Mål T-42/07

Dow Chemical Company m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens — Konkurrensbegränsande samverkan — Marknaden för butadiengummi och emulsionspolymeriserat styren-butadiengummi — Beslut vari en överträdelse av artikel 81 EG konstateras — Ansvar för överträdelsen — Böter — Överträdelsens allvar och varaktighet — Försvårande omständigheter”

Tribunalens dom (första avdelningen) av den 13 juli 2011 II - 4538

Sammanfattning av domen

Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier

(Artiklarna 81 EG och 82 EG)
Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning

(Artiklarna 81 EG och 82 EG)
Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Bevisbördan avseende överträdelsens existens och varaktighet åvilar kommissionen – Bevisbördans omfattning

(Artikel 81.1 EG)
Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Bedömning av den faktiska kapaciteten att vålla skada på den relevanta marknaden

(Artiklarna 81 EG och 82 EG; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A första–fjärde och sjätte styckena)
Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Bedömning på grundval av överträdelsens art – Mycket allvarliga överträdelser

(Artikel 81 EG; kommissionens meddelande 98/C 9/03)
Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Nödvändigt innehåll – Iakttagande av rätten till försvar

(Artiklarna 81 EG och 82 EG)
Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Indelning av de berörda företagen i olika kategorier – Beaktad omsättning

(Artikel 81.1 EG; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)
Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Böternas avskräckande verkan

(Artikel 81 EG; kommissionens meddelande 98/C 9/03)
Förfarande – Rättegångskostnader – Ersättningsgilla kostnader – Begrepp

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 91)

När ett moderbolag äger samtliga aktier i ett dotterbolag som överträtt gemenskapens konkurrensregler, kan detta moderbolag utöva ett avgörande inflytande på dotterbolagets handlande. Vidare föreligger det en presumtion som kan motbevisas om att moderbolaget verkligen utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets handlande. Under dessa omständigheter är det tillräckligt att kommissionen visar att moderbolaget äger samtliga aktier i ett dotterbolag för att presumera att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande över dotterbolagets affärspolicy. Kommissionen kan då hålla moderbolaget solidariskt betalningsansvarigt för de böter som ålagts dotterbolaget, förutsatt att moderbolaget, på vilket det ankommer att motbevisa presumtionen, inte kan bevisa att dotterbolaget agerar självständigt på marknaden.

Det ankommer således på moderbolaget att bryta denna presumtion genom att visa att dotterbolaget självt bestämde sin affärspolitik och att det därmed inte tillsammans med moderbolaget utgjorde en enda ekonomisk enhet och således ett enda företag i den mening som avses i artikel 81 EG. Mer specifikt ankommer det på moderbolaget att åberopa samtliga omständigheter rörande sambandet i organisatoriskt, ekonomiskt och juridiskt hänseende mellan dotterbolaget och moderbolaget som moderbolaget anser är ägnade att visa att dotterbolaget och moderbolaget inte utgör en enda ekonomisk enhet. Tribunalen ska nämligen vid sin bedömning beakta samtliga omständigheter som parterna har åberopat, omständigheter vilkas karaktär och betydelse kan variera beroende på de särskilda förhållandena i det enskilda fallet.

(se punkterna 56, 58 och 59)
Möjligheten att tillskriva ett moderbolag ansvaret för en överträdelse är en möjlighet som överlämnats till kommissionens bedömning. Enbart den omständigheten att kommissionen i sin tidigare beslutspraxis bedömt att det utifrån omständigheterna i ett ärende inte varit motiverat att tillskriva moderbolaget ansvar för ett dotterbolags uppträdande innebär inte att den är skyldig att göra samma bedömning i ett senare beslut.

(se punkt 75)
Vad gäller styrkandet av att artikel 81.1 EG har åsidosatts har kommissionen att visa inte bara att det förekommit en kartell utan även dess varaktighet. För att bedöma varaktigheten av en överträdelse som har ett konkurrensbegränsande syfte, ska det endast fastställas hur länge detta avtal har funnits, det vill säga hur lång tid som förflutit mellan datumet då det ingicks och datumet då det upphörde. När bevisning saknas som gör det möjligt att direkt fastställa överträdelsens varaktighet, ska beslutet åtminstone stödja sig på bevisning som hänför sig till omständigheter som ligger tillräckligt nära i tiden för att det rimligen ska kunna antas att överträdelsen fortsatt oavbrutet mellan två exakta dagar.

Detta är inte fallet när kommissionen inte lagt fram några konkreta omständigheter som visar på en samordning av viljeyttringar mellan det berörda företaget och övriga kartellmedlemmar under den aktuella perioden och det inte heller framgår av de handlingar som lagts fram i målet att det förekommit någon viljeyttring i konkurrensbegränsande syfte från någon av kartellens medlemmar gentemot det berörda företaget.

Den omständigheten att en anställd i ett bolag som deltagit i en överträdelse ställts till ett annat bolags förfogande visar inte i sig att det sistnämnda bolaget med automatik blivit medlem i kartellen. Det kan nämligen inte vid sådana förhållanden uteslutas att den ifrågavarande personen beslutar att inte dra in det bolag till vilkets förfogande han ställts i konkurrensbegränsande uppträdanden eller att detta bolag vidtar åtgärder för att undvika ett sådant uppträdande. Det ankommer på kommissionen att visa att bolaget, under den aktuella perioden, till följd av information som den ifrågavarande personen erhållit inom ramen för sina tidigare åligganden, genomfört avtal som träffats inom ramen för kartellen och därmed inte uppträtt självständigt på marknaden.

(se punkterna 88, 89, 91–93 och 95)
I riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget görs en åtskillnad mellan mindre allvarliga överträdelser, allvarliga överträdelser och mycket allvarliga överträdelser (punkt 1 A första och andra styckena i riktlinjerna). Åtskillnaden mellan företag sker för att, i enlighet med punkt 1 A, tredje, fjärde och sjätte styckena i riktlinjerna, bedöma varje företags individuella bidrag till framgången för den konkurrensbegränsande samverkan, med utgångspunkt i deras ekonomiska kapacitet, i syfte att placera företaget i en lämplig kategori.

Det individuella bidraget från varje företag, utifrån faktisk ekonomisk kapacitet, till kartellens framgång ska särskiljas från den konkreta påverkan på marknaden som avses i punkt 1 A första stycket i riktlinjerna. När det gäller det sistnämnda beaktas överträdelsens konkreta påverkan, när den är mätbar, för att avgöra om det rör sig om en mindre allvarlig, allvarlig eller mycket allvarlig överträdelse. Det individuella bidraget från varje företag beaktas i sig för att fastställa det belopp som ska fastställas utifrån överträdelsens allvar.

Således kan kommissionen, även om överträdelsen inte lett till någon konkret mätbar påverkan, enligt punkt 1 A tredje, fjärde och sjätte styckena i riktlinjerna och efter att ha fastställt huruvida det rör sig om en mindre allvarlig, allvarlig eller mycket allvarlig överträdelse, besluta att göra en sådan åtskillnad mellan berörda företag.

(se punkterna 122–124)
Det framgår i detta avseende av beskrivningen av mycket allvarliga överträdelser i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget att avtal eller överenskommelser för prisreglering eller för uppdelning av marknader i sig, redan utifrån sin art, kan kategoriseras som ”mycket allvarliga”, utan att kommissionen är skyldig att visa att överträdelsen haft någon konkret påverkan på marknaden. Vidare tillhör horisontella prisuppgörelser de allvarligaste överträdelserna av de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna och kan alltså i sig anses som mycket allvarliga.

(se punkt 126)
Rätten att yttra sig i ett administrativt förfarande vid kommissionen är en princip enligt vilken det krävs bland annat att det meddelande om invändningar som kommissionen tillställer ett företag mot vilket den avser att utfärda en sanktion för att det har åsidosatt konkurrensreglerna innehåller de huvudsakliga omständigheterna i detta avseende, såsom de omständigheter som läggs företaget till last, bedömningen av dessa och de bevis som kommissionen grundar sin bedömning på, så att detta företag får möjlighet att i tid lägga fram sina argument inom ramen för det administrativa förfarandet mot företaget. Såvitt särskilt avser beräkningen av böter uppfyller kommissionen sin skyldighet att iaktta företagens rätt att yttra sig genom att i sitt meddelande om invändningar uttryckligen ange att den har för avsikt att undersöka huruvida de berörda företagen ska åläggas böter och de huvudsakliga faktiska och rättsliga grunder som kan medföra att böter åläggs, såsom hur allvarlig den påstådda överträdelsen är och hur länge den pågått, samt huruvida den begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Kommissionen ger därigenom företagen de upplysningar som är nödvändiga för att de ska kunna försvara sig, inte bara mot konstaterandet av en överträdelse utan även mot åläggandet av böter.

(se punkt 128)
När kommissionen delar in företagen i kategorier för att fastställa bötesbeloppet för överträdelse av artikel 81.1 EG ska gränsvärdena för respektive kategori fastställas på ett sammanhängande och sakligt motiverat sätt för var och en av de angivna kategorierna. Bland de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar hör vidare, alltefter omständigheterna, volymen av och värdet på de varor som överträdelsen gäller samt företagets storlek och ekonomiska styrka och, följaktligen, det inflytande som det har kunnat utöva på marknaden. Av detta följer å ena sidan att kommissionen vid fastställandet av böterna får ta hänsyn till såväl företagets totala omsättning, vilken ger en antydan, om än ungefärlig och ofullständig, om företagets storlek och ekonomiska styrka, som den del av denna omsättning som härrör från de varor som är föremål för överträdelsen, vilket kan ge en antydan om denna överträdelses omfattning. Å andra sidan följer det att det är viktigt att inte ge någon av dessa sifferuppgifter en oproportionerligt stor vikt i förhållande till andra omständigheter av betydelse för bedömningen. Fastställandet av bötesbelopp kan aldrig vara resultatet av en enkel beräkning utifrån den totala omsättningen.

I den mån det är nödvändigt att ta hänsyn till omsättningen för de företag som deltagit i samma överträdelse för att bestämma förhållandet mellan de böter som ska åläggas, måste den relevanta tidsperioden avgränsas, så att de siffror som erhålls blir så jämförbara som möjligt. Av detta följer att ett visst företag endast kan kräva att kommissionen i dess fall ska beakta en annan period än den som allmänt har använts, om företaget kan visa att dess omsättning under den sistnämnda perioden, på grund av skäl som endast gäller det företaget, inte ger en indikation på vare sig dess verkliga storlek och ekonomiska styrka eller på omfattningen av den överträdelse det gjort sig skyldigt till.

(se punkterna 131 och 133)
Kommissionens befogenhet att besluta om böter för företag som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder artikel 81 EG utgör enligt rättspraxis ett av de medel som kommissionen förfogar över för att kunna fullgöra sin kontrolluppgift enligt gemenskapsrätten. I denna uppgift ingår att föra en allmän politik för att tillämpa de principer som fastställs i fördraget på konkurrensområdet och att påverka företagens beteende i denna riktning. Av detta följer att vid bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är, ska kommissionen – i syfte att fastställa bötesbeloppet – säkerställa att dess åtgärder har tillräckligt avskräckande verkan, framför allt när det gäller sådana överträdelser som är särskilt skadliga för förverkligandet av gemenskapens mål.

Detta medför att bötesbeloppet ska anpassas så att den eftersträvade effekten hos det företag som ska sanktioneras uppnås, för att böterna inte ska vara försumbara eller, tvärtom, orimligt höga, i synnerhet med hänsyn till det ifrågavarande företagets ekonomiska kapacitet, i enlighet med de villkor som följer av å ena sidan nödvändigheten av att säkerställa att böterna är effektiva och, å andra sidan, iakttagandet av proportionalitetsprincipen. Ett stort företag som förfogar över ansenliga ekonomiska resurser jämfört med andra medlemmar i en kartell kan lättare uppbringa de medel som behövs för att betala sina böter, vilket motiverar att det, för att en tillräckligt avskräckande verkan ska uppnås för detta företag, med tillämpning av en multiplikationsfaktor åläggs böter som proportionellt sett är högre än dem som för samma överträdelse åläggs ett företag som inte har sådana resurser. I synnerhet ska vid fastställandet av böternas storlek beaktas storleken på den totala omsättningen hos vart och ett av de företag som deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan.

Det avskräckande syfte som kommissionen får eftersträva vid fastställandet av böternas storlek syftar till att säkerställa företagens iakttagande av konkurrensreglerna enligt fördraget, vid genomförandet av sin verksamhet inom gemenskapen eller inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Härav följer att den avskräckande faktor som kan ingå vid bestämmandet av bötesbeloppet bestäms på grundval av ett antal omständigheter, inte bara det berörda företagets specifika situation. Denna princip gäller bland annat när kommissionen bestämmer en multiplikationsfaktor i avskräckande syfte som används för att modifiera de böter som företaget åläggs.

(se punkterna 148–151)
De berörda företagens kostnader för ställande av bankgaranti avseende de bötesbelopp de ålagts har inte varit nödvändiga kostnader inom ramen för förfarandet. De är därför inte ersättningsgilla kostnader i den mening som avses i artikel 91 i rättegångsreglerna.

(se punkt 172)