Mål C-71/07 P

Franco Campoli

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Överklagande — Tjänstemän — Lön — Pension — Tillämpning av korrigeringskoefficient som beräknats på grundval av de genomsnittliga levnadskostnaderna i bosättningsstaten — Övergångsbestämmelser som införts genom förordningen om ändring av tjänsteföreskrifterna — Invändning om rättsstridighet”

Förslag till avgörande av generaladvokat P. Mengozzi föredraget den 8 april 2008   I - 5890

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 17 juli 2008   I - 5913

Sammanfattning av domen

1. Överklagande – Överklagande av den andra parten – Föremål – Yrkande att huvudöverklagandet ska avvisas – Avvisning

   (Domstolens stadga, artiklarna 56 andra stycket och 61)

2. Tjänstemän – Pensioner – Korrigeringskoefficient

   (Tjänsteföreskrifterna, artikel 82.1 och 82.3, bilaga XIII, artiklarna 20.1 och 24.2; rådets förordning nr 723/2004)

3. Tjänstemän – Pensioner – Korrigeringskoefficient

   (Tjänsteföreskrifterna, artikel 83.1 första stycket, bilaga XIII, artikel 20; rådets förordning nr 723/2004)

1.  Det följer av artikel 61 i domstolens stadga att ett överklagande ska avse yrkande att förstainstansrättens dom helt eller delvis ska upphävas. Om domstolen upphäver förstainstansrättens avgörande kan den antingen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till förstainstansrätten för avgörande.

   Ett anslutningsöverklagande ska således avvisas om det inte syftar till att förstainstansrättens dom ska upphävas utan till att det ska fastställas att klagandens huvudöverklagande ska avvisas.

   (se punkterna 40–43)

2.  En enda korrigeringskoefficient per land som tillämpas på tjänstemännens pensioner kan utgöra en lämplig indikator för att, med nödvändighet på ett ungefärligt sätt, spegla levnadskostnaderna i en medlemsstat.

   Med tanke på att ett system med en enda korrigeringskoefficient per land med nödvändighet är ungefärligt, ska syftet att garantera en viss likhet i köpkraftshänseende mellan tidigare tjänstemän som bor i olika medlemsstater nämligen anses uppfyllt, om denna korrigeringskoefficient fastställs utifrån kriterier som garanterar att den är representativ. Ett beräkningssätt för dessa korrigeringskoefficienter som utgår ifrån skillnaden mellan levnadskostnaderna i bosättningsstaten och motsvarande kostnader i Belgien (den så kallade landsmetoden) speglar levnadskostnaderna i en stat på ett sätt som är åtminstone lika representativt som då dessa korrigeringskoefficienter beräknas utifrån skillnaden mellan levnadskostnaderna i huvudstaden i bosättningsstaten och motsvarande kostnader i Bryssel (huvudstadsmetoden).

   Eftersom landsmetoden således utgör ett lämpligt sätt att i möjligaste mån säkerställa samma köpkraft för samtliga pensionärer, har gemenskapslagstiftaren inte åsidosatt likabehandlingsprincipen genom att, vid antagandet av förordning nr 723/2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda, ersätta huvudstadsmetoden med landsmetoden för att fastställa korrigeringskoefficienterna i pensionssystemets övergångsbestämmelser.

   (se punkterna 52 och 54–55)

3.  Lagstiftarens beslut att reformera pensionssystemet genom att avskaffa de korrigeringskoefficienter som är tillämpliga på pensionsrättigheter som intjänats från och med den 1 maj 2004, vilket kommer till uttryck i förordning nr 723/2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda, är inte i sig oförenligt med likabehandlingsprincipen. Det är förvisso riktigt att det gamla pensionssystemet grundades på ett system med korrigeringskoefficienter, och följaktligen på en viss kompensation av köpkraften beroende på i vilken medlemsstat den pensionerade var bosatt, och därmed utgjorde ett lämpligt sätt att genomföra nämnda princip. Detta kan dock inte leda till slutsatsen att alla andra system är oförenliga med denna princip.

   Ett pensionssystem som syftar till att uppnå likvärdig köpkraft är endast ett av flera möjliga sätt att garantera att likabehandlingsprincipen iakttas. Denna princip iakttas i lika stor utsträckning i ett system där pensionärerna, vid samma bidrag till systemet, erhåller en nominellt lika stor pension.

   Den omständigheten att lagstiftaren infört en lägsta korrigeringskoefficient på 100 procent i övergångsbestämmelserna innebär endast att avskaffandet av korrigeringskoefficienterna enligt föreskrifterna i det slutliga systemet föregrips för en del av pensionärerna.

   Eftersom det slutliga pensionssystem som följer av de nya tjänsteföreskrifterna således är förenligt med likabehandlingsprincipen även om det inte längre strävar efter att garantera en viss likhet i köpkraftshänseende mellan pensionärerna oavsett deras bosättningsort, kan övergångsbestämmelserna (som endast föregriper principen om ett ”enda” pensionsbelopp för de pensionärer som principen gynnar) inte anses innebära diskriminering.

   (se punkterna 65–68)