1. 

Detta överklagande avser delgivning av ett beslut som fattats av en överklagandenämnd vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) ( 2 ) angående avslag på en ansökan om registrering av ett gemenskapsvarumärke, och reglerna för sådan delgivning i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 ( 3 ).

2. 

Enligt regel 61.2 i förordning (EG) nr 2868/95 kan delgivning från harmoniseringsbyrån ske på olika sätt, för vilka närmare villkor och tillämpningskriterier fastställs i reglerna 62–66 i samma förordning.

3. 

Enligt regel 62.1 i förordningen, som avser delgivning per post, ska ett beslut av en överklagandenämnd om avslag på en ansökan om registrering av ett gemenskapsvarumärke delges genom rekommenderat brev med mottagningsbevis.

4. 

Denna regel 62 innehåller i punkt 3 även en presumtion om att ett brev betraktas ha levererats till adressaten på den tionde dagen efter postandet, såvida inte brevet aldrig har nått adressaten eller når denne på ett senare datum.

5. 

Vidare ska ett dokument enligt regel 68 i förordning nr 2868/95 anses ha delgetts på dagen för mottagandet, om bestämmelserna rörande dess delgivning inte har följts och dokumentet har nått adressaten.

6. 

De båda frågor som i första hand uppkommer i detta mål är dels huruvida expressbefordran av ett beslut av harmoniseringsbyrån kan jämställas med delgivning genom rekommenderat brev med mottagningsbevis enligt regel 62.1 i förordning nr 2868/95, dels huruvida presumtionen i punkt 3 i samma regel gäller även om det har bevisats att expressbrevets adressat har mottagit brevet inom tio dagar från det att det skickades av harmoniseringsbyrån.

7. 

I beslutet av den 14 december 2006 i målet K-Swiss mot harmoniseringsbyrån (parallella ränder på en sko), ( 4 ) fann Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt till att börja med att delgivning genom expressbefordran av ett beslut av en överklagandenämnd vid harmoniseringsbyrån inte förekommer bland de delgivningssätt som nämns i regel 61.2 i förordning nr 2868/95 och att en sådan således strider mot reglerna. Förstainstansrätten fann vidare, med stöd av regel 68 i förordning nr 2868/95, att tidsfristen för att väcka talan började löpa så snart expressbrevet överlämnats, eftersom klaganden uttryckligen hade vidgått att bolaget på detta sätt mottagit det omtvistade beslutet.

8. 

Förstainstansrätten drog av detta slutsatsen att tidsfristen på två månader och tio dagar för att väcka talan mot ett sådant beslut i detta fall hade löpt ut den 9 januari 2006 och att klagandens talan av den skulle avvisas.

9. 

I detta förslag till avgörande kommer jag att förklara varför det bör anses att expressbefordran av ett beslut, enligt den nuvarande lydelsen av bestämmelserna i förordning nr 2868/95 om delgivning av handlingar från harmoniseringsbyrån, kan jämställas med delgivning genom rekommenderat brev med mottagningsbevis. Av detta kommer jag att dra slutsatsen att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den tolkade reglerna 61.2, 62.1 och 68 i den förordningen och att överklagandet är välgrundat.

10. 

Jag kommer också att förklara varför jag anser att presumtionen i regel 62.3 i förordning nr 2868/95 ska gälla även när det finns bevis för att adressaten mottagit handlingen inom tio dagar efter postandet. Av detta kommer jag att dra slutsatsen att talan om ogiltigförklaring vid förstainstansrätten kan upptas till sakprövning och att det överklagade beslutet ska upphävas.

11. 

Jag kommer i andra hand att hävda att regel 68 i förordning nr 2868/95, som avser oriktigheter vid delgivningen, inte kan leda till att tidsfristen för att väcka talan blir kortare än vad som skulle ha gällt om delgivningen hade skett enligt reglerna. Av detta kommer jag att dra slutsatsen att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vad beträffar räckvidden av regel 68 när den antog det överklagade beslutet, även om det antas att delgivning genom expressbefordran av beslutet inte kan jämställas med delgivning genom rekommenderat brev med mottagningsbevis och, följaktligen, ska betraktas som en oriktig delgivning.

12.

Enligt artikel 63.5 i rådets förordning (EG) nr 40/94 ( 5 ) ska talan mot ett beslut av en överklagandenämnd vid harmoniseringsbyrån väckas vid förstainstansrätten inom två månader från det att beslutet meddelats[*]. [*Med hänsyn till lydelsen i andra språkversioner av förordningen kommer ”meddelats” vid nedan förekommande hänvisningar till denna bestämmelse att ersättas med ”delgetts”. Övers. anm.] Enligt artikel 102.2 i förstainstansrättens rättegångsregler ska tidsfristerna förlängas med tio dagar med hänsyn till avstånd i samtliga fall.

13.

Enligt regel 61.1 i förordning nr 2868/95 gäller följande: ”I förfaranden inför byrån skall alla underrättelser från byrån ha formen av ett originaldokument, en obestyrkt kopia av detta eller en datorutskrift enligt regel 55 eller då det gäller dokument som härrör från parterna själva, dubbletter eller obestyrkta kopior.”

14.

Punkt 2 i samma regel lyder på följande sätt:

”Delgivning skall verkställas

15.

Enligt regel 61.3 i förordning nr 2868/95 ska byrån, då adressaten har uppgett sitt telefaxnummer eller lämnat andra uppgifter för kommunikation på teknisk väg, kunna välja vilket som helst av dessa sätt eller också kunna meddela sig med adressaten per post.

16.

Regel 62 i förordningen, som avser delgivning per post, lyder på följande sätt:

…

17.

Regel 68 i förordningen avser oriktigheter vid delgivningen. Den lyder på följande sätt:

”Om ett dokument har nått adressaten, men Byrån inte kan bevisa att det har vederbörligen delgivits, eller om bestämmelserna rörande dess delgivning inte har följts, skall dokumentet anses ha delgivits den dag som Byrån fastställer som dagen för mottagande.”

18.

Man bör också nämna regel 70 i förordning nr 2868/95, som avser beräkningen av tidsfrister, och vars punkt 2 lyder på följande sätt:

”Beräkningen skall börja på dagen efter den dag då den relevanta händelsen inträffade, där händelsen antingen är ett steg i förfarandet eller utgången av en annan period. Då det steget i förfarandet är en delgivning skall den aktuella händelsen vara mottagandet av det dokument som delges, såvida inte annat anges.”

19.

Den 24 juli 2002 ingav klaganden en ansökan till harmoniseringsbyrån om att få registrera som gemenskapsvarumärke ett figurmärke föreställande fem parallella ränder på sidan av en sko, för att beteckna varor i klass 25 enligt Niceöverenskommelsen ( 6 ), som avser fotbeklädnader för män, kvinnor och barn.

20.

Ansökan avslogs genom beslut av den 19 oktober 2004 på grund av att märket i fråga saknade särskiljningsförmåga för de berörda varorna. Klagandens överklagande av detta beslut avslogs också genom beslut av den av harmoniseringsbyråns första överklagandenämnd. ( 7 )

21.

Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 16 januari 2006 yrkade klaganden att det ifrågasatta beslutet skulle ogiltigförklaras och att harmoniseringsbyrån skulle ersätta rättegångskostnaderna.

22.

Genom särskild handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 3 april 2006 framställde byrån en invändning om rättegångshinder i enlighet med artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler. Harmoniseringsbyrån yrkade även att klaganden skulle betala rättegångskostnaderna.

23.

Harmoniseringsbyrån hävdade att det angripna beslutet hade överlämnats till klaganden den 28 oktober 2005 genom expressbefordran med företaget DHL (nedan kallat DHL-post). Av detta drog harmoniseringsbyrån slutsatsen att talan, som inkom till förstainstansrättens kansli den , väcktes efter det att tidsfristen på två månader räknat från delgivningen av det angripna beslutet, förlängd med tio dagar med hänsyn till avstånd, hade löpt ut.

24.

Klaganden yrkade i sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder, vilket inkom den 31 maj 2006, att förstainstansrätten skulle fastställa att talan kunde tas upp till sakprövning.

25.

Klaganden medgav att det angripna beslutet mottagits genom DHL-post den 28 oktober 2005 men hävdade samtidigt att det leveransdatumet inte bör betraktas som delgivningsdatum för det aktuella beslutet i legal mening. Klaganden gjorde därvid gällande att leverans av det angripna beslutet med DHL-post inte förekommer bland de delgivningssätt som föreskrivs i regel 61.2 i förordning nr 2868/95 och inte ens utgör sådan delgivning per post som nämns i punkt a. Klaganden drog härav slutsatsen att leveransen inte kan betraktas som en delgivning i den mening som avses i nämnda regel och i artikel 63.5 i förordning nr 40/94, enligt vilken talan ska väckas vid förstainstansrätten inom två månader från det att överklagandenämnden har delgett beslutet.

26.

Klaganden gjorde i andra hand gällande att bestämmelserna om delgivning per post borde ha tillämpats analogt. I ett sådant fall skulle delgivningen enligt klaganden obestridligen antagits ha skett på den tionde dagen efter postandet, det vill säga den 5 november 2005 i detta fall. Fristen för att väcka talan löpte därför inte ut förrän den och talan skulle följaktligen kunna tas upp till prövning.

27.

Förstainstansrätten anförde följande skäl i det överklagade beslutet:

28.

Klaganden har genom skrivelse som inkom till kansliet den 11 mars 2007 överklagat förstainstansrättens beslut.

29.

Harmoniseringsbyrån inkom med sin svarsskrivelse den 31 maj 2007.

30.

Domstolen bedömde att det behövdes en muntlig förhandling för att parterna skulle få möjlighet att redogöra för sina ståndpunkter angående innebörden av regel 62 i förordning nr 2868/95, och särskilt punkt 3 i denna, och angående huruvida regel 68 i förordning nr 2868/95, som avser oriktigheter vid delgivningen, kan leda till en mindre fördelaktig lösning för klaganden än en tillämpning av de bestämmelser för delgivning som föreskrivs i regel 62.

31.

Klaganden har yrkat att domstolen ska upphäva det överklagade beslutet och förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna.

32.

Harmoniseringsbyrån har yrkat att överklagandet ska ogillas och att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

33.

Klaganden har till stöd för sitt överklagande åberopat en enda grund, nämligen åsidosättande av reglerna 61, 62 och 68 i förordning nr 2868/95.

34.

Det normala sättet för delgivning av överklagandenämndernas beslut är befordran genom DHL-post, och harmoniseringsbyrån har jämställt denna befordran med delgivning per post. Att dessa jämställs kan motiveras av DHL:s funktionella och institutionsmässiga likhet med det tyska postverket, eftersom DHL är ett helägt dotterbolag till Deutsche Post AG och leverans av ett dokument med DHL innebär att adressaten måste skriva under ett mottagningsbevis på leveransdagen.

35.

Om man menar att leverans med DHL-post är ett oriktigt delgivningssätt innebär detta att harmoniseringsbyrån avsiktligt har använt en metod som ger upphov till oriktigheter vid delgivningen i den mening som avses i regel 68 i förordning nr 2868/95. Detta skulle strida mot harmoniseringsbyråns skyldighet att handla rättsenligt, eftersom den inte har rätt att beröva adressaten till ett av dess beslut rättssäkerheten, med avseende på beräkningen av tidsfristen för att väcka talan eller den förmån som följer av presumtionen i regel 62.3 i samma förordning.

36.

Klaganden har således gjort gällande att delgivningen av det angripna beslutet genom DHL-post måste betraktas som om den har skett per post, i den mening som avses i regel 61.2 a i förordning nr 2868/95, på ett sätt som är jämförbart med ett rekommenderat brev med mottagningsbevis och, eventuellt, med en delgivning med vanlig post.

37.

Följaktligen är expedieringsdatumet för det angripna beslutet samma datum som står på följebrevet från överklagandenämndernas kansli, det vill säga den 26 oktober 2005. Enligt presumtionen i regel 62.3 i samma förordning ska delgivning betraktas ha skett på den tionde dagen efter postandet, det vill säga den , vilket innebär att den talan som väckts genom att ansökan ingavs till kansliet den kan tas upp till prövning.

38.

Harmoniseringsbyrån har i likhet med klaganden hävdat att delgivning av ett beslut av en överklagandenämnd genom expressbefordran kan jämställas med delgivning per post och att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att anse att bestämmelserna i regel 68 i förordning nr 2868/95 ska tillämpas i förevarande fall.

39.

Harmoniseringsbyrån har i detta avseende anfört att det av domstolens rättspraxis följer att ett beslut är vederbörligen delgett när det har meddelats adressaten och denne kan ta del av det. ( 8 )

40.

Harmoniseringsbyrån har också anfört att expressbefordran kan likställas med postbefordran, med hänsyn till att dessa båda tjänster fungerar på liknande sätt. Den har i detta avseende hänvisat till artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EG, ( 9 ) enligt vilket ”posttjänster” definieras som tjänster som innefattar insamling, sortering, transport och överlämnande av postförsändelser.

41.

Harmoniseringsbyrån har bekräftat att den största delen av överklagandenämndernas beslut delges genom expressbefordran.

42.

Vidare har harmoniseringsbyrån, i motsats till klaganden, gjort gällande att presumtionen i regel 62.3 i förordning nr 2868/95 inte är tillämplig när det finns bevis på att beslutet har levererats till adressaten.

43.

Enligt harmoniseringsbyrån skulle en tillämpning av denna presumtion under sådana omständigheter leda till skillnader i behandling av en adressat som bor i Alicante, som kommer att få dokumentet dagen efter det att det postats, och en adressat som bor på Cypern, som inte kommer att få det förrän fem–sex dagar senare.

44.

För det fall adressaten har tagit emot beslutet i fråga och har kunnat ta del av det före den tionde dagen efter postandet är det inte rimligt att skjuta upp den tidpunkt då fristen för att väcka talan ska börja löpa till den tionde dagen.

45.

I likhet med klaganden och harmoniseringsbyrån anser jag att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att en delgivning genom expressbefordran stred mot reglerna. Jag kommer också att förklara vilka följder en sådan felaktig rättstillämpning får.

46.

Jag kommer först och främst att visa att expressbefordran av ett beslut av harmoniseringsbyrån omfattas av begreppet delgivning per post i den mening som avses i reglerna 61.2 a och 62 i förordning nr 2868/95. Jag kommer sedan att förklara varför en sådan befordran bör likställas med en delgivning genom rekommenderat brev med mottagningsbevis enligt regel 62 i förordning nr 2868/95.

47.

Såsom förstainstansrätten konstaterade i det överklagade beslutet tas expressbefordran visserligen inte uttryckligen upp bland delgivningssätten i regel 61.2 i förordning nr 2868/95, och inte heller i regel 62 i den förordningen, som avser delgivning per post. Jag anser ändå att sådan befordran ska betraktas som delgivning per post av följande skäl.

48.

Uttrycket delgivning per post i ovannämnda regler kan enligt min mening inte tolkas snävt eller formalistiskt.

49.

Det kan konstateras att Europeiska gemenskapernas kommission i regeln 61.2 i förordning nr 2868/95 har nämnt alla möjliga eller tänkbara leveranssätt, såsom per post, genom överlämnande till adressaten inom harmoniseringsbyråns lokaler, genom deponering i en postbox på harmoniseringsbyrån, per telefax samt alla andra tekniska metoder för vidarebefordran och slutligen genom offentlig kungörelse.

50.

Jag anser att denna uppräkning visar att kommissionen har velat ge byrån möjligheten att använda bredast möjliga spektrum av delgivningssätt. Den bedömningen bekräftas av lydelsen av regel 61.2 d i förordningen, enligt vilken det finns möjlighet att delge per telefax samt genom ”andra tekniska medel”. Detta led visar tydligt att kommissionen inte har velat begränsa delgivningssätten till särskilda tekniska medel utan har velat att harmoniseringsbyrån ska kunna använda alla befintliga verktyg samt även sådana som kommer att finnas efter det att förordning nr 2868/95 antogs.

51.

Jag har av detta dragit slutsatsen att uttrycket delgivning per post i reglerna 61.2 a och 62 i förordning nr 2868/95 inte ska tolkas snävt, som om det endast skulle avse tjänster levererade av inhemska aktörer som innan marknaden för postsektorn öppnades hade monopol inom denna verksamhetssektor. ( 10 )

52.

Jag anser att kommissionen genom att nämna postbefordran bland de delgivningsmetoder som kan användas av harmoniseringsbyrån har avsett själva delgivningssättet, det vill säga förmedlingen av den berörda handlingen i ett adresserat brev som tas emot av en tjänsteleverantör, och sedan transporteras och distribueras till adressaten.

53.

Såsom parterna har gjort gällande erbjuder ett expressföretag en tjänst som är fullt jämförbar med den tjänst som erbjuds av den offentliga eller privata aktör som idag, i enlighet med direktiv 97/67, helt eller delvis sörjer för de samhällsomfattande posttjänsterna i en medlemsstat. Företaget tar emot brevet innehållande det beslut av harmoniseringsbyrån som ska delges, transporterar det till adressaten och överlämnar det till denne.

54.

Förmedling av ett beslut av harmoniseringsbyrån genom expressbefordran uppfyller således det avsedda syftet med reglerna om delgivning i förordning nr 2868/95.

55.

Enligt rättspraxis är syftet med delgivning av en handling att låta mottagaren få kännedom om den för att i förekommande fall nyttja sin rätt att väcka talan. ( 11 ) Delgivning av ett beslut genom ett expressföretag uppfyller det syftet, eftersom detta innebär ett överlämnande av en skriftlig version av beslutet till dess mottagare av en av företagets anställda. Jag hänvisar även till att domstolen ibland använder detta sätt för vidarebefordran för att inom ramen för brådskande mål delge de parter som avses i artikel 23 i stadgan beslut om begäran om förhandsavgörande samt parternas skriftliga yttranden.

56.

Därför anser jag att en sådan befordran måste betraktas som en delgivning per post i den mening som avses i reglerna 61.2 och 62 i förordning nr 2868/95.

57.

Syftet med delgivning genom rekommenderat brev med mottagningsbevis är inte enbart att förmedla den berörda handlingen till mottagaren för att denne ska få kännedom om den. Syftet är också att med säkerhet kunna fastställa datumet för förmedlingen, så att fristen för att väcka talan mot handlingen kan börja löpa. Det ger även avsändaren, i händelse av någon dispyt, ett bevis på att brevet överlämnats till adressaten genom mottagningsbeviset med adressatens namnteckning eller namnteckningen av den person som har fått fullmakt av denne och vars identitet i princip har kontrollerats av den anställde som har ombesörjt överlämnandet.

58.

Med expressbefordran av ett beslut vet man med all säkerhet exakt vilket datum det överlämnades till adressaten. Såsom parterna har anfört innebär befordran av ett brev genom ett expressföretag för adressatens del, eller för den person som fått befogenhet av denne att ta emot ett sådant dokument, att ett mottagningsbevis ska undertecknas. Datumet för överlämnandet antecknas sedan på den uppföljningshandling angående försändelsen som upprättas av kansliet för den överklagandenämnd som meddelat beslutet i fråga.

59.

Jag har dessutom svårt att tro att ett expressföretag lämnar färre garantier beträffande det exakta datumet än vad den aktör i en medlemsstat gör som har till uppgift att helt eller delvis ombesörja de samhällsomfattande tjänsterna, bland vilka enligt artikel 3.4 i direktiv 97/67 ingår tjänster som avser rekommenderade försändelser.

60.

Denna samhällsomfattande tjänst kan nämligen även den anförtros åt privata aktörer, vilket framgår av definitionen av uttrycket ”den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster” i artikel 2.13 i direktiv 97/67. Såsom framgår av skäl 18 i direktivet ligger den grundläggande skillnaden mellan expressbefordran och samhällsomfattande posttjänster i själva verket i det mervärde som expresstjänsterna tillhandahåller kunderna och som kan mätas genom det ytterligare pris som kunderna är beredda att betala för dessa tjänster.

61.

Med andra ord är det huvudsakligen av kostnadsskäl som gemenskapslagstiftaren har beslutat att tjänster avseende rekommenderade försändelser ska ingå i de samhällsomfattande tjänsterna.

62.

Den enda skillnaden som i detta mål tycks finnas mellan expressbefordran och delgivning genom rekommenderat brev med mottagningsbevis är faktiskt att expressföretaget inte systematiskt skickar det mottagningsbevis som undertecknats av handlingens mottagare tillbaka till avsändaren. Harmoniseringsbyrån har således inte i förväg detta överlämningsbevis som kan anföras mot mottagaren i händelse av någon dispyt.

63.

Jag anser likväl att denna skillnad inte har någon avgörande betydelse när det gäller delgivningsreglerna i förordning nr 2868/95.

64.

Enligt den nuvarande lydelsen av regel 61 och följande regler i förordningen framgår det nämligen inte klart att delgivning av ett beslut av harmoniseringsbyrån som innefattar en tidsgräns för överklagande endast kan ske per post, genom ett rekommenderat brev med mottagningsbevis. Alltså kan dessa regler förstås så att harmoniseringsbyrån, om den väljer att delge ett sådant beslut per post, ska göra det genom rekommenderat brev med mottagningsbevis. Det förefaller emellertid inte vara uteslutet att den också kan använda något av de andra delgivningssätten i regel 61.2 i nämnda förordning.

65.

Regel 66.1 i förordning nr 2868/95 kan visserligen läsas på rakt motsatt sätt. Enligt regelns ordalydelse följer att ”om adressatens adress inte kan fastställas eller någon delgivning enligt regel 62 inte har kunnat ske efter minst ett försök, skall delgivningen ske genom kungörelse”. Regeln skulle således kunna förstås så att ett beslut, som innefattar en tidsgräns för överklagande ska delges per post, alltså genom rekommenderat brev med mottagningsbevis och, om detta inte är möjligt, genom kungörelse.

66.

En sådan tolkning av delgivningsreglerna i förordning nr 2868/95 motsägs emellertid av regel 61.3 i densamma, i vilken det står att då adressaten har uppgett sitt telefaxnummer eller lämnat andra uppgifter för kommunikation på teknisk väg, ska byrån kunna välja vilket som helst av dessa sätt eller också kunna meddela sig med adressaten per post.

67.

Vad gäller förstainstansrätten har den klart tagit ställning i denna fråga i domen i de ovannämnda förenade målen Success-Marketing mot harmoniseringsbyrån – Chipita (PAN & CO), då den slog fast att harmoniseringsbyrån inte är skyldig att delge beslut som innefattar en tidsgräns för överklagande enbart per post, eftersom en sådan tolkning av regel 62.1 i förordning nr 2868/95 skulle innebära att de övriga metoder för delgivning som räknas upp i regel 61.2 i samma förordning skulle förlora sin ändamålsenliga verkan. ( 12 ) Av detta drog förstainstansrätten slutsatsen att sådana beslut också kan delges per telefax. ( 13 )

68.

Jag anser att den tolkningen kan godtas med avseende på den nuvarande ordalydelsen av delgivningsbestämmelserna i förordning nr 2868/95. Harmoniseringsbyrån kan således delge ett beslut som innefattar en tidsgräns för överklagande per post, i enlighet med regel 62 i den aktuella förordningen, eller genom personligt överlämnande, i enlighet med regel 63 i samma förordning, eller också genom deponering i en postbox i lokalerna eller slutligen per telefax och andra tekniska medel. Om det visar sig omöjligt att använda något av dessa delgivningssätt ska byrån utfärda en kungörelse.

69.

För den fråga som behandlas i detta mål ska därför hänsyn tas till att harmoniseringsbyrån vid delgivning per telefax inte heller har något dokument med samma bevisvärde som ett mottagningsbevis som kan anföras mot adressaten om en tvist angående mottagandet skulle uppstå. Därför skulle det strida mot delgivningssystemet i förordning nr 2868/95 att anse att en förmedling genom expressbefordran inte kan jämställas med en delgivning genom rekommenderat brev med mottagningsbevis, eftersom en sådan förmedling, till skillnad från bara ett telefax, i princip leder till att ett mottagningsbevis undertecknas, vilket i förekommande fall kan vidarebefordras till harmoniseringsbyrån.

70.

Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag att förstainstansrätten vid antagandet av det överklagade beslutet, enligt vilket delgivning genom expressbefordran inte förekommer bland delgivningssätten i regel 61.2 i förordning nr 2868/95 och är oriktig enligt regel 68 i förordningen, har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av dessa regler samt av regel 62.1 i samma förordning.

71.

Harmoniseringsbyrån anser att den felaktiga rättstillämpningen inte ska leda till att det överklagade beslutet upphävs. Enligt harmoniseringsbyrån ska klagandens talan om ogiltigförklaring avvisas, eftersom presumtionen i regel 62.3 i förordning nr 2868/95 inte är tillämplig när leveransen till adressaten bevisligen har skett inom tio dagar efter postandet av handlingen som expressbrev.

72.

Eftersom det angripna beslutet levererades till klaganden den 28 oktober 2005 har alltså den talan om ogiltigförklaring som lämnades in till förstainstansrättens kansli den lämnats in för sent, eftersom den väcktes efter det att fristen på två månader efter leveransdatumet, förlängd med tio dagar med hänsyn till avstånd, hade löpt ut.

73.

Min uppfattning angående den bedömningen är inte densamma. Liksom klaganden anser jag att presumtionen i regel 62.3 i förordning nr 2868/95 är tillämplig även när beviset på att leveransen skett inom tio dagar från postandet har lämnats in. Jag grundar min uppfattning på följande överväganden.

74.

Enligt fast rättspraxis svarar fristerna för att väcka talan mot kravet på rättssäkerhet och nödvändigheten av att undvika all form av diskriminering och godtycklig behandling i samband med rättskipningen. ( 14 ) Det är därför viktigt att dessa frister formuleras klart och tydligt, så att mottagaren av ett beslut vet precis från och med när och inom vilken tidsfrist han i förekommande fall kan överklaga det.

75.

Jag vill påminna om att regel 62.3 i förordning nr 2868/95 lyder på följande sätt:

”Då delgivning sker genom rekommenderat brev, oavsett om detta görs med mottagningsbevis eller inte, skall brevet betraktas ha levererats till adressaten på den tionde dagen efter postandet, såvida inte brevet [aldrig] har nått adressaten eller når denne på ett senare datum.”

76.

I bestämmelsen föreskrivs således uttryckligen att de enda två fallen i vilka den aktuella presumtionen inte gäller är om adressaten inte mottagit brevet eller om denne mottagit det mer än tio dagar efter postandet. ( 15 ) Enligt ordalydelsen i bestämmelsen ska presumtionen således gälla även då adressaten har tagit emot brevet inom tio dagar efter postandet. ( 16 )

77.

I motsats till förstainstansrättens ståndpunkt i det överklagade beslutet anser jag inte att regel 70 i förordning nr 2868/95 står i strid med den bedömningen. I regeln, enligt vilken den händelse som gör att tidsfristen börjar löpa ska vara mottagandet av det dokument som delges, då steget i förfarandet är en delgivning, föreskrivs nämligen uttryckligen att den ska tillämpas ”såvida inte annat anges”. Regel 62.3 i förordning nr 2868/95 utgör just ett sådant undantag. ( 17 )

78.

En tillämpning av presumtionen i denna sistnämnda bestämmelse, för det fall brevet tas emot inom tio dagar från postandet, kan visserligen förefalla ologisk med hänsyn till syftet med en delgivning genom rekommenderat brev med mottagningsbevis, vilket i princip är att med säkerhet fastställa datumet för kännedomen om det omtvistade beslutet och därmed också den dag då tidsfristen för väckande av talan börjar löpa. Med detta syfte i åtanke kan presumtionen om mottagande inom tio dagar från postandet endast gälla när datumet för mottagandet inte kan fastställas exakt, antingen därför att adressaten har avstått från att hämta ut det rekommenderade brev som skickats till honom eller därför att postkontoret inte har skickat tillbaka mottagningsbeviset till avsändaren.

79.

Såsom harmoniseringsbyrån också har hävdat skapas dessutom genom en tillämpning av presumtionen, för det fall brevet tas emot inom tio dagar från postandet, en skillnad i behandling mellan adressater som bor i närheten av harmoniseringsbyrån, som kan få brevet redan dagen efter postandet, och dem som befinner sig i mer avlägsna medlemsstater, för vilka befordran kan ta längre tid. Genom presumtionen har de förstnämnda mer tid på sig för att bestämma om de ska väcka talan om ogiltigförklaring eller inte samt förbereda denna.

80.

Jag anser emellertid att denna brist på logik och kränkning av likställdheten mellan adressaterna inte kan motivera att regel 62.3 i förordning nr 2868/95 tolkas på ett sätt som går emot bestämmelsens klara och tydliga lydelse. Vad beträffar tidsfrister för att väcka talan anser jag att man ska prioritera rättssäkerheten samt den rätt som mottagarna av ett beslut har att få exakt kännedom om den tidsfrist som står till deras förfogande.

81.

Jag vill dessutom påpeka att brevet från harmoniseringsbyrån, som hade bifogats kopian av det angripna beslutet i expressleveransen till klaganden den 28 oktober 2005, inte innehöll någon uppgift om den frist inom vilken talan kunde väckas mot beslutet och inte heller om när denna frist skulle börja löpa. ( 18 )

82.

Om harmoniseringsbyrån vill att presumtionen i regel 62.3 i förordning nr 2868/95 inte ska gälla när det har bevisats att överlämnandet har skett inom tio dagar efter postandet är det dess sak att begära att kommissionen ska ändra textens innehåll på det sättet. Förordning nr 2868/95 har såsom framgått ovan redan ändrats två gånger, år 2004 och år 2005.

83.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att delgivningen av det angripna beslutet ska fastställas till den tionde dagen efter dagen för postandet som expressbrev, alltså den 5 november 2005. Av detta följer att den frist på två månader och tio dagar som klaganden haft på sig för att väcka talan mot beslutet löpte ut den . Eftersom detta var en söndag förlängdes fristen till måndagen den , i enlighet med artikel 101.2 i förstainstansrättens rättegångsregler. Följaktligen kan talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet, vilken väcktes den dagen, tas upp till sakprövning.

84.

Jag föreslår således att domstolen ska upphäva det överklagade beslutet, återförvisa målet till förstainstansrätten för avgörande av talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet och förordna att beslut om rättegångskostnader ska meddelas senare. ( 19 )

85.

Även om det i andra hand antas att expressbefordran av ett beslut av harmoniseringsbyrån ska anses strida mot förordning nr 2868/95, anser jag att regel 68 i samma förordning inte gav förstainstansrätten skäl att avvisa talan om ogiltigförklaring därför att den väcktes för sent.

86.

Eftersom tolkningen av den regeln, som har lett till en sådan bedömning i det överklagade beslutet, direkt gäller längden på klagandens frist för att väcka talan och eftersom bestämmelserna om frister för att väcka talan enligt rättspraxis är tvingande rätt, ( 20 ) åligger det domstolen att ex officio kontrollera huruvida dessa frister har iakttagits. ( 21 )

87.

Såsom jag har hävdat tidigare framgår det av regel 62.3 i förordning nr 2868/95 att, när delgivningen av ett beslut av en överklagandenämnd vid harmoniseringsbyrån om avslag på en ansökan om registrering av ett gemenskapsvarumärke sker genom rekommenderat brev med mottagningsbevis, ska delgivningen betraktas ha skett på den tionde dagen efter postandet eller på leveransdagen om den infaller efter nämnda tiodagarsperiod.

88.

Av detta följer att om det angripna beslutet hade delgetts klaganden genom rekommenderat brev med mottagningsbevis den 28 oktober 2005, skulle den talan som klaganden framställde den ha kunnat tas upp till sakprövning.

89.

Harmoniseringsbyrån hade visserligen, såsom framgår av ovannämnda synpunkter och av domen i det ovannämnda målet Success-Marketing mot harmoniseringsbyrån – Chipita (PAN & CO), kunnat använda något av de andra delgivningssätten i regel 61.2 i förordning nr 2868/95, och i så fall skulle den omtvistade presumtionen inte ha gällt. Om harmoniseringsbyrån hade använt något av de andra delgivningssätten skulle klaganden emellertid med exakthet ha kunnat fastställa vilken dag tidsfristen för att väcka talan skulle börja löpa. ( 22 ) Så skulle inte vara fallet om domstolen finner att leverans som expressbrev strider mot reglerna och inte är något av de delgivningssätt som räknas upp i regel 61.2 i förordning nr 2868/95.

90.

I en sådan situation skulle det nämligen ha krävts att sökanden var övertygad om denna oriktighet och om att regel 68 i förordning nr 2868/95 var tillämplig. Jag anser dock inte att företaget kan anses ha skyldighet att veta att den delgivningsmetod som vanligtvis används av harmoniseringsbyrån var oriktig.

91.

Därför anser jag att en överträdelse, från harmoniseringsbyråns sida, av de regler som är tillämpliga på delgivning inte får innebära att klaganden fråntas den möjlighet till den mest fördelaktiga fristen för att väcka talan som denne skulle ha kommit i åtnjutande av om reglerna hade följts.

92.

Enligt tidigare nämnd rättspraxis är tidsfristerna för väckande av talan något som varken parterna eller domstolen kan råda över och de kan betraktas som bestämmelser som tillhör tvingande rätt. Harmoniseringsbyrån kan således inte genom en oriktig metod undvika de tidsfrister för väckande av talan som följer av bestämmelserna i förordning nr 2868/95 om delgivning av dess beslut.

93.

Eftersom regel 68 i förordning nr 2868/95 leder till att klagandens talan ska avvisas, anser jag att den regeln är rättsstridig och inte ska tillämpas. Detta innebär att om domstolen skulle finna att expressbefordran av det angripna beslutet inte överensstämmer med kraven i förordning nr 2868/95 ska denna befordran betraktas som verkningslös. Harmoniseringsbyrån skulle i så fall vara tvungen att delge det angripna beslutet genom en av de delgivningsmetoder som föreskrivs i regel 61.2 i förordningen.

94.

Denna bedömning förefaller desto mer riktig i förevarande mål, eftersom klaganden hade meddelat sitt telefaxnummer till harmoniseringsbyrån, vilket innebär att harmoniseringsbyrån kunde ha använt något av de delgivningssätt som uttryckligen föreskrivs i regel 61.2 i förordning nr 2868/95.

95.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska