1

Aluminiumoxid är ett vitt pulver som främst används i smältverk för att framställa aluminium. Aluminiumoxid framställs av bauxitmalm genom en förädlingsprocess där sista steget utgörs av kalcinering. Mer än 90 % av den kalcinerade aluminiumoxiden används för framställning av aluminium i aluminiumsmältverk. Resten vidareförädlas och används i kemiska tillämpningar. Det finns två separata produktmarknader: aluminiumoxid för smältning och aluminiumoxid av kemisk kvalitet. Mineraloljor kan användas som bränsle vid framställningen av aluminiumoxid.

2

Det finns endast en aluminiumoxidproducent i Irland, i Italien och i Frankrike. Det rör sig om Aughinish Alumina Ltd (nedan kallad AAL) i Shannonområdet, Eurallumina SpA på Sardinien, respektive Alcan Inc. i Gardanneområdet. Det finns även aluminiumoxidproducenter i Tyskland, Spanien, Grekland, Ungern och Storbritannien.

3

Rådets direktiv 92/81/EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på mineraloljor (EGT L 316, s. 12; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 91) innehåller bestämmelserna om punktskatt på mineraloljor.

4

Enligt artikel 1.1 och 1.2 i direktiv 92/81 ska medlemsstaterna ta ut en harmoniserad punktskatt på mineraloljor i enlighet med det direktivet och de ska bestämma sina punktskattesatser i enlighet med rådets direktiv 92/82/EEG av den 19 oktober 1992 om tillnärmning av punktskattesatser för mineraloljor (EGT L 316, s. 19; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 98).

5

Enligt artikel 8.4 i direktiv 92/81 har rådet rätt att tillåta en medlemsstat att införa andra bestämmelser om skattebefrielse från den harmoniserade punktskatten än de som uttryckligen föreskrivs i direktivet. I artikeln föreskrivs följande:

”Rådet får genom enhälligt beslut på kommissionens förslag tillåta en medlemsstat att införa ytterligare regler om skattebefrielse eller nedsättning av skatten som motiveras av speciella hänsyn.

En medlemsstat som önskar införa en sådan åtgärd skall meddela kommissionen härom och även förse kommissionen med alla relevanta eller nödvändiga uppgifter. Kommissionen skall inom en månad underrätta de övriga medlemsstaterna om den föreslagna åtgärden.

Rådet skall anses ha godkänt den föreslagna skattebefrielsen eller skattereduktionen om, inom två månader efter det att de övriga medlemsstaterna underrättats enligt andra stycket, varken kommissionen eller någon medlemsstat har begärt att ärendet skall behandlas av rådet.”

6

Artikel 8.5 i direktiv 92/81 har följande lydelse:

”Om kommissionen finner att de regler om skattebefrielse eller skattenedsättning som anges i punkt 4 inte längre kan upprätthållas, särskilt med hänsyn till sund konkurrens eller snedvridande effekter på den inre marknaden eller på gemenskapens målsättning inom miljöskyddsområdet, skall den lägga fram lämpliga förslag till rådet. Rådet skall enhälligt fatta beslut på grundval av dessa förslag.”

7

I artikel 6 i rådets direktiv 92/82 har den minimiskattesats på tjock eldningsolja som medlemsstaterna skulle tillämpa från och med den 1 januari 1993 fastställts till 13 euro per 1000 kg.

8

Rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (EUT L 283, s. 51) upphävde direktiven 92/81 och 92/82 från och med den 31 december 2003.

9

Enligt artikel 2.4 b andra strecksatsen i direktiv 2003/96 är inte detta direktiv tillämpligt på dubbel användning av energiprodukter. Enligt denna bestämmelse har en energiprodukt dubbel användning när den används både som bränsle för uppvärmning och för andra ändamål än som motorbränsle och bränsle för uppvärmning. Användning av energiprodukter i kemisk reduktion, elektrolys och i metallurgiska processer ska anses som dubbel användning. Sedan den 1 januari 2004 finns det heller inte längre någon lägsta punktskattesats på tjock eldningsolja som används vid framställning av aluminiumoxid.

10

Det föreskrivs därtill i artikel 18.1 i direktiv 2003/96 att medlemsstaterna, om inte rådet dessförinnan omprövat frågan på grundval av ett förslag från Europeiska gemenskapernas kommission, hade tillstånd att fortsätta att tillämpa nedsättning av skattenivåerna eller bevilja sådana befrielser som anges i bilaga II till och med den 31 december 2006. I punkterna 6, 7 och 8 i bilaga II framgår bland annat befrielsen från punktskatter på tjock eldningsolja som används som bränsle vid framställning av aluminiumoxid i Gardanneområdet (Frankrike), i Shannonområdet (Irland) respektive på Sardinien (Italien).

11

Irland, Republiken Italien och Republiken Frankrike beviljar befrielse från punktskatter på mineraloljor som används som bränsle vid framställning av aluminiumoxid sedan 1983, 1993 respektive 1997 (nedan kallade den ”irländska skattebefrielsen”, den ”italienska skattebefrielsen” respektive den ”franska skattebefrielsen” alternativt de ”omtvistade skattebefrielserna”, då samtliga avses).

12

Den irländska skattebefrielsen infördes i irländsk rätt genom föreskrift nr 126/1983, skatteföreskrift nr 265 om punktskatt på mineraloljor (Statutory instrument n°126/1983, Imposition of Duties (n° 265) (Excise Duty on Hydrocarbon Oils) Order, 1983) (punktskatt på mineraloljor) den 12 maj 1983. Den fördes därefter in i section 100.1 e i 1999 års finanslag (Finance Act, 1999). Skattebefrielsens tillämpning i Shannonområdet tilläts genom rådets beslut 92/510/EEG av den 19 oktober 1992 om tillåtelse för medlemsstater att i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 8.4 i direktiv 92/81 för vissa mineraloljor fortsätta att tillämpa nedsatta punktskattesatser eller befrielse från punktskatt, när dessa används för särskilda ändamål (EGT L 316, s. 16; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 95). Efter att ha gjort en ny bedömning förlängde rådet denna tillåtelse till och med den 31 december 1998, genom beslut 97/425/EG av den 30 juni 1997 om tillåtelse för medlemsstater att i enlighet med det förfarande som föreskrivs i direktiv 92/81 för vissa mineraloljor, när dessa används för särskilda ändamål, tillämpa och fortsätta tillämpa gällande nedsättning av eller befrielse från punktskatt (EGT L 182, s. 22). Rådet förlängde ånyo sin tillåtelse till och med den 31 december 2000, genom beslut 1999/880/EG av den 17 december 1999 om tillåtelse för medlemsstaterna att i enlighet med det förfarande som föreskrivs i direktiv 92/81 för vissa mineraloljor, när dessa används för särskilda ändamål, tillämpa eller fortsätta tillämpa gällande nedsättning av eller befrielse från punktskatt (EGT L 331, s. 73).

13

Den italienska skattebefrielsen infördes i italiensk rätt genom lagstiftningsdekret nr 504 av den 26 oktober 1995, konsoliderad version av lagbestämmelser om skatter på produktion, konsumtion samt om straffrättsliga och administrativa sanktioner på området (decreto legislativo 26 ottobre 1995 n° 504, Testo unico delle disposizioni legislative concernenti le imposte sulla produzione e sui consumi e relative sanzioni penali e amministrative) (GURI nr 279 av den 29 november 1995, ordinarie tillägg). Skattebefrielsens tillämpning i Sardinien tilläts till och med den 31 december 1994 genom rådets beslut 93/697/EG av den 13 december 1993 om rätt för vissa medlemsstater att på vissa mineraloljor för särskilda användningssätt tillämpa nedsatt punktskatt eller medge befrielse från punktskatt enligt det förfarande som fastställs i artikel 8.4 i direktiv 92/81 (EGT L 321, s. 29; svensk specialutgåva, område 9, volym, 2 s. 149). Rådet förlängde en första gång denna tillåtelse till och med den 31 december 1996, genom beslut 96/273/EG av den 22 april 1996 om rätt för vissa medlemsstater att på vissa mineraloljor för särskilda användningssätt tillämpa nedsatt punktskatt eller medge befrielse från punktskatt enligt det förfarande som fastställs i artikel 8.4 i direktiv 92/81 (EGT L 102, s. 40). Rådet förlängde tillåtelsen en andra gång till och med den 31 december 1998, genom beslut 97/425. Rådet förlängde tillåtelsen en tredje gång till och med den 31 december 1999, genom beslut 1999/255/EG av den 30 mars 1999 om tillåtelse för vissa medlemsstater att på vissa mineraloljor, i enlighet med direktiv 92/81, tillämpa eller fortsätta tillämpa nedsatta punktskattesatser eller befrielse från punktskattesatser samt om ändring av beslut 97/425 (EGT L 99, s. 26). Rådet förlängde tillåtelsen en fjärde gång till och med den 31 december 2000, genom beslut 1999/880.

14

Den franska skattebefrielsen infördes i fransk rätt genom artikel 6 i lagen om ändring av skattelagstiftningen för 1997, nr 97-1239 av den 29 december 1997 (loi de finances rectificative pour 1997 n° 97-1239) (JORF av den 30 december 1997, s. 19101). Skattebefrielsens tillämpning i Gardanneområdet tilläts till och med den 31 december 1998 genom rådets beslut 97/425. Rådet förlängde första gången denna tillåtelse till och med den 31 december 1999, genom beslut 1999/255. Rådet förlängde tillåtelsen en andra gång till och med den 31 december 2000, genom beslut 1999/880.

15

Rådets beslut 2001/224/EG av den 12 mars 2001 om nedsättning av punktskattesatser och befrielse från punktskatter för vissa mineraloljor som används för särskilda ändamål (EGT L 84, s. 23) var det sista beslut som rådet antog avseende de omtvistade skattebefrielserna. Detta beslut förlängde tillåtelsen av de tillämpade skattebefrielserna till och med den 31 december 2006. Enligt skäl 5 i detta beslut ”påverkar [beslutet] inte resultatet av de eventuella förfaranden med anledning av störningar av den inre marknadens sätt att fungera som kan komma att inledas med stöd av artiklarna 87 [EG] och 88 [EG]” och det ”befriar [inte] medlemsstaterna från deras skyldighet att i enlighet med artikel 88 [EG] anmäla alla planerade statliga stödåtgärder till kommissionen”.

16

Genom en skrivelse av den 28 januari 1983 informerade Irland kommissionen om sin avsikt att genomföra ett åtagande som gjorts i april 1970 gentemot initiativtagarna till ett projekt för aluminiumoxidutvinning från bauxit i floden Shannons mynning. Detta åtagande, som gjorts till förmån för AAL, innebar en befrielse från punktskatt på tjock eldningsolja som används vid framställning av aluminiumoxid. Kommissionen framhöll genom en skrivelse av den 22 mars 1983 att skattebefrielsen utgjorde ett statligt stöd som måste anmälas. Kommissionen preciserade även att om stödet ännu inte hade genomförts kunde kommissionen betrakta skrivelsen av den 28 januari 1983 som en anmälan enligt artikel 93.3 i EEG-fördraget. I en skrivelse av den 6 maj 1983 uppmanade Irland kommissionen att betrakta den tidigare skrivelsen som en sådan anmälan. Kommissionen tog inte något beslut till följd av denna skriftväxling.

17

Genom skrivelser av den 29 maj 1998 och den 2 juni 1998 begärde kommissionen upplysningar från Republiken Italien respektive Republiken Frankrike för att klargöra om den italienska respektive den franska skattebefrielsen omfattades av artiklarna 87 EG och 88 EG. Efter det att kommissionen den 16 juni 1998 hade skickat en påminnelse svarade Italien den 20 juli 1998. Den 10 juli 1998 begärde Frankrike förlängning av tidsfristen, vilket beviljades den 24 juli 1998. Frankrike svarade sedan genom en skrivelse av den 7 augusti 1998.

18

Genom skrivelser av den 17 juli 2000 begärde kommissionen att Republiken Frankrike, Irland och Republiken Italien skulle anmäla de omtvistade skattebefrielserna. De franska myndigheterna svarade genom en skrivelse av den 4 september 2000. Kommissionen påminde Irland och Republiken Italien om sin begäran och begärde ytterligare upplysningar från dessa länder och Republiken Frankrike genom skrivelser av den 27 september 2000. De irländska myndigheterna besvarade kommissionens skrivelse genom en skrivelse av den 18 oktober 2000. Efter det att kommissionen den 20 november 2000 hade skickat en påminnelse svarade även de italienska och franska myndigheterna den 7 respektive den 8 december 2000.

19

Kommissionen inledde det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG beträffande den irländska skattebefrielsen, den italienska skattebefrielsen och den franska skattebefrielsen. Detta gjordes genom besluten K(2001) 3296, K(2001) 3300 och K(2001) 3295 av den 30 oktober 2001. Besluten sändes till Irland, Republiken Italien och Republiken Frankrike genom skrivelser av den 5 november 2001 och offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 2 februari 2002 (EGT C 30, sidorna 17, 21 och 25).

20

Kommissionen mottog yttranden från AAL, Eurallumina, Alcan och sammanslutningen European Aluminium Association. Dessa yttranden översändes till Irland, Republiken Italien och Republiken Frankrike den 26 mars 2002.

21

Irland begärde genom ett fax av den 1 december 2001 förlängning av tidsfristen för att svara, vilket beviljades den 7 december 2001. Irland lämnade sina synpunkter i en skrivelse av den 8 januari 2002. Kommissionen begärde, genom en skrivelse av den 18 februari 2002, bevis för att Irland hade åtagit sig bindande åtaganden gentemot AAL före landets anslutning till EG. Irland besvarade denna begäran genom en skrivelse av den 26 april 2002. Republiken Italien yttrade sig genom en skrivelse av den 6 februari 2002. Frankrike begärde förlängning av tidsfristen för att svara genom ett brev av den 21 november 2001, vilken beviljades den 29 november 2001. Frankrike lämnade sina synpunkter i en skrivelse av den 12 februari 2002.

22

Den 7 december 2005 tog kommissionen beslut 2006/323/EG om den befrielse från punktskatt på mineraloljor som används som bränsle vid framställningen av aluminiumoxid i regionerna Gardanne och Shannon samt på Sardinien, som tillämpas av Frankrike, Irland och Italien (EUT L 119, 2006, s. 12) (nedan kallat det angripna beslutet).

23

Det angripna beslutet avser perioden före den 1 januari 2004, vilket är det datum då direktiv 2003/96 trädde i kraft. Enligt beslutet omfattar dock det formella granskningsförfarandet även perioden efter den 1 januari 2004.

24

I artikeldelen i det angripna beslutet anges bland annat följande:

”Artikel 1

De befrielser från punktskatt på tjock eldningsolja som används vid framställning av aluminiumoxid som Frankrike, Irland och Italien har beviljat till och med den 31 december 2003 utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 [EG].

Artikel 2

Stöd som beviljats mellan den 17 juli 1990 och den 2 februari 2002 och som är oförenligt med den gemensamma marknaden skall inte återkrävas, eftersom det skulle strida mot de grundläggande principerna i gemenskapslagstiftningen.

Artikel 3

Det stöd som avses i artikel 1 och beviljades mellan den 3 februari 2002 och den 31 december 2003 är förenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 [EG] under förutsättning att stödmottagarna betalade en skatt på minst 13,01 euro per 1000 kg tjock eldningsolja.

Artikel 4

Det stöd som … beviljades mellan den 3 februari 2002 och den 31 december 2003 är oförenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 [EG] om stödmottagarna inte betalade en skatt på minst 13,01 euro per 1000 kg tjock eldningsolja.

Artikel 5

1.   Frankrike, Irland och Italien skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva det oförenliga stöd som avses i artikel 4.

…

5.   Frankrike, Irland och Italien skall inom två månader från delgivningen av detta beslut ålägga mottagarna av det oförenliga stöd som avses i artikel 4 att återbetala det olagliga stödet med ränta.”

25

Sökandena Republiken Italien, Irland, Republiken Frankrike, Eurallumina och AAL har genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli den 16 februari 2006 (mål T-60/06), den 17 februari 2006 (målen T-50/06 och T-56/06) respektive den 23 februari 2006 (målen T-62/06 och T-69/06) väckt talan om att det angripna beslutet helt eller delvis ska ogiltigförklaras.

26

Genom separat handling, som inkom till förstainstansrättens kansli den 22 mars 2006, ansökte AAL med stöd av artikel 242 EG om interimistiskt beslut om uppskov med verkställigheten i den del beslutet berör AAL. Genom beslut av den 2 augusti 2006 i mål T-69/06 R, Aughinish Alumina mot kommissionen (ej publicerat i rättsfallssamlingen), avslog förstainstansrättens ordförande denna begäran och förordnade att beslut om rättegångskostnader skulle meddelas senare.

27

Med tillämpning av artikel 14 i förstainstansrättens rättegångsregler och på förslag av andra avdelningen beslutade förstainstansrätten, efter att ha hört parterna i enlighet med artikel 51 i nämnda regler, att hänskjuta målen till en avdelning i utökad sammansättning.

28

Efter att ha hört parterna beslutade ordföranden på förstainstansrättens andra avdelning i utökad sammansättning den 24 maj 2007 att förena de förevarande målen vad gäller det muntliga förfarandet, i enlighet med artikel 50 i rättegångsreglerna.

29

Genom dom av den 12 december 2007 i målen T-50/06, T-56/06, T-60/06, T-62/06 och T-69/06, Irland m.fl. mot kommissionen (ej publicerad i rättsfallssamlingen), förenade förstainstansrätten de förevarande målen vad gäller domen. Förstainstansrätten ogiltigförklarade det angripna beslutet på den grunden att kommissionen hade åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 253 EG, med avseende på att artikel 1 b v i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88] EG (EGT L 83, s. 1) inte ansågs vara tillämplig i det aktuella fallet. I mål T-62/06 ogillade förstainstansrätten dessutom talan i övrigt, efter att ha funnit att Euralluminas yrkanden inte kunde tas upp till sakprövning i den mån de avsåg att förstainstansrätten antingen skulle förklara att den italienska skattebefrielsen, som tillåtits genom rådets beslut 2001/224, var lagenlig till och med den 31 december 2006 och att belopp som Republiken Italien hade avstått från eller skulle komma att avstå från fram till detta datum, eller i vart fall till den 31 december 2003, inte skulle betraktas som rättsstridigt statligt stöd eller i vart fall inte skulle återkrävas, eller att förstainstansrätten skulle ändra artiklarna 5 och 6 i det angripna beslutet.

30

Kommissionen överklagade förstainstansrättens dom genom skrivelse av den 26 februari 2008.

31

Efter överklagandet upphävde domstolen, genom dom av den 2 december 2009 i mål C-89/08 P, kommissionen mot Irland m.fl. (REG 2009, s. I-11245), förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 29 nämnda målet Irland m.fl. mot kommissionen, i den mån förstainstansrätten hade ogiltigförklarat det angripna beslutet på grund av att kommissionen i detta beslut hade åsidosatt sin motiveringsskyldighet med avseende på att artikel 1 b v i förordning nr 659/1999 inte ansågs vara tillämplig i det aktuella fallet och förpliktat kommission att bära sin rättegångskostnad och ersätta sökandenas rättegångskostnader, inbegripet kostnaderna för det interimistiska förfarandet i mål T-69/06 R. Domstolen återförvisade de förenade målen T-50/06, T-56/06, T-60/06, T-62/06 och T-69/06 till tribunalen och fastställde att beslut om rättegångskostnaderna skulle meddelas senare.

32

Efter domen om återförvisning tilldelade tribunalens ordförande, genom beslut av den 18 december 2009, andra avdelningen i utökad sammansättning de förevarande målen, i enlighet med artikel 118.1 i rättegångsreglerna.

33

Parterna inkom, i enlighet med artikel 119.1 i rättegångsreglerna, med skriftliga yttranden den 1 februari 2010 för Irland i mål T-50/06 RENV, den 4 februari 2010för Republiken Italien i mål T-60/06 RENV, den 12 februari 2010 för Eurallumina i mål T-62/06 RENV, den 16 februari 2010 för Republiken Frankrike i mål T-56/06 RENV och för AAL i mål T-69/06 RENV respektive den 28 april 2010 för kommissionen i samtliga förevarande mål. Republiken Frankrike uppgav i sitt skriftliga yttrande att den, med beaktande av domstolens ståndpunkt i domen om återförvisning, drog tillbaka den grund i dess ansökan som avsåg ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

34

Genom beslut av den 1 mars 2010 av ordföranden på tribunalens andra avdelning i utökad sammansättning förenades förevarande mål med avseende på det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

35

Till följd av att tribunalens avdelningar fick nya sammansättningar kom referenten att tjänstgöra på fjärde avdelningen. De nu aktuella målen tilldelades därför, genom beslut av den 20 september 2010, fjärde avdelningen i utökad sammansättning.

36

Tribunalen beslutade, på grundval av referentens rapport, att inleda det muntliga förfarandet. Tribunalen anmodade, som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i dess rättegångsregler, såväl parterna som Europeiska unionens råd att besvara vissa frågor. Parterna och rådet besvarade frågorna inom den utsatta tidsfristen.

37

Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 14 september 2011.

38

I mål T-50/06 RENV har Irland yrkat att tribunalen ska

39

I mål T-69/06 RENV har AAL yrkat att tribunalen ska

40

I mål T-60/06 RENV har Republiken Italien huvudsakligen yrkat att tribunalen ska

41

I mål T-62/06 RENV har Eurallumina huvudsakligen yrkat att tribunalen ska

och/eller

42

I mål T-56/06 RENV har Republiken Frankrike huvudsakligen yrkat att tribunalen ska

43

Kommissionen har i de aktuella målen yrkat att tribunalen ska

44

Det finns inte längre skäl att pröva de av Euralluminas yrkanden som syftar till att tribunalen ska förklara att den italienska skattebefrielse som hade tillåtits genom rådets beslut 2001/224 var lagenlig till och med den 31 december 2006 och att de belopp som Republiken Italien har avstått från eller skulle ha avstått från fram till detta datum inte ska betraktas som rättsstridigt statligt stöd eller i vart fall inte ska återkrävas. Dessa yrkanden har redan avvisats genom domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Irland m.fl. mot kommissionen. De delar av nämnda dom som behandlade yrkandena om fastställelse upphävdes inte genom domen i det ovan i punkt 31 nämnda målet kommissionen mot Irland m.fl., och dessa delar omfattas således av rättskraft.

45

Till stöd för sin respektive talan åberopar sökandena i huvudsak ett antal grunder och argument som till viss del överlappar varandra. Detta trots att föremålet för deras respektive talan formellt sett skiljer sig åt, eftersom var och en av sökandena har bestritt det angripna beslutet endast i den del som det avser, för Republiken Italiens (mål T-60/06 RENV) och Euralluminas (mål T-62/06 RENV) del, den italienska skattebefrielsen, för Irlands (mål T-50/06 RENV) och AAL:s (mål T-69/06 RENV) del, den irländska skattebefrielsen och, för Republiken Frankrikes (mål T-56/06 RENV) del, den franska skattebefrielsen. Dessa grunder och argument avser åsidosättanden av rättssäkerhetsprincipen, principen om att unionsinstitutionernas rättsakter presumeras vara giltiga och ha en ändamålsenlig verkan, principen lex specialis derogat legi generali, principen om god förvaltningssed, estoppel-principen, principen om att förfarandet ska äga rum inom en rimlig tidsfrist och principen om skydd för berättigade förväntningar. De avser även åsidosättanden av såväl artiklarna 3.1 m EG, 87.1 och 87.3 EG, 88 EG och 157 EG, som de kodifierade reglerna i artikel 1 b i, 1 b iii och 1 b iv i förordning nr 659/1999 och artiklarna 14.1 och 17–19 i samma förordning. Slutligen avser de åsidosättanden av artikel 18 i direktiv 2003/96 i förening med bestämmelserna i bilaga II till detta direktiv, reglerna om miljöstöd – särskilt punkt 82 a i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till skydd för miljön (EGT C 37, 2001, s. 3), riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål (EGT C 74, 1998, s. 9) och motiveringsskyldigheten.

46

Tribunalen påpekar, för det första, att sökandenas grunder och argument i synnerhet riktar sig mot den slutsats som kommissionen drog i det angripna beslutet, då den tillämpade reglerna om statligt stöd på de omtvistade skattebefrielserna. Sökandena har i huvudsak gjort gällande att denna slutsats inte lagenligt kan stå i strid med rättsverkningarna av rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224. Det angripna beslutet gör emellertid det. Detta beslut innehåller – eller grundar sig på – bedömningen att de omtvistade skattebefrielser som beviljats av Republiken Italien, Irland och Republiken Frankrike till och med den 31 december 2003 utgör statligt stöd, i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Beslutet innehåller ett åläggande till dem som gynnats av stöden att återbetala dessa, eftersom skattebefrielserna är oförenliga med den gemensamma marknaden. Detta trots att rådet hade tillåtit de berörda medlemsstaterna att tillämpa nämnda skattebefrielser till och med den 31 december 2006. AAL har dessutom gjort gällande att tillämpningen av reglerna om statligt stöd i det aktuella fallet inte lagenligt kan leda till ett resultat som går emot syftet med artiklarna 3.1 m EG och 157 EG, nämligen att skydda och stärka konkurrenskraften hos industrin inom unionen. Det angripna beslutet försvagar i stället konkurrenskraften hos unionens industri, sedd i ett internationellt sammanhang.

47

För det andra riktar sig de grunder och argument som åberopats av Republiken Italien, Republiken Frankrike och AAL mot att kommissionen i det angripna beslutet kvalificerar – eller grundar sig på en kvalificering av – de omtvistade skattebefrielser som beviljades till och med den 31 december 2003 såsom statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

48

För det tredje riktar sig de grunder och argument som åberopats av Republiken Italien, Irland och AAL mot att kommissionen i det angripna beslutet kvalificerar – eller grundar sig på en kvalificering av – den italienska skattebefrielsen och den irländska skattebefrielsen, vilka beviljades till och med den 31 december 2003, såsom nya statliga stöd i stället för befintliga statliga stöd, i den mening som avses i artikel 88 EG. Endast den irländska skattebefrielse som beviljades före den 17 juli 1990 undkom att kvalificeras som nytt statligt stöd.

49

För det fjärde riktar sig de grunder och argument som åberopats av Republiken Italien mot att det i det angripna beslutet slås fast att det statliga stöd som påstås ha beviljats till och med den 31 december 2003 genom den italienska skattebefrielsen inte kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 EG, på den grunden att stödet var direkt knutet till Euralluminas förverkligande av miljöskyddsmål eller underlättade den ekonomiska utvecklingen på Sardinien.

50

För det femte riktar sig sökandenas grunder och argument mot att det angripna beslutet förpliktigar Republiken Frankrike, Irland och Republiken Italien att kräva återbetalning av dem som gynnats av de statliga stöd som påstås ha beviljats till och med den 31 december 2003 genom de omtvistade skattebefrielserna.

51

Rätten kommer först att pröva de av sökandenas grunder och argument som i huvudsak avser en rättsstridig tillämpning av reglerna om statligt stöd på de omtvistade skattebefrielser som, med stöd av och i enlighet med rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224, beviljades av Republiken Italien, Irland och Republiken Frankrike till och med den 31 december 2003.

52

I mål T-50/06 RENV har Irland, genom den andra och den fjärde grunden, bland annat gjort gällande att kommissionen åsidosatte rättssäkerhetsprincipen och estoppel-principen i det angripna beslutet. Kommissionen ansåg nämligen att den irländska skattebefrielse som beviljades till och med den 31 december 2003, med beaktande av reglerna om statligt stöd, delvis var oförenlig med den gemensamma marknaden – trots att denna skattebefrielse beviljades med stöd av och i enlighet med rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224. Irland noterar att kommissionen aldrig har bestritt lagenligheten hos rådets beslut om tillstånd. Genom den fjärde grunden har Irland dessutom gjort gällande att kommissionen åsidosatte estoppel-principen i det angripna beslutet, i den mån den tillämpade reglerna om statligt stöd på den irländska skattebefrielsen alltför lång tid efter det att den hade fått kännedom om det stöd som påstås ha beviljats genom denna skattebefrielse.

53

I mål T-56/06 RENV har Republiken Frankrike, genom den andra grunden, gjort gällande att kommissionen åsidosatte rättssäkerhetsprincipen i det angripna beslutet. Kommissionen krävde nämligen återbetalning av det stöd som påstås ha beviljats från den 3 februari 2002 till den 31 december 2003 genom den franska skattebefrielsen – trots att Republiken Frankrike hade tillåtits att bevilja denna skattebefrielse genom rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224.

54

I mål T-60/06 RENV har Republiken Italien, genom den sjätte grunden, gjort gällande att kommissionen i det angripna beslutet bland annat åsidosatte principen om att unionsinstitutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga. Kommissionen krävde nämligen återbetalning av det stöd som påstås ha beviljats från den 3 februari 2002 till den 31 december 2003 genom den italienska skattebefrielsen – trots att Republiken Italien hade tillåtits att bevilja denna skattebefrielse genom rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224.

55

I mål T-62/06 RENV har Eurallumina, genom den andra grunden, gjort gällande att kommissionen, i det angripna beslutet, åsidosatte rättssäkerhetsprincipen, principen om att unionsinstitutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga och ha en ändamålsenlig verkan samt principen lex specialis derogat legi generali. Kommissionen fann nämligen att den italienska skattebefrielse som beviljades till och med den 31 december 2003, med beaktande av reglerna om statligt stöd, delvis var oförenlig med den gemensamma marknaden – trots att denna skattebefrielse beviljades med stöd av och i enlighet med rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224. Dessutom har Eurallumina, genom den tredje grunden, gjort gällande att kommissionen åsidosatte principen om god förvaltningssed i det angripna beslutet. Kommissionen krävde nämligen återbetalning av det stöd som påstås ha beviljats från den 3 februari 2002 till den 31 december 2003 genom den italienska skattebefrielsen – utan att ta hänsyn till att Republiken Italien hade tillåtits att bevilja denna skattebefrielse genom rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224.

56

I mål T-69/06 RENV har AAL, genom den andra grunden, gjort gällande att kommissionen, i det angripna beslutet, åsidosatte rättssäkerhetsprincipen, principen om att unionsinstitutionernas rättsakter har en ändamålsenlig verkan och principen lex specialis derogat legi generali samt överskred sina befogenheter. Kommissionen fann nämligen att den irländska skattebefrielse som beviljades till och med den 31 december 2003, med beaktande av reglerna om statligt stöd, delvis är oförenlig med den gemensamma marknaden – trots att denna skattebefrielse beviljades med stöd av och i enlighet med rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224. Dessutom har AAL, genom den femte grunden, gjort gällande att kommissionen, i det angripna beslutet, åsidosatte rättssäkerhetsprincipen, principen om att förfarandet ska äga rum inom en rimlig tidsfrist och principen om god förvaltningssed. Kommissionen tillämpade nämligen reglerna om statligt stöd på den irländska skattebefrielsen alltför lång tid efter det att den hade fått kännedom om nämnda skattebefrielse. Slutligen har AAL, genom den fjärde grunden, gjort gällande att kommissionen åsidosatte rättssäkerhetsprincipen när den antog det angripna beslutet. Beslutet innehöll nämligen ett krav om återbetalning av det stöd som påstås ha beviljats AAL från den 3 februari 2002 till den 31 december 2003 genom den irländska skattebefrielsen – utan att hänsyn tagits till att Irland hade tillåtits att bevilja denna skattebefrielse genom rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224.

57

I målen T-50/06 RENV, T-56/06 RENV, T-60/06 RENV, T-62/06 RENV och T-69/06 RENV har kommissionen bestritt alla de argument som sökandena har framfört. Kommissionen har gjort gällande att tribunalen bör underkänna de grunder och argument som avser att reglerna om statligt stöd tillämpades rättsstridigt, i det angripna beslutet, på de skattebefrielser som hade beviljats med stöd av och i enlighet med rådets beslut om tillstånd.

58

I enlighet med principen om processekonomi kommer rätten först att pröva de grunder och argument som avser åsidosättandet av rättssäkerhetsprincipen och/eller principen om att unionsinstitutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga. Sökandena har därvid i huvudsak gjort gällande att kommissionen genom det angripna beslutet delvis omintetgjorde de rättsverkningarna av rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224, genom vilka rådet hade tillåtit Republiken Italien, Irland och Republiken Frankrike att tillämpa nämnda skattebefrielser till och med den 31 december 2006. Kommissionen beslutade nämligen att de omtvistade skattebefrielser som hade beviljats av de berörda medlemsstaterna till och med den 31 december 2003 utgör statligt stöd, i den mening som avses i artikel 87.1 EG, och den ålade dessutom dem som gynnats av stöden att återbetala dem, på den grunden att de var oförenliga med den gemensamma marknaden.

59

Unionsinstitutionernas rättsakter presumeras i princip vara giltiga och har därmed rättsverkan så länge de inte har återkallats eller förklarats ogiltiga inom ramen för en talan om ogiltigförklaring eller till följd av en begäran om förhandsavgörande eller invändning om rättsstridighet (se dom av den 5 oktober 2004 i mål C-475/01, kommissionen mot Grekland, REG 2004, s. I-8923, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

60

Med undantag för denna princip ska dock rättsakter som är behäftade med fel som är så uppenbart grava att de inte kan tolereras av unionens rättsordning anses sakna all rättsverkan, även tillfällig sådan, det vill säga de ska rättsligt betraktas som nulliteter. Detta undantag syftar till att bevara jämvikten mellan två grundläggande, men ibland motstridiga, krav som en rättsordning har att uppfylla, nämligen stabila rättsförhållanden och lagenlighet (se domen i det ovan i punkt 59 nämnda målet kommissionen mot Grekland, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

61

Följderna av att en rättsakt från en unionsinstitution förklaras vara en nullitet är så allvarliga att det förutsätts att en sådan förklaring av rättssäkerhetsskäl förbehålls ytterst extrema fall (se domen i det ovan i punkt 59 nämnda målet kommissionen mot Grekland, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

62

Det framgår dessutom av fast rättspraxis att rättssäkerhetsprincipen syftar till att säkerställa förutsebarhet i de situationer och rättsförhållanden som omfattas av unionsrätten (domstolens dom av den 10 april 2003 i mål C-305/00, Schulin, REG 2003, s. I-3525, punkt 58, och av den 15 september 2005 i mål C-199/03, Irland mot kommissionen, REG 2005, s. I-8027, punkt 69). För detta ändamål är det väsentligt att unionsinstitutionerna respekterar att de rättsakter som de har antagit, vilka påverkar rättssubjektens rättsliga och faktiska ställning, endast kan ändras i enlighet med gällande bestämmelser om behörighet och förfarande (förstainstansrättens dom av den 21 oktober 1997 i mål T-229/94, Deutche Bahn mot kommissionen, REG 1997, s. II-1689, punkt 113 och där angiven rättspraxis). De rättssubjekt vilkas faktiska och rättsliga ställning påverkas av rättsakten i fråga kan emellertid inte framgångsrikt åberopa att rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts, om de inte själva har respekterat villkoren i densamma (se förstainstansrättens dom av den 25 mars 1999 i mål T-37/97, Forges de Clabecq mot kommissionen, REG 1999, s. II-859, punkt 98 och där angiven rättspraxis). För att garantera att rättssäkerhetsprincipen iakttas ska unionsinstitutionerna principiellt se till att tillämpningen av olika unionsrättsliga bestämmelser inte leder till inkonsekvenser, särskilt när bestämmelserna avser ett och samma mål – såsom målet att se till att konkurrensen inom den gemensamma marknaden inte snedvrids (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 15 juni 1993 i mål C-225/91, Matra mot kommissionen, REG 1993, s. I-3203, punkterna 41 och 42, och förstainstansrättens dom av den 31 januari 2001 i mål T-156/98, RJB Mining mot kommissionen, REG 2001, s. II-337, punkt 112 och där angiven rättspraxis).

63

Då de aktuella grunderna och argumenten rör förhållandet mellan reglerna om harmonisering av skattelagstiftningen, särskilt reglerna om punktskatt, och reglerna om statligt stöd ska följande omständigheter beaktas.

64

Vid tiden för omständigheterna i målet föreskrevs det i artikel 2 EG bland annat att gemenskapens uppgift var att ”upprätta en gemensam marknad”. För att uppnå de mål som angavs i artikel 2 EG föreskrevs det i artikel 3.1 c och 3.1 g EG att gemenskapens verksamhet, på de villkor och i den takt som angavs i EG-fördraget, skulle innefatta ”en inre marknad som kännetecknas av att hindren för fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital avskaffas mellan medlemsstaterna” samt ”en ordning som säkerställer att konkurrensen inom den inre marknaden inte snedvrids”.

65

EG-fördraget gav gemenskapen olika möjligheter att vidta åtgärder för att undanröja olika typer av snedvridningar som skadade den inre marknadens funktion.

66

Artikel 93 EG syftar till att minska de handelshinder som följer av skillnader mellan nationella skattesystem, även när dessa system tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt (domstolens dom av den 27 februari 1980 i mål 171/78, kommissionen mot Danmark, REG 1980, s. 447, punkt 20). Enligt artikelns lydelse vid tidpunkten för omständigheterna i målet föreskrevs att ”[r]ådet … enhälligt på förslag av kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén [skulle] anta bestämmelser om harmonisering av lagstiftningen om omsättningsskatter, punktskatter och andra indirekta skatter eller avgifter, i den mån en sådan harmonisering [var] nödvändig för att säkerställa att den inre marknaden [upprättades och fungerade] inom den tid som [angavs] i artikel 14”. Enligt artikel 93 EG var rådet följaktligen behörigt att tillnärma de nationella punktskattelagstiftningarna, i den mån som detta var nödvändigt för att säkerställa att den inre marknaden upprättades och fungerade (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 juni 1999 i mål C-166/98, Socridis, REG 1999, s. I-3791, punkt 25, och generaladvokaten Mischos förslag till avgörande i detta mål, REG 1999, s. I-3793, punkt 53).

67

Det följer av skälen och av artikel 1.1 i direktiv 92/81, som antagits med stöd av artikel 93 EG, att detta direktiv, genom harmonisering av strukturerna för punktskatter på mineraloljor, är avsett att genomföra en fri rörlighet för produkterna i fråga och härigenom främja att den inre marknaden fungerar väl (förstainstansrättens dom av den 27 september 2000 i mål BP Chemicals mot kommissionen, REG 2000, s. II-3145, punkt 61).

68

Det framgår dessutom av sjätte skälet och artikel 8.4 i direktiv 92/81 att inom de områden som omfattas av harmonisering av strukturerna för punktskatter på mineraloljor får medlemsstaterna inte ensidigt införa ytterligare skattebefrielser. Medlemsstaterna får endast tillämpa sådana skattebefrielser om rådet, genom enhälligt beslut på kommissionens förslag och motiverat av speciella hänsyn, har gett sin tillåtelse därtill. Detta får dock enbart ske i den mån och så länge som det är förenligt med en väl fungerande inre marknad.

69

Enligt sjätte skälet i direktiv 92/81 ”är [det] emellertid lämpligt att tillåta medlemsstater som så önskar att frivilligt tillämpa vissa andra regler om skattebefrielse eller nedsatta skattesatser inom sitt eget territorium, såvida detta inte leder till konkurrenssnedvridningar”. Det framgår av detta skäl att artikel 8.4 i direktiv 92/81 i dess helhet ska tolkas mot bakgrund av de konkurrenssnedvridningar som bestämmelsens tillämpningsåtgärder kan ge upphov till (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovan i punkt 67 nämnda målet BP Chemicals mot kommissionen, punkt 62).

70

Detta bekräftas av dels skäl 8 i direktiv 92/81, enligt vilket ”[d]et är nödvändigt att utforma ett förfarande för översyn av alla de regler om skattebefrielse och nedsatta skattesatser som föreskrivs i detta direktiv i syfte att övervaka att de förblir förenliga med den inre marknadens korrekta funktion”, dels artikel 8.5 i direktivet, enligt vilken rådet, genom enhälligt beslut på kommissionens förslag, kan ompröva sina beslut om tillstånd – när kommissionen finner att de tillåtna skattebefrielserna eller skattenedsättningarna inte längre kan upprätthållas, särskilt med hänsyn till sund konkurrens eller snedvridande effekter på den inre marknaden.

71

Snedvridningar av konkurrensen som härrör från statligt stöd granskas av kommissionen inom ramen för en ordning för förhandsgodkännande, under unionsdomstolarnas kontroll. De statliga stöden är alltså enligt artikel 88.3 EG föremål för ett förfarande för obligatorisk förhandsanmälan till kommissionen. Detta förfarande rör alla statliga stöd, inbegripet skattemässiga sådana. Medlemsstaterna får inte verkställa sina program utan att invänta kommissionens godkännande. Kommissionen granskar huruvida stödet är förenligt med den inre marknaden. Denna prövning görs med hänsyn till stödets effekter och inte till de olika former det kan ha. Principen i artikel 87 EG om att stöd är oförenligt med den inre marknaden är nämligen tillämpligt på stöd ”av vilket slag det än är”, bland annat på vissa skatteåtgärder. Kommissionen kan besluta att medlemsstaten i fråga ska ändra eller dra in sådant stöd som kommissionen har förklarat vara oförenligt med den inre marknaden. Om stödet i fråga redan har utbetalats i strid med förfarandereglerna innebär indragningen av stödet i princip att medlemsstaten i fråga ska återkräva stödet från dem som har mottagit det.

72

Det framgår av punkterna 64–71 ovan att reglerna om harmonisering av nationell skattelagstiftning, särskilt reglerna om punktskatt, vilka framgår av artikel 93 EG och direktiv 92/81, och reglerna om statligt stöd i artiklarna 87 EG och 89 EG avser ett och samma mål. Detta mål är att främja en väl fungerande inre marknad genom att, bland annat, bekämpa snedvridningar av konkurrensen. För att dessa två regelverk, med beaktande av deras gemensamma mål, ska kunna tillämpas på ett konsekvent sätt måste begreppet konkurrenssnedvridning – i motsats till vad kommissionen har anfört – ha samma betydelse och tillämpas på samma sätt inom området för harmonisering av nationell skattelagstiftning och området för statligt stöd. Det framgår dessutom av punkterna 66–70 ovan att unionsinstitutionerna, i reglerna om harmonisering av nationell skattelagstiftning – däribland reglerna om punktskatt – vilka framgår av artikel 93 EG och av direktiv 92/81, uttryckligen ges vissa ansvarsuppgifter. Kommissionen har ett ansvar att föreslå och rådet har ett ansvar att besluta. Ansvaret avser dels bedömningen av huruvida en möjlig snedvridning av konkurrensen föreligger när en medlemsstat eventuellt ska tillåtas att tillämpa eller att fortsätta tillämpa en befrielse från den harmoniserade punktskatten, enligt artikel 8.4 i direktiv 92/81, dels bedömningen av huruvida möjlig illojal konkurrens eller snedvridande effekter på den inre marknaden föreligger, som motiverar att ett beslut om tillstånd som redan antagits enligt nämnda artikel omprövas, i enlighet med artikel 8.5 i direktiv 92/81. Om bedömningen visar på problem åligger det kommissionen att föreslå att rådet inte tillåter den föreslagna skattebefrielsen eller att rådet i förekommande fall upphäver eller ändrar ett beslut om tillstånd som redan tagits. Om rådet gör en annorlunda bedömning kan kommissionen utöva sina befogenheter enligt artikel 230 EG för att väcka en ogiltighetstalan vid unionsdomstolen mot rådets beslut att tillåta – eller upprätthålla ett tillstånd för – en skattebefrielse, i syfte att få till stånd en prövning av huruvida skattebefrielsen verkligen inte medför vare sig konkurrenssnedvridningar, illojal konkurrens eller snedvridande effekter på den inre marknaden.

73

Enligt rättspraxis motsvarar begreppet statligt stöd, i den mening som avses i artikel 87.1 EG, en objektiv situation, och definitionen av detta begrepp påverkas inte av institutionernas agerande eller uttalanden (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 31 nämnda målet kommissionen mot Irland m.fl., punkt 72). Enligt artikel 87.1 EG är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Denna bestämmelse syftar alltså på medlemsstaternas beslut varigenom medlemsstaterna för att genomföra sina egna ekonomiska och sociala mål genom ensidiga och självständiga beslut ger företag eller andra rättssubjekt tillgång till medel eller fördelar som ska främja förverkligandet av de eftersträvade ekonomiska eller sociala målen (domstolens dom av den 27 mars 1980 i mål 61/79, Denkavit italiana, REG 1980, s. 1205, punkt 31, och förstainstansrättens dom av den 5 april 2006 i mål T-351/02, Deutsche Bahn mot kommissionen, REG 2006, s. II-1047, punkt 100).

74

Av detta följer att förmåner, för att anses vara stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, bland annat ska kunna tillskrivas staten (se domstolens dom av den 16 maj 2002 i mål C-482/99, Frankrike mot kommissionen, REG 2002, s. I-4397, punkt 24 och där angiven rättspraxis, och domen i det ovan i punkt 73 nämnda målet Deutsche Bahn mot kommissionen, punkt 101). Frågan huruvida ett stöd kan tillskrivas en stat är dock skild från frågan huruvida stödet beviljats med hjälp av statliga medel (se domen i det ovan nämnda målet Deutsche Bahn mot kommissionen, punkt 103 och där angiven rättspraxis).

75

Mot bakgrund av de regler som behandlats ovan i punkterna 59–74 ska rätten pröva huruvida kommissionen, såsom sökandena har hävdat, åsidosatte rättssäkerhetsprincipen och principen om att unionsinstitutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga, genom att på ett rättsstridigt sätt omintetgöra vissa rättsverkningar av rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224, när kommissionen i det angripna beslutet tillämpade reglerna om statligt stöd på de omtvistade skattebefrielser som hade beviljats till och med den 31 december 2003.

76

Kommissionen har inte bestritt att Republiken Italien, Irland och Republiken Frankrike förlitade sig på rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224, när de tillämpade eller fortsatte att tillämpa de omtvistade skattebefrielserna på Sardinien och i regionerna Shannon och Gardanne till och med den 31 december 2003, till förmån för Eurallumina, AAL och Alcan. Såsom nämnts ovan i punkt 68 var besluten om tillstånd nämligen ett nödvändigt villkor för att de berörda medlemsstaterna rättsenligt skulle kunna bevilja dessa skattebefrielser. Dessutom framgår det av skäl 99 i det angripa beslutet att kommissionen medger att ”medlemsstaterna … hade rätt att förlita sig på ordalydelsen i besluten 92/510/EEG, 93/697/EG, 96/273/EG, 97/425/EG, 1999/255/EG, 1999/880/EG och 2001/224/EG”.

77

Enligt rådets beslut om tillstånd, varav det sista var beslut 2001/224, tilläts Republiken Italien, Irland och Republiken Frankrike på ett klart och otvetydigt sätt att tillämpa eller fortsätta att tillämpa befrielserna från punktskatt på mineraloljor som används som bränsle vid framställningen av aluminiumoxid på Sardinien och i regionerna Shannon och Gardanne till och med den 31 december 2006. Det enda förbehållet var en möjlig förtida omprövning av rådet, på kommissionens förslag och i enlighet med förfarandet i artikel 8.5 i direktiv 92/81 (se ovan punkt 6). Dessa beslut hade, i den mån som de innehöll tvingande geografiska och tidsmässiga villkor, bindande rättsverkan för de berörda medlemsstaterna. Detta beaktades för övrigt av kommissionen i skälen 17 och 63 i det angripna beslutet.

78

Det är ostridigt att Republiken Italien, Irland och Republiken Frankrike till fullo uppfyllde de tvingande geografiska och tidsmässiga villkor som uppställdes i rådets beslut om tillstånd. De tillämpade – eller fortsatte att tillämpa – de omtvistade skattebefrielserna enbart i de områden som pekats ut i rådets beslut om tillstånd, nämligen på Sardinien och i regionerna Shannon och Gardanne. De beviljade dessutom de omtvistade skattebefrielserna under den period som rådets beslut om tillstånd hade rättslig verkan, nämligen perioden fram till den 31 december 2006.

79

Kommissionen har förvisso hävdat att rådets beslut om tillstånd var ett nödvändigt – men inte tillräckligt – villkor för att de berörda medlemsstaterna skulle kunna bevilja de omtvistade skattebefrielserna. Enligt kommissionen påverkar inte dessa beslut att de omtvistade skattebefrielserna, om de utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, skulle ha anmälts till och godkänts av kommissionen, enligt artikel 88 EG. I skäl 5 i beslut 2001/224 bekräftas att rådets beslut om tillstånd är villkorade i förhållande till en senare tillämpning av förfarandena och reglerna på området för statligt stöd. I detta skäl finns en uttrycklig hänvisning till kommissionens möjliga förfaranden eller beslut i enlighet med artiklarna 87 EG och 88 EG.

80

För det första konstaterar tribunalen, såsom kommissionen själv medgav i skäl 97 i det angripna beslutet, att det inte i något av rådets beslut om tillstånd innan beslut 2001/224 antogs ”nämndes att undantagen i fråga skulle strida mot reglerna om statligt stöd [eller mot] anmälningsplikten”. Det kan således inte anses att rådet uttryckligen gjorde följderna för besluten om tillstånd beroende av att de berörda medlemsstaterna skulle anmäla de omtvistade skattebefrielserna till kommissionen, enligt artikel 88 EG, samt av att kommissionen skulle besluta att inte göra invändningar eller anta ett positivt beslut.

81

För det andra – och tvärtemot vad kommissionen har anfört – kan inte artikel 5 i beslut 2001/224, såsom den delvis är återgiven ovan i punkt 15, tolkas som rådets uttryckliga viljeförklaring att göra följderna av sitt tillstånd beroende av att de berörda medlemsstaterna skulle uppfylla sin plikt att anmäla de omtvistade skattebefrielserna till kommissionen, enligt artikel 88 EG, samt att kommissionen skulle besluta att inte göra invändningar eller anta ett positivt beslut. Skälen till detta anges nedan.

82

Kommissionens tolkning av skäl 5 i beslut 2001/224 blev underförstått men ofrånkomligt avfärdad av rådet i dess svar på tribunalens frågor (se punkt 36 ovan). Rådet anmodades att yttra sig om huruvida en granskning av de omtvistade skattebefrielserna med avseende på reglerna om statligt stöd som i likhet med förevarande fall ledde till ett slutligt negativt beslut skulle medföra en förtida indragning av skattebefrielserna – trots ordalydelsen i artikel 1 i beslut 2001/224, enligt vilken Republiken Italien, Irland och Republiken Frankrike hade rätt att fortsätta tillämpningen av de omtvistade skattebefrielserna till och med den 31 december 2006. Då kommissionen inte har agerat – vare sig genom att utnyttja sina befogenheter enligt artikel 230 EG eller genom ett nytt förslag avseende artikel 8.4 i direktiv 92/81, i enlighet med artikel 8.5 i detta direktiv – anser rådet att ”beslut 2001/224 var fortsatt giltigt och att [de berörda] medlemsstaterna hade rätt förlita sig på de tillstånd som getts i detta beslut för att bibehålla de omtvistade skattebefrielserna”. Det följer av detta svar att rådet inte hade för avsikt att göra följderna av beslut 2001/224 beroende av kommissionens eventuella senare tillämpning av förfarandena och reglerna på området för statligt stöd.

83

Kommissionens tolkning av skäl 5 i beslut 2001/224 och dess hänvisning till eventuella förfaranden och beslut med stöd av artiklarna 87 EG och 88 EG kan i vart fall inte godtas. Denna tolkning skulle nämligen under de aktuella omständigheterna leda till en inkonsekvent tillämpning av reglerna om harmonisering av skattelagstiftning, särskilt reglerna om punktskatt och reglerna om statligt stöd. En sådan tillämpning skulle strida mot de krav som följer av rättssäkerhetsprincipen (se punkt 62 ovan).

84

För det första kan denna tolkning inte leda till en konsekvent tillämpning av de olika unionsrättsliga regler som åberopas i förevarande fall, eftersom rådets på varandra följande beslut om tillstånd antogs, i enlighet med de regler som presenterades ovan i punkterna 66–68, enhälligt på förslag av kommissionen. Besluten vilade alltså på rådets och kommissionens gemensamma bedömning, enligt vilken de omtvistade skattebefrielserna varken orsakade snedvridningar av konkurrensen eller störde den inre marknadens funktion. Härav följer att ett av inslagen i definitionen av statligt stöd, i den mening som avses i artikel 87 EG, nämligen att statligt stöd snedvrider konkurrensen, i princip saknades.

85

Rådets och kommissionens gemensamma bedömning bekräftas av fjärde skälet i beslut 92/510, enligt vilket ”[d]et har accepterats av kommissionen och av alla medlemsstater att [inte något av] dessa undantag … leder till snedvridning av konkurrensen eller stör den inre marknadens funktion”. Liknande skäl återfinns även i fjärde skälet i beslut 93/697 och i beslut 96/273.

86

Den gemensamma bedömningen styrks dessutom av domen i det ovan i punkt 31 nämnda målet kommissionen mot Irland m.fl. (domskäl 83), i vilken domstolen fann att ”kommissionen, när rådet antog besluten om godkännande av de omtvistade befrielserna, var av uppfattningen att dessa inte ledde till snedvridning av konkurrensen eller störde den inre marknadens funktion”.

87

Den gemensamma bedömningen styrks vidare av rådet, i dess svar på frågorna från tribunalen (se punkt 36 ovan), vari rådet sa sig ha ”agerat med stöd av sina befogenheter inom ramen för artikel 93 EG och således, med beaktande av kravet på en väl fungerande inre marknad, tillåtit de tre berörda medlemsstaterna att – i en situation där det enligt rådets vetskap fanns tre specifika förmånstagare och tre andra aktörer i andra medlemsstater som också producerade aluminium – fortsätta tillämpa [de omtvistade skattebefrielserna], vars innehåll, innebörd och följder var väl kända såväl för [rådet] som för kommissionen, till och med ett fastställt datum”.

88

Enligt rådets och kommissionens gemensamma bedömning föreskrevs det i skäl 5 i beslut 97/425, fjärde skälet i beslut 1999/255, fjärde skälet i beslut 1999/880 och med en motsvarande formulering i fjärde skälet i beslut 1999/255 att ”[k]ommissionen [regelbundet skulle] ompröva … skattebefrielserna för att garantera att de står i överensstämmelse med den inre marknadens funktion och andra mål i [EG-]fördraget”.

89

Kommissionen har själv, i skäl 97 i det angripna beslutet, medgett att när rådet antog besluten om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224, enhälligt och på förslag av just kommissionen, ”framg[ick det] att ett av inslagen i definitionen av statligt stöd i artikel 87 i fördraget sakna[des], nämligen snedvridning av konkurrensen”.

90

Mot bakgrund av rådets och kommissionens gemensamma bedömning – som har legat till grund för alla rådets beslut om tillstånd och enligt vilken de omtvistade skattebefrielserna varken orsakade snedvridningar av konkurrensen eller störde den inre marknadens funktion – skulle det vara inkonsekvent att tolka skäl 5 i beslut 2001/224 och dess hänvisning till eventuella förfaranden och beslut med stöd av artiklarna 87 EG och 88 EG som om rådet hade för avsikt att göra följderna av beslut 2001/224 beroende av kommissionens eventuella förfaranden och beslut på området för statligt stöd. Den gemensamma bedömningen är tvärtom i överensstämmelse med den motsatta tolkningen, enligt vilken rådet inte hade för avsikt att göra följderna av beslut 2001/224 beroende av resultatet av eventuella senare förfaranden och beslut på området för statligt stöd.

91

För det andra kan kommissionens tolkning inte leda till en konsekvent tillämpning av de olika unionsrättsliga regler som åberopas i förevarande fall, eftersom den omständigheten att de omtvistade skattebefrielserna var regionalt selektiva var en direkt följd av rådets beslut om tillstånd, vilka innehöll strikta geografiska villkor för tillämpningen av de omtvistade skattebefrielserna. Kommissionen medgav själv i skälen 17 och 63 i det angripna beslutet att de omtvistade skattebefrielserna, i enlighet med vad som föreskrivs i de nationella lagstiftningarna, inte kunde tillämpas generellt inom de berörda medlemsstaterna. Skattebefrielserna kunde endast tillämpas i de regioner som hade föreskrivits i bilaga I till beslut 2001/224, till vilken artikel 1.1 i beslutet hänvisade. Det anges i skäl 63 i det angripna beslutet att skattebefrielserna var ”regionalt selektiva, eftersom rådet i [besluten om tillstånd] endast godkände skattebefrielser i vissa regioner, och potentiella investerare som var intresserade av att investera i aluminiumoxidproduktion i andra regioner kunde inte vara säkra på att behandlas på samma sätt”. Att dessa åtgärder var regionalt selektiva kan således i princip inte tillskrivas de berörda medlemsstaterna. Denna omständighet var i stället en följd av rådets beslut om tillstånd.

92

Omständigheten att de omtvistade skattebefrielserna var regionalt selektiva var inte en följd av de berörda medlemsstaternas ensidiga och självständiga beslut, utan en följd av rådets beslut om tillstånd. Det skulle följaktligen vara inkonsekvent att tolka skäl 5 i beslut 2001/224 och dess hänvisning till eventuella förfaranden och beslut med stöd av artiklarna 87 EG och 88 EG som om rådet hade för avsikt att göra följderna av beslut 2001/224 beroende av kommissionens eventuella förfaranden och beslut på området för statligt stöd. Denna omständighet är tvärtom i överensstämmelse med den motsatta tolkningen, enligt vilken rådet inte hade för avsikt att göra följderna av beslut 2001/224 beroende av resultatet av eventuella senare förfaranden och beslut på området för statligt stöd.

93

För det tredje kan kommissionens tolkning inte leda till en konsekvent tillämpning av de olika unionsrättsliga regler som åberopas i förevarande fall, eftersom Republiken Italiens, Irlands och Republiken Frankrikes underlåtelse att iaktta den minimiskattesats för punktskatt som hade fastställts i direktiv 92/82 – vilken under den aktuella perioden var 13 euro per 1000 kg – var förenlig med rådets beslut om tillstånd. Det sista av dem var beslut 2001/224 och enligt dessa beslut hade de berörda medlemsstaterna rätt att tillämpa eller fortsätta att tillämpa de omtvistade skattebefrielserna till och med den 31 december 2006. Kommissionen medgav själv i skäl 76 i det angripna beslutet att rådet hade tillåtit ”en fullständig skattebefrielse i alla de tre länderna”. Skattebefrielserna skiljer sig således från de nedsättningar av punktskatten eller de tillämpningar av en differentierad punktskattesats – vilka tilläts genom rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224, med det uttryckliga villkoret att de tillämpade skattesatserna skulle uppfylla kraven i direktiv 92/82, särskilt minimiskattesatsen för punktskatt. Att Eurallumina, AAL och Alcan, före den 31 december 2006, inte betalade skatt motsvarande åtminstone den minimiskattesats för punktskatt som hade fastställts i direktiv 92/82 – vilken under den aktuella perioden var 13 euro per 1000 kg – kan tillskrivas rådets beslut om tillstånd. Enligt dessa beslut hade Republiken Italien, Irland och Republiken Frankrike, till och med nämnda datum, rätt att tillämpa en fullständig befrielse från punktskatt på mineraloljor som användes som bränsle vid framställningen av aluminiumoxid på Sardinien samt i regionerna Shannon respektive Gardanne.

94

Mot bakgrund av vilken typ av åtgärder som rådet tillät – nämligen fullständiga skattebefrielser i stället för nedsättningar av punktskatten som inte skulle få understiga den minimiskattesats för punktskatt som hade fastställts i direktiv 92/82 – skulle det vara paradoxalt om rådet, genom skäl 5 i beslut 2001/224, hade velat uttrycka en avsikt att göra följderna av detta beslut beroende av ett senare beslut av kommissionen på området för statligt stöd, såsom det angripna beslutet, enligt vilket de berörda medlemsstaterna rättsenligt enbart skulle kunna genomföra sådana nedsättningar av punktskatten som inte skulle få understiga den minimiskattesats för punktskatt på 13 euro per 1000 kg som hade fastställts i direktiv 92/82 (se skäl 76 och artikel 4 i det angripna beslutet). Den typ av åtgärder som rådet tillät är tvärtom i överensstämmelse med den motsatta tolkningen, enligt vilken rådet inte hade för avsikt att göra följderna av beslut 2001/224 beroende av resultatet av eventuella senare förfaranden och beslut på området för statligt stöd.

95

Det framgår av punkterna 83–94 ovan att skäl 5 i beslut 2001/224, och dess hänvisning till kommissionens eventuella förfaranden och beslut med stöd av artiklarna 87 EG och 88 EG, inte – såsom kommissionen hävdat – kan avse de fall då medlemsstaterna tillämpar nedsättningar av punktskatten eller befrielser från punktskatten, när de därmed helt enkelt har anpassat sig till ett tillstånd från en unionsinstitution (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom i det ovan i punkt 59 nämnda målet kommissionen mot Grekland, punkterna 15, 16, 24 och 25, och av den 15 juli 2010 i mål C-582/08, kommissionen mot Storbritannien, REU 2010, s. I-7195, punkterna 47–52). En sådan tolkning skulle inverka skadligt på kravet på att säkerställa en konsekvent tillämpning av de olika unionsrättsliga bestämmelser som åberopas i förevarande fall. Detta krav följer i sig av rättssäkerhetsprincipen (punkt 62 ovan). Nämnda skäl och hänvisning avser följaktligen i princip andra fall än det förevarande, nämligen när medlemsstaterna tillämpar nedsättningar av punktskatten eller befrielser från punktskatten, med tillämpning av ett utrymme för skönsmässig bedömning som de tilldelats av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2006 i det ovan i punkt 73 nämnda målet Deutsche Bahn mot kommissionen, punkt 113, och, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovan i punkt 66 nämnda målet Socridis, punkterna 19 och 20) eller genom att inte respektera de villkor som uttryckligen har ställts upp i unionsrätten för att säkerställa den inre marknadens funktion, såsom de minimiskattesatser för punktskatt som fastställts i direktiv 92/82.

96

Kommissionen saknar följaktligen grund för sitt påstående att Republiken Italien, Irland och Republiken Frankrike – genom att fortsätta tillämpa de omtvistade skattebefrielserna till och med den 31 december 2003 – åsidosatte ett villkor i rådets beslut om tillstånd, däribland i beslut 2011/224, enligt vilket följderna av dessa beslut är beroende av resultatet av kommissionens eventuella senare förfaranden och beslut på området för statligt stöd.

97

De berörda medlemsstaterna har följaktligen respekterat samtliga villkor i rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224. Medlemsstaterna beviljade de omtvistade skattebefrielserna till och med den 31 december 2003 inte bara med stöd av rådets beslut om tillstånd, utan även genom att helt enkelt anpassa sig till de villkor som hade ställts upp i dessa beslut.

98

Tribunalen godtar inte heller kommissionens argument, enligt vilka rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224, i vart fall inte kunde medföra att Republiken Italien, Irland och Republiken Frankrike befriades från sin skyldighet att respektera förfarandena och reglerna på området för statligt stöd. Detsamma gäller för argumentet att rådet, vid utövandet av sina befogenheter på området för skatteharmonisering, inte kunde göra intrång på kommissionens nära nog exklusiva behörighet på området för statligt stöd. Det framgår nämligen av den rättspraxis som nämnts ovan i punkterna 73 och 74 att de eventuella förmåner som de omtvistade skattebefrielserna medför för dem som gynnas av dem måste kunna tillskrivas ensidiga och självständiga beslut från de berörda medlemsstaterna för att de ska kunna kvalificeras som ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. I förevarande fall beviljade medlemsstaterna dock de omtvistade fördelarna med stöd av rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224, och med iakttagande av samtliga villkor som hade ställts upp i dessa beslut. I likhet med vad sökandena har anfört i sina svar på tribunalens frågor och under den muntliga förhandlingen, finner tribunalen att nämnda förmåner följaktligen bör tillskrivas unionen. Unionen hade, genom en av sina institutioner, tillåtit Republiken Italien, Irland och Republiken Frankrike att fortsätta tillämpningen av de omtvistade skattebefrielserna till och med den 31 december 2006, med beaktande särskilt av att dessa skattebefrielser inte medförde några konkurrenssnedvridningar.

99

Så länge rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224, gällde och varken hade ändrats av rådet eller ogiltigförklarats av unionsdomstolen kunde kommissionen följaktligen inte kvalificera de omtvistade skattebefrielserna som statligt stöd, i den mening som avses i artikel 87.1 EG – inte ens vid utövandet av sina nära nog exklusiva befogenheter enligt artiklarna 87 EG och 88 EG. Skyldigheterna i artikel 88 EG att iaktta vissa förfaranden följer av att de berörda åtgärderna kan kvalificeras som statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Kommissionen var således inte berättigad att invända mot att de berörda medlemsstaterna inte till kommissionen hade anmält de omtvistade skattebefrielser som de hade beviljat, till och med den 31 december 2003, med stöd av rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224, och med iakttagande av de villkor som hade ställts upp i dessa beslut.

100

Kommissionen använde aldrig sina befogenheter för att rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224, skulle upphävas, ändras eller ogiltigförklaras. Inte heller sökte kommissionen någon ogiltigförklaring av direktiv 92/81, varken i dess helhet eller av dess artikel 8.4. Detta trots att kommissionen tilldelats ett ansvar i dessa avseenden (se punkt 72 ovan). Kommissionen har själv medgett, i skäl 96 i det angripna beslutet, att ”[i] regel förväntar man sig inte att [den] skall lägga fram förslag till rådet om att godkänna nationella åtgärder som kan anses oförenliga med andra bestämmelser i fördraget utan att nämna detta, särskilt om förslagen som i detta fall gäller en mycket specifik fråga och ett litet antal stödmottagare, och om syftet med bestämmelserna är att hindra att konkurrensen inom gemenskapen snedvrids” eller ”föreslå att rådet skall godkänna en förlängning av ett befintligt undantag, om [den] anser att stöd som ingår i undantaget kan vara oförenligt med den gemensamma marknaden”. Mot bakgrund av kommissionens skyldighet att säkerställa en konsekvent tillämpning av reglerna om statligt stöd och de övriga unionsrättsliga bestämmelser som är tillämpliga på de omtvistade skattebefrielserna (punkt 61 ovan), förväntar man sig inte heller att kommissionen, om den ansåg att rådets beslut om tillstånd eller direktiv 92/81 inte överensstämde med reglerna om statligt stöd, skulle ha avstått från att utöva sina befogenheter för att nämnda beslut skulle ändras eller delvis ogiltigförklaras, alternativt för att artikel 8.4 i direktiv 92/81 – med stöd av vilken besluten hade antagits – skulle förklaras ogiltig.

101

Den omständigheten att de omtvistade skattebefrielserna i förevarande fall inte kunde kvalificeras som statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG betydde inte att dessa inte längre kunde regleras genom artikel 8.5 i direktiv 92/81. De kunde fortfarande bli föremål för ”eventuella förfaranden med anledning av störningar av den inre marknadens sätt att fungera”, såsom föreskrevs i skäl 5 i beslut 2001/224. Andra punkten i artikel 1 i beslut 2001/224 bekräftade således att rådets tillstånd upphörde att gälla den 31 december 2006”förbehållet en möjlig förtida omprövning av rådet, på kommissionens förslag” och i enlighet med förfarandet i artikel 8.5 i direktiv 92/81. Det är emellertid ostridigt att kommissionen aldrig framförde ett lämpligt förslag, grundat på bedömningen att de omtvistade skattebefrielserna inte längre kunde upprätthållas, särskilt med hänsyn till illojal konkurrens eller snedvridande effekter på den inre marknaden.

102

Kommissionen utnyttjade inte heller sin möjlighet att enligt artikel 230 EG ansöka om ogiltigförklaring av något av rådets beslut om tillstånd. Detta kunde ha skett med hänvisning till att någon av dem grundade sig på en oriktig bedömning avseende huruvida de omtvistade skattebefrielserna verkligen inte medförde vare sig konkurrenssnedvridningar, illojal konkurrens eller snedvridande effekter på den inre marknaden. Inte heller har kommissionen, med stöd av artikel 241 EG (nu artikel 277 FEUF), framställt någon invändning om att direktiv 92/81 skulle vara rättsstridigt, varken i dess helhet eller enbart vad gäller dess artikel 8.4. De facto har varken rådets beslut om tillstånd eller direktiv 92/81, i dess helhet eller delvis, ogiltigförklarats eller upphävts av unionsdomstolen.

103

Slutligen har kommissionen aldrig – inte ens i sina yttranden i det nu aktuella målet – hävdat att rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224, eller direktiv 92/81, i dess helhet eller dess artikel 8.4, ska anses vara nulliteter eller ens att de är rättsstridiga.

104

Tribunalen finner, i likhet med vad rådet har gjort gällande i sina svar på tribunalens frågor (se punkt 36 ovan), att beslut 2001/224 fanns och alltjämt gällde när kommissionen antog det angripna beslutet. Beslut 2001/224, rådets tidigare beslut om tillstånd samt direktiv 92/81, särskilt dess artikel 8.4, omfattades av den presumtion om lagenlighet som gäller för alla unionsinstitutionernas rättsakter. De hade alla full rättsverkan. Republiken Italien, Irland och Republiken Frankrike hade således rätt att förlita sig på rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224, för att fortsätta att tillämpa de omtvistade skattebefrielserna på Sardinien och i regionerna Shannon och Gardanne, särskilt till och med den 31 december 2003. Dessa beslut utgjorde i princip hinder mot att kommissionen i det angripna beslutet håller de berörda medlemsstaterna ansvariga för ovannämnda omtvistade skattebefrielser och, följaktligen, mot att kommissionen kvalificerar dem som statligt stöd, i den mening som avses i artikel 87.1 EG, eller kräver att de delvis ska återbetalas, i den mån som kommissionen fann att de var oförenliga med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 EG.

105

Mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i förevarande mål finner tribunalen följande. I den mån det angripna beslutet innebär att giltigheten hos de omtvistade skattebefrielser som beviljades av Republiken Italien, Irland och Republiken Frankrike till och med den 31 december 2003 direkt ifrågasätts innebär det även att giltigheten hos rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224, och dess följder därmed också – indirekt men ofrånkomligt – ifrågasätts. Det angripna beslutet innebär därigenom att rättssäkerhetsprincipen och principen om att unionsinstitutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga åsidosätts.

106

Tribunalen godtar följaktligen de grunder och argument som avser att rättssäkerhetsprincipen och/eller principen om att unionsinstitutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga har åsidosatts i de förenade målen T-50/06 RENV, T-56/06 RENV, T-60/06 RENV, T-62/06 RENV och T-69/06 RENV.

107

Vad för det andra gäller argumentet, framfört av Eurallumina i mål T-62/06 RENV, att principen om god förvaltningssed har åsidosatts, framgår det av rättspraxis att denna inte i sig har till syfte att ge rättigheter åt enskilda (förstainstansrättens dom av den 6 december 2001 i mål T-196/99, Area Cova m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 2001, s. II-3597, punkt 43), utom i de fall då den ger uttryck för vissa särskilda rättigheter (förstainstansrättens dom av den 4 oktober 2006 i mål T-193/04, Tillack mot kommissionen, REG 2006, s. II-3995, punkt 127, och av den 13 november 2008 i mål T-128/05, SPM mot rådet och kommissionen, REG 2008, ej offentliggjort i rättsfallssamlingen, punkt 127).

108

Det framgår av resonemanget ovan att kommissionen, genom att anta det angripna beslutet, bland annat inskränkte de befrielser från punktskatt som, enligt skäl 18, 20 och 63 i det angripna beslutet, Republiken Italien med tillämpning av rådets tillstånd i beslut 2001/224 hade beviljat Eurallumina för dess fabrik på Sardinien. Så länge rådets beslut om tillstånd, varav det sista beslutet var beslut 2001/224, gällde och varken hade ändrats av rådet eller ogiltigförklarats av unionsdomstolen utgjorde rättssäkerhetsprincipen och principen om att unionsinstitutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga hinder mot att kommissionen, vid utövandet av sina nära nog exklusiva befogenheter på områdets för statligt stöd, antog ett beslut som skulle stå i strid med följderna av beslut 2001/224 – genom att bland annat ifrågasätta särskilda rättigheter som Republiken Italien hade tillerkänt Eurallumina med tillämpning av beslut 2001/224.

109

Kommissionen åsidosatte följaktligen även principen om god förvaltningssed när den antog det angripna beslutet utan att beakta de särskilda rättigheter som Republiken Italien med tillämpning av beslut 2001/224 hade tillerkänt Eurallumina, vilka, genom att de följde av rådets beslut, var rättsligt skyddade genom rättssäkerhetsprincipen och principen om att unionsinstitutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga.

110

Utan att det finns anledning att pröva de övriga grunder och argument som anförts av Irland i mål T-50/06 RENV, av AAL i mål T-69/06 RENV, av Republiken Italien i mål T-60/06 RENV, av Eurallumina i mål T-62/06 RENV och av Republiken Frankrike i mål T-56/06 RENV ska det angripna beslutet således ogiltigförklaras i den del det däri konstateras, eller i den del beslutet grundar sig på ett sådant konstaterande, att befrielserna från punktskatt på mineraloljor som används som bränsle vid framställningen av aluminiumoxid – vilka beviljades av Republiken Frankrike, Irland och Republiken Italien till och med den 31 december 2003 – utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Det angripna beslutet ska även ogiltigförklaras i den del som Republiken Frankrike, Irland och Republiken Italien däri åläggs att vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva nämnda skattebefrielser från stödmottagarna, i den mån de sistnämnda inte betalade en skatt på minst 13,01 euro per 1000 kg tjock eldningsolja.

111

Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

112

Sökandena har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska den ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet dem som avser det interimistiska förfarandet i mål T-69/06 R.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

Bakgrund till tvisten

Aluminiumoxid

Direktiv om punktskatt på mineraloljor

Rådets beslut som fattats med stöd av artikel 8.4 i direktiv 92/81

Det administrativa förfarandet

Det angripna beslutet

Förfarandena vid tribunalen och domstolen

Parternas yrkanden i målet efter återförvisning

Rättslig bedömning

Euralluminas yrkanden inom ramen för sin fastställelsetalan

Kortfattad redogörelse för sökandenas grunder och argument

De grunder och argument som avser en rättsstridig tillämpning av reglerna om statligt stöd på de skattebefrielser som beviljades med stöd av och i enlighet med rådets beslut om tillstånd

Rättegångskostnader