebärande frysning av penningmedel.
54 Det framgår vidare av både punkt 145 i domen i målet OMPI och av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, till vilken det även hänvisas i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, att kravet på att påföljande beslut om frysning av penningmedel ska föregås av en förnyad prövning av den berörda personens situation syftar till att förvissa sig om att det är ”berättigat” att behålla personens namn i den omtvistade förteckningen, vilket i förekommande fall kan ske på grundval av nya omständigheter eller ny bevisning.
55 I detta avseende har tribunalen preciserat att när motiveringen till ett påföljande beslut om frysning av penningmedel i huvudsak är densamma som den som redan angetts i ett tidigare beslut, kan det räcka med blott en förklaring därom, särskilt när det rör sig om en grupp eller en enhet (förstainstansrättens dom av den 30 september 2009 i mål T‑341/07, Sison mot rådet, REG 2009, s. II-0000, punkt 62 och där angiven rättspraxis).
56 I förevarande fall framgår det av den motivering till ståndpunkten som bifogats delgivningen av det angripna beslutet att beslutet att ta upp sökandens namn på den omtvistade förteckningen fattats med stöd av att förundersökningsdomaren i Neapel den 9 oktober 2000 utfärdat en tillfällig arresteringsorder avseende sökanden. Sökanden anklagas för att ha deltagit i en sammansvärjning med avsikt att i Italien skapa en cell av gruppen ”Al‑Takfir och Al‑Hijra” (Al Takfir Wal Hijra), som är verksam i Algeriet sedan år 1992 och som stöder terroristverksamheter, och för vapenhandel och urkundsförfalskning till förmån för terroristgrupper i Algeriet. Eftersom detta italienska rättsliga förfarande fortfarande pågick, togs sökandens namn upp på den omtvistade förteckningen i bilagan till gemensam ståndpunkt 2001/931.
57 I övrigt erinrar tribunalen om att rådet har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller vilka omständigheter som ska beaktas inför antagandet eller vidmakthållandet av en åtgärd avseende frysning av penningmedel. Under dessa omständigheter kan det inte krävas att rådet i mera specifika ordalag ska ange på vilket sätt frysning av sökandens penningmedel konkret bidrar till att bekämpa terrorismen eller att det ska visa att den berörda personen skulle kunna använda sina penningmedel för att begå eller underlätta terroristhandlingar i framtiden (domarna i de ovannämnda målen OMPI, punkt 159, och Sison mot rådet, punkterna 65 och 66).
58 Med hänsyn till dessa omständigheter kan talan inte bifallas med stöd av delgrunden avseende åsidosättandet av motiveringsskyldigheten.
59 Sökanden har vidare gjort gällande att han inte erhållit ett effektivt domstolsskydd. Enligt fast rättspraxis utgör principen om ett effektivt domstolsskydd en allmän princip i gemenskapsrätten som har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och har stadfästs i artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen. Denna princip har dessutom bekräftats i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, proklamerad i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, s. 1) (domstolens dom av den 13 mars 2007 i mål C-432/05, Unibet, REG 2007, s. I-2271, punkt 37).
60 Med beaktande av domstolens praxis på andra områden (domstolens dom av den 15 oktober 1987 i mål 222/86, Heylens m.fl., REG 1987, s. 4097, punkt 15, svensk specialutgåva, volym 9, s. 223, domen i de ovannämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 462 och 463) måste dessutom en domstolsprövning bland annat kunna omfatta lagenligheten av de skäl som ligger till grund för, i förevarande fall, införandet av namnet på en person eller enhet i den omtvistade förteckningen som bifogats gemensam ståndpunkt 2001/931 och som medför att det vidtas restriktiva åtgärder gentemot den berörde. För att domstolsprövningen ska vara effektiv i det föreliggande fallet krävs mot bakgrund av denna rättspraxis att den aktuella gemenskapsmyndigheten är skyldig att, i så stor utsträckning som möjligt, upplysa den berörda personen eller den berörda enheten om dessa skäl, antingen vid den tidpunkt när beslutet om uppförande på förteckningen fattas eller, i vart fall, så snart som möjligt efter det att detta beslut har fattats, i syfte att göra det möjligt för den berörda personen eller enheten att inom föreskriven tid utöva sin rätt att väcka talan. Vad gäller påföljande beslut om frysning av penningmedel som antas då rådet med jämna mellanrum, dock minst en gång var sjätte månad, ser över beslutet i enlighet med artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 för att försäkra sig om att det är motiverat att behålla de berörda i förteckningen, är det inte längre nödvändigt att garantera en överraskningseffekt för att säkerställa sanktionsåtgärdernas effektivitet. Varje påföljande beslut om frysning av penningmedel ska således, innan det antas, föregås av en möjlighet för de berörda att höras på nytt och, i förekommande fall, av information om de nya omständigheter som görs gällande mot vederbörande (se domen i det ovannämnda målet OMPI, punkt 131, och, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 3 september 2008 i mål C‑402/05 P och C‑415/05 P, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen, REG 2008, s. I‑6351, punkt 338, samt förstainstansrättens dom av den 11 juli 2007 i mål T-47/03, Sison mot rådet, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 212 och 213).
61 Det framgår av punkterna 55 och 56 ovan att sökanden genom skrivelse samma dag som det angripna beslutet antogs delgavs detta samt en redogörelse för skälen till detsamma. Rådet har på så sätt gett sökanden tillfälle att ta till vara sina rättigheter och med kännedom om omständigheterna avgöra huruvida det fanns anledning att väcka talan vid gemenskapsdomstolen. Rådet har härigenom även gett gemenskapsdomstolen möjlighet att fullt ut genomföra sin legalitetskontroll av det angripna beslutet.
62 Av det ovanstående följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser delgrunden avseende åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd.
63 Vad gäller principen om oskuldspresumtion, som anges i artikel 6.2 i Europakonventionen och i artikel 48.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, konstaterar tribunalen att denna princip utgör en grundläggande rättighet som ger enskilda rättigheter vars iakttagande gemenskapsdomstolarna ska säkerställa (förstainstansrättens dom av den 4 oktober 2006 i mål T-193/04, Tillack mot kommissionen, REG 2006, s. II-3995, punkt 121, och av den 12 oktober 2007 i mål T‑474/04, Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen, REG 2007, s. II‑4225, punkt 75).
64 Enligt oskuldspresumtionen ska en person som är anklagad för ett brott betraktas som oskyldig till dess att hans skuld lagenligen har bevisats. Denna princip utgör emellertid inte hinder mot att det beslutas om säkerhetsåtgärder som varken utgör påföljder eller på förhand förutsätter den berördes skuld eller oskuld. Sådana säkerhetsåtgärder ska bland annat föreskrivas i lag, beslutas av en behörig myndighet och vara tidsmässigt begränsade (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 2 september 2009 i de förenade målen T‑37/07 och T‑323/07, El Morabit mot rådet, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 40).
65 Enligt artikel 2 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska gemenskapen beordra att alla penningmedel ska frysas för de personer, grupper och enheter som finns i den förteckning som avses i artikel 1.4 i denna gemensamma ståndpunkt. Frysningen av sökandens penningmedel föreskrivs således i gemenskapslagstiftningen.
66 I enlighet med artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska rådet med jämna mellanrum, minst en gång var sjätte månad, se över förteckningen i bilagan för att försäkra sig om att det är motiverat att behålla namnen på de avsedda personerna och enheterna i förteckningen. Frysningen av sökandens penningmedel har således beslutats av en behörig myndighet och är tidsmässigt begränsad.
67 Det ska dessutom påpekas att de säkerhetsåtgärder som rådet i förevarande fall har fastställt i syfte att bekämpa terrorism inte innebär att de berördas tillgångar konfiskeras på grund av att de härrör från brottslig verksamhet, utan att de fryses som en säkerhetsåtgärd. Dessa åtgärder utgör således inte påföljder och innebär inte någon sådan anklagelse (se, för ett liknande resonemang, domen av den 11 juli 2007 i det ovannämnda målet Sison mot rådet, punkt 101).
68 Rådets beslut, som bland annat följer av ett beslut av en behörig nationell myndighet, utgör inte ett konstaterande av att ett brott faktiskt har begåtts, utan har i stället antagits inom ramen för och i syfte att tjäna ett administrativt förfarande som fungerar som en säkerhetsåtgärd och har som enda syfte att ge rådet möjlighet att effektivt bekämpa finansieringen av terrorismen.
69 Genom bestämmelserna i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 införs en särskild form av samarbete mellan rådet och medlemsstaterna för att gemensamt bekämpa terrorism. Det ovannämnda förhållandet medför, vid tillämpning av dessa bestämmelser, en skyldighet för rådet att i så stor utsträckning som möjligt godta den bedömning som gjorts av den behöriga nationella myndigheten, i synnerhet om det rör sig om en rättslig myndighet, särskilt vad gäller befintligheten av ”bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier” som legat till grund för myndighetens beslut (domen i det ovannämnda målet OMPI, punkt 124).
70 Det framgår av omständigheterna i förevarande mål att rådet agerat i enlighet med artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och förordning nr 2580/2001. Genom att basera sig på ett beslut från en förundersökningsdomare i en medlemsstat och genom att i skrivelse av den 15 juli 2008 underrätta sökanden om skälen till att dennes namn upptagits i den omtvistade förteckningen, har rådet iakttagit de skyldigheter som följer av gemenskapslagstiftningen.
71 Av det ovanstående följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser delgrunden avseende åsidosättande av oskuldspresumtionen.
72 Vad gäller påståendet om att rätten till en opartisk domstol och rätten till en rättvis rättegång har åsidosatts, har sökanden inte anfört några omständigheter som styrker hans argument. I enlighet med artikel 44.1 c i rättegångsreglerna kan talan således inte vinna bifall såvitt avser denna delgrund. I vart fall är Tribunalen inte behörig att kontrollera efterlevnaden i det nationella straffrättsliga förfarandet. En sådan kontroll ankommer nämligen enbart på de italienska myndigheterna eller, när sökanden väckt talan, på den behöriga nationella domstolen. I princip ankommer det inte heller på rådet att uttala sig om huruvida det förfarande som inletts gentemot den berörde och som lett till nämnda beslut – som föreskrivs i medlemsstatens tillämpliga lagstiftning – har genomförts på ett korrekt sätt. Det ankommer inte heller på rådet att ta ställning till om nationella myndigheter respekterat den berördes grundläggande rättigheter. Denna behörighet ankommer endast på behöriga nationella domstolar eller, i förekommande fall, på Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (se domen i det ovannämnda målet OMPI, punkt 121, och, analogt, förstainstansrättens dom av den 10 april 2003 i mål T‑353/00, Le Pen mot parlamentet, REG 2003, s. II‑1729, punkt 91, fastställd efter överklagande genom domstolens dom av den 7 juli 2005 i mål C‑208/03 P, Le Pen mot parlamentet, REG 2005, s. I‑6051).
73 Vad avser det av sökanden påstådda åsidosättandet av rätten till egendom och av rätten att bedriva ekonomisk verksamhet, ska det noteras att de grundläggande rättigheterna enligt fast rättspraxis inte är absoluta rättigheter och att utövandet av dem kan bli föremål för inskränkningar som är motiverade utifrån mål av allmänintresse som gemenskapen eftersträvar. Alla ekonomiska eller finansiella restriktiva åtgärder medför sålunda per definition verkningar som berör rätten till egendom och friheten att bedriva yrkesverksamhet. Sådana åtgärder medför således skada, särskilt för enheter som utövar sådan verksamhet som de restriktiva åtgärderna i fråga avser att hindra. Vikten av de mål som eftersträvas genom de omtvistade bestämmelserna är av sådant slag att det kan vara motiverat att vissa aktörer drabbas av negativa följder, även betydande sådana (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 30 juli 1996 i mål C‑84/95, Bosphorus, REG 1996, s. I‑3953, punkterna 21–23, och domen i det ovannämnda målet Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen, punkterna 355 och 361).
74 I förevarande fall är sökandens frihet att utöva ekonomisk verksamhet och dennes rätt till egendom inskränkta i betydande mån till följd av det angripna beslutet. Sökanden kan nämligen bland annat inte, förutom med särskilda tillstånd, förfoga över tillgångar som är belägna på gemenskapens territorium. Med hänsyn till den grundläggande vikten av att upprätthålla internationell fred och säkerhet är de vållade olägenheterna dock inte orimliga i förhållande till de avsedda målen. Detta gäller desto mer som det i artikel 5 i förordning nr 2580/2001 föreskrivs vissa undantag som ger de personer som omfattas av åtgärderna för frysning av penningmedel möjlighet att täcka nödvändiga utgifter (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet El Morabit mot rådet, punkt 62).
75 Av det ovanstående följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser delgrunden avseende åsidosättande av rätten till egendom och av rätten att bedriva ekonomisk verksamhet
Den andra grunden: Oriktig bedömning och maktmissbruk
– Parternas argument
76 Sökanden anser att rådets hänvisning till det italienska rättsliga förfarandet, som lades ned år 2001, inte utgör tillräckligt skäl för att behålla hans namn i den omtvistade förteckningen. Han anser att detta förfarande är avslutat och att han själv befunnits vara oskyldig.
77 Sökanden har således åberopat dels en oriktig bedömning vad gäller hans inblandning i terroristverksamhet, dels maktmissbruk.
78 Rådet har med stöd av intervenienten bestritt samtliga de argument som sökanden anfört till stöd för sin andra grund.
– Tribunalens bedömning
79 Vad gäller den av sökanden åberopade oriktiga bedömningen fastställs i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, såsom förstainstansrätten har påpekat i punkterna 115 och 116 i domen i målet OMPI, de omständigheter av faktisk och rättslig natur som kan villkora vidtagandet av en åtgärd innebärande frysning av penningmedel gentemot en person, en grupp eller en enhet.
80 I förevarande fall utgörs den relevanta bestämmelsen av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, enligt vilken rådet enhälligt ska upprätta, revidera och ändra förteckningen över personer, grupper och enheter på vilka denna förordning ska tillämpas i enlighet med bestämmelserna i artikel 1.4, 1.5 och 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Den aktuella förteckningen ska således upprättas i enlighet med bestämmelserna i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 på grundval av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet, som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer, grupper eller enheter som avses, oavsett om det gäller inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om en terroristhandling, försök att begå, deltagande i eller underlättande av en sådan handling, grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier eller en dom om ansvar för sådana handlingar. Med behörig myndighet avses en rättslig myndighet eller, om rättsliga myndigheter inte har behörighet på det område som omfattas av denna punkt, en likvärdig myndighet som är behörig på det området. Namnen på personer och enheter i förteckningen ska enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 vidare ses över med jämna mellanrum, dock minst en gång var sjätte månad, för att försäkra sig om att det är motiverat att behålla dem i förteckningen (domen i det ovannämnda målet OMPI, punkt 116).
81 I punkt 117 i domen i det ovannämnda målet OMPI och i punkt 131 i dom av den 23 oktober 2008 i mål T-256/07, People’s Mojahedin Organization of Iran mot rådet (REG 2008, s. II-3019) (nedan kallad domen i målet PMOI), drog förstainstansrätten följande slutsatser av nämnda bestämmelser. Ett förfarande som kan leda till att en åtgärd innebärande frysning av penningmedel vidtas med stöd av relevant lagstiftning äger rum på två nivåer dels på nationell nivå, dels på gemenskapsnivå. En behörig nationell myndighet, i princip en rättslig myndighet, ska inledningsvis fatta ett beslut som svarar mot definitionen i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 gentemot den berörde. Om det rör sig om ett beslut att inleda undersökningar eller vidta rättsliga åtgärder ska detta grunda sig på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier. Därefter ska rådet enhälligt besluta att föra upp den berörde på den omtvistade förteckningen med stöd av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ovannämnda beslut har fattats. Härefter ska rådet sedan med jämna mellanrum, dock minst en gång var sjätte månad, försäkra sig om att det är motiverat att behålla den berörde i förteckningen. Det är härvid en viktig förutsättning att rådet, innan det antar ett initialt beslut om frysning av penningmedel, först kontrollerar att det föreligger ett beslut av en nationell myndighet som uppfyller denna definition. Det är vidare nödvändigt att kontrollera vilka åtgärder som vidtagits med anledning av beslutet på nationell nivå vid antagande av påföljande beslut om frysning av penningmedel.
82 Såsom fastslogs i punkt 134 i domen i målet PMOI följer det av det ovan anförda att det visserligen ankommer på rådet att bevisa att en frysning av penningmedel som tillhör en person, en grupp eller en enhet är eller förblir lagligt grundad, mot bakgrund av relevant lagstiftning. Denna bevisbörda är emellertid av relativt begränsad omfattning i gemenskapsförfarandet för frysning av penningmedel. När det rör sig om ett påföljande beslut om frysning av penningmedel som fattas efter förnyad prövning avser bevisbördan huvudsakligen frågan huruvida frysningen av penningmedel fortfarande är motiverad med beaktande av samtliga relevanta omständigheter i ärendet och, i synnerhet, med beaktande av vilka åtgärder som vidtagits med anledning av nämnda beslut av den behöriga nationella myndigheten.
83 När det gäller förstainstansrättens kontroll angav denna i punkt 159 i domen i målet PMOI att rådet har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning av de omständigheter som ska beaktas vid vidtagande av ekonomiska och finansiella sanktionsåtgärder enligt artiklarna 60 EG, 301 EG och 308 EG med stöd av en gemensam ståndpunkt som antagits på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Detta utrymme för skönsmässig bedömning rör särskilt de lämplighetsöverväganden som ligger till grund för dessa beslut. Även om förstainstansrätten tillerkänt rådet ett utrymme för skönsmässig bedömning på detta område innebär detta emellertid inte att rätten inte ska kontrollera rådets tolkning av de relevanta omständigheterna. Gemenskapsdomstolen ska nämligen inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även om dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma situationen och om de styrker de slutsatser som dragits. I samband med denna kontroll får förstainstansrätten emellertid inte ersätta den lämplighetsbedömning som gjorts av rådet med sin egen bedömning (se domen i det ovannämnda målet PMOI, punkt 138, och analogt domstolens dom av den 22 november 2007 i mål C-525/04 P, Spanien mot Lenzing, REG 2007, s. I-9947, punkt 57 och där angiven rättspraxis).
84 Tribunalen ska således undersöka om beslutet från förundersökningsdomaren i Neapel uppfyller villkoren i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Denna bestämmelse har följande lydelse: ”Förteckningen i bilagan skall upprättas på grundval av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer, grupper eller enheter som avses, oavsett om det gäller inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om en terroristhandling, försök att begå, deltaga i eller underlätta en sådan handling, grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier eller en dom för sådana handlingar … I denna punkt avses med behörig myndighet: en rättslig myndighet eller, om rättsliga myndigheter inte har behörighet på det område som omfattas av denna punkt, en likvärdig myndighet som är behörig på det området.”
85 I förevarande fall har en rättslig myndighet i en medlemsstat, närmare bestämt förundersökningsdomaren i Neapel, utfärdat en arresteringsorder för sökanden, där denne anklagas för deltagande i terroristverksamhet i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.
86 I detta avseende erinrar tribunalen om att det genom bestämmelserna i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 införs en särskild form av samarbete mellan rådet och medlemsstaterna för att gemensamt bekämpa terrorismen. Denna princip medför, vid tillämpning av dessa bestämmelser, en skyldighet för rådet att i så stor utsträckning som möjligt godta den bedömning som gjorts av den behöriga nationella myndigheten, i synnerhet om det rör sig om en rättslig myndighet, särskilt vad gäller befintligheten av ”bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier” som legat till grund för myndighetens beslut (domen i det ovannämnda målet OMPI, punkt 124).
87 Det framgår av omständigheterna i förevarande mål att rådet agerat i enlighet med artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och förordning nr 2580/2001. Eftersom rådet har baserat sig på ett beslut från en förundersökningsdomare i en medlemsstat, och i skrivelse av den 15 juli 2008 underrättat sökanden om skälen till att dennes namn upptagits i den omtvistade förteckningen, har det iakttagit de skyldigheter som följer av gemenskapslagstiftningen. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser delgrunden avseende oriktig bedömning.
88 Vad gäller det åberopade maktmissbruket har sökanden inte visat på någon särskild omständighet som styrker detta påstående och som visar att institutionen, genom att anta det angripna beslutet, har eftersträvat något annat mål än det mål för vilket det erhållit sina befogenheter (se, för ett liknande resonemang, domstolen dom av den 4 februari 1982 i mål 817/79, Buyl m.fl. mot kommissionen, REG 1982, s. 245, punkt 28). I vilket fall som helst framgår det av det ovan anförda att rådet handlat inom ramen för den behörighet och den befogenhet som följer av fördraget och annan relevant unionslagstiftning. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser delgrunden avseende maktmissbruk.
89 Av det ovanstående följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.
2. Yrkandet om skadestånd
Parternas argument
90 Vad gäller yrkandet om skadestånd anser sig sökanden ha lidit en icke obetydlig skada, på ett både personligt och yrkesrelaterat plan, till följd av att hans namn upptagits i den omtvistade förteckningen. Hans fru och han själv har båda utsatts för en stigmatisering som påverkat dem såväl privat som socialt. Det är inte längre möjligt för honom att erhålla visum eller att arbeta i Tyskland. Eftersom det inte har riktats någon konkret anklagelse mot honom har han inte heller fått möjlighet att försvara sig. Sökanden har därför yrkat ersättning för ideell skada. Beloppet för denna ersättning har han överlåtit åt tribunalen att uppskatta. Han har dock anfört att ersättningen inte bör understiga 2 000 euro.
91 Rådet anser att yrkandet om skadestånd ska avvisas, eftersom sökanden inte har åberopat tillräckliga omständigheter till stöd för yrkandet. I andra hand har rådet, med stöd av intervenienten, bestritt samtliga argument som sökanden har anfört till stöd för sitt yrkande om skadestånd.
Tribunalens bedömning
92 Tribunalen finner det lämpligt att först pröva huruvida skadeståndsyrkandet är välgrundat. Enligt fast rättspraxis krävs det att ett antal villkor är uppfyllda för att gemenskapen ska ådra sig utomobligatoriskt ansvar, i den mening som avses i artikel 288 andra stycket EG, för rättsstridiga åtgärder som vidtagits av dess organ. Det beteende som den berörda institutionen klandras för ska vara rättsstridigt, det ska föreligga en reell skada och det ska finns ett orsakssamband mellan detta beteende och den åberopade skadan (förstainstansrättens dom av den 14 december 2005 i mål T‑69/00, FIAMM och FIAMM Technologies mot rådet och kommissionen, REG 2005, s. II‑5393, punkt 85 och där angiven rättspraxis).
93 Eftersom dessa tre villkor för skadeståndsansvar är kumulativa, är det tillräckligt att ett av villkoren inte är uppfyllt för att skadeståndstalan ska ogillas, utan att de övriga villkoren behöver prövas (se förstainstansrättens dom av den 13 september 2006 i mål T‑226/01, CAS Succhi di Frutta mot kommissionen, REG 2006, s. II‑2763, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
94 I förevarande fall har tribunalen prövat och underkänt samtliga argument som sökanden åberopat för att visa att det angripna beslutet inte är lagenligt. Gemenskapen kan således inte ådra sig ansvar på grundval av ett påstående om att detta beslut inte är lagligt.
95 Sökandens skadeståndsyrkande ska således i vilket fall som helst lämnas utan bifall, utan att det är nödvändigt att tribunalen prövar rådets invändning om rättegångshinder.
96 Av det som anförts ovan följer att talan ska ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
97 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Rådet har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska detta yrkande bifallas.
98 Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna ska medlemsstater som har intervenerat i målet bära sina rättegångskostnader. Republiken Italien ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (andra avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Sofiane Fahas ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska unionens råds rättegångskostnader.
3) Republiken Italien ska bära sina rättegångskostnader.
|
Pelikánová |
Jürimäe |
Soldevila Fragoso |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 7 december 2010.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: tyska.