Talan väckt den 23 februari 2006 – FLS Plast mot kommissionen

(mål T-64/06)

(2006/C 96/42)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: FLS Plast A/S (Köpenhamn, Danmark) (ombud: K. Lasok, QC, och advokaten M. Thill-Tayara)

Svarande: Europeiska gemenskapernas kommission

Sökanden yrkar att förstainstansrätten skall

Grunder och huvudargument

Genom det ifrågasatta beslutet fann kommissionen att sökanden hade åsidosatt artikel 81 EG genom att medverka i ett system av avtal och samordnade förfaranden inom sektorn för industrisäckar av plast, som har fått effekter i Belgien, Frankrike, Tyskland, Luxemburg, Nederländerna och Spanien, och som har bestått i fastställande av priser och gemensamma prisberäkningsmodeller, uppdelning av marknader och fördelning av försäljningskvoter, fördelning av kunder, avtal och order, avgivande av samordnade anbud som svar på vissa anbudsinfordringar och utbyte av särskild information. Sökandens överträdelse är knuten till ett annat företags, Trioplast Wittenheim SA (nedan kallat TW), agerande, vilket befanns ha medverkat i kartellen i fråga. Sökanden hade ägt andelar i TW och under huvuddelen av den period för vilken sökanden hållits ansvarig var TW dess helägda dotterbolag. TW ålades böter och sökanden hölls solidariskt betalningsansvarig för en del av böterna.

Utan att bestrida förekomsten och varaktigheten av kartellen eller dess tidigare dotterbolags medverkan däri, hävdar sökanden att kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid fastställandet av det bötesbelopp som sökanden har ålagts att betala. Sökanden framhåller att det är uppenbart att den del av de böter som TW ålagts att betala för vilken sökanden gjordes betalningsansvarig, är oproportionerlig i förhållande till den period under vilken sökanden ägde andelar i TW.

Sökanden hävdar vidare att det ifrågasatta beslutet åsidosätter icke-diskrimineringsprincipen och proportionalitetsprincipen genom att både sökanden och dess moderbolag hölls ansvariga för TW:s agerande, fastän kommissionen beslutade att inte rikta det ifrågasatta beslutet till mellanliggande holdingbolag och inte heller gjorde det utom i fråga om sökanden.

Sökanden hävdar också att den inte var medveten om TW:s rättsstridiga beteende, inte utövade något inflytande över dess ledning och inte heller utgjorde en del av det företag (TW) som deltagit i de överträdelser som avses i det ifrågasatta beslutet, varför det ifrågasatta beslutet är rättstridigt och skall ogiltigförklaras.

Alternativt yrkar sökanden att förstainstansrätten skall utöva sin obegränsade behörighet och sätta ned bötesbeloppet. I detta sammanhang framhåller sökanden att de böter som ålagts TW var alltför höga, eftersom tidigare praxis samt överträdelsens svårighetsgrad inte rättfärdigar grundbeloppets storlek. Vidare framhåller sökanden att kommissionen har gjort en felaktig bedömning av varaktigheten av TW:s överträdelse och underlåtit att beakta huruvida de böter som ålagts TW och sökanden är förenliga med regeln om ett tak vid 10 procent.

I fråga om de böter som ålagts sökanden, hävdar denna också att de är oproportionerligt höga med hänsyn till avsaknaden av avskräckande effekt, överträdelsens varaktighet och dess intensitet. Vidare gör sökanden gällande att kommissionen har gjort sig skyldig till ett fel genom att underlåta att minska sökandens ansvar i enlighet med meddelandet om samarbete, särskilt genom att underlåta att låta nedsättningen på 30 procent som medgivits TW inverka på sökandens ansvar och genom att vägra att medge sökanden en nedsättning. Slutligen åberopar sökanden ett åsidosättande av principen om ne bis in idem och principen enligt vilken sanktionsåtgärder skall stå i samband med de specifika omständigheterna för varje sökande. I detta sammanhang framhåller sökanden att fastän den var TW:s moderbolag under endast 35 procent av den period som den senare var involverad i kartellen, har den hållits ansvarig att betala 87,5 procent av TW:s böter.