1

C.A.S. SpA (nedan kallad klaganden) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 6 februari 2007 i mål T-23/03, CAS mot kommissionen (REG 2007, s. II-289, nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade förstainstansrätten klagandens talan om ogiltigförklaring av artikel 2 i kommissionens beslut av den 18 oktober 2002 (REC 10/01, nedan kallat det omtvistade beslutet) om en ansökan om eftergift av importtullar.

2

Förevarande mål om överklagande rör avtalet om upprättandet av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Republiken Turkiet (nedan kallat associeringsavtalet), som undertecknades den 12 september 1963 i Ankara av Republiken Turkiet, å ena sidan, och av medlemsstaterna i EEG och gemenskapen, å andra sidan. Associeringsavtalet ingicks, godkändes och bekräftades i gemenskapens namn genom rådets beslut 64/732/EEG av den 23 december 1963 (EGT 217, 1964, s. 3685). Det trädde i kraft den 1 december 1964.

3

Associeringsavtalet omfattar en förberedande fas som enligt artikel 3 ska göra det möjligt för Republiken Turkiet att med Europeiska gemenskapens hjälp stärka sin ekonomi, en övergångsfas, under vilken en tullunion enligt artikel 4 stegvis ska införas och parternas ekonomiska politik tillnärmas samt en slutgiltig fas, som enligt artikel 5 bygger på en tullunion och innebär en intensifierad samordning av parternas ekonomiska politik.

4

Den slutgiltiga fasen som omtalas i associeringsavtalet trädde i kraft den 31 december 1995 (beslut nr 1/95 av associeringsrådet EG-Turkiet av den 22 december 1995 om genomförande av den slutgiltiga fasen av tullunionen, EGT L 35, 1996). De beslut som associeringsrådet antog under övergångsfasen var även tillämpliga på den import som avses i det omtvistade beslutet, eftersom denna import ägde rum mellan den 5 april 1995 och den 20 november 1997.

5

Bland dessa beslut märks särskilt beslut nr 5/72 av den 29 december 1972 om formerna för administrativt bistånd vid tillämpningen av artiklarna 2 och 3 i tilläggsprotokollet till Ankara-avtalet (EGT L 59, 1973, s. 74).

6

I artikel 11 i detta beslut föreskrivs att medlemsstaterna och Republiken Turkiet genom sina respektive tullförvaltningar ska bistå varandra vid kontrollen av att certifikaten är äkta och riktiga för att säkerställa en korrekt tillämpning av bestämmelserna i detta beslut.

7

I artikel 12 i samma beslut förskrivs att ”[Republiken] Turkiet, medlemsstaterna och gemenskapen skall vidta de åtgärder som krävs av respektive part för att verkställa beslutets bestämmelser”.

8

I beslut nr 1/95 ges detaljerade föreskrifter om genomförandet av den slutgiltiga fasen av tullunionen. Bilaga 7 rör ömsesidigt bistånd mellan gemenskapens och Republiken Turkiets myndigheter vad avser tullärenden.

9

I artiklarna 3 och 7 i denna bilaga föreskrivs regler om vilken form av bistånd som myndigheterna ska ge varandra på respektive myndighets begäran och hur en sådan begäran om bistånd ska hanteras.

10

Enligt artikel 15 i beslut nr 1/96 av tullsamarbetskommittén EG-Turkiet av den 20 maj 1996 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för beslut nr 1/95 (EGT L 200, s. 14), ska dessutom medlemsstaterna och Republiken Turkiet, för att säkerställa en riktig tillämpning av bestämmelserna i nämnda beslut, genom sina respektive tullförvaltningar och inom ramen för det ömsesidiga bistånd som föreskrivs i bilaga 7 till beslut nr 1/95, bistå varandra i kontrollen av att certifikaten är äkta och riktiga.

11

I artikel 13.2 i beslut nr 1/96 anges vidare följande:

”Det kontor där uppdelningen äger rum skall för varje del av den uppdelade sändningen utfärda ett utdrag av varucertifikatet A.TR. och skall för detta ändamål använda ett varucertifikat A.TR.

I fält 12 i utdraget skall anges det ursprungliga certifikatets serienummer, datum och utfärdande kontor och land …”

12

I artikel 239.1 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4, nedan kallad tullkodexen), anges följande:

”Import- eller exporttullar får återbetalas eller efterges i … fall … som …

…

13

I artikel 905.1 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 (EGT L 253, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1) (nedan kallad tillämpningsförordningen för tullkodexen), föreskrivs följande:

”Om den beslutande tullmyndighet till vilken en ansökan om återbetalning eller eftergift enligt artikel 239.2 i [tull]kodexen har ingivits inte kan fatta ett beslut på grundval av artikel 899, men ansökan är bestyrkt med bevis som kan ge upphov till en särskild situation till följd av omständigheter under vilka inget bedrägeri eller klar försumlighet kan tillskrivas personen i fråga, skall den medlemsstat som denna myndighet tillhör överlämna ärendet till kommissionen för ett avgörande enligt det förfarande som fastställs i artik[larna] 906–909 …” 

14

I artikel 904 c i tillämpningsförordningen för tullkodexen föreskrivs följande:

”Importtullar skall inte återbetalas eller efterges, om de enda grunder som ansökan om återbetalning eller eftergift baserar sig på, alltefter omständigheterna, är

…

15

I artikel 220.2 b i tullkodexen föreskrivs att avgifter som följer av en tullskuld inte beaktas i efterhand om det rätta tullbeloppet inte har bokförts på grund av ett misstag från tullmyndigheternas sida och gäldenären rimligen inte kunde ha upptäckt detta, eftersom denne för sin del handlat i god tro och följt bestämmelserna i den gällande lagstiftningen i fråga om tulldeklarationen.

16

Klaganden är ett italienskt bolag som till 95,1 procent ägs av bolaget Steinhauser GmbH med säte i Ravensburg. Klagandens verksamhet består huvudsakligen i förädling av importerade fruktjuicekoncentrat och klaganden ägnar sig även åt import av dessa varor till Italien.

17

Enligt vad förstainstansrätten har konstaterat förde klaganden mellan den 5 april 1995 och den 20 november 1997 ut importerat äppel- och päronjuicekoncentrat, med Turkiet som deklarerat ursprungsland, på gemenskapsmarknaden för fri omsättning. Importen till gemenskapen av detta slags varor gjordes med användning av varucertifikat A.TR.1, och varorna befriades således från importtullar enligt associeringsavtalet och tilläggsprotokollet till detta avtal, vilket undertecknades i Bryssel den 23 november 1970 och som antogs, godkändes och bekräftades i gemenskapens namn genom rådets förordning (EEG) nr 2760/72 av den 19 december 1972 (EGT L 293, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 1, s. 130 ).

18

Tullmyndigheten i Ravenna (Italien) genomförde en granskning i efterhand av handlingarna för att kontrollera äktheten av det varucertifikat A.TR.1 D 141591 som klaganden företett vid en av de importtransaktioner som ägt rum under ovannämnda period. I enlighet med de bestämmelser som reglerar dessa frågor sändes begäran om kontroll av nämnda varucertifikats äkthet till de turkiska myndigheterna.

19

Genom skrivelse av den 15 maj 1998 underrättade de sistnämnda tullmyndigheterna i Ravenna om att kontrollen hade visat att det aktuella varucertifikatet inte var äkta, eftersom det inte hade utfärdats av de turkiska tullmyndigheterna. De meddelade vidare att ytterligare kontroller skulle komma att utföras.

20

De italienska myndigheterna genomförde följaktligen en granskning i efterhand av de 103 varucertifikat A.TR.1 som klaganden hade företett i samband med olika importtransaktioner.

21

Genom skrivelse av den 10 juli 1998 underrättade Republiken Turkiets ständiga representation vid Europeiska unionen (nedan kallad Turkiets ständiga representation) kommissionen om att 22 varucertifikat A.TR.1 rörande export från det turkiska bolaget Akman till Italien, som klaganden hade ingett och som angavs i bilagan till nämnda skrivelse, var falska.

22

Mellan den 12 och den 15 oktober 1998 liksom den 30 november och den 2 december 1998, genomförde kommissionens enhet för samordning av bedrägeribekämpning (UCLAF), som var föregångaren till Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF), inspektioner i Turkiet, med anledning av denna skrivelse.

23

Genom skrivelse av den 8 mars 1999 underrättade Turkiets ständiga representation tullmyndigheterna i Ravenna om att 32 varucertifikat AT.R.1 som klaganden hade ingett (nedan kallade de omtvistade varucertifikaten), däribland 18 varucertifikat som angetts i bilagan till skrivelsen av den 10 juli 1998, inte var lagenliga och att de varken hade utfärdats eller godkänts av de turkiska myndigheterna. Nämnda varucertifikat angavs i bilagan till skrivelsen.

24

Därefter diskuterades frågan, huruvida ett antal varucertifikat A.TR.1 är äkta eller lagenliga eller ej, i en omfattande skriftväxling mellan kommissionen, de turkiska myndigheterna och de italienska myndigheterna, där bland annat de turkiska myndigheternas skrivelser av den 22 april 1999 och den 16 juli 1999 ingår.

25

De italienska myndigheterna ansåg att det framgick av denna skriftväxling att de turkiska myndigheterna var av den uppfattningen att 48 varucertifikat A.TR.1, däribland de omtvistade varucertifikaten, inte var äkta eller inte var lagenliga.

26

De 32 omtvistade varucertifikaten hade bedömts vara ”falska”, eftersom de varken hade utfärdats eller godkänts av de turkiska tullkontoren. De övriga 16 varucertifikaten (vilka motsvarade tullavgifter med ett sammanlagt belopp på 1904763758 ITL, det vill säga 983728,38 euro), hade däremot ansetts ”ogiltiga”, trots att de utfärdats av de turkiska tullmyndigheterna, eftersom de berörda varorna inte hade sitt ursprung i Turkiet.

27

Eftersom samtliga 48 varucertifikat hade bedömts vara antingen ”falska” eller ”ogiltiga”, kunde de varor som omfattades av dessa certifikat inte medges sådan förmånsbehandling som tillämpades beträffande import av turkiska jordbruksprodukter. Den italienska tullförvaltningen krävde följaktligen att klaganden skulle betala tull med ett sammanlagt belopp på 5200954129 ITL, det vill säga 2686068,63 euro.

28

Genom skrivelse av den 28 mars 2000 till tullmyndigheten i Ravenna ansökte klaganden, med åberopande av artiklarna 220.2 b, 236 och 239 i tullkodexen, om att bokföring inte skulle ske i efterhand och att de krävda importtullarna skulle återbetalas. Till stöd för denna ansökan anförde klaganden att denne hade handlat i god tro, att de behöriga myndigheterna hade begått misstag som klaganden rimligen inte kunde ha upptäckt samt att de hade åsidosatt sina skyldigheter.

29

På klagandens begäran begärde de italienska myndigheterna att kommissionen skulle avgöra huruvida det fanns skäl att dels enligt artikel 220.2 b i tullkodexen avstå från att i efterhand bokföra de importtullar som avkrävts klaganden, dels bevilja ”återbetalning” av desamma enligt artikel 239 i tullkodexen.

30

Kommissionen anmodade genom skrivelse av den 3 juni 2002 de italienska myndigheterna att inkomma med vissa kompletterande upplysningar. De italienska myndigheterna efterkom denna begäran genom skrivelse av den 7 juni 2002.

31

Genom skrivelse av den 25 juli 2002 underrättade kommissionen klaganden om att den inte avsåg att bifalla dennes ansökan. Innan den fattade ett slutligt beslut uppmanade kommissionen likväl klaganden att inkomma med eventuella synpunkter och att ta del av icke sekretessbelagda handlingar.

32

Företrädare för klaganden tog den 6 augusti 2002 del av den administrativa ärendeakten i kommissionens lokaler. De bekräftade även skriftligen att de hade tagit del av de handlingar som nämndes i bilagan till detta intyg.

33

Den 18 oktober 2002 antog kommissionen det omtvistade beslutet, vilket delgavs klaganden den 21 november 2002. Kommissionen slog inledningsvis fast att det fanns skäl att bokföra de importtullar som ansökan avsåg.

34

Därefter slog kommissionen fast att det fanns skäl att bevilja ansökan om återbetalning av de importtullar som var hänförliga till de 16 ”ogiltiga” varucertifikaten, eftersom klaganden vad dem beträffar befann sig i en särskild situation, i den mening som avses i artikel 239 i tullkodexen.

35

Vad gäller de omtvistade varucertifikaten slog kommissionen däremot fast att de omständigheter som klaganden hade åberopat inte kunde ge upphov till en särskild situation, i den mening som avses i artikel 239 i tullkodexen. Kommissionen slog följaktligen i artikel 2 i det omtvistade beslutet fast att det saknades skäl att återbetala den tull som var hänförlig till dessa certifikat och som uppgick till ett belopp på 1702340,25 euro.

36

Klaganden yrkade i sin ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 29 januari 2003 att artikel 2 i det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras.

37

Klaganden anförde tre grunder till stöd för sitt yrkande, avseende åsidosättande av rätten till försvar, av artikel 239 i tullkodexen och av artikel 220.2 b i tullkodexen.

38

Förstainstansrätten ogillade talan i dess helhet.

39

Klaganden gjorde i den första grunden gällande att dess rätt till försvar hade åsidosatts under det administrativa förfarandet. Klaganden anförde att den visserligen har haft tillgång till den akt som innehåller de handlingar på vilka kommissionen grundade det omtvistade beslutet men att den inte har haft tillgång till sådana handlingar som har varit av avgörande betydelse för kommissionens helhetsbedömning av situationen.

40

Förstainstansrätten avfärdade emellertid denna grund av de skäl som anges i punkterna 87–102 i den överklagade domen.

41

Den andra grunden som avsåg ett åsidosättande av artikel 239 i tullkodexen kan delas upp i fyra delgrunder. Den första delgrunden rör den oriktiga klassificeringen av varucertifikat A.TR.1 D 437214. Den andra och den tredje delgrunden rör de allvarliga åsidosättanden som klaganden tillskriver de turkiska myndigheterna och kommissionen. Syftet med dessa delgrunder är att visa att det föreligger en särskild situation, i den mening som avses i nämnda artikel. Den fjärde delgrunden rör slutligen avsaknaden av uppenbar vårdslöshet hos klaganden och bedömningen av affärsriskerna.

42

Vad beträffar den första delen av denna grund erinrade förstainstansrätten inledningsvis om att fastställandet av varors ursprung grundas på en befogenhetsfördelning mellan myndigheterna i exportstaten och myndigheterna i importstaten, varvid ursprunget fastställs av myndigheterna i exportstaten, och granskade därefter skriftväxlingen mellan kommissionen, de italienska och de turkiska myndigheterna.

43

Förstainstansrätten konstaterade i detta sammanhang, i punkt 122 i den överklagade domen, att kommissionen, när det gäller den del av det omtvistade beslutet som rör varucertifikaten i fråga, huvudsakligen grundade sig på skrivelsen av den 8 mars 1999 från de turkiska myndigheterna till tullmyndigheten i Ravenna.

44

Förstainstansrätten fann emellertid, vid en jämförelse mellan innehållet i skrivelsen och innehållet i senare skrivelser från de turkiska myndigheterna, i punkterna 124 och 128 i den överklagade domen, att det förelåg oklarheter i fråga om hur varucertifikat D 437214 skulle bedömas och att kommissionen inte med giltig verkan kunde slå fast att nämnda varucertifikat var förfalskat innan det omtvistade beslutet antogs.

45

Förstainstansrätten fann dock, på grundval av en skrivelse av den 22 augusti 2003, det vill säga från tiden efter det omtvistade beslutet, i vilket de turkiska myndigheterna bekräftade slutsatserna i sin skrivelse av den 8 mars 1999, att denna omständighet inte i sig var tillräcklig för att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras, eftersom klaganden inte hade något legitimt intresse av att ett beslut skulle ogiltigförklaras på grund av formfel då beslutets ogiltighet endast kan medföra att ett nytt beslut fattas som är identiskt i sak med det som har ogiltigförklarats.

46

Förstainstansrätten granskade vidare den andra delen av den andra grunden som rör olika påståenden om åsidosättanden som de turkiska myndigheterna bär ansvaret för, vilka huvudsakligen grundades på uppfattningen att de nämnda myndigheterna verkligen har utfärdat och bestyrkt de omtvistade varucertifikaten.

47

Förstainstansrätten angav i detta sammanhang inledningsvis, i punkterna 150–152 i den överklagade domen, att fastställelsen av huruvida handlingar som de turkiska myndigheterna har utfärdat är original eller förfalskade omfattas av dessa myndigheters exklusiva behörighet och vidare att dessa myndigheter slagit fast att de omtvistade varucertifikaten är förfalskade och angav därefter att den inte kan godta klagandens argument att stämpelavtrycken och underskrifterna på de omtvistade varucertifikaten visar att de sannolikt har utfärdats och bestyrkts av de turkiska myndigheterna.

48

Förstinstansrätten anmärkte slutligen att det varken i associeringsavtalet eller i dess tillämpningsföreskrifter uttryckligen föreskrivs att register över varucertifikat som utfärdats av de turkiska myndigheterna ska föras.

49

Förstainstansrätten medgav dock att det i punkt II.12 i bilaga II till beslut nr 1/96 föreskrivs att blankettens nummer ska anges i fält 12 i varucertifikat A.TR.1 och att det i artikel 13 i samma beslut föreskrivs att vid uppdelning av certifikat särskilt det ursprungliga certifikatets serienummer ska anges i fält 12 i utdraget.

50

Förstainstansrätten ansåg dock att detta inte betyder att det är fråga om äkta certifikat, eftersom förfalskare har intresse av att i falska varucertifikat använda ett registreringsnummer från ett korrekt certifikat.

51

Vad gäller den tredje delen av den andra grunden, som rör en rad åsidosättanden som klaganden tillskriver kommissionen, stödde sig förstainstansrätten på de undersökningar som UCLAF genomfört i Turkiet för sin slutsats att kommissionen verkligen sett till att associeringsavtalet tillämpas enligt reglerna.

52

Förstainstansrätten konstaterade också i punkt 240 i den överklagade domen att klaganden inte kunnat styrka att kommissionen stött på sådana svårigheter under det administrativa bistånd som överenskommits med Republiken Turkiet som motiverar att ärendet hänskjuts till associeringsrådet eller tullsamarbetskommittén EG-Turkiet (nedan kallad tullsamarbetskommittén).

53

Förstainstansrätten angav därefter att det varken i associeringsavtalet eller i associeringsrådets beslut eller i de tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelserna föreskrivs någon skyldighet för avtalsparterna att sända prov på stämpelavtryck och underskrifter till varandra, att underrätta importörerna vid tvivel angående giltigheten av tulltransaktioner som dessa importörer har genomfört inom ramen för en förmånsbehandling i tullhänseende eller någon skyldighet för UCLAF att tillämpa en viss utredningsmetod.

54

Förstainstansrätten har med avseende på den fjärde delen av den andra grunden, som rör avsaknaden av uppenbar vårdslöshet hos klaganden, fastställt att den saknar verkan och därför inte kan leda till att talan bifalls, efter att ha slagit fast att kommissionen inte tagit ställning till frågan huruvida klaganden varit aktsam eller vårdslös i det avsnitt i det omtvistade beslutet som rör de förfalskade varucertifikaten.

55

Förstainstansrätten har även fastställt att talan inte kan vinna bifall på den tredje grunden avseende ett åsidosättande av artikel 220.2 b i tullkodexen, eftersom klaganden inte har styrkt att de behöriga myndigheterna genom sitt aktiva handlande hade bidragit till att de omtvistade varucertifikat som visat sig vara falska upprättades och godkändes.

56

Förstainstansrätten har slutligen avstått från att ta del av klagandens bevisning och avslagit klagandens yrkanden om åtgärder för bevisupptagning, däribland yrkandet att förstainstansrätten ska anmoda kommissionen att förete samtliga handlingar i den administrativa ärendeakten som klaganden inte anser sig ha fått tillgång till.

57

Klaganden har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

58

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

59

Klaganden har anfört nio grunder till stöd för sitt överklagande.

60

Klaganden hävdar för det första att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i sin bedömning av befogenhetsfördelningen mellan exportstaten och importstaten, eftersom de turkiska myndigheterna, tvärtemot vad förstainstansrätten har fastställt, inte har exklusiv behörighet att kontrollera om A.TR.1-varucertfikaten är äkta och riktiga.

61

Klaganden åberopar för det andra ett åsidosättande av sin rätt att få tillgång till handlingarna i ärendet, vilken enligt klaganden inte bara omfattar de handlingar som kommissionen har grundat det omtvistade beslutet på.

62

Den tredje och den fjärde grunden rör felaktig fördelning av bevisbördan som består i att förstainstansrätten har lagt hela bevisbördan på klaganden och samtidigt avstått från att ta del av klagandens bevisning och avslagit klagandens yrkanden om åtgärder för bevisupptagning.

63

Den femte grunden rör felaktig rättslig kvalificering av de fel som klaganden anser att de turkiska myndigheterna och kommissionen har begått. Klaganden har härvid anfört ett antal delgrunder som bland annat rör att de omtvistade certifikaten inte har ansetts lagenliga eller äkta, att prov på stämpelavtryck och underskrifter inte har översänts, åsidosättande av skyldigheten att varna importörerna, hur undersökningarna genomförts i Turkiet och att det inte har visats att de omtvistade certifikaten har registrerats.

64

Klaganden kritiserar i den sjätte grunden den överklagade domen i den del som det i denna anges att kommissionen inte var skyldig att hänskjuta ärendet till tullsamarbetskommittén eller associeringsrådet.

65

Den sjunde grunden för överklagandet rör att klagandens berättigade intresse att få det omtvistade beslutet ogiltigförklarat, i den del som det rör varucertifikat A.TR.1 D 437214, medan den åttonde grunden rör att förstainstansrätten i den överklagade domen inte har tagit hänsyn till skälighet och risker.

66

Klaganden hävdar slutligen i den nionde grunden att förstainstansrätten har åsidosatt artikel 220.2 b i tullkodexen.

67

Domstolen anmärker inledningsvis att klaganden vid förhandlingen har gjort gällande att genomförandet av artikel 2 i det omtvistade beslutet endast delvis har inställts, varvid klaganden har betalat in den del av importtullen som rör de omtvistade certifikaten. Målet handlar således både om återbetalning av importtull, vad avser de belopp som klaganden har betalat in, och om eftergift av sådan tull, vad avser tull som har bokförts men som klaganden inte har betalat in.

68

Domstolen anmärker för det andra att klaganden har anfört ett antal anmärkningar som rör åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och åsidosättande av materiella regler till stöd för sitt överklagande. Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i målet och grunderna om åsidosättande av rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet och av artikel 220.2 b i tullkodexen, anser domstolen att dessa anmärkningar i huvudsak innebär att klaganden ifrågasätter förstainstansrättens tillämpning av artikel 239 i tullkodexen, bland annat vad gäller frågan huruvida det rör sig om en situation i den mening som avses i samma artikel. Samtliga dessa anmärkningar ska således behandlas i ett och samma sammanhang.

69

Klaganden kritiserar i huvudsak förstainstansrättens rättsliga kvalificering av de överträdelser som denne menar att de turkiska myndigheterna och kommissionen bär ansvar för.

70

Vad avser de turkiska myndigheternas överträdelser anser klaganden att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vad avser ett antal aspekter

71

Vad gäller kommissionens påstådda åsidosättanden har klaganden gjort gällande att det föreligger tillräckliga objektiva belägg för att de behöriga turkiska myndigheterna systematiskt och medvetet har gjort sig skyldiga till åsidosättanden som borde ha motiverat en skärpt kontroll av bestämmelserna om förmånsbehandling från kommissionens sida.

72

Klaganden anser även, med stöd av artikel 93 i tillämpningsförordningen för tullkodexen och artikel 4 i beslut nr 1/96, att Republiken Turkiet och kommissionen även under den omtvistade perioden (1995–1997) var skyldiga att informera de behöriga tulltjänstemännen om, eller begära prover från dem på, de stämpelavtryck som användes av de turkiska tullmyndigheterna.

73

Klaganden har understrukit att förstainstansrätten även har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte slå fast att kommissionen senast i slutet av år 1994 eller i början av år 1995 var skyldig att varna importörer av fruktjuicekoncentrat för oegentligheter i Turkiet vid utfärdandet av varucertifikat A.TR.1 och att kommissionen var skyldig att förvisa ärendet till tullsamarbetskommittén eller associeringsrådet.

74

Därutöver har UCLAF åsidosatt sina skyldigheter att genomföra en adekvat utredning i Turkiet, eftersom den inte har tillämpat vissa utredningsmetoder.

75

Klaganden hävdar slutligen att förstainstansrätten inte har beaktat att det strider mot den skälighetsprincip som ligger bakom artikel 239 i tullkodexen att låta klaganden lida den skada som följer av det omtvistade beslutet, med hänsyn till förhållandet mellan den ekonomiska aktören och administrationen.

76

Kommissionen anser inledningsvis att klagandens grunder rörande att kommissionen och de turkiska myndigheterna har gjort sig skyldiga till ett antal överträdelser inte rör rättsfrågor utan innebär bedömningar av de faktiska omständigheterna, vilka inte kan ifrågasättas i ett mål om överklagande.

77

Kommissionen hävdar vidare att varken Republiken Turkiet eller kommissionen enligt tillämpliga bestämmelser vare sig var skyldiga att översända prov på stämpelavtryck eller underskrifter eller att upprätta register över varucertifikat A.TR.1.

78

Vad avser varningen till importörerna erinrar kommissionen om att de här omtvistade importtransaktionerna härrör från perioden från april 1995 till november 1997, medan tvivel på att de turkiska varucertifikaten A.TR.1 var äkta eller lagenliga till sitt innehåll uppkom först därefter, nämligen år 1998.

79

Kommissionen har även understrukit att den saknade anledning att vända sig till tullkommittén eller associeringsrådet, med hänsyn till att de turkiska myndigheterna hela tiden har samarbetat.

80

Enligt artikel 225.1 EG och artikel 58 första stycket i domstolens stadga ska ett överklagande vara begränsat till rättsfrågor och grundas på bristande behörighet hos förstainstansrätten, på rättegångsfel vid förstainstansrätten som kränker klagandens intressen eller på att förstainstansrätten har åsidosatt gemenskapsrätten (se bland annat dom av den 28 februari 2008 i mål C-17/07 P, Neirinck mot kommissionen, REG 2008, punkt 73).

81

Klaganden har till stöd för sitt överklagande åberopat ett antal omständigheter som enligt klaganden visar att det är fråga om en särskild situation, i den mening som avses i artikel 239 i tullkodexen.

82

Enligt fast rättspraxis anses det föreligga en sådan särskild situation när det framgår av omständigheterna i det aktuella fallet att den som är betalningsskyldig befinner sig i en undantagssituation jämfört med övriga aktörer som bedriver samma verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 1999 i mål C-86/97, Trans-Ex-Import, REG 1999, s. I-1041, punkterna 21 och 22, och av den 7 september 1999 i mål C-61/98, De Haan, REG 1999, s. I-5003, punkterna 52 och 53). Det är med hänsyn till dessa omständigheter som det ska avgöras huruvida det är fråga om en särskild situation, i den mening som avses i artikel 239 i tullkodexen.

83

De invändningar som klaganden har anfört som stöd för sitt överklagande innebär också en kritik av hur förstainstansrätten har tillämpat artikel 239 i tullkodexen i den överklagade domen genom att anse att det där inte var fråga om en särskild situation. Denna rättsliga bedömning utgör en rättsfråga som domstolen har att pröva i ett mål om överklagande.

84

Kommissionens invändning om rättegångshinder ska således avslås.

85

Domstolen vill till en början understryka att enligt fast rättspraxis utgör artikel 239 i tullkodexen en generalklausul för skälighetsbedömning (se bland annat dom av den 3 april 2008 i mål C-230/06, Militzer & Münch, REG 2008, s. I-1895, punkt 50).

86

Enligt artikel 239 i tullkodexen har den skattskyldige rätt till återbetalning eller eftergift av tullen om två villkor är uppfyllda, nämligen att det är fråga om en särskild situation och att den skattskyldige inte gjort sig skyldig till klar försumlighet eller bedrägeri.

87

Vad avser klagandens aktsamhet och kravet att denne inte får ha betett sig bedrägligt, vill domstolen precisera att dessa villkor inte berörs av förevarande överklagande. Såsom förstainstansrätten har konstaterat i punkt 295 i den överklagade domen har kommissionen, i det avsnitt i det omtvistade beslutet som rör de omtvistade certifikaten, inte uttalat sig om klagandens aktsamhet eller försumlighet.

88

Vad avser begreppet särskild situation, i den mening som avses i artikel 239 i tullkodexen, är det, såsom anmärkts i punkt 82 ovan, fråga om en sådan situation när det framgår av omständigheterna i det aktuella fallet att den som är betalningsskyldig befinner sig i en undantagssituation jämfört med övriga aktörer som bedriver samma verksamhet och att denne, om dessa omständigheter inte vore för handen, inte hade lidit någon skada genom att tull uppbärs i efterhand (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 1987 i mål 58/86, Coopérative agricole d’approvisionnement des Avirons, REG 1987, s. 1525, punkt 22).

89

Kommissionen ska vid bedömningen av huruvida omständigheterna i det aktuella fallet ger upphov till en särskild situation, varvid den berörde inte har gjort sig skyldig till klar försumlighet eller bedrägeri, i den mening som avses i artikel 239 i tullkodexen, beakta samtliga relevanta faktiska omständigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 1986 i mål 160/84, Oryzomyli Kavallas och Oryzomyli Agiou Konstantinou mot kommissionen, REG 1986, s. 1633, punkt 16).

90

Denna skyldighet innebär – i ett fall av det slag som här är i fråga där den skattskyldige, som stöd för sin begäran om återbetalning eller eftergift av importtullar, har hävdat att de turkiska myndigheterna och kommissionen har gjort sig skyldiga till allvarliga fel vid tillämpningen av associeringsavtalet – att kommissionen när den tar ställning till begäran ska ta hänsyn till samtliga omständigheter rörande de omtvistade certifikaten som den har fått kännedom om inom ramen för sin tillsyn och kontroll av att avtalet tillämpas på korrekt sätt.

91

Denna slutsats stärks för övrigt av artikel 904 c i tillämpningsförordningen för tullkodexen, i vilken det föreskrivs att importtullar inte ska återbetalas eller efterges, om ”de enda grunder” som ansökan om återbetalning eller eftergift baserar sig på är ingivande av handlingar, som sedan visar sig vara falska, förfalskade eller ogiltiga för det ändamålet, för att erhålla förmånsbehandling i tullhänseende av varor som deklarerats för övergång till fri omsättning, även om dessa handlingar ingivits i god tro. Med andra ord innebär ingivande av falska, förfalskade eller ogiltiga certifikat inte i sig att det är fråga om en särskild situation, i den mening som avses i artikel 239 i tullkodexen.

92

Däremot kan andra omständigheter som åberopas till stöd för en begäran om återbetalning eller eftergift av importtullar, exempelvis att kommissionen inte tillräckligt har kontrollerat att associeringsavtalet tillämpas på korrekt sätt, medföra att det kan anses vara fråga om en särskild situation.

93

Även om kommissionen har ett stort utrymme för eget skön vad gäller tillämpningen av artikel 239 i tullkodexen, får den inte undandra sig sin skyldighet att göra en avvägning mellan gemenskapens intresse av att tullagstiftningen iakttas till fullo, oavsett om det är fråga om gemenskapens egna regler eller regler som är bindande för gemenskapen, å ena sidan, och det intresse som en importör som har handlat i god tro har av att inte bära skador som överskrider den vanliga affärsrisken, å andra sidan.

94

Denna avvägning ingår som en del i syftet med artikel 239, vilken, som nämnts ovan i punkt 86, är en generalklausul för skälighetsbedömning. Kommissionen kan således, vid prövningen av en begäran om återbetalning eller eftergift av importtullar, inte nöja sig med att bedöma importörens och exportörens handlingar och beteenden. Kommissionen måste också, inom ramen för sin övervaknings- och tillsynsskyldighet, bland annat beakta hur dess eget beteende har inverkat på den konkreta situationen i fråga.

95

Domstolen vill härvid understryka att det framgår av artikel 211 EG att kommissionen, i egenskap av väktare av EG-fördraget och av de avtal som har slutits med stöd av fördraget, är skyldig att se till att tredjeland korrekt uppfyller sina skyldigheter enligt ett avtal det har ingått med gemenskapen, med hjälp av de kontrollinstrument som anges i avtalet eller i beslut som fattats enligt avtalet.

96

Denna skyldighet följer även av associeringsavtalet självt samt av det stora antal beslut som fattas angående avtalets tillämpning. Artikel 7 i avtalet, jämförd med artikel 211 EG, innehåller ett krav att kommissionen ska vidta alla allmänna och särskilda åtgärder som krävs för att säkerställa att associeringsavtalets förpliktelser fullgörs.

97

Enligt artikel 24 i samma avtal ska dessutom kommissionen närvara i associeringsrådet och som företrädare för gemenskapen delta i olika kommittéer som rådet har inrättat för att se till att det bistånd som krävs för att avtalet ska fungera väl äger rum. Enligt artikel 52.2 i beslut nr 1/95 kan kommissionen vända sig till tullsamarbetskommittén om det uppkommer svårigheter för gemenskapen eller Republiken Turkiet när detta beslut ska verkställas.

98

Vidare har kommissionen en ständig representation i Turkiet, genom vilken den åtminstone kan få tillförlitlig information om landets rättsliga utveckling och särskilt hur avtalet tillämpas.

99

Domstolen vill även anmärka att kommissionen inom ramen för sin skyldighet att övervaka och se till att associeringsavtalet tillämpas på korrekt sätt har ett antal viktiga befogenheter.

100

Kommissionen kan således enligt artikel 3 i bilaga 7 till beslut nr 1/95, begära att de turkiska myndigheterna lämnar uppgifter som gör att kommissionen kan förvissa sig om att tullagstiftningen tillämpas på korrekt sätt.

101

Denna institution kan enligt artikel 3.4 a i samma bilaga även begära att de turkiska myndigheterna vidtar nödvändiga åtgärder för att särskilt övervaka fysiska eller juridiska personer vilka man skäligen kan misstänka att de har brutit mot eller kommer att bryta mot tullagstiftningen.

102

Dessutom kan kommissionens befullmäktigade tjänstemän, enligt artikel 7.3 och 7.4 i nämnda bilaga, i de turkiska myndigheternas lokaler ta emot upplysningar om åtgärder som strider mot tullagstiftningen eller närvara under samma myndigheters utredningar i Turkiet med deras tillstånd och enligt de villkor dessa föreskriver.

103

Samma sak gäller för artikel 15 i beslut nr 1/96, enligt vilken medlemsstaterna och Republiken Turkiet, genom sina respektive tullförvaltningar och inom ramen för det ömsesidiga bistånd som föreskrivs i bilaga 7 till beslut nr 1/95, ska bistå varandra i kontrollen av att certifikaten är äkta och riktiga för att säkerställa en riktig tillämpning av bestämmelserna i detta beslut.

104

Kommissionen har vid förhandlingen hävdat att den befinner sig i samma situation som klaganden vad gäller möjligheten att utreda omständigheter som har inträffat i tredjeland, i detta fall Turkiet. Domstolen delar inte denna bedömning. Tvärtom ankommer det på kommissionen att till fullo använda sig av sina befogenheter enligt bestämmelserna i associeringsavtalet och besluten om dess genomförande för att inte åsidosätta sin skyldighet att övervaka och kontrollera att avtalet tillämpas korrekt.

105

Denna skyldighet gör sig än mer gällande i en situation där exporten har gått till samma gemenskapshamn, i detta fall Ravenna, med samma turkiska exportföretag som mellanman, under samma period och, såsom framgår av konstaterandena i den överklagade domen, med åberopande av varucertifikat som inte är lagenliga eller äkta.

106

Kommissionen är också skyldig att till fullo använda sig av sina befogenheter vad avser att övervaka och kontrollera att associeringsavtalet tillämpas korrekt med anledning av att de turkiska myndigheterna har funnit att det är osäkert om de omtvistade certifikaten är lagenliga eller äkta, eller att de åtminstone är svårbedömda.

107

Som förstainstansrätten har konstaterat i punkterna 120–128 i den överklagade domen ger en jämförelse mellan innehållet i de turkiska myndigheternas skrivelse av den 8 mars 1999 och innehållet i senare skrivelser från samma myndigheter, såsom Turkiets ständiga representations skrivelse till UCLAF av den 22 april 1999, upphov till oklarheter i fråga om huruvida det finns stöd för påståendet att varucertifikat D 437214 inte är äkta.

108

De turkiska myndigheterna har vid samma kontroll i efterhand bedömt äktheten av två andra varucertifikat A.TR.1, även om de inte ingår bland de omtvistade certifikaten. Förstainstansrätten har vad avser dessa två certifikat i punkterna 198–201 i den överklagade domen också konstaterat att de är osammanhängande på vissa punkter. Bland annat har de turkiska myndigheterna under olika skeden av förfarandet ibland kvalificerat dem som förfalskningar, ibland som inlagenliga och ibland som delvis inlagenliga.

109

Såsom framgår av den överklagade domen har dessa myndigheter använt en rad olika uttryck för att beskriva resultatet av sina kontroller av dessa certifikat, däribland ”falska” (skrivelse från Turkiets ständiga representation till UCLAF av den 10 juli 1998, som nämns i punkt 41 i den överklagade domen), ”[icke] lagenliga och [icke] utfärdade och bestyrkta av [det turkiska] tullkontoret” (skrivelse från den turkiska generaltullstyrelsen av den 8 mars 1999, som nämns i punkt 123 i den överklagade domen), ”inlagenliga och … och uppfyller inte ursprungsreglernas krav” (skrivelse från Turkiets ständiga representation till UCLAF av den 22 april 1999, som nämns i punkt 124 i den överklagade domen), ”inlagenliga” (skrivelse från den turkiska generaltullstyrelsen av den 16 juli 1999, som nämns i punkt 200 i den överklagade domen), vilket också gör ärendet svårbedömt.

110

Dessutom överensstämmer de olika uttryck som de turkiska myndigheterna har använt i sin skriftväxling med kommissionen och de italienska tullmyndigheterna inte med begreppen ”äkthet” och ”lagenlighet” i artikel 11 i beslut nr 5/72 och artikel 15 i beslut nr 1/96.

111

Omständigheten att de turkiska myndigheternas uttalanden är oklara och osammanhängande, enligt vad som beskrivits ovan, borde ha fått kommissionen att ifrågasätta dessa myndigheters bedömning. Det ankom i denna situation på kommissionen att, i enlighet med sin uppgift att övervaka och kontrollera att associeringsavtalet tillämpas på ett korrekt sätt, se till att de turkiska myndigheterna på korrekt sätt antingen betecknar certifikaten som icke lagenliga eller oäkta.

112

Domstolen konstaterar dock att kommissionen inte har använt sig av sina befogenheter enligt associeringsavtalet och genomförandebestämmelserna till fullo.

113

Domstolen konstaterar att även om det stämmer att UCLAF har genomfört två utredningar i Turkiet mellan den 12 och den 15 oktober 1998 samt mellan den 30 november och den 2 december 1998, har förstainstansrätten fel i sin slutsats i punkt 218 i den överklagade domen att det inte finns något som tyder på att UCLAF inte kunde genomföra en grundlig utredning, bland annat vid tullmyndigheten i Mersin. Det framgår vidare klart av UCLAF:s rapporter från den 9 och den 23 december 1998 att det tullkontor från vilket varorna i fråga exporterades till gemenskapen, det vill säga tullkontoret i Mersin, inte ingår bland de organisationer som kommissionens utredare besökte i Turkiet. Utredarna kunde således inte avgöra om de omtvistade certifikaten var äkta eller inte. De två UCLAF-rapporterna från den 9 och den 23 december 1998 behandlar inte frågan om de omtvistade certifikaten verkligen är förfalskade eller om det är de turkiska myndigheterna som har begått ett misstag genom att utfärda dem.

114

Detta konstaterande bekräftas av en skrivelse av den 9 december 1998, det vill säga efter UCLAF:s utredningar i Turkiet, i vilken UCLAF-direktören Knudsen begärde att de turkiska myndigheterna ”omedelbart” skulle gå med på en gemensam kontroll vid tullkontoret i Mersin för att få detaljerad kunskap om all export av koncentrerad fruktjuice från slutet av år 1993 som skett genom bolaget Akman.

115

Det kan härvid inte förnekas att kommissionen enligt artikel 7.3 i bilaga 7 till beslut nr 1/95 var skyldig att inhämta dessa myndigheters tillstånd för att kunna göra utredningar vid olika turkiska tullkontor. Det räcker att anmärka att kommissionen inte har visat att de turkiska myndigheterna inte har lämnat sitt tillstånd och att detta har gjort att kommissionen inte kunde göra en utredning på plats.

116

Vidare framgår det av punkterna 244–259 i den överklagade domen att kommissionen inte har krävt att de turkiska myndigheterna ska lämna ut prov på stämpelavtryck som använts vid tullkontoret i Mersin och inte meddelat denna information till tullmyndigheterna i medlemsstaterna. Förstainstansrätten har härvid dragit slutsatsen att Republiken Turkiet och kommissionen under hela den period som de omtvistade importerna rör inte var skyldiga att sända varandra prov på stämpelavtryck som använts av tullkontoren.

117

Det är emellertid genom att översända prov på stämpelavtryck och underskrifter som använts av tullkontoren som det blir möjligt att effektivt övervaka att tullreglerna om förmånsbehandling iakttas.

118

Kommissionens skyldighet att se till att associeringsavtalet tillämpas korrekt medför ett krav att kommissionen och, som mellanmän, medlemsstaternas tullmyndigheter, vid varje tillfälle har tillgång till samtliga uppgifter som behövs för att göra en effektiv kontroll, varvid prover på stämpelavtryck och underskrifter klart utgör sådan uppgifter.

119

Domstolen konstaterar även att det, tvärtemot vad förstainstansrätten har angett i punkt 255 i den överklagade domen, tveklöst framgår av ordalydelsen i artikel 15.1 i beslut nr 1/96, i dess lydelse enligt beslut nr 2/97 av tullsamarbetskommittén EG–Turkiet av den 30 maj 1997 (EGT L 249, s. 18), som trädde i kraft den 1 september 1997, det vill säga under den tidsperiod som den omtvistade importen ägde rum, att ”[t]ullmyndigheterna i medlemsstaterna och i [Republiken] Turkiet … genom Europeiska gemenskapernas kommission [ska] förse varandra med prov på de stämpelavtryck som används vid deras tullkontor vid utfärdande av varucertifikat A.TR.”.

120

I vilket fall som helst borde kommissionen, för att se till att associeringsavtalet tillämpas korrekt, redan innan detta beslut trädde i kraft ha bett de turkiska myndigheterna att förse den med dessa prov på stämpelavtryck enligt artikel 3 i bilaga 7 till beslut nr 1/95. Kommissionen har enligt denna bestämmelse rätt att ”begära att de turkiska myndigheterna lämnar uppgifter som gör att kommissionen kan förvissa sig om att tullagstiftningen tillämpas på korrekt sätt”.

121

Omständigheten att Republiken Turkiet frivilligt har översänt prov på de stämpelavtryck som används vid utfärdande av varucertifikat A.TR.1 påverkar, såsom förstainstansrätten har konstaterat i punkt 258 i den överklagade domen, inte slutsatsen att kommissionen inte har uppfyllt sin skyldighet att avkräva de turkiska myndigheterna prov på de stämpelavtryck och underskrifter som använts vid tullkontoret i Mersin och i sin tur överlämna dem till medlemsstaternas tullmyndigheter.

122

Det framgår slutligen av punkterna 153–160 i den överklagade domen att kommissionen helt enkelt har nöjt sig med att anmärka att det varken i associeringsavtalet eller i tillämpningsbestämmelserna uttryckligen föreskrivs att Turkiet ska hålla register över tullcertifikat och att om det eventuellt skulle finnas sådana register, så betyder detta inte nödvändigtvis att det är fråga om äkta certifikat, eftersom förfalskare har intresse av att i falska varucertifikat använda ett registreringsnummer från ett korrekt certifikat. Förstainstansrätten har anslutit sig till detta resonemang i punkterna 161 och 162 i den överklagade domen.

123

Domstolen delar emellertid inte denna ståndpunkt. Domstolen vill understryka att register över certifikat som tullmyndigheterna har utfärdat är en oundgänglig del av internationell handel. Om det inte finns sådana register är risken stor att kontroll i efterhand av de certifikat som respektive tullmyndigheter har utfärdat blir helt omöjlig.

124

De turkiska myndigheternas skyldighet att registrera varucertifikat A.TR.1 följer vidare, tvärtemot vad förstainstansrätten har ansett i punkt 161 i den överklagade domen, av associeringsavtalets tillämpningsföreskrifter. I artikel 13 i beslut nr 1/96 föreskrivs nämligen att vid uppdelning av certifikat ska ”det ursprungliga certifikatets” serienummer anges i fält 12 i utdraget. Även om denna artikel 13 rör särfallet uppdelning av certifikat, står det klart att fält 12 i formuläret för varucertifikat A.TR.1 ska innehålla ”det ursprungliga certifikatets” serienummer. Det föreligger således ett krav att det ursprungliga certifikatet åtminstone även ska ha registrerats i exportstaten.

125

Vad gäller förstainstansrättens påstående i punkt 162 i den överklagade domen om att förfalskare har intresse av att i falska varucertifikat använda ett registreringsnummer från ett korrekt certifikat som redan har registrerats, anser domstolen inte att detta räcker för att befria kommissionen från sin skyldighet att se till att associeringsavtalet tillämpas korrekt.

126

Med hänsyn till att detta påstående innebär att två fall av import har skett till gemenskapen där varucertifikat A.TR.1 med samma registreringsnummer har använts, varav det ena är äkta och det andra falskt, borde kommissionen tvärtom ha kontrollerat huruvida två fall av import har skett till gemenskapen där varucertifikat A.TR.1 med samma registreringsnummer har använts. Det framgår av kommissionens argument vid förstainstansrätten och vid domstolen att så inte har skett.

127

Eftersom, såsom anmärkts i punkt 113 ovan, ingen av UCLAF:s två undersökningar har avsett tullkontoret i Mersin, har UCLAF inte heller kunnat kontrollera om det fanns sådana register och huruvida de omtvistade certifikaten finns inskrivna i dessa register.

128

Det följer av samtliga dessa överväganden att kommissionen har åsidosatt sina skyldigheter vad avser övervakning och kontroll av att associeringsavtalet tillämpas på korrekt sätt.

129

Om inte kommissionen hade underlåtit att göra detta, skulle förfalskningarna av de omtvistade certifikaten ha kunnat upptäckas och behandlas redan vid de första fallen av import till gemenskapen, och de ekonomiska förlusterna, både för gemenskapens budget och för klaganden, hade kunnat begränsas. Kommissionen borde redan när förfalskningarna upptäcktes ha varnat importörerna i god tid och i förekommande fall vänt sig till tullsamarbetskommittén.

130

Om kommissionen hade använt sig av sina befogenheter till fullo enligt associeringsavtalet, hade tvivlen huruvida de omtvistade certifikaten var oäkta eller inlagenliga kunnat skingras och man hade med säkerhet kunna säga om de var oäkta eller inlagenliga.

131

Kommissionens överträdelse på denna punkt innebär att det är fråga om en särskild situation, i den mening som avses i artikel 239 i tullkodexen.

132

Förstainstansrätten har genom att anse att det inte hade styrkts att det var fråga om en särskild situation, i den mening som avses i artikel 239 i tullkodexen, tillämpat artikel 239 på ett felaktigt sätt, och den har således gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

133

Det finns således stöd för denna grund.

134

Mot denna bakgrund saknas anledning att pröva grunderna om åsidosättande av rätten till tillgång till handlingarna i ärendet och åsidosättande av artikel 220.2 b i tullkodexen.

135

Enligt artikel 61 första stycket i domstolens stadga ska domstolen om överklagandet är välgrundat upphäva förstainstansrättens avgörande. I ett sådant fall kan domstolen själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande. Så är fallet i förevarande mål.

136

Av samtliga överväganden i punkterna 86–133 i förevarande dom följer att kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbart oriktig bedömning genom att anse att villkoren i artikel 239 i tullkodexen inte var uppfyllda och att återbetalning eller eftergift av importtull inte skulle ske vad avser de omtvistade certifikaten. Artikel 2 i det omtvistade beslutet ska därför ogiltigförklaras.

137

Enligt artikel 122 första stycket i domstolens rättegångsregler ska domstolen, när ett överklagande bifalls, besluta om rättegångskostnaderna när slutlig dom avkunnas.

138

Enligt ordalydelsen i artikel 69.2 i samma rättegångsregler, som enligt artikel 118 i dessa regler ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Klaganden har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska kommissionen förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: