Mål C-227/07

Europeiska gemenskapernas kommission

mot

Republiken Polen

”Fördragsbrott — Elektronisk kommunikation — Nät och tjänster — Direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv) — Artiklarna 4.1 och 5.1 första stycket — Felaktigt införlivande”

Förslag till avgörande av generaladvokat D. Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 10 juni 2008   I ‐ 8406

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 13 november 2008   I ‐ 8424

Sammanfattning av domen

  1. Tillnärmning av lagstiftning – Elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster – Tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter – Direktiv 2002/19 – Skyldighet för operatörer att förhandla om samtrafik

    (Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19, artiklarna 4.1, 8.2, och 12.1 b)

  2. Tillnärmning av lagstiftning – Elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster – Tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter – Direktiv 2002/19 – Nationella regleringsmyndigheters behörighet att främja och i förekommande fall säkerställa tillfredsställande tillträde och samtrafik

    (Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19, artikel 5.1 första stycket)

  1.  En medlemsstat som ålägger operatörer av allmänt tillgängliga telenät en allmän skyldighet att förhandla om avtal för tillträde till telekommunikationsnäten införlivar inte på ett korrekt sätt artikel 4.1 i direktiv 2002/19 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter, vilken artikel avser skyldigheten att förhandla om samtrafik, och underlåter följaktligen att uppfylla sina skyldigheter enligt detta direktiv.

    Enligt artikel 4.1 andra meningen i nämnda direktiv medges operatörer att erbjuda tillträde och samtrafik till andra företag på villkor som överensstämmer med de skyldigheter som den nationella regleringsmyndigheten har infört. Bland dessa återfinns de skyldigheter som myndigheten, efter en marknadsanalys, med tillämpning av artikel 8.2 i direktivet kan införa avseende en operatör som anges ha ett betydande inflytande på en viss marknad. Det framgår i detta hänseende, av artiklarna 8 och 12.1 b i nämnda direktiv i förening, att de nationella regleringsmyndigheterna, efter en marknadsanalys, kan ålägga de operatörer som har betydande inflytande på en viss marknad en skyldighet att med god vilja förhandla om ett avtal med företag. De nationella bestämmelserna bygger dock inte på en tudelning av reglerna beroende på företagens inflytande. Detta leder till att alla operatörer behandlas lika, och den nationella regleringsmyndigheten kan inte ta hänsyn till de konkreta omständigheterna innan den ingriper eller när den prövar en begäran från ett företag som begär tillträde till ett telekommunikationsnät. Den skyldighet att med god vilja förhandla om tillträdesavtal som föreskrivs i den nationella lagstiftningen innebär således att en sådan skyldighet införs utan föregående utvärdering av hur effektiv konkurrensen är på den berörda marknaden. Enligt den nationella lagstiftningen finns inte heller någon möjlighet att upphäva eller ändra denna skyldighet om konkurrensen på marknaden skulle intensifieras.

    Den nationella regleringsmyndigheten måste enligt skäl 19 i nämnda direktiv dessutom hitta en jämvikt mellan en infrastrukturägares rätt att utnyttja sin infrastruktur för egen del och andra tjänsteleverantörers rätt att få tillträde till faciliteter som är väsentliga för att erbjuda konkurrerande tjänster, samtidigt som dess ingripanden ska öka konkurrensen.

    Vidare är, enligt artikel 12.2 i direktiv 2002/19, den nationella regleringsmyndighetens ingripanden underkastade kravet på att de faktorer som nämns i denna bestämmelse ska beaktas, bland annat behovet av att värna konkurrensen på lång sikt och att pröva att de skyldigheter som denna myndighet överväger att införa vad gäller tillträde till vissa specifika nätdelar och deras användning är proportionella utifrån målen i artikel 8 i direktiv 2002/21 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Eftersom det i den nationella lagstiftningen inte föreskrivs att den nationella regleringsmyndigheten ska ingripa innan en skyldighet att förhandla om tillträdesavtal införs, ger den nationella lagstiftningen ingen möjlighet att utvärdera situationen utifrån de faktorer som nämns i artikel 12.2.

    (se punkterna 37–44, 49 samt punkt 1 i domslutet)

  2.  I artikel 5.1 första stycket i direktiv 2002/19 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter, som avser de nationella regleringsmyndigheternas behörighet att främja och i förekommande fall säkerställa tillfredsställande tillträde och samtrafik samt samverkan mellan tjänster, i enlighet med bestämmelserna i direktivet, föreskrivs endast en generell befogenhet för de nationella regleringsmyndigheterna i syfte att genomföra målen i artikel 8 i direktiv 2002/21 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.

    (se punkt 65)