1. Överklagande – Grunder – Grund som avser förstainstansrättens bedömning av institutionernas omsorgsplikt – Rättsfråga
(Artikel 225 EG; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)
2. Stöd som ges av en medlemsstat – Beslut av kommissionen i vilket ett stöd förklaras oförenligt med den gemensamma marknaden – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning
3. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Genomförande av kriteriet avseende en privat investerare – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning
4. Stöd som ges av en medlemsstat – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldigheter – Omsorgsfull och opartisk granskning
(Artikel 88.2 EG)
5. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens beslut – Bedömning av lagenligheten utifrån de uppgifter som var tillgängliga när beslutet fattades
1. Frågan huruvida förstainstansrätten, mot bakgrund av de omständigheter som den haft att bedöma, har haft fog för att dra slutsatsen att gemenskapsinstitutionerna har, eller inte har, åsidosatt sin omsorgsplikt, utgör en rättsfråga som kan prövas av domstolen i mål om överklagande.
(se punkt 62)
2. Kommissionen har på området statligt stöd ett stort utrymme för skönsmässig bedömning som innefattar ekonomiska bedömningar som ska göras i ett unionssammanhang. Detta innebär emellertid inte att unionsdomstolen inte får pröva kommissionens tolkning av de ekonomiska uppgifterna.
Unionsdomstolen ska nämligen inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan ska även pröva huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som skall beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits.
Det ankommer emellertid inte på unionsdomstolen att i samband med denna kontroll ersätta den ekonomiska bedömning som gjorts av kommissionen med sin egen. Den prövning som unionsdomstolen företar av kommissionens komplicerade ekonomiska bedömningar är en begränsad prövning som endast består i en kontroll av att reglerna för handläggning och motivering har följts, att uppgifterna om de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa faktiska omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk.
(se punkterna 64–66)
3. När kommissionen fastställer huruvida en myndighets försäljning av ett markområde till en privatperson utgör ett statligt stöd ska kommissionen tillämpa kriteriet avseende en privat investerare i en marknadsekonomi, för att bedöma om det pris som mottagaren av det presumerade stödet har betalat motsvarar det pris som en privat investerare skulle ha betalat, om denne handlade under normala konkurrensförhållanden. I allmänhet innebär användandet av kriteriet att kommissionen gör en komplicerad ekonomisk bedömning.
I ett sådant fall överskrider förstainstansrätten ramarna för sin prövning, om den endast fastställer att kommissionen har åsidosatt sin omsorgsplikt, utan att visa att uppgifter som kommissionen har bortsett ifrån skulle ha kunnat leda till en annan bedömning av stödbeloppet, och om den underlåter att påvisa att kommissionen härigenom har gjort en uppenbart oriktig bedömning.
(se punkterna 68–72)
4. Kommissionen är, för att uppnå en ändamålsenlig tillämpning av EG‑fördragets grundläggande bestämmelser om statligt stöd, skyldig att genomföra förfarandet för granskning av de ifrågasatta åtgärderna på ett omsorgsfullt och opartiskt sätt så att den, då det slutgiltiga beslutet antas, förfogar över så kompletta och tillförlitliga uppgifter som möjligt för detta ändamål.
Kommissionen är inte skyldig vare sig att beakta handlingar som inte inkommit till kommissionen under det administrativa förfarandet utan som inkommit inom en tidsfrist som kommissionen exceptionellt har förlängt eller till och med efter att denna frist har löpt ut och som endast innehåller vaga påståenden, eller att återuppta granskningsförfarandet.
(se punkterna 90 och 95)
5. Unionsdomstolen ska bedöma lagenligheten av ett beslut avseende statligt stöd mot bakgrund av de uppgifter som kommissionen hade tillgång till när den antog beslutet.
(se punkt 91)