—

Europeiska gemenskapernas kommission, genom F. Erlbacher och Z. Malůšková, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1 första stycket i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT L 312, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Hauptzollamt Hamburg-Jonas (nedan kallad Hauptzollamt) och Bayerische Hypotheken- und Vereinsbank AG (nedan kallad BHV) angående återbetalning av exportbidrag.

3

Artikel 11.3 första och fjärde styckena i kommissionens förordning (EEG) nr 3665/87 av den 27 november 1987 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (EGT L 351, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 24, s. 216), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 2945/94 av den (EGT L 310, s. 57; svensk specialutgåva, område 3, volym 63, s. 83) (nedan kallad förordning nr 3665/87), har följande lydelse:

”… skall mottagaren när det felaktigt utbetalas ett bidrag återbetala det felaktigt mottagna beloppet, inklusive eventuella sanktionsbelopp enligt punkt 1 första stycket, till en ränta som beräknas på grundval av den tid som förflyter mellan utbetalning och återbetalning. …

…

Det skall inte infordras någon ränta, eller på sin höjd ett belopp som bestäms av medlemsstaten motsvarande den oskäliga vinsten, om den felaktiga utbetalningen berodde på fel från den behöriga myndighetens sida.”

4

I artikel 1 i förordning nr 2988/95 föreskrivs följande:

”1.   För att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen antas härmed allmänna regler om enhetliga kontroller och om administrativa åtgärder och sanktioner rörande oegentligheter i förhållande till gemenskapsrätten.

2.   Med oegentligheter avses varje överträdelse av en bestämmelse i gemenskapsrätten som är följden av en handling eller en underlåtenhet av en ekonomisk aktör och som har lett eller skulle ha kunnat leda till en negativ ekonomisk effekt för gemenskapernas allmänna budget eller budgetar som de förvaltar, antingen genom en otillbörlig utgift eller genom minskning eller bortfall av inkomster som kommer från de egna medel som uppbärs direkt för gemenskapernas räkning.”

5

I artikel 3.1 och 3.3 i förordning nr 2988/95 föreskrivs följande:

”1.   Preskriptionstiden för att vidta åtgärder är fyra år från det att den oegentlighet som avses i artikel 1.1 begicks. Kortare preskriptionstider, dock inte under tre år, kan emellertid föreskrivas i de regler som gäller för vissa sektorer.

…

3.   Medlemsstaterna har möjlighet att tillämpa en längre frist än den som anges i punkt 1 … ”

6

Av den hänskjutande domstolens uppgifter framgår att det vid tidpunkten för omständigheterna i målet inte fanns några tyska bestämmelser om preskriptionstider tillämpliga på förvaltningsrättsliga tvister om felaktigt utbetalda förmåner. Både myndigheten och de tyska domstolarna tillämpade dock analogt den allmänna preskriptionstiden 30 år, i enlighet med 195 § i den tyska civillagen (Bürgerliches Gesetzbuch). År 2002 ändrades den allmänna preskriptionstiden till tre år.

7

Det framgår av beslutet om hänskjutande att LAGRA Import Export GmbH (nedan kallat LAGRA) år 1995 lämnade in en deklaration till Hauptzollamt om export av 31 nötkreatur till Turkiet och ansökte om exportbidrag för dessa. I en skrivelse av den 17 januari 1996 informerade LAGRA emellertid Hauptzollamt om att ett djur hade dött innan transporten lämnat Europeiska gemenskapen och begärde att motsvarande ändring skulle göras i ansökan om exportbidrag. Utan att beakta denna skrivelse eller motsvarande uppgifter i T5-dokumentet beviljade Hauptzollamt, genom beslut av den , exportbidrag för samtliga 31 nötkreatur.

8

Hauptzollamt uppmärksammade senare detta fel och krävde då i ett rättelsebeslut av den 5 augusti 1999 att exportbidraget för det djur som hade dött, närmare bestämt 1137,58 DEM, skulle återbetalas.

9

I juli 2000 inleddes ett insolvensförfarande avseende LAGRA. Till följd av cession av LAGRA:s förmögenhetsmassa blev BHV gäldenär för det belopp som LAGRA felaktigt fått utbetalt i exportbidrag. Hauptzollamt försökte återfå det felaktigt utbetalda beloppet från BHV genom betalningsföreläggande mot detta företag, daterat den 12 december 2001. Det har emellertid inte kunnat fastställas att BHV delgavs föreläggandet före maj 2004.

10

BHV överklagade betalningsföreläggandet. Finanzgericht Hamburg biföll överklagandet och fastställde att den rätt till återbetalning som grundade sig på artikel 11.3 femte stycket i förordning nr 3665/87 var preskriberad enligt artikel 3.1 första stycket i förordning nr 2988/95.

11

Hauptzollamt överklagade Finanzgericht Hamburgs dom till Bundesfinanzhof. Sistnämnda domstol ansåg det oklart om förordning nr 2988/95 är tillämplig, eftersom det i artikel 1.2 i denna förordning föreskrivs att förordningen omfattar enbart oegentligheter som är följden av en handling eller en underlåtenhet av en ekonomisk aktör och inte sådana oegentligheter som är följden av en handling eller en underlåtenhet från den behöriga myndighetens sida.

12

Mot denna bakgrund beslutade Bundesfinanzhof att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

Om denna fråga besvaras jakande:

13

Den nationella domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida preskriptionstiden på fyra år som föreskrivs i artikel 3.1 första stycket i förordning nr 2988/95 är tillämplig på ett förfarande angående återkrav av ett exportbidrag, som har utbetalats felaktigt till exportören till följd av ett fel från de nationella myndigheternas sida, när exportören inte har begått någon oegentlighet.

14

Kommissionens förordning (EG) nr 800/1999 av den 15 april 1999 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (EGT L 102, s. 11) innehåller bestämmelser om preskription på detta område. I artikel 54.1 i denna förordning föreskrivs emellertid att förordning nr 3665/87 visserligen upphör att gälla men ska fortsätta att tillämpas på export för vilken exportdeklarationen togs emot innan förordning nr 800/99 började tillämpas, närmare bestämt den , och följaktligen på sådan export som är i fråga det nu aktuella fallet.

15

I artikel 11.3 första och fjärde styckena i förordning nr 3665/87 föreskrivs det att mottagaren av ett felaktigt utbetalt bidrag ska återbetala det felaktigt mottagna beloppet jämte ränta. Om den felaktiga utbetalningen berodde på fel från den behöriga myndighetens sida ska det emellertid inte infordras någon ränta, eller på sin höjd ett belopp som bestäms av medlemsstaten motsvarande den oskäliga vinsten.

16

Med hänsyn till att förordning nr 3665/87 inte innehåller några bestämmelser om preskription av återkrav av felaktigt utbetalda exportbidrag gäller dock artikel 3.1 första stycket i förordning nr 2988/95.

17

Denna bestämmelse är tillämplig på sådana oegentligheter som definieras i artikel 1.2 i förordning nr 2988/95.

18

Artikel 3.1 första stycket i förordning nr 2988/95 är tillämplig både på oegentligheter som leder till en sådan administrativ sanktion som avses i artikel 5 i samma förordning och på oegentligheter som leder till en sådan administrativ åtgärd som avses i artikel 4 i förordningen och som, utan att åtgärden utgör en sanktion, innebär att den förmån som felaktigt har uppburits dras in (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2004 i mål C-278/02, Handlbauer, REG 2004, s. I-6171, punkterna 33 och 34).

19

I artikel 3.1 första stycket i förordning nr 2988/95 föreskrivs emellertid att preskriptionstiden för att vidta åtgärder löper från det att oegentligheten begicks. Med oegentlighet avses enligt artikel 1.2 i samma förordning ”varje överträdelse av en bestämmelse i gemenskapsrätten som är följden av en handling eller en underlåtenhet av en ekonomisk aktör och som har lett eller skulle ha kunnat leda till en negativ ekonomisk effekt för gemenskapernas allmänna budget …”.

20

I likhet med vad Europeiska gemenskapernas kommission har påpekat och generaladvokaten har angett i punkt 31 i sitt förslag till avgörande, innebär begreppet oegentlighet vid tillämpningen av förordning nr 2988/95 att överträdelsen av en bestämmelse i gemenskapsrätten ska vara följden av en handling eller en underlåtenhet av en ekonomisk aktör.

21

Härav följer att en situation där ett exportbidrag har utbetalats felaktigt till en aktör till följd av ett fel från de nationella myndigheternas sida inte omfattas av begreppet oegentlighet i den mening som avses i artikel 2988/95.

22

Bestämmelsen om preskription i artikel 3.1 första stycket i nämnda förordning är följaktligen inte tillämplig på åtgärder som vidtas till följd av oegentligheter som beror på fel från de nationella myndigheternas sida.

23

I en sådan situation som är aktuell i målet vid den nationella domstolen regleras frågan om preskription av återkrav av de felaktigt utbetalda beloppen därför av tillämpliga nationella bestämmelser.

24

Rättstvister om indrivning av felaktigt utbetalade belopp enligt gemenskapsrätten ska nämligen, i avsaknad av gemenskapsbestämmelser, avgöras av de nationella domstolarna med tillämpning av nationell rätt men inom de gränser som sätts av gemenskapsrätten. Detta innebär att de nationella bestämmelserna inte får vara sådana att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att indriva felaktigt utbetalat stöd, och att den nationella lagstiftningen inte får tillämpas på ett diskriminerande sätt i förhållande till liknande nationella tvister (dom av den 19 september 2002 i mål C-336/00, Huber, REG 2002, s. I-7699, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

25

Preskriptionstider för ett sådant återkrav ska dessutom fastställas med beaktande till fullo av gemenskapens intresse av att exportbidrag som har utbetalts i strid med villkoren för beviljandet återkrävs (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Huber, punkt 57).

26

Den första tolkningsfrågan ska således besvaras på följande sätt: Den preskriptionstid på fyra år som föreskrivs i artikel 3.1 första stycket i förordning nr 2988/95 är inte tillämplig på ett förfarande angående återkrav av ett exportbidrag, som har utbetalats felaktigt till en exportör till följd av ett fel från de nationella myndigheternas sida, när exportören inte har begått någon sådan oegentlighet som avses i artikel 1.2 i samma förordning.

27

Med hänsyn till svaret på den första frågan, saknas det anledning att besvara den andra frågan.

28

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Den preskriptionstid på fyra år som föreskrivs i artikel 3.1 första stycket i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen är inte tillämplig på ett förfarande angående återkrav av ett exportbidrag, som har utbetalats felaktigt till en exportör till följd av ett fel från de nationella myndigheternas sida, när exportören inte har begått någon sådan oegentlighet som avses i artikel 1.2 i samma förordning.