Mål C-567/07

Minister voor Wonen, Wijken en Integratie

mot

Woningstichting Sint Servatius

(begäran om förhandsavgörande från Raad van State)

”Fri rörlighet för kapital — Artikel 56 EG — Restriktioner — Skäl — Bostadspolitik — Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse”

Domstolens dom (första avdelningen) av den 1 oktober 2009   I ‐ 9025

Sammanfattning av domen

1. Fri rörlighet för kapital – Restriktioner för fastighetstransaktioner

   (Artikel 56 EG)

2. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Frågor som uppenbart saknar relevans och hypotetiska frågor som ställts i ett sammanhang där det inte kan lämnas något användbart svar

   (Artiklarna 86.2 EG och 234 EG)

3. Begäran om förhandsavgörande – Upptagande till sakprövning – Frågor har ställts utan att den faktiska och rättsliga bakgrunden klargjorts tillräckligt

   (Artikel 234 EG och artikel 23 i domstolens stadga)

1.  Artikel 56 EG ska tolkas så att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken godkända inrättningars gränsöverskridande verksamhet inom bostadsförsörjningsområdet kräver ett administrativt förhandstillstånd, i den mån en sådan lagstiftning inte grundas på objektiva, icke-diskriminerande kriterier vilka är kända i förväg och vilka i tillräcklig grad begränsar de nationella myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera om så är fallet.

   Skyldigheten för sådana inrättningar att erhålla förhandstillstånd från den behörige ministern, för investeringar i fast egendom i andra medlemsstater än den där de har sitt säte, utgör en restriktion för den fria rörligheten för kapital.

   Förvisso kan krav som har samband med den sociala bostadspolitiken i en medlemsstat och dess finansiering utgöra tvingande skäl av allmänintresse och därför motivera den aktuella restriktionen. Sådana skäl kan enbart stärkas av vissa särdrag som kännetecknar den nationella marknaden, såsom en strukturell brist på bostäder och en särskilt hög befolkningstäthet.

   Ett system med förhandstillstånd kan visserligen, i vissa fall, vara nödvändigt och proportionerligt i förhållande till de eftersträvade målen, om dessa inte kan uppnås genom mindre restriktiva åtgärder, särskilt ett lämpligt system med anmälan. En kontroll i förväg som genomförs av de behöriga myndigheterna skulle möjligen bättre kunna bidra till att säkerställa att de godkända inrättningarnas tillgångar i första hand används för att tillgodose behovet av bostäder för vissa personkategorier i den aktuella medlemsstaten. Ett system med kontroll i efterhand kan medföra att ingripande sker för sent, särskilt när betydande kostnader redan har uppkommit och motsvarande belopp svårligen kan återfås.

   För att ett system med administrativt förhandstillstånd ska kunna anses berättigat, trots att en grundläggande frihet därigenom inskränks, måste det emellertid grundas på objektiva kriterier som inte är diskriminerande och som är kända på förhand, för att tillräckligt begränsa de nationella myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning. Så är inte fallet när det enda kravet för att få förhandstillstånd av den behörige ministern, enligt de aktuella nationella bestämmelserna, är att det planerade projektet ska genomföras för att främja bostäder för sociala ändamål i den aktuella medlemsstaten och när, vad gäller frågan huruvida ett sådant krav är uppfyllt, en kontroll därav görs från fall till fall utan att regleras i några bestämmelser och utan att det förekommer några andra särskilda objektiva villkor, som gör det möjligt för de berörda inrättningarna att i förväg ha kännedom om hur deras ansökningar kommer att bedömas och för domstolarna, som eventuellt kommer att få pröva ett överklagande av ett beslut att inte ge tillstånd, att fullt ut utöva sin domstolsprövning.

   (se punkterna 24, 30, 33–35, 37 och 39 samt domslutet)

2.  Mot bakgrund av hur behörigheten är fördelad inom ramen för förfarandet för förhandsavgörande ankommer det uteslutande på den nationella domstolen att fastställa föremålet för de frågor som den avser att ställa till domstolen. I undantagsfall ankommer det dock på domstolen att – för att pröva sin egen behörighet – undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen har framställt sin begäran om förhandsavgörande. Detta är bland annat fallet när frågan är hypotetisk eller den gemenskapsrättsliga bestämmelse som ska tolkas av domstolen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten vid den nationella domstolen. Domstolen är således inte behörig, när det är uppenbart att den gemenskapsrättsliga bestämmelse som ska tolkas av domstolen inte är tillämplig.

   Artikel 86.2 EG är inte tillämplig på en sådan situation som varken rör beviljande av särskilda rättigheter eller ensamrätter till en godkänd inrättning inom bostadsförsörjningsområdet, eller frågan om huruvida dess verksamhet ska betraktas som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, utan enbart rör lagenligheten av en begränsning som denna inrättning ålagts i form av kravet att undergå ett administrativt förfarande för förhandstillstånd.

   (se punkterna 42, 43, 46 och 47)

3.  Det krävs att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av gemenskapsrätten som är användbar för den nationella domstolen. Det är även viktigt att den hänskjutande domstolen anger de närmare skälen till att den anser det vara oklart hur gemenskapsrätten ska tolkas och till att den anser det nödvändigt att ställa frågor till domstolen. I samband härmed är det nödvändigt att den nationella domstolen ger en viss förklaring till att den begär tolkning av just dessa regler i gemenskapsrätten och till vilket samband den anser att det finns mellan dessa bestämmelser och de nationella bestämmelser som är tillämpliga i målet vid den nationella domstolen. De uppgifter som lämnas i begäran om förhandsavgörande ska nämligen inte bara göra det möjligt för domstolen att lämna användbara svar, utan också ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda parter möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i domstolens stadga. Det åligger domstolen att se till att denna möjlighet finns, eftersom det enligt denna bestämmelse endast är begäran om förhandsavgörande som delges de berörda parterna. Vidare är kravet på tydlighet, särskilt vad gäller det faktiska och rättsliga sammanhanget i målet vid den nationella domstolen, av särskild betydelse inom konkurrensområdet, som kännetecknas av komplicerade faktiska och rättsliga förhållanden.

   En tolkningsfråga från en nationell domstol som vilar på premissen att ett företag har tilldelats statligt stöd – utan att varken beslutet om hänskjutande eller yttrandena från parterna i målet vid den nationella domstolen innehåller några uppgifter som skulle kunna tyda på att en sådan förmån faktiskt har tilldelats och då tvisten i målet vid den nationella domstolen inte rör frågan under vilka villkor ett sådant stöd har getts eller kan ges utan endast rör en fråga som är helt avgränsad och oberoende – kan följaktligen inte tas upp till sakprövning.

   (se punkterna 49–55)