Sammanfattning
Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Omständigheter som ska beaktas
(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 91 b; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 122)
Gemenskapsdomstolen saknar behörighet att besluta om storleken på de arvoden som parterna ska utge till de egna ombuden men ska avgöra storleken på det arvodesbelopp som ska ersättas av den part som förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna. Gemenskapsdomstolen ska vid en begäran om fastställande av rättegångskostnaderna varken beakta en nationell taxa där advokatarvodena fastställs eller en eventuell överenskommelse som den berörda parten och dennes ombud eller rådgivare har ingått i detta avseende.
Då det inte finns några gemenskapsrättsliga taxebestämmelser ska gemenskapsdomstolen fritt bedöma de ifrågavarande uppgifterna, med hänsyn till tvistens föremål och art, dess betydelse ur gemenskapsrättslig synvinkel samt målets svårigheter, den mängd arbete som rättegången har kunnat kräva av ombud eller rådgivare och de ekonomiska intressen som tvisten representerat för parterna. Vad gäller bedömningen av omfattningen av arbetet ankommer det på gemenskapsdomaren att ta hänsyn till det totala antal arbetstimmar som skulle kunna anses som objektivt nödvändiga för detta förfarande.
(se punkterna 24, 25 och 28)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten: 30 oktober 1998, Kaysersberg mot kommissionen, T-290/04 DEP, REG 1998, s. II‑4105, punkt 20; 9 september 2002, Pannella mot parlamentet, T-182/00 DEP, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 29; 20 november 2002, Spruyt mot kommissionen, T-171/00 DEP, REGP 2002, s. I‑A‑225 och II‑1127, punkterna 25, 26 och 29; 8 juli 2004, De Nicola mot revisionsrätten, T-7/98 DEP, T-208/98 DEP och T-109/99 DEP, REGP 2004, s. I‑A‑219 och II‑973, punkt 32