Mål C-118/07

Europeiska gemenskapernas kommission

mot

Republiken Finland

”Fördragsbrott — Åsidosättande av artikel 307 andra stycket EG — Lämpliga åtgärder för att undanröja oförenligheter mellan EG-fördraget och de bilaterala avtal som medlemsstaten ingått med tredjeländer före dess anslutning till Europeiska unionen har inte vidtagits — Bilaterala avtal angående investeringar som Republiken Finland ingått med Ryska federationen, Republiken Vitryssland, Folkrepubliken Kina, Malaysia, Demokratiska socialistiska republiken Sri Lanka och Republiken Uzbekistan”

Förslag till avgörande av generaladvokat E. Sharpston föredraget den 10 september 2009   I ‐ 10891

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 19 november 2009   I ‐ 10906

Sammanfattning av domen

Internationella avtal – Medlemsstaternas avtal – Avtal som har ingåtts före EG-fördraget

(Artiklarna 57.2 EG, 59 EG, 60.1 EG och 307.2 EG)

En medlemsstat underlåter att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 307 andra stycket EG, om den inte vidtar lämpliga åtgärder för att undanröja de oförenligheter med fördraget som finns i de bestämmelser om överföringar av kapital som ingår i de bilaterala investeringsskyddsavtal som medlemsstaten har ingått med tredjeländer.

Medlemsstaterna är enligt artikel 307 andra stycket EG skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder för att undanröja oförenligheter mellan avtal som de ingått före sin anslutning och gemenskapsrätten.

Rådet har med stöd av artiklarna 57.2 EG, 59 EG och 60.1 EG behörighet att, under vissa bestämda förhållanden, begränsa kapitalrörelser och betalningar mellan medlemsstaterna och tredjeländer. För att säkerställa dessa bestämmelsers ändamålsenliga verkan är det nödvändigt att de åtgärder som begränsar den fria rörligheten för kapital som rådet eventuellt beslutar om kan tillämpas omedelbart gentemot de stater som berörs av dem.

Rådets utövande av sin behörighet på området kapitalrörelser kan hindras på grund av själva förekomsten av bilaterala avtal och det sätt på vilket de är avfattade, när det inte finns någon bestämmelse i ett sådant avtal som gör det möjligt för den berörda medlemsstaten att utöva sina rättigheter och fullgöra sina skyldigheter i egenskap av medlem av gemenskapen, när det inte heller finns någon folkrättslig mekanism som möjliggör detta och när medlemsstaten inte har vidtagit några åtgärder i förhållande till det aktuella tredjelandet för att undanröja risken för att tillämpningen av det avtal som ingåtts med detta tredjeland ska komma att strida mot de åtgärder som rådet kan besluta om med stöd av artiklarna 57.2 EG, 59 EG och 60.1 EG.

(se punkterna 28–33, 49, 50 samt domslutet)