Mål T‑40/06

Trioplast Industrier AB

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för industrisäckar av plast – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Överträdelsens varaktighet – Böter – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Samarbete under det administrativa förfarandet – Proportionalitet – Solidariskt ansvar – Rättssäkerhetsprincipen”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens beslut i vilket en överträdelse konstateras – Kommissionen har bevisbördan för att överträdelsen skett och hur länge den pågått – Bevisbördans omfattning

(Artikel 81.1 EG)

2.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Företag som överlåtits flera gånger under överträdelsen – Flera moderbolag som avlöst varandra i tiden

(Rådets förordning nr 1/2003; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

3.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Bedömning – Beaktande av den ekonomiska verkligheten vid den tidpunkt då överträdelsen begicks

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.3; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

4.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Företagets passiva eller efterföljande roll – Bedömningskriterier

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 3, första strecksatsen)

5.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Skyldighet att säkerställa att bötesbeloppet står i proportion till den berörda produktens totala marknadsvolym – Föreligger inte

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.3)

6.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Maximalt belopp – Beräkning – Relevant omsättning – Böter som överstiger den årliga omsättningen avseende den berörda produkten – Åsidosättande av proportionalitetsprincipen – Föreligger inte

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

7.      Konkurrens – Böter – Solidariskt betalningsansvar – Fastställande av det bötesbelopp som det solidariskt ansvariga företaget ska betala – Företag som överlåtits flera gånger under överträdelsen – Flera moderbolag som avlöst varandra i tiden

(Rådets förordning nr 1/2003; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

1.      Det ankommer på kommissionen att bevisa inte bara förekomsten av en kartell utan även hur länge denna har pågått. Det är härvid viktigt att kommissionen, när bevisning saknas som gör det möjligt att direkt fastställa överträdelsens varaktighet, åtminstone stödjer sig på bevisning som hänför sig till omständigheter som ligger tillräckligt nära i tiden för att det rimligen ska kunna antas att överträdelsen fortsatt oavbrutet mellan två datum.

I en situation där det visas att ett företag har deltagit i en överträdelse såväl före som efter en viss period, genom att delta i en rad konkurrensbegränsande möten utan att öppet ta avstånd från det som där avhandlas, får det anses att överträdelsen har pågått oavbrutet om företaget har bjudits in att delta i de konkurrensbegränsande möten som ägde rum under denna period men vid flera tillfällen låtit framföra en ursäkt för sin frånvaro.

(se punkterna 41, 42 och 46–48)

2.      Kommissionens synsätt att beräkningen av de böter som påförs för åsidosättandet av konkurrensreglerna ska ske så, att moderbolaget ska tillskrivas samma utgångsbelopp som det som fastställts för det dotterbolag som deltagit direkt i den konkurrensbegränsande samverkan, utan att detta utgångsbelopp delas upp då flera moderbolag avlöst varandra i tiden, kan inte i sig anses olämpligt. Målet med kommissionens tillämpning av denna beräkningsmetod är nämligen att ett moderbolag som hålls ansvarigt för en överträdelse till följd av det som tillskrivs detta bolag ska kunna åläggas samma utgångsbelopp som det som det skulle ha ålagts om det hade deltagit direkt i kartellen. Detta överensstämmer med föremålet för konkurrenspolitiken och, i synnerhet, med föremålet för det instrument i konkurrenspolitiken som utgörs av böter, vilket består i att styra företagens beteende så att de iakttar konkurrensreglerna.

Den omständigheten att sammanläggningen av de belopp som tillskrivits på varandra följande moderbolag överskrider det belopp som tillskrivits deras dotterbolag, kan inte i sig leda till slutsatsen att denna beräkningsmetod är uppenbart felaktig. Med hänsyn till att den metod som anges i riktlinjerna för beräkning av böter som påförts med tillämpning av artikel 15.2 i förordning nr 17, artikel 65.5 i EKSG‑fördraget och principen om att straff och påföljder ska vara individuella, har kommissionen nämligen rätt att, då det visas att det funnits en ekonomisk enhet som deltagit i överträdelsen, hålla en av de juridiska personer som ingår, eller har ingått, i denna ekonomiska enhet – oavsett om det rör sig om moderbolaget eller ett dotterbolag – ansvarig för betalningen av ett högre belopp än det som den andra juridiska personen eller de andra juridiska personerna som ingår, eller har ingått, i nämnda ekonomiska enhet hade att betala. Vid en överträdelse som begåtts av ett dotterbolag som tillhört flera ekonomiska enheter efter varandra under den tid när överträdelsen pågick, kan det följaktligen inte a priori anses olämpligt att det kumulerade beloppet för moderbolagen överstiger det belopp eller de kumulerade belopp som tillskrivits dotterbolaget.

(se punkterna 74 och 76)

3.      Vid beräkningen av det bötesbelopp som påförts för åsidosättande av konkurrensreglerna ska bedömningen av överträdelsens allvar avse den ekonomiska verkligheten sådan den tedde sig vid tidpunkten när denna överträdelse begicks. De relevanta omständigheter som i detta avseende ska beaktas är bland annat respektive företags storlek och ekonomiska styrka, samt omfattningen av vartdera företagets överträdelse. För bedömningen av dessa omständigheter ska omsättningen för den aktuella perioden användas som utgångspunkt.

Referensåret behöver således inte nödvändigtvis vara det sista helår under vilket överträdelsen pågick.

När kommissionen vid beräkningen av böterna tillämpar ett individualiserat synsätt, i syfte att behandla de mottagare av beslutet som endast i egenskap av moderbolag hålls ansvariga som direkt delaktiga i överträdelsen, kan denna beräkning inte utan ytterligare relevanta indicier ske på grundval av ett referensår i form av det år under vilket den ekonomiska enhet, som moderbolaget bildat, och dotterbolaget ännu inte existerade.

(se punkterna 91, 93 och 95)

4.      Om det visas att ett företag har haft en ”uteslutande passiv eller efterföljande roll” i genomförandet av överträdelsen, anses detta, enligt punkt 3 första strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter som påförts med stöd av artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG‑fördraget, som en förmildrande omständighet. En passiv roll innebär att det berörda företaget har hållit en ”låg profil”, det vill säga att det inte aktivt har deltagit i utarbetandet av det, eller de, konkurrensbegränsande avtalet eller avtalen.

En av de omständigheter som kan visa att ett företag har haft en passiv roll i en kartell kan vara det faktum att företaget har deltagit i mötena betydligt mer sporadiskt än de ordinarie kartellmedlemmarna, liksom att företaget har inträtt sent på den marknad som är föremål för överträdelsen, oavsett hur länge företaget varit delaktigt i denna, eller vidare att företrädare för andra företag som har deltagit i överträdelsen har gjort uttryckliga uttalanden av detta slag.

Inte heller den omständigheten att andra företag kan ha varit mer aktiva i en och samma kartell än ett visst företag innebär att sistnämnda företag har haft en uteslutande passiv eller efterföljande roll. Det enda som kan beaktas är nämligen total passivitet, vilken ska styrkas av den part som åberopar denna.

(se punkterna 106–108)

5.      Kommissionen har, vid fastställandet av ett bötesbelopp som påförts för åsidosättande av konkurrensreglerna, ett utrymme för skönsmässig bedömning, och den är därvid inte skyldig att tillämpa en precis matematisk formel. Enligt artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget, ska bötesbeloppet fastställas på grundval av hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Nämnda belopp är dessutom en följd av en serie beräkningar som kommissionen gjort i enlighet med riktlinjerna för beräkning av böter som påförts med tillämpning av artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG‑fördraget. Vid fastställandet av detta belopp beaktas bland annat olika omständigheter som avser det berörda företagets enskilda beteende, såsom förekomsten av försvårande eller förmildrande omständigheter.

Det kan inte utifrån denna rättsliga ram härledas att kommissionen ska säkerställa att böterna, som beräknats och påförts deltagarna i kartellen på detta sätt, till sitt totala belopp står i proportion till marknadens volym för den berörda produkten under ett visst år av överträdelsen, då denna pågick i mer än 20 år och bötesbeloppen även beror av andra omständigheter som har samband med de berörda företagens enskilda beteende.

(se punkterna 141 och 142)

6.      Syftet med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget är att förhindra att böterna blir oproportionerliga. I en situation där det slutliga bötesbeloppet inte överskrider taket på 10 procent av omsättningen, kan det inte anses oproportionerligt av det skälet att böternas totala belopp överstiger den samlade volymen på den relevanta marknaden, eller av det skälet att böterna överskrider ett företags årsomsättning avseende den aktuella produkten. Taket på 10 procent av omsättningen tillämpas utan att hänsyn behöver tas till vilken särskild roll som ett företag i kartellen spelat.

Vad gäller jämförelsen mellan de företag som är mottagare av ett beslut om att påföra dem böter, kan en skillnad i behandling vara en direkt konsekvens av den maximigräns för böter som föreskrivs i förordning nr 1/2003, vilken uppenbarligen bara är tillämplig i det fall där det avsedda bötesbeloppet har överskridit 10 procent av det berörda företagets omsättning. En sådan skillnad i behandling kan inte utgöra ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen.

(se punkterna 144 och 147)

7.      Rättssäkerhetsprincipen utgör en allmän princip i unionsrätten som bland annat kräver att alla rättsakter från unionens institutioner, i synnerhet de som föreskriver eller gör det möjligt att föreskriva sanktioner, är tydliga och precisa, så att de som berörs utan tvetydigheter kan få kännedom om vilka rättigheter och skyldigheter som följer av rättsakterna och så att dessa personer kan vidta åtgärder i enlighet med detta.

När ett moderbolag och ett dotterbolag utgör eller har utgjort en ekonomisk enhet som deltagit i en kartell, kan kommissionen hålla dem solidariskt ansvariga för överträdelsen av konkurrensreglerna.

I det fallet att ett dotterbolag har tillhört flera olika moderbolag i följd, finns det inget som hindrar att kommissionen håller de olika moderbolagen solidariskt ansvariga för betalningen av de böter som påförts deras dotterbolag. Däremot innebär ett beslut som ger kommissionen full frihet när det gäller uppbörden av böterna hos den ena eller den andra av de berörda rättssubjekten, med vars tillämpning kommissionen alltså kan besluta att kräva in hela eller en del av bötesbeloppet från dotterbolaget eller från ett av eller samtliga de moderbolag som i tur och ordning kontrollerat dotterbolaget, tills hela beloppet är betalt, att det belopp som faktiskt krävs in från något av moderbolagen beror på hur stort belopp som krävs in från de övriga, utan att några skäl som rör böternas avskräckande verkan kan anföras. I den mån som dessa efter varandra följande moderbolag aldrig tillsammans har utgjort någon gemensam ekonomisk enhet kan de inte hållas solidariskt ansvariga sinsemellan. Principen om att straff och påföljder ska vara individuella kräver att det belopp som sökanden faktiskt betalar inte överskrider kvotdelen av sökandens solidariska ansvar. Genom att inte precisera den kvotdel som belöper på moderbolagen, medan kommissionen ges full frihet vid verkställigheten av det respektive solidariska betalningsansvaret för de på varandra följande moderbolagen, vilka aldrig utgjort en ekonomisk enhet sinsemellan, är ett beslut oförenligt med kommissionens skyldighet att i enlighet med rättssäkerhetsprincipen ge bolagen möjlighet att utan tvetydigheter få kännedom om det exakta bötesbelopp som de ska betala för den period för vilken de hålls solidariskt ansvariga för överträdelsen med dotterbolaget. Ett sådant beslut strider såväl mot rättssäkerhetsprincipen som mot principen om att straff och påföljder ska vara individuella.

(se punkterna 161, 163–167, 169 och 170)

TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen)

den 13 september 2009 (*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för industrisäckar av plast – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Överträdelsens varaktighet – Böter – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Samarbete under det administrativa förfarandet – Proportionalitet – Solidariskt ansvar – Rättssäkerhetsprincipen”

I mål T‑40/06,

Trioplast Industrier AB, Smålandsstenar (Sverige), företrätt av advokaterna T. Pettersson och O. Larsson,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av F. Castillo de la Torre, P. Hellström och V. Bottka, därefter av F. Castillo de la Torre, L. Parpala och V. Bottka, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan i första hand om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2005) 4634 slutlig av den 30 november 2005 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (ärende COMP/F/38.354 – Industrisäckar), avseende en konkurrensbegränsande samverkan på marknaden för industrisäckar av plast och i andra hand om nedsättning av de böter som påförts sökanden,

meddelar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)

sammansatt av ordföranden A.W.H. Meij (referent) samt domarna V. Vadapalas och L. Truchot,

justitiesekreterare: handläggaren C. Kristensen,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 30 juni 2010,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Trioplast Industrier AB, som är sökande i målet, är moderbolaget i Trioplastgruppen. Bolaget är mottagare av det beslut som är föremål för denna talan i sin egenskap av moderbolag till Trioplast Wittenheim SA, som tillverkar industrisäckar, filmer och säckar och som har sitt säte i Wittenheim (Frankrike).

2        År 1999 förvärvade sökanden Trioplast Wittenheim, som vid den tidpunkten hette Silvallac, genom sitt dotterbolag Trioplanex France SA. Säljare var det enligt dansk rätt bildade bolaget Nyborg Plast International A/S, som senare gavs firman FLS Plast A/S (nedan kallat FLS Plast). Övergången skedde den 19 januari 1999, med retroaktiv verkan från den 1 januari 1999.

3        FLS Plast hade för sin del förvärvat 60 procent av aktierna i Trioplast Wittenheim i december år 1990 från bolaget Cellulose du Pin, som ingick i den koncern som innehades av Compagnie de Saint‑Gobain SA. Resterande 40 procent överläts av Cellulose du Pin till FLS Plast i december år 1991.

 Det administrativa förfarandet

4        I november år 2001 underrättade bolaget British Polythene Industries kommissionen om att det förelåg en kartell inom sektorn för industrisäckar och uppgav att det önskade samarbeta med kommissionen i enlighet med kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 207, 1996, s. 4) (nedan kallat meddelandet om samarbete).

5        Den 26–27 juni 2002 genomförde kommissionen kontroller vid tretton företag med tillämpning av artikel 14.2 och 14.3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8). Bland dessa företag återfanns Trioplast Wittenheim.

6        Mellan den 14 november 2002 och den 21 februari 2003 skickade kommissionen skrivelser till ett flertal företag och begärde upplysningar från dessa med stöd av artikel 11 i förordning nr 17. Ett av dessa företag var Trioplast Wittenheim.

7        Trioplast Wittenheim uppgav i skrivelse av den 19 december 2002, vilken kompletterades med en skrivelse av den 16 januari 2003, att bolaget önskade samarbeta med kommissionen vid dess utredning, inom ramen för meddelandet om samarbete, och tillhandahöll skriftliga förklaringar.

8        Den 4 augusti 2003 tillskrev kommissionen Trioplast Wittenheim och övriga berörda företag och begärde kompletterande upplysningar.

9        Kommissionen inledde det administrativa förfarandet den 29 april 2004 och utfärdade ett meddelande om invändningar mot ett flertal bolag, däribland sökanden och Trioplast Wittenheim. Ett muntligt hörande ägde rum den 26–28 juli 2004.

 Det angripna beslutet

10      Den 30 november 2005 antog kommissionen, med stöd av rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1), beslut K(2005) 4634 slutlig om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (ärende COMP/F/38.354 – Industrisäckar) (nedan kallat det angripna beslutet), med sammanfattning i Europeiska unionens officiella tidning av den 26 oktober 2007 (EUT L 282, s. 41). Bland dem som det angripna beslutet riktades till finns Trioplast Wittenheim, vars medverkan i överträdelsen av kommissionen betraktas som uppenbar, och sökanden, som av kommissionen anses ingå i en ekonomisk enhet som bar ansvaret för överträdelsen mellan åren 1999 och 2002. Det angripna beslutet riktas också mot FLS Plast och FLSmidth & Co. A/S (nedan kallat FLSmidth), vilket är holdingbolaget i FLS‑gruppen och vilket tidigare benämndes FLS Industries A/S. De ska ha ingått i en ekonomisk enhet med Trioplast Wittenheim mellan åren 1990 och 1999.

11      Kommissionen konstaterade i det angripna beslutet, särskilt i skälen 417–548 däri, att flera företag hade deltagit i konkurrensbegränsande avtal och samordnade förfaranden i strid med artikel 81 EG – i Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Frankrike och Spanien. Enligt punkterna 549–576 i det angripna beslutet pågick överträdelsen mellan januari månad år 1982 och juni månad år 2002, men denna period varierade beroende på företag.

12      I punkterna 3–14 i det angripna beslutet preciseras att de berörda produkterna, när det gäller det angripna beslutet, utgjordes av industrisäckar av plast avsedda att användas för förpackning av grundläggande handelsvaror, såsom råvaror, gödningsmedel, polymerer, byggnadsmaterial, jordbruks- och trädgårdsprodukter och djurfoder. Enligt det angripna beslutet kan dessa säckar som tillverkas av samma råvara – polyeten – men enligt olika metoder, indelas i fyra kategorier: öppna säckar, ventilsäckar, FFS-säckar (Form, Fill and Seal) och blocksäckar. Kommissionen fann att även om dessa säcktyper visserligen sinsemellan företer vissa särdrag utgör de ändå en relativt homogen grupp.

13      Enligt skälen 165–186 i det angripna beslutet var den ifrågavarande kartellen schematiskt uppdelad på två plan, nämligen:

–        på ett samlat plan genom Europeiska organisationen för tillverkare av ventilsäckar av plast (nedan kallad Valveplast) och de funktionella undergrupperna som hörde till denna organisation, däribland undergruppen ”blocksäckar”, och

–        på ett undergruppsplan med regionala undergrupper knutna eller ej till Valveplast, nämligen undergrupperna Benelux, Tyskland, Frankrike, Belgien och Teppema (en organisation som bildats av nederländska tillverkare av öppna säckar, huvudsakligen för den nederländska marknaden men punktvis också för den belgiska marknaden).

14      Av skälen 187–416 i det angripna beslutet framgår att de avtal och konkurrensbegränsande förfaranden som nu är i fråga tog sig följande former:

–        en mekanism för regelbundet utbyte av icke anonymiserade upplysningar angående försäljningsvolymer och marknadsandelar för medlemmarna i respektive grupp och undergrupp,

–        ett globalt system för fastställande och kontroll av försäljningskvoter per geografisk zon och, inom varje geografisk zon, per företag,

–        gemensamma modeller för beräkning av försäljningspriserna till kunder,

–        genomförande på grupp- och undergruppsnivå av system för ledning per kund för stora kunder,

–        ett system för påföljder när kvoterna överskrids eller när fastställda priser inte följs,

–        samordning och samverkan avseende priser och leveransvolymer för särskilda kunder, och

–        uppdelning av anbudsinfordringar och ingivande av samordnade anbud med säkringsanbud.

15      Enligt skälen 443 och 459 i det angripna beslutet ansåg kommissionen att samtliga berörda företag, med undantag av bolaget Stempher, vilka alla deltagit i olika grad i Valveplasts eller en eller flera undergruppers möten, hade agerat på ett sätt som innebar en enda fortlöpande överträdelse.

16      Kommissionen fann i skäl 765 i det angripna beslutet att överträdelsen skulle anses som mycket allvarlig och slog fast att även om det inte var möjligt att exakt mäta den konkreta inverkan av hela den aktuella kartellverksamheten, kunde det emellertid hävdas att den genomförts och att den därmed också måste ha haft en inverkan på marknaden.

17      Kommissionen delade därefter i skälen 766–777 i det angripna beslutet upp de berörda företagen i sex grupper på grundval av deras relativa betydelse på den relevanta marknaden, varvid kommissionen grundade sig på de marknadsandelar som vart och ett av dessa uppnått under år 1996, för den berörda produkten inom det relevanta territoriet. På detta underlag fastställde kommissionen utgångsbelopp för böterna på mellan 5,5 och 35 miljoner euro. Kommissionen fastställde utgångsbeloppet för Trioplast Wittenheim till 8,5 miljoner euro (grupp 5), då dess andel av den relevanta marknaden år 1996 uppgick till 2,8 procent. Då sökanden i likhet med FLS Plast och FLSmidth involverades i egenskap av moderbolag till Trioplast Wittenheim, tillskrevs de samma utgångsbelopp.

18      Vidare framgår av skälen 779–783 i det angripna beslutet att utgångsbeloppen räknades upp med 10 procent per helår som överträdelsen pågått och med 5 procent för varje ytterligare period på sex månader eller mer men understigande ett år. För Trioplast Wittenheims del skedde således en uppräkning med 200 procent av utgångsbeloppet, motsvarande en överträdelseperiod på 20 år och fem månader, vilket utmynnade i ett grundbelopp på 25,50 miljoner euro. Uppräkningarna av utgångsbeloppet för FLS Plast (liksom för FLSmidth) och för sökanden fastställdes till 80 procent respektive 30 procent, vilket resulterade i ett grundbelopp på 15,30 miljoner euro för FLS Plast och FLSmidth och ett grundbelopp på 11,05 miljoner euro för sökanden.

19      Som framgår av skälen 802 och 812–822 i det angripna beslutet skrevs grundbeloppen för Trioplast Wittenheim och dess moderbolag inte upp och sattes inte heller ned på grund av försvårande eller förmildrande omständigheter, eller på grund av att regeln om ett tak på 10 procent av den totala omsättningen för det berörda företaget under föregående räkenskapsår som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 tillämpades (nedan kallat taket på 10 procent av omsättningen). Däremot tillämpade kommissionen punkt D i meddelandet om samarbete för att beakta Trioplast Wittenheims samarbete. I skäl 841 i det angripna beslutet fann kommissionen att Trioplast Wittenheim och sökanden borde komma i åtnjutande av en nedsättning med 30 procent av det bötesbelopp som de skulle ha ålagts utan detta samarbete. Grundbeloppen för FLS Plast och FLSmidth sattes däremot inte ned av denna anledning.

20      Det slutgiltiga bötesbelopp som Trioplast Wittenheim ålades fastställdes således till 17,85 miljoner euro. Av detta belopp ålades FLS Plast och FLSmidth solidariskt betalningsansvar för 15,30 miljoner euro. Sökanden ålades solidariskt betalningsansvar för 7,73 miljoner euro.

21      Slutligen innehåller artikeldelen i det angripna beslutet bland annat följande konstateranden:

”Artikel 1

1.      Följande företag har överträtt artikel 81 i EG‑fördraget genom att under de nedan angivna perioderna medverka i en serie avtal och samordnade förfaranden i sektorn för industrisäckar av plast i Belgien, Tyskland, Spanien, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna vilka bestod i fastställande av priserna, upprättande av gemensamma modeller för beräkning av priserna, uppdelning av marknader, fördelning av försäljningskvoter, uppdelning av kunder och beställningar, ingivande av samordnade anbud i samband med vissa anbudsinfordringar samt utbyte av individualiserad information:

…

g) Trioplast Wittenheim … fr.o.m. den 6 januari 1982 t.o.m. den 26 juni 2002 och [sökanden] fr.o.m. den 21 januari 1999 t.o.m. den 26 juni 2002.

h) FLS Plast … och FLSmidth … fr.o.m. den 31 december 1990 t.o.m. den 19 januari 1999.

…

Artikel 2

För de överträdelser som avses i artikel 1 åläggs företagen följande böter:

…

f) Trioplast Wittenheim … 17,85 miljoner euro. Av detta belopp har FLSmidth … och FLS Plast … solidariskt betalningsansvar för 15,30 miljoner euro och [sökanden] solidariskt betalningsansvar för 7,73 miljoner euro.

…

Artikel 3

De företag som avses i artikel 1 ska, om de inte redan upphört med den överträdelse som avses i nämnda artikel, göra detta omedelbart.

De ska framöver avstå från sådana förfaranden som beskrivs i artikel 1 och från förfaranden som har samma eller likadant syfte eller resultat.

…”

 Förfarandet och parternas yrkanden

22      Sökanden har i ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 9 februari 2006 väckt förevarande talan.

23      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        delvis ogiltigförklara artikel 1.1 g i det angripna beslutet vad gäller den period under vilken sökanden hålls ansvarig för överträdelsen;

–        delvis ogiltigförklara artikel 2 första stycket f i det angripna beslutet vad gäller det bötesbelopp sökanden ålagts att betala, alternativt sätta ned bötesbeloppet, och

–        ålägga kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

24      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        ålägga sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

25      Till följd av att sammansättningen av tribunalens avdelningar hade ändrats, förordnades referenten att tjänstgöra på sjätte avdelningen, och målet tilldelades följaktligen denna avdelning.

26      Ordföranden på sjätte avdelningen beslutade den 15 juni 2010, efter att ha hört parterna, att förena förevarande mål med mål T‑26/06, Trioplast Wittenheim mot kommissionen, vad gäller det muntliga förfarandet, i enlighet med artikel 50 i tribunalens rättegångsregler.

27      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 30 juni 2010.

 Rättslig bedömning

28      Sökanden har åberopat sex grunder till stöd för sina yrkanden.

29      Den första grunden avser såväl lagenligheten av det angripna beslutet, såvitt avser artikel 1.1 g däri, som lagenligheten av kommissionens fastställande av sökandens böter. Sökanden har nämligen genom den tredje delen av denna grund bestritt att det angripna beslutet är lagenligt, eftersom det utgår från ett fel beträffande fastställandet av överträdelsens varaktighet. Den första grundens första och andra delar avser dels lagenligheten av den metod för beräkningen av böterna som kommissionen tillämpat, dels lagenligheten av fastställandet av överträdelsens allvar, och framför allt valet av referensår. Detta innebär att den första grundens tredje del ska prövas först, och därefter den första och den andra delen.

30      Sökanden har åberopat de fem följande grunderna till stöd för en ogiltigförklaring av artikel 2 första stycket f i det angripna beslutet, såvitt avser sökandens bötesbelopp. Enligt den andra grunden anser sökanden att det saknas stöd för kommissionens vägran att anse att förmildrande omständigheter ska gälla för sökanden. Den tredje grunden avser ett åsidosättande av taket på 10 procent av omsättningen. Den fjärde grunden tar sikte på att kommissionen gjorde en felaktig bedömning av sökandens samarbete inom ramen för meddelandet om samarbete. Den femte grunden avser kommissionens åsidosättande av proportionalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen, och den sjätte grunden, slutligen, avser ett åsidosättande av principen om god förvaltningssed och av rättssäkerhetsprincipen vid fastställandet av sökandens solidariska ansvar.

31      Under förhandlingen har sökanden återkallat sin tredje grund. Tribunalen kommer följaktligen inte att ta ställning till denna grund.

 1. Yrkandet om delvis ogiltigförklaring av det angripna beslutet

 Den första grunden: Fel inom ramen för fastställandet av hur länge överträdelsen pågått och av nivån på böterna

 Den första grundens tredje del: Lagenligheten av fastställandet av hur länge överträdelsen pågått

–       Parternas argument

32      Sökanden har bestritt kommissionens konstaterande att Trioplast Wittenheims överträdelse pågick i 20 år och 5 månader, det vill säga från och med januari år 1982 till och med juni år 2002. Sökanden anser att dess böter ska sättas ned i enlighet med vad den anfört i fråga om hur länge Trioplast Wittenheim deltagit i överträdelsen.

33      Sökanden har för det första gjort gällande att Trioplast Wittenheim upphörde att delta i de konkurrensbegränsande förfarandena i och med Valveplastmötet den 23 mars 1999. Trioplast Wittenheims överträdelse pågick således i 17 år och 2 månader, och den period för vilken sökanden ska svara solidariskt sträcker sig enligt sökanden från den 21 januari till den 23 mars 1999. Sökanden har uppgett att den, efter att ha förvärvat Trioplast Wittenheim några veckor tidigare, uppmärksammade de konkurrensbegränsande förfarandena för första gången under mötet den 23 mars 1999. B., som ingick i ledningen för sökanden, hade utnämnts till ny styrelseordförande i Trioplast Wittenheim och företrädde detta bolag, och han tog enligt sökanden inte del i några otillåtna diskussioner. Sökanden utfärdade därefter interna direktiv om att överträdelsen skulle upphöra.

34      Sökanden har visserligen erkänt att Trioplast Wittenheim deltog i tre Valveplastmöten år 2001, men har hävdat att Valveplast under dessa möten diskuterade branschfrågor rörande två projekt som ansågs lagenliga, nämligen dels en priskalkylmodell för FFS‑säckar i syfte att underlätta övergången till tunnare filmer, dels införandet av parametrarna för Internetauktioner. Även om det skulle visa sig att diskussionerna var av konkurrensbegränsande karaktär, fäste Trioplast Wittenheim inte någon vikt därvid. Trioplast Wittenheims målsättning var alltså inte att utnyttja kartellen för egen vinning.

35      För det fall tribunalen skulle anse att Trioplast Wittenheim deltog i överträdelsen genom att närvara vid tre Valveplastmöten under år 2001, har sökanden hävdat att Trioplast Wittenheim drog sig ur kartellen mellan den 23 mars 1999 och den 27 mars 2001 och att Trioplast Wittenheim upphörde med sitt deltagande definitivt i juli år 2001. Därmed pågick Trioplast Wittenheims överträdelse högst 17 år och 6 månader.

36      Vad gäller den omständigheten att dess dotterbolag inte deltog i den konkurrensbegränsande samverkan mellan åren 1999 och 2001, har sökanden uppgett följande. Trioplast Wittenheim hade under den aktuella perioden som syfte att upphöra med det olagliga samarbete som de tidigare ägarna eller den tidigare ledningen inlett, att agera självständigt och marknadsmässigt och på så sätt öka i affärsvolym och marknadsandel, och att vid sitt kommersiella handlande inte ta hänsyn till den information som erhållits i samband med de konkurrensbegränsande förfarandena.

37      Sökanden har i fråga om det definitiva tillbakadragandet från Valveplast gjort gällande att Trioplast Wittenheim inte närvarade vid fler möten efter det som hölls den 12 juli 2001. Sökanden har i detta hänseende tillagt att Trioplastgruppen antog ett program för att följa konkurrensreglerna i november år 2001, vilket visar att sökanden tog avstånd från alla former av konkurrensbegränsande beteende. Enligt sökanden deltog heller aldrig Trioplast Wittenheim i något eventuellt samordnande av Internetauktioner, som det talades om under de möten där sökanden närvarade. Trioplast Wittenheim deltog under perioden endast i en auktion och denna var inte föremål för samordning.

38      Kommissionen har yrkat att talan inte ska bifallas på denna del av den första grunden.

 Tribunalens bedömning

39      Enligt rättspraxis ankommer det på kommissionen att bevisa inte bara förekomsten av en kartell utan även hur länge denna har pågått. Det är härvid viktigt att kommissionen, när bevisning saknas som gör det möjligt att direkt fastställa överträdelsens varaktighet, åtminstone stödjer sig på bevisning som hänför sig till omständigheter som ligger tillräckligt nära i tiden för att det rimligen ska kunna antas att överträdelsen fortsatt oavbrutet mellan två exakta dagar (förstainstansrättens dom av den 7 juli 1994 i mål T‑43/92, Dunlop Slazenger mot kommissionen, REG 1994, s. II‑441, punkt 79, och av den 16 november 2006 i mål T‑120/04, Peróxidos Orgánicos mot kommissionen, REG 2006, s. II‑4441, punkt 51). Det ska dessutom preciseras att även om den period som ligger mellan två uttryck för beteenden som utgör överträdelser är ett relevant kriterium för att fastställa att en överträdelse är fortlöpande, kan frågan huruvida nämnda period är tillräckligt lång för att utgöra ett avbrott i överträdelsen dock inte prövas abstrakt. Tvärtom ska den bedömas mot bakgrund av den aktuella kartellens verksamhet (tribunalens dom av den 19 maj 2010 i mål T‑18/05, IMI m.fl. mot kommissionen, REU 2010, s. II‑0000, punkt 89).

40      Fördelningen av bevisbördan kan dock variera, eftersom de faktiska omständigheter som en part åberopar kan vara sådana att motparten tvingas lämna en förklaring eller en motivering, vid äventyr av att bevisbördan kan anses ha uppfyllts (förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 39 nämnda målet Peróxidos Orgánicos mot kommissionen, punkt 53, och se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I‑123, punkt 79, och av den 17 juni 2010 i mål C‑413/08 P, Lafarge mot kommissionen, REU 2010, s. I‑0000, punkt 21).

41      Det anses ur detta perspektiv att i den mån deltagandet i en kartell eller graden eller varaktigheten av deltagandet i en kartell bestrids, behöver kommissionen endast visa att det berörda företaget har deltagit i möten under vilka konkurrensbegränsande avtal slutits, utan att öppet ha motsatt sig detta, för att styrka att nämnda företag har deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan. När deltagandet vid sådana möten väl har visats, åligger det detta företag att anföra omständigheter som visar att företaget deltog i nämnda möten utan någon som helst konkurrensfientlig inställning, genom att styrka att företaget förklarat för sina konkurrenter att det deltog i mötena med en annan inställning än dessa (domen i de ovan i punkt 40 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 81).

42      När företaget deltar i ett visst möte utan att öppet ta avstånd från det som där avhandlas, får nämligen övriga deltagare därigenom intrycket att företaget instämmer med vad som beslutas på mötet och att företaget kommer att rätta sig därefter (domen i de ovan i punkt 40 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 82).

43      Det är utrett i förevarande mål att Trioplast Wittenheim deltog i kartellen från januari månad 1982 till och med den 23 mars 1999 och att sökanden åsidosatte artikel 81 EG mellan den 21 januari och den 23 mars 1999, när den ingick i samma ekonomiska enhet som Trioplast Wittenheim. Sökanden har dock bestritt att Trioplast Wittenheim deltog i kartellen mellan den 23 mars 1999 och juni månad år 2002. Sökanden har alternativt hävdat att Trioplast Wittenheim inte deltog i kartellen mellan den 23 mars 1999 och den 27 mars 2001 och att dess deltagande i Valveplastmötena upphörde definitivt den 12 juli 2001.

44      Tribunalen konstaterar för det första att sökanden har medgett att Trioplast Wittenheim deltog i de konkurrensbegränsande Valveplastmötena den 23 mars 1999 och den 27 mars, den 8 juni och den 12 juli 2001, vilka bland annat ägnades åt kalkylmodellen för priser på FFS-säckar och systemet för att samordna Internetauktioner. Av handlingarna i målet framgår att B., som vid den aktuella tidpunkten ingick i ledningen för Trioplastgruppen och var styrelseordförande i Trioplast Wittenheim, företrädde Trioplast Wittenheim under dessa möten, med undantag för mötet den 12 juli 2001, där en viss W. närvarade.

45      Tribunalen finner följaktligen att det, i den mån det är utrett att Trioplast Wittenheim deltog i dessa möten, ankom på sökanden att förebringa sådana uppgifter som bevisade att Trioplast Wittenheim deltog i dessa möten utan någon som helst konkurrensbegränsande inställning. Även om sökanden har åberopat att Trioplast Wittenheim inte avsåg att delta i en olaglig kartell när det kom till de aktuella mötena och inte deltog i de olagliga diskussionerna, har sökanden inte därigenom visat att Trioplast Wittenheim öppet tog avstånd från det som avhandlades på dessa möten. Sökandens påstående att Trioplast Wittenheim upphörde med sitt deltagande i kartellen den 23 mars 1999 kan således inte godtas.

46      För det andra konstaterar tribunalen – beträffande perioden mellan den 23 mars 1999 och den 27 mars 2001 – att det av det angripna beslutet, framför allt av dess bilaga 1 angående detaljerna från Valveplastmötena, framgår att kommissionen inte förfogar över några direkta bevis för att Trioplast Wittenheim deltog i de Valveplastmöten som ska ha ägt rum under nämnda period. Kommissionen har inte bestritt detta konstaterande.

47      Det är däremot bevisat att Trioplast Wittenheim bjöds in för att delta i dessa möten och att det lämnade återbud vid ett flertal tillfällen. Kommissionen har nämligen utförligt redogjort för dessa omständigheter inte bara i sina skriftliga inlagor utan också under förhandlingen, utan att sökanden opponerat sig. Kommissionens påstående styrks dessutom av ett flertal handlingar som ingetts i målet, vilka inte bestritts av sökanden, vare sig vad gäller deras existens eller innehåll. Det rör sig särskilt om protokollen från mötena den 27 augusti och den 25 november 1999 samt den 23 mars och den 18 augusti 2000, av vilka det framgår att Trioplast Wittenheim lät framföra en ursäkt för sin frånvaro, samt om protokollet från mötet den 5 december 2000, som visar att Trioplast Wittenheim åtminstone hade kallats till detta möte.

48      Tribunalen finner under dessa förhållanden att överträdelsen på grundval av kommissionens uppgifter får anses ha pågått oavbrutet mellan den 23 mars 1999 och den 27 mars 2001. Sökanden har för övrigt inte förebringat några omständigheter som visar att Trioplast Wittenheim tog avstånd från kartellen vid mötet den 23 mars 1999 eller under perioden därefter. Sökandens påstående att Trioplast Wittenheim agerade självständigt på marknaden, utan att vid sitt kommersiella handlande ta hänsyn till den information som tidigare erhållits genom kontakterna med övriga kartelldeltagare, föranleder inte tribunalen att göra någon annan bedömning i denna del.

49      Vad för det tredje gäller perioden mellan mötet den 12 juli 2001 och den 26 juni 2002, räcker det att konstatera att sökanden inte har bevisat att Trioplast Wittenheim under det ifrågavarande mötet eller perioden därefter inför övriga deltagare uttryckligen tog avstånd från det som avhandlades på mötet den 12 juli 2001. Det har inte heller visats att Trioplast Wittenheim tog avstånd från kartellen i den mening som avses i rättspraxis, under perioden mellan den 12 juli 2001 och den 26 juni 2002.

50      Det ska i detta sammanhang beaktas att det av handlingarna i målet framgår att T. den 10 december 2001 skriftligen inbjöd Trioplast Wittenheim att delta i mötet som skulle äga rum den 11 december 2001 i Paris. Av anteckningarna från detta möte framgår dessutom att övriga deltagare inte kände till Trioplast Wittenheims avsikter med sitt deltagande i kartellen. Av den inledande delen i anteckningarna framgår nämligen följande: ”Deltagare: endast Fardem, B‑K, RKW, Cofira och vi, BPI kommer inte längre, och TRIO [Trioplast] ännu oklart.”

51      Sökandens påstående att Trioplast Wittenheims deltagande i kartellen upphörde definitivt den 12 juli 2001 kan således inte godtas.

52      Sökanden kan därmed inte vinna framgång med påståendet att det angripna beslutet är rättsstridigt i den del det avser fastställandet av hur länge dess dotterbolags, Trioplast Wittenheims, överträdelse pågick och, följaktligen, i den del det avser fastställandet av sökandens överträdelse i egenskap av moderbolag.

53      Talan ska således inte bifallas på den första grundens tredje del. Yrkandet om delvis ogiltigförklaring av artikel 1.1 g i det angripna beslutet kan därmed inte heller bifallas.

 Den första grundens första del: Lagenligheten av metoden för att beräkna böterna

–       Parternas argument

54      Sökanden har hävdat att den metod för bötesbeloppets beräkning som kommissionen använde sig av är i grunden felaktig och att den även står i strid med rättspraxis. Enligt sökanden har metoden aldrig tidigare använts.

55      Sökanden har erinrat om att den inte hållits ansvarig för att själv ha brutit mot konkurrensreglerna. Sökanden hölls solidariskt ansvarig endast på grund av Trioplast Wittenheims deltagande i det konkurrensbegränsande förfarandet under den tid då sökanden ägde detta bolag, det vill säga från den 21 januari 1999 till den 26 juni 2002.

56      Kommissionens fel består i att den vid beräkningen av böterna inte tog hänsyn till att Trioplast Wittenheims överträdelse avser tre från varandra skilda perioder, nämligen tiden då det ägdes av Compagnie de Saint Gobain, tiden då det ägdes av FLS Plast och FLSmidth och tiden då det ägdes av Trioplastgruppen. För FLS Plast, FLSmidth och sökanden fick kommissionens beräkningsmetod den orimliga konsekvensen att dessa bolags sammanlagda solidariska ansvar kom att överstiga det totala bötesbelopp som ålagts Trioplast Wittenheim. Bolagen ålades solidarisk betalningsskyldighet för böterna även för den period under vilken inget av dem ägde Trioplast Wittenheim. Denna åtgärd strider mot rättspraxis, i synnerhet domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C‑279/98 P, Cascades mot kommissionen, REG 2000, s. I‑9693.

57      Sökanden har påpekat att de grundläggande principerna om solidariskt ansvar innebär att detta ansvar ska sammanfalla med ansvaret för den man ansvarar solidariskt för, och det kan inte fastställas separat. Sökanden borde således ha gjorts solidariskt ansvarig med Trioplast Wittenheim för den del av bötesbeloppet som belöper på den tid som sökanden ägt dotterbolaget, det vill säga tre år. Sökanden har vidare påpekat att den metod som tillämpades av kommissionen innebär att de tre år under vilka sökanden ägde Trioplast Wittenheim räknas dubbelt, eftersom åren i fråga läggs såväl sökanden som Trioplast Wittenheim till last.

58      Sökanden anser, beträffande sitt påstående att beräkningsmetoden aldrig tidigare använts, att kommissionens uppgift att metoden ska ha tillämpats i en rad beslut som fattats efter ärendet ”AstraZeneca” (ärende COMP/A.37.507/F3 – Astra Zeneca) (EUT L 332, 2006, s. 24) är irrelevant. De aktuella besluten har inte prövats av gemenskapsdomstolarna och kan inte anses utgöra fast praxis.

59      Med hänsyn till olägenheterna med den tillämpade metoden borde kommissionen, i likhet med vad sökanden har gjort gällande, ha tillämpat den metod som den använt i några tidigare ärenden, däribland ärendet ”Organiska peroxider” (ärende COMP/E-2/37.857 – Organiska peroxider) (EUT L 110, 2005, s. 44). I detta ärende, som rörde ett dotterbolag som deltagit i en överträdelse längre än moderbolaget, fastställde kommissionen ett enda utgångsbelopp, varpå den, i motsats till vad den gjorde för Trioplast Wittenheim och dess moderbolag, delade upp detta belopp mellan de två ekonomiska enheter som var inblandade efter varandra, nämligen den som utgjordes av dotterbolaget och den som utgjordes av dotterbolaget och dess moderbolag. Utgångsbeloppet anpassades därefter för var och en av dessa ekonomiska enheter utifrån hur länge de deltagit, utifrån försvårande och förmildrande omständigheter och utifrån taket på 10 procent av omsättningen. Med hänsyn till de parametrar som kommissionen uppställt i sökandens fall, skulle tillämpningen av denna metod leda till att sökanden blev solidariskt ansvarig med Trioplast Wittenheim för 2,58 miljoner euro.

60      En andra metod som kommissionen enligt sökanden skulle ha kunnat tillämpa, hade varit att dividera Trioplast Wittenheims totala bötesbelopp på 17,85 miljoner euro med 20 år, det vill säga överträdelsens totala längd. Detta skulle leda till 0,89 miljoner euro per år. För att fastställa det belopp för vilket FLS Plast och FLSmidth, å ena sidan, och sökanden, å andra sidan, skulle svara solidariskt, skulle kommissionen enligt denna metod ha multiplicerat det årliga beloppet 0,89 miljoner euro med 8 år respektive 3 år. Enligt denna metod skulle sökanden ha svarat solidariskt med Trioplast Wittenheim för 2,67 miljoner euro.

61      Om tribunalen skulle godta den metod för beräkning av böterna som använts i förevarande fall, anser sökanden sig ha diskriminerats i förhållande till de företag som ålagts böter enligt principerna i besluten i ärendena Organiska peroxider och VVS Kopparrör (ärende C.38.069 – VVS-kopparrör) (EUT L 192, 2006, s. 21). Sökanden anser sig också ha utsatts för en diskriminering i förhållande till de företag som ålagts böter i enlighet med riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade de nya riktlinjerna för beräkning av böter), vars tillämpning skulle ha lett till betydligt lägre böter för sökanden.

62      Kommissionen har yrkat att talan inte ska bifallas på denna del av den första grunden.

–       Tribunalens bedömning

63      I artikel 1 i det angripna beslutet slog kommissionen fast att Trioplast Wittenheim, FLS Plast, FLSmidth och sökanden hade brutit mot artikel 81 EG. Därvid preciserades att Trioplast Wittenheims överträdelse pågick från och med den 6 januari 1982 till och med den 26 juni 2002, att FLS Plasts och FLSmidths överträdelse pågick från och med den 31 december 1990 till och med den 19 januari 1999, och att sökandens överträdelse pågick från och med den 21 januari 1999 till och med den 26 juni 2002. Böter på 17,85 miljoner euro påfördes Trioplast Wittenheim i enlighet med artikel 2 första stycket f i det angripna beslutet. Av detta belopp har FLS Plast och FLSmidth solidariskt betalningsansvar för 15,30 miljoner euro och sökanden för 7,73 miljoner euro.

64      Sökanden har inom ramen för förevarande grund bestritt att den beräkningsmetod som kommissionen använde för att fastställa ”böterna” är välgrundad. Tribunalen noterar i detta avseende inledningsvis att kommissionen, bland annat i skäl 879 i det angripna beslutet, skiljer mellan böter som påförts vissa av dem till vilka det angripna beslutet riktas, och de belopp för vilka andra personer som det angripna beslutet riktas till svarar solidariskt. Det är i detta avseende anmärkningsvärt att kommissionen i nämnda skäl 879 i det angripna beslutet i vissa fall påför de dotterbolag som deltagit direkt i kartellen de belopp som den kommit fram till med tillämpning av sin beräkningsmetod såsom böter, medan den påför moderbolagen beloppen såsom takbelopp för vilka dessa ska svara solidariskt. I andra fall påförs däremot dessa belopp moderbolagen såsom böter, medan de dotterbolag som deltagit direkt i kartellen påförs beloppen såsom takbelopp för vilka dessa ska svara solidariskt när det gäller betalningen av böterna.

65      Kommissionen använder för övrigt termen ”böter” utan åtskillnad för att beteckna såväl böter som sådana, som det tak upp till vilket den som beslutet riktas till svarar solidariskt när det gäller betalning av böterna. Denna urskillningslösa användning av termen ”böter” framgår bland annat av skälen 784, 841 och 867 i det angripna beslutet, där kommissionen, i enlighet med vad som framgår av artikeldelen i det angripna beslutet, angav de fastställda beloppen, såväl i form av böter som i form av ett solidariskt ansvar för betalningen av dessa böter.

66      Tribunalen konstaterar således att den beräkningsmetod som kommissionen tillämpade uteslutande avser fastställelsen av de belopp som ska tillskrivas dem till vilka det angripna beslutet riktas, oberoende av skälet till varför detta belopp tillskrivs dem. I den mån nämnda beräkningsmetod inte anger skälet till varför de fastställda beloppen påförs dem till vilka det angripna beslutet riktas, det vill säga om de påförs såsom böter eller såsom takbelopp för bolagets solidariska ansvar för betalning av böterna, kommer tribunalen inom ramen för den här aktuella grunden endast att pröva huruvida den omtvistade, av kommissionen tillämpade, beräkningsmetoden är välgrundad till den del den avgör fastställelsen av de tilldelade beloppen.

67      Vad för det första gäller beräkningen av det belopp som tillskrivits Trioplast Wittenheim har det i punkterna 17–20 ovan visats att kommissionen kom fram till det slutgiltiga beloppet på 17,85 miljoner euro genom att, först inom ramen för en differentierad behandling och på grundval av den andel av marknaden som uppnåtts med hjälp av den aktuella produkten på det relevanta territoriet, hänföra Trioplast Wittenheim till den femte gruppen och genom att tillskriva bolaget ett utgångsbelopp på 8,5 miljoner euro. Kommissionen räknade därefter upp utgångsbeloppet på 8,5 miljoner euro med 200 procent på grund av den tid, fastställd till 20 år och 5 månader, som bolaget deltog i kartellen, vilket utmynnade i ett grundbelopp på 25,5 miljoner euro. I avsaknad av försvårande eller förmildrande omständigheter och eftersom taket på 10 procent av omsättningen inte hade någon inverkan, satte kommissionen endast ned grundbeloppet med 30 procent i enlighet med meddelandet om samarbete.

68      Vad därefter gäller beräkningen av det belopp som tillskrevs sökanden fastställde kommissionen samma utgångsbelopp som det som fastställdes för Trioplast Wittenheim. Kommissionen räknade därefter upp utgångsbeloppet med 30 procent för att grundbeloppet skulle återspegla den tid på tre år som sökanden deltagit i överträdelsen. Grundbeloppet på 11,05 miljoner euro sattes ned med 30 procent, med tillämpning av meddelandet om samarbete. Det belopp som tillskrevs sökanden kom således att uppgå till 7,73 miljoner euro.

69      Samma metod tillämpades på det tidigare moderbolaget till Trioplast Wittenheim, FLS Plast, och dess holdingbolag, FLSmidth, vilka tillskrevs ett belopp på 15,30 miljoner euro. I deras fall skedde varken någon uppräkning eller nedsättning av böterna på grund av försvårande eller förmildrande omständigheter, och till skillnad från vad som var fallet för sökanden skedde inte heller någon nedsättning på grundval av meddelandet om samarbete.

70      Mot bakgrund av dessa överväganden konstaterar tribunalen – med förbehåll för bedömningen av övriga grunder som sökanden åberopat – att sökanden inte har visat att kommissionen åsidosatte förordning nr 1/2003 eller avvek från riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallade riktlinjer för beräkning av böter), vid fastställandet av de belopp som tillskrevs Trioplast Wittenheim och sökanden. Sökanden har nämligen inte inom ramen för denna första del av den första grunden anfört något argument till stöd för att beräkningsmetoden som sådan ska anses vara baserad på ett grundläggande fel eller strida mot rättspraxis.

71      Det ska i detta hänseende för det första konstateras att sökandens påstående att den inte själv åsidosatt konkurrensreglerna inte kan godtas. Sökanden, som hölls ansvarig för Trioplast Wittenheims konkurrensbegränsande beteende under perioden mellan den 21 januari 1999 och den 26 juni 2002, påfördes nämligen med stöd av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 ett belopp för att ha gjort sig skyldig till en överträdelse som sökanden själv ansågs ha begått till följd av att den hölls ansvarig för detta beteende (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C‑294/98 P, Metsä‑Serla m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. I‑10065, punkt 28). Det ska i detta hänseende betonas att det faktum att sökanden har lastats för Trioplast Wittenheims beteende inte har ifrågasatts.

72      Det ska för det andra påpekas att sökanden har fel när den hävdar att kommissionen underlät att beakta att Trioplast Wittenheim under den period av mer än 20 år som den konkurrensbegränsande samverkan pågick tillhörde tre moderbolag i följd. Av det angripna beslutet framgår nämligen att kommissionen, vid fastställandet av de belopp som tillskrivits sökanden och FLS Plast och FLSmidth, visade att dessa belopp hade nära anknytning till den tid under vilken vart och ett av dessa moderbolag till Trioplast Wittenheim var inblandade. Som påpekas ovan i punkt 68, räknade kommissionen, för sökandens del, upp utgångsbeloppet på 8,5 miljoner euro med 30 procent, det vill säga med 10 procent för varje helt år som sökanden ägde kapitalet i Trioplast Wittenheim. Motsvarande åtgärd vidtogs även i fråga om FLS Plast och FLSmidth.

73      Sökandens påstående att den hållits ansvarig för en annan överträdelse än den som den gjort sig skyldig till är följaktligen ogrundat. Den av sökanden åberopade domen, i det ovan i punkt 56 nämnda målet Cascades mot kommissionen, är i detta avseende irrelevant, eftersom denna dom – i motsats till vad som här är fallet – rör moderbolagets ansvar för överträdelser som dotterbolagen begått innan de förvärvades av moderbolaget.

74      I den mån sökanden har gjort gällande att kommissionen borde ha delat utgångsbeloppet med tre innan det ändrades med hänsyn till övriga omständigheter, konstaterar tribunalen endast att sökanden inte åberopat någon regel eller rättsprincip som innebär en sådan skyldighet för kommissionen. Synsättet att ett moderbolag ska tillskrivas samma utgångsbelopp som det som fastställts för det dotterbolag som deltagit direkt i den konkurrensbegränsande samverkan, utan att detta utgångsbelopp delas upp då flera moderbolag avlöst varandra i tiden, kan inte i sig anses olämpligt. Målet med kommissionens tillämpning av denna beräkningsmetod är nämligen att ett moderbolag som hålls ansvarigt för en överträdelse till följd av det som tillskrivs detta bolag ska kunna åläggas samma utgångsbelopp som det som det skulle ha ålagts om det hade deltagit direkt i kartellen. Detta överensstämmer med föremålet för konkurrenspolitiken och, i synnerhet, med föremålet för det instrument i konkurrenspolitiken som utgörs av böter, vilket består i att styra företagens beteende så att de iakttar konkurrensreglerna (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 6 april 1995 i mål T‑150/89, Martinelli mot kommissionen, REG 1995, s. II‑1165, punkt 59).

75      Hursomhelst, det är inte möjligt att härleda en skyldighet att dela upp utgångsbeloppet under de villkor som anges i punkt 74 ovan ur blotta omständigheten att en sådan uppdelning av utgångsbeloppet skulle ha skett i samband med handläggningen av tidigare ärenden, såsom ärendet Organiska peroxider. I den mån en beslutspraxis beträffande metoden för beräkning av belopp skulle ha etablerats av kommissionen vid tiden då de beslut som sökanden avser fattades, finns det inget som hindrar att denna praxis kunde frångås i det nu aktuella ärendet, eller att den ändras. Enligt fast rättspraxis utgör nämligen kommissionens tidigare beslutspraxis inte i sig någon rättslig ram för beräkning av böter på konkurrensområdet, eftersom det endast är i förordning nr 1/2003 som denna rättsliga ram definieras (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 24 september 2009 i de förenade målen C‑125/07 P, C‑133/07 P, C‑135/07 P och C‑137/07 P, Erste Bank der österreichischen Sparkassen mot kommissionen, REG 2009, s. I‑0000, punkt 233 och där angiven rättspraxis, och se, analogt, förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T‑23/99, LR AF 1998 mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1705, punkt 234).

76      Det ska för det tredje, i förlängningen av föregående punkter, påpekas att den omständigheten att sammanläggningen av de belopp som tillskrivits dels sökanden, dels FLS Plast och FLSmidth, överskrider det belopp som tillskrivits deras dotterbolag Trioplast Wittenheim inte i sig kan leda till slutsatsen att den beräkningsmetod som kommissionen använde är uppenbart felaktig. Med hänsyn till att den metod som anges i riktlinjerna för beräkning av böter jämte principen om att straff och påföljder ska vara individuella tillämpats på omständigheterna i förevarande fall, hade kommissionen nämligen rätt att, då det visats att det fanns en ekonomisk enhet som deltagit i överträdelsen, hålla en av de juridiska personer som ingick, eller hade ingått, i denna ekonomiska enhet – oavsett om det rör sig om moderbolaget eller ett dotterbolag – ansvarig för betalningen av ett högre belopp än det som den andra juridiska personen eller de andra juridiska personerna som ingick, eller hade ingått, i nämnda ekonomiska enhet hade att betala. Vid en överträdelse som begicks av ett dotterbolag som tillhört flera ekonomiska enheter efter varandra under den tid när överträdelsen pågick, kan det följaktligen inte a priori anses olämpligt att det kumulerade beloppet för moderbolagen överstiger det belopp eller de kumulerade belopp som tillskrivits dotterbolaget.

77      Vad för det fjärde gäller sökandens påstående att kommissionen skulle ha åsidosatt de grundläggande principer som är tillämpliga i fråga om solidariskt ansvar, påpekar tribunalen att sökanden inom ramen för denna grund inte har preciserat dessa principers natur eller innehåll. I det fallet att sökanden har gjort gällande att de tre argumenten i punkterna 71–76 ovan innebär ett åsidosättande av dessa principer, är det tillräckligt att upprepa att dessa argument är ogrundade, oavsett de aktuella principernas natur eller innehåll. Denna invändning kan således inte godtas.

78      I den mån som sökanden har bestritt beloppet för sitt solidariska betalningsansvar avseende de böter som påförts Trioplast Wittenheim, med hänvisning till att de sammanlagda belopp med vilka dess solidariska ansvar, å ena sidan, och FLS Plasts och FLSmidths ansvar, å andra sidan, uppges överskrida de böter som i första hand påförts Trioplast Wittenheim, ska det påpekas att denna invändning omfattas av den sjätte grunden. Denna invändning kommer därför att prövas särskilt vid prövningen av den grunden.

79      Vad för det femte gäller påståendet att de tre år under vilka sökanden ägde Trioplast Wittenheim räknades dubbelt vid tillämpningen av beräkningsmetoden, gör tribunalen följande bedömning. Inget hindrade att kommissionen beaktade denna treårsperiod vid fastställandet av både det belopp som tillskrivits sökanden och det belopp som tillskrivits Trioplast Wittenheim. Det kan inte ske någon dubblering vid solidariskt betalningsansvar, eftersom en betalning (oavsett vem det är som är betalar) innebär att borgenärens fordran är utsläckt i förhållande till dem som är betalningsansvariga tillsammans med huvudgäldenären, liksom i förhållande till den sistnämnde.

80      Slutligen vinner sökandens påstående, att beräkningsmetoden aldrig tidigare hade tillämpats, inte stöd i de faktiska omständigheterna, eftersom det av diskussionerna vid tribunalen har framkommit att kommissionen faktiskt använt denna beräkningsmetod i en rad beslut före det angripna beslutet. Blotta omständigheten att dessa beslut vid denna tid inte hade prövats av unionens domstolar föranleder inte tribunalen att göra någon annan bedömning. Med hänsyn till den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 75 är den omständigheten att kommissionen skulle ha tillämpat en annan metod i ärendena från tiden före ärendet ”AstraZeneca” för övrigt irrelevant.

81      Med hänsyn till de argument som sökanden anfört i samband med den första grundens första del, kan sökanden inte anses ha visat att kommissionen saknade stöd för att tillämpa förevarande beräkningsmetod för att fastställa det belopp som tillskrevs sökanden. Sökanden kan inte heller vinna framgång med argumentet att kommissionen åsidosatte likabehandlingsprincipen och de nya riktlinjerna för beräkning av böter, vilka för övrigt inte är tillämpliga i förevarande mål. Det räcker i detta avseende att hänvisa till ovan i punkt 75 nämnda rättspraxis angående kommissionens beslutspraxis och till den rättspraxis som säger att enbart den omständigheten att tillämpningen av den metod som föreskrivs i de nya riktlinjerna för beräkning av böter kan leda till att ett lägre belopp tillskrivs än det belopp som påförts genom det angripna beslutet inte kan visa att sistnämnda bötesbelopp är oproportionerligt (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑329/01, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3255, punkt 380).

82      Talan ska således inte bifallas på den första grundens första del, och det saknas skäl att pröva de beräkningsmetoder som sökanden föreslagit.

 Den första grundens andra del: Lagenligheten av fastställandet av överträdelsens allvar vid beräkningen av böterna

–       Parternas argument

83      Sökanden har kritiserat kommissionen för att vid fastställandet av utgångsbeloppet ha baserat sig på Trioplast Wittenheims marknadsandel år 1996, som enligt det angripna beslutet var det sista året av överträdelsen då samtliga företag till vilka det angripna beslutet riktades fortfarande var verksamma på marknaden för industrisäckar.

84      Genom att inom ramen för den differentierade behandlingen välja år 1996 som referensår bröt kommissionen mot den praxis som den själv etablerat för fastställandet av en överträdelses allvar. Enligt denna praxis, som accepterats av gemenskapsdomstolarna, ska referensåret utgöras av det sista helår under vilket överträdelsen pågick för att på det mest lämpliga sättet uppskatta den ekonomiska styrkan hos var och en av kartelldeltagarna. I förevarande mål borde således år 2001 ha utgjort referensår.

85      Sökanden har också gjort gällande att även om det var riktigt att kommissionens metod visar att dess avsikt var att tilldela FLS Plast, FLSmidth och sökanden ett eget utgångsbelopp, det vill säga skilt från utgångsbeloppet för Trioplast Wittenheim, borde detta belopp ha relaterat till den tid då respektive moderbolag ägt Trioplast Wittenheim. Utgångsbeloppet för sökanden kunde därmed inte lagligen baseras på Trioplast Wittenheims marknadsandel år 1996, eftersom sökanden förvärvade Trioplast Wittenheim först år 1999.

86      För det fall tribunalen ändå skulle godta valet av år 1996 som referensår, har sökanden hävdat att kommissionen åsidosatte proportionalitetsprincipen. Genom att grunda sig på Trioplast Wittenheims marknadsandel på 2,8 procent år 1996, inkluderade kommissionen tillverkningen av öppna säckar och ventilsäckar som Trioplast Wittenheim lagt ned år 1997. Kommissionen borde med hänsyn till Trioplast Wittenheims marknadsandel år 2001, som uppgick till ungefär 0,4 procent, ha inkluderat Trioplast Wittenheim i den sjätte företagsgruppen eller till och med i en sjunde grupp och inte i den femte gruppen.

87      Med hänvisning till sitt utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende har kommissionen hävdat att valet av år 1996 som referensår är berättigat, eftersom den således, med beaktande av omsättningen för detta år, kunde bedöma varje företags storlek och ekonomiska styrka inom branschen samt omfattningen av den överträdelse som vart och ett av dessa företag gjort sig skyldigt till. Principen om likabehandling kräver att kommissionen använder ett och samma år som referensår, även om valet av ett visst år som referensår oundgängligen innebär att vissa företag kan ha redovisat en högre eller lägre omsättning i förhållande till andra år.

88      Enligt kommissionen var valet av år 1996 som referensår rimligt, även om sökanden förvärvade Trioplast Wittenheim från FLS Plast år 1999. Trioplast Wittenheim fortsatte nämligen att delta i kartellen även efter att det bytt moderbolag. Kommissionen har hävdat att referensåret kan vara antingen under den period då FLS Plast var inblandat eller under den period då sökanden var inblandad, men inte båda samtidigt.

89      Vad gäller det påstådda åsidosättandet av proportionalitetsprincipen, har kommissionen anfört att det faktum att Trioplast Wittenheim lagt ned viss produktion under år 1997 snarare är ett faktum som talar för att använda år 1996 som referensår, eftersom detta bättre återspeglar Trioplast Wittenheims position på marknaden och gentemot övriga kartellmedlemmar under större delen (ungefär tre fjärdedelar) av den totala period som överträdelsen pågick.

–       Tribunalens bedömning

90      Som framgår av punkt 75 ovan är kommissionen för det första inte bunden av sina tidigare beslut. Även om det antas att fastställandet av referensåret i det nu aktuella ärendet avvek från etablerad praxis, hade denna omständighet alltså inte i sig någon betydelse för huruvida det angripna beslutet var lagenligt eller ej.

91      Det är vidare fast rättspraxis att bedömningen av överträdelsens allvar ska avse den ekonomiska verkligheten sådan den tedde sig vid tidpunkten när denna överträdelse begicks. De relevanta omständigheter som i detta avseende ska beaktas är bland annat respektive företags storlek och ekonomiska styrka, samt omfattningen av vartdera företagets överträdelse (förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T‑334/94, Sarrió mot kommissionen, REG 1998, s. II‑1439, punkt 397 och där angiven rättspraxis). För bedömningen av dessa omständigheter ska omsättningen för den aktuella perioden användas som utgångspunkt (domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C‑291/98 P, Sarrió mot kommissionen, REG 2000, s. I‑9991, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

92      Även om det är riktigt som sökanden uppgett att den beräkningsmetod som användes i det ärende som utmynnade i domarna av den 14 maj 1998 i det ovan i punkt 91 nämnda målet Sarrió mot kommissionen och av den 16 november 2000 i det ovan i punkt 91 nämnda målet Sarrió mot kommissionen baserades på omsättningen under det sista helår som överträdelsen pågick, innebär inte denna omständighet att detta val alltid ska göras. Som framgår av samma rättspraxis ska nämligen den beräkningsmetod väljas som gör det möjligt att beakta respektive företags storlek och ekonomiska styrka, samt omfattningen av vartdera företagets överträdelse utifrån den ekonomiska verkligheten sådan den tedde sig vid tidpunkten när denna överträdelse begicks (domen av den 16 november 2000 i det ovan i punkt 91 nämnda målet Sarrió mot kommissionen, punkt 88). Förstainstansrätten har även funnit att den relevanta tidsperioden måste avgränsas, så att de siffror avseende omsättningen som erhålls är så jämförbara som möjligt (förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T‑319/94, Fiskeby Board mot kommissionen, REG 1998, s. II‑1331, punkt 42).

93      Tribunalen godtar således inte sökandens uppfattning att referensåret ska vara det sista helår under vilket överträdelsen pågick.

94      Det ska i förevarande mål emellertid konstateras att överträdelsen pågick i mer än 20 år och att antalet företag som var inblandade i överträdelsen, och den yttre formen för vart och ett av dessa företag, kan ha utvecklats under dessa 20 år, liksom även deras respektive storlek och ekonomiska styrka. Tribunalen konstaterar i detta hänseende att även om sökanden distinkt återfinns bland dem till vilka det angripna beslutet riktas, ingår den inte – såsom påstås i skäl 767 i nämnda beslut – bland de företag som omfattas av det angripna beslutet och som under det valda referensåret 1996 fanns på marknaden för industrisäckar. Dessutom framgår det av handlingarna i målet att den ekonomiska enhet av vilken sökanden utgjorde en del mellan den 21 januari 1999 och den 26 juni 2002, det vill säga mot slutet av den period under vilken överträdelsen pågick, inte längre bedrev tillverkning av två produkter som omfattas av sektorn för industrisäckar, vilka tidigare tillverkades av Trioplast Wittenheim. Det framgår också att dess marknadsandel under denna period uppgick till ungefär 0,4–0,5 procent. Under dessa förhållanden kan det inte hävdas att den omsättning och den marknadsandel som kommissionen utgått från, det vill säga Trioplast Wittenheims omsättning och marknadsandel år 1996, kan återspegla storleken och den ekonomiska styrkan hos det företag av vilket sökanden har utgjort en del sedan år 1999.

95      Ur detta perspektiv ska det konstateras att det av det angripna beslutet framgår att kommissionen vid beräkningen av böterna tillämpade ett individualiserat synsätt, i syfte att behandla de mottagare av det angripna beslutet som endast i egenskap av moderbolag hölls ansvariga som direkt delaktiga i överträdelsen. Att, i den mån som sökanden och Trioplast Wittenheim utgjorde en ekonomisk enhet som inte existerade före år 1999, använda år 1996 som referensår för en sådan enhet kan inte utan ytterligare relevanta indicier motsvara den ekonomiska verkligheten sådan den tedde sig vid den tid då detta företag deltog i överträdelsen. Detta referensår kan följaktligen inte vara kännetecknande för omfattningen av den överträdelse som lagts sökanden till last.

96      De argument som kommissionen har framfört i detta sammanhang föranleder inte tribunalen att göra någon annan bedömning. I den mån som kommissionen – bland annat i sitt svar på tribunalens frågor – har hänvisat till sitt utrymme för skönsmässig bedömning på området, framgår det av punkterna 94 och 95 ovan att kommissionen, genom att inom ramen för den differentierade behandlingen inkludera sökanden i den grupp som Trioplast Wittenheim indelats i på grundval av sin marknadsandel år 1996, gjorde en uppenbart oriktig bedömning. Att använda marknadsandelen från ett referensår som inte är jämförbart med framtida år i ett fall som utvecklats på det sätt som skett i förevarande mål, kan dessutom medföra en diskriminering, genom att situationer som i tidsmässigt hänseende skiljer sig från varandra behandlas enligt ett och samma referenskriterium.

97      Med argumentet att år 1996 återspeglar Trioplast Wittenheims ställning på den relevanta marknaden under hela den tid som överträdelsen pågick, bättre än vad dess ställning efter upphörandet med tillverkningen av vissa produkter på sektorn för industrisäckar år 1997 skulle kunna göra, förbises också att sökanden i förevarande mål vid bötesberäkningen ålagts ett separat belopp i förhållande till det som kommissionen ålade dess dotterbolag. Argumentet att Trioplast Wittenheims marknadsandel beaktades vid den differentierade behandlingen av sökanden saknar i det hänseendet betydelse, eftersom denna differentierade behandling grundades på en omsättning som sökanden inte tog del i. Denna omsättning kan således inte motsvara den ekonomiska verkligheten under den period då sökanden bildade en ekonomisk enhet med Trioplast Wittenheim.

98      Tribunalen finner mot bakgrund av det ovan redovisade att sökanden ska vinna framgång med den första grundens andra del. Det angripna beslutet ska således ogiltigförklaras i den del sökandens utgångsbelopp har grundats på Trioplast Wittenheims marknadsandel under referensåret 1996.

 Den andra grunden: Huruvida kommissionen gjorde rätt då den inte beaktade några förmildrande omständigheter

 Parternas argument

99      Sökanden anser att kommissionen vid fastställandet av bötesbeloppet borde ha beaktat de förmildrande omständigheter som förelåg beträffande Trioplast Wittenheims deltagande i överträdelsen.

100    Sökanden har för det första hävdat att Trioplast Wittenheim endast sporadiskt deltog i de olagliga mötena. Sökanden har i det avseendet åberopat flera mötesprotokoll vilka bland annat uppges visa att Trioplast Wittenheims deltagande ifrågasattes av övriga deltagare och att Trioplast Wittenheim regelbundet uteblev från mötena. Dessa handlingar bekräftar också att Trioplast Wittenheim var en marginell ekonomisk aktör med en låg marknadsandel och att bolaget inte var drivande i de frågor som diskuterats inom ramen för det konkurrensbegränsande förfarandet.

101    Sökanden har för det andra understrukit att Trioplast Wittenheim endast deltog i tre av sex undergrupper, det vill säga undergrupperna Frankrike, Benelux och blocksäckar, och att Trioplast Wittenheim upphörde med sitt deltagande i dessa undergrupper senast i februari månad år 1997. I den mån som deltagandet i undergrupperna utgjorde en överträdelse av artikel 81 EG, har sökanden gjort gällande att Trioplast Wittenheims överträdelse omfattas av preskriptionsreglerna. Under alla omständigheter ska såväl det förhållandet att Trioplast Wittenheims deltagande på undergruppsnivå var begränsat som det förhållandet att bolaget relativt tidigt drog sig ur kartellen anses utgöra förmildrande omständigheter.

102    Sökanden har för det tredje hävdat att om tribunalen skulle finna att Trioplast Wittenheim deltog i överträdelsen efter den 23 mars 1999, borde den särskilda roll som detta bolag spelade i Valveplast under den tid som det var dotterbolag till sökanden ha ansetts som en förmildrande omständighet. Sökanden har i det sammanhanget understrukit att den fick kännedom om Valveplasts konkurrensbegränsande förfarande för första gången vid mötet den 23 mars 1999. Detta framgår enligt sökanden av aktieöverlåtelseavtalet mellan FLS Plast och Trioplanex France och av den skiljedom som meddelades i ett förfarande avseende ett eventuellt brott mot nämnda avtal. Efter detta möte ändrade Trioplast Wittenheim dessutom inställning internt, genom att dess anställda förbjöds att delta i Valveplasts konkurrensbegränsande förfarande. Trioplast Wittenheim återvände uteslutande i god tro till tre möten år 2001 för att delta i legitima diskussioner.

103    Sökanden har i förlängningen av dess argument understrukit att de omständigheter som kommissionen åberopat mot att det skulle föreligga förmildrande omständigheter, såsom deltagandet i undergrupper, saknar betydelse med avseende på sökanden. Nämnda omständigheter avser nämligen en period innan sökanden hade förvärvat Trioplast Wittenheim. För det fall tribunalen skulle godta att separata böter beräknas för sökanden, anser sökanden att kommissionen borde ha beaktat förmildrande omständigheter från tiden efter nämnda förvärv, åtminstone vad gäller sökandens ansvar.

104    Kommissionen har yrkat att talan inte ska bifallas på denna grund.

 Tribunalens bedömning

105    Enligt rättspraxis gäller att när flera företag har deltagit i en överträdelse, ska för vart och ett av företagen prövas hur allvarlig den enskilda överträdelsen var (domstolens dom av den 16 december 1975 i de förenade målen 40/73–48/73, 50/73, 54/73–56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, Suiker Unie m.fl. mot kommissionen, REG 1975, s. 1663, punkt 623), för att bestämma om hänsyn bör tas till förmildrande eller försvårande omständigheter.

106    Om det visas att ett företag har haft en ”uteslutande passiv eller efterföljande roll” i genomförandet av överträdelsen, anses detta, enligt punkt 3 första strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter, som en förmildrande omständighet. En passiv roll innebär att det berörda företaget har hållit en ”låg profil”, det vill säga att det inte aktivt har deltagit i utarbetandet av det, eller de, konkurrensbegränsande avtalet eller avtalen (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 9 juli 2003 i mål T‑220/00, Cheil Jedang mot kommissionen, REG 2003, s. II‑2473, punkt 167).

107    Det följer i detta hänseende av rättspraxis att en av de omständigheter som kan visa att ett företag har haft en passiv roll i en kartell kan vara det faktum att företaget har deltagit i mötena betydligt mer sporadiskt än de ordinarie kartellmedlemmarna, liksom att företaget har inträtt sent på den marknad som är föremål för överträdelsen, oavsett hur länge företaget varit delaktigt i denna, eller vidare att företrädare för andra företag som har deltagit i överträdelsen har gjort uttryckliga uttalanden av detta slag (förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 106 nämnda målet Cheil Jedang mot kommissionen, punkt 168, och förstainstansrättens dom av den 29 april 2004 i de förenade målen T‑236/01, T‑239/01, T‑244/01–T‑246/01, T‑251/01 och T‑252/01, Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑1181, punkt 331).

108    Tribunalen har dessutom redan preciserat att den omständigheten att andra företag kan ha varit mer aktiva i en och samma kartell än ett visst företag ändå inte innebär att sistnämnda företag har haft en uteslutande passiv eller efterföljande roll. Det enda som kan beaktas är nämligen total passivitet, vilken ska styrkas av den part som åberopar denna (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 26 april 2007 i de förenade målen T‑109/02, T‑118/02, T‑122/02, T‑125/02, T‑126/02, T‑128/02, T‑129/02, T‑132/02 och T‑136/02, Bolloré m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II‑947, punkt 611).

109    I förevarande mål godtar tribunalen inte något av de argument som avser att sökanden skulle ha spelat en passiv och efterföljande roll i kartellen. Dessa argument har formulerats i tre grupper, varav den första bland annat avser att Trioplast Wittenheim inte deltog i Valveplastmötena samt Trioplast Wittenheims ställning på marknaden, den andra avser dess deltagande i undergrupperna och den tredje avser de omständigheter som ägde rum under perioden efter år 1999.

110    För det första framgår det av bilaga 1 till det angripna beslutet, vilken innehåller flera detaljer från de Valveplastmöten som ägde rum under åren 1984–2002, att Trioplast Wittenheim med undantag för perioden efter år 1999 (vilket nämns i punkterna 44–50 ovan) regelbundet närvarade vid Valveplastmötena och ursäktade sig några gånger vid fall av frånvaro. Dessa uppgifter har inte bestritts, och kommissionen kan inte kritiseras för att inte ha fastställt att Trioplast Wittenheim spelade en passiv eller efterföljande roll genom att i begränsad omfattning ha deltagit i Valveplastmötena. Det är härvid inte nödvändigt att beakta Trioplast Wittenheims deltagandefrekvens i undergruppernas möten.

111    Tribunalen preciserar i detta avseende att det inte heller fanns någon anledning för kommissionen att anta att övriga aktörer hyste några verkliga tvivel avseende Trioplast Wittenheims deltagande. Sökanden har i detta avseende inte förebringat någon bevisning i form av exempelvis utsagor från övriga deltagare i kartellen angående Trioplast Wittenheims speciella roll. Sökandens påståenden grundas uteslutande på innehållet i protokollen från Valveplastmötena, vilket inte ger något stöd för de slutsatser som sökanden önskar dra av nämnda innehåll. Noteringen i protokollet från mötet den 2 mars 1993 angående ändringen av Trioplast Wittenheims företrädares, G:s, ”passiva deltagande” till ett ”aktivt deltagande” är inte nödvändigtvis ett tecken på att övriga deltagare hyste några tvivel om att Trioplast Wittenheim som bolag var inblandat, eftersom det hade företrätts av andra personer före år 1992. Protokollet indikerar under alla förhållanden att G:s deltagande utvecklades mot en aktiv anslutning till kartellen från och med mars månad år 1993. Den omständigheten i sig att en deltagare i Valveplast år 2000 skulle ha fått i uppdrag att kontakta Trioplast Wittenheims företrädare för att diskutera företagets framtida representation utgör inte heller någon grund för att ifrågasätta Trioplast Wittenheims deltagande i kartellen.

112    Vad gäller påståendet att Trioplast Wittenheim var en marginell aktör på marknaden, konstaterar tribunalen att så inte är fallet och att Trioplast Wittenheim var aktivt, såväl på den relevanta marknaden som inom Valveplast och i undergrupperna. Av skälen 134, 135 och 400 i det angripna beslutet framgår nämligen att Trioplast Wittenheim tillverkade alla de fyra produkter som var föremål för kartellen, nämligen öppna säckar, ventilsäckar, FFS‑säckar och blocksäckar. Ur detta perspektiv deltog Trioplast Wittenheim enligt vad som framgår av skälen 173, 179, 185 och 205 i det angripna beslutet inte bara i Valveplasts verksamhet utan också i undergrupperna blocksäckar, Frankrike och Benelux.

113    Påståendet att Trioplast Wittenheim inte varit drivande i någon av de frågor som diskuterades inom ramen för de konkurrensbegränsande förfarandena är ogrundat. Som framgår av det angripna beslutet, inte minst skäl 802 däri, deltog Trioplast Wittenheim – som tillhörde kartellens grundare – vid upprepade tillfällen i flera konkurrensbegränsande förfaranden, vilka bland annat avsåg systemet med informationsutbyte beträffande försäljningsvolymerna och marknadsandelarna samt kundfördelningen.

114    Vad för det andra gäller den omständigheten att Trioplast Wittenheim endast ska ha deltagit i tre av de sex undergrupperna och att det ska ha lämnat dessa undergrupper senast år 1997, konstaterar tribunalen att deltagandet i tre undergrupper inte var särskilt ovanligt i förhållande till övriga kartellmedlemmars deltagande, vilket vittnar om en jämförbar engagemangsgrad i undergrupperna. Det framgår nämligen av skälen 173–185 i det angripna beslutet att endast Wavin och Fardem Packaging medverkade vid möten i fler än tre undergrupper. Med hänsyn till att Trioplast Wittenheim faktiskt deltog i de tre nämnda undergrupperna under ungefär tre fjärdedelar av den tid då överträdelsen pågick, kan det inte fastställas att Trioplast Wittenheims utträde ur undergrupperna innebär att det spelade en passiv roll.

115    Vad gäller sökandens argument att Trioplast Wittenheims överträdelse har preskriberats när det gäller deltagandet i undergrupperna, påpekar tribunalen endast att sökanden inte har bestritt kvalificeringen av överträdelsen som en enda och fortlöpande överträdelse. Eftersom den enda och fortlöpande överträdelsen upphörde den 26 juni 2002, och alltså inte kan anses som preskriberad, är slutet på Trioplast Wittenheims deltagande i undergrupperna irrelevant.

116    För det tredje påpekar tribunalen att även om det antas att sökanden inte på något sätt var medveten om de konkurrensbegränsande förfarandena inom Valveplast vid förvärvet av Trioplast Wittenheim år 1999, har sökanden inte visat att Trioplast Wittenheim förhöll sig fullständigt passivt, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 108 ovan, när det gäller deltagandet i kartellen mellan januari månad år 1999 och juni månad år 2002. Som framgår av bedömningen av den första grundens tredje del, särskilt punkterna 44 och 45 ovan, deltog Trioplast Wittenheim i tre möten under år 2001, under vilka kartellens två huvudsakliga beståndsdelar utarbetades, det vill säga modellen för prisberäkningen och samordningen av Internetauktioner.

117    Sökanden har inte visat att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den inte på grund av förmildrande omständigheter medgav någon nedsättning av det belopp för vilket sökanden svarar solidariskt. Talan ska därför inte bifallas på den andra grunden.

 Den fjärde grunden: Ansökan om förmånlig behandling

 Parternas argument

118    Sökanden anser att den 30-procentiga nedsättning av de ursprungliga böterna som kommissionen medgav med tillämpning av punkt D i meddelandet om samarbete borde ha varit större.

119    Sökanden har för det första hävdat att Trioplast Wittenheim och sökanden efter ansökan om nedsättning av böterna samarbetade effektivt med kommissionen. Sökanden har uppgett att den försåg kommissionen med förklaringar och dokument som var till hjälp för kommissionen vid dess arbete med att identifiera överträdelsen. Sökanden har vidare uppgett att den omständigheten att sökanden under det administrativa förfarandet motsatte sig vissa fakta i meddelandet om invändningar inte borde ha lett till en begränsning av nedsättningen av bötesbeloppet. Sökanden betonade nämligen endast vissa omständigheter som kommissionen hade missförstått utan att någonsin bestrida det konkurrensbegränsande förfarandets existens. Kommissionen ändrade därefter redogörelsen av omständigheterna i flera avseenden. Sökanden anser i det avseendet att den borde ha rätt att ha en inställning till fakta som skiljer sig marginellt från kommissionens utan att för den sakens skull straffas vad gäller den förmånliga behandlingen.

120    Sökanden har därefter påpekat att kommissionen beviljade bolaget Bischof+Klein en nedsättning med 25 procent och att underlåtenheten att motsätta sig det materiella innehållet i de omständigheter som redovisats i meddelandet om invändningar enligt det angripna beslutet har bidragit till nedsättningen av bötesbeloppet för det företaget. Eftersom sökanden inte heller motsatte sig den materiella sanningen avseende det konkurrensbegränsande förfarandet och eftersom den tillhandahöll mer bevisning än Bischof+Klein, borde sökanden ha beviljats en större nedsättning.

121    Kommissionen har yrkat att talan inte ska bifallas på denna grund.

 Tribunalens bedömning

122    Tribunalen erinrar om att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller hur den beräknar böterna och kan härvid beakta ett stort antal olika faktorer, däribland berörda företags samarbete under institutionens undersökning. Kommissionen måste härvid göra komplicerade bedömningar av de faktiska omständigheterna, exempelvis vad rör respektive företags samarbete (domstolens dom av den 10 maj 2007 i mål C‑328/05 P, SGL Carbon mot kommissionen, REG 2007, s. I‑3921, punkt 81).

123    Kommissionen har i detta avseende ett stort utrymme för att skönsmässigt bedöma kvaliteten på och användbarheten av det samarbete som tillhandahålls av ett företag, bland annat i förhållande till andra företags samarbete (domen i det ovan i punkt 122 nämnda målet SGL Carbon mot kommissionen, punkt 88). Dock får kommissionen inom ramen för denna bedömning inte åsidosätta likabehandlingsprincipen (tribunalens dom av den 28 april 2010 i mål T‑452/05, BST mot kommissionen, REU 2010, s. II‑0000, punkt 142).

124    I meddelandet om samarbete har kommissionen preciserat villkoren för att företag som samarbetar med kommissionen under utredningen av en kartell ska kunna undantas från böter eller erhålla en nedsättning av de böter som de annars skulle ha varit skyldiga att betala.

125    I punkt D i meddelandet om samarbete föreskrivs följande:

”1. Om ett företag samarbetar utan att alla de villkor som anges i [punkterna] B eller C är uppfyllda kommer det att beviljas en nedsättning med 10–50 % av det bötesbelopp som det skulle ha ålagts om det inte hade samarbetat.

2. Detta kan ske i till exempel följande fall:

– Ett företag förser kommissionen med upplysningar, dokument eller annat bevismaterial som bidrar till att fastställa att överträdelsen har begåtts, innan ett meddelande om [invändningar] sänds ut.

– Ett företag informerar kommissionen om att det inte bestrider de faktiska omständigheter som kommissionen grundar sina anklagelser på, efter det att det har tagit emot ett meddelande om [invändningar].”

126    I förevarande fall ska det för det första observeras att kommissionen i det angripna beslutet konstaterade att sökandens detaljerade förklaringar om hur kartellen fungerade inom Valveplast och i undergrupperna, bland annat i undergruppen Frankrike, samt angående kvoterna, mekanismerna för kundallokering och betydelsen av tabellerna över marknadsandelar, hade bidragit till fastställandet av att det skett en överträdelse. Kommissionen beaktade för det andra att sökanden bestred vissa omständigheter, vilka framgår av meddelandet om invändningar. Dessa överväganden ledde till att kommissionen satte ned böterna för sökanden med 30 procent.

127    Vad först gäller kommissionens konstaterande att sökanden hade bestritt vissa omständigheter sådana de framgår av meddelandet om invändningar och det faktum att nedsättningen av det belopp för vilket sökanden svarar solidariskt blev mindre på grund härav, finner tribunalen att dessa inte kan anses utgöra en uppenbart oriktig bedömning.

128    Av det angripna beslutet framgår nämligen att sökanden bestred vissa av omständigheterna i meddelandet om invändningar i större omfattning än bara angivelser av faktiska uppgifter som kommissionen skulle ha feltolkat. Enligt skälen 275 och 276 i det angripna beslutet uppgav sökanden att Trioplast Wittenheim inte var inblandat i införandet av systemet för samordning av Internetauktioner. Det är emellertid visat att Trioplast Wittenheim medverkade vid Valveplastmötet den 8 juni 2001 då denna fråga behandlades, och att Trioplast Wittenheim därvid inte öppet tog avstånd från det som avhandlades på mötet. Enligt skäl 301 i det angripna beslutet bestred sökanden all inblandning från Trioplast Wittenheims sida i utarbetandet av modellen för beräkning av priset på FFS-säckar, samtidigt som det är utrett att Trioplast Wittenheim deltog i Valveplastmötet den 15 september 2000, där det beslutades om bildande av den arbetsgrupp som skulle ägna sig åt detta. Trioplast Wittenheim tog inte heller avstånd från det som avhandlades på detta möte.

129    Dessa bestridanden från sökandens sida under det administrativa förfarandet kan inte anses som bedömningar av omständigheterna som skiljer sig marginellt från kommissionens. De avser två huvudsakliga beståndsdelar i kartellen, nämligen samordningen av Internetauktioner och modellen för beräkningen av priset. Denna bedömning kan för övrigt inte påverkas av att det angripna beslutet till följd av sökandens svar i viss utsträckning skiljer sig från meddelandet om invändningar när det gäller de faktiska omständigheterna.

130    Vad därefter beträffar jämförelsen mellan sökanden och Bischof+Klein, som för övrigt beviljades en nedsättning som var mindre än den på 30 procent som beviljades sökanden, framgår det av skäl 851 i det angripna beslutet att Bischof+Klein i sitt svar på meddelandet om invändningar uppgav att det inte bestred att omständigheterna, sådana de framgår av meddelandet om invändningar, var korrekta i materiellt hänseende. Bischof+Klein följde således punkt D.2 andra strecksatsen i meddelandet om samarbete till skillnad från sökanden som, i likhet med vad som framgår av handlingarna i målet, aldrig uttryckligen hänvisade till denna bestämmelse.

131    Det är för övrigt utrett att sökanden bestred vissa av de faktiska omständigheterna under det administrativa förfarandet, utan att därvid förebringa några bevis för att Bischof+Klein trots förklaringen i svaret på meddelandet om invändningar bestred de faktiska omständigheterna i materiellt hänseende under det administrativa förfarandet. Även om det antas att kommissionen dels skulle ha beviljat en nedsättning av böterna för Bischof+Klein, eller en större nedsättning än den som annars skulle ha beviljats Bischof+Klein, på grund av att detta företag inte hade bestritt de faktiska omständigheterna i materiellt hänseende, dels skulle ha underlåtit att bevilja sökanden en sådan nedsättning, kan det inte anses att det därvid är fråga om en uppenbart oriktig bedömning.

132    Det ska slutligen påpekas att sökanden varken har påstått eller a fortiori visat att den bevisning som den gett in till kommissionen skulle ha bidragit till konstaterandet av en överträdelse i större utsträckning än det som Bischof+Klein bidrog med. Inte heller i detta avseende kan det således fastställas att kommissionen begick något fel.

133    Talan ska således inte bifallas på den fjärde grunden.

 Den femte grunden: Iakttagande av proportionalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen

 Parternas argument

134    Sökanden har hävdat att kommissionen har underlåtit att iaktta proportionalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen.

135    Sökanden anser för det första att det är oproportionerligt att de sammanlagda böterna för samtliga företag som varit delaktiga i överträdelsen, det vill säga 290,71 miljoner euro efter tillämpningen av taket på 10 procent av omsättningen och meddelandet om samarbete (och mer än 600 miljoner euro dessförinnan), överstiger årsomsättningen på hela den relevanta marknaden, det vill säga ungefär 250 miljoner euro. Sökanden har även anklagat kommissionen för att det bötesbelopp den påförde Trioplast Wittenheim, och de böter den påförde sökanden för dess solidariska ansvar, är för höga i förhållande till omsättningen på den relevanta marknaden. Sökanden har i detta hänseende bestritt att förstainstansrättens dom av den 9 juli 2003 i mål T‑224/00, Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen (REG 2003, s. II‑2597), skulle vara tillämplig i förevarande mål, eftersom Archer Daniels Midland till skillnad från sökanden hade en ledande roll i den ifrågavarande kartellen.

136    Sökanden anser för det andra att kommissionen behandlat lika fall olika och att den inte följt sin egen bötespraxis. Sökanden har hänvisat till andra ärenden, exempelvis Metioninärendet (ärende C/37.519 – Metionin) (EUT L 255, 2003, s. 1), i vilka förhållandet mellan påförda böter och den omsättning som realiserats på de relevanta marknaderna var skäligare. Sökanden har vidare gjort gällande att de böter som påförts Trioplast Wittenheim är mera oproportionerliga i förhållande till dess omsättning än för andra företag som det angripna beslutet riktas till, såsom Bischof+Klein, Nordenia International och Cofira-Sac.

137    Sökanden har tillagt att förhållandet mellan utgångsbeloppen för företagen i den första och den fjärde gruppen bestämdes till ungefär fyra till ett. Enligt sökanden borde även slutbeloppet avseende Trioplast Wittenheims böter ha justerats ned så att det motsvarade åtminstone ungefär en fjärdedel av Bischof+Kleins slutbelopp, vilket hänförts till den första gruppen.

138    Sökanden har för det tredje uppgett att Trioplast Wittenheim var en liten spelare med obetydligt inflytande på marknaden och att det inte tjänat något på att delta i det konkurrensbegränsande förfarandet. Sökanden har i detta avseende hävdat att bötesbeloppet på 7,3 miljoner euro för vilket sökanden är solidariskt ansvarig är 21 gånger större än den sammanlagda förtjänsten från de berörda produkterna för Trioplastgruppen under åren 1999, 2000 och 2001. Kommissionen tog inte heller någon hänsyn till Trioplast Wittenheims faktiska betalningsförmåga när den bestämde bötesbeloppet. Enligt sökanden hade Trioplast Wittenheims konkurs kunnat undvikas om kommissionen hade beaktat dess trångmål och om den i det angripna beslutet hade gett den tidigare ägaren FLS Plast direkt ekonomiskt ansvar.

139    Sökanden har för det fjärde hävdat att det bötesbelopp som påförts skulle ha blivit avsevärt lägre om de nya riktlinjerna för beräkning av böter hade tillämpats.

140    Kommissionen har yrkat att talan inte ska bifallas på denna grund.

 Tribunalens bedömning

141    I den del den femte grunden avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen, framgår för det första av rättspraxis att kommissionen, vid fastställandet av varje bötesbelopp, har ett utrymme för skönsmässig bedömning, och den är därvid inte skyldig att tillämpa en precis matematisk formel (domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C‑283/98 P, Mo och Domsjö mot kommissionen, REG 2000, s. I‑9855, punkt 47, och förstainstansrättens dom av den 5 december 2006 i mål T‑303/02, Westfalen Gassen Nederland mot kommissionen, REG 2006, s. II‑4567, punkt 151). Enligt artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 ska för övrigt bötesbeloppet fastställas på grundval av hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Nämnda belopp är dessutom en följd av en serie beräkningar som kommissionen gjort i enlighet med riktlinjerna för beräkning av böter. Vid fastställandet av detta belopp beaktas bland annat olika omständigheter som avser det berörda företagets enskilda beteende, såsom förekomsten av försvårande eller förmildrande omständigheter (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 4 juli 2006 i mål T‑304/02, Hoek Loos mot kommissionen, REG 2006, s. II‑1887, punkterna 82 och 85).

142    Det kan inte utifrån denna rättsliga ram härledas att kommissionen ska säkerställa att böterna till sitt totala belopp, som beräknats och påförts deltagarna i kartellen på detta sätt, står i proportion till marknadens volym för den berörda produkten under ett visst år av överträdelsen, då denna pågick i mer än 20 år och bötesbeloppen även beror av andra omständigheter som har samband med de berörda företagens enskilda beteende (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 18 juni 2008 i mål T‑410/03, Hoechst mot kommissionen, REG 2008, s. II‑881, punkt 342).

143    Vad gäller förhållandet mellan sökandens årsomsättning och det bötesbelopp som sökanden påförts, påpekar tribunalen följande. Kommissionen grundade sig faktiskt på omsättningen år 1996 vid fastställandet av hur allvarlig sökandens överträdelse var. Vidare var det utgångsbelopp på 8,5 miljoner euro som därvid fastställdes lägre än det utgångsbelopp som kommissionen fick påföra med stöd av punkt A tredje strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter, det vill säga 20 miljoner euro (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 28 april 2010 i mål T‑446/05, Amann & Söne och Cousin Filterie mot kommissionen, REU 2010, s. II‑0000, punkt 180). Den omständigheten att kommissionen borde ha beaktat omsättningen från ett år då sökanden var närvarande på den relevanta marknaden saknar i sig betydelse för denna bedömning.

144    Syftet med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 är i vilket fall som helst att förhindra att böterna blir oproportionerliga. Eftersom det slutliga bötesbeloppet i förevarande fall inte överskrider taket på 10 procent av omsättningen, kan det inte anses oproportionerligt av det skälet att böternas totala belopp överstiger den samlade volymen på den relevanta marknaden, eller av det skälet att Trioplast Wittenheims och sökandens böter överskrider deras respektive årsomsättningar avseende den aktuella produkten (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 135 nämnda målet Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, punkt 200). I motsats till vad sökanden har gjort gällande ska taket på 10 procent av omsättningen tillämpas utan att hänsyn behöver tas till vilken särskild roll som ett företag i kartellen spelat.

145    Vad för det andra beträffar påståendet om ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen, konstaterar tribunalen följande. Angående sökandens jämförelser med andra beslut som kommissionen har antagit i fråga om böter, bland annat med hänsyn till proportionen mellan böternas totalbelopp och den relevanta marknadens volym, kan dessa beslut endast vara relevanta med avseende på iakttagandet av likabehandlingsprincipen, om det visas att de faktiska omständigheterna i de ärenden som dessa andra beslut gäller, såsom marknaderna, produkterna, länderna, företagen och de berörda tidsperioderna, är jämförbara med dem i förevarande mål (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑59/02, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3627, punkt 316).

146    Endast den omständigheten att sökanden nämnt samlade böter och omsättning som realiserats på de relevanta marknaderna i de aktuella besluten räcker inte för att det ska anses att dessa villkor var uppfyllda i det aktuella fallet. Sökanden har således inte visat att marknaderna, produkterna, länderna, företagen och de berörda tidsperioderna är jämförbara med dem som förekommer i förevarande mål.

147    Vad gäller sökandens jämförelse med de andra företag som det angripna beslutet riktas till, finner tribunalen att taket på 10 procent av omsättningen tillämpades i det aktuella fallet på Bischof+Klein, Nordenia International och Cofira-Sac. Däremot föranledde inte denna regel någon nedsättning av det belopp för vilket sökanden är solidariskt betalningsansvarig, något som till stora delar förklarar det som enligt sökanden utgör en disproportion mellan de slutliga beloppen. Enligt fast rättspraxis kan emellertid inte denna omständighet anses utgöra en diskriminering. Skillnaden i behandling är nämligen en direkt konsekvens av den maximigräns för böter som föreskrivs i förordning nr 1/2003, vars lagenlighet inte har ifrågasatts och vilken uppenbarligen bara är tillämplig i det fallet där det avsedda bötesbeloppet har överskridit 10 procent av det berörda företagets omsättning (förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T‑31/99, ABB Asea Brown Boveri mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1881, punkt 185).

148    Vad för det tredje avser den omständigheten att sökanden inte skulle ha tjänat något på kartellen, påpekar tribunalen att det faktum att ett företag inte gör någon vinst på grund av att en överträdelse skett inte kan hindra att överträdelsen föranleder påförande av böter, eftersom dessa annars skulle förlora sin avskräckande verkan. Härav följer att kommissionen inte är skyldig att, i syfte att fastställa böterna, bevisa att överträdelsen har lett till en otillåten fördel för de inblandade företagen och inte heller att i förekommande fall beakta att den aktuella överträdelsen inte lett till någon vinst (förstainstansrättens dom av den 15 mars 2000 i de förenade målen T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95–T‑32/95, T‑34/95–T‑39/95, T‑42/95– T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. II‑491, punkt 4881). Argumentet är därför verkningslöst.

149    Beträffande invändningen att kommissionen underlät att beakta Trioplast Wittenheims ekonomiska trångmål vid tiden för det administrativa förfarandet, erinrar tribunalen om följande. Enligt rättspraxis är kommissionen inte skyldig att beakta det berörda företagets svaga finansiella ställning när den fastställer bötesbeloppet. En sådan skyldighet skulle nämligen medföra att de företag som var minst anpassade till marknadsvillkoren gavs en oberättigad konkurrensfördel (domstolens dom av den 8 november 1983 i de förenade målen 96/82–102/82, 104/82, 105/82, 108/82 och 110/82, IAZ International Belgium m.fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 3369, punkterna 54 och 55).

150    Utan att det för övrigt finns skäl att gå in på kommissionens hänvisning, vilken inte åberopats av sökanden, till punkt 5b i riktlinjerna för beräkning av böter, enligt vilken ett företags faktiska betalningsförmåga ska beaktas, påpekar tribunalen att nämnda rättspraxis på intet sätt har ifrågasatts genom riktlinjerna. Denna betalningsförmåga har nämligen betydelse endast ”i ett visst socialt sammanhang”, som utgörs av de följder som betalningen av böterna skulle kunna få, särskilt i form av en ökning av arbetslösheten eller en försämring i ekonomiska sektorer som befinner sig i föregående och efterföljande marknadsled i förhållande till det berörda företaget (domstolens dom av den 29 juni 2006 i mål C‑308/04 P, SGL Carbon mot kommissionen, REG 2006, s. I‑5977, punkterna 105 och 106). I förevarande fall har dock ingen omständighet till styrkande av att det skulle finnas ett sådant sammanhang förebringats under det administrativa förfarandet.

151    I den del sökanden har hänvisat till FLS Plasts situation, konstaterar tribunalen följande. Trots att sökanden av tribunalen beretts tillfälle att precisera sin ståndpunkt under förhandlingen, har sökanden inte förebringat några omständigheter till styrkande av ett samband mellan Trioplast Wittenheims konkurs och det sätt varpå kommissionen behandlade FLS Plast.

152    För det fjärde saknas skäl att, såsom sökanden förordat, jämföra de böter som ålagts i förevarande fall med de hypotetiska böter som skulle ha fastställts på grundval av de nya riktlinjerna för beräkning av böter. Riktlinjerna för beräkning av böter utgör nämligen den relevanta rättsliga ramen i förevarande fall, och den omständigheten att kommissionen senare har offentliggjort de nya riktlinjerna för beräkning av böter saknar betydelse för tillämpligheten i tiden av de tidigare riktlinjerna.

153    Talan kan därför inte bifallas på den femte grunden.

 Den sjätte grunden: Iakttagande av principen om god förvaltningssed och rättssäkerhetsprincipen

 Parternas argument

154    Sökanden har anklagat kommissionen för att ha åsidosatt dels bestämmelserna i förordning nr 1/2003 och principerna bakom artikel 23.1 i förordningen, dels principen om god förvaltningssed såsom den kommit till uttryck i rättspraxis och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, proklamerad i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, s. 1). Enligt sökanden följer det av dessa principer att varje rättsakt från institutionerna som har rättsverkningar måste vara klar och tydlig, och den som rättsakten riktar sig till måste få kännedom om den på ett sådant sätt att denne kan förvissa sig om dess effekter och följdverkningar.

155    Sökanden har i detta avseende gjort gällande att det i det angripna beslutet inte har preciserats hur stort ansvar sökanden tillskrivits för Trioplast Wittenheims överträdelse eller den exakta storleken på de böter som sökanden slutligen ska ansvara för. Det anges nämligen inte hur betalningen av Trioplast Wittenheims böter på 17,85 miljoner euro ska fördelas mellan sökanden å ena sidan och FLS Plast och FLSmidth å andra sidan, med tanke på att summan av de belopp som dessa moderbolag är solidariskt ansvariga för överstiger det belopp som Trioplast Wittenheim ålagts att betala. Det angripna beslutet har således skapat en rättsosäkerhet som kan leda till tvist mellan de olika moderbolagen inför nationell domstol eller skiljenämnd, då det ankommer på dem att fastställa fördelningen av sina ömsesidiga skyldigheter.

156    Sökanden anser att kommissionen, med hänsyn till att de belopp som de på varandra följande moderbolagen ålagts solidariskt betalningsansvar för sammanräknade överskrider de böter som Trioplast Wittenheim ålagts, inte kan göra gällande sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att kräva betalning från det bolag som med störst sannolikhet kan betala. Sökanden har i detta sammanhang hävdat att respektive moderbolag är solidariskt ansvarigt med Trioplast Wittenheim endast för separata delar av överträdelsen. Enligt sökanden innebär det solidariska ansvaret endast ett utrymme för kommissionen att kräva en del av böterna, beroende på tidsperiod, från antingen FLS Plast och FLSmidth eller Trioplast Wittenheim, eller från sökanden eller Trioplast Wittenheim. Kommissionen har i förevarande fall skapat ett faktiskt solidariskt ansvar mellan FLS Plast och FLSmidth å ena sidan och sökanden å andra sidan som det inte finns någon rättslig grund för.

157    Sökanden har vidare upprepat de argument som den framfört inom ramen för den första grundens första del, rörande det faktum att kommissionen inte beaktade att Trioplast Wittenheim tillhört Compagnie de Saint Gobian och att moderbolagens kumulerade ansvar överskrider de böter som Trioplast Wittenheim påförts. Sökanden har betonat att kommissionen borde ha använt en av de beräkningsmetoder som sökanden föreslog.

158    Kommissionen anser för det första att det av det angripna beslutet framgår att Trioplast Wittenheim är skyldigt att betala 17,85 miljoner euro. Av detta belopp är FLS Plast och FLSmidth skyldiga att såsom solidariskt ansvariga betala upp till ett maximibelopp på 15,30 miljoner euro och sökanden upp till ett maximibelopp på 7,73 miljoner euro. Varje betalning från ett av de fyra bolagen ska enligt kommissionen subtraheras från det totala bötesbeloppet på 17,85 miljoner euro. Kommissionen anser sig ha ett skönsmässigt utrymme att kräva betalning från det företag som med störst sannolikhet kan betala. Efter det att ett eller flera av de solidariskt ansvariga företagen har betalat, är det upp till företagen att klara ut med varandra vilken del av betalningen varje adressat bör bära och vilka eventuella kompensationer som ska göras dem emellan.

159    Kommissionen har preciserat att den inte påstått att det föreligger något solidariskt ansvar mellan FLS Plast och FLSmidth, å ena sidan, och sökanden, å andra sidan. Sökanden har solidariskt ansvar med Trioplast Wittenheim endast för sin del av den tid som överträdelsen pågick. Kommissionen anser dessutom att det inte fanns något behov för kommissionen att precisera hur betalningsansvaret slutligen ska fördelas mellan sökanden och Trioplast Wittenheim eller mellan FLS Plast och FLSmidth och Trioplast Wittenheim.

160    Kommissionen har vidare, med hänvisning till vad den anfört inom ramen för den första grundens första del, avfärdat argumenten avseende ansvaret för den period då Trioplast Wittenheim tillhörde Compagnie de Saint Gobain och avseende överskridandet av det bötesbelopp som ålagts Trioplast Wittenheim.

 Tribunalens bedömning

161    Rättssäkerhetsprincipen utgör en allmän princip i unionsrätten som bland annat kräver att alla rättsakter från Europeiska unionens institutioner, i synnerhet de som föreskriver eller gör det möjligt att föreskriva sanktioner, är tydliga och precisa, så att de som berörs utan tvetydigheter kan få kännedom om vilka rättigheter och skyldigheter som följer av rättsakterna och så att dessa personer kan vidta åtgärder i enlighet med detta (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 22 maj 2008 i mål C‑266/06 P, Evonik Degussa mot kommissionen och rådet, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 43, och förstainstansrättens dom av den 5 april 2006 i mål T‑279/02, Degussa mot kommissionen, REG 2006, s. II‑897, punkt 66).

162    Sökandens invändningar riktar sig väsentligen mot att det belopp som sökanden i slutändan ska erlägga inte har preciserats i det angripna beslutet – vilket beror på att de belopp som sökanden å ena sidan och FLS Plast och FLSmidth å andra sidan är solidariskt betalningsansvariga för sammantaget överstiger det bötesbelopp som ålagts Trioplast Wittenheim – och mot att kommissionen har skapat ett faktiskt solidariskt betalningsansvar mellan sökanden å ena sidan och FLS Plast och FLSmidth å andra sidan.

163    Det ska i detta hänseende erinras om att när ett moderbolag och ett dotterbolag utgör eller har utgjort en ekonomisk enhet som deltagit i en kartell, kan kommissionen hålla dem solidariskt ansvariga för överträdelsen av konkurrensreglerna (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 10 september 2009 i mål C‑97/08 P, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I‑0000, punkterna 58 och 59).

164    Tribunalen konstaterar att Trioplast Wittenheim utgjorde en ekonomisk enhet med i tur och ordning FLS Plast och FLSmidth under perioden mellan den 31 december 1990 och den 19 januari 1999, och sökanden från och med den 21 januari 1999 till och med den 26 juni 2002. Det finns alltså inget som hindrar att kommissionen håller såväl FLS Plast och FLSmidth som sökanden solidariskt betalningsansvariga för de böter som påförts deras dotterbolag, Trioplast Wittenheim. Kommissionen ålade således Trioplast Wittenheim böter på 17,85 miljoner euro och höll FLS Plast och FLSmidth å ena sidan och sökanden å andra sidan solidariskt betalningsansvariga för dessa böter, upp till beloppen 15,30 miljoner euro respektive 7,73 miljoner euro.

165    Såsom kommissionen har gjort gällande, ges kommissionen i artikel 2 första stycket f i det angripna beslutet full frihet när det gäller uppbörden av böterna hos den ena eller den andra av de berörda rättssubjekten utifrån deras betalningsförmåga. Kommissionen kan alltså besluta att kräva in hela eller en del av bötesbeloppet från dotterbolaget eller från ett av eller samtliga de moderbolag som i tur och ordning kontrollerat dotterbolaget, tills hela beloppet är betalt. Om kommissionen väljer att kräva in hela bötesbeloppet från moderbolagen, kan den i förekommande fall ha anledning att från sökanden kräva in det högsta belopp som omfattas av dennes solidariska ansvar, det vill säga 7,73 miljoner euro, och återstoden från FLS Plast och FLSmidth. De sistnämnda får då ofrånkomligen betala ett lägre belopp än den övre gränsen för deras solidariska betalningsansvar, det vill säga 15,30 miljoner euro. Omvänt kan kommissionen föredra att kräva FLS Plast och FLSmidth på hela det maximibelopp som de är solidariskt betalningsansvariga för. I det fallet kan den bara kräva sökanden på ett lägre belopp än den övre gränsen för sökandens solidariska ansvar.

166    Utan att några skäl som rör böternas avskräckande verkan kan anföras, kan det alltså konstateras att kommissionens valfrihet när den verkställer artikel 2 första stycket f i det angripna beslutet innebär att det belopp som faktiskt krävs in från sökanden beror på hur stort belopp som krävs in från FLS Plast och FLSmidth, och omvänt.

167    Sökanden å ena sidan och FLS Plast och FLSmidth å andra sidan har emellertid aldrig tillsammans bildat någon gemensam ekonomisk enhet. Dessa moderbolag har tillsammans med Trioplast Wittenheim efter varandra bildat två från varandra skilda ekonomiska enheter, som var och en varit individuellt ansvarig för kartellen under olika perioder och förhållanden. Eftersom de på varandra följande moderbolagen av detta skäl inte kan hållas solidariskt ansvariga sinsemellan, får det angripna beslutet inte göra det möjligt för kommissionen att göra det belopp som faktiskt krävs in från sökanden beroende av det belopp som krävs in från de andra moderbolagen, och omvänt.

168    Det är i detta avseende riktigt att kommissionen i det angripna beslutet håller vart och ett av moderbolagen individuellt ansvarigt för den aktuella överträdelsen, varvid hänsyn har tagits till hur länge de kontrollerat Trioplast Wittenheim, avsaknaden av försvårande eller förmildrande omständigheter i deras fall samt deras samarbete med kommissionen under undersökningen, såsom framgår av skälen 782, 783, 785–812, 836–841 och 862–865. De belopp som därmed fastställts är dock maximibelopp för det respektive solidariska betalningsansvar som kommissionen fastställt för de på varandra följande moderbolagen tillsammans med Trioplast Wittenheim.

169    Då sökanden å ena sidan och FLS Plast och FLSmidth å andra sidan aldrig tillsammans utgjort en ekonomisk enhet, kräver dock principen om att straff och påföljder ska vara individuella att det belopp som sökanden faktiskt betalar inte överskrider kvotdelen av sökandens solidariska ansvar. Denna kvotdel motsvarar andelen av det belopp som tillskrivits sökanden i förhållande till summan av de belopp som de på varandra följande moderbolagen hålls solidariskt ansvariga för, vad gäller betalningen av de böter som ålagts Trioplast Wittenheim. Det ska därvid påpekas att principen om att straff och påföljder ska vara individuella, enligt vilken en ekonomisk enhet endast kan bli föremål för påföljder för omständigheter som är hänförliga till denna individuellt, gäller i varje förfarande som kan leda till sanktioner enligt konkurrensreglerna (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 29 november 2005 i mål T‑62/02, Union Pigments mot kommissionen, REG 2005, s. II‑5057, punkt 119).

170    Sökandens kvotdel har inte preciserats i artikel 2 första stycket f i det angripna beslutet, och kommissionen ges samtidigt full frihet vid verkställigheten av det respektive solidariska betalningsansvaret för de på varandra följande moderbolagen, vilka aldrig utgjort en ekonomisk enhet sinsemellan. Denna bestämmelse är därmed oförenlig med kommissionens skyldighet att i enlighet med rättssäkerhetsprincipen ge sökanden möjlighet att utan tvetydigheter få kännedom om det exakta bötesbelopp som sökanden ska betala för den period för vilken sökanden hålls solidariskt ansvarig för överträdelsen med Trioplast Wittenheim. Det angripna beslutet strider därför såväl mot rättssäkerhetsprincipen som mot principen om att straff och påföljder ska vara individuella.

171    Av vad som anförts följer att sökanden ska vinna framgång med den sjätte grunden. Följaktligen ska artikel 2 första stycket f i det angripna beslutet ogiltigförklaras såvitt avser sökanden. Det finns därmed inte anledning att pröva förevarande grund utifrån principen om god förvaltningssed.

 2. Andrahandsyrkandet om nedsättning av bötesbeloppet

172    Såvitt sökanden har åberopat grunderna till stöd för yrkandet om nedsättning av bötesbeloppet, framgår det av punkterna 94–98 ovan att det angripna beslutet innehåller en uppenbart oriktig bedömning, genom att kommissionen använde år 1996 som referensår för sökandens del vid fastställandet av överträdelsens allvar. Tribunalen ska därför vid utövandet av sin obegränsade behörighet enligt artikel 31 i förordning nr 1/2003 fastställa ett nytt utgångsbelopp för beräkningen av det belopp för vilket sökanden hålls solidariskt ansvarig för betalningen av de böter som ålagts sökandens dotterbolag. Mot bakgrund av vad som anförts ovan finner tribunalen att sökandens utgångsbelopp, utifrån en skälig bedömning av omständigheterna såsom dessa framgår av handlingarna i målet, ska fastställas till 3 miljoner euro.

173    Med hänsyn till dels ökningen på grund av varaktigheten av sökandens deltagande i kartellen, dels nedsättningen med stöd av meddelandet om samarbete, vilka ska göras, ska det belopp som tillskrivs sökanden fastställas till 2,73 miljoner euro. Det följer av slutsatsen i punkt 171 ovan – nämligen att sökanden ska vinna framgång med den sjätte grunden – att detta belopp utgör grunden för beräkningen av sökandens kvotdel i de på varandra följande moderbolagens solidariska betalningsansvar för Trioplast Wittenheims böter.

174    Då de övriga uppgifter som fordras för att kunna beräkna sökandens kvotdel som nämns i punkt 169 ovan (bland annat det belopp som tillskrivs Trioplast Wittenheims övriga moderbolag) inte är slutligt fastställda och inte kan utredas inom ramen för detta förfarande, ankommer det på kommissionen, enligt dess skyldighet enligt artikel 266 FEUF att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa denna dom, att bestämma sökandens kvotdel utifrån de slutgiltiga uppgifter som fordras för detta.

 Rättegångskostnader

175    Enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna kan tribunalen besluta att kostnaderna ska delas om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter eller om särskilda omständigheter motiverar det.

176    Då sökandens talan delvis bifallits, finner tribunalen att sökanden ska förpliktas att bära hälften av sina rättegångskostnader och ersätta hälften av kommissionens rättegångskostnader. Kommissionen ska bära hälften av sina rättgångskostnader och ersätta hälften av sökandens rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)

följande:

1)      Artikel 2 första stycket f i kommissionens beslut K(2005) 4634 slutlig av den 30 november 2005 om ett förfarande enligt artikel 81 EG (Ärende COMP/F/38.354 – Industrisäckar) ogiltigförklaras såvitt avser Trioplast Industrier AB.

2)      Det belopp som tillskrivs Trioplast Industrier och som ska ligga till grund för att bestämma Trioplast Industriers kvotdel i de på varandra följande moderbolagens solidariska betalningsansvar för de böter som ålagts Trioplast Wittenheim SA fastställs till 2,73 miljoner euro.

3)      Talan ogillas i övrigt.

4)      Trioplast Industrier ska bära hälften av sina rättegångskostnader och ersätta hälften av kommissionens rättegångskostnader.

5)      Kommissionen ska bära hälften av sina rättegångskostnader och ersätta hälften av Trioplast Industriers rättegångskostnader.

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 13 september 2010.

E.Coulon

Innehållsförteckning

Bakgrund till tvisten

Det administrativa förfarandet

Det angripna beslutet

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

1. Yrkandet om delvis ogiltigförklaring av det angripna beslutet

Den första grunden: Fel inom ramen för fastställandet av hur länge överträdelsen pågått och av nivån på böterna

Den första grundens tredje del: Lagenligheten av fastställandet av hur länge överträdelsen pågått

– Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den första grundens första del: Lagenligheten av metoden för att beräkna böterna

– Parternas argument

– Tribunalens bedömning

Den första grundens andra del: Lagenligheten av fastställandet av överträdelsens allvar vid beräkningen av böterna

– Parternas argument

– Tribunalens bedömning

Den andra grunden: Huruvida kommissionen gjorde rätt då den inte beaktade några förmildrande omständigheter

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den fjärde grunden: Ansökan om förmånlig behandling

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den femte grunden: Iakttagande av proportionalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den sjätte grunden: Iakttagande av principen om god förvaltningssed och rättssäkerhetsprincipen

Parternas argument

Tribunalens bedömning

2. Andrahandsyrkandet om nedsättning av bötesbeloppet

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: svenska.