1

I överklagandet, vilket ingetts enligt artikel 9 i bilaga I till domstolens stadga, har klaganden, Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen (ETF), yrkat att förstainstansrätten ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens personaldomstol (plenum) den 26 oktober 2006 i mål F-1/05, Landgren mot ETF (REGP 2006, s. I-A-1-123 och s. II-A-1-459) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogiltigförklarade personaldomstolen ETF:s beslut att säga upp Pia Landgrens tillsvidareanställning som tillfälligt anställd och anmodade parterna att söka nå en överenskommelse om skälig ekonomisk ersättning för den rättsstridiga uppsägningen av Pia Landgren, eller i annat fall ange vilka belopp som de yrkar eller medger.

2

Enligt artikel 11 första stycket i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade anställningsvillkoren) ska bestämmelserna i artiklarna 11–26 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) om tjänstemännens rättigheter och skyldigheter äga motsvarande tillämpning.

3

Artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”Alla beslut som fattas i det enskilda fallet i enlighet med dessa tjänsteföreskrifter skall omedelbart meddelas den berörda tjänstemannen skriftligt. Alla beslut som går en tjänsteman emot skall motiveras.”

4

I artikel 47 i anställningsvillkoren föreskrivs följande:

”Förutom vid dödsfall skall tillfälligt anställdas anställning upphöra i följande fall:

…

…”

5

Bakgrunden till tvisten och förfarandet i första instans beskrivs i punkterna 6–32 i den överklagade domen, där följande omständigheter framgår.

6

ETF anställde den 3 januari 1995 Pia Landgren, född den , som tillfälligt anställd i kategori C. Hon anställdes inledningsvis som visstidsanställd, vilket ändrades till en tillsvidareanställning från och med den .

7

Rapporten från Pia Landgrens provanställning av den 10 maj 1995 innehåller följande omdömen:

8

I den första utvecklingsrapporten, som upprättades den 13 maj 1997 för perioden 1995–1997, erhöll Pia Landgren det samlade omdömet ”3”, vilket betyder ”tillfredsställande” på en skala från 1 till 6, där det bästa är ”utmärkt” och det sämsta ”helt undermåligt”. Pia Landgren erhöll närmare bestämt omdömet ”gott” vad gäller ”Kompetens” och ”Uppträdande i tjänsten” och omdömet ”otillfredsställande” under rubriken ”Effektivitet”. Härvid angavs att sökanden hade brustit i uppmärksamhet och snabbhet när hon utfört sina arbetsuppgifter. Samtidigt som det överlag positiva omdömet underströks, uppmanades Pia Landgren att vara noggrannare och förbättra sitt ”politiska omdöme”.

9

I den andra utvecklingsrapporten, som upprättades den 17 juni 1998 för perioden 1997–1998, erhöll Pia Landgren omdömet ”2”, vilket betyder ”gott”. Betygssättaren konstaterade i sin övergripande kommentar att hon tydligt hade förbättrat sina prestationer men påpekade under rubriken ”Effektivitet” att det fortfarande fanns utrymme för förbättringar.

10

I den tredje utvecklingsrapporten, som upprättades den 17 januari 2000 för perioden 1999–2000, bekräftades det övergripande betyget ”2” och omdömet under samtliga rubriker blev även ”gott”. Pia Landgren uppmanades emellertid att förbättra sin organisering av arbetstiden. Samtidigt underströks Pia Landgrens kunskaper om ETF:s regler och verksamhet.

11

I den fjärde utvecklingsrapporten, som upprättades den 29 mars 2001 för perioden 2000–2001, gavs Pia Landgren det samlade omdömet ”3”. I rapporten berömdes Pia Landgren visserligen för sin kommunikationsförmåga, taktfullhet, artighet, stora kunskaper om ETF, flexibilitet och lojalitet gentemot sina överordnade, men hon kritiserades också för bristande kunskaper vad gäller datorer, och under rubriken ”Analysförmåga och omdöme” uppmanades hon att inte dra förhastade slutsatser, exempelvis när hon inte har full kännedom om ärendena, även om det medgavs att hon ofta hade kommit med goda förslag. Pia Landgren föreslogs slutligen gå en utbildning i att föra protokoll.

12

Pia Landgren var från och med januari 2002 till och med januari 2003 anställd vid ETF:s ledning, där hon arbetade som sekreterare och administrativ assistent, med särskilt ansvar för ledningsgruppens tjänsteresor och ledigheter.

13

H, som är biträdande direktör vid ETF, upprättade den 9 juli 2002 en intermediär utvecklingsrapport där denne angav att Pia Landgren inte motsvarade tjänstens krav. Denna slutsats grundades på konstaterade svagheter vad gäller förberedelser inför tjänsteresor och kalenderföring som berodde på bristande organisations- och uppföljningsförmåga, bristande datorkunskaper och otillräckliga kunskaper om ETF:s uppgifter och organisationsstruktur. I rapporten underströks emellertid Pia Landgrens positiva attityd och ansträngningar för att utföra sina mångsidiga uppgifter.

14

I slutet av år 2002 upprättade de två biträdande direktörerna H och P, i egenskap av utvärderande tjänstemän, ett förslag till utvecklingsrapport angående Pia Landgren för år 2002 enligt ett nytt system för utvärdering av prestationer som hade börjat tillämpas i januari 2002.

15

H bekräftade sin bedömning av den 9 juli 2002 och konstaterade att Pia Landgren hade brustit i tillförlitlighet och uppvisat allvarliga svagheter i de flesta aspekterna av sina arbetsuppgifter. Han underströk dock att Pia Landgren hade ansträngt sig för att utföra sina uppgifter. H förklarade att han hade förlorat tilltron till Pia Landgrens förmåga att utföra sina uppgifter väl och drog slutsatsen att hon inte längre kunde fortsätta med sina arbetsuppgifter.

16

P, å sin sida, ansåg att Pia Landgren hade utfört de flesta av sina särskilda arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt och till och med väl vad gäller vissa av dem. I det samlade omdömet anmärkte han emellertid mot vissa förseningar och brister i uppmärksamhet, vilket enligt hans mening delvis förklarades av Pia Landgrens alltför stora arbetsbörda.

17

Pia Landgren fick kommentera utvecklingsrapporten och bestred på vissa specifika punkter H:s kritik samt förklarade sig på andra punkter genom att medge att hennes tjänst var för krävande för henne. Pia Landgren uppmärksammade också ledningen på att vissa av hennes svårigheter kunde förklaras av att hon tillfälligt led av försämrat minne på grund av sitt hälsotillstånd och att det skulle få mycket negativa följder för henne om hon förlorade sitt arbete, med tanke på hennes ekonomiska situation, familjesituation och ålder. Hon begärde därför att ledningen skulle undersöka möjligheten att ge henne andra mindre krävande arbetsuppgifter vid samma direktorat eller vid någon annan avdelning.

18

Denna utvecklingsrapport fastställdes aldrig och infördes därför aldrig i Pia Landgrens personalakt.

19

Den 1 februari 2003 flyttades Pia Landgren tillsvidare till ETF:s avdelning för Östeuropa och Centralasien för att där arbeta halvtid som sekreterare för avdelningens chef S, biträdande chefen T och ETF:s samordnare. Pia Landgrens ansökan om att få arbeta halvtid, som direktören beviljade, avsåg perioden från den 1 februari till den och ingick i programmet förberedelse inför pensioneringen för anställda som har fyllt 55 år.

20

Utvecklingsrapporten för Pia Landgren av den 18 mars 2004 för år 2003 inkluderar följande avsnitt:

”Pia har uppnått de viktigaste mål som har uppställts för henne för år 2003. Vid en kontroll av de viktigaste indikatorerna framgår att hon har lyckats utföra sina arbetsuppgifter effektivt och inom fastställda tidsfrister.

Pia har visat förmåga att koncentrera sig på sitt arbete även när hon har varit tvungen att hantera flera uppgifter samtidigt. Hon har gjort betydande ansträngningar för att förbättra sitt minne.

Pia har förbättrat sina datorkunskaper.

Pia har goda och vänliga men samtidigt respektfulla relationer med sina kolleger och andra arbetskamrater.”

21

Sistnämnda rapport upprättades av T i egenskap av tillförordnad avdelningschef under S frånvaro på grund av sjukskrivning från och med november 2003 till och med mars 2004, och den viserades av R, i egenskap av direktör. Även om rapporten inte undertecknades av S, så omnämns denne i rapporten som utvärderande tjänsteman, tillsammans med T. Det är utrett att den ordinarie avdelningschefen inte delade T:s uppfattning och hade en tämligen negativ inställning till Pia Landgrens prestationer.

22

Pia Landgren ansåg därefter att det var nödvändigt att vid ett möte med S fråga om hon kunde fortsätta att arbeta halvtid. Avdelningschefen underrättade vid detta möte den 10 maj 2004 Pia Landgren om att hon önskade ta upp denna fråga med direktören R.

23

Pia Landgren fick den 17 maj 2004 träffa R som gav henne valet mellan att gå i ”tidig pension” eller bli uppsagd. R preciserade även att Pia Landgren, om hon sades upp, skulle ha rätt till arbetslöshetsersättning enligt artikel 28a i anställningsvillkoren fram till dess att hon uppnådde ordinarie lägsta pensionsålder, det vill säga 60 år.

24

Pia Landgren fick den 15 juni 2004 träffa R igen. Vid mötet deltog en medlare som ETF hade utsett. Under mötet förklarade R för Pia Landgren att hon var ”trevlig som privatperson men ineffektiv som sekreterare” och att hon av sistnämnda skäl skulle sägas upp.

25

Vid ett tredje möte den 25 juni 2004, där även andra ansvariga från ETF deltog, gav R Pia Landgren ett brev i vilket hon informerades om att hennes avtal om tillfällig anställning sades upp (nedan kallat uppsägningsbeslutet) med verkan från och med den .

26

Uppsägningsbeslutet har följande lydelse:

”Bästa Pia

I enlighet med artikel 47 i anställningsvillkoren och villkoren i ditt anställningsavtal och tilläggsavtalen, måste jag tyvärr meddela dig att din anställning som tillfälligt anställd vid ETF kommer att upphöra. Eftersom din uppsägningstid enligt tilläggsavtalet är sex månader, kommer din sista arbetsdag att vara den 31 december 2004.

Jag tackar dig för ditt arbete vid ETF och önskar dig största framgång i ditt fortsatta arbetsliv.”

27

En tid efter detta beslut omplacerades Pia Landgren till enheten för administration och centraliserade tjänster med verkan från och med den 1 juli 2004. På Pia Landgrens begäran tilläts hon att återigen arbeta heltid från och med denna dag.

28

Pia Landgren opererades i oktober 2004 och var sjukskriven i tre månader. Uppsägningen sköts upp under denna tid.

29

Den 27 september 2004 ingav Pia Landgren ett klagomål mot uppsägningsbeslutet med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

30

Myndigheten som är behörig att sluta anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten) avslog klagomålet genom beslut av den 19 januari 2005 och gjorde gällande att uppsägningen var berättigad på grund av att Pia Landgrens prestationer var otillfredsställande och otillräckliga och att myndigheten inte uppenbart hade missbrukat det stora utrymme för eget skön som den förfogar över när det gäller att bedöma vad som ligger i tjänstens intresse. Anställningsmyndigheten förklarade att den till och med hade varit noga med att beakta den tillfälligt anställdas intressen i enlighet med sin omsorgsplikt i sitt val av vilken dag som uppsägningen skulle träda i kraft.

31

Mot bakgrund av dessa omständigheter väckte Pia Landgren den 28 april 2005 talan dels om ogiltigförklaring av uppsägningsbeslutet, dels om ersättning för den ekonomiska och ideella skada hon hade lidit till följd av nämnda beslut.

32

Talan i första instans registrerades först vid förstainstansrättens kansli med målnummer T-180/05. Förstainstansrätten överlämnade genom beslut av den 15 december 2005 målet till personaldomstolen med tillämpning av artikel 3.3 i rådets beslut 2004/752/EG, Euratom av den om upprättande av Europeiska unionens personaldomstol (EUT L 333, s. 7). Talan registrerades vid personaldomstolens kansli med målnummer F-1/05.

33

Genom den överklagade domen ogiltigförklarade personaldomstolen uppsägningsbeslutet och anmodade parterna att söka nå en överenskommelse om skälig ekonomisk ersättning till Pia Landgren med anledning av att hon hade sagts upp på ett rättsstridigt sätt, eller att i annat fall underrätta personaldomstolen om vilka belopp som de yrkar eller medger inom tre månader från den dag då domen meddelades.

34

Parterna meddelade personaldomstolen att de inte hade lyckats nå en överenskommelse om skälig ekonomisk ersättning. ETF förklarade sig emellertid beredd att betala 39265,10 euro i skadestånd till Pia Landgren. Personaldomstolen fastställde därför genom beslut av den 22 maj 2007 preliminärt den ekonomiska ersättningen till 39000 euro i avvaktan på att målet slutligt avgörs.

35

Genom beslut av den 22 maj 2007 beslutade personaldomstolens ordförande med stöd av artikel 77 b och artikel 78 i förstainstansrättens rättegångsregler, vilka enligt artikel 3.4 i beslut 2004/752 i tillämpliga delar även ska gälla för personaldomstolen, att vilandeförklara förfarandet i mål F-1/05 i avvaktan på förstainstansrättens slutliga avgörande av målet. Personaldomstolens ordförande ansåg nämligen att det kunde vara avgörande för det slutliga avgörandet av målet huruvida Pia Landgren är totalt och permanent arbetsoförmögen. Denna fråga kräver att en åtgärd för bevisupptagning vidtas, såsom anlitande av medicinska experter, vilket med hänsyn till kostnaderna för ett sådant förfarande inte skulle stå i överensstämmelse med god rättskipning, så länge överklagandet av denna dom inte avgjorts.

36

Personaldomstolen undersökte inledningsvis, i punkterna 60–79 i den överklagade domen, ETF:s argument om att det inte finns någon rättslig skyldighet för den att motivera uppsägningsbeslutet.

37

Personaldomstolen erinrade härvid om att motiveringsskyldigheten enligt fast rättspraxis (domstolens dom av den 26 november 1981 i mål 195/80, Michel mot parlamentet, REG 1981, s. 2861, punkt 22, samt förstainstansrättens dom av den i mål T-1/90, Pérez-Mínguez Casariego mot kommissionen, REG 1991, s. II-143, punkt 73, av den i de förenade målen T-178/95 och T-179/95, Picciolo och Caló mot regionkommittén, REGP 1997, s. I-A-51 och s. II-155, punkt 33, av den i mål T-351/99, Brumter mot kommissionen, REGP 2001, s. I-A-165 och s. II-757, punkt 28, av den i mål T-11/03, Afari mot ECB, REGP 2004, s. I-A-65 och s. II-267, punkt 37, av den i mål T-281/01, Huygens mot kommissionen, REGP 2004, s. I-A-203 och s. II-903, punkt 105, och av den i mål T-171/05, Nijs mot revisionsrätten, REGP 2006, s. I-A-2-195 och s. II-A-2-999, punkt 36) är en av gemenskapsrättens grundläggande principer som det bara är tillåtet att avvika från av tvingande skäl och att denna princip, som har uppställts i artikel 253 EG och som återges i artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, ingår just i tjänstemännens rättigheter och skyldigheter, vilka det hänvisas till i artikel 11 i anställningsvillkoren.

38

Personaldomstolen angav emellertid att domstolen i sin dom av den 18 oktober 1977 i mål 25/68, Schertzer mot parlamentet (REG 1977, s. 1729, punkterna 38–40) fann att en tillsvidareanställning som tillfälligt anställd tar slut vid uppsägningstidens utgång enligt avtalet, i enlighet med artikel 47.2 i anställningsvillkoren. Personaldomstolen preciserade att domstolen således hade dragit slutsatsen att arbetsgivarens rätt att ensidigt säga upp avtalet uttryckligen framgår av sistnämnda bestämmelse. Arbetsgivaren har ett stort utrymme för eget skön när det gäller att utnyttja denna rätt, och denna rätt medges av den anställde vid anställningstillfället. Allt detta har sin grund i anställningsavtalet, och en uppsägning måste således inte motiveras. Personaldomstolen underströk att det enligt domstolen är på denna punkt som situationen för en tillfälligt anställd i grunden skiljer sig från situationen för en fast anställd tjänsteman, varför artikel 25 i tjänsteföreskrifterna inte kan tillämpas analogt, trots att artikel 11 i anställningsvillkoren innehåller en allmän hänvisning till artiklarna 11–26 i tjänsteföreskrifterna. Personaldomstolen tillade att denna tolkning har bekräftats av fast rättspraxis (domstolens dom av den i mål C-18/91 P, V mot parlamentet, REG 1992, s. I-3997, punkt 39, och förstainstansrättens dom av den , i mål T-45/90, Speybrouck mot parlamentet, REG 1992, s. II-33, punkt 90, av den i mål T-51/91, Hoyer mot kommissionen, REGP 1994, s. I-A-103 och s. II-341, punkt 27, av den i mål T-52/91, Smets mot kommissionen, REGP 1994, s. I-A-107 och s. II-353, punkt 24, av den i mål T-70/00, Hoyer mot kommissionen, REGP 2002, s. I-A-247 och s. II-1231, punkt 55, av den i mål T-175/03, Schmitt mot EAR, REGP 2004, s. I-A-211 och s. II-939, punkterna 57 och 58, av den i mål T-471/04, Karatzoglou mot EAR, REGP 2006, s. I-A-2-35 och s. II-A-2-157, punkterna 43 och 44, och av den i mål T-10/02, Girardot mot kommissionen, REGP 2006, s. I-A-2-129 och s. II-A-2-609).

39

Personaldomstolen ansåg emellertid att hänsyn måste tas till rättsutvecklingen vad gäller arbetstagares skydd mot uppsägningar och mot missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden och utvecklingen i gemenskapsdomstolarnas rättspraxis vad avser det formella kravet att beslut som går någon emot måste vara motiverade. Personaldomstolen fann därför att det skulle prövas huruvida det är tillåtet att låta bli att motivera ett ensidigt beslut att säga upp en tillfälligt anställds tillsvidareanställning.

40

Personaldomstolen angav för det första bland annat att det framgår av CES, UNICE:s och CEEP:s ramavtal om visstidsarbete, vilket genomförts genom rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 (EGT L 175, s. 43), att tillsvidareanställning är ”den generella formen av anställningsförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare” och att denna utmärks av anställningstrygghet. Domstolen har härvid understrukit att anställningstrygghet är en viktig del av skyddet för arbetstagare (domstolens dom av den i mål C-144/04, Mangold, REG 2005, s. I-9981, punkt 64, se även domstolens dom av den i mål C-212/04, Adeneler m.fl., REG 2006, s. I-6057, punkt 62). Personaldomstolen ansåg därför att det skulle strida mot tillsvidareanställningsavtalens själva natur att tillåta arbetsgivaren att utan att behöva motivera sitt beslut säga upp ett avtal om tillsvidareanställning, bara denne har uppfyllt kravet att iaktta föreskriven uppsägningstid, eftersom ett sådant avtal garanterar en viss anställningstrygghet och eftersom ett sådant förhållningssätt skulle innebära att skillnaden mellan denna typ av avtal och tidsbegränsade anställningsavtal urvattnades.

41

Personaldomstolen hänvisade för det andra till artikel 4 i ILO-konvention nr 158 om uppsägning av anställningsavtal på arbetsgivarens initiativ av den 22 juni 1982, i vilken det föreskrivs att ”[e]n arbetstagare... inte [får] sägas upp annat än om det finns ett giltigt skäl för uppsägning som beror av arbetstagarens duglighet eller uppförande eller som har sin grund i [de krav som verksamheten ställer] i företaget eller i förvaltningen”. Personaldomstolen hänvisade vidare till artikel 24 a i den europeiska sociala stadgan av den , i dess ändrade lydelse, som garanterar ”alla arbetstagares rätt att inte bli uppsagda utan giltigt skäl som har samband med deras duglighet eller uppförande eller som har sin grund i de krav som verksamheten ställer i företaget eller förvaltningen”. Personaldomstolen hänvisade även till artikel 30 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som antogs i Nice den (EGT C 364, s. 1), enligt vilken ”varje arbetstagare [har] rätt till skydd mot uppsägning utan saklig grund, i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis”. I artikel 41.2 tredje strecksatsen i denna stadga anges också mer allmänt att rätten till god förvaltning medför att ”förvaltningen är skyldig att motivera sina beslut”.

42

Personaldomstolen angav i detta hänseende att stadgans främsta syfte är att bekräfta ”de rättigheter som har sin grund särskilt i medlemsstaternas gemensamma författningstraditioner och internationella förpliktelser, Fördraget om Europeiska unionen och gemenskapsfördragen,... [Europakonventionen], gemenskapens och Europarådets sociala stadgor samt rättspraxis vid … domstol[en] och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna” (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 27 juni 2006 i mål C-540/03, parlamentet mot rådet, REG 2006, s. I-5769, punkt 38).

43

Personaldomstolen ansåg dessutom att Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission, genom att högtidligt tillkännage Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, med nödvändighet har velat ge denna stadga en särskild betydelse som måste beaktas vid tolkningen av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren.

44

Personaldomstolen angav att det inte finns något tvingande skäl för att förvägra personer som är tillfälligt anställda i anställningsvillkorens mening skydd mot oberättigade uppsägningar, särskilt om dessa har en tillsvidareanställning eller om de har en tidsbegränsad anställning och sägs upp före anställningstidens utgång. För att de berörda ska kunna garanteras ett tillräckligt skydd i detta avseende måste enligt personaldomstolen dels de berörda kunna säkert avgöra huruvida deras berättigade intressen har respekterats eller åsidosatts och avgöra om det finns skäl för dem att väcka talan, dels måste domstolen kunna göra sin prövning, vilket tillsammans leder till en motiveringsskyldighet för den berörda myndigheten.

45

Personaldomstolen underströk slutligen att den omständigheten att den behöriga myndigheten har en motiveringsskyldighet inte innebär någon förändring för myndighetens stora utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller uppsägningar och att gemenskapsdomstolarnas prövning således är inskränkt till att kontrollera att det inte är fråga om en uppenbart oriktig bedömning eller maktmissbruk (förstainstansrättens dom av den 11 februari 1999 i mål T-79/98, Carrasco Benítez mot EMEA, REGP s. I-A-29 och s. II-127, punkt 55, av den i mål T-223/99, Dejaiffe mot harmoniseringsbyrån, REGP 2000, s. I-A-277 och s. II-1267, punkt 53, och av den i mål T-7/01, Pyres mot kommissionen, REGP 2003, s. I-A-37 och s. II-239, punkterna 50 och 51). Personaldomstolen konstaterade även att artikel 47 i anställningsvillkoren inte utgör något hinder för att ta sådana hänsyn som anges ovan, eftersom det inom ramen för bestämmelserna i punkt c i i denna artikel endast fastställs att en uppsägning måste föregås av en viss uppsägningstid och hur lång denna ska vara, utan att frågan om skälet för uppsägning berörs.

46

Personaldomstolen undersökte för det andra, i punkterna 77–81 i den överklagade domen, huruvida motiveringsskyldigheten hade iakttagits i förevarande fall. Personaldomstolen påpekade att det när en tillfälligt anställd med tillsvidareanställning sägs upp är särskilt viktigt att skälen till detta beslut rent allmänt är klart uttalade i skrift, helst i det aktuella beslutet självt. Den ansåg emellertid att skyldigheten att ange skälen till uppsägningen även kan anses ha iakttagits om den berörde på ett korrekt sätt har informerats om skälen vid möten med sina överordnade och om anställningsmyndigheten fattar sitt beslut kort tid efter dessa möten. Personaldomstolen tillade att anställningsmyndigheten även i förekommande fall kan komplettera motiveringen när den svarar på ett klagomål från den berörde.

47

Personaldomstolen påpekade att Pia Landgren i förevarande fall vid möten med R den 15 och den 25 juni 2004 hade informerats om att arbetsgivaren hade för avsikt att säga upp hennes anställning som tillfälligt anställd på grund av hennes bristande arbetsinsats och att anställningsmyndigheten utvecklade sina skäl i sitt svar på Pia Landgrens klagomål. Pia Landgren gavs därmed möjlighet att avgöra om uppsägningsbeslutet var välgrundat och besluta om hon hade skäl att väcka talan vid personaldomstolen. Personaldomstolen fann således att talan inte kunde bifallas med stöd av delgrunden om åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

48

Därefter undersökte personaldomstolen, i punkterna 82–95 i den överklagade domen, huruvida skälen till uppsägningsbeslutet var välgrundade.

49

Personaldomstolen konstaterade härvid inledningsvis att ETF som enda skäl för uppsägningen hade åberopat Pia Landgrens ”allmänt” bristande arbetsinsats, vilken framgår av ett antal negativa utvecklingsrapporter eller kritik mot hennes prestationer i arbetet.

50

Därefter angav personaldomstolen att det, även om Pia Landgren ofta har fått kritik för bristande uppmärksamhet, noggrannhet och snabbhet i sitt arbete under hela sin arbetsperiod, framgick av olika provtjänstgörings- och utvecklingsrapporter att hon, tvärtemot vad ETF påstått, övervägande fått omdömena ”tillfredsställande” eller till och med ”bra” (för perioden 1997–2000 och för år 2003).

51

Personaldomstolen påpekade vidare att mycket negativa omdömen hade förekommit, särskilt från två personer, nämligen biträdande direktören H, för vilken Pia Landgren var sekreterare under perioden januari 2002 till januari 2003 och avdelningschefen S, som Pia Landgren också var sekreterare åt under perioden mellan den 1 februari 2003 och den .

52

Personaldomstolen konstaterade dock att förslaget till utvecklingsrapport för år 2002 aldrig hade fastställts och att omdömet från den andre biträdande direktören, P, som Pia Landgren också arbetade åt under samma period, var betydligt mindre kritisk. P ansåg att Pia Landgrens arbete var tillfredsställande eller till och med bra, även om han anmärkte på en del brister som han delvis tillskrev Pia Landgrens alltför stora arbetsbörda.

53

Personaldomstolen ansåg vidare att utvecklingsrapporten för år 2003, som upprättats den 18 mars 2004 av T, som Pia Landgren också arbetade åt, och som undertecknades av R den , det vill säga två månader innan denne träffade Pia Landgren och meddelade att han avsåg att säga upp hennes anställning, var särskilt positiv för Pia Landgren. Personaldomstolen påpekade särskilt att Pia Landgren enligt denna rapport ”[hade] uppnått de viktigaste mål som … uppställts för henne för år 2003... [hade] lyckats utföra sina arbetsuppgifter effektivt och inom fastställda tidsfrister... [hade] visat förmåga att koncentrera sig på sitt arbete även när hon... varit tvungen att hantera flera uppgifter samtidigt... [hade] gjort betydande ansträngningar för att förbättra sitt minne … [hade] förbättrat sina datorkunskaper... [hade] goda och vänliga men samtidigt respektfulla relationer med sina kolleger och andra arbetskamrater”.

54

Personaldomstolen konstaterade även att det inte fanns något i handlingarna i målet som tydde på att Pia Landgrens arbetsprestationer kraftigt hade försämrats från det att T upprättade hennes senaste utvecklingsrapport i mars 2004, i vilken hon berömde Pia Landgren för att hon utfört sitt arbete effektivt och inom föreskrivna tidsfrister, till det att uppsägningsbeslutet antogs mindre än tre månader senare.

55

Personaldomstolen fann följaktligen att uppsägningsbeslutet grundade sig på en uppenbart oriktig bedömning och skulle ogiltigförklaras.

56

Personaldomstolen fann slutligen att den, eftersom Pia Landgren hade förklarat att hennes hälsa allvarligt hade försämrats och att hon inte längre fysiskt skulle vara i stånd att arbeta vid ETF, för att bevaka hennes intresse av att domen om ogiltigförklaring får full verkan måste utnyttja sin fulla prövningsrätt, vilken tillkommer personaldomstolen i tvister av ekonomisk art, genom att uppmana ETF att finna en skälig lösning som på ett lämpligt sätt skyddar Pia Landgrens rättigheter (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 6 juli 1993 i mål C-242/90 P, kommissionen mot Albani m.fl., REG 1993, s. I-3839, punkt 13, och förstainstansrättens dom av den i mål T-10/02, Girardot mot kommissionen, REGP 2004, s. I-A-109 och s. II-483, punkt 89).

57

Personaldomstolen anmodade därför parterna att i första hand försöka komma överens om en lämplig ekonomisk ersättning till Pia Landgren med anledning av att hon har sagts upp på ett rättsstridigt sätt och därefter underrätta personaldomstolen om vilket belopp de har kommit överens om, eller att i annat fall ange vilka belopp som de yrkar eller medger inom tre månader från dagen då den överklagade domen meddelades.

58

ETF har överklagat personaldomstolens dom genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 22 december 2006.

59

Den 26 mars 2007 ansökte kommissionen om att få intervenera i målet. Genom beslut av den biföll ordföranden på avdelningen för överklaganden kommissionens begäran att intervenera till stöd för ETF:s yrkanden.

60

Pia Landgren inkom med sitt svaromål den 16 april 2007.

61

Genom skrivelse av den 4 juni 2007 ansökte ETF om tillstånd att få inkomma med en replik, trots att tidsfristen för en sådan begäran löpte ut den , med åberopande av force majeure. Ordföranden på avdelningen för överklaganden avslog denna ansökan i beslut av den .

62

Kommissionen lämnade in sin interventionsinlaga den 6 juni 2007. ETF och Pia Landgren inkom med sina respektive yttranden över denna inlaga den 19 juli respektive den .

63

Förstainstansrätten (avdelningen för överklaganden) konstaterade, på grundval av referentens rapport, att parterna inte hade framställt någon begäran om att det skulle hållas muntlig förhandling inom en månad från delgivningen av underrättelsen om att det skriftliga förfarandet hade avslutats, och den beslutade därför att avgöra målet utan muntlig förhandling i enlighet med artikel 146 i rättegångsreglerna.

64

ETF har yrkat att förstainstansrätten ska

65

Pia Landgren har yrkat att förstainstansrätten ska

66

Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten ska

67

Pia Landgren har hävdat att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning i någon del, eftersom ETF delar rättens uppfattning i den överklagade domen. Pia Landgren har härvid hänvisat till domstolens dom av den 8 januari 2002 i mål C-248/99 P, Frankrike mot Monsanto och kommissionen (REG 2002, s. I-1, punkt 31), där domstolen fann att den omständigheten att en överklagande part delar rättens uppfattning i den överklagade domen utgör hinder mot att uppta målet till prövning.

68

Att ETF delar rättens uppfattning i den överklagade domen framgår av skrivelsen från ETF:s företrädare av den 10 november 2006, vilken utgör en ensidig rättshandling varigenom ETF underkastar sig den överklagade domen och avstår från att nyttja möjligheterna att överklaga nämnda dom.

69

Pia Landgren anser nämligen att ETF, om den hade haft för avsikt att överklaga domen, skulle ha avstått från att ge ett förslag om verkställande av denna före överklagandet och sin begäran om att förfarandet vid personaldomstolen skulle vilandeförklaras på denna grund.

70

ETF uppmanade tvärtom, utan att förbehålla sig rätten till ett eventuellt överklagande, Pia Landgren att lämna ett anbud för att nå en överenskommelse om ersättning eller att, i annat fall, underrätta personaldomstolen om vilka belopp som hon yrkar eller medger. Genom en sådan överenskommelse eller sådana yrkanden avgörs tvisten slutligt och det är därefter inte möjligt att väcka talan mot domen, eftersom ersättningsskyldigheten inte längre följer av den överklagade domen utan av nämnda överenskommelse eller yrkanden.

71

ETF angav i skrivelse av den 10 november 2006 att den hoppades att parterna skulle kunna enas. Pia Landgren har härvid påpekat att om ETF hade haft för avsikt att överklaga domen skulle det inte ha haft någon betydelse att parterna nådde en överenskommelse vilken oundvikligen skulle ifrågasättas i och med överklagandet.

72

Pia Landgren anser att detta styrks av ETF:s uppmaning till henne att lämna ett förslag så fort som möjligt, så att ersättningen kan tas upp i 2006 års budget. ETF hade således enligt Pia Landgren verkligen för avsikt att verkställa den överklagade domen, eftersom det i annat fall inte hade spelat någon roll huruvida betalningen tas upp i budgeten för år 2006 eller för år 2007.

73

ETF har genom att den i skrivelse av den 5 december 2006 förbehöll sig rätten att väcka talan mot den överklagade domen och därefter, den , dra tillbaka sitt förslag om ersättning som den gjorde i skrivelsen av den , samt genom förevarande överklagande åsidosatt rättssäkerhetsprincipen. Detta särskilt som ersättningsförslaget av den hade godtagits.

74

Pia Landgren har vidare hävdat att även om man inte skulle anse att skrivelsen av den 10 november 2006 visar att ETF har nöjdförklarat sig vad avser den överklagade domen, så har de tydliga samstämmiga och ovillkorliga försäkringar som ETF:s företrädare har lämnat skapat berättigade förväntningar hos henne om ett snabbt och slutligt verkställande av domen. ETF har, genom att i skrivelse av den förbehålla sig rätten att väcka talan mot den överklagade domen, för det första genom att den dra tillbaka sitt ersättningsförslag i skrivelsen av den och därefter genom förevarande överklagande, åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar. Dessutom kan en sådan ändrad ståndpunkt ”ge upphov till tvivel”, såvitt avser ETF:s personliga och faktiska intresse av utgången av tvisten. Detta bekräftas av kommissionens interventionsansökan, av vilken det framgår att det eftersträvade målet i praktiken består i vilka verkningar den överklagade domen har på den praxis som har fastslagits i rättspraxis, nämligen att uppsägning av tillfälligt anställda inte behöver motiveras.

75

ETF och kommissionen anser att detta argument saknar grund.

76

Oberoende av prövningen av huruvida begreppet samtycke är tillämpligt inom ramen för en talan om ogiltigförklaring mot ett beslut som en gemenskapsinstitution har antagit, erinrar förstainstansrätten om att det följer av artikel 233 EG att den institution som antagit den ogiltigförklarade rättsakten ska vidta de åtgärder som behövs för att följa domen.

77

I förevarande fall uppmanade personaldomstolen ETF att finna en skälig lösning som skyddar Pia Landgrens rättigheter på ett lämpligt sätt. I punkt 2 i domslutet i den överklagade domen fastställde personaldomstolen att parterna inom en frist på tre månader från och med den dag då domen meddelades skulle inkomma med uppgift till personaldomstolen om det belopp som de överenskommit ska utgå i ersättning med anledning av det rättsstridiga beslutet om uppsägning eller, om de inte kunde komma överens, ange vilka belopp som de yrkar eller medger.

78

Slutligen ska personaldomstolens domar i enlighet med artikel 244 EG vara verkställbara enligt artikel 256 EG.

79

Härav följer, med hänsyn till domslutet i den överklagade domen mot bakgrund av domskälen, särskilt punkt 93 i domen, att ETF var skyldig att vända sig till Pia Landgren för att försöka komma överens om den ekonomiska ersättning som det genom nämnda dom har slagits fast att hon skulle erhålla. Pia Landgren påpekade dessutom själv, i en skrivelse av den 22 november 2006, att ”det är [ETF] som ska ge henne ett ersättningsförslag på grundval av vilket hon kan yttra sig, i synnerhet som det är uppenbart att det ankommer på den svarande institutionen att verkställa en dom om ogiltigförklaring”.

80

Ett överklagande till förstainstansrätten ska i enlighet med artikel 12 i bilaga I till domstolens stadga inte hindra verkställighet. Den omständigheten att ETF har vänt sig till Pia Landgren för att verkställa personaldomstolens dom innebär följaktligen inte att den har avstått från att överklaga. Under alla omständigheter kan ett avstående från att väcka talan, i den mån det medför en förlorad rättighet, endast medföra att ett överklagande inte kan tas upp till sakprövning för det fall att det klart och ovillkorligen kan konstateras att parten har avstått från att överklaga.

81

Så är uppenbarligen inte fallet här. ETF har inte på något sätt gjort ett sådant avstående i skrivelsen av den 10 november 2006. ETF angav snarare uttryckligen i skrivelsen av den , som den skickade som reaktion på Pia Landgrens svar av den , att den ”dock, oberoende av detta förslag, förbehåller sig rätten att överklaga [personaldomstolens] dom av den ”.

82

Det saknar härvid betydelse att ETF angav att den hoppades uppnå en överenskommelse med Pia Landgren. Detta visar endast att ETF hade för avsikt att verkställa personaldomstolens dom på ett godtagbart sätt. Med hänsyn till att ett överklagande inte ska hindra verkställighet utgör inte heller ETF:s önskemål att ersättningen till Pia Landgren skulle utbetalas från 2006 års budget nödvändigtvis att ETF inte hade för avsikt att överklaga, eller att den, a fortiori, formellt sett har avstått från att överklaga.

83

Pia Landgren kan av samma skäl inte klandra ETF för att ha åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar. Det ska nämligen erinras om att varje enskild person enligt fast rättspraxis har rätt att åberopa denna princip om han befinner sig i en situation av vilken det framgår att gemenskapsadministrationen, genom att ge tydliga försäkringar, har väckt berättigade förväntningar. De försäkringar som har getts måste dessutom ha stöd i tillämpliga bestämmelser (se domstolens dom av den 18 juli 2007 i mål C-213/06 P, EAR mot Karatzoglou, REG 2007, s. I-6733, punkt 33 och där angiven rättspraxis). Även om det antogs att kraven enligt principen om skydd för berättigade förväntningar, vilken är tillämplig på förvaltningsverksamhet, kan göras gällande mot ETF, i egenskap av part i tvisten, är det tillräckligt att påpeka att det framgår av vad som angetts ovan att ETF inte har gett några tydliga försäkringar till Pia Landgren avseende en eventuell slutlig lösning på tvisten.

84

Denna invändning om rättegångshinder ska således ogillas.

85

Pia Landgren har gjort gällande att ETF:s yrkanden som syftar till att förstainstansrätten ska finna att uppsägningsbeslutet är lagenligt och att det inte finns någon rättslig grund för den ersättningsskyldighet som personaldomstolen har ålagt ETF inte kan tas upp till sakprövning. Dessa yrkanden uppfyller inte kraven i artikel 139 i rättegångsreglerna, eftersom de inte motsvarar ETF:s yrkanden vid personaldomstolen. Yrkandena kan inte heller tolkas så, att förstainstansrätten ska bifalla ETF:s yrkanden i första instans. ETF har nämligen framställt yrkandena enbart i syfte att den överklagade domen ska upphävas och inte för att förstainstansrätten ska pröva målet.

86

Pia Landgren har vidare påpekat att förstainstansrätten inte är behörig att ”avgöra målet”. Pia Landgren har av vad som framgår ovan dragit slutsatsen att överklagandet endast ska anses avse att den överklagade domen upphävs och inte ett ifrågasättande av hennes situation. Det är således tvivelaktigt att ETF har något personligt och faktiskt intresse av att få saken prövad och överklagandet ska därför ogillas i sin helhet.

87

Liksom Pia Landgren har gjort gällande, är den domstol som prövar överklagandet, liksom den domstol som prövar målet i första instans, inte behörig att göra allmänna utlåtanden som går utanför föremålet för talan. ETF:s yrkanden att förstainstansrätten ska fastställa att uppsägningsbeslutet är lagenligt, och att det inte finns någon rättslig grund för den ersättningsskyldighet som personaldomstolen har ålagt ETF, kan således inte tas upp till sakprövning, vilket inte heller har bestritts av ETF.

88

Även om det antogs att ETF genom sina yrkanden har uttryckt en önskan att förstainstansrätten slutligt ska avgöra målet, ska det konstateras att förstainstansrätten under alla omständigheter, i enlighet med artikel 13 i bilaga I till domstolens stadga, om överklagandet är välgrundat ska upphäva personaldomstolens avgörande och själv avgöra ärendet. Om ärendet inte är färdigt för avgörande ska den dock återförvisa det till personaldomstolen för avgörande. Frågan huruvida ETF har yrkat att förstainstansrätten själv ska avgöra målet saknar således betydelse.

89

Kommissionen har hävdat att personaldomstolen borde ha avvisat Pia Landgrens talan i första instans.

90

Kommissionen anser nämligen att, eftersom anställningsavtalet mellan Pia Landgren och ETF inkluderade en möjlighet för institutionen eller den anställde att säga upp avtalet på de villkor som anges i artiklarna 47–50 i anställningsvillkoren, väcktes talan mot ETF:s uppsägningsbeslut med stöd av artikel 47 i anställningsvillkoren, och i enlighet med bestämmelserna i avtalet, för sent.

91

Kommissionen har anfört att domstolen i sin dom av den 14 september 2006 i mål C-417/05 P, kommissionen mot Fernández Gómez (REG 2006, s. I-8481), upphävde den dom som förstainstansrätten hade meddelat i första instans och avvisade den talan som väckts av en tillfälligt anställd mot kommissionens beslut att inte förlänga dennes anställningsavtal. Domstolen fann att det framgick av anställningsavtalet att det inte kunde förlängas. Domstolen erinrade om att det endast är anställningsavtalet som kan medföra rättsverkningar för de personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna. Därefter konstaterade domstolen att den tillfälligt anställde inte hade invänt mot anställningsavtalet inom den i tjänsteföreskrifterna föreskrivna fristen och att dennes talan mot ett beslut som hade fattats i enlighet med de uttryckliga bestämmelserna i detta avtal inte kunde tas upp till sakprövning. Ett motsvarande resonemang bör tillämpas i förevarande fall.

92

Kommissionen har vidare medgett att den, i enlighet med artikel 40 i domstolens stadga och rättspraxis, i egenskap av intervenient i målet inte kan framställa några invändningar om rättegångshinder avseende talan i första instans, eftersom ETF inte har framställt några sådana yrkanden vare sig vid personaldomstolen eller i överklagandet.

93

Eftersom det är fråga om ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas var personaldomstolen dock skyldig att pröva denna fråga ex officio (domstolens dom av den 24 mars 1993 i mål C-313/90, CIRFS m.fl. mot kommissionen, REG 1993, s. I-1125, punkterna 28 och 29, svensk specialutgåva, volym 14, s. I-83, och förstainstansrättens dom av den i mål T-193/02, Piau mot kommissionen, REG 2005, s. II-209, punkterna 36 och 37).

94

Det saknar härvid betydelse huruvida en ex officio-prövning av huruvida ett rättegångshinder föreligger görs vid överklagandet. För det första skulle förstainstansrätten, om den inte själv kunde konstatera ett rättegångshinder, föranledas att avgöra en tvist som i själva verket inte kan tas upp till sakprövning. För det andra utgör frågan huruvida talan i första instans kunde tas upp till sakprövning en rättsfråga som därmed ska prövas ex officio av förstainstansrätten i ett mål om överklagande.

95

ETF har i sitt yttrande avseende kommissionens interventionsinlaga anslutit sig till dess ståndpunkt och anser att talan i första instans inte kunde upptas till sakprövning, eftersom den väcktes för sent. ETF har vidare påpekat att kommissionen kan åberopa denna grund avseende tvingande rätt vid överklagandet trots att ETF inte har yrkat att överklagandet ska avvisas.

96

Pia Landgren har hävdat att kommissionens invändning, att talan i första instans borde ha avvisats, inte kan tas upp till sakprövning, eftersom detta inte åberopats av klaganden och inte heller yrkats i första instans.

97

Pia Landgren har i andra hand gjort gällande att invändningen att talan i första instans inte kunde tas upp till sakprövning saknar grund.

98

Kommissionen har påstått att personaldomstolen skulle ha gjort en ex officio-prövning av huruvida talan i första instans kunde tas upp till sakprövning. Enligt kommissionen gav nämligen uppsägningsbeslutet inte upphov till några självständiga rättsverkningar utöver anställningsavtalet, i vilket det föreskrevs att anställningen kunde sägas upp på de villkor som anges i artikel 47 i anställningsvillkoren. Uppsägningsbeslutet var just en uppsägning av anställningsavtalet på dessa villkor. Talan i första instans väcktes således för sent.

99

Det är inte nödvändigt att ta ställning till huruvida denna invändning, som inte har åberopats av ETF och som inte heller behandlades i första instans, kan tas upp till sakprövning. Invändningen ska nämligen under alla omständigheter ogillas (domstolens dom av den 26 februari 2002 i mål C-23/00 P, rådet mot Boehringer, REG 2002, s. I-1873, punkt 52).

100

Omständigheterna i förevarande mål skiljer sig nämligen betydligt från dem som gav upphov till domen i det ovan i punkt 91 nämnda målet kommissionen mot Fernández Gómez.

101

I den domen fann domstolen att tillsättningsmyndighetens avslag på en begäran om förlängning av en tillfälligt anställds tidsbegränsade anställningsavtal inte utgjorde en rättsakt som gick den sökande emot, eftersom det i villkoren i anställningsavtalet, såsom de hade förtydligats i ett följebrev till sökanden, föreskrevs att anställningsavtalet inte kunde förlängas. Domstolen ansåg att tillsättningsmyndighetens avslag, i förhållande till avtalsbestämmelserna, inte innehöll några nya uppgifter om vilken dag anställningsavtalet skulle löpa ut eller rörande frågan om en förlängning av avtalet och inte kunde ge upphov till en ny tidsfrist för att väcka talan.

102

I förevarande fall slöts ett anställningsavtal med Pia Landgren för en tillsvidareanställning som tillfälligt anställd, i vilket det föreskrevs att avtalet kunde sägas upp av institutionen eller den anställde på de villkor som anges i artiklarna 47–50 i anställningsvillkoren. Utan uppsägningsbeslutet skulle anställningsavtalet således inte ha löpt ut och Pia Landgren skulle ha haft en fortsatt anställning vid ETF. Det kan således inte rimligen hävdas att uppsägningsbeslutet av Pia Landgren inte går henne emot, eftersom det är detta beslut som har förändrat hennes rättsliga situation, och detta på ett tydligt sätt, genom att hennes anställning därigenom sagts upp.

103

ETF har genom denna grund klandrat personaldomstolen för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att ett uppsägningsbeslut som antagits i enlighet med artikel 47 c i i anställningsvillkoren av en tillfälligt anställd med tillsvidareanställning ska vara motiverat.

104

Pia Landgren har gjort gällande att grunden som avser att personaldomstolen har felbedömt omfattningen av motiveringsskyldigheten är verkningslös, eftersom den rör skäl i den överklagade domen som är överflödiga.

105

Att skälen avseende motiveringsskyldigheten vad gäller uppsägningsbeslut av tillfälligt anställda med tillsvidareanställning är överflödiga följer av att personaldomstolen för det första fann att talan inte kunde bifallas med stöd av grunden om åsidosättande av motiveringsskyldigheten som åberopades i första instans, och för det andra ogiltigförklarade uppsägningsbeslutet, eftersom den ansåg att det var grundat på en uppenbart oriktig bedömning. De skäl som är hänförliga till motiveringsskyldigheten är således ”irrelevanta för domskälen i den överklagade domen”.

106

ETF och kommissionen har bestritt denna bedömning och anser att personaldomstolens resonemang avseende skyldigheten att motivera uppsägningsbeslutet har påverkat prövningen av huruvida uppsägningsbeslutet är välgrundat.

107

ETF och kommissionen har i huvudsak anfört att personaldomstolen, med hänsyn till att det inte förelåg någon skyldighet att motivera uppsägningsbeslutet, varken kunde eller borde ha prövat huruvida beslutet materiellt sett var lagenligt.

108

Förstainstansrätten erinrar härvid om att motiveringsskyldigheten enligt fast rättspraxis syftar dels till att ge den som berörs tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det är behäftat med ett fel som gör att dess giltighet kan ifrågasättas, dels till att göra det möjligt för domstolen att pröva beslutets lagenlighet (se domen i det ovan i punkt 37 nämnda målet Michel mot parlamentet, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

109

Ett beslut som helt saknar motivering, både när man ser till det materiella beslutet, övriga handlingar av vikt och det sammanhang i vilket beslutet antogs, och som därmed kan ge ledning, kan nämligen inte bli föremål för någon domstolsprövning av beslutets materiella lagenlighet, och detta oavsett omfattningen av prövningen. Om det inte förelåg en skyldighet för den som antar ett beslut att redogöra för skälen till detta beslut, skulle domstolen inte ha någon möjlighet att, i förekommande fall, kontrollera den materiella lagenligheten av rättsakter som den har att pröva, och detta skulle även innebära att domstolsskyddet för enskildas rättigheter äventyras och att de enskilda härvid blir helt beroende av den skönsmässiga bedömning som den som antar beslutet gör. Kravet på att en institution ska motivera sina beslut hör således samman med behörigheten för domstolen att pröva huruvida skälen för sådana beslut är välgrundade, vilket, inom en rättslig gemenskap, måste säkerställas på jämförbara villkor för samtliga enskilda som utövar sin rätt till domstolsskydd.

110

ETF och kommissionen har gjort gällande att förstainstansrätten ska fastställa att anställningsmyndigheten inte har någon som helst skyldighet att motivera ett beslut om uppsägning av tillfälligt anställda med tillsvidareanställning, eftersom myndigheten i ett sådant fall endast har att följa villkoren för uppsägningstid, som anges i artikel 47 c i i anställningsvillkoren, och det inte har bestritts att nämnda villkor har efterlevts. Om förstainstansrätten dömde i enlighet med ovanstående, skulle detta kunna påverka omfattningen av rättens behörighet att pröva sådana beslut, och således lagenligheten av personaldomstolens prövning av huruvida en uppenbart oriktig bedömning har skett, vilken medförde att uppsägningsbeslutet ogiltigförklarades.

111

Förevarande grund kan således inte omedelbart lämnas utan avseende. Förstainstansrätten ska följaktligen pröva huruvida den är välgrundad.

112

Förevarande grund består av tre delar. Under den första delgrunden har klaganden gjort gällande att artikel 47 i anställningsvillkoren, såsom den har tolkats i rättspraxis, har åsidosatts. Under den andra delgrunden har klaganden anfört att det felaktigt har hänvisats till avtal och överenskommelser som inte ska tillämpas mellan institutionerna och deras personal. Slutligen har klaganden hävdat att det föreligger en motsägelse mellan det formella kravet på motivering och det lagenliga intresset att på andra sätt få kännedom om skälen för uppsägningsbeslutet.

113

ETF har påpekat att enligt artikel 47 c i i anställningsvillkoren ska tillfälligt anställdas anställning, i fall då anställningsavtalet gäller tills vidare upphöra vid utgången av den uppsägningstid som anges i avtalet, varvid uppsägningstiden inte får vara kortare än en månad för varje fullgjort tjänsteår, dock minst tre månader och högst tio månader.

114

Följaktligen är arbetsgivarens enda skyldighet vid uppsägning av ett anställningsavtal som gäller tills vidare att iaktta den uppsägningstid som anges i avtalet, under förutsättning att uppsägningstiden uppfyller villkoren i artikel 47 c i i anställningsvillkoren.

115

ETF har i detta avseende åberopat domarna i de ovan i punkt 38 nämnda målen Schertzer mot parlamentet och Speybrouck mot parlamentet, av vilka det framgår att ett uppsägningsbeslut av en tillfälligt anställd inte behöver motiveras. Till skillnad från fast anställda tjänstemän vars anställningstrygghet garanteras enligt tjänsteföreskrifterna, gäller särskilda bestämmelser för tillfälligt anställda som grundas på det anställningsavtal som ingåtts med den berörda institutionen. Om det uttryckligen föreskrivs i anställningsavtalet att det kan sägas upp ensidigt utan något krav på att uppsägningen ska motiveras, genom hänvisning till de relevanta bestämmelserna i anställningsvillkoren, kan artikel 25 i tjänsteföreskrifterna inte tillämpas analogt såsom det i allmänna ordalag föreskrivs i artikel 11 i anställningsvillkoren.

116

I Pia Landgrens anställningsavtal föreskrivs endast att ”detta avtal kan sägas upp av institutionen eller den anställde med anledning av de skäl som anges i artiklarna 47–50 i anställningsvillkoren, under förutsättning att villkoren i dessa bestämmelser iakttas”. Eftersom det i artiklarna 47–50 i anställningsvillkoren varken hänvisas till artikel 11 i dessa eller, a fortiori, anges att artikel 25 i tjänsteföreskrifterna ska tillämpas analogt, kan det inte krävas att ETF skulle ha motiverat uppsägningen av avtalet i förevarande fall. ETF har härvid hänvisat till domen av den 17 mars 1994 i det ovan i punkt 38 nämnda målet Hoyer mot kommissionen och domen i det ovan i punkt 38 nämnda målet Smets mot kommissionen. Enligt domarna i de målen behöver ett ensidigt uppsägningsbeslut, när en sådan rätt uttryckligen föreskrivs i ett avtal om tillsvidareanställning med en tillfälligt anställd, inte motiveras, oavsett vilken part som säger upp avtalet. ETF har gjort gällande att undantaget från motiveringsskyldigheten enligt dessa domar berättigas av det utrymme för skönsmässig bedömning som den behöriga myndigheten har enligt artikel 47 c i i anställningsvillkoren när det gäller uppsägningen av ett sådant avtal. Situationen för en tillfälligt anställd skiljer sig på denna punkt från situationen för en fast anställd tjänsteman, varför artikel 25 i tjänsteföreskrifterna inte kan tillämpas analogt, trots att artikel 11 i anställningsvillkoren innehåller en allmän hänvisning till artiklarna 11–26 i tjänsteföreskrifterna om tjänstemännens rättigheter och skyldigheter.

117

På samma sätt fann förstainstansrätten i sin dom av den 6 juni 2006 i det ovan i punkt 38 nämnda målet Girardot mot kommissionen (punkt 72) att anställningen av en tillfälligt anställd vars anställningsavtal kan sägas upp ensidigt och utan grund i enlighet med gällande rätt, på denna punkt i grunden skiljer sig från en fast anställd tjänstemans anställning. En tillfälligt anställd åtnjuter enligt denna dom inte heller den anställningstrygghet som garanteras en fast anställd tjänsteman, eftersom dennes arbetsuppgifter, per definition, endast är avsedda att utövas under en begränsad tidsperiod.

118

Enligt ETF var det således fel av personaldomstolen att, i punkt 62 i den överklagade domen, hänvisa till artikel 11 i anställningsvillkoren, eftersom de rättsliga bestämmelser som är tillämpliga på en tillfälligt anställd utgörs av anställningsavtalet, vilket reglerar rättsförhållandet mellan parterna. Bestämmelserna i avtalet, som det har redogjorts för ovan, avseende möjligheten för institutionen eller den anställde att säga upp detta ensidigt, hänvisar endast till artiklarna 47–50 i anställningsvillkoren.

119

Pia Landgrens anställningsavtal sades således upp med iakttagande av den uppsägningstid som anges i avtalet och artikel 47 c i i anställningsvillkoren och krävde ingen särskild motivering.

120

Kommissionen anser i första hand att personaldomstolen gick utöver vad som hade yrkats (ultra petita), eller i vart fall utanför sitt lagliga kompetensområde (ultra vires), när den slog fast att ETF var skyldig att motivera uppsägningsbeslutet.

121

Kommissionen har hävdat att Pia Landgren i första instans aldrig gjorde gällande att artikel 47 i anställningsvillkoren ska tolkas så, att den myndighet som önskar säga upp anställningsavtalet med en tillfälligt anställd är skyldig att motivera sitt beslut. Hon gjorde endast gällande att beslutet, trots att det inte fanns någon sådan motiveringsskyldighet, måste grundas på giltiga faktiska och rättsliga omständigheter.

122

Genom att uttala sig om en sådan motiveringsskyldighet ändrade personaldomstolen tvisteföremålet då den besvarade ett argument som hade anförts av ETF (punkt 60 i den överklagade domen), men som inte berörts av sökanden i första instans. Personaldomstolen åsidosatte därmed principen om rätten till jämlikhet i medel genom att ETF inte gavs möjlighet att yttra sig över frågan på ett ändamålsenligt sätt.

123

Kommissionen anser att dessa argument ska upptas till sakprövning, eftersom artikel 40 fjärde stycket i domstolens stadga och artikel 116.3 i rättegångsreglerna inte förhindrar att en intervenient framför nya eller andra argument än dem som har framförts av den part som den stödjer, för att dess intervention inte ska begränsas till en upprepning av de argument som har framförts av den sökande. Kommissionens argumentation stödjer ETF:s yrkande att den överklagade domen ska upphävas på grund av att personaldomstolen felbedömde omfattningen av motiveringsskyldigheten. Eftersom argumentationen varken ändrar eller förvränger föremålet för talan såsom den definierats genom ansökan ska argumentationen således prövas (domstolens dom av den 8 juli 1999 i mål C-245/92 P, Chemie Linz mot kommissionen, REG 1999, s. I-4643, punkterna 32 och 33).

124

Kommissionen har för det andra hävdat att personaldomstolen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att en ensidig uppsägning av ett anställningsavtal som gäller tillsvidare omfattas av motiveringsskyldighet.

125

För det första har domstolens och förstainstansrättens rättspraxis inte ändrats efter den rättsutveckling som personaldomstolen i punkt 65 i den överklagade domen påstår ha skett. Förstainstansrätten har bland annat i domen i det ovan i punkt 38 nämnda målet Girardot mot kommissionen vidhållit att det inte föreligger någon motiveringsskyldighet.

126

Vidare utgör tjänsteföreskrifterna en lex specialis i enlighet med rättspraxis (förstainstansrättens dom av den 14 juli 2005 i mål T-371/03, Le Voci mot rådet, REGP 2005, s. I-A-209 och s. II-957, punkterna 122 och 123), och bestämmelserna i dessa har således företräde framför allmänna bestämmelser. Förstainstansrätten har bekräftat anställningsvillkorens specifika karaktär (förstainstansrättens dom av den i mål T-102/95, Aubineau mot kommissionen, REGP 1996, s. I-A-357 och s. II-1053, punkterna 45 och 46).

127

Slutligen strider påståendet att uppsägningen omfattas av motiveringsskyldighet, till skillnad från personaldomstolens påpekanden i punkt 76 i den överklagade domen, mot artikel 47 i anställningsvillkoren, såsom den har tolkats i domstolens och förstainstansrättens fasta rättspraxis. Kommissionen har härvid hänvisat till domen i det ovan i punkt 38 nämnda målet Speybrouck mot parlamentet, där förstainstansrätten fann att det endast föreligger motiveringsskyldighet vid en uppsägning av disciplinära skäl såsom avses i artikel 49 i anställningsvillkoren.

128

Detta undantag från motiveringsskyldigheten uppvägs av skyldigheten att iaktta en uppsägningstid och att betala lön under uppsägningstiden. I den överklagade domen har personaldomstolen således ålagt institutionen en dubbel skyldighet, nämligen att motivera uppsägningen och att betala lön under uppsägningstiden. Detta innebär följaktligen att institutionen har ålagts mer omfattande skyldigheter än dem som gäller vid en uppsägning av disciplinära skäl.

129

Eftersom personaldomstolens resonemang inte kan överföras på den situationen där en tillfälligt anställd ensidigt säger upp sitt anställningsavtal, har principen om likabehandling av parterna som följer av anställningsvillkoren och rättspraxis åsidosatts genom den överklagade domen. Av rättspraxis framgår att rätten att ensidigt säga upp ett anställningsavtal tillkommer båda avtalsparterna (domen i det ovan i punkt 38 nämnda målet Schertzer mot parlamentet, punkt 47).

130

Pia Landgren har gjort gällande att ETF under förevarande grund nästan ordagrant har upprepat de argument som den framställde i sin duplik i första instans. Sådan argumentation kan inte tas upp till prövning inom ramen för överklagandet i enlighet bland annat med artikel 58 i domstolens stadga.

131

Pia Landgren har när det gäller kommissionens argument att personaldomstolen har gått utöver vad som har yrkats (ultra petita), eller i vart fall utanför sitt lagliga kompetensområde (ultra vires), hävdat att detta argument ska avvisas, eftersom det avser en grund som varken har åberopats i första instans, trots att den uppmanades av personaldomstolen att uttala sig avseende frågan om motiveringsskyldigheten, eller inom ramen för överklagandet. Det är således fråga om en ny grund som ändrar eller förvränger föremålet för talan och som därför ska avvisas i enlighet med rättspraxis (förstainstansrättens dom av den 3 april 2003 i mål T-114/02, BaByliss mot kommissionen, REG 2003, s. II-1279). Det är under alla omständigheter uppenbart att detta argument saknar grund.

132

Pia Landgren anser på samma sätt att det inte finns någon grund för ETF:s och kommissionens argument att det inte föreligger någon motiveringsskyldighet när det gäller uppsägningsbeslut avseende tillfälligt anställda med tillsvidareanställning.

133

Eftersom denna invändning innebär ett fristående yrkande om att den överklagade domen ska upphävas måste den anses utgöra en grund. Vidare har denna grund, såsom Pia Landgren har gjort gällande, inte på något sätt åberopats av ETF inom ramen för överklagandet och kan inte heller hänföras till grunden avseende en felaktig bedömning av motiveringsskyldighetens omfattning.

134

Vid redogörelsen för sina argument gjorde ETF nämligen varken gällande att personaldomstolen hade gått utöver Pia Landgrens yrkanden eller tvisteföremålet såsom detta har definierats genom de av henne anförda grunderna. ETF har inte bestritt den omständigheten att personaldomstolen uttalade sig i frågan avseende motiveringsskyldigheten i fråga om uppsägningsbeslut av tillfälligt anställda med tillsvidareanställning, utan endast omfattningen av denna skyldighet.

135

Denna grund utgör således en ny grund. Med tillämpning av det resonemang som förs i domen i det ovan i punkt 131 nämnda målet BaByliss mot kommissionen (punkt 417), ska grunden följaktligen avvisas. Enligt denna dom kan det nämligen, även om artikel 40 tredje stycket i domstolens stadga och artikel 116.3 i rättegångsreglerna inte förhindrar att en intervenient framför nya eller andra argument än dem som har framförts av den part vilken han stödjer, för att hans intervention inte ska begränsas till en upprepning av de argument som har framförts i ansökan, inte medges att dessa bestämmelser gör det möjligt för honom att ändra eller förvränga föremålet för talan som definieras i ansökan genom att åberopa nya grunder.

136

Det saknas under alla omständigheter stöd för denna grund. Det framgår nämligen av den andra och den fjärde grunden som framfördes i ansökan i första instans att Pia Landgren klandrade ETF dels för att inte ha visat att uppsägningen vilade på laga skäl, dels för att ETF, för det fall uppsägningsbeslutet skulle anses grunda sig på en allmänt bristande arbetsinsats, inte hade motiverat beslutet. I sin duplik avsatte ETF dessutom ett helt avsnitt för frågan avseende avsaknaden av motiveringsskyldighet i fråga om uppsägningsbeslutet där den menade att den hade utvecklat sin ståndpunkt, vad gäller motiveringen av nämnda beslut, både i svaromålet och i dupliken, som ett argument i andra hand.

137

Frågan om motiveringsskyldigheten berördes således av parterna i första instans. Personaldomstolen överskred därför inte sin behörighet när den besvarade det argument som svaranden i första instans hade framfört avseende att det inte föreligger någon sådan skyldighet. Detta gäller särskilt med hänsyn till att åsidosättande av motiveringsskyldigheten avser tvingande rätt och är en grund som domstolen ska pröva ex officio (domstolens dom av den 20 februari 1997 i mål C-166/95 P, kommissionen mot Daffix, REG 1997, s. I-983, punkt 24).

138

Det framgår slutligen av handlingarna i målet att ETF, liksom Pia Landgren har påpekat, i den förberedande förhandlingsrapporten anmodades att ange ”hur avsaknaden av skyldighet att motivera uppsägningen av en tillfälligt anställd med tillsvidareanställning, såsom ETF har anfört i dupliken, kan förlikas med utövandet av domstolsprövning av uppsägningsbeslutet av en sådan anställning”. Påståendet att personaldomstolen har åsidosatt den kontradiktoriska principen, utöver att den ska anses utgöra en grund som ska avvisas såvitt den inte har åberopats av klaganden, är således uppenbart obefogat.

139

Pia Landgren anser att överklagandet ska avvisas såvitt avser denna delgrund, eftersom ETF endast har återgett ett resonemang som anfördes i första instans.

140

Det ska i detta hänseende erinras om att det följer av artikel 225 EG, artikel 11.1 i bilaga I till domstolens stadga och artikel 138.1 c i förstainstansrättens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande. Ett överklagande som inte innehåller något argument som särskilt syftar till att visa att det har skett en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen och som inskränker sig till att upprepa de grunder och argument som redan har anförts vid personaldomstolen uppfyller inte detta krav. Ett sådant överklagande utgör nämligen endast en begäran om omprövning av den ansökan som ingetts till personaldomstolen, vilket faller utanför förstainstansrättens behörighet (se analogt domstolens dom av den 4 juli 2000 i mål C-352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I-5291, punkterna 34 och 35).

141

När en klagande har ifrågasatt personaldomstolens tolkning eller tillämpning av gemenskapsrätten kan emellertid de rättsfrågor som prövades i första instans på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om klaganden inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid personaldomstolen, skulle överklagandeinstitutet mista en del av sitt syfte (se analogt domstolens beslut av den 11 november 2003 i mål C-488/01 P, Martinez mot parlamentet, REG 2003, s. I-13355, punkt 39).

142

I förevarande fall råder det inget tvivel om att ETF hävdar att personaldomstolen har gjort en felaktig tolkning av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren när den fann att uppsägningsbeslutet som angripits i första instans omfattades av motiveringsskyldighet. Pia Landgrens invändning om rättegångshinder ska således avslås.

143

Såsom redogjorts för i punkterna 98–102 ovan utgör ett uppsägningsbeslut ett beslut som förändrar den rättsliga situationen för den tillfälligt anställde som är föremål för beslutet på ett tydligt sätt och som således går denne emot.

144

I artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att alla beslut som går en tjänsteman emot ska motiveras.

145

Vad gäller bestämmelserna för tillfälligt anställda, ska det påpekas att det i artikel 11 första stycket i anställningsvillkoren föreskrivs att ”bestämmelserna i artikel 11-–26 i tjänsteföreskrifterna om tjänstemännens rättigheter och skyldigheter skall tillämpas”. I samma bestämmelse preciseras emellertid att ”[o]m en tillfälligt anställd har ett anställningsavtal för en bestämd tid skall den tjänstledighet av personliga skäl som avses i artikel 15 andra stycket i tjänsteföreskrifterna inte gälla längre än till anställningsavtalets utgång”.

146

I artikel 11 i anställningsvillkoren uppställs således principen att artiklarna 11–26 i tjänstevillkoren ska tillämpas analogt på tillfälligt anställda. Det finns endast ett uttryckligt undantag från denna princip avseende längden på tjänstledighet av personliga skäl i enlighet med artikel 15 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, för det fall en tillfälligt anställd har ett anställningsavtal för bestämd tid.

147

Vid en genomgång av de relevanta bestämmelserna finns det således ingenting som gör det möjligt att dra slutsatsen att artikel 25 i tjänsteföreskrifterna inte ska tillämpas vid uppsägningen av tillfälligt anställda med tillsvidareanställning.

148

Enligt rättspraxis är den motiveringsskyldighet som fastställs i artikel 25 i tjänsteföreskrifterna, vilken endast återger den allmänna motiveringsplikten i artikel 253 EG, en grundläggande gemenskapsrättslig princip från vilken avsteg endast får göras när tvingande skäl föreligger (se domen i det ovan i punkt 37 nämnda målet Huygens mot kommissionen, punkt 105 och där angiven rättspraxis), såsom personaldomstolen med rätta påpekade i punkt 61 i den överklagade domen. Såsom det erinrats om i punkt 108 ovan syftar motiveringsskyldigheten dels till att ge den som berörs tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det är behäftat med ett fel som gör att dess giltighet kan ifrågasättas, dels till att göra det möjligt för domstolen att pröva beslutets lagenlighet (domen i det ovan i punkt 37 nämnda målet Michel mot parlamentet, punkt 22). Denna skyldighet gör det således möjligt att säkerställa rätten till ett effektivt domstolsskydd, vilken utgör en allmän princip för gemenskapsrätten som har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och som har stadfästs i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), undertecknad i Rom den 4 november 1950, samt bekräftats i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (se domstolens dom av den i mål C-432/05, Unibet, REG 2007, s. I-2271, punkt 37 och där angiven rättspraxis). Motiveringsskyldighetens betydelse har även betonats av domstolen när det gäller beslut som fattas inom ramen för arbetsförhållanden. Domstolen har härvid påpekat att en effektiv domstolskontroll, som måste kunna omfatta lagligheten av skälen till det angripna beslutet, generellt förutsätter att den domstol som prövar saken ska kunna kräva att den behöriga myndigheten redovisar sina skäl till beslutet. När det särskilt handlar om att säkerställa ett effektivt skydd av en grundläggande rättighet som tillkommer gemenskapens arbetstagare genom fördraget, krävs det dessutom att arbetstagarna kan försvara denna rättighet under bästa möjliga villkor och att de har möjlighet att, med kännedom om alla omständigheter, besluta om det finns någon anledning att överklaga till domstol (domstolens dom av den i mål 222/86, Heylens m.fl., REG 1987, s. 4097, punkt 15; svensk specialutgåva, volym 9, s. 223).

149

Ett sådant omfattande undantag från myndigheternas allmänna och väsentliga skyldighet att motivera sina beslut, särskilt sådana beslut som går någon emot, kan således endast utmynna från gemenskapslagstiftarens uttryckliga och klara intentioner, vilka inte på detta sätt framgår av de allmänna bestämmelserna i artikel 25 i tjänsteföreskrifterna eller artikel 11 i anställningsvillkoren.

150

Det ska konstateras att det inte heller föreskrivs i artikel 47 i anställningsvillkoren att uppsägningsbeslut är undantagna från motiveringsskyldigheten. Artikel 25 i tjänsteföreskrifterna utgör en grundläggande princip när det gäller rättigheterna för fast anställda tjänstemän och, i enlighet med artikel 11 i anställningsvillkoren, för tillfälligt anställda. Den omständigheten att det inte uttryckligen föreskrivs i artikel 47 i anställningsvillkoren att beslut som fattas med stöd av denna bestämmelse ska motiveras, kan därför inte medföra att artikel 25 i tjänsteföreskrifterna inte är tillämplig. Sistnämnda bestämmelse är nämligen allmänt tillämplig såvida det inte fastställts något undantag. Huruvida anställningsvillkoren är av specifik karaktär och tjänsteföreskrifterna utgör en lex specialis, såsom kommissionen har anfört, saknar således betydelse, eftersom det inte i något av dessa instrument görs något uttryckligt undantag från artikel 253 EG i fråga om uppsägningsbeslut av tillfälligt anställda med tillsvidareanställning.

151

Även om det, såsom ETF och kommissionen har gjort gällande, är riktigt att anställningsförhållandet mellan institutionen och den tillfälligt anställde regleras av anställningsavtalet, får detta inte avvika från de tvingande rättsliga villkoren som föreskrivs i anställningsvillkoren, i vilka det i fråga om motiveringsskyldigheten hänvisas till tjänsteföreskrifterna. Följaktligen kan den omständigheten att det i anställningsavtalet föreskrivs en möjlighet att ensidigt säga upp detta under förutsättning att uppsägningstiden iakttas, inte tolkas så, att anställningsmyndigheten har rätt att göra avvikelser från artikel 11 i anställningsvillkoren och artikel 25 i tjänsteföreskrifterna. Det ska för övrigt påpekas att möjligheten att ensidigt säga upp anställningen och skyldigheten att motivera uppsägningen utgör två separata frågor. Den förstnämnda avser nämligen endast att det inte finns något krav på ömsesidighet vad gäller önskan att avsluta anställningen.

152

Vidare är det också riktigt att det i artikel 49 i anställningsvillkoren, som avser att en anställning får sägas upp av disciplinära skäl utan uppsägningstid om den tillfälligt anställde allvarligt åsidosatt sina förpliktelser, föreskrivs att ”[e]tt motiverat beslut skall fattas av den myndighet som avses i artikel 6 första stycket efter det att den anställde givits tillfälle att försvara sig”.

153

Att det i artikel 49 i anställningsvillkoren görs en uttrycklig upprepning av kraven i artikel 25 i tjänsteföreskrifterna för uppsägning av disciplinära skäl, möjliggör emellertid inte en e contrario-slutsats att dessa krav inte är tillämpliga vid uppsägningar av andra än disciplinära skäl. Ett sådant resonemang skulle innebära att det endast fanns ett krav att motivera ett beslut som går någon emot för det fall att denna skyldighet uttryckligen föreskrivs i den bestämmelse som utgör den rättsliga grunden för beslutet. En sådan tolkning finner varken stöd i syftet med artikel 25 i tjänsteföreskrifterna eller i rättspraxis. I enlighet med principen om likformig tolkning ska artiklarna 47 och 49 i anställningsvillkoren dessutom, eftersom de har lägre rättslig status än fördraget, i den utsträckning det är möjligt tolkas mot bakgrund av detta och i förevarande fall särskilt i överensstämmelse med kraven i artikel 253 EG.

154

Vidare kan kommissionen inte vinna framgång med sitt påstående att det inte kan godtas att anställningsmyndigheten är skyldig att motivera ett beslut i fråga om uppsägning med stöd av artikel 47 c i i anställningsvillkoren, eftersom detta skulle medföra en dubbel skyldighet för myndigheten, nämligen att motivera uppsägningen och att betala lön under uppsägningstiden och myndigheten därigenom åläggas mer omfattande skyldigheter än de som gäller vid en uppsägning av disciplinära skäl.

155

För det första utgör inte betalningen av lön till den tillfälligt anställde under uppsägningstiden i sig någon ersättning för uppsägningen, eftersom den anställde utför sina arbetsuppgifter under denna period, vilket berättigar att denne erhåller en ekonomisk motprestation härför. För det andra är det just av den anledningen att den anställde inte allvarligt har åsidosatt sina förpliktelser som denne åtnjuter en tillräckligt lång uppsägningstid för att kunna planera sin framtid, till skillnad från en anställd som sägs upp av disciplinära skäl och vilken gjort sig skyldig till en förseelse, såsom utövande av tjänsten i strid mot tjänstens intresse. Under dessa omständigheter kan iakttagandet av en uppsägningstid inte anses utgöra kompensation för att det inte finns någon motiveringsskyldighet, eftersom frågan om uppsägningstid endast hänger samman med skälet till uppsägningen.

156

Kommissionens argument att principen om likabehandling har åsidosatts i den överklagade domen genom att det endast är institutionen som ansetts ha en motiveringsskyldighet, och detta trots att båda parterna har rätt att ensidigt säga upp avtalet, kan inte heller godtas. Förhållandet mellan institutionen och den tillfälligt anställde regleras inte enbart genom avtalsbestämmelserna, utan är även underkastad kraven i tjänsteföreskrifterna. Även om det i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att förvaltningsbeslut som går någon emot ska vara motiverade, ska det konstateras att det inte föreskrivs någon sådan skyldighet för fast anställda tjänstemän och andra anställda när de fattar beslut som kan leda till förfång för administrationen. Den eventuella skillnaden i behandling som detta medför beror således av tillämpningen av tjänsteföreskrifterna, vilkas giltighet inte har bestritts av kommissionen. Kommissionens argument har för övrigt sitt ursprung i det felaktiga antagandet att anställningsmyndigheten i och med kravet på att den ska motivera sina beslut förlorar sin rätt till att ensidigt säga upp ett avtal. Motiveringsskyldigheten innebär nämligen inte ett förbud för myndigheten att på eget initiativ säga upp ett avtalsförhållande med en tillfälligt anställd. Den innebär endast ett krav på att myndigheten ska ange skälen för uppsägningsbeslutet i syfte att säkerställa att minimikraven för den anställdes rätt till ett verksamt domstolsskydd iakttas.

157

Det framgår av punkterna 143–153 ovan att lydelsen av bestämmelserna inte medger att undantag görs från tillämpningen av artikel 25 i tjänsteföreskrifterna, vari en grundläggande skyldighet enligt fördraget återges, i fråga om uppsägningsbeslut som fattats med stöd av artikel 47 c i i anställningsvillkoren.

158

Denna tolkning överensstämmer vidare med de mål som eftersträvas med artikel 25 i tjänsteföreskrifterna.

159

Denna bestämmelse som är tillämplig på tillfälligt anställda i enlighet med artikel 11 i anställningsvillkoren syftar dels till att ge den person som berörs och som utgör föremål för ett beslut varigenom dennes rättsliga ställning undergrävs, tillräckliga upplysningar för att kunna avgöra om beslutet är välgrundat och om det finns skäl att väcka talan vid domstolen för att ifrågasätta dess giltighet, dels till att göra det möjligt för domstolen att utöva sin domstolsprövning. Eftersom uppsägningsbeslut av tillfälligt anställda med tillsvidareanställning inte har undantagits domstolens kontroll är det förenligt med detta syfte att ett beslut varigenom institutionen avslutar en tillfälligt anställds anställning, i likhet med samtliga beslut som går en tillfälligt anställd emot inklusive sådana beslut som är av mindre vikt, ska motiveras.

160

Utan en sådan motiveringsskyldighet skulle det vara omöjligt för gemenskapsdomstolarna att företa en vederbörlig eller ens begränsad prövning. Administrationen skulle däremot fritt kunna fatta ett slutligt godtyckligt beslut avseende en tillfälligt anställd, trots att den behöriga myndigheten enligt rättspraxis vid bedömningen av tjänstens intresse är skyldig att när den fattar ett beslut som rör en anställds situation beakta samtliga omständigheter som är avgörande för beslutet och särskilt den anställdes intresse. Detta följer nämligen av administrationens omsorgsplikt, som är en del i den balans mellan ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som enligt tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren analogt ska råda mellan myndigheten och dess anställda (se domen i det ovan i punkt 45 nämnda målet Dejaiffe mot harmoniseringsbyrån, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

161

Det är riktigt att fast anställda tjänstemän ges en större anställningstrygghet, eftersom de fall då en tjänstgöring kan upphöra utan den berördes samtycke är strikt begränsade. Den mer instabila karaktären av en tillfälligt anställds anställning ändras dock inte av skyldigheten för anställningsmyndigheten att motivera uppsägningen av tillfälligt anställda med tillsvidareanställning.

162

Denna mer instabila karaktär beror nämligen på det stora utrymme för skönsmässig bedömning som anställningsmyndigheten har när det gäller uppsägning av en tillfälligt anställd med tillsvidareanställning i enlighet med artikel 47.1 c i i anställningsvillkoren och med beaktande av den uppsägningstid som anges i anställningsavtalet. Gemenskapsdomstolarnas prövning är således inskränkt till att kontrollera att det inte är fråga om en uppenbart oriktig bedömning eller maktmissbruk (domstolens dom av den 26 februari 1981 i mål 25/80, Briey mot kommissionen, REG 1981, s 637, punkt 7, domen i det ovan i punkt 38 nämnda målet Speybrouck mot parlamentet, punkterna 97 och 98, domstolens dom av den i det ovan i punkt 38 nämnda målet Hoyer mot kommissionen, punkt 27, och i det ovan i punkt 38 nämnda målet Smets mot kommissionen, punkt 24).

163

Anställningsmyndighetens stora utrymme för skönsmässig bedömning berättigar långtifrån att den befrias från att motivera sina beslut på detta område. Det medför snarare att det är desto mer nödvändigt att iaktta den väsentliga formföreskrift som motiveringsskyldigheten utgör. Enligt fast rättspraxis är nämligen kontrollen av att skyddsregler som ges av gemenskapens rättsordning i administrativa förfaranden efterkoms av grundläggande betydelse när en gemenskapsinstitution innehar ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Dessa skyddsregler innebär bland annat att den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet och att tillräckligt motivera sitt beslut (domstolens dom av den 21 november 1991 i mål C-269/90, Technische Universität München, REG 1991, s. I-5469, punkt 14, svensk specialutgåva, volym 11, s. I-453, av den i mål C-525/04 P, Spanien mot Lenzing, REG 2007, s. I-9947, punkt 58, och av den i mål C-405/07 P, Nederländerna mot kommissionen, REG 2008, s. I-8301, punkt 56).

164

Att befria den behöriga institutionen från skyldigheten att motivera beslut som går någon emot, i strid med kraven för en god rättskipning, har vidare funnits leda till en obalans i arbetsfördelningen och behörighetsfördelningen mellan administrationen å ena sidan och gemenskapsdomstolarna å andra sidan, eftersom domstolarna därmed blir enda och första instans där klaganden kan erhålla en sådan motivering. Genom en sådan befrielse försvagas systemet med funktionsfördelning och den institutionella balansen mellan administrationen och domstolen, såsom framgår av fördraget. Mer specifikt försvagas därigenom den ändamålsenliga verkan med möjligheten att överklaga beslut liksom kraven på ett skyndsamt domstolsförfarande och en god processekonomi, med hänsyn till att en vederbörlig motivering av en rättsakt som går någon emot och att delgivande av rättsakten till den som berörs under det administrativa förfarandet syftar till att den berörde ska förstå innebörden av beslutet som fattats avseende denne och, i förekommande fall, att övertyga denne om att beslutet är välgrundat och på så sätt undvika att en tvist tas upp vid domstol (förstainstansrättens dom av den 8 december 2005 i mål T-237/00, Reynolds mot parlamentet, REGP 2005, s. I-A-385 och s. II-1731, punkt 106).

165

Till skillnad från vad ETF och kommissionen har anfört kan således varken syftet med artikel 47 i anställningsvillkoren, en fast anställd tjänstemans anställningstrygghet eller det stora utrymme för skönsmässig bedömning som anställningsmyndigheten besitter utgöra hinder för det huvudsakliga och allmänna syftet med skyldigheten att motivera beslut som går någon emot, såsom föreskrivs i artikel 25 i tjänsteföreskrifterna.

166

Detta är vidare förenligt med domstolens rättspraxis avseende kraven på motivering av avslagsbeslut som fattas inom ramen för rekryteringsförfaranden av tillfälligt anställda. Domstolen har, vad avser rekryteringen av en tillfälligt anställd på grundval av artikel 2 c i anställningsvillkoren, slagit fast att anställningsmyndigheten inte, på grundval av den omständigheten att artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna i enlighet med artikel 11 i anställningsvillkoren är tillämplig vid beslut i det enskilda fallet beträffande tillfälligt anställda, begränsa sin beslutsmotivering till att endast avse huruvida föreskrivna villkor för att tillsättningsförfarandet ska vara lagenligt hade iakttagits (domstolens dom av den 23 september 2004 i mål C-150/03 P, Hectors mot parlamentet, REG 2004, s. I-8691, punkterna 38, 39 och 41).

167

Även om det, såsom ETF och kommissionen gjort gällande, har slagits fast att uppsägningsbeslut av tillfälligt anställda med tillsvidareanställning inte behöver motiveras, har både domstolen och förstainstansrätten samtidigt bekräftat att gemenskapsdomstolarna i fall av uppsägning på grund av bristande arbetsinsats med iakttagande av uppsägningstiden enligt artikel 47 i anställningsvillkoren, endast kan kontrollera huruvida uppsägningen är välgrundad om det kan slås fast att det är fråga om en uppenbart oriktig bedömning eller maktmissbruk (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 162 nämnda målet Briey mot kommissionen, punkt 7, och i det ovan i punkt 38 nämnda målet Speybrouck mot parlamentet, punkterna 97 och 98). Förstainstansrätten har inom ramen för denna begränsade prövning konstaterat att kommissionen, när den beslutade att säga upp en tillfälligt anställd på grund av att denne inte var inskriven på listan över godkända sökanden som upprättats i ett uttagningsprov, vilken var rättsstridig, hade gått utöver gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Förstainstansrätten ogiltigförklarade därför det angripna uppsägningsbeslutet (se, för ett liknande resonemang, domen av den 17 mars 1994 i det ovan i punkt 38 nämnda målet Hoyer mot kommissionen, punkterna 37–40, och domen i det ovan i punkt 38 nämnda målet Smets mot kommissionen, punkterna 34–37).

168

Den rättsliga kontrollen av huruvida ett beslut är välgrundat hör, såsom redogjorts för ovan i synnerhet i punkterna 108 och 109, samman med kravet för den institution som har fattat beslutet att ange skälen för detta. Den rättspraxis som ETF och kommissionen har hänvisat till ska följaktligen tolkas så, att en institution inte är skyldig att göra en formell motivering i själva uppsägningsbeslutet, eftersom ett beslut om uppsägning av en tillfälligt anställd med stöd av artikel 47 c i i anställningsvillkoren ändå ska grundas på giltiga skäl som den berörde ska kunna ta del av. Det ska vidare påpekas att denna tolkning är förenlig med domen i det ovan i punkt 162 nämnda målet Briey mot kommissionen, där domstolen fann att klaganden hade haft möjlighet att, vid personliga möten och vid utväxlingen av ett flertal skrivelser, förbereda sitt försvar och att denne därför inte kunde göra gällande bristande motivering i själva beslutet (punkt 9).

169

Det ska vidare konstateras att förstainstansrätten i allmänna ordalag nyligen har slagit fast dels att artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna ska tillämpas analogt på tillfälligt anställda i enlighet med artikel 11 i anställningsvillkoren, dels att motiveringsskyldigheten inte är inskränkt vad gäller beslut avseende anställning eller uppsägning av en anställning som omfattas av artikel 2 c i anställningsvillkoren (förstainstansrättens dom av den 17 oktober 2006 i mål T-406/04, Bonnet mot domstolen, REGP 2006, s. I-A-2-213 och s. II-A-2-1097, punkt 68), trots att ömsesidigt förtroende är en väsentlig del av anställningsavtalen som avses i sistnämnda bestämmelse (punkt 47). Detta uttalande kan a fortiori tillämpas på uppsägningar av en anställning, som i förevarande fall, som omfattas av artikel 2 a i anställningsvillkoren.

170

Av det ovan anförda drar förstainstansrätten slutsatsen att personaldomstolen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att uppsägningsbeslutet av en tillfälligt anställd med tillsvidareanställning på grundval av artikel 47 c i i anställningsvillkoren, var underkastat kraven på motivering enligt artikel 25 i tjänsteföreskrifterna.

171

Överklagandet ska således ogillas såvitt avser den första grundens första del avseende en felbedömning av motiveringsskyldighetens omfattning.

172

Under dessa omständigheter saknas anledning att pröva den andra delen av denna grund som avser att personaldomstolen felaktigt hänvisat till avtal och överenskommelser som inte ska tillämpas mellan institutionerna och dessas personal. Eftersom personaldomstolens tolkning av motiveringsskyldighetens omfattning, såsom redogjorts för ovan, är förenlig med tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren, har personaldomstolens eventuellt irrelevanta hänvisningar i punkterna 66–72 i den överklagade domen till direktiv 1999/70 och domstolens rättspraxis avseende detta liksom till vissa internationella instrument och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ingen inverkan på frågan huruvida slutsatsen avseende denna fråga i den överklagade domen är välgrundad.

173

Det följer vidare av personaldomstolens resonemang att den inte ansåg sig vara rättsligt bunden av dessa hänvisningar, utan att den endast redogjorde för dem i syfte att motivera tolkningen av anställningsvillkoren och tjänsteföreskrifterna i punkterna 61, 73 och 74 i den överklagade domen.

174

Följaktligen har den andra delgrunden, även om den skulle anses vara välgrundad, inte i sig någon inverkan på domslutet i den överklagade domen och kan inte medföra att den överklagade domen ska upphävas. Denna delgrund är således verkningslös.

175

ETF anser att den överklagade domen innebär en motsägelse i det att personaldomstolen angett att skälen till ett uppsägningsbeslut rent allmänt ska vara klart uttalade i skrift, helst i det aktuella beslutet självt, samtidigt som den har angett att skyldigheten att ange skälen till uppsägningen även kan anses ha iakttagits om den berörde på ett korrekt sätt har informerats om skälen vid möten med sina överordnade och om anställningsmyndigheten fattar sitt beslut kort tid efter dessa möten.

176

ETF anser att även om det formella kravet på motivering i beslutet som sådant är orimligt och strider mot gemenskapens rättspraxis, har gemenskapsdomstolarna däremot funnit att det när det gäller fast anställda tjänstemän är motiverat att de får tillräcklig kännedom om skälen på andra sätt. En sådan ”motivering” prövas i själva verket alltid när ett uppsägningsbeslut av en tidsbegränsad anställning är föremål för en tvist, genom en prövning av omständigheterna som har gett upphov till uppsägningsbeslutet och vilka den berörde har full kännedom om. Under sådana omständigheter består domstolens prövning av en kontroll att det inte har skett en uppenbart oriktig bedömning av omständigheterna. Det är nämligen otänkbart att ett beslut om uppsägning fattas utan att det föregås av omständigheter som kan ha gett upphov till vissa frågor hos den som berörs eller varigenom denne fått kännedom om ett visst antal skäl som skulle kunna leda till att dennes anställning sägs upp och vars relevans och grund kan bestridas. Det är följaktligen inte nödvändigt att kräva någon uttrycklig motivering eller a fortiori att den ska utgöra del av själva uppsägningsbeslutet.

177

Om det är så att ett uppsägningsbeslut inte enbart saknar en formell motivering utan det även är så att den berörde inte heller har kontaktats före uppsägningen, ska beslutet ogiltigförklaras, eftersom det i så fall inte föreligger några faktiska eller rättsliga omständigheter som kan utgöra grund för beslutet. Enligt rättspraxis är det inte obligatoriskt att motivera uppsägningen av en tillfälligt anställd med tillsvidareanställning, utan domstolen har vid sin kontroll av uppsägningsbeslutets lagenlighet möjlighet att undersöka omständigheterna för att avgöra sambandet mellan dessa och ett eventuellt rättfärdigande av beslutet i fråga. Det är således inte nödvändigt att kräva att en motivering görs, vare sig formellt i beslutet eller uttryckligen till den berörde. Den berörde kan inte vara omedveten om en sådan situation, som gör dennes ställning osäker, och som rent av kan leda till att han sägs upp. I sistnämnda fall utövar domstolen sin kontroll genom en prövning av huruvida det har skett en uppenbart oriktig bedömning eller om maktmissbruk förekommit.

178

Pia Landgren anser att detta argument saknar stöd.

179

Såvitt ETF i ovannämnda argumentation vill göra gällande att det föreligger en motsägelse i att i princip kräva att det i ett uppsägningsbeslut skriftligen ska redogöras för skälen för beslutet, samtidigt som det godtas att dessa skäl ändå kan delges den berörde under möten liksom när svaromål ges på ett klagomål från den berörde, är det tillräckligt att konstatera att det inte föreligger någon motsägelse i att fastställa en princip och samtidigt tillåta vissa anpassningar. Vidare överensstämmer personaldomstolens avgörande med den rättspraxis enligt vilken den berördes kännedom om det sammanhang i vilket beslutet fattats kan utgöra en motivering för beslutet i fråga (se förstainstansrättens dom av den 14 juli 1997 i mål T-123/95, B mot parlamentet, REGP 1997, s. I-A-245 och s. II-697, punkt 51 och där angiven rättspraxis). På samma sätt framgår det av fast rättspraxis avseende beslut om befordringar och rekrytering att tillsättningsmyndigheten inte är skyldig att motivera sina befordringsbeslut i förhållande till de sökande som inte har befordrats och där en sådan motivering inte skulle ligga i deras intresse (se förstainstansrättens dom av den i mål T-218/02, Napoli Buzzanca mot kommissionen, REGP 2005, s. I-A-267 och s. II-1221, punkt 58 och där angiven rättspraxis). Tillsättningsmyndigheten måste däremot motivera ett beslut att ogilla ett klagomål som ingetts av en sökande som inte befordrats, och denna motivering av beslutet att ogilla klagomålet förutsätts sammanfalla med motiveringen av det beslut som klagomålet riktas mot (förstainstansrättens dom av den i mål T-586/93, Kotzonis mot Ekonomiska och sociala kommittén, REG 1995, s. II-665, punkt 105, och i det ovan i punkt 37 nämnda målet Huygens mot kommissionen, punkt 107).

180

ETF förefaller vidare hävda att skyldigheten att motivera uppsägningsbeslut av tillfälligt anställda inte är tvingande, eftersom den berörde oundvikligen känner till motiven till detta och gemenskapsdomstolarna genom sin kontroll av huruvida det har skett en uppenbart felaktig bedömning kan sanktionera en eventuell avsaknad av skäl för uppsägningen.

181

Det första påståendet utgör en ren spekulation avseende sakomständigheterna som inte har någon rättslig verkan och som inte kan motivera att anställningsmyndigheten undantas från motiveringsskyldigheten. Det andra påståendet strider mot själva syftet med motiveringsskyldigheten, det vill säga dels att möjliggöra för den berörda parten att förvissa sig om att beslutet som går denne emot är välgrundat och avgöra om det finns skäl att väcka talan, dels att möjliggöra för domstolen att pröva huruvida beslutet är lagenligt och, särskilt att det inte har skett en uppenbart oriktig bedömning. Det kan således inte godtas att avsaknaden av motivering kan sanktioneras genom en kontroll av huruvida det har skett en uppenbart oriktig bedömning, eftersom en sådan kontroll i sig endast kan utövas när det finns en motivering som gör det möjligt att utvärdera huruvida administrationen har överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning eller ej.

182

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser denna delgrund och därmed inte såvitt avser någon del av den första grunden.

183

Förevarande grund kan delas in i två delar. Den första delgrunden avser att de faktiska omständigheterna har missuppfattats. Den andra delgrunden avser ett åsidosättande av allmänintresset.

184

ETF har hävdat att det av den överklagade domen framgår att Pia Landgren i sex av sju betygsrapporter har getts omdömet otillfredsställande, vilket gör att ETF kunde göra gällande en övergripande bristande arbetsinsats från hennes sida.

185

Den enda positiva betygsrapporten upprättades av T, en ersättare för Pia Landgrens överordnade S, i dennes frånvaro, som ursprungligen skulle ha betygsatt henne. Denna betygsrapport avser endast en tidsperiod om tio månader.

186

Det föreligger således en ”skillnad i bedömning, inte enbart matematiskt sett utan i synnerhet materiellt sett” mellan å ena sidan de olika varningar som Pia Landgren fått och å andra sidan hänvisningen enbart till denna rapport, som S dessutom reagerade på när hon fick vetskap om denna.

187

ETF har vidare påpekat att även om man, såsom personaldomstolen i punkt 89 i den överklagade domen, skulle anse att de ensidiga förklaringar som bifogats till dupliken som upprättades efter det att talan i första instans väcktes inte kan tillmätas samma värde som rapporterna själva, innebär inte detta att de inte ska beaktas. Dessa förklaringar stärker bara de negativa bedömningarna i rapporterna avseende Pia Landgren, med undantag för den som upprättats av T. ETF har härvid påpekat att sådana uppgifter kan åberopas och inträffa senare såvitt de syftar till att bekräfta att det omtvistade beslutet är välgrundat (förstainstansrättens dom av den 4 juni 2003 i de förenade målen T-124/01 och T-320/01, Del Vaglio mot kommissionen, REGP 2003, s. I-A-157 och s. II-767, punkt 77).

188

ETF anser således att personaldomstolen gjorde en felaktig bedömning av omständigheterna i det aktuella fallet och att den obalanserade bedömningen ledde till att de faktiska omständigheterna missuppfattades.

189

Pia Landgren har i första hand hävdat att förevarande delgrund inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den avser den bedömning av omständigheter och bevis som har företagits av domstolen i första instans och som inte omfattas av behörigheten för domstolen som har att avgöra överklagandet.

190

Pia Landgren har i andra hand anfört att överklagandet inte kan vinna bifall på denna delgrund.

191

Det framgår av domstolens fasta rättspraxis inom ramen för överklaganden att domstolen i första instans både är ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, och att bedöma dessa faktiska omständigheter (förstainstansrättens dom av den 8 september 2008 i mål T-222/07 P, Kerstens mot kommissionen, ännu ej offentliggjort i rättsfallssamlingen, punkt 60).

192

Bedömningen av de faktiska omständigheterna av domstolen som dömer i första instans är därför inte, utom i det fall då uppgifterna vid den domstolen har missuppfattats, en rättsfråga som i sig är underställd förstainstansrättens kontroll (domen i det ovan i punkt 191 nämnda målet Kerstens mot kommissionen, punkt 61).

193

En sådan missuppfattning ska framstå som uppenbar av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen (domen i det ovan i punkt 191 nämnda målet Kerstens mot kommissionen, punkt 62).

194

ETF har inte med förevarande delgrund ifrågasatt personaldomstolens bedömning av de olika utvärderingsrapporterna av Pia Landgren och den kritik som riktats mot henne under hennes karriär vid ETF. ETF anser i huvudsak att personaldomstolen inte kunde dra slutsatsen att beslutet om uppsägning av Pia Landgren på grund av en övergripande bristande arbetsinsats grundades på en uppenbart oriktig bedömning.

195

ETF:s yrkanden innebär under dessa omständigheter i själva verket en begäran att förstainstansrätten ska ogilla personaldomstolens bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen i första instans, vilket i synnerhet framgår av ETF:s slutsats att ”[personaldomstolen] har således gjort sig skyldig till en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna som underställts den för prövning... och den obalanserade bedömningen av de faktiska omständigheterna har lett till att dessa missuppfattats”.

196

Vad vidare gäller ETF:s påstående att det framgår av den överklagade domen att sex av sju betygsrapporter avseende Pia Landgren ”varit otillfredsställande” saknar detta påstående uppenbarligen stöd i de faktiska omständigheterna. Liksom Pia Landgren har påpekat framgår det i punkterna 10–13, 22 och 85 i den överklagade domen, vilka ETF inte har påstått att personaldomstolen har missuppfattat, att det samlade omdömet 3, som motsvarar ”tillfredsställande”, getts i två utvecklingsrapporter (för perioderna 1995–1997 och 2000–2001), och det samlade omdömet 2, vilket betyder ”gott”, i två utvecklingsrapporter.

197

Slutligen, vad gäller kritiken avseende punkt 89 i den överklagade domen avseende H:s och S förklaringar som bifogats som bilagor till dupliken, ska det påpekas att det framgår av nämnda punkt att personaldomstolen tog hänsyn till dessa vid sin bedömning men ansåg att den inte kunde tillmäta ensidiga förklaringar som upprättats efter det att talan i första instans väcktes samma värde som utvecklingsrapporterna själva, eftersom rapporterna hade upprättats efter ett kontradiktoriskt förfarande som just har till syfte att möjliggöra en objektiv bedömning av den tillfälligt anställdes meriter.

198

Förstainstansrätten erinrar om att bedömningen av den domstol som dömer i första instans av en handlings bevisvärde i princip inte kan kontrolleras av förstainstansrätten inom ramen för ett överklagande, eftersom det framgår av artikel 11 i bilaga I till domstolens stadga att ett överklagande är begränsat till rättsfrågor (se analogt domstolens dom av den 2 oktober 2003 i mål C-182/99 P, Salzgitter mot kommissionen, REG 2003, s. I-10761, punkt 43). Personaldomstolen är således ensam behörig att bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas. Denna bedömning utgör således inte, bortsett från de fall då personaldomstolen har missuppfattat bevisningen, en sådan rättsfråga som är underställd överrättens prövning (se analogt domstolens dom av den i de förenade målen C-403/04 P och C-405/04 P, Sumitomo Metal Industries och Nippon Steel mot kommissionen, punkterna 38–40).

199

ETF har inte visat eller ens påstått att en sådan missuppfattning är för handen.

200

Av vad som anförts följer att överklagandet såvitt avser förevarande delgrund ska avvisas.

201

ETF har understrukit att en gemenskapsmyndighet, såsom framgår av rättspraxis, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den gör en avvägning mellan samtliga omständigheter som är av vikt för dess beslut, däribland den ifrågavarande anställdes intresse och att domstolens kontroll härvid endast omfattar frågan huruvida myndigheten har gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning.

202

De betygsrapporter som upprättades avseende Pia Landgren för åren 1995–2000 visar på betydande svagheter i arbetet, en mellanliggande betygsrapport från juli 2002 visar att Pia Landgren, trots en viss ansträngning, fortsatte att ha allvarliga svårigheter att utföra sina uppgifter, och en betygsrapport för år 2002 är särskilt negativ. ETF omplacerade dessutom Pia Landgren vid två tillfällen för att finna en lösning på hennes arbetssituation som ansågs vara bristfällig. Slutligen informerades Pia Landgren vid möten med sina överordnade om skälen till varför hennes arbete ansågs bristfälligt, hon tilläts på grund av ekonomiska svårigheter att återigen arbeta heltid från och med den 1 juli 2004 och fick på grund av hälsoskäl sitt anställningsavtal förlängt med tre månader fram till och med den .

203

ETF har mot bakgrund av dessa omständigheter gjort gällande att personaldomstolen inte, med beaktande av allmänintresset, tog hänsyn till de skäl som ETF hade åberopat och inte gjorde en korrekt prövning av huruvida ETF hade gjort en uppenbart oriktig bedömning. Personaldomstolen gjorde sig därmed skyldig till felaktig rättstillämpning.

204

Pia Landgren anser i första hand att denna delgrund inte kan tas upp till sakprövning, såvitt den syftar till att förstainstansrätten ska ompröva grunder och argument som har framförts vid personaldomstolen i första instans.

205

De omständigheter som ETF har åberopat som bevis för att personaldomstolen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning är nämligen inte de omständigheter som personaldomstolen grundat sig på, utan de avser omständigheter i ETF:s skriftliga inlagor i första instans.

206

Pia Landgren menar att även om det av rättspraxis framgår att frågan huruvida personaldomstolen i första instans har felbedömt räckvidden av motiveringsskyldigheten i sin bedömning att ett beslut inte var tillräckligt motiverat är en rättsfråga som kan prövas av förstainstansrätten i ett mål om överklagande, framgår det också av rättspraxis att prövningen av ett besluts lagenlighet inom ramen för mål om överklagande med nödvändighet ska omfatta de omständigheter som personaldomstolen har lagt till grund för sin slutsats.

207

Genom att underlåta att exakt identifiera vilka punkter i den överklagade domen som den kritiserar och genom att inskränka sig till att upprepa argument som redan har lagts fram i första instans har ETF följaktligen inte ställt frågan till förstainstansrätten i syfte att avgöra huruvida personaldomstolen har hållit sig inom ramen för domstolsprövningen när den ansåg att ETF gjort en uppenbart felaktig bedömning, utan för att få till stånd en omprövning av personaldomstolens bedömning av de faktiska omständigheterna i första instans, vilket förstainstansrätten inte är behörig att göra.

208

Pia Landgren har i andra hand hävdat att personaldomstolen med rätta, i punkterna 84, 85, 87 och 88 i den överklagade domen, visat på att ETF har gjort sig skyldig till tre uppenbara fel och att detta grundas på faktiska omständigheter som inte har bestritts av ETF inom ramen för förevarande överklagande.

209

Det är således inte riktigt att påstå att personaldomstolen gick utöver gränserna för sin domstolsprövning när den slog fast att bedömningen avseende tjänstens intresse, vilken omfattar Pia Landgrens intresse i enlighet med omsorgsprincipen, var uppenbart felaktig.

210

Det framgår av ETF:s argumentation att den hävdar att personaldomstolen felaktigt har dragit slutsatsen att ETF har gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning, vilket har sin grund i att personaldomstolen inte har tagit hänsyn till de hänsyn av allmänintresse som motiverade att avtalet med Pia Landgren sades upp. Personaldomstolen gjorde därmed inte en korrekt prövning av huruvida det skett en uppenbart felaktig bedömning, vilket utgör en felaktig rättstillämpning.

211

Det ska, utan att det är nödvändigt att entydigt fastställa räckvidden av denna oklara argumentation, påpekas att invändningen, såvitt den syftar till att förstainstansrätten ska ompröva faktiska omständigheter som enligt ETF är avsedda att visa att uppsägningsbeslutet inte grundas på en uppenbart oriktig bedömning, ska avvisas i enlighet med den rättspraxis som det redogjorts för i punkterna 191–193 ovan.

212

Såvitt ETF har hävdat att personaldomstolen gick utöver gränserna för sin kontroll av huruvida det har skett en uppenbart felaktig bedömning, ska det dock betonas att personaldomstolen i punkt 82 i den överklagade domen uttryckligen definierade räckvidden av dess kontroll genom att ange att ”[p]ersonaldomstolen har... att ta ställning till om skälen till uppsägningsbeslutet var välgrundade och att pröva ETF:s bedömning i den del den avser tjänstens intresse” och att det ”[v]id denna prövning... endast [ska] kontrolleras att det inte är fråga om en uppenbart oriktig bedömning”.

213

Personaldomstolen erinrade därefter, i punkt 83 i den överklagade domen, om att den behöriga myndigheten när den fattar ett beslut som rör en anställds situation är skyldig att beakta samtliga omständigheter som är avgörande för beslutet och särskilt den anställdes intresse.

214

Detta resonemang är förenligt med rättspraxis, i synnerhet med domen i det ovan i punkt 45 nämnda målet Dejaiffe mot harmoniseringsbyrån, som personaldomstolen för övrigt har hänvisat till.

215

I punkt 53 i den domen angav förstainstansrätten nämligen, i fråga om ett uppsägningsbeslut av en tillfälligt anställd med tidsbegränsad anställning på grund av skäl avseende tjänstens intresse, att den behöriga myndigheten förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att bedöma vad som ligger i tjänstens intresse och att gemenskapsdomstolens kontroll följaktligen begränsas till frågan huruvida den behöriga myndigheten har hållit sig inom rimliga gränser och inte utnyttjat sitt utrymme för eget skön på ett uppenbart felaktigt sätt (domen i det ovan i punkt 45 nämnda målet Carrasco Benítez mot EMEA, punkt 55). När det gäller bedömningen av tjänstens intresse, följer det också av fast rättspraxis att den behöriga myndigheten när den fattar ett beslut som rör en anställds situation är skyldig att beakta samtliga omständigheter som är avgörande för beslutet och särskilt den anställdes intresse. Detta följer nämligen av administrationens omsorgsplikt, som är en del i den balans mellan ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som enligt tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren analogt ska råda mellan myndigheten och dess anställda (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 29 juni 1994 i mål C-298/93 P, Klinke mot domstolen, REG 1994, s. I-3009, punkt 38, och förstainstansrättens dom av den i mål T-13/95, Kyrpitsis mot ESK, REGP 1996, s. I-A-167 och s. II-503, punkt 52).

216

Denna rättspraxis är så allmänt formulerad och bygger på sådana skäl (ratio decidendi) att det inte är möjligt att i förevarande mål tänka sig en annan lösning endast på grund av omständigheten att uppsägningen avser en tillsvidareanställning, vilket varken ETF eller kommissionen för övrigt har gjort gällande.

217

Personaldomstolens definition av räckvidden av dess behörighet att pröva uppsägningsbeslutet innebär således inte att den har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

218

När det gäller den kontroll som har utövats i förevarande fall redogjorde personaldomstolen inledningsvis för ETF:s motivering för uppsägningen, det vill säga Pia Landgrens allmänt bristande arbetsinsats (punkt 84 i den överklagade domen). ETF har inte i förevarande överklagande bestritt denna redogörelse av skälen för uppsägningen.

219

Personaldomstolen undersökte därefter de olika utvecklingsrapporterna avseende Pia Landgren och fann att hon, tvärtemot vad ETF har påstått, övervägande hade fått omdömena ”tillfredsställande” eller till och med ”bra” (punkt 85 i den överklagade domen), en slutsats som inte är oriktig. Personaldomstolen påpekade att två av Pia Landgrens överordnade hade gett henne mycket negativa omdömen. Den relativiserade dock denna kritik genom att understryka att den ingick i en rapport som aldrig hade fastställts och i vilken även ett betydligt mindre kritiskt omdöme från en annan betygsättare hade getts (punkt 87 i den överklagade domen). Personaldomstolen påpekade vidare att de ensidiga förklaringarna av nämnda överordnade som hade upprättats efter det att talan i första instans väcktes inte kunde tillmätas samma värde som rapporterna själva. Såsom redogjorts för i punkt 198 ovan, kan en sådan bedömning, som inte missuppfattats, endast prövas av domstolen i första instans.

220

Personaldomstolen påpekade tvärtom att den sista utvecklingsrapporten som upprättades för Pia Landgren för år 2003 och som undertecknades av ETF:s direktör den 31 mars 2004, det vill säga tre månader innan ETF antog uppsägningsbeslutet, var synnerligen positiv och berömde Pia Landgren för att hon hade utfört sitt arbete effektivt och inom föreskrivna tidsfrister. Den påpekade vidare att det inte heller fanns något i handlingarna i målet som tydde på att Pia Landgrens arbetsprestationer kraftigt hade försämrats från det att denna rapport upprättades till det att uppsägningsbeslutet antogs. Personaldomstolen drog därmed slutsatsen att uppsägningsbeslutet grundade sig på en uppenbart oriktig bedömning (punkt 91 i den överklagade domen).

221

Personaldomstolen kontrollerade således endast den av ETF anförda motiveringen för uppsägningen, nämligen Pia Landgrens allmänt bristande arbetsinsats och drog slutsatsen att denna motivering var uppenbart oriktig. Personaldomstolen kan följaktligen inte klandras för att ha gått utöver gränserna för sin kontrollbehörighet, eftersom den anställdes intresse, vilket är att behålla sin anställning, för övrigt endast underförstått beaktades.

222

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser denna delgrund och därmed inte såvitt avser någon del av den andra grunden.

223

ETF har hävdat att de kriterier som personaldomstolen har ställt upp i punkt 95 i den överklagade domen grundas på hypotetiska och osäkra överväganden, nämligen vid vilken tidpunkt Pia Landgren, med hänsyn till sitt hälsotillstånd, hade kunnat gå i pension. Det finns nämligen inget stöd för att hon skulle fortsätta att arbeta vid ETF fram till sin pension enligt villkoren i sin tillsvidareanställning. ETF har härav dragit slutsatsen att dessa kriterier är felaktigt fastställda och inte kan utgöra grund för en skälig ersättning.

224

Kommissionen å sin sida anser att personaldomstolen gjorde sig skyldig till flera fall av felaktig rättstillämpning genom att avgöra vilka de ekonomiska konsekvenserna blir av att uppsägningsbeslutet ogiltigförklaras.

225

Kommissionen har för det första gjort gällande att tvisten inte är av ekonomisk art och att personaldomstolen därför inte har full prövningsrätt. Genom att uttala sig avseende vilka ekonomiska följder ogiltigförklaringen av uppsägningsbeslutet har avgjorde personaldomstolen i praktiken således målet utanför sitt lagliga kompetensområde (ultra vires) genom att utfärda ett föreläggande till ETF i strid med artikel 233 EG.

226

Kommissionen har för det andra av samma skäl anfört att personaldomstolen inte skulle ha tagit upp Pia Landgrens yrkanden om ersättning i första instans till prövning och att detta utgör skäl för att den överklagade domen ska upphävas.

227

Kommissionen har slutligen i andra hand gjort gällande att de kriterier som personaldomstolen fastställde i syfte att bedöma vilken ekonomisk ersättning som ska utbetalas till Pia Landgren är osäkra och hypotetiska, vilket strider mot de krav som har uppställts i domstolens rättspraxis.

228

Personaldomstolen kräver nämligen att ETF ska ersätta Pia Landgren som om hon skulle ha fortsatt att arbeta fram till dess hon går i pension, trots att ETF genom att verkställa den överklagade domen i enlighet med artkel 233 EG skulle ha kunnat anta ett nytt uppsägningsbeslut med en tillfredsställande motivering.

229

Pia Landgren anser att dessa argument saknar grund. Hon har dessutom gjort gällande att kommissionens yrkanden att förstainstansrätten ska upphäva den överklagade domen med anledning av att talan om ersättning i första instans rätteligen inte borde ha tagits upp till prövning, ska avvisas i enlighet med artikel 40 i domstolens stadga, eftersom dessa yrkanden inte har tagits upp av ETF i överklagandet.

230

ETF och kommissionens argument kan i huvudsak betraktas som att de anförs som stöd för två grunder, där den första avser att personaldomstolen har avgjort målet utanför sitt lagliga kompetensområde (ultra vires) och den andra att de kriterier som personaldomstolen har fastställt för den ekonomiska ersättningen är hypotetiska och osäkra.

231

Vad gäller kommissionens invändning att personaldomstolen har avgjort målet utanför sitt lagliga kompetensområde, och i samband därmed gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte avvisa Pia Landgrens yrkanden om ersättning, ska det understrykas att det är riktigt att det enligt fast rättspraxis inte ankommer på personaldomstolen vid prövningen av en talan enligt artikel 91 i tjänsteföreskrifterna att rikta förelägganden till gemenskapsinstitutionerna. När en rättsakt ogiltigförklaras är den berörda institutionen enligt artikel 233 EG nämligen skyldig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa en dom (se förstainstansrättens dom av den 4 maj 2005 i mål T-398/03, REGP 2005, s. I-A-109 och s. II-507, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

232

I tvister av ekonomisk art har personaldomstolen emellertid enligt artikel 91.1 andra meningen i tjänsteföreskrifterna, som är tillämplig på övriga anställda enligt artikel 117 i anställningsvillkoren, obegränsad behörighet, vilken gör det möjligt för den att förplikta den svarande institutionen att betala ersättning av fastställda belopp och i förekommande fall därtill kommande dröjsmålsränta (förstainstansrättens dom av den 30 november 1993 i mål T-15/93, Vienne mot parlamentet, REG 1993, s. II-1327, punkterna 41 och 42, av den i mål T-130/96, Aquilino mot rådet, REGP 1998, s. I-A-351 och s. II-1017, punkt 39, och av den i mål T-197/98, Rudolph mot kommissionen, REGP 2000, s. I-A-55 och s. II-241, punkt 32).

233

I förevarande mål är tvisten åtminstone delvis av ekonomisk art, eftersom uppsägningsbeslutet direkt har påverkat Pia Landgrens ersättning (se, för ett liknande resonemang och analogt, förstainstansrättens dom av den 28 september 1999 i mål T-140/97, Hautem mot EIB, REGP 1999, s. I-A-171 och s. II-897, punkt 77, och i det ovan i punkt 232 nämnda målet Rudolph mot kommissionen, punkterna 33 och 92).

234

Personaldomstolen hade följaktligen i enlighet med artikel 91.1 andra meningen i tjänsteföreskrifterna en oinskränkt behörighet att pröva de ekonomiska aspekterna av tvisten, såsom den med rätta påpekade i punkt 93 i den överklagade domen.

235

Det ska vidare påpekas dels att gemenskapsdomstolarna inom ramen för en prövning av en rättsakts lagenlighet med stöd av artikel 91 i tjänsteföreskrifterna saknar behörighet att rikta förelägganden och således inte kan förelägga den berörda institutionen att återinsätta Pia Landgren i tjänst (domen i det ovan i punkt 232 nämnda målet Rudolph mot kommissionen, punkt 92), dels att personaldomstolen konstaterade att Pia Landgren hade förklarat att hennes hälsa allvarligt hade försämrats och att hon inte längre fysiskt skulle vara i stånd att arbeta vid ETF, vilket inte har bestritts i förfarandet vid förstainstansrätten.

236

Under dessa omständigheter ska det konstateras att personaldomstolen inte överskred sin behörighet eller gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den anmodade ETF att finna en skälig lösning som på ett lämpligt sätt skyddar Pia Landgrens rättigheter.

237

Förevarande grund ska således ogillas utan att det är nödvändigt att pröva huruvida den kan tas upp till sakprövning.

238

Kommissionen och ETF har gjort gällande att de kriterier som har angetts av personaldomstolen i praktiken innebär att ersättning ska utges för en skada som varken är faktisk eller säker.

239

Det ska i detta hänseende påpekas att den överklagade domen är en mellandom i vilken personaldomstolen har överlåtit på parterna att komma överens om en skälig ersättning till sökanden i första instans. Det är endast om parterna inte skulle komma överens som personaldomstolen i en senare dom och på grundval av de belopp som parterna yrkar kommer att bedöma vilken ersättning som ska betalas genom att i förekommande fall detaljera och väga relevanta kriterier för beräkningen, det vill säga bland annat, i enlighet med punkt 95 i den överklagade domen, vilken arbetslöshetsersättning Pia Landgren erhållit efter uppsägningen och vid vilken tidpunkt som hon, med hänsyn till sitt hälsotillstånd, hade kunnat gå i pension.

240

Förstainstansrätten konstaterar att ETF och kommissionen varken har bestritt att skada har uppkommit till följd av uppsägningsbeslutet eller att det är relevant att beakta vilken arbetslöshetsersättning Pia Landgren har erhållit efter uppsägningen. Personaldomstolen har inte fastställt beloppet för den ekonomiska ersättningen i den överklagade domen eller preciserat hur denna ersättning ska beräknas eller ens slutligt avgränsat vilka kriterier som ska beaktas (i punkt 95 i den överklagade domen anges uttryckligen att ”bland annat” de kriterier som nämns där ska beaktas). Förstainstansrätten kan således inom ramen för förevarande överklagande endast uttala sig om huruvida det generellt sett är riktigt att beakta kriteriet avseende vid vilken tidpunkt som sökanden i första instans hade kunnat gå i pension.

241

Det ska erinras om att personaldomstolen, när den har konstaterat förekomsten av en skada, enligt fast rättspraxis är ensam behörig att inom ramen för yrkandena i målet bedöma hur och med vilket belopp en skada ska ersättas. För att förstainstansrätten ska kunna utöva sin överprövning av personaldomstolens domar måste dock sådana domar ha en tillräcklig motivering och, vad avser bedömningen av en skadas omfattning, ange vilka kriterier som beaktats när beloppets storlek har bestämts (se analogt domstolens dom av den 21 februari 2008 i mål C-348/06 P, kommissionen mot Girardot, REG 2008, s. I-833, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

242

I förevarande fall är det ostridigt att Pia Landgren, på grund av hälsoskäl, inte längre är i stånd att arbeta vid ETF, varför det inte är möjligt att återupprätta den rättsliga situation som Pia Landgren befann sig i när uppsägningsbeslutet antogs. Pia Landgren har följaktligen i och med uppsägningsbeslutet lidit en faktisk och säkerställd skada till följd av att hon har förlorat den rätt till ersättning, och i synnerhet till sin lön, som hennes situation som tillfälligt anställd vid ETF medförde. Om uppsägningsbeslutet inte hade antagits, skulle hon potentiellt ha behållit nämnda rättigheter fram till sin pension. Personaldomstolen gjorde sig således inte skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den fann att den tidpunkt vid vilken Pia Landgren, med hänsyn till sitt hälsotillstånd, hade kunnat gå i pension utgjorde ett av de relevanta kriterierna vid bedömningen av vilken ersättning som hon ska ges.

243

Kommissionen har emellertid påstått att ETF även skulle kunna verkställa domen om ogiltigförklaring genom att anta ett nytt uppsägningsbeslut med en tillfredsställande motivering.

244

Det saknas dock anledning att anta att ETF skulle kunna verkställa den överklagade domen på ett sådant sätt. Uppsägningsbeslutet ogiltigförklarades nämligen inte i första instans på grund av att motiveringen var bristande eller ens otillräcklig, utan på grund av att ETF hade gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning när den ansåg att Pia Landgrens övervägande arbetsinsats var bristfällig, och detta med hänsyn såväl till samtliga utvecklingsrapporter som till de förklaringar som vissa av hennes överordnade gjort i samband med tvisten i första instans.

245

Även om andra skäl skulle kunna motivera att Pia Landgrens anställningsavtal senare sägs upp, skulle detta ske fristående, och inte som en åtgärd för att verkställa den överklagade domen. Det ankommer i detta avseende på ETF att i förekommande fall, inom ramen för personaldomstolens bedömning avseende den ekonomiska ersättning som ska betalas till Pia Landgren, visa att vissa omständigheter ger anledning att tro att Pia Landgren, även om det uppsägningsbeslut som ogiltigförklarats i första instans inte hade antagits, förmodligen ändå inte skulle ha fortsatt att arbeta fram till dess att hon hade kunnat gå i pension. Att visa detta skulle kunna motivera att den lönesumma som förloras genom uppsägningsbeslutet multipliceras med en faktor för att reflektera denna ovisshet med tillämpning av den metod som använts i domen av den 6 juni 2006 i det ovan i punkt 38 nämnda målet Girardot mot kommissionen. Personaldomstolen uteslöt för övrigt inte en sådan bedömning, eftersom den i sin mellandom inte definitivt fastställde hur och enligt vilka kriterier den ekonomiska ersättningen skulle beräknas.

246

Det följer av det ovan anförda att personaldomstolen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den satte upp kriteriet avseende vid vilken tidpunkt som Pia Landgren, med hänsyn till sitt hälsotillstånd, hade kunnat gå i pension.

247

Överklagandet kan således inte vinna bifall på denna grund och ska därmed ogillas i dess helhet.

248

Enligt artikel 148 första stycket i rättegångsreglerna ska förstainstansrätten besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

249

Enligt artikel 87.2 första stycket i rättegångsreglerna, som enligt artikel 144 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

250

Pia Landgren har yrkat att ETF ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom ETF har tappat målet ska Pia Landgrens yrkande bifallas och ETF förpliktas att bära sin rättegångskostnad och ersätta Pia Landgrens rättegångskostnad i denna instans.

251

Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna, som enligt artikel 144 ska tillämpas i mål om överklagande, ska institutioner som har intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader. Kommissionen som har intervenerat i denna instans ska således bära sin rättegångskostnad.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (avdelningen för överklaganden)

följande:

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten och förfarandet i första instans

Den överklagade domen

Överklagandet

I — Förfarandet

II — Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

I — Huruvida överklagandet kan tas upp till sakprövning

A — Parternas argument

B — Förstainstansrättens bedömning

II — Upptagande till sakprövning av vissa av yrkandena

A — Parternas argument

B — Förstainstansrättens bedömning

III — Upptagande till sakprövning av talan i första instans

A — Parternas argument

B — Förstainstansrättens bedömning

IV — Den första grunden: Felbedömning av motiveringsskyldighetens omfattning

A — Huruvida den första grunden är verksam

1. Parternas argument

2. Förstainstansrättens bedömning

B — Huruvida den första grunden är välgrundad

1. Den första delgrunden: Åsidosättande av artikel 47 i anställningsvillkoren såsom den tolkats i rättspraxis

a) Parternas argument

b) Förstainstansrättens bedömning

Kommissionens invändning att personaldomstolen har gått utöver vad som har yrkats (ultra petita) eller i vart fall utanför sitt lagliga kompetensområde (ultra vires)

Huruvida det föreligger en skyldighet att motivera beslut om uppsägning av tillfälligt anställda med avseende på tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren

— Upptagande till sakprövning

— Prövning i sak

2. Den tredje delgrunden: Motsägelse mellan det formella kravet på motivering och det lagenliga intresset att på andra sätt få kännedom om skälen för uppsägningsbeslutet

a) Parternas argument

b) Förstainstansrättens bedömning

V — Den andra grunden: Felaktig rättstillämpning vid bedömningen av faktiska omständigheter som utgör motiveringen för uppsägningsbeslutet

A — Den första delgrunden: Missuppfattning av de faktiska omständigheterna

1. Parternas argument

2. Förstainstansrättens bedömning

B — Den andra delgrunden: Åsidosättande av allmänintresset

1. Parternas argument

2. Förstainstansrättens bedömning

VI — Följderna av att uppsägningsbeslutet ogiltigförklaras

A — Parternas argument

B — Förstainstansrättens bedömning

1. Grunden avseende att personaldomstolen har avgjort målet utanför sitt lagliga kompetensområde (ultra vires)

2. Grunden avseende att de kriterier som personaldomstolen har fastställt för den ekonomiska ersättningen är hypotetiska och osäkra

Rättegångskostnader