Mål C-105/07

Lammers & Van Cleeff NV

mot

Belgische Staat

(begäran om förhandsavgörande frånRechtbank van eerste aanleg te Antwerpen)

”Etableringsfrihet — Fri rörlighet för kapital — Skattelagstiftning — Bolagsskatt — Ränta som ett dotterbolag erlagt för lån från ett moderbolag hemmahörande i en annan medlemsstat — Omklassificering av ränta till skattepliktig utdelning — Omklassificering sker inte när räntan betalas till ett i landet hemmahörande bolag”

Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 17 januari 2008   I - 176

Sammanfattning av domen

1. Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet

   (Artikel 43 EG)

2. Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Skattelagstiftning – Bolagsskatt

   (Artiklarna 43 EG och 48 EG)

1.  Endast den omständigheten att ett i landet hemmahörande bolag beviljas ett lån av ett i en annan medlemsstat hemmahörande närstående bolag kan inte grunda en allmän presumtion om missbruk och motivera en bestämmelse som medför att utövandet av en grundläggande frihet som garanteras i fördraget förhindras. Däremot kan en nationell bestämmelse som inskränker etableringsfriheten vara motiverad i syfte att motverka missbruk när bestämmelsen särskilt riktar sig mot fiktiva upplägg som inte har någon ekonomisk förankring och som iscensätts för att kringgå lagstiftningen i den berörda medlemsstaten, och särskilt för att undvika skatt som normalt skall betalas på den vinst som genererats i verksamhet som bedrivs inom det nationella territoriet.

   (se punkterna 26–28)

2.  Artiklarna 43 EG och 48 EG utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att ränta som betalas av ett i en medlemsstat hemmahörande bolag till en styrelseledamot som är ett bolag med hemvist i en annan medlemsstat skall omklassificeras till utdelning, som är skattepliktig, för det fall det sammanlagda beloppet för de räntebärande förskotten överstiger det inbetalade bolagskapitalet jämte beskattade reserver vid inledningen av den period som beskattningen avser, medan räntan inte omklassificeras till utdelning, och således inte är skattepliktig, när den under samma omständigheter betalas till en styrelseledamot som är ett bolag hemmahörande i samma medlemsstat.

   En sådan särbehandling av i landet hemmahörande bolag i förhållande till var det bolag är hemmahörande som, i egenskap av styrelseledamot, har beviljat bolagen ett lån, utgör nämligen en inskränkning av etableringsfriheten, eftersom denna särbehandling gör det mindre attraktivt för bolag som är etablerade i andra medlemsstater att utöva denna frihet, och dessa skulle följaktligen kunna komma att avhållas från att leda ett bolag i den medlemsstat som uppställer sådana föreskrifter, och till och med avhållas från att förvärva, bilda och bibehålla ett dotterbolag i denna medlemsstat.

   Även om tillämpningen av en sådan gräns som föreskrivs i nämnda lagstiftning syftar till att motverka missbruk, går en sådan tillämpning under alla omständigheter utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte, eftersom den även påverkar situationer där den berörda transaktionen inte kan anses utgöra ett fiktivt upplägg. Om ränta som betalas till ett bolag som inte är hemmahörande i landet omklassificeras till utdelning när den överskrider en sådan gräns, kan det inte uteslutas att denna omklassificering även tillämpas på ränta som betalas på lån som beviljats på konkurrensmässiga villkor.

   (se punkterna 23 och 32–34 samt domslutet)