—

The Incorporated Trustees of the National Council on Ageing (Age Concern England), genom R. Allen, QC, A. Lockley, solicitor, och D. O’Dempsey, barrister,

—

Förenade kungarikets regering, genom E. Jenkinson, i egenskap av ombud, biträdd av D. Rose, QC,

—

Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av W. Ferrante, avvocato dello Stato,

—

Europeiska gemenskapernas kommission, genom J. Enegren och N. Yerrell, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, s. 16, och rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42),

2

Begäran har framställts i ett mål mellan The Incorporated Trustees of the National Council on Ageing (Age Concern England) (nedan kallad Age Concern England) och Secretary of State for Business, Enterprise and Regulatory Reform (nedan kallat ministeriet). Age Concern England har i det målet yrkat att den nationella domstolen ska fastställa att direktiv 2000/78 inte har införlivats på ett lagenligt sätt i Förenade kungariket.

3

I skäl 14 i direktiv 2000/78 anges följande:

”Detta direktiv påverkar inte de nationella bestämmelserna om pensionsålder.”

4

I skäl 25 i direktiv 2000/78 anges följande:

”Förbudet mot åldersdiskriminering är en viktig faktor för att uppnå de mål som fastställs genom riktlinjerna för sysselsättning och för att uppmuntra mångfald inom sysselsättningen. Särbehandling på grund av ålder kan dock motiveras under vissa förhållanden och kräver alltså särskilda bestämmelser som kan variera efter förhållandena i medlemsstaterna. Det är följaktligen mycket viktigt att göra en skillnad mellan berättigad [*] särbehandling, särskilt sådan som motiveras av de legitima[*] målen för sysselsättningspolitiken, arbetsmarknaden och yrkesutbildningen och den diskriminering som bör vara förbjuden.” [*I enlighet med terminologin i artikel 6 i direktivet används nedan vid direkt hänvisning till skäl 25 i stället för ”berättigad” ordet ”befogad” och i stället för ordet ”legitima” ordet ”berättigade”. Övers. anm.]

5

Enligt artikel 1 i direktiv 2000/78 är ”syftet med detta direktiv … att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna.”

6

Artikel 2 i direktiv 2000/78 har rubriken ”Begreppet diskriminering”, och här föreskrivs följande:

”1.   I detta direktiv avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1.

2.   Enligt punkt 1 skall

…”

7

Artikel 3 i direktiv 2000/78 har rubriken ”Tillämpningsområde”, och här föreskrivs följande:

”Inom ramen för gemenskapens befogenheter skall detta direktiv tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om följande:

…

8

Artikel 6.1 i direktiv 2000/78 har rubriken ”Befogad särbehandling på grund av ålder”, och här föreskrivs följande:

”Utan hinder av artikel 2.2 får medlemsstaterna föreskriva att särbehandling på grund av ålder inte skall utgöra diskriminering om särbehandlingen på ett objektivt och rimligt sätt inom ramen för nationell rätt kan motiveras av ett berättigat mål som rör särskilt sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning, och sätten för att genomföra detta syfte[*] är lämpliga och nödvändiga. [*I enlighet med terminologin i artikel 2.2 används nedan i stället för uttrycket ”sätten för att genomföra detta syfte” uttrycket ”medlen för att uppnå detta mål”. Övers. anm.]

I sådan särbehandling kan i synnerhet följande inbegripas:

9

Den hänskjutande domstolen har uppgett att det före den 3 april 2006 inte fanns några bestämmelser i Förenade kungariket om förbud mot åldersdiskriminering i arbetslivet. Arbetsgivare i Förenade kungariket hade rätt att säga upp arbetstagare som uppnått den gängse pensionsåldern i det företag där den aktuella arbetstagaren var anställd, eller, om det inte fanns någon sådan gängse pensionsålder, hade fyllt 65 år. Enligt sections 109 och 156 i 1996 års lag om anställdas rättigheter (Employment Rights Act 1996) (nedan kallad 1996 års lag) hade arbetstagarna vid sådana uppsägningar inte någon rätt till avgångsvederlag.

10

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland införlivade direktiv 2000/78 genom att den 3 april 2006 anta förordning om likabehandling i arbetslivet (i fråga om ålder) (Employment Equality (Age) Regulations 2006, SI 1031/2006) (nedan kallad förordningen). Förordningen trädde i kraft den .

11

I regulation 3 i avdelning 1 i förordningen anges under vilka omständigheter diskriminering kan anses vara rättsstridig enligt följande:

”1.   I denna förordning ska en person (’A’) anses diskriminera en annan person (’B’) om

A inte kan visa att behandlingen eller, i förekommande fall, bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet utgör en proportionerlig åtgärd för att uppnå ett berättigat mål.”

12

I avdelningarna 2 och 3 i förordningen anges under vilka omständigheter diskriminering är rättsstridig enligt förordningen.

13

I regulation 30 i förordningen föreskrivs emellertid följande undantag:

”1.   Denna bestämmelse är tillämplig på arbetstagare i den mening som avses i section 230.1 i 1996 års lag, statligt anställda, berörda anställda vid House of Commons och berörda anställda vid House of Lords.

2.   Ingen av bestämmelserna i avdelning 2 eller 3 ska innebära att det är otillåtet att säga upp en person som denna bestämmelse är tillämplig på och som är äldre än 65 år, när skälet för uppsägningen är pensionering.

3.   Frågan huruvida skälet för en uppsägning är pensionering i den mening som avses i denna bestämmelse ska fastställas i enlighet med section 98ZA–98ZF i 1996 års lag.”

14

Huruvida skälet för uppsägningen är pensionering eller inte beror på tillämpningen av kriterierna i tillägg 8 till förordningen. Dessa kriterier är ålder, beroende på huruvida arbetstagaren är 65 år eller äldre, eller, i förekommande fall, en så kallad gängse pensionsålder som arbetsgivaren har fastställt samt huruvida arbetsgivaren har följt förfarandet i tillägg 6 till förordningen. På grundval av dessa kriterier fastställs i tillägg 8 till förordningen, när det gäller fjorton olika typfall, huruvida pensionering utgör skälet för uppsägningen.

15

I tillägg 6 till förordningen anges att en arbetsgivare som har för avsikt att åberopa regulation 30 i förordningen för att göra gällande att skälet för uppsägningen är pensionering måste ge arbetstagaren ett varsel på mellan sex månader och ett år före det planerade datumet för uppsägning. Arbetstagaren har under denna period rätt att begära att inte bli uppsagd på grund av pensionering, och arbetsgivaren måste ta ställning till begäran, dock utan att vara skyldig att bifalla den.

16

Enligt beslutet om hänskjutande föreskrivs det varken i förordningen eller i annan lagstiftning någon särskild ordning för att få till stånd en rättslig prövning av huruvida arbetsgivarens beslut är förenligt med den princip om likabehandling som föreskrivs i direktiv 2000/78.

17

Den hänskjutande domstolen har även förklarat att regulation 7.4 i förordningen kompletterar regulation 30 i densamma, genom att ge arbetsgivarna rätt att åldersdiskriminera personer som är 65 år eller äldre i samband med anställning. De relevanta delarna av nämnda regulation 7 har följande lydelse:

”1.   Det är förbjudet för en arbetsgivare att i samband med att denne anställer personal vid en arbetsplats i Storbritannien diskriminera en person

…

4.   Om inte annat anges i punkt 5, ska punkt 1 a och c inte gälla i förhållande till en person

5)   Punkt 4 är endast tillämplig på en person på vilken, om vederbörande anställdes av arbetsgivaren, regulation 30 (undantag för pensionering) skulle kunna vara tillämplig.

…

8.   Med uttrycket ’gängse pensionsålder’ i punkt 4 avses en ålder av 65 år eller högre som uppfyller kraven i section 98ZH i 1996 års lag.”

18

Age Concern England är en välgörenhetsorganisation som strävar efter att främja äldre människors välbefinnande. Age Concern England har i målet vid den nationella domstolen yrkat att rätten ska fastställa att regulations 3.1, 7.4 och 30 i förordningen är rättsstridiga, eftersom de inte utgör ett korrekt införlivande av direktiv 2000/78. Organisationen har i allt väsentligt gjort gällande att förordningen strider mot artikel 6.1 i direktiv 2000/78 och mot proportionalitetsprincipen, på grund av att det i regulation 30 i förordningen föreskrivs ett undantag från principen om icke-diskriminering när skälet till att säga upp en arbetstagare som är 65 år eller äldre är pensionering.

19

Förenade kungarikets myndigheter har vid den nationella domstolen för sin del anfört att det följer av skäl 14 i direktiv 2000/78 att direktivet ”[inte] påverkar … de nationella bestämmelserna om pensionsålder”, vilket innebär att de i det nationella målet aktuella bestämmelserna i förordningen inte omfattas av direktivets tillämpningsområde. I andra hand har myndigheterna gjort gällande att nämnda bestämmelser är förenliga med artikel 6 i direktivet.

20

Mot denna bakgrund har High Court of Justice (England and Wales), Queen’s Bench Division (Administrative Court), beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen:

”Nedanstående frågor ställs mot bakgrund av... direktiv 2000/78...:

21

Dessa frågor, som ska prövas tillsammans, har ställts för att få klarhet i huruvida sådana bestämmelser som är i fråga i målet vid den nationella domstolen omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/78.

22

Efter domstolens dom av den 16 oktober 2007 i mål C-411/05, Palacios de la Villa (REG 2007, s. I-8531), är samtliga som har inkommit med yttrande till domstolen överens om att förordningen omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/78.

23

Domstolen erinrar om att direktiv 2000/78 har till syfte att fastställa en allmän ram för att säkerställa att alla människor behandlas lika i arbetslivet, genom att ge ett verkningsfullt skydd mot diskriminering på grund av något av de skäl som anges i dess artikel 1, däribland ålder (se domen i det ovannämnda målet Palacios de la Villa, punkt 42).

24

Det framgår närmare bestämt av artikel 3.1 c i direktiv 2000/78 att direktivet, inom ramen för gemenskapens befogenheter, är tillämpligt på ”alla personer … i fråga om [a]nställnings- och arbetsvillkor, inklusive [uppsägning] och löner”.

25

I skäl 14 i direktiv 2000/78 anges visserligen att direktivet inte påverkar de nationella bestämmelserna om pensionsålder. Detta skäl uttrycker emellertid endast att direktivet inte påverkar medlemsstaternas behörighet att fastställa en åldersgräns för pensionering, vilket inte hindrar att direktivet tillämpas på nationella bestämmelser som reglerar villkoren för anställningens upphörande när den på så sätt fastställda pensionsåldern har uppnåtts (domen i det ovannämnda målet Palacios de la Villa, punkt 44).

26

Det framgår av beslutet om hänskjutande att regulation 30 i förordningen medför att det är tillåtet att säga upp en arbetstagare som är 65 år eller äldre om skälet är pensionering. I regulation 7.4 i förordningen föreskrivs vidare att en arbetsgivare får åldersdiskriminera personer i samband med anställning i fall där regulation 30 skulle kunna vara tillämplig på dessa personer om de anställdes. När det gäller arbetstagare som inte har fyllt 65 år, följer det slutligen av regulation 3 jämförd med regulation 30 i förordningen att all uppsägning på grund av pensionering ska anses utgöra diskriminering, såvida inte arbetsgivaren visar att det rör sig om ”en proportionerlig åtgärd för att uppnå ett berättigat mål”.

27

Härav följer att en sådan förordning som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen inte innebär att en tvingande ordning för obligatorisk pensionering införs. I förordningen anges under vilka förutsättningar som en arbetsgivare får avvika från principen om förbud mot åldersdiskriminering och säga upp en arbetstagare av det skälet att denne har uppnått pensionsåldern. En sådan förordning kan följaktligen ha en direkt inverkan på längden på det anställningsförhållande som binder parterna och mer allmänt på den berörda arbetstagarens yrkesutövning. Vidare medför en sådan bestämmelse som regulation 7.5 i förordningen att arbetstagare som har fyllt eller snart ska fylla 65 år och som omfattas av regulation 30 i förordningen blir helt utan skydd mot åldersdiskriminering vid anställning. Därigenom begränsas det framtida deltagandet på arbetsmarknaden för denna kategori arbetstagare.

28

En sådan nationell lagstiftning ska anses innehålla regler om ”[a]nställnings- och arbetsvillkor, inklusive [uppsägning] och löner”, i den mening som avses i artikel 3.1 c i direktiv 2000/78, och den omfattas således av direktivets tillämpningsområde.

29

Denna slutsats påverkas inte av den omständighet som den hänskjutande domstolen har framhållit i sin andra fråga, nämligen att en sådan nationell lagstiftning infördes efter det att direktivet antogs.

30

Under dessa omständigheter ska de tre första tolkningsfrågorna besvaras enligt följande. En sådan nationell lagstiftning som regulations 3, 7.4 och 7.5 samt 30 i den förordning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/78.

31

Den fjärde frågan har ställts för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att specifikt ange vilka typer av särbehandling på grund av ålder som kan falla utanför principen om icke-diskriminering. Det framgår av handlingarna i målet att denna fråga även har ställts för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i direktiv 2000/78 utgör hinder mot en sådan bestämmelse som artikel 3 i förordningen, enligt vilken särbehandling på grund av ålder inte utgör diskriminering om det visas att det rör sig om en ”proportionerlig åtgärd för att uppnå ett berättigat mål”. Eftersom den hänskjutande domstolen har begränsat sin fråga till att avse tolkningen av artikel 6.1 i direktivet, är det inte nödvändigt att EG-domstolen uttalar sig om tolkningen av andra bestämmelser, bland annat artikel 4 i direktivet.

32

Det ska först erinras om att direktiv 2000/78, enligt artikel 1, har till syfte att bekämpa vissa former av diskriminering, däribland åldersdiskriminering i arbetslivet, för att principen om likabehandling ska kunna genomföras i medlemsstaterna.

33

I direktiv 2000/78 avses, enligt artikel 2.1, med ”principen om likabehandling” att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i direktivets artikel 1. I artikel 2.2 a i direktiv 2000/78 preciseras att, med avseende på tillämpningen av artikel 2.1 i direktivet, direkt diskriminering ska anses förekomma när en person på någon av de grunder som anges i artikel 1 i direktivet behandlas mindre förmånligt än en annan person som befinner sig i en jämförbar situation.

34

Enligt artikel 3 i förordningen får en arbetsgivare säga upp arbetstagare som inte har fyllt 65 år – vilka inte omfattas av tillämpningsområdet för regulation 30 i förordningen – när dessa uppnår den pensionsålder som fastställts inom företaget, om denna åtgärd utgör ”en proportionerlig åtgärd för att uppnå ett berättigat mål”. En sådan lagstiftning ska anses innebära att arbetstagare som har uppnått nämnda pensionsålder behandlas mindre förmånligt än andra yrkesverksamma personer. Lagstiftning av detta slag kan således ge upphov till en sådan särbehandling direkt grundad på ålder som avses i artikel 2.1 och 2.2 a i direktiv 2000/78.

35

Det följer emellertid av artikel 6.1 första stycket i direktiv 2000/78 att sådan särbehandling på grund av ålder inte utgör en sådan diskriminering som är förbjuden enligt artikel 2 i direktivet, ”om särbehandlingen på ett objektivt och rimligt sätt inom ramen för nationell rätt kan motiveras av ett berättigat mål som rör särskilt sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning, och [medlen för att uppnå detta mål] är lämpliga och nödvändiga”. I artikel 6.1 andra stycket räknas flera exempel upp på särbehandling som har sådana egenskaper som de som nämns i bestämmelsens första stycke.

36

Age Concern England har hävdat att gemenskapslagstiftaren, genom att i artikel 6.1 andra stycket i direktiv 2000/78 införa en förteckning över objektiva och rimliga rättfärdigandegrunder, har avsett att ålägga medlemsstaterna en skyldighet att i de bestämmelser varigenom direktivet införlivas med nationell rätt införa en särskild förteckning över sådana former av särbehandling som kan motiveras av ett berättigat mål. Artikel 6.1 i direktiv 2000/78 utgör enligt organisationen således hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att särbehandling – oavsett vilken – på grund av ålder inte är rättsstridig om det kan visas att den utgör en proportionerlig åtgärd för att uppnå ett berättigat mål.

37

Enligt Age Concern England specificeras i förordningen inte någon av de omständigheter som kan motivera en särbehandling som kan utgöra direkt åldersdiskriminering, och den innehåller inte någon särskild bestämmelse av det slag som avses i skäl 25 i direktiv 2000/78.

38

Förenade kungarikets regering har bestritt denna tolkning och har gjort gällande att medlemsstaterna inte är skyldiga att i en förteckning räkna upp de former av särbehandling som kan komma att omfattas av undantaget i artikel 6.1 i direktiv 2000/78.

39

Den italienska regeringen har i allt väsentligt anslutit sig till denna uppfattning och har anfört att medlemsstaterna har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning vid införlivande av direktiv.

40

Europeiska gemenskapens kommission har gjort gällande att principen om icke-diskriminering på grund av ålder är en grundläggande gemenskapsrättslig princip. Kommissionen har härvid hänvisat till dom av den 22 november 2005 i mål C-144/04, Mangold (REG 2005, s. I-9981, punkt 75), och till artikel 21.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, proklamerad i Nice den (EGT C 364, s. 1). Vidare har kommissionen anfört att varje undantag från denna princip måste motiveras av ett offentligt socialpolitiskt mål. Kommissionen anser att artikel 6.1 i direktiv 2000/78, tolkad mot bakgrund av skäl 25 i direktivet, föreskriver ett begränsat undantag från denna grundläggande princip, som motiveras av särskilda socialpolitiska överväganden i en bestämd medlemsstat. Enligt kommissionen förutsätter således bestämmelserna i artikel 6.1 i direktivet att det vidtas en specifik nationell åtgärd som speglar vissa särskilda omständigheter och mål.

41

Domstolen erinrar i detta avseende om att det följer av artikel 249 EG att ett direktiv, med avseende på det resultat som ska uppnås, är bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat, samtidigt som det överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Medlemsstaterna är vid införlivandet av ett direktiv skyldiga att säkerställa direktivets fulla verkan, samtidigt som de förfogar över ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning avseende valet av tillvägagångssätt (se bland annat dom av den 9 november 2006 i mål C-216/05, kommissionen mot Irland, REG 2006, s. I-10787, punkt 26).

42

När ett direktiv införlivas med nationell rätt är det inte heller alltid nödvändigt att direktivets föreskrifter formellt återges i en uttrycklig och specifik lagbestämmelse. Domstolen har således slagit fast att genomförandet av ett direktiv, beroende på dess innehåll, i en medlemsstat kan ske genom allmänna principer eller genom en allmän rättslig ram. Detta förutsätter emellertid att det med dessa genomförandemetoder rent faktiskt säkerställs att nationella myndigheter tillämpar direktivet till fullo och att, i sådana fall då en bestämmelse i direktivet syftar till att skapa rättigheter för enskilda, den rättsliga situation som följer av dessa allmänna principer eller denna allmänna rättsliga ram är tillräckligt klar och precis samt att de personer som berörs ges möjlighet att få full kännedom om sina rättigheter samt, i förekommande fall, att göra dem gällande vid nationell domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 maj 1985 i mål 29/84, kommissionen mot Tyskland, REG 1985, s. 1661, punkt 23, och av den i mål 363/85, kommissionen mot Italien, REG 1987, s. 1733, punkt 7). Ett direktiv kan även genomföras med hjälp av en allmän åtgärd, under förutsättning att den uppfyller de nyss nämnda villkoren.

43

I enlighet med dessa principer kan artikel 6.1 i direktiv 2000/78 inte tolkas på så sätt att den medför en skyldighet för medlemsstaterna att i de bestämmelser varigenom direktivet införlivas med nationell rätt införa en särskild förteckning över sådana former av särbehandling som kan motiveras av ett berättigat mål. Det framgår för övrigt av ordalydelsen i artikel 6.1 att de berättigade mål och de former av särbehandling som avses i den bestämmelsen endast är vägledande. Detta framgår av att gemenskapslagstiftaren har använt adverbet ”särskilt”.

44

Det går följaktligen inte att av artikel 6.1 i direktiv 2000/78 sluta sig till att det förhållandet att det i den nationella lagstiftningen inte preciseras vilka mål som kan anses vara berättigade enligt artikel 6.1 i direktivet automatiskt innebär att nämnda lagstiftning inte kan anses vara motiverad enligt denna bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Palacios de la Villa, punkt 56).

45

Det är emellertid i avsaknad av en sådan precisering viktigt att en domstol har möjlighet att utifrån det sammanhang i vilket åtgärden har vidtagits ta hjälp av andra uppgifter för att fastställa syftet bakom åtgärden, så att den kan bedöma huruvida åtgärden är berättigad och huruvida medlen för att uppnå detta mål var lämpliga och nödvändiga (domen i det ovannämnda målet Palacios de la Villa, punkt 57).

46

Det framgår av artikel 6.1 i direktiv 2000/78 att de mål som kan anses vara ”berättigade” i den mening som avses i denna bestämmelse, och därför motiverar att undantag görs från principen om förbud mot åldersdiskriminering, är socialpolitiska mål, som rör till exempel sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning. Dessa berättigade mål är av allmänintresse och skiljer sig därför från de rent individuella skäl som hänför sig till arbetsgivarens situation, såsom att minska kostnaderna eller att förbättra konkurrenskraften. Det kan dock inte uteslutas att en nationell regel som eftersträvar nämnda berättigade mål ger arbetsgivarna ett visst mått av flexibilitet.

47

Det ankommer i sista hand på den nationella domstolen, som ensam är behörig att bedöma de faktiska omständigheterna i den tvist som den ska pröva och att tolka den tillämpliga nationella lagstiftningen, att avgöra huruvida och i vilken mån en bestämmelse som ger arbetsgivarna rätt att säga upp arbetstagare som har uppnått pensionsåldern är motiverad av ”berättigade” mål, i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 2000/78.

48

Domstolen kan emellertid när den avger ett förhandsavgörande, i förekommande fall, bidra med preciseringar för att vägleda den nationella domstolen i sin tolkning (se bland annat dom av den 23 november 2006 i mål C-238/05, Asnef-Equifax och Administración del Estado, REG 2006, s. I-11125, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

49

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida de mål som avses i artikel 3 i förordningen är berättigade, i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 2000/78, av den anledningen att de omfattas av ett socialpolitiskt mål, som rör till exempel sysselsättningspolitik, arbetsmarknad eller yrkesutbildning.

50

Det ankommer även på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida artikel 3 i förordningen utgör ett ”lämplig[t] och nödvändig[t]” medel, i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 2000/78, för att uppnå det socialpolitiska mål som eventuellt har identifierats. Denna prövning ska ske mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter och med beaktande av möjligheten att med andra medel uppnå nämnda mål.

51

I detta avseende ska det påpekas att medlemsstaterna har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning när de väljer vilka medel de vill använda för att uppnå målen för sin socialpolitik (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Mangold, punkt 63). Detta utrymme för skönsmässig bedömning får emellertid inte leda till att genomförandet av principen om icke-diskriminering på grund av ålder undergrävs. Allmänna påståenden om att en viss åtgärd är avsedd att ingå i sysselsättningspolitiken, arbetsmarknadspolitiken eller yrkesutbildningspolitiken räcker inte för att visa att målet med den aktuella åtgärden kan motivera att det görs undantag från principen om icke-diskriminering på grund av ålder, och de utgör inte heller omständigheter som gör det rimligt att anta att de valda medlen är ägnade att uppnå detta mål (se analogt dom av den 9 februari 1999 i mål C-167/97, Seymour-Smith och Perez, REG 1999, s. I-623, punkterna 75 och 76).

52

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.1 i direktiv 2000/78 ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för en nationell bestämmelse som, i likhet med artikel 3 i förordningen, inte innehåller en detaljerad uppräkning av de mål som motiverar att undantag kan göras från principen om förbud mot åldersdiskriminering. Artikel 6.1 i direktivet medger emellertid endast att undantag görs från denna princip när det gäller åtgärder som är motiverade av berättigade socialpolitiska mål, som rör till exempel sysselsättningspolitik, arbetsmarknad eller yrkesutbildning. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida den i målet aktuella lagstiftningen uppfyller ett sådant berättigat mål och att, med beaktande av det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har på socialpolitikens område, pröva huruvida den nationella lagstiftande eller reglerande myndigheten med fog kunde anse att de valda medlen var lämpliga och nödvändiga för att uppnå detta mål.

53

Frågan har ställts för att få klarhet i huruvida de villkor, för att eventuellt göra undantag från principen om förbud mot åldersdiskriminering, som uppställs i artikel 6.1 i direktiv 2000/78 på ett avgörande sätt skiljer sig från de villkor som anges i artikel 2.2 b i direktiv 2000/78 i fråga om indirekt diskriminering.

54

Age Concern England har hävdat att de rättfärdigandegrunder som anges i artikel 6.1 i direktiv 2000/78 är strängare än de som anges i direktivets artikel 2.2. Tillåtna undantag enligt artikel 6.1 är nämligen endast sådana åtgärder som är motiverade på grund av att de är objektiva och rimliga. Detta dubbla villkor är unikt i gemenskapens sekundärrätt och direkt inspirerat av domen från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen), av den 16 september 1996 i målet Gaygusuz mot Österrike (Recueil des arrêts et décisions 1996-IV, s. 1141, § 42), rörande köns- eller rasdiskriminering. Age Concern England anser att det framgår av punkt 75 i domen i det ovannämnda målet Mangold att principen om icke-diskriminering på grund av ålder är en av gemenskapsrättens allmänna principer och att all motivering av sådan särbehandling på grund av ålder som kan utgöra direkt diskriminering därför måste vara föremål för en väldigt hög kontrollnivå, som är likvärdig den som Europadomstolen tillämpar i fråga om köns- eller rasdiskriminering.

55

Förenade kungarikets regering anser att det saknar betydelse att uttrycket ”[på ett] rimligt [sätt]” används tillsammans med uttrycket ”[på ett] objektivt [sätt]”, i artikel 6.1 i direktiv 2000/78. Enligt denna regering är det nämligen otänkbart att det skulle finnas omständigheter där särbehandling skulle kunna motiveras av ett med lämpliga och nödvändiga medel uppnått berättigat mål utan att denna motivering samtidigt var rimlig. Artikel 6.1 i direktiv 2000/78 avser dessutom inte endast fall av direkt diskriminering, utan även fall av indirekt diskriminering, vilket framgår av exemplet med minimivillkor avseende anställningstid eller yrkeserfarenhet för tillträde till anställningen i artikel 6.1 andra stycket b i direktivet. I allmänhet kan objektiva och rimliga rättfärdigandegrunder åberopas till stöd för att diskriminering inte föreligger, såväl enligt gemenskapsrätten som enligt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950. Att beträffande direkt åldersdiskriminering införa ett annat kriterium än det som gäller beträffande indirekt diskriminering skulle skapa osäkerhet om rättsläget, då förbudet mot åldersdiskriminering är föremål för ett stort antal inskränkningar och undantag som inte har någon motsvarighet beträffande ras- eller könsdiskriminering.

56

Den italienska regeringen har gjort gällande att artiklarna 2.2 och 6.1 i direktiv 2000/78 inte har samma tillämpningsområde. Hänvisningen i den sistnämnda bestämmelsen till ”ett berättigat mål som rör särskilt sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning” innebär att tillämpningsområdet för undantagen från principen om icke-diskriminering på grund av ålder är större än tillämpningsområdet för de undantag som omfattas av artikel 2.2 b i direktiv 2000/78.

57

Kommissionen anser att det inte har någon särskild betydelse att det i artikel 2.2 i direktiv 2000/78 inte nämns något om att motiveringen av en åtgärd som kan utgöra diskriminering ska vara rimlig. Den väsentliga skillnaden mellan artikel 2.2 och artikel 6.1 i direktivet avser frågan om vem som ska lämna en motivering, hur motiveringen ska vara beskaffad samt hur den ska bevisas. När det gäller artikel 6.1 anser kommissionen att det följer av punkt 57 i domen i det ovannämnda målet Palacios de la Villa att det berättigade mål som den berörda medlemsstaten eftersträvar måste kunna utläsas direkt av den aktuella bestämmelsens ordalydelse eller av det allmänna sammanhang som den ingår i, bland annat med hjälp av officiella handlingar. När det gäller artikel 2.2 ligger tonvikten däremot på frågan huruvida arbetsgivaren kan motivera sin anställningspraxis.

58

Domstolen konstaterar att tillämpningsområdena för artikel 2.2 b respektive 6.1 i direktiv 2000/78 inte överlappar varandra helt.

59

I artikel 2 i direktiv 2000/78 definieras nämligen begreppet diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. I artikel 2.2 i direktivet görs en åtskillnad mellan å ena sidan direkt diskriminering på någon av dessa grunder och å andra sidan så kallad indirekt diskriminering som, trots att den grundar sig på en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt, särskilt missgynnar personer med en viss religion eller övertygelse, ett visst funktionshinder, en viss ålder eller en viss sexuell läggning jämfört med andra personer. Av artikel 2.2 b i direktivet följer att det endast är sådana bestämmelser, kriterier eller förfaringssätt som kan utgöra indirekt diskriminering som kan undgå att kvalificeras som diskriminering. Enligt artikel 2.2 b i direktivet är detta fallet om ”bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet objektivt motiveras av ett berättigat mål och om medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga”. När det gäller sådan särbehandling som utgör direkt diskriminering föreskrivs nämligen i artikel 2.1 i direktivet inte något undantag.

60

Genom artikel 6 i direktiv 2000/78 har en särskild undantagsordning införts för särbehandling på grund av ålder, med anledning av att det är känt att ålder har en särställning bland de diskrimineringsgrunder som är förbjudna enligt direktivet. I skäl 25 i direktivet anges nämligen att det är ”viktigt att göra en skillnad mellan [befogad] särbehandling, särskilt sådan som motiveras av de [berättigade] målen för sysselsättningspolitiken, arbetsmarknaden och yrkesutbildningen och den diskriminering som bör vara förbjuden”.

61

Som nämnts ovan i punkt 35 anges i artikel 6.1 i direktiv 2000/78 att medlemsstaterna utan hinder av artikel 2.2 får föreskriva att viss särbehandling på grund av ålder inte ska utgöra diskriminering, om särbehandlingen ”på ett objektivt och rimligt sätt inom ramen för nationell rätt kan motiveras av ett berättigat mål som rör särskilt sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning, och [medlen för att uppnå detta mål] är lämpliga och nödvändiga”. I artikel 6.1 andra stycket anges ett flertal exempel på särbehandling, som har sådana egenskaper som de som nämns i bestämmelsens första stycke och som i princip ”på ett objektivt och rimligt sätt [anses kunna] motiveras” av ett berättigat mål.

62

Enligt artikel 6.1 i direktiv 2000/78 får medlemsstaterna i sin nationella rätt införa bestämmelser som föreskriver särbehandling på grund av ålder, däribland sådan särbehandling som omfattas av kategorin direkt diskriminering. Denna kategori definieras i artikel 2.2 a i direktivet, och det är för övrigt särskilt mot denna bakgrund som artikel 6.1 i direktivet ska tolkas på så sätt att den är tillämplig ”[u]tan hinder av artikel 2.2” i direktivet. Då nämnda befogenhet för medlemsstaterna utgör ett undantag från principen om förbud mot diskriminering, får den emellertid endast utövas med iakttagande av villkoren i artikel 6.1 i direktivet.

63

Det framgår av beslutet om hänskjutande att tvisten vid den nationella domstolen rör lagenligheten av de nationella bestämmelser som reglerar villkoren för uppsägning av arbetstagare på grund av att de har uppnått pensionsåldern. I den mån som dessa bestämmelser föreskriver uppsägningsvillkor som är mindre förmånliga för arbetstagare som har uppnått pensionsåldern, medför de en form av direkt diskriminering i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktiv 2000/78.

64

För att kunna avgöra målet vid den nationella domstolen är det däremot inte nödvändigt att tolka artikel 2.2 b i direktiv 2000/78, som endast rör indirekt diskriminering.

65

Den hänskjutande domstolen är emellertid osäker på huruvida det föreligger någon skillnad i tillämpningen av kriterierna i artikel 2.2 b i direktiv 2000/78 i förhållande till tillämpningen av kriterierna i artikel 6.1 i direktivet. Det ska därför påpekas att enligt den sistnämnda bestämmelsen får medlemsstaterna i sin nationella rätt föreskriva att vissa former av särbehandling på grund av ålder inte utgör diskriminering i direktivets mening, om särbehandlingen kan motiveras ”på ett objektivt och rimligt sätt”. Även om uttrycket ”[på ett] rimligt [sätt]” inte förekommer i artikel 2.2 b i direktivet, är det otänkbart att en särbehandling skulle kunna motiveras av ett med lämpliga och nödvändiga medel uppnått berättigat mål utan att denna motivering samtidigt var rimlig. Det saknas således skäl att fästa särskilt avseende vid att nämnda uttryck endast används i artikel 6.1 i direktivet. Det ska emellertid understrykas att artikel 6.1 riktar sig till medlemsstaterna. Enligt denna bestämmelse har medlemsstaterna trots sitt betydande utrymme för skönsmässig bedömning på socialpolitikens område bevisbördan för att det eftersträvade målet är berättigat, varvid beviskraven är högt ställda.

66

I det nu aktuella fallet saknas anledning att pröva huruvida dessa beviskrav är högre än de som gäller enligt artikel 2.2 b i direktiv 2000/78. Det ska emellertid påpekas att om en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt kan motiveras på ett objektivt sätt och av denna anledning inte utgör ”diskriminering” i direktivets mening, är det således inte nödvändigt att använda artikel 6.1 i direktivet. Som framgår av punkt 62 ovan syftar artikel 6.1 i direktivet särskilt till att göra det möjligt att motivera vissa former av särbehandling, som utan denna bestämmelse skulle utgöra diskriminering i direktivets mening.

67

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den femte frågan besvaras enligt följande. Enligt artikel 6.1 i direktiv 2000/78 får medlemsstaterna i sin nationella rätt föreskriva vissa former av särbehandling på grund av ålder, om särbehandlingen kan motiveras ”på ett objektivt och rimligt sätt” av ett berättigat mål, som till exempel sysselsättningspolitiken, arbetsmarknadspolitiken eller yrkesutbildningspolitiken, och om medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga. Enligt nämnda bestämmelse har medlemsstaterna bevisbördan för att det mål som åberopas för att motivera särbehandlingen är berättigat, varvid beviskraven är högt ställda. Det saknas skäl att fästa särskilt avseende vid att uttrycket ”[på ett] rimligt [sätt]”, som används i artikel 6.1 i direktiv 2000/78, inte förekommer i artikel 2.2 b i direktivet.

68

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: