Mål T‑11/06

Romana Tabacchi Srl

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den italienska marknaden för köp och första beredning av råtobak – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Fastställande av priser och uppdelning av marknaden – Deltagande i överträdelsen – Överträdelsens varaktighet – Böter – Förmildrande omständigheter – Övre gräns motsvarande 10 procent av omsättningen – Likabehandling – Tribunalens obegränsade behörighet”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Bedömning – Skyldighet att beakta den konkreta påverkan på marknaden – Föreligger inte – Kriteriet om överträdelsens art är av yttersta vikt för bedömningen

(Artikel 81.1 a och b EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

2.      Konkurrens – Böter – Riktlinjer för beräkning av böter – Juridisk karaktär

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

3.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Mycket allvarliga överträdelser

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

4.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Verkan av ett konkurrensbegränsande förfarande – Kriterium som inte är avgörande

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

5.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Marknadsandelar som innehas av det berörda företaget

(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

6.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Konkret påverkan på marknaden – Bedömningskriterier

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

7.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Fastställande av böterna i proportion till bedömningen av överträdelsens allvar

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

8.      Konkurrens – Böter – Beslut att ålägga böter – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

(Artikel 253 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3)

9.      Förfarande – Åberopande av nya grunder under rättegången – Villkor – Ny grund – Begrepp

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 48.2)

10.    Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Kommissionen har bevisbördan för överträdelsens existens och varaktighet – Tillämplighet av principen om oskuldspresumtion

(Artikel 81.1 EG; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 48.1)

11.    Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Bevis – Precisionsnivå som krävs för den bevisning som kommissionen lägger till grund för sin bedömning

(Artikel 81.1 EG)

12.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Bedömning – Beaktande av den ekonomiska verklighet som förelåg då överträdelsen begicks

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.3; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

13.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Indelning av de berörda företagen i kategorier – Villkor – Iakttagande av principen om likabehandling

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

14.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Hot och påtryckningar mot ett företag – Omfattas inte

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 3)

15.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Företagets passiva eller efterföljande roll – Bedömningskriterier

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 3, första strecksatsen)

16.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – De berörda företagen är små och medelstora företag – Saknar betydelse

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A femte stycket)

17.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Förmildrande omständigheter – Beteende som avviker från vad som överenskommits i kartellen

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 3, andra strecksatsen)

18.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Förmildrande omständigheter – Bedömning

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 3)

19.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Högsta belopp – Beräkning – Skillnad mellan det slutliga bötesbeloppet och det mellanliggande bötesbeloppet – Följder

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

20.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Det berörda företagets finansiella ställning – Beaktande – Skyldighet – Föreligger inte

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

21.    Konkurrens – Böter – Belopp – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Obegränsad behörighet

(Artikel 229 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

22.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Avskräckande karaktär – Iakttagande av proportionalitetsprincipen

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

1.      I artikel 81.1 a och b EG förklaras uttryckligen att alla avtal och samordnade förfaranden som innebär att inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs eller att produktion eller marknader begränsas eller kontrolleras är oförenliga med den gemensamma marknaden. Överträdelser av detta slag, särskilt när det är fråga om horisontell samverkan, klassificeras som särskilt allvarliga, eftersom de har en direkt påverkan på de väsentliga parametrarna för konkurrensen på den relevanta marknaden, eller som uppenbara överträdelser av konkurrensreglerna.

Bedömningen av hur allvarliga överträdelserna av unionens konkurrensregler är ska göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom de särskilda omständigheterna i ärendet, dess sammanhang och böternas avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste tas i beaktande.

Enligt den metod som anges i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget ska kommissionen som utgångspunkt ta ett belopp som fastställs med hänsyn till överträdelsens art, dess konkreta påverkan på marknaden, om den är mätbar, och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden. Dessa tre aspekter av bedömningen av överträdelsens allvar har emellertid inte samma vikt inom ramen för den totala prövningen. Överträdelsens art spelar en avgörande roll, bland annat för att karaktärisera överträdelser som ”mycket allvarliga”. Däremot utgör varken den konkreta påverkan på marknaden eller omfattningen av den relevanta geografiska marknaden omständigheter som är nödvändiga för att överträdelsen ska kunna kvalificeras som mycket allvarlig när det gäller horisontella karteller vilka rör fastställandet av priser. Horisontella karteller av detta slag kan betecknas som ”mycket allvarliga” på grundval endast av överträdelsernas art, utan att kommissionen är skyldig att visa att överträdelsen haft en konkret påverkan på marknaden.

(se punkterna 67, 69, 74 och 76–78)

2.      Riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget är ett verktyg som, med bibehållen respekt för rättsregler av högre valör, är ägnat att precisera de kriterier som kommissionen anser ska beaktas inom ramen för dess handlingsfrihet vid fastställandet av böter enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Även om riktlinjerna inte utgör den rättsliga grunden för ett beslut om påförande av böter, vilket grundas på förordning nr 1/2003, bestäms genom dessa riktlinjer ändå på ett allmänt och abstrakt sätt den metod som kommissionen har att tillämpa vid fastställandet av storleken på de böter som ska påföras genom detta beslut. De säkerställer således företagens rättssäkerhet.

Även om riktlinjerna således inte kan betraktas som rättsregler som administrationen under alla omständigheter är skyldig att iaktta, utgör de likväl vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas och från vilka administrationen, i ett enskilt fall, inte kan avvika utan att ange skäl.

Den självbegränsning av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning som antagandet av riktlinjerna innebär hindrar dock inte att kommissionen har behållit ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning. Det förhållandet att kommissionen genom riktlinjerna har preciserat hur den avser att genomföra bedömningen av överträdelsens allvar utgör nämligen inte hinder mot en helhetsbedömning av denna utifrån samtliga relevanta omständigheter i ärendet, inkluderande sådana omständigheter som inte uttryckligen nämnts i riktlinjerna.

(se punkterna 71–73)

3.      Det lägsta utgångsbelopp, på 20 miljoner euro, som fastställs i riktlinjerna beträffande mycket allvarliga överträdelser avser ett enda företag och inte samtliga de företag som begått överträdelsen.

(se punkt 86)

4.      Vidare ska det, vad specifikt avser bedömningen av den konkreta påverkan på marknaden av ett förfarande som strider mot unionens konkurrensregler, erinras om att kommissionen därvid ska beakta överträdelsernas varaktighet och alla faktorer som kan påverka bedömningen av hur allvarliga överträdelserna har varit, såsom de enskilda företagens beteende och roll vid genomförandet av de samordnade förfarandena, den vinst företagen kunnat göra genom dessa förfaranden, deras storlek och värdet på de ifrågavarande varorna samt den risk som överträdelser av detta slag innebär för genomförandet av unionens mål. Härav följer att verkan av ett konkurrensbegränsande förfarande inte i sig är ett avgörande kriterium vid bedömningen av om bötesbeloppet är skäligt. I synnerhet kan omständigheter som rör avsikten vara viktigare än nämnda påverkan, framför allt när det rör sig om överträdelser som i sig är allvarliga, såsom uppdelning av marknaden.

(se punkt 90)

5.      Marknadsandelen för vart och ett av de berörda företagen på den marknad som omfattats av ett konkurrensbegränsande förfarande utgör ett objektivt kriterium som möjliggör en rimlig uppskattning av deras respektive ansvar, vad gäller hur skadligt detta förfarande kan vara för den normala konkurrensen, även om det inte finns något bevis för att överträdelsen har haft en konkret påverkan på marknaden. Vid bestämmandet av bötesbeloppet är således de marknadsandelar som innehas av ett företag relevanta för att fastställa det inflytande som företaget har kunnat utöva på marknaden.

(se punkt 97)

6.      Den avgörande frågan vid bedömningen av en överträdelses allvar är huruvida kartellens medlemmar gjort allt i sin makt för att ge sina avsikter en konkret verkan. Vad som därefter sker, i fråga om det pris som marknaden faktiskt bestämmer, kan påverkas av andra faktorer utanför medlemmarnas kontroll. Kartellens medlemmar ska inte, som grund för en nedsättning av böterna, kunna åberopa det förhållandet att externa faktorer – såsom prishöjningar på den relevanta marknaden – motverkat deras egna ansträngningar.

(se punkterna 99 och 100)

7.      Proportionalitetsprincipen innebär att institutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. Inom ramen för förfaranden som kommissionen inleder för att vidta sanktionsåtgärder avseende åsidosättande av konkurrensreglerna, innebär denna princip att böterna inte får vara oproportionerliga med hänsyn till de eftersträvade målen, det vill säga med hänsyn till iakttagandet av dessa bestämmelser, och att det bötesbelopp som ett företag åläggs avseende en konkurrensrättslig överträdelse ska stå i proportion till överträdelsen bedömd i sin helhet, med beaktande av bland annat hur allvarlig den varit. Proportionalitetsprincipen innebär i synnerhet att kommissionen är skyldig att fastställa böterna i proportion till de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar och att den då ska tillämpa dessa kriterier konsekvent och på ett sätt som är sakligt motiverat.

Kommissionen åsidosätter således inte proportionalitetsprincipen genom att fastställa utgångsbeloppet för böterna till 10 miljoner euro, eftersom denna överträdelse är en mycket allvarlig och avsiktlig överträdelse av konkurrensreglerna och eftersom detta belopp fastställdes på en nivå som var betydligt lägre än den minimigräns som föreskrivs i riktlinjerna för denna typ av kartell.

(se punkterna 104, 105 och 107)

8.      Motiveringsskyldigheten är, inom ramen för fastställande av böter för överträdelse av konkurrensrätten, uppfylld, om kommissionen i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått.

Kommissionen är enligt artikel 253 EG skyldig att ange de omständigheter som beslutet grundas på och de överväganden som föranlett kommissionen att fatta beslutet. Denna bestämmelse innebär dock inte att kommissionen måste kommentera samtliga sak- och rättsfrågor som behandlats under det administrativa förfarandet.

När det gäller ett beslut varigenom flera företag åläggs böter ska omfattningen av motiveringsskyldigheten i synnerhet uppskattas mot bakgrund av att bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är ska göras med hänsyn till en rad faktorer, däribland de särskilda omständigheterna i målet, dess sammanhang och böternas avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut ska tas i beaktande.

(se punkterna 109 och 233)

9.      Nya grunder får inte åberopas under rättegången enligt artikel 48.2 första stycket i rättegångsreglerna, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet. I detta hänseende gäller att en grund som utgör en utvidgning av en grund som tidigare – direkt eller underförstått – har åberopats och som har ett nära samband med denna emellertid kan prövas i sak.

(se punkt 124)

10.    Det åligger kommissionen att visa inte bara att det förelegat en kartell utan också hur länge denna varade. Vad närmare bestämt gäller bevisen för en överträdelse av artikel 81.1 EG ska kommissionen ange bevis för de överträdelser som den har konstaterat och fastställa vilka bevis som krävs för att på ett tillfredsställande sätt visa att de faktiska omständigheter förelegat som utgör en överträdelse. Om domstolen anser att det föreligger tvivelsmål ska företräde ges åt den lösning som gynnar det företag till vilket beslutet om fastställelse av överträdelsen riktas. Domstolen får således inte fastställa att kommissionen styrkt att den ifrågavarande överträdelsen förelegat om den finner att denna fråga fortfarande är föremål för tvivel, särskilt i samband med talan om ogiltigförklaring och/eller ändring av ett beslut om påförande av böter. I den sistnämnda situationen är det nödvändigt att beakta principen om oskuldspresumtion, vilken ingår i grundläggande rättigheter som skyddas av unionens rättsordning och föreskrivs i artikel 48.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Med hänsyn till de ifrågavarande överträdelsernas art och till arten och strängheten i de därtill knutna sanktionsåtgärderna, ska principen om oskuldspresumtion tillämpas i bland annat förfaranden rörande åsidosättanden av konkurrensregler som gäller företag och som kan leda till ålägganden av böter eller viten. Kommissionen måste således förebringa exakt och överensstämmande bevisning till stöd för att den påstådda överträdelsen ägt rum.

Varje del av det bevismaterial som kommissionen företett måste inte nödvändigtvis motsvara dessa kriterier med avseende på varje del av överträdelsen. Det är tillräckligt att en samlad bedömning av alla indicier som institutionen åberopat motsvarar detta krav.

(se punkterna 129, 130 och 143)

11.    Det är vanligt att sådan verksamhet som konkurrensbegränsande avtal medför bedrivs i hemlighet, att mötena äger rum i hemlighet och att därtill hörande dokumentation begränsas till ett minimum. Härav följer att även om kommissionen upptäcker handlingar som uttryckligen bekräftar att aktörer har haft otillåten kontakt med varandra, exempelvis i form av protokoll från möten, är dessa vanligtvis fragmentariska och spridda, varför det ofta visar sig vara nödvändigt att rekonstruera vissa detaljer med hjälp av slutledning. I de flesta fall måste därför förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans och när annan hållbar förklaring saknas kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett.

När bevisning saknas som gör det möjligt att direkt fastställa överträdelsens varaktighet, ska kommissionen åtminstone stödja sig på bevis som hänför sig till omständigheter som ligger tillräckligt nära i tiden för att det rimligen ska kunna antas att överträdelsen fortsatt oavbrutet mellan två exakta datum.

Kommissionen behöver endast visa att det berörda företaget har deltagit i möten under vilka konkurrensbegränsande avtal slutits, utan att öppet motsätta sig detta, för att styrka att nämnda företag har deltagit i kartellen. När deltagandet i dessa möten är bevisat åvilar det företaget att anföra omständigheter som visar att det deltog i mötena utan någon som helst konkurrensfientlig inställning, genom att styrka att det hade förklarat för sina konkurrenter att det deltog i sammanträdena med en annan inställning än dessa. Skälet för denna rättsprincip är att ett företag, genom att delta i nämnda sammanträde utan att öppet ta avstånd från det som där avhandlas, ger övriga deltagare intryck av att det instämmer i vad som beslutas på sammanträdet och att företaget kommer att rätta sig därefter. Om kommissionen däremot inte bevisar detta, gör den sig skyldig till en felaktig bedömning genom att ange att ett företag deltog i en konkurrensrättsvidrig kartell.

(se punkterna 131, 132, 158 165 och 166)

12.    Vad gäller valet av referensår för fastställandet av företagens relativa vikt, ska det påpekas att även om det i punkt 1 A fjärde och femte styckena i riktlinjerna föreskrivs en differentierad behandling av företag beroende på deras ekonomiska betydelse, anges det inte i dessa utifrån vilket år företagens relativa vikt ska fastställas.

Kommissionen ska välja den beräkningsmetod som gör det möjligt att beakta respektive företags storlek och ekonomiska styrka, samt omfattningen av den överträdelse som begåtts av vart och ett av företagen utifrån den ekonomiska verkligheten sådan den tedde sig vid tidpunkten när denna överträdelse begicks. Vidare måste den relevanta tidsperioden avgränsas, så att de siffror avseende omsättningen – eller till och med marknadsandelarna – som erhålls är så jämförbara som möjligt. Härav följer att referensåret inte nödvändigtvis ska vara det sista helår under vilket överträdelsen pågick.

(se punkterna 176 och 177)

13.    Den metod som består i att dela in medlemmarna i en kartell i kategorier för att göra en differentierad behandling vid fastställandet av utgångspunkten för böterna, trots att den inte tar hänsyn till skillnaden i storlek mellan företag inom samma kategori, medför att utgångspunkten för böterna för företag i samma kategori fastställs till ett schablonbelopp.

En sådan uppdelning i kategorier måste emellertid beakta likabehandlingsprincipen, enligt vilken det är otillåtet att behandla jämförbara situationer olika eller att behandla olika situationer lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. Vidare ska bötesbeloppet stå i proportion till de omständigheter som beaktats vid bedömningen av överträdelsens allvar. Vid prövningen av om en uppdelning av kartellmedlemmarna i olika kategorier överensstämmer med likabehandlingsprincipen och proportionalitetsprincipen ska tribunalen kontrollera att uppdelningen är konsekvent och sakligt motiverad.

Även om det står kommissionen fritt att beakta marknadsandelarna för ett företag som är medlem i kartellen under det sista helår under vilket överträdelsen pågick för att uppskatta företagets storlek och ekonomiska styrka på en viss marknad samt omfattningen av företagets överträdelse, måste den emellertid kontrollera att marknadsandelarna för vart och ett av de inblandade företagen på ett korrekt sätt speglar den ekonomiska verkligheten sådan den tedde sig vid den tidpunkt då denna överträdelse begicks. Vid överträdelser med lång varaktighet är det emellertid i allmänhet endast när det sista helår under vilket överträdelsen pågick, såsom det beaktats av kommissionen, överensstämmer med varaktigheten av varje enskilt företags deltagande som de marknadsandelar som kan tillskrivas dessa kan utgöra relevanta indikatorer i detta avseende och göra det möjligt att uppnå resultat som är så jämförbara som möjligt, särskilt i syfte att indela de inblandade företagen i kategorier.

(se punkterna 180–182, 184 och 186)

14.    Förekomsten av hot och påtryckningar i syfte att få ett företag att delta i en överträdelse av konkurrensrätten omfattas inte av de förmildrande omständigheter som uppräknas i riktlinjerna. De påtryckningar som utövas av företag och syftar till att få andra företag att delta i en överträdelse av konkurrensrätten, oavsett påtryckningarnas omfattning, fråntar inte företaget dess ansvar för den överträdelse som det begått, påverkar inte hur allvarlig kartellen är och kan inte utgöra en förmildrande omständighet vid beräkningen av bötesbeloppen, eftersom det berörda företaget kunde ha anmält de eventuella påtryckningarna till de behöriga myndigheterna och framställt ett klagomål till dessa. Följaktligen är kommissionen inte skyldig att beakta hot som förmildrande omständigheter.

(se punkterna 211–213)

15.    I punkt 3 första strecksatsen i riktlinjerna preciseras att bötesbeloppet kan minskas vid förmildrande omständigheter, såsom att företaget har haft en ”uteslutande passiv eller efterföljande roll i genomförandet av överträdelsen”. Bland de omständigheter som indikerar att ett företag haft en passiv roll i en kartell hör den omständigheten att företaget har deltagit i mötena betydligt mer sporadiskt än de övriga kartellmedlemmarna, liksom att företaget har inträtt sent på den marknad som är föremål för överträdelsen, oavsett hur länge företaget varit delaktigt i denna, eller vidare att företrädare för andra företag som har deltagit i överträdelsen har gjort uttryckliga uttalanden med den innebörden. Tribunalen har vidare fastställt att en ”uteslutande passiv roll” innebär att det berörda företaget har hållit en ”låg profil”, det vill säga att det inte aktivt har deltagit i utarbetandet av det eller de konkurrensbegränsande avtalen

Det räcker inte att det under vissa perioder i kartellens historia eller med avseende på vissa överenskommelser har hållit en ”låg profil”, om det antas att detta skulle ha visats. Att kalla till möten, upprätta dagordning, dela ut förberedande dokument inför mötena är nämligen oförenligt med den passiva rollen av en efterföljare som intar en låg profil. Sådana initiativ talar för att företaget intog en intresserad och aktiv attityd i fråga om utarbetandet, fortskridandet och övervakningen av kartellen.

När ett företag har deltagit i möten med konkurrensbegränsande syfte ska det vidare, även om det inte spelat någon aktiv roll, anses ha deltagit i kartellen, om det inte kan visa att det öppet tagit avstånd från den otillåtna samverkan. Företaget ansluter sig nämligen, genom sin närvaro vid mötena, eller ger åtminstone de övriga deltagarna intryck av att det anslöt sig, till innehållet i de konkurrensbegränsande avtal som slöts vid dessa.

(se punkterna 217 och 218, 220, 223 och 225)

16.    Kommissionen kan med stöd av punkt 1 A femte stycket i riktlinjerna höja böterna för stora företag, men den är enligt denna punkt inte skyldig att sänka de böter den fastställt för mindre företag. Företagets storlek beaktas nämligen genom den övre gränsen i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 och genom bestämmelserna i riktlinjerna. Förutom dessa överväganden med avseende på storleken finns det ingen anledning att behandla små och medelstora företag annorlunda än andra företag. Det förhållandet att företagen ingår i kategorin små och medelstora företag befriar dem inte från skyldigheten att iaktta konkurrensreglerna.

I övrigt anges det inte i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 att ett litet eller medelstort företag inte får åläggas högre böter, i procent av omsättningen, än dem som åläggs större företag, när flera företag som varit inblandade i samma överträdelse åläggs böter. Det framgår nämligen av denna bestämmelse att bötesbeloppen, såväl för små och medelstora som för större företag, ska fastställas med hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och till hur länge den har pågått.

(se punkterna 226, 228 och 260)

17.    Kommissionen har emellertid endast skyldighet att medge förekomsten av en förmildrande omständighet enligt artikel 3 andra strecksatsen i riktlinjerna, avseende att sökanden har underlåtit att verkställa en kartell, om det företag som åberopar denna omständighet kan visa att det på ett så tydligt och omfattande sätt motsatt sig verkställandet av denna kartell att själva kartellens funktion rubbats, och att det inte utåt anslutit sig till avtalet och därmed överlåtit på andra företag att verkställa den aktuella kartellen. Det skulle uppenbarligen vara alltför lätt för företagen att minska risken för att behöva betala stora böter om de kunde dra nytta av en olaglig samverkan och därefter åtnjuta en minskning av bötesbeloppet på grund av att de endast har spelat en begränsad roll vid genomförandet av överträdelsen, trots att deras ställningstagande har föranlett andra företag att bete sig på ett sätt som är mer begränsande för konkurrensen.

(se punkterna 240 och 241)

18.    Det anges heller inte i riktlinjerna att kommissionen systematiskt måste beakta var och en av de förmildrande omständigheter som uppräknas i punkt 3 i riktlinjerna var för sig. Således har kommissionen inte skyldighet att automatiskt bevilja en ytterligare nedsättning med hänsyn härtill, eftersom det ska göras en helhetsbedömning av frågan om en eventuell nedsättning av böterna med hänsyn till förmildrande omständigheter, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter.

(se punkt 242)

19.    Den övre gräns på 10 procent av den globala omsättningen som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 har ett syfte som är skilt från och självständigt i förhållande till syftet med kriterierna avseende överträdelsens allvar och varaktighet, nämligen att undvika att böter åläggs i fall där det kan förutses att företagen, med hänsyn till deras storlek såsom denna fastställs, om än endast ungefärligt och ofullständigt, mot bakgrund av deras totala omsättning, inte kan erlägga bötesbeloppen. Således är denna gräns på ett likartat sätt tillämplig på samtliga företag och fastställd i förhållande till storleken på vart och ett av företagen, i syfte att undvika orimligt höga och oproportionerliga böter. En sådan gräns har som enda möjliga konsekvens att bötesbeloppet beräknat på grundval av kriterierna avseende överträdelsens allvar och varaktighet ska begränsas till den övre tillåtna gränsen när det överskrider denna. Tillämpningen av denna gräns innebär att det berörda företaget inte fullt ut betalar de böter som det är skyldigt med hänsyn till den bedömning som gjorts mot bakgrund av nämnda kriterier.

Artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 utgör inte något hinder för kommissionen att under beräkningen använda sig av ett mellanliggande belopp som överstiger denna gräns, under förutsättning att de slutgiltiga böterna inte uppgår till ett belopp som överstiger den. Av detta följer att kommissionen inte under någon fas av tillämpningen av riktlinjerna är skyldig att säkerställa att de fastställda mellanbeloppen för böterna återspeglar alla skillnader som finns beträffande de berörda företagens totala omsättning. Kommissionen har inte heller någon skyldighet att säkerställa att de slutliga bötesbelopp som dess beräkningar ger för de berörda företagen speglar alla skillnader mellan dessa företag i fråga om deras omsättning.

(se punkterna 257 och 259)

20.    Kommissionen är, då den fastställer bötesbeloppet, inte skyldig att beakta det berörda företagets dåliga ekonomiska ställning. Godtagandet av en sådan skyldighet skulle nämligen medföra att de företag som var minst anpassade till marknadsvillkoren gavs en oberättigad konkurrensfördel.

(se punkt 258)

21.    Tribunalens obegränsade behörighet enligt artikel 31 i förordning nr 1/2003 med tillämpning av artikel 229 EG innebär, utöver en kontroll av påföljdens laglighet, vilken endast tillåter den att ogilla talan om ogiltigförklaring eller upphäva den ifrågasatta rättsakten, att den har behörighet att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning och följaktligen befogenhet att ändra den omtvistade rättsakten, även om den inte ogiltigförklaras, för att, exempelvis, med beaktande av samtliga faktiska omständigheter, ändra det bötesbelopp som påförts, när frågan om detta har väckts.

Tribunalens fastställande av böter är inte en exakt räkneoperation. Tribunalen är vidare inte bunden av kommissionens beräkningar eller av dess riktlinjer vid sin bedömning, när den avgör en talan i enlighet med sin obegränsade behörighet, utan måste göra en egen bedömning, med beaktande av samtliga omständigheter i målet.

(se punkterna 265 och 266)

22.    De böter som åläggs till följd av åsidosättanden av artikel 81 EG, såsom de föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, har till syfte att bestraffa rättsstridiga handlingar från de berörda företagens sida och att avskräcka såväl dessa företag som andra ekonomiska aktörer från att i framtiden åsidosätta unionens konkurrensrätt. Således beror beaktandet av företagets storlek och totala resurser för att säkerställa att böterna får en tillräckligt avskräckande verkan på den påverkan på nämnda företag som eftersträvas – sanktionen ska inte vara försumbar med hänsyn till, bland annat, företagets finansiella styrka.

Enligt proportionalitetsprincipen krävs det att institutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen. Härav följer att bötesbeloppet måste stå i rimlig proportion till de eftersträvade målen, det vill säga i förhållande till iakttagandet av konkurrenslagstiftningen, och att det bötesbelopp som åläggs ett företag på grund av en konkurrensrättslig överträdelse ska vara proportionellt mot överträdelsen bedömd i sin helhet, med beaktande av bland annat hur allvarlig den varit.

(se punkterna 279 och 280)

TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen)

den 5 oktober 2011(*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den italienska marknaden för köp och första beredning av råtobak – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Fastställande av priser och uppdelning av marknaden – Deltagande i överträdelsen – Överträdelsens varaktighet – Böter – Förmildrande omständigheter – Övre gräns motsvarande 10 procent av omsättningen – Likabehandling – Tribunalens fulla prövningsrätt”

I mål T‑11/06,

Romana Tabacchi Srl, tidigare Romana Tabacchi SpA, Rom (Italien), företrätt av advokaterna M. Siragusa och G. C. Rizza,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av É. Gippini Fournier och F. Amato, därefter av Gippini Fournier och V. Di Bucci, och slutligen av Gippini Fournier och L. Malferrari, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2005) 4012 slutlig av den 20 oktober 2005 om ett förfarande enligt artikel 81.1 [EG] (ärende COMP/C.38.281/B.2 – Råtobak – Italien) och om nedsättning av det bötesbelopp som sökanden ålagts genom nämnda beslut,

meddelar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen),

sammansatt av J. Azizi, ordförande, samt domarna E. Cremona (referent) och S. Frimodt Nielsen,

justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 1 december 2010,

följande

Dom

 Bakgrund till målet

1        Sökanden, Romana Tabacchi Srl, är ett italienskt bolag, nu i likvidation, vars huvudsakliga verksamhet är den första beredningen av råtobak. Vid tidpunkten för händelserna i målet var de enda aktieägarna makarna B, som tillsammans innehade – och fortfarande vid denna tidpunkt innehar – alla aktierna.

1.     Det administrativa förfarandet

2        Den 15 januari 2002 skickade Europeiska gemenskapernas kommission med stöd av artikel 11 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av [artiklarna 81 EG och 82 EG] (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8), en begäran om upplysningar angående den italienska marknaden för råtobak till de italienska beredningsföretagen och de italienska producenternas branschorganisationer, närmare bestämt till den italienska sammanslutningen av tobaksberedningsföretag (APTI, Associazione professionale trasformatori tabacchi italiani) och till det italienska förbundet för tobaksproducentsammanslutningar (Unitab, Unione italiana tabacco).

3        Den 19 februari 2002 mottog kommissionen en ansökan om immunitet mot böter från Deltafina SpA, ett italienskt beredningsföretag, medlem i APTI, med tillämpning av kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3, nedan kallat meddelandet om samarbete). Den 6 mars 2002 beviljade kommissionen Deltafina en villkorad immunitet med tillämpning av punkt 15 i nämnda meddelande.

4        Den 4 april 2002 mottog kommissionen en ansökan om immunitet mot böter med stöd av punkt 8 i meddelandet om samarbete och, i andra hand, en ansökan om nedsättning av böter med stöd av punkterna 20–27 i nämnda meddelande från Dimon Italia Srl (dotterbolag till Dimon Inc., sedermera Mindo Srl) samt en ansökan om nedsättning av böter med stöd av samma bestämmelse från Transcatab SpA (dotterbolag till Standard Commercial Corp., nedan kallat SCC).

5        Den 18 och den 19 april 2002 genomförde kommissionen med stöd av artikel 14 i förordning nr 17 undersökningar i Dimon Italias och Transcatabs lokaler samt i Trestina Azienda Tabacchi SpA:s och Romana Tabacchi SpA:s lokaler.

6        Den 8 oktober 2002 informerade kommissionen Dimon Italia och Transcatab om att de hade varit det första respektive det andra företag som tillhandahållit bevismaterial enligt meddelandet om samarbete och att kommissionen därför hade för avsikt att efter det administrativa förfarandet bevilja dem en nedsättning av de böter som de skulle ha ålagts, till följd av överträdelser som eventuellt skulle ha fastställts.

7        Den 25 februari 2004 utfärdade kommissionen ett meddelande om invändningar som det riktade till tio företag och företagssammanslutningar, bland andra Deltafina, Dimon Italia, Transcatab och Romana Tabacchi (nedan kallade beredningsföretagen) och moderbolagen till vissa av dem, bland andra Dimon, Universal Corp., Dimon och SCC. Mottagarna av meddelandet om invändningar gavs tillgång till handlingarna i det administrativa förfarandet, varav en kopia på CD-ROM lämnades till dem av kommissionen, och inkom med skriftliga yttranden till svar på anmärkningarna i detta meddelande. Ett muntligt hörande ägde sedan rum den 22 juni 2004.

8        Kommissionen utfärdade den 21 december 2004 ett tillägg till meddelandet om invändningar av den 25 februari 2004, med anledning av vilket ytterligare ett muntligt hörande hölls den 1 mars 2005.

9        Efter samråd med rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor och med beaktande av förhörsombudets slutrapport, antog kommissionen den 20 oktober 2005 beslut K(2005) 4012 slutlig av den 20 oktober 2005 om ett förfarande enligt artikel 81.1 [EG] (ärende COMP/C.38.281/B.2 − Råtobak –Italien) (nedan kallat det angripna beslutet). En sammanfattning av beslutet publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 13 februari 2006 (EUT L 353, s. 45).

2.     Det angripna beslutet

10      Det angripna beslutet rör för det första en horisontell kartell som beredningsföretagen genomfört på den italienska marknaden för råtobak (skäl 1 i det angripna beslutet).

11      Kommissionen konstaterade i det angripna beslutet att beredningsföretagen, inom ramen för denna kartell, under perioden från år 1995 till början av år 2002 hade fastställt köpevillkoren för råtobak i Italien, beträffande såväl inköp direkt från producenterna som inköp från ”tredje förpackningsföretag”, bland annat genom fastställande av priser och uppdelning av marknaden (skäl 1 i det angripna beslutet).

12      Det angripna beslutet gäller vidare två andra överträdelser, åtskilda från den av beredningsföretagen genomförda kartellen, som ägde rum från början av år 1999 till slutet av år 2001 och som, för APTI, bestod i att fastställa priser enligt avtal som APTI, för sina medlemmars räkning, skulle förhandla fram, inför slutandet av branschavtal med Unitab och, för Unitab, att fastställa priser som den, för sina medlemmars räkning, skulle förhandla fram med APTI inför slutandet av dessa avtal.

13      I det angripna beslutet konstaterade kommissionen att beredningsföretagens handlanden utgör en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 81.1 EG (se, bland annat, skälen 264–269 i det angripna beslutet).

14      I artikel 1.1 i det angripna beslutet fann kommissionen att beredningsföretagen samt Universal, Deltafinas moderbolag, och Alliance One International Inc. (nedan kallat Alliance One), i egenskap av bolag som bildats genom sammanslagningen av Dimon och SCC, skulle hållas ansvariga för kartellen. Kommissionen konstaterade även, i artikel 1.2 i det angripna beslutet, att APTI och Unitab hade åsidosatt artikel 81.1 EG genom att anta beslut om fastställande av priser som de skulle förhandla fram, för sina medlemmars räkning, inför slutandet av branschavtal.

15      I artikel 2 i det angripna beslutet ålade kommissionen de ovan i punkt 14 nämnda företagen samt APTI och Unitab böter (se punkt 42 nedan).

16      Kommissionen prövade i skälen 356–404 i det angripna beslutet frågan hur stora böter beslutets adressater skulle åläggas.

17      Bötesbeloppen fastställdes av kommissionen med hänsyn till hur allvarliga överträdelserna var och hur länge de pågått, det vill säga de två kriterier som uttryckligen anges i artikel 23.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1) och i artikel 15.2 i förordning nr 17 (skälen 356 och 357 i det angripna beslutet).

 Böternas utgångsbelopp

 Allvar

18      Kommissionen erinrade om att den för att bedöma hur allvarlig en överträdelse är ska beakta överträdelsens art, dess konkreta påverkan på marknaden när den är mätbar och den relevanta geografiska marknadens omfattning (skäl 365 i det angripna beslutet).

19      Vidare angav kommissionen att produktionen av råtobak i Italien motsvarade 38 procent av kvotproduktionen inom Europeiska unionen, vilket motsvarar 67,338 miljoner euro år 2001, det vill säga det sista helår som överträdelsen pågick (skäl 366 i det angripna beslutet).

20      Vad gäller överträdelsens art konstaterade kommissionen att den var mycket allvarlig, eftersom överträdelsen hade bestått av fastställande av inköpspris på råtobakssorter i Italien och av en fördelning av de inköpta kvantiteterna. Kommissionen tillade, med hänvisning till den del av det angripna beslutet som rör konkurrensbegränsningen (skäl 272 och följande skäl), att en kartell avseende inköp kunde snedvrida producenternas vilja att generera en viss avkastning och begränsa konkurrensen mellan beredningsföretagen i senare led. Kommissionen angav även att detta särskilt var fallet när den produkt som kartellen avsåg, i förevarande fall råtobak, utgjorde en betydande ”insatsvara” för de verksamheter som deltagarna utövade i senare led, i förevarande fall bearbetning av tobak och försäljning av bearbetad tobak (skälen 367 och 368 i det angripna beslutet).

21      I skäl 369 i det angripna beslutet drog kommissionen av ovannämnda överväganden slutsatsen att den överträdelse som beredningsföretagen begått skulle klassificeras som mycket allvarlig.

 Differentiell behandling

22      Vidare prövade kommissionen, i skälen 370–376 i det angripna beslutet, frågan om ”specifik vikt” och om ”avskräckande”. Kommissionen angav i detta hänseende att ”varje företags specifika vikt och de sannolika konsekvenserna av dess rättsstridiga beteende” skulle beaktas vid fastställandet av bötesbeloppet (skäl 370 i det angripna beslutet).

23      Kommissionen ansåg således att böterna skulle fastställas i förhållande till varje aktuell parts ställning på marknaden (skäl 371 i det angripna beslutet).

24      Kommissionen ansåg i detta hänseende att utgångsbeloppet för de böter som Deltafina ålagt skulle vara högre, eftersom detta företag visade sig vara den största köparen, då dess marknadsandel var cirka 25 procent år 2001 (skäl 372 i det angripna beslutet).

25      Eftersom Transcatab, Dimon Italia och Romana Tabacchi hade mindre andelar av den aktuella marknaden, på cirka 9–11 procent år 2001, ansåg kommissionen att de ”skulle slås samman” och att utgångsbeloppet för böterna skulle vara lägre för dessa företag (skäl 373 i det angripna beslutet).

26      Kommissionen ansåg emellertid att ett utgångsbelopp som endast återspeglade ställningen på marknaden inte skulle få en tillräckligt avskräckande effekt på Deltafina, Dimon Italia (Mindo) och Transcatab, eftersom vart och ett av dem, trots sin relativt begränsade omsättning, tillhörde – eller, i Mindos fall, hade tillhört – multinationella koncerner med ett stort ekonomiskt och finansiellt inflytande, som var världens största tobakshandlare och som agerade på olika verksamhetsnivåer inom tobaksindustrin och på olika geografiska marknader (skäl 374 i det angripna beslutet).

27      För att göra böterna avskräckande ansåg kommissionen följaktligen att en multiplikator på 1,5, alltså en höjning med 50 procent, skulle tillämpas på det utgångsbelopp som fastställts för Deltafina, och att en multiplikator på 1,25, alltså en höjning med 25 procent, skulle tillämpas på det utgångsbelopp som fastställts för Dimon Italia (Mindo) och Transcatab (skäl 375 i det angripna beslutet).

28      Kommissionen fastställde således, i skäl 376 i det angripna beslutet, utgångsbelopp för böterna enligt följande:

–        Deltafina: 37,5 miljoner euro.

–        Transcatab: 12,5 miljoner euro.

–        Dimon Italia (Mindo): 12,5 miljoner euro.

–        Romana Tabacchi: 10 miljoner euro.

 Böternas grundbelopp

29      I skälen 377 och 378 i det angripna beslutet företog kommissionen en prövning av frågan om överträdelsens varaktighet.

30      Kommissionen ansåg att den av beredningsföretagen genomförda kartellen hade tillkommit den 29 september 1995 och, enligt beredningsföretagens förklaringar, hade upphört att existera den 19 februari 2002. Vad specifikt avsåg Romana Tabacchi fann kommissionen att detta företag hade anslutit sig till kartellen i oktober 1997 och att det hade upphört att deltaga från den 5 november 1999 till den 29 maj 2001 och därefter åter deltagit från den 29 maj 2001 till den 19 februari 2002. Eftersom dess deltagande i överträdelsen endast hade varat i två år och åtta månader ansåg kommissionen att en höjning på 25 procent av utgångsbeloppet för de böter som det ålagts skulle tillämpas, medan en ökning på 60 procent tillämpades på utgångsbeloppen för de böter som ålagts de övriga beredningsföretagen.

31      Följaktligen fastställdes följande basbelopp för de böter som det angripna beslutets adressater ålagts:

–        Deltafina: 60 miljoner euro.

–        Transcatab: 20 miljoner euro.

–        Dimon Italia (Mindo): 20 miljoner euro.

–        Romana Tabacchi: 12,5 miljoner euro.

 Förmildrande omständigheter

32      I skälen 380–398 i det angripna beslutet prövade kommissionen frågan huruvida det fanns förmildrande omständigheter som skulle beaktas.

33      Vad gäller Romana Tabacchi preciserade kommissionen, i skäl 380 i det angripna beslutet, att det ”inte hade deltagit i vissa aspekter av kartellen, (nämligen, i huvudsak, de som rörde direkta inköp från producenterna, från vilka det började köpa begränsade kvantiteter först år 2000)”. Vidare angav kommissionen att Romana Tabacchis marknadsandel år 1997, när det hade anslutit sig till kartellen, var liten. Slutligen preciserade kommissionen att ”Romana Tabacchis beteende ofta [hade] rubbat föremålet för kartellen i sådan utsträckning att de övriga deltagarna [hade] behövt diskutera tillsammans hur de skulle reagera på detta beteende”.

34      Mot bakgrund av dessa omständigheter beslutade kommissionen om en minskning av grundbeloppet för de böter som fastställts för Romana Tabacchi med 30 procent.

35      Vad gäller Dimons och Transcatabs situation, godtog kommissionen inget av deras argument i syfte att få förmildrande omständigheter beaktade (skälen 381–384).

36      Kommissionen beaktade slutligen Deltafinas särskilda situation och angav att de böter som ålagts detta företag skulle nedsättas med 50 procent med anledning av det av Deltafina erbjudna samarbetet (skälen 385–398 i det angripna beslutet).

37      Kommissionen fastställde bötesbeloppet till följd av beaktandet av de förmildrande omständigheterna enligt följande (skäl 399 i det angripna beslutet):

–        Deltafina: 30 miljoner euro.

–        Dimon Italia (Mindo): 20 miljoner euro.

–        Transcatab: 20 miljoner euro.

–        Romana Tabacchi: 8,75 miljoner euro.

 Övre gräns för böterna enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003

38      I skälen 400–404 i det angripna beslutet undersökte kommissionen huruvida de på detta sätt beräknade grundbeloppen för de olika adressaterna skulle anpassas för att de inte skulle överskrida den övre gräns på 10 procent av omsättningen som anges i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.

39      Kommissionen angav i detta hänseende att de böter som ålagts Romana Tabacchi inte fick överskrida 2,05 miljoner euro och att det inte var nödvändigt att minska de övriga bötesbeloppen med anledning av denna bestämmelse (skälen 402 och 403 i det angripna beslutet).

 Tillämpning av meddelandet om samarbete

40      I skälen 405–500 i det angripna beslutet prövade kommissionen frågan om tillämpningen av meddelandet om samarbete i förevarande fall.

41      Efter att ha konstaterat att Dimon Italia och Transcatab hade uppfyllt de villkor som uppställts för ansökan om nedsättning av böterna fann kommissionen, mot bakgrund av det tillhandahållna bevismaterialet och deras samarbete under förfarandet, att dessa företag skulle beviljas den största möjliga nedsättningen inom de skalor som kommissionen hade angett med anledning av ansökan om nedsättning, närmare bestämt 50 respektive 30 procent (skälen 492–499 i det angripna beslutet). Däremot beviljades Deltafina inte någon immunitet eller nedsättning av böterna.

 Slutligt bötesbelopp

42      I enlighet med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 fastställde kommissionen, i artikel 2 i det angripna beslutet, de slutliga bötesbeloppen för de företag och företagssammanslutningar som omfattas av det angripna beslutet enligt följande:

–        Deltafina och Universal, solidariskt ansvariga: 30 miljoner euro.

–        Dimon Italia (Mindo) och Alliance One: 10 miljoner euro, för vilket belopp Alliance One är fullt ansvarigt, medan Mindo endast är solidariskt ansvarig för 3,99 miljoner euro.

–        Transcatab och Alliance One, solidariskt ansvariga: 14 miljoner euro.

–        Romana Tabacchi: 2,05 miljoner euro.

–        APTI: 1 000 euro.

–        Unitab: 1 000 euro.

 Förfarande och parternas yrkanden

43      Romana Tabacchi har i ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 19 januari 2006 väckt förevarande talan.

44      Genom särskild handling som inkom till förstainstansrättens kansli samma dag (mål T-11/06 R) ingav sökanden, på grundval av artikel 242 EG och artikel 104 i tribunalens rättegångsregler, en ansökan om interimistiskt beslut om dels uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet, dels undantag för Romana Tabacchi från skyldigheten att ställa en bankgaranti för betalningen av böterna som villkor för att undvika omedelbar indrivning av böterna.

45      Genom beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 13 juli 2006 i mål T-11/06 R, Romana Tabacchi mot kommissionen, REG 2006, s. II-2491, beviljades Romana Tabacchi uppskov med sin skyldighet att ställa en bankgaranti till förmån för kommissionen för att undvika omedelbar indrivning av de böter som företaget ålagts genom artikel 2 i det angripna beslutet, på vissa villkor, och förordnades att beslut om rättegångskostnader skulle meddelas senare.

46      Mot bakgrund av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (tredje avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet och att inom ramen för sådana processledande åtgärder som föreskrivs i artikel 64 i rättegångsreglerna ge parterna tillfälle att inge handlingar. Parterna efterkom denna anmodan inom utsatt tid.

47      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 1 december 2010.

48      Genom skrivelser av den 7 och den 10 december 2010, svarade Romana Tabacchi och kommissionen på en åtgärd för processledning som beslutades vid förhandlingen och ingav handlingar.

49      Den 19 januari 2011 ingav kommissionen, på tribunalens begäran, ytterligare handlingar.

50      Den 8 februari 2011 inlämnade Romana Tabacchi sina synpunkter på dessa handlingar.

51      Romana Tabacchi har yrkat att tribunalen ska

–        delvis ogiltigförklara det angripna beslutet, i den del det avser beräkningen av de böter som företaget ålagts,

–        påtagligt sätta ned det bötesbelopp som det ålagts,

–        vidta de ytterligare åtgärder, inbegripet åtgärder för bevisupptagning, som tribunalen anser att en god rättskipning kräver,

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

52      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan,

–        förplikta motparten att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

53      Till stöd för sin talan har sökanden åberopat fem grunder. Den första grunden avser avsaknad av undersökning, avsaknad av motivering eller ologisk motivering och åsidosättande av principerna om likabehandling och proportionalitet, avseende underlåtelse från kommissionens sida att, vid beräkningen av utgångsbeloppet för böterna, beakta att kartellen inte har haft någon konkret påverkan på marknaden. Den andra grunden gäller ologisk motivering och åsidosättande av likabehandlingsprincipen vid graderingen av utgångsbeloppet för böterna i syfte att göra dem proportionerliga till Romana Tabacchis specifika vikt. Den tredje grunden avser en avsaknad av motivering och avsaknad av undersökning samt åsidosättande av bevisbördan, beträffande varaktigheten av Romana Tabacchis deltagande i överträdelsen. Den fjärde grunden avser en otillräcklig nedsättning av bötesbeloppet med hänsyn till den ”rubbande” roll som Romana Tabacchi spelat och att andra förmildrande omständigheter inte beaktats. Den femte grunden avser böternas orättvisa och oproportionerliga karaktär, mot bakgrund av Romana Tabacchis ägarstruktur och reella bidragsförmåga i ett visst socialt sammanhang.

54      Tribunalen ska inledningsvis pröva den första grunden, sedan den tredje grunden och slutligen den andra, den fjärde och den femte grunden.

1.     Ansökan om vittnesbevisning

55      När det gäller prövningen av de förklaringar som Romana Tabacchi har bilagt till sin ansökan, som bevismedel, ska det för det första påpekas att rättegångsreglerna inte utgör hinder för att parterna inger sådana förklaringar. Det är emellertid tribunalen som ska bedöma deras värde och denna kan, om de omständigheter som beskrivs i dessa är av väsentlig betydelse för tvistens avgörande, som en åtgärd för bevisupptagning förordna om att upphovsmannen till en sådan handling ska höras (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 12 december 2007 i de förenade målen T-101/05 och T-111/05, BASF och UCB mot kommissionen, REG 2007, s. II-4949, punkt 97). Med beaktande av parternas skrivelser, de handlingar som ingetts i målet och av vad som framkommit vid förhandlingen anser sig tribunalen emellertid i förevarande fall ha tillräckliga upplysningar för att kunna avgöra målet (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 16 november 2006 i mål T-120/04, Peróxidos Orgánicos mot kommissionen, REG 2006, s. II-4441, punkt 80).

56      Följaktligen ska sökandens ansökan om åtgärder för bevisupptagning avslås.

2.     Den första grunden, avseende avsaknad av utredning, avsaknad av motivering eller ologisk motivering samt åsidosättande av principerna om likabehandling och proportionalitet, beträffande underlåtelse från kommissionens sida att beakta att kartellen inte har haft någon konkret påverkan på marknaden

 Parternas argument

57      Genom den första grunden har sökanden för det första gjort gällande att kommissionen, vid beräkningen av utgångsbeloppet för böterna, borde ha beaktat ”avsaknaden av konkret påverkan av kartellen på marknaden”. I synnerhet drog inte kommissionen några slutsatser vare sig av påpekandena i det angripna beslutet (skälen 97 och 98 i det angripna beslutet), enligt vilka de priser som betalades till producenterna för råtobak hade ökat i Italien i mycket större utsträckning än i genomsnittet inom gemenskapen, eller av den omständigheten att deltagarna i kartellen, eftersom de inte representerade mer än 55 procent av marknaden, oundvikligen var utsatta för ett högt konkurrenstryck från de beredningsföretag som inte hade anslutit sig till avtalet.

58      Enligt Romana Tabacchi har kommissionen, enligt sin beslutspraxis som bekräftats i rättspraxis, skyldighet att särskilja de karteller som har en betydande konkret påverkan från dem som inte har några verkningar eller vars verkningar är begränsade. Kommissionen har således en ”positiv skyldighet” att mäta kartellens faktiska påverkan på marknaden när den fastställer överträdelsens allvar för att fastställa böternas utgångsbelopp. Skyldigheten att beakta ”[överträdelsens] konkreta påverkan på marknaden när den är mätbar” följer uttryckligen av lydelsen i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallade riktlinjerna), vilka kommissionen inte kan göra avsteg från.

59      Kommissionen ska vid bedömningen av en överträdelses faktiska påverkan på marknaden särskilt jämföra med den konkurrenssituation som normalt skulle ha förelegat om överträdelsen inte hade begåtts. Kommissionen ska således för det första, när det gäller priskarteller, pröva huruvida avtalen faktiskt gjort det möjligt för de inblandade företagen att uppnå en högre prisnivå på transaktioner än den som skulle ha gällt om kartellen inte existerat. För det andra ska kommissionen vid sin bedömning beakta alla objektiva villkor på den berörda marknaden, mot bakgrund av det ekonomiska sammanhanget. Att uppskatta en kartells påverkan på priserna är för övrigt inte omöjligt och kommissionen kan utföra en sådan bedömning, såsom dess beslutspraxis på området kontroll av företagskoncentrationer visar.

60      Enligt Romana Tabacchi står en schematisk och mekanisk beräkning av böterna utan beaktande av överträdelsens konkreta verkningar på marknaden även i strid med principerna om likabehandling och proportionalitet. Den förstnämnda principen medför en skyldighet för kommissionen att särskilja böterna utifrån kartellernas konkreta påverkan på marknaden och anpassa dem från fall till fall. Den andra principen medför en skyldighet att, vid beräkningen av böterna, tillse att de är rimliga i förhållande till det rättsstridiga beteendets reella påverkan och, i synnerhet, till den skada som de orsakat kunderna och slutkonsumenterna, vilket enligt Romana Tabacchi inte var fallet med kommissionens beslut. Nivån av en sådan skada utgör nämligen det första särskiljande kriteriet mellan kartellerna. Böter som åläggs för en kartell som inte har någon betydande verkan på marknaden och som inte medför skada för det deltagande företagets kunder och för konsumenterna bör motsvara en miniminivå på skalan för böter, inbegripet för ”mycket allvarliga” överträdelser.

61      Romana Tabacchi har vidare bestritt kommissionens argument att det belopp på 20 miljoner euro som nämns i punkt 1 A i riktlinjerna motsvarar minimibeloppet för de grundböter som i princip är tillämpligt på det företag som har den mest betydande ställningen på den marknad som berörs av överträdelsen och inte på samtliga företag som deltagit i kartellen. Dessutom gjorde kommissionen, i det ärende som ledde fram till beslut K(2004) 4030 slutlig av den 20 oktober 2004 om ett förfarande enligt artikel 81.1 [EG] (ärende COMP/C.38.238/B.2 – Råtobak – Spanien), vilket ärende visar uppenbara likheter med ärendet i förevarande mål, undantag från minimibeloppet på 20 miljoner euro.

62      Vidare har den formella karakteriseringen grundad på uppdelningen ”allvarlig/mycket allvarlig” inte den relevans som kommissionen tillmätte den, när föremålet för sökandens invändningar är slutresultatet av kommissionens beräkning med stöd av sina riktlinjer. I övrigt framgår det av rättspraxis att även en priskartell kan betecknas som ”allvarlig” i stället för ”mycket allvarlig”, när effekterna på marknaden är begränsade. Slutligen skulle kommissionen, för att på rätt sätt beakta överträdelsens begränsade påverkan på marknaden, också kunna sätta ned det belopp som fastställts med hänsyn till allvaret i förhållande till det minimibelopp som normalt tillämpas vid fall av ”mycket allvarlig” överträdelse.

63      Utgångsbeloppet för de böter som Romana Tabacchi ålagts borde således, eftersom det saknas bevis avseende kartellens konkreta påverkan på marknaden, ha fastställts på den lägsta nivån på skalan för lämpliga böter avseende karteller.

64      Kommissionen anser att talan inte kan bifallas på denna grund.

 Tribunalens bedömning

65      Romana Tabacchi har inom ramen för den första grunden anfört flera invändningar, vilka alla avser att kommissionen vid bestämmandet av utgångsbeloppet för böterna har underlåtit att beakta den omständigheten att kartellen inte har haft någon konkret påverkan på marknaden.

66      Tribunalen anser att det innan den prövar Romana Tabacchis invändningar är nödvändigt att erinra om de allmänna principer som rör fastställandet av bötesbeloppet avseende karteller som strider mot artikel 81 EG och, i synnerhet, bedömningen av överträdelsens allvar.

 Allmänna överväganden

67      I artikel 81.1 a och b EG förklaras uttryckligen att alla avtal som innebär att inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs eller att produktion eller marknader begränsas eller kontrolleras är oförenliga med den gemensamma marknaden. Överträdelser av detta slag, särskilt när det är fråga om horisontell samverkan, klassificeras i rättspraxis som särskilt allvarliga, eftersom de har en direkt påverkan på de väsentliga parametrarna för konkurrensen på den relevanta marknaden (förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T‑141/94, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 1999, s. II‑347, punkt 675), eller uppenbara överträdelser av konkurrensreglerna (förstainstansrättens dom av den 6 april 1995 i mål T-148/89, Tréfilunion mot kommissionen, punkt 109, och av den 14 maj 1998 i mål T‑311/94, BPB de Eendracht mot kommissionen, REG 1998, s. II‑1129, punkt 303).

68      Enligt artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 ska, när bötesbeloppet som ska åläggas för ett åsidosättande av artikel 81.1 EG fastställs, hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.

69      Bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är ska göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom de särskilda omständigheterna i ärendet, dess sammanhang och böternas avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste tas i beaktande (domstolens dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5425, punkt 241, dom av den 3 september 2009 i mål C-534/07, Prym och Prym Consumer mot kommissionen, REG 2009, s. I-7415, punkt 54, och dom av den 24 september 2009 i de förenade målen C-125/07 P, C-133/07 P, C-135/07 P och C-137/07 P, Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I-8681, punkt 91).

70      Kommissionen har antagit riktlinjer i syfte att göra det möjligt att säkerställa öppenheten och objektiviteten i sina beslut om fastställande av böter för överträdelser av konkurrensreglerna (första stycket i riktlinjerna).

71      Riktlinjerna är ett verktyg som, med bibehållen respekt för rättsregler av högre valör, är ägnat att precisera de kriterier som kommissionen anser ska beaktas inom ramen för dess handlingsfrihet vid fastställandet av böter enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Även om riktlinjerna inte utgör den rättsliga grunden för ett beslut om påförande av böter, vilket grundas på förordning nr 1/2003, bestäms genom dessa riktlinjer ändå på ett allmänt och abstrakt sätt den metod som kommissionen har att tillämpa vid fastställandet av storleken på de böter som ska påföras genom detta beslut. De säkerställer således företagens rättssäkerhet (domen i det ovan i punkt 69 nämnda målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 209–213, och förstainstansrättens dom av den 14 december 2006 i de förenade målen T‑259/02–T-264/02 och T‑271/02, Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. II‑5169, punkterna 219 och 223).

72      Även om riktlinjerna således inte kan betraktas som rättsregler som administrationen under alla omständigheter är skyldig att iaktta, utgör de likväl vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas och från vilka administrationen, i ett enskilt fall, inte kan avvika utan att ange skäl (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom i det ovan i punkt 69 nämnda målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 209 och 210, och av den 18 maj 2006 i mål C‑397/03 P, Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, REG 2006, s. I‑4429, punkt 91).

73      Den självbegränsning av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning som antagandet av riktlinjerna innebär hindrar dock inte att kommissionen har behållit ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i mål T‑44/00, Mannesmannröhren-Werke mot kommissionen, REG 2004, s. II‑2233, punkterna 246, 274 och 275). Det förhållandet att kommissionen genom riktlinjerna har preciserat hur den avser att genomföra bedömningen av överträdelsens allvar utgör nämligen inte hinder mot en helhetsbedömning av denna utifrån samtliga relevanta omständigheter i ärendet, inkluderande sådana omständigheter som inte uttryckligen nämnts i riktlinjerna (se domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, punkt 237).

74      Enligt den metod som anges i riktlinjerna ska kommissionen, vid beräkningen av de bötesbelopp som de berörda företagen ska åläggas, som utgångspunkt ta ett belopp som fastställs med hänsyn till överträdelsens ”inneboende” allvar. Vid bedömningen av överträdelsens allvar ska man beakta överträdelsens art, dess konkreta påverkan på marknaden, om den är mätbar, och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden (punkt 1 A första stycket i riktlinjerna).

75      Överträdelserna är indelade i tre kategorier, nämligen ”mindre allvarliga överträdelser” för vilka möjliga bötesbelopp kan variera mellan 1 000 och 1 miljon euro, ”allvarliga överträdelser” för vilka möjliga bötesbelopp kan variera mellan 1 miljon och 20 miljoner euro och ”mycket allvarliga överträdelser” för vilka det möjliga bötesbeloppet kan överstiga 20 miljoner euro (punkt 1 A andra stycket, första till tredje strecksatserna, i riktlinjerna). När det gäller mycket allvarliga överträdelser har kommissionen preciserat att det i huvudsak är fråga om horisontella begränsningar såsom ”priskarteller” och karteller för uppdelning av marknader eller andra förfaranden som hindrar den inre marknadens funktion, såsom till exempel förfaranden som syftar till att avskärma de nationella marknaderna eller missbruk av dominerande ställning av företag med monopolliknande ställning (punkt 1 A andra stycket tredje strecksatsen i riktlinjerna).

76      Tribunalen påpekar i övrigt att de tre aspekter av bedömningen av överträdelsens allvar som omnämns i punkt 74 ovan inte har samma vikt inom ramen för den totala prövningen. Överträdelsens art spelar en avgörande roll, bland annat för att karaktärisera överträdelser som ”mycket allvarliga” (domen i det ovan i punkt 69 nämnda målet Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 101, och tribunalens dom av den 28 april 2010 i de förenade målen T‑456/05 och T‑457/05, Gütermann och Zwicky mot kommissionen, REU 2010, s. II‑0000, punkt 137).

77      Däremot utgör varken den konkreta påverkan på marknaden eller omfattningen av den relevanta geografiska marknaden omständigheter som är nödvändiga för att överträdelsen ska kunna kvalificeras som mycket allvarlig när det gäller horisontella karteller vilka, såsom i förevarande fall, rör fastställandet av priser. Dessa båda kriterier är visserligen faktorer som ska beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar, men de är bara två av ett flertal kriterier som ska beaktas vid en helhetsbedömning av överträdelsens allvar (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 69 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkterna 74 och 81, och förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 71 nämnda målet Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, punkterna 240 och 311, och av den 8 oktober 2008 i mål T‑73/04, Carbone-Lorraine mot kommissionen, REG 2008, s. II‑2661, punkt 91).

78      Enligt numera fast rättspraxis framgår det således också av riktlinjerna, vad gäller överenskommelser om horisontell samverkan avseende i synnerhet, såsom i förevarande fall, priser, att dessa överenskommelser kan betecknas som ”mycket allvarliga” på grundval endast av överträdelsernas art, utan att kommissionen är skyldig att visa att överträdelsen haft en konkret påverkan på marknaden (domen i det ovan i punkt 69 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 75; se även, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 27 juli 2005 i de förenade målen T‑49/02–T‑51/02, Brasserie nationale m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. II‑3033, punkt 178, och dom av den 25 oktober 2005 i mål T‑38/02, Groupe Danone mot kommissionen, REG 2005, s. II‑4407, punkt 150).

79      Denna slutsats stöds av den omständigheten att påverkan på marknaden uttryckligen nämns i beskrivningen av de allvarliga överträdelserna, medan det i beskrivningen av mycket allvarliga åsidosättanden inte uppställs något krav på konkret påverkan på marknaden (domen i det ovan i punkt 146 nämnda målet Gütermann och Zwicky mot kommissionen, punkt 137; se även, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 148 nämnda målet Brasserie nationale m.fl. mot kommissionen, punkt 178).

80      Det är således mot bakgrund av dessa i rättspraxis fastslagna principer som Romana Tabacchis olika invändningar ska prövas.

 Huruvida kommissionen har underlåtit att beakta kartellens konkreta påverkan på marknaden vid fastställandet av böterna

81      Romana Tabacchi har inledningsvis klandrat kommissionen för att inte ha beaktat kartellens konkreta påverkan på marknaden vid beräkningen av böternas utgångsbelopp.

82      Det ska emellertid för det första påpekas att det i detta fall framgår av det angripna beslutet att kommissionen har fastställt bötesbeloppet för beslutets olika mottagare på grundval av den allmänna metod som anges i riktlinjerna, även om den inte uttryckligen har nämnt dessa riktlinjer i beslutet.

83      När det specifikt gäller överträdelsens art ska det konstateras att den aktuella kartellen bland annat hade till föremål en gemensam fastställelse av de priser som beredningsföretagen skulle betala för råtobak samt fördelning av leverantörer och kvantiteter av råtobak. Sådana förfaranden utgör horisontella begränsningar av typen ”priskartell” i den mening som avses i riktlinjerna och är följaktligen ”mycket allvarliga” till sin natur. Som det erinrats om i punkt 67 ovan, klassificeras samverkan av detta slag, särskilt när det är fråga om horisontell samverkan, i rättspraxis som uppenbara överträdelser av konkurrensreglerna eller som särskilt allvarliga överträdelser, eftersom de har en direkt påverkan på de väsentliga parametrarna för konkurrensen på den relevanta marknaden.

84      Härav följer att kommissionen i förevarande fall med rätta kunde beteckna kartellen som en mycket allvarlig överträdelse med hänsyn till överträdelsens art, oberoende av dess konkreta påverkan på marknaden (se den rättspraxis som nämns i punkterna 76 och 77 ovan, särskilt domen i det ovan i punkt 69 nämnda målet Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 103).

85      Romana Tabacchi påstod dock vid förhandlingen att det, tvärtemot vad det hade gjort gällande i sina skrivelser, inte bestred själva beteckningen av överträdelsen som mycket allvarlig. Det preciserade omfattningen av sin invändning enligt följande. I huvudsak gjorde Romana Tabacchi gällande att den gräns på 20 miljoner euro som föreskrivs i riktlinjerna för allvarliga överträdelser var tillämplig på värdet för den totala sanktionsåtgärden för samtliga de företag som deltagit i kartellen. Eftersom kommissionen i förevarande fall fastställde ett totalt utgångsbelopp på 55 miljoner euro för samtliga de företag som deltagit i kartellen, överskred den nämnda gräns. Därför hade kommissionen en skyldighet att beakta den omständigheten att överträdelsen inte hade haft någon verkan på marknaden och ange skälet till varför den överskridit denna gräns.

86      I detta hänseende ska det för det första påpekas att Romana Tabacchis argument grundar sig på en felaktig premiss. Det framgår nämligen av rättspraxis att det lägsta utgångsbelopp på 20 miljoner euro som fastställs i riktlinjerna beträffande mycket allvarliga överträdelser avser ett enda företag och inte samtliga de företag som begått överträdelsen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 69 nämnda målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 306 och 311, i det ovan i punkt 69 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 81, och förstainstansrättens dom av den 8 oktober 2008 i mål T-69/04, Schunk och Schunk Kohlenstoff-Technik mot kommissionen, REG 2008, s. II-2567, punkt 187, och av den 30 april 2009 i mål T-13/03, Nintendo och Nintendo of Europe mot kommissionen, REG 2009, s. II-947, punkt 44).

87      För övrigt bekräftas slutsatsen att de ”möjliga belopp” som nämns i riktlinjerna avser böter som är tillämpliga på ett enda företag, och inte summan av böter tillämpliga på samtliga de företag som deltagit i kartellen, av en systematisk tolkning av texten i riktlinjerna. Uttrycket ”grundbelopp” används i dessa systematiskt såsom tillämpligt på böter som ska åläggas ett enda företag och inte samtliga medlemmar i kartellen. Detta framgår, bland annat, av andra stycket i riktlinjerna, enligt vilket den nya metoden bygger på fastställandet av ett grundbelopp som kan ökas eller minskas för att beakta försvårande respektive förmildrande omständigheter. Dessa omständigheter tillämpas emellertid med avseende på varje enskilt företag och inte på samtliga medlemmar i kartellen, varför uttrycket ”grundbelopp” endast kan avse böter tillämpliga på ett enskilt företag. Sjätte stycket i punkt 1 A i riktlinjerna bekräftar även, eftersom det i detta föreskrivs att ”[o]m en överträdelse begås av flera företag … kan det vara nödvändigt att i vissa fall variera de belopp som fastställs inom var och en av de [i riktlinjerna] angivna kategorierna”, att det är de bötesbelopp som varje företag som deltagit i överträdelsen ålagts som avses och inte summan av dessa belopp. Slutligen har kommissionen gjort en riktig bedömning när den anfört att om den i punkt 1 A i riktlinjerna, såsom Romana Tabacchi har påstått, hade avsett det totala minimibeloppet för de böter som var tillämpliga på samtliga företag, skulle den ha förtydligat detta resonemang genom att använda ett klart uttryck såsom ”minimibeloppet för böter tillämpliga på samtliga företag”.

88      Det ska således konstateras att kommissionen i förevarande fall fastställde utgångsbeloppet för de böter som Romana Tabacchi skulle åläggas till 10 miljoner euro, vilket motsvarar ett belopp långt under den gräns på 20 miljoner euro som föreskrivs i riktlinjerna.

89      I detta hänseende underkänner tribunalen Romana Tabacchis argument att kommissionen inte förklarade skälet till varför utgångsbeloppen i det ärende som ledde fram till beslut K(2004) 4030 slutlig var väsentligt lägre än det ovannämnda beloppet på 20 miljoner euro. Såsom har angetts i rättspraxis utgör nämligen inte det belopp på 20 miljoner euro som föreskrivs i punkt 1 A tredje strecksatsen andra stycket i riktlinjerna för mycket allvarliga överträdelser en lägsta gräns under vilken det inte är möjligt att fastställa böterna (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 69 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 97; se även förstainstansrättens dom av den 29 november 2005 i mål T-52/02, SNCZ mot kommissionen, REG 2005, s. II-5005, punkt 42).

90      Vidare ska det, vad specifikt avser bedömningen av den konkreta påverkan på marknaden vid fastställandet av bötesbeloppet, erinras om att kommissionen därvid ska beakta överträdelsernas varaktighet och alla faktorer som kan påverka bedömningen av hur allvarliga överträdelserna har varit, såsom de enskilda företagens beteende och roll vid genomförandet av de samordnade förfarandena, den vinst företagen kunnat göra genom dessa förfaranden, deras storlek och värdet på de ifrågavarande varorna samt den risk som överträdelser av detta slag innebär för genomförandet av unionens mål (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80–103/80, Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 1825, punkt 129, svensk specialutgåva, volym 7, s. 133, och domen i det ovan i punkt 69 nämnda målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 242). Härav följer att verkan av ett konkurrensbegränsande förfarande inte i sig är ett avgörande kriterium vid bedömningen av om bötesbeloppet är skäligt. I synnerhet kan omständigheter som rör avsikten vara viktigare än nämnda påverkan, framför allt när det rör sig om överträdelser som i sig är allvarliga, såsom uppdelning av marknaden, vilket är en av överträdelserna i förevarande fall (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 2 oktober 2003 i mål C‑194/99 P, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 2003, s. I-10821, punkt 118, domen i det ovan i punkt 69 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 96, och av den 12 november 2009 i mål C-554/08 P, Carbone-Lorraine mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 44).

91      I förevarande fall visar bedömningen i den del av det angripna beslutet som avser de påtalade faktiska omständigheterna att beredningsföretagen medvetet hade genomfört de konkurrensbegränsande handlingar för vilka sanktionsåtgärder beslutats (se exempelvis skälen 124, 132, 133 och 141 i det angripna beslutet). Detta övervägande bekräftas för övrigt av den omständigheten att kartellen hade varit hemlig, såsom framgår av skälen 363 och 473 i det angripna beslutet.

92      Dessutom hade beredningsföretagen, enligt det angripna beslutet, vid flera tillfällen kommit överens om åtgärder i syfte att faktiskt verkställa kartellen, såsom ömsesidiga översändelser av fakturor från deras respektive leverantörer (skälen 122 och 129 i det angripna beslutet), en samrådsskyldighet i händelse av inköp utanför avtalen (skäl 139 i det angripna beslutet), och skyldighet till kontroll av de anställda i syfte att undvika initiativ från dem utan nödvändig koordinering (skäl 140 i det angripna beslutet). Det framgår i detta hänseende av skäl 383 i det angripna beslutet att kommissionen fastställde att kartellen hade genomförts.

93      Förevarande fall präglas således av att det inte bara förelåg en mycket allvarlig överträdelse av konkurrensreglerna, utan även omständigheter som rör avsiktsaspekten, såsom dem som nämns i punkterna 91 och 92 ovan.

94      Vidare följer av skäl 376 i det angripna beslutet att utgångsbeloppet för de böter som sökanden ålades var klart lägre än det belopp som kommissionen enligt riktlinjerna hade haft möjlighet att fastställa för mycket allvarliga överträdelser.

95      Under dessa omständigheter kan Romana Tabacchi inte med framgång göra gällande att kommissionen gjorde en felaktig bedömning vid fastställandet av de böter som Romana Tabacchi ålades, genom att inte beakta den påstådda avsaknaden av påverkan på marknaden, ens om den var mätbar.

96      I övrigt ska det konstateras att kommissionen vid fastställandet av utgångsbeloppet för böterna beaktade de sannolika effekterna av varje berört företags rättsstridiga beteende. Det framgår nämligen av skäl 370 i det angripna beslutet att kommissionen ansåg det vara lämpligt att fastställa böterna i förhållande till varje berört företags ställning på marknaden för att, utöver dess specifika vikt, beakta de sannolika konsekvenserna av varje företags rättsstridiga beteende.

97      Det framgår emellertid av rättspraxis att marknadsandelen för vart och ett av de berörda företag på den marknad som omfattats av ett konkurrensbegränsande förfarande utgör ett objektivt kriterium som möjliggör en rimlig uppskattning av deras respektive ansvar, vad gäller hur skadligt detta förfarande kan vara för den normala konkurrensen, även om det inte finns något bevis på att överträdelsen har haft en konkret påverkan på marknaden (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 29 april 2004 i de förenade målen T‑236/01, T‑239/01, T‑244/01–T‑246/01, T‑251/01 och T‑252/01, Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑1181, punkterna 196–198). Vid bestämmandet av bötesbeloppet är således de marknadsandelar som innehas av ett företag enligt rättspraxis relevanta för att fastställa det inflytande som företaget har kunnat utöva på marknaden (domstolens dom av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen, REG 1998, s. I-8417, punkt 139, och domen i det ovan i punkt 69 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 62).

98      Kommissionen använde i förevarande fall, i enlighet med dessa principer, när den fastställde utgångsbeloppet för böterna i förhållande till varje kartelldeltagares marknadsandelar, ett enligt rättspraxis relevant kriterium för att bedöma vilket inflytande Romana Tabacchis beteende kunde ha haft på marknaden.

99      Dessutom framgår av rättspraxis, när det gäller de uppgifter som nämns i det angripna beslutet och som enligt Romana Tabacchi visar att kartellen inte haft någon påverkan på marknaden, att den avgörande frågan vid bedömningen av en överträdelses allvar är huruvida kartellens medlemmar gjort allt i sin makt för att ge sina avsikter en konkret verkan. Vad som därefter sker, i fråga om det pris som marknaden faktiskt bestämmer, kan påverkas av andra faktorer utanför medlemmarnas kontroll. Kartellens medlemmar ska inte kunna åberopa det förhållandet att externa faktorer motverkat deras egna ansträngningar som grund för en nedsättning av böterna (se domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, punkt 287, och domen i det ovan i punkt 76 nämnda målet Gütermann och Zwicky mot kommissionen, punkt 130 och där angiven rättspraxis).

100    Eftersom kartellmedlemmarna således i förevarande fall vidtagit åtgärder för att ge sina konkurrensbegränsande mål en konkret verkan (se punkterna 91 och 92 ovan), kan inte en prisutveckling på marknaden såsom den ökning av tobakspriserna som Romana Tabacchi har åberopat i sig motivera en nedsättning av böterna. Det kan nämligen inte uteslutas att ökningen av priserna, om inte kartellen förekommit, skulle ha varit större än den ovannämnda ökningen.

101    Slutligen räcker det, när det gäller argumentet att kartellens verksamhet och stabilitet ofta rubbats av Romana Tabacchi, vilket enligt detta företag skulle styrka hypotesen att överträdelsen inte medfört några verkningar på marknaden, att påpeka att kommissionen beaktade Romana Tabacchis ”rubbande” beteende i förhållande till kartellen som en förmildrande omständighet (skäl 380 i det angripna beslutet).

 Åsidosättande av principerna om likabehandling och proportionalitet

102    Inledningsvis vad gäller det påstådda åsidosättandet av likabehandlingsprincipen erinrar tribunalen om att nämnda princip enligt fast rättspraxis endast åsidosätts då jämförbara situationer behandlas olika eller då olika situationer behandlas lika, med mindre än att det finns sakliga skäl för en sådan behandling (domstolens dom av den 13 december 1984 i mål 106/83, Sermide, REG 1984, s. 4209, punkt 28, och förstainstansrättens dom av den 30 september 2009 i mål T-161/05, Hoechst mot kommissionen, REG 2009, s. II-3555, punkt 79).

103    Det ska emellertid konstateras att Romana Tabacchi i förevarande fall har nöjt sig med att göra gällande att likabehandlingsprincipen medför en skyldighet för kommissionen att särskilja de böter som åläggs utifrån kartellernas konkreta påverkan på marknaden från fall till fall. Romana Tabacchi har emellertid inte förklarat på vilket sätt kommissionen skulle ha åsidosatt denna princip med avseende på detta företag. Det ska för övrigt erinras om att beslut i andra ärenden, som Romana Tabacchi inte ens nämner, enligt fast rättspraxis endast kan vara vägledande vid fastställelsen av om det förekommer diskriminering, eftersom det är föga troligt att omständigheterna i ärendena, såsom marknader, produkter, företag och aktuella perioder, är identiska (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 21 september 2006 i mål C-167/04 P, JCB Service mot kommissionen, REG 2006, s. I-8935, punkterna 201 och 205, dom av den 7 juni 2007 i mål C-76/06 P, Britannia Alloys & Chemicals mot kommissionen, REG 2007, s. I-4405, punkt 60, och förstainstansrättens dom av den 30 april 2009 i mål T-12/03, Itochu mot kommissionen, REG 2009, s. II-883, punkt 124).

104    Vad vidare gäller det påstådda åsidosättandet av proportionalitetsprincipen ska det erinras om att denna princip innebär att institutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (domstolens dom av den 13 november 1990 i mål C-331/88, Fedesa m.fl., REG 1990, s. I-4023, punkt 13, dom av den 5 maj 1998 i mål C‑180/96, Förenade kungariket mot kommissionen, REG 1998, s. I‑2265, punkt 96, och förstainstansrättens dom av den 12 september 2007 i mål T‑30/05, Prym och Prym Consumer mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 223).

105    Inom ramen för förfaranden som kommissionen inleder för att vidta sanktionsåtgärder avseende åsidosättande av konkurrensreglerna innebär denna princip att böterna inte får vara oproportionerliga med hänsyn till de eftersträvade målen, det vill säga med hänsyn till iakttagandet av dessa bestämmelser, och att det bötesbelopp som ett företag åläggs avseende en konkurrensrättslig överträdelse ska stå i proportion till överträdelsen bedömd i sin helhet med beaktande av bland annat hur allvarlig den varit (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i de förenade målen T-67/00, T-68/00, T-71/00 och T-78/00, JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II-2501, punkt 532, och av den 12 september 2007 i det ovan i punkt 104 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkterna 223 och 224 och där angiven rättspraxis). Proportionalitetsprincipen innebär i synnerhet att kommissionen är skyldig att fastställa böterna i proportion till de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar och att den då ska tillämpa dessa kriterier konsekvent och på ett sätt som är sakligt motiverat (förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T-43/02, Jungbunzlauer mot kommissionen, REG 2006, s. II-3435, punkterna 226–228, och av den 28 april 2010 i mål T-446/05, Amann & Söhne et Cousin Filterie mot kommissionen, REU 2010, s. II-1255, punkt 171).

106    Det ska emellertid i detta hänseende konstateras att Romana Tabacchi inte har styrkt sitt påstående att kunder och slutkonsumenter inte har lidit skada, vilket utgör grunden för dess invändning att kommissionen har åsidosatt proportionalitetsprincipen. De uppgifter som Romana Tabacchi har åberopat i detta avseende gör det nämligen inte möjligt att visa att sådana verkningar inte har skett, eftersom de kan ha påverkats av andra faktorer (se punkterna 99 och 100 ovan).

107    Vidare kan sökanden inte göra gällande att kommissionen har åsidosatt proportionalitetsprincipen genom att fastställa utgångsbeloppet för böterna till 10 miljoner euro, eftersom denna överträdelse är en mycket allvarlig och avsiktlig överträdelse av konkurrensreglerna. Att det utgångsbelopp som i förevarande fall har påförts är proportionerligt bekräftas av den omständigheten att detta fastställdes på en nivå som var betydligt lägre än den minimigräns som föreskrivs i riktlinjerna för denna typ av kartell.

 Avsaknaden av motivering och ologisk motivering

108    När det gäller denna invändning ska det påpekas att Romana Tabacchi i grundens titel åberopade att motivering saknades eller var ologisk, dock utan att utveckla något argument till stöd för denna invändning i själva grunden. Romana Tabacchi preciserade, till svar på en fråga från tribunalen vid förhandlingen, att det gjorde gällande att motiveringen var ologisk på grund av att kommissionen hade ålagt böter som överskred den minimigräns som föreskrivs i riktlinjerna utan att ha bedömt kartellens påverkan på marknaden.

109    Det ska i detta hänseende erinras om att det framgår av rättspraxis att motiveringsskyldigheten, inom ramen för fastställande av böter för överträdelse av konkurrensrätten, är uppfylld om kommissionen i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. När det gäller ett beslut varigenom flera företag åläggs böter ska omfattningen av motiveringsskyldigheten i synnerhet uppskattas mot bakgrund av att bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är ska göras med hänsyn till en rad faktorer, däribland de särskilda omständigheterna i målet, dess sammanhang och böternas avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut ska tas i beaktande (domstolens dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, kallat PVC II, REG 2002, s. I‑8375, punkterna 463 och 465).

110    Kommissionen angav i förevarande fall i skälen 365–376 i det angripna beslutet de omständigheter som den beaktade vid fastställandet av utgångsbeloppen för de böter som ålades de olika berörda företagen. Kommissionen angav där bland annat de kriterier på grundval av vilka den dels bedömde överträdelsens allvar, dels därefter fastställde utgångsbeloppet genom att klassificera företagen efter deras betydelse på marknaden uppskattad på grundval av deras marknadsandel, med beaktande av varje företags specifika vikt och de sannolika följderna av deras rättsstridiga beteende. De i rättspraxis uppställda villkoren beträffande motiveringsskyldigheten har således uppfyllts.

111    Slutligen kan argumentet om en ologisk motivering inte godtas, eftersom det har konstaterats (se punkt 88 ovan) att kommissionen fastställde utgångsbeloppet för de böter som Romana Tabacchi skulle åläggas till ett belopp långt under den minimigräns som föreskrivs i riktlinjerna för mycket allvarliga överträdelser.

112    Av det anförda följer att talan inte kan vinna bifall på den första grunden.

3.     Den tredje grunden, avseende avsaknad av motivering och utredning samt åsidosättande av bevisbördan beträffande hur länge Romana Tabacchis deltagande i den påstådda överträdelsen varat

 Parternas argument

113    Romana Tabacchi anser att kommissionen, genom att fastställa varaktigheten av dess deltagande i kartellen till två år och åtta månader – det vill säga från oktober 1997 till den 19 februari 2002, med ett avbrott från den 5 november 1999 till den 29 maj 2001, har gjort en uppenbart felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna. Romana Tabacchi har i detta hänseende erinrat om att det under det administrativa förfarandet gjort gällande att dess deltagande i kartellen avbröts i februari 1999 och därefter aldrig återupptogs. Således varade dess deltagande drygt ett år. Romana Tabacchi har även klandrat kommissionen för att ha grundat sin slutsats på irrelevant bevisning och för att inte ha lämnat en tillräcklig motivering i detta hänseende.

114    Romana Tabacchi anser, när det för det första gäller slutfasen i den första perioden av dess deltagande i kartellen, att följande ska beaktas:

–        I strid med fast rättspraxis, anges i skälen 157–201 i det angripna beslutet inga bevis avseende Romana Tabacchis deltagande i sammanträden eller andra verksamheter under år 1999.

–        Det framgår av bevis som kommissionen har ingett att det sista sammanträde i vilket Romana Tabacchi deltog var det som hölls den 14 december 1998 (skäl 155 i det angripna beslutet). Vidare visar en intern promemoria från Dimon Italia, daterad den 20 oktober 1998 (skäl 145 i det angripna beslutet) och förbisedd av kommissionen, att de ”multinationella” redan den 16 oktober 1998 klagade över att Romana Tabacchi ignorerade de av kartellen införda förhållningsreglerna.

–        Trots den omständigheten att kartellen år 1999 var mycket aktiv framgår det inte av det angripna beslutet att Romana Tabacchi deltog i den. Enligt det angripna beslutet i) utövade de övriga beredningsföretagen, det vill säga Deltafina, Transcatab, Dimon Italia och Trestina Azienda Tabacchi, en fortgående press på APTI i syfte att påverka kommande förhandlingar om branschavtalen (skäl 165 i det angripna beslutet), ii) hölls olika sammanträden år 1999 mellan Deltafina, Transcatab och Dimon Italia, varav vilka bland annat vissa särskilt betydande under oktober månad, utan att Romana Tabacchi deltagit i eller varit inbjuden till dessa (skäl 184 i det angripna beslutet), samt iii) godkändes en promemoria angående råtobakssorterna Bright och Burley endast av vissa beredningsföretag (skäl 186 i det angripna beslutet).

115    När det för det andra gäller perioden mellan den 29 maj 2001 och den 19 februari 2002 har Romana Tabacchi anfört följande:

–        Det avgörande beviset för att dess deltagande i kartellen skulle ha återupptagits var Deltafinas mottagande av ett telefax, som det mottog från Deltafina den 29 maj 2001, i vilket angavs det pris till vilket sistnämnda företag skulle sluta avtal avseende råtobakssorten Bright med producentsammanslutningarna. Denna skrivelse var emellertid inte av konkurrensbegränsande art. Det rörde sig nämligen om en fristående kontakt, vilken hade till syfte att hjälpa Romana Tabacchi ur svårigheten att förstå de marknadsvärden som tillämpades i avtalen mellan odlare och beredningsföretag, av vilka undertecknandet reglerades genom bestämmelserna inom den gemensamma jordbrukspolitiken, vilka hade varit föremål för betydande ändringar.

–        De kommersiella initiativ som Romana Tabacchi hade tagit följdes uppmärksamt vid kartellens sammanträden, i vilka Romana Tabacchi inte deltog (skäl 209 i det angripna beslutet). Vidare förekom kartellens relationer med Romana Tabacchi till och med i en dagordning, som Dimon Italia skickat till Deltafina och till Transcatab, vilken föreslagits avseende ett sammanträde som skulle hållas den 18 september 2001, det vill säga efter dagen för mottagandet av nämnda telefax (skäl 212 i det angripna beslutet).

–        Romana Tabacchis påstådda deltagande i kartellen hade, såsom framgår av Transcatabs förklaringar vid den kontroll som utfördes den 18 april 2002, begränsat sig till två sammanträden den 16 november 2001 och den 8 januari 2002. Sökanden deltog i dessa, eftersom Deltafina, Dimon Italia och Transcatab hade ombett Romana Tabacchi att agera ”medlare” för att upplösa de invändningar som ”skydds- och värderingskonsortiet för Burley Campano-tobak” (nedan kallat Burleykonsortiet) hade mot införandet av ett auktionssystem för tobaksförsäljning, vilket lanserades av Unitab och APTI och styrdes av tobaken Burleys nationella förvaltningskommitté (nedan kallad Cogentab). Romana Tabacchi hade å sin sida inbjudit intresserade parter till sammanträdet den 8 januari 2002 (skäl 222 i det angripna beslutet), vilket föregicks dagen innan av ett annat sammanträde, under vilket Deltafina, Dimon Italia och Transcatab troligen hade debatterat sinsemellan, i Romana Tabacchis och de leverantörers som var medlemmar i Burleykonsortiet frånvaro, vilken ståndpunkt de skulle anta vid förhandlingarna dagen därpå.

116    Kommissionen har för det första anfört att den betraktat den 5 november 1999 som det datum då Romana Tabacchi upphörde med sitt deltagande i kartellen, eftersom en handskriven anteckning från Deltafinas inköpsansvarige, angående ett sammanträde samma dag, visade att Romana Tabacchi var upptagen på dagordningen som en enhet sedermera utanför kartellen.

117    Kommissionen har i detta hänseende underkänt Romana Tabacchis argument att den dag som ska beaktas avseende upphörandet att delta i kartellen är den 14 december 1998 (dagen för det sista kartellsammanträde i vilket Romana Tabacchi uppger sig ha deltagit) eller att det skulle fastställas på grundval av Dimon Italias interna promemoria av den 20 oktober 1998, vilken nämns i skäl 145 i det angripna beslutet. Dels erkände Roman Tabacchi nämligen självt, i sitt svar på meddelandet om invändningar, att det hade deltagit i kartellen åtminstone fram till februari 1999, dels kan inte nämnda promemoria från Dimon Italia utgöra ett bevis för att Romana Tabacchis deltagande i kartellen upphört år 1998, eftersom ett företag enligt fast rättspraxis så länge det inte öppet tar avstånd från mötenas innehåll förblir fullt ansvarigt för sitt deltagande i kartellen. Då det saknades bevis för detta, gjorde kommissionen således en riktig bedömning när den i det angripna beslutet angav att Romana Tabacchis deltagande i kartellen hade fortgått åtminstone till den 5 november 1999.

118    För det andra har kommissionen angett att den beaktat den 29 maj 2001 som det datum då Romana Tabacchi återupptog sitt deltagande i kartellen, eftersom det var den dagen som Romana Tabacchi mottog ett telefax i vilket angavs det pris till vilket Deltafina skulle sluta avtal med producentsammanslutningarna.

119    En sådan kommunikation mellan konkurrenter utgör ett bevis för att dess deltagande i kartellen har återupptagits, mot bakgrund av den omständigheten att det redan hade ingått i denna fram till 1999 och att det kort därefter, det vill säga den 16 november 2001, även skulle komma att återuppta sitt deltagande i kartellens möten.

120    Kommissionen har vidare i sin duplik avvisat Romana Tabacchis resonemang att ansökan tydligt visade dess avsikt att inte bara bestrida varaktigheten av delaktigheten i kartellen, utan även själva den omständigheten att detta deltagande återupptagits under perioden från maj 2001 till början av år 2002. Kommissionen anser för det första att det är först i repliken som Romana Tabacchi för första gången bestrider den rättsstridiga arten av dessa möten, genom att förneka att den återanslöt sig till kartellen år 2001. Denna invändning kan, enligt artikel 44.1 c jämförd med artikel 48.2 i rättegångsreglerna, inte tas upp till sakprövning. För det andra anser kommissionen att invändningen under alla omständigheter är ogrundad. Transcatabs förklaring av den 18 april 2002 (dokument nr 38281/03488) innehåller en förteckning över de olika möten som hållits mellan kartellmedlemmarna, i vilken mötet den 16 november 2001 betecknades som ett ”begränsat” möte (typ av möte vid vilket direktörerna deltar) och mötet den 8 januari 2002 som ett ”arbetsmöte” (typ av möte vid vilket de inköpsansvariga deltar). Enligt kommissionen var dessa båda möten således konkurrensbegränsande till sin art och sitt syfte, och omfattas följaktligen av kartellens verksamhet. Den omständigheten att det vid dessa möten även diskuterades kring möjligheten att införa ett system för tobaksförsäljning vid auktion medför inte nödvändigtvis att frågorna beträffande kartellen inte hade diskuterats eller att Romana Tabacchi inte hade varit inblandat i dessa diskussioner. Vidare har Romana Tabacchi inte ingett något bevis för att det, under dessa möten, öppet tagit avstånd från de diskussioner som hade ett konkurrensbegränsande syfte.

121    För det tredje anser kommissionen att förevarande grund, under alla omständigheter, inte kan godtas. Även om denna grund godtogs, skulle detta endast betyda att utgångsbeloppet för de böter som fastställts avseende sökanden borde ha ökats med 15 procent i stället för 25 procent, vilket inte skulle påverka böternas slutbelopp, mot bakgrund av nedsättningen av dessa till 2,05 miljoner euro, i enlighet med den övre gräns på 10 procent som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.

 Tribunalens bedömning

122    När det gäller varaktigheten av Romana Tabacchis deltagande i överträdelsen (skälen 302 och 378 i det angripna beslutet), ska det inledningsvis påpekas att det är ostridigt mellan parterna att Romana Tabacchi återanslöt sig till kartellen i oktober 1997. Däremot är det i huvudsak stridigt mellan parterna dels huruvida kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fastställde att Romana Tabacchi hade upphört med sitt deltagande den 5 november 1999, dels huruvida kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fastställde att Romana Tabacchi hade återanslutit sig till kartellen från den 29 maj 2001 fram till överträdelsens slut, det vill säga den 19 februari 2002.

123    Det ska därefter påpekas att Romana Tabacchis argument, som syftar till att bestrida att mötena den 16 november 2001 och den 8 januari 2002 var rättsstridiga, utgör en ny grund, vilken åberopats i repliken och följaktligen inte kan tas upp till sakprövning.

124    Tribunalen erinrar om att nya grunder inte får åberopas under rättegången enligt artikel 48.2 första stycket i rättegångsreglerna, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet. I detta hänseende gäller att en grund som utgör en utvidgning av en grund som tidigare – direkt eller underförstått – har åberopats och som har ett nära samband med denna emellertid kan prövas i sak (förstainstansrättens dom av den 10 april 2003 i mål T-195/00, Travelex Global and Financial Services och Interpayment Services mot kommissionen, REG 2003, s. II-1677, punkterna 33 och 34, och dom av den 24 maj 2007 i mål T-151/01, Duales System Deutschland mot kommissionen, REG 2007, s. II-1607, punkt 71).

125    Det kan i förevarande fall konstateras att den grund som kommissionen anser vara ny utgör en utförligare framställning av de argument som Romana Tabacchi har anfört till svar på de argument som kommissionen har framfört i sitt svaromål angående den tredje grunden avseende hur länge Romana Tabacchi deltog i kartellen. Kommissionens invändning om rättegångshinder ska således ogillas.

126    Det ska vidare påpekas att sökanden inte uttryckligen har begärt ogiltigförklaring av artikel 1.b i det angripna beslutet i vilken det anges hur länge sökanden deltog i den konkurrensbegränsande samverkan.

127    Det framgår emellertid i förevarande fall av Romana Tabacchis skrivelser att det i huvudsak bestrider lagligheten av det angripna beslutet i den del kommissionen, som anges i artikel 1.b i artikeldelen, konstaterat att överträdelsen beträffande Romana Tabacchi varat under en period från oktober 1997 till 5 november 1999 och från den 29 maj 2001 till den 19 februari 2002. Romana Tabacchi hade således i sina skrivelser angett att varaktigheten av dess deltagande i kartellen skulle fastställas till drygt ett år, det vill säga från oktober 1997 till februari 1999 och att kommissionen, genom att ange att den överträdelse som Romana Tabacchi hade begått hade en mycket längre varaktighet, ”gjorde sig skyldig till en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och av det bevismaterial som [Romana Tabacchi] ingett”. Det är även ostridigt mellan parterna att Romana Tabacchi under det administrativa förfarandet bestred varaktigheten av sitt deltagande i kartellen, bland annat i sitt svar på meddelandet om invändningar (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovan i punkt 78 nämnda målet Danone mot kommissionen, punkt 212).

128    Med hänsyn till det ovanstående ska sökanden anses ha åberopat denna grund inte endast till stöd för att böterna ska nedsättas utan även till stöd för att det angripna beslutet, och i synnerhet dess artikel 1, delvis ska ogiltigförklaras i den mån kommissionen i beslutet felaktigt fastslog att överträdelsen pågick från oktober 1997 till den 19 februari 2002, med ett avbrott från den 5 november 1999 till den 29 maj 2001 (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovan i punkt 78 nämnda målet Danone mot kommissionen, punkt 213).

129    Det framgår emellertid av rättspraxis att det åligger kommissionen att visa inte bara att det förelegat en kartell utan också hur länge denna varade (se förstainstansrättens dom av den 15 mars 2000 i de förenade målen T-25/95, T-26/95, T-30/95–T-32/95, T-34/95–T-39/95, T-42/95–T-46/95, T-48/95, T-50/95–T-65/95, T-68/95–T-71/95, T-87/95, T-88/95, T-103/95 och T-104/95, REG 2000, s. II-491, punkt 2802 och där angiven rättspraxis). Vad närmare bestämt gäller bevisen för en överträdelse av artikel 81.1 EG ska kommissionen ange bevis för de överträdelser som den har konstaterat och fastställa vilka bevis som krävs för att på ett tillfredsställande sätt visa att de faktiska omständigheter förelegat som utgör en överträdelse (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom i det ovan i punkt 97 nämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen, punkt 58, dom av den 8 juli 1999 i mål C-49/92 P, kommissionen mot Anic Partecipazioni, REG 1999, s. I-4125, punkt 86, och domen i det ovan i punkt 78 nämnda målet Group Danone mot kommissionen, punkt 215). Om domstolen anser att det föreligger tvivelsmål ska företräde ges åt den lösning som gynnar det företag till vilket beslutet om fastställelse av överträdelsen riktas. Domstolen får således inte fastställa att kommissionen styrkt att den ifrågavarande överträdelsen förelegat om den finner att denna fråga fortfarande är föremål för tvivel, särskilt i samband med talan om ogiltigförklaring och/eller ändring av ett beslut om påförande av böter. I den sistnämnda situationen är det nödvändigt att beakta principen om oskuldspresumtion, vilken ingår i grundläggande rättigheter som skyddas av unionens rättsordning och föreskrivs i artikel 48.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EGT C 303, 2007, s. 1). Med hänsyn till de ifrågavarande överträdelsernas art och till arten och strängheten i de därtill knutna sanktionsåtgärderna, ska principen om oskuldspresumtion tillämpas i bland annat förfaranden rörande åsidosättanden av konkurrensregler som gäller företag och som kan leda till ålägganden av böter eller viten (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 8 juli 1999 i mål C-199/92 P, Hüls mot kommissionen, REG 1999, s. I-4287, punkterna 149 och 150; se även, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 78 nämnda målet Group Danone mot kommissionen, punkterna 215 och 216). Kommissionen måste således förebringa exakt och överensstämmande bevisning till stöd för att den påstådda överträdelsen ägt rum (se domen i det ovan i punkt 78 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 217 och där angiven rättspraxis).

130    Det följer av fast rättspraxis att varje del av det bevismaterial som kommissionen företett inte nödvändigtvis måste motsvara dessa kriterier med avseende på varje del av överträdelsen. Det är tillräckligt att en samlad bedömning av alla indicier som institutionen åberopat motsvarar detta krav (se domen i det ovan i punkt 105 nämnda målet JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, punkt 180 och där angiven rättspraxis).

131    Det är för övrigt vanligt att sådan verksamhet som konkurrensbegränsande avtal medför bedrivs i hemlighet, att mötena äger rum i hemlighet och att därtill hörande dokumentation begränsas till ett minimum. Härav följer att även om kommissionen upptäcker handlingar som uttryckligen bekräftar att aktörer har haft otillåten kontakt med varandra, exempelvis i form av protokoll från möten, är dessa vanligtvis fragmentariska och spridda, varför det ofta visar sig vara nödvändigt att rekonstruera vissa detaljer med hjälp av slutledning. I de flesta fall måste därför förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans och när annan hållbar förklaring saknas kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett (domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I‑123, punkterna 55–57, och av den 25 januari 2007 i de förenade målen C‑403/04 P och C‑405/04 P, Sumitomo Metal Industries och Nippon Steel mot kommissionen, REG 2007, s. I‑729, punkt 51).

132    Enligt rättspraxis fordras vidare att kommissionen, när bevisning saknas som gör det möjligt att direkt fastställa överträdelsens varaktighet, åtminstone ska stödja sig på bevis som hänför sig till omständigheter som ligger tillräckligt nära i tiden för att det rimligen ska kunna antas att överträdelsen fortsatt oavbrutet mellan två exakta datum (förstainstansrättens dom av den 7 juli 1994 i mål T-43/92, Dunlop Slazenger mot kommissionen, REG 1994, s. II-441, punkt 79; se domen i det ovan i punkt 55 nämnda målet Peróxidos Orgánicos mot kommissionen, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

133    I förevarande fall uppkommer, med hänsyn till de anförda invändningarna, frågan huruvida kommissionen hade tillräckligt med bevis till sitt förfogande för att dra slutsatsen att Romana Tabacchi hade deltagit i kartellen under perioden från oktober 1997 till 5 november 1999 och att den återupptagit sitt deltagande under perioden från den 29 maj 2001 till den 19 februari 2002.

 Datum för upphörandet av Romana Tabacchis deltagande i kartellen år 1999

134    Det ska inledningsvis påpekas att det inte har ifrågasatts att Romana Tabacchi avbröt sitt deltagande i kartellen år 1999. Däremot är parterna oense om det exakta datumet för detta avbrott. Romana Tabacchi har bestritt att det deltog i kartellen efter den 19 februari 1999, dagen för det sista möte i vilket det uppger ha deltagit, medan kommissionen har fastställt dagen för nämnda upphörande till den 5 november 1999. Detta datum har fastställts på grundval av angivelser i de skriftliga anteckningar som upprättats den 5 november 1999 av en anställd i Deltafina och i samband med ett möte i kartellen samma dag (se fotnot 263 i det angripna beslutet). Det framgår nämligen av dessa anteckningar att relationerna mellan kartellens medlemmar och Romana Tabacchi ingick bland de punkter som skulle behandlas vid nämnda möte, vilket visar att sökanden ansågs vara en enhet utanför kartellen.

135    Det ska emellertid erinras om att dessa handskrivna anteckningar, på grundval av vilka kommissionen fastställde det datum då Romana Tabacchi avbröt sitt deltagande i kartellen år 1999, inte i realiteten innehåller någon hänvisning till dagen för upphörandet av detta deltagande. Det enda säkra datum som kan utläsas i dessa anteckningar är det då de upprättats av deras upphovsman.

136    Det ska således konstateras att de faktiska omständigheter angående vilka upphovsmannen till dessa anteckningar underförstått uttalar sig, nämligen det förhållandet att Romana Tabacchi hade blivit en enhet utanför kartellen, nödvändigtvis, som kommissionen för övrigt själv tillstod i fotnot 263 i det angripna beslutet, inträffade före det datum då nämnda anteckningar upprättats.

137    Tvärtemot vad kommissionen har påstått i det angripna beslutet går det följaktligen inte att, på grundval av nämnda anteckningar, betrakta den 5 november 1999 som det datum då Romana Tabacchi avbröt sitt deltagande i kartellen.

138    Det ska i detta hänseende för det första påpekas att kommissionen, i skäl 157 i det angripna beslutet, som befinner sig i början av den del av detta som avser undersökningen av de påtalade faktiska omständigheterna under år 1999, har angett att ”Deltafina, Dimon [Italia] och Transcatab regelbundet höll informell kontakt för att diskutera utsikter och utveckling beträffande inköpspriser i Italien”, utan att nämnda Romana Tabacchi (vilket i övrigt tydligt framgår av punkt 2.3 i Dimon Italias ansökan om förmånlig behandling av den 4 april 2002 (dokument nr 38281/04998), som nämns i skäl 7 i det angripna beslutet). Kommissionen har vidare i skälen 165, 184 och 185 i det angripna beslutet nämnt flera kontakter mellan dessa tre beredningsföretag under år 1999, men ingen av dessa kontakter avser Romana Tabacchi. För övrigt slöt, såsom anges i skäl 186 i det angripna beslutet, Deltafina, Dimon Italia och Transcatab i oktober 1999 ”ett avtal avseende Bright och Burley, vars innehåll och form var mycket lika Villa Grazioli-avtalet”. Enligt kommissionen ”avsåg detta avtal i huvudsak att fastställa inköpspriser för råtobak … från tredje förpackningsföretag, att tilldela tredje förpackningsföretag med bestämda kvantiteter till varje beredningsföretag och att bojkotta de tredje förpackningsföretag som inte hade anslutit sig till Cogentab”. Det framgår emellertid, såsom kommissionen själv påpekade i fotnot 263 i det angripna beslutet, av Transcatabs skriftliga förklaringar av den 18 april 2002, som Transcatab ingav vid den kontroll som genomfördes i dess lokaler (se även punkt 159 nedan), att Romana Tabacchi lämnat kartellen ”eftersom det inte var överens om bildandet av Cogentab”, som var en sammanslutning som bildades av APTI och Unitab i oktober 1999, med tillämpning av branschavtalet för 1999 års skörd av Burley (skäl 182 i det angripna beslutet). Det framgår vidare av skäl 159 i det angripna beslutet att beredningsföretagens båda möten som hade ägt rum i Rom (Italien) i februari 1999, vid vilka Romana Tabacchi inte förekom bland deltagarna, ”även var ett tillfälle att diskutera … bildandet av en blandad inköpskommitté …, som sedermera kom att kallas Cogentab”.

139    I slutändan angav kommissionen, i det angripna beslutet, inget bevis beträffande Romana Tabacchis deltagande i kartellen fram till den 5 november 1999.

140    Det var först vid förhandlingen som kommissionen för första gången nämnde Romana Tabacchis påstådda deltagande i ett ”operationellt” möte den 22 juli 1999, vilket den varken hade nämnt i meddelandet om invändningar eller i det angripna beslutet.

141    Det framgår däremot endast av det angripna beslutet att Romana Tabacchi ”lämnade kartellen” år 1999 ”eftersom det inte samtyckte till bildandet av Cogentab” (skäl 302 och fotnot 263 i det angripna beslutet) och att diskussionen angående bildandet av denna sammanslutning hade påbörjats vid två möten i februari 1999 (se skäl 159 i det angripna beslutet), utan att kommissionen i nämnda beslut hade fastställt att Romana Tabacchi hade deltagit i dessa möten.

142    Kommissionen gjorde sig därför skyldig till en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna genom att, i det angripna beslutet, ange att Romana Tabacchi upphörde med sitt deltagande i kartellen den 5 november 1999.

143    Mot bakgrund av ovan anförda överväganden, hade kommissionen, då den inte hade fastställt något exakt datum för då Romana Tabacchi upphörde att delta i kartellen, inte grund för att anta att det var den 5 november 1999, och det är således, i enlighet med principen in dubio pro reo (se punkt 129 ovan), februari månad 1999 som ska antas vara Romana Tabacchis sista månad av deltagande i kartellen.

144    Denna bedömning kan inte ifrågasättas av kommissionens argument att det i avsaknad av bevis som styrker att Romana Tabacchi öppet tog avstånd från de övriga kartellmedlemmarna redan 1998, eller åtminstone i februari 1999, enligt fast rättspraxis med rätta kunde fastställa att Romana Tabacchis deltagande hade fortgått fram till den 5 november 1999, mot bakgrund av det bevismaterial som styrker att de övriga kartellmedlemmarna, vid detta datum, ansåg att Romana Tabacchi hade slutat att delta.

145    Det räcker i detta hänseende att erinra om att kommissionen, i det angripna beslutet, inte visade att Romana Tabacchi, under år 1999 och precis fram till den 5 november detta år, deltog i möten under vilka avtal av konkurrensbegränsande art slöts eller verkställdes (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovan i punkt 131 nämnda målet Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 81). Tvärtom preciserades, beträffande mötena i februari 1999, i skäl 159 i det angripna beslutet att med undantag av Deltafina, Dimon Italia och Transcatab kunde närvaron av andra beredningsföretag, inbegripet Romana Tabacchi, inte ”fastställas klart”.

146    Dessutom står kommissionens argument i strid med det konstaterande som förekommer i det angripna beslutet, grundat på Transcatabs skriftliga förklaringar av den 18 april 2002 (se fotnot 263 i det angripna beslutet), enligt vilket Romana Tabacchi den 5 november 1999 ”redan hade lämnat kartellen” på grund av att det inte samtyckte till bildandet av Cogentab. Det framgår emellertid även av de konstateranden som gjordes i det angripna beslutet (se skäl 159 i det angripna beslutet att de första diskussionerna angående bildandet av Cogentab redan hade inletts vid mötena i februari 1999 (se även punkterna 138 och 141 ovan).

147    Kommissionens argument – som framfördes för första gången vid förhandlingen – att den hade varit ”generös” mot Romana Tabacchi genom att beakta datumet den 5 november 1999, eftersom Romana Tabacchi, enligt lydelsen i skäl 199 i det angripna beslutet, den 22 november 1999 hade deltagit i ett möte mellan beredningsföretagen, vilket hade ett ”sannolikt” konkurrensbegränsande innehåll, är likaså irrelevant. Kommissionen avstod nämligen, såväl i meddelandet om invändningar som i det angripna beslutet, från att tillerkänna Romana Tabacchis eventuella deltagande i ett sådant möte något bevisvärde som tillät den att klassificeras som en omständighet som medförde ansvar för Romana Tabacchi, varför den inte beaktade detta påstående vid sin bedömning av varaktigheten av Romana Tabacchis deltagande i kartellen, för att till slut komma fram till slutsatsen att Romana Tabacchi, den 5 november 1999 ”redan hade lämnat kartellen” (fotnot 263 i det angripna beslutet). Denna bedömning bekräftas i övrigt dels av Dimon Italias ansökan om förmånlig behandling av den 4 april 2002, dels av Transcatabs förklaringar av den 18 april 2002 (se punkt 138 ovan).

148    Slutligen har kommissionen inte heller fastställt att Romana Tabacchi under år 1999 deltog i genomförandet av branschavtalen rörande olika tobakssorter eller i beredningsföretagens möten i syfte att bestämma en gemensam ståndpunkt att sedan försvara inom APTI och göra denna till ett villkor i ståndpunkten vid förhandlingarna med Unitab angående nämnda avtal (se skäl 165 i det angripna beslutet).

149    Mot denna bakgrund godtar tribunalen att Romana Tabacchis invändning att kommissionen felaktigt konstaterade att Romana Tabacchi upphörde att delta i kartellen den 5 november 1999, eftersom de bevis som bedömts i detta hänseende i det angripna beslutet och de övriga handlingarna i målet endast tillät den att anta att detta deltagande var styrkt fram till februari 1999 (skäl 159 i det angripna beslutet och fotnot 263).

 Romana Tabacchis deltagande i kartellen från den 29 maj 2001 till den 19 februari 2002

150    När det gäller perioden för Romana Tabacchis påstått återupptagna deltagande i kartellen, det vill säga den 29 maj 2001 till den 19 februari 2002, ska det påpekas att kommissionen har grundat sin bedömning på tre faktiska omständigheter. När det gäller det datum då Romana Tabacchi skulle ha återupptagit sitt deltagande har kommissionen beaktat den 29 maj 2001, då det enligt den var den dagen som en Deltafina-anställd skickade ett telefax innehållande information om det pris, per kilo, till vilket Deltafina skulle underteckna odlingskontrakt för sorten Bright (skälen 211 och 302 i det angripna beslutet). Denna omständighet, i kombination med Romana Tabacchis deltagande i två möten som ägt rum den 16 november 2001 (skäl 213 i det angripna beslutet) och den 8 januari 2002 (skäl 222 i det angripna beslutet) föranledde därefter kommissionen att anse att Romana Tabacchis deltagande i kartellen, i likhet med Deltafinas, Transcatabs och Dimon Italias hade fortgått fram till den 19 februari 2002.

–       Det telefax som Deltafina skickat den 29 maj 2001

151    När det för det första gäller telefaxet av den 29 maj 2001, ska det påpekas att detta endast angav de priser som Deltafina skulle införa i odlingskontrakt med producentsammanslutningarna för tobakssorten Bright, enligt dess kvalitetsnivå.

152    Det ska i detta hänseende för det första påpekas att det inte framgår av det angripna beslutet att dessa priser var de som fastställdes inom ramen för kartellen, eller att Deltafina fått i uppdrag av kartellen att meddela dessa priser. Detta telefax utgör således en fristående kontakt mellan Deltafina och Romana Tabacchi avseende en känslig kommersiell uppgift, men begränsad till en enda sort bland andra som åsyftas i skäl 87 i det angripna beslutet. Vidare preciserade inte detta telefax vilka regioner som berördes av dessa priser, även om kommissionen själv i skäl 99 i det angripna beslutet hade konstaterat att ”råtobakspriserna varierar betydligt mellan regionerna beroende på sort”.

153    För det andra ska det påpekas att det pris som angavs i Deltafinas telefax, vilket uttryckligen avsåg odlingskontrakt, endast kan vara ett ”pris enligt avtal”. Det framgår nämligen av det angripna beslutet att detta pris nämns i avtal av denna typ – vilka normalt sett sluts, mellan producenter eller producentsammanslutningar och beredningsföretagen, från mars månad till maj månad under skördeåret – och representerar det ”pris som beredningsföretagen åtar sig att betala beroende på tobakens kvalitet” (skälen 90 och 91 i det angripna beslutet).

154    Såsom förklaras i skäl 92 i det angripna beslutet, skiljer sig detta pris från det pris som ”faktiskt betalas vid mottagandet av tobaken och som står i direkt proportion till kvalitetsnivåerna och till övriga faktorer”. Detta pris, som kallas leveranspris, ”fastställs [nämligen] vanligtvis från december till januari”. Det framgår för övrigt av skäl 279 a i det angripna beslutet att den enda och fortgående överträdelse som beredningsföretagen genomfört bland annat omfattade tillämpning av ”fastställande av gemensamma inköpspriser som beredningsföretagen skulle betala vid leveransen av tobaken”.

155    För det tredje ska det påpekas dels att mottagandet av nämnda telefax av Romana Tabacchi föregicks av att Dimon Italia, den 10 maj 2001, upprättade en dagordning som diskuterades internt inom detta företag och avsåg ett möte som skulle äga rum på dess kontor två veckor senare, i vilken bland olika punkter att behandla angavs en diskussion rörande ”Romana Tabacchi mot ATI” (skäl 209 i det angripna beslutet). Vidare skickade Dimon Italia, efter att Romana Tabacchi mottagit nämnda telefax, en dagordning till Deltafina och Transcatab den 14 september 2001, rörande ett möte, vilket faktiskt ägde rum den 18 september 2001, i vilket Romana Tabacchi inte deltog. I denna dagordning finns en punkt med följande lydelse: ”Ns. Rapporti Versus ATI, ETI, ROM TAB” (”Våra relationer med ATI/ETI och Romana Tabacchi”) (se skäl 212 i det angripna beslutet). Eftersom samma dagordning innehåller en första punkt med lydelsen ”Ribadire ns. rapporti” (”Stärka våra relationer”), kan inte det påstående som ingår i denna, i likhet med vad Romana Tabacchi har gjort gällande, anses syfta till något annat än till att bekräfta att detta företag var utanför kartellen. Genom dels användningen av ordet ”versus”, dels incitamentet att stärka relationerna mellan kartellmedlemmarna, föreligger inga tvivel beträffande Romana Tabacchis ställning i förhållande till Dimon Italia, Transcatab, och Deltafina. Det framgår i övrigt även av skäl 204 i det angripna beslutet att ett annat operationellt möte i kartellen ägde rum i Caserte (Italien) den 5 juni 2001, det vill säga mellan dagen för mottagandet av Deltafinas telefax och mötet den 18 september 2001, utan att Romana Tabacchi deltog i detta.

156    Även om Deltafinas telefax kan anses vara ett bevis för att Romana Tabacchi åter hade varit i kontakt med en kartellmedlem i syfte att erhålla en särskild upplysning angående ”priset enligt avtal” på en viss tobakssort att infoga i de odlingskontrakt som det skulle upprätta med producentsammanslutningarna, är inte detta bevis i sig tillräckligt för att styrka att Romana Tabacchi åter var involverad i kartellen, särskilt inte mot bakgrund av det sammanhang som angetts i punkterna 152–155 ovan.

–       Mötena den 16 november 2001 och den 8 januari 2002

157    Det kan konstateras att Romana Tabacchi har medgett att det deltog i mötena den 16 november 2001 och den 8 januari 2002. Det har emellertid gjort gällande att det hade ”kallats” av Dimon Italia till ett möte, som hölls på APTI:s kontor den 16 november 2001, under vilket det ombetts att agera ”medlare” för att upplösa Burleykonsortiets invändningar mot auktionssystemet för tobaksförsäljning – vars initiativtagare var Unitab och APTI – vilket skulle ha styrts av Cogentab. Det är således i denna egenskap som Romana Tabacchi sedan i sina lokaler inbjöd de berörda parterna till mötet den 8 januari 2002.

158    Det ska i detta hänseende erinras om att enligt fast rättspraxis behöver kommissionen endast visa att det berörda företaget har deltagit i möten under vilka konkurrensbegränsande avtal slutits, utan att öppet motsätta sig detta, för att styrka att nämnda företag har deltagit i kartellen. När deltagandet i dessa möten är bevisat åvilar det företaget att anföra omständigheter som visar att det deltog i mötena utan någon som helst konkurrensfientlig inställning, genom att styrka att det hade förklarat för sina konkurrenter att det deltog i sammanträdena med en annan inställning än dessa. Skälet för denna rättsprincip är att ett företag, genom att delta i nämnda sammanträde utan att öppet ta avstånd från det som där avhandlas, ger övriga deltagare intryck av att det instämmer i vad som beslutas på sammanträdet och att företaget kommer att rätta sig därefter (se domen i de ovan i punkt 131 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkterna 81 och 82 och där angiven rättspraxis).

159    Det ska emellertid inledningsvis erinras om att Transcatab i sina förklaringar av den 18 april 2002 angav att Romana Tabacchi lämnade kartellen 1999, vid införandet av ”Cogentab-inköpssystemet”, enligt Transcatab i syfte att vinna marknadsandelar från de övriga beredningsföretagen, vilka under tiden hade bildat Burleykonsortiet i huvudsak med målsättningen att motarbeta Cogentabsystemet och införandet av ”auktionssystemet”. Transcatab har vidare preciserat följande:

”Efter cirka två år ansåg Romana Tabacchi, bland annat mot bakgrund av de kommersialiseringsavtal som det uppnått med ATI [som var divisionen ”blad” i det tidigare italienska monopolet (se skäl 39 i det angripna beslutet) och hade blivit medlem i Cogentab år 2001 (se skäl 183 i det angripna beslutet)], det nödvändigt att ansöka om att bli intagen i APTI. Följaktligen kom Romana Tabacchi att uttala sig angående inköpspolitiken inom Cogentab och angående tillämpningen av auktionssystemet. Således ägde ett antal möten rum i slutet av 2001 och början av 2002 hos APTI och Romana Tabacchi, under vilka Romana Tabacchi ändrade sin ståndpunkt avseende auktionerna och förklarade sig förespråka en medling mellan [Burleykonsortiets] och Cogentabs ståndpunkter.”

160    Det är i detta hänseende ostridigt mellan parterna att en anpassning av auktionssystemet för inköp av råtobak, som var uppe till diskussion i slutet av år 2001, föreskrevs några månader senare, genom rådets förordning (EG) nr 546/2002 av den 25 mars 2002 om fastställande av bidrag och garantitrösklar för bladtobak per sortgrupp och medlemsstat för skördeåren 2002, 2003 och 2004 och om ändring av förordning (EEG) nr 2075/92 (EGT L 84, s. 4).

161    Det framgår således av Transcatabs förklaringar att Romana Tabacchi slutgiltigt lämnade kartellen år 1999 och att det, år 2001, efter att ha ansökt om att bli intagen i APTI, deltog i de aktuella mötena i syfte att diskutera auktionssystemet och förespråka en medling mellan Burleykonsortiet och Cogentab med avseende på detta system. Romana Tabacchi deltog således, enligt Transcatab, i dessa möten för ett specifikt ändamål och följaktligen i ett annat syfte än kartellmedlemmarna, eftersom det inte uppvisade att det hade något konkurrensbegränsande syfte.

162    Vidare framgår det, såsom redan har påpekats i punkt 138 ovan, av punkt 2.3 i Dimon Italias ansökan om förmånlig behandling av den 4 april 2002 att, beträffande perioden mellan 1999 och 2002, endast de tre ”mest framträdande beredningsföretagen”, det vill säga Deltafina, Dimon Italia och Transcatab, hade regelbunden kontakt avseende kartellens mål. Däremot har inte Romana Tabacchi identifierats av Dimon Italia som en aktiv medlem i kartellen under nämnda period. Det kan således konstateras att Dimon Italia, enligt den rekonstruktion som den lämnat av kartellens verksamhet under nämnda period, inte hade uppfattat Romana Tabacchis deltagande i mötena i fråga som präglade av en konkurrensbegränsande anda.

163    Kommissionen medgav dessutom vid förhandlingen att sex möten ägde rum under perioden från den 29 maj 2001 till februari 2002 och att Romana Tabacchi endast deltog i två av dessa, däribland det som ägde rum den 16 november 2001 som inte var ett renodlat kartellmöte, utan ett APTI-möte. När det vidare gäller mötet den 8 januari 2002, det andra som Romana Tabacchi deltog i under perioden från den 29 maj 2001 till dagen för överträdelsens slut, ska det påpekas dels att, enligt Transcatabs förklaringar av den 18 april 2002, var utöver Transcatab, Dimon Italia, Deltafina och Romana Tabacchi även en representant för en ytterligare enhet närvarande vid detta möte. Det ska även påpekas att detta möte hade föregåtts dagen innan av ett annat möte, vid vilket endast Dimon Italia, Transcatab och Deltafina deltog (se skäl 222 i det angripna beslutet). Mot bakgrund av de påståenden som ingår i Transcatabs förklaringar respektive i Dimon Italias ansökan om förmånlig behandling (se bland annat punkterna 161 och 162 ovan), har kommissionen således inte i tillräcklig grad visat att nämnda möte den 8 januari 2002 var ett kartellmöte.

164    Mot bakgrund av det ovan anförda anser tribunalen att kommissionen, i ett sådant sammanhang som det ovan angivna, inte förfogade över bevis eller indicier med en tillräcklig bevisstyrka beträffande Romana Tabacchis inblandning i kartellen under perioden från den 29 maj 2001 till den 19 februari 2002. Tvärtom kunde, såsom även framgår av det angripna beslutet, flera av handlingarna i det administrativa förfarandet leda kommissionen fram till en annan slutsats än den som slutligen antogs beträffande varaktigheten av Romana Tabacchis deltagande.

165    Eftersom samtliga indicier som kommissionen har åberopat inte räcker för att fastställa att Romana Tabacchi deltog i kartellen under ovannämnda period, konstaterar tribunalen att kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna genom att ange att Romana Tabacchi deltog i kartellen under perioden från den 29 maj 2001 till den 19 februari 2002, vilket motsvarar dagen för överträdelsens slut.

166    Mot denna bakgrund ska talan bifallas såvitt avser denna grund. Härav följer att artikel 1 b i det angripna beslutet, i den del den avser att Romana Tabacchi begått överträdelsen efter februari månad 1999, ska ogiltigförklaras. Konsekvenserna därav för fastställandet av bötesbeloppet kommer att prövas i punkt 265 och följande punkter nedan.

4.     Den andra grunden, avseende ologisk motivering och åsidosättande av likabehandlingsprincipen vid graderingen av utgångsbeloppet för böterna

 Parternas argument

167    Romana Tabacchi har gjort gällande att kommissionen inte skulle ha använt år 2001 som referensår för bestämningen av företagets marknadsandel. Eftersom dess deltagande i överträdelsen var fragmentariskt borde kommissionen nämligen antingen som grund för sin beräkning ha beaktat genomsnittet av marknadsandelarna under hela den berörda perioden – vilka i Romana Tabacchis fall uppgick till 4,69 procent av marknaden – vilket skulle ha varit ännu lämpligare beträffande överträdelser med medellång varaktighet, eller åtminstone skulle ha beaktat den marknadsandel som det innehade år 1998 och inte 2001, för vilket år dess delaktighet, om denna fastställs, under alla omständigheter varit partiell. Romana Tabacchi har även gjort gällande att det, mot bakgrund av att dess marknadsandel var svagare än Transcatabs och Dimon Italias, inte borde ha omfattats av samma företagskategori som den i vilka de sistnämnda företagen placerats, för vilka kommissionen fastställde ett identiskt utgångsbelopp på 10 miljoner euro. Kommissionen borde således, redan före tillämpningen av en multiplikationskoefficient, ha fastställt olika utgångsbelopp.

168    Sökanden har särskilt bestritt användningen av den marknadsandel som det hade under det sista helår under vilket överträdelsen pågick som referenskriterium för att fastställa företagets särskilda vikt. Användningen av en sådan marknadsandel borde anpassas i alla fall då ett företags deltagande i kartellen, såsom i förevarande fall, har avbrutits. I ett sådant fall återspeglar nämligen inte marknadsandelen avseende det sista hela året av överträdelsen enbart den vinst som företaget gjort till följd av sitt konkurrensbegränsande beteende, utan även den vinst som den gjort till följd av sitt agerande på marknaden under de perioder då det inte deltagit i kartellen. Detta är emellertid just fallet i förevarande mål, då den största tillväxt som Romana Tabacchi haft noterades mellan 1999 och 2000, en period under vilken det är ostridigt mellan parterna att det inte ingick i kartellen.

169    Mot bakgrund av den omständigheten att kommissionen använde samma beräkningsmetod för Romana Tabacchi som för de övriga företagen, vars deltagande i kartellen inte avbrutits någon gång, åsidosatte kommissionen i det angripna beslutet likabehandlingsprincipen och gav en ologisk motivering i den aktuella delen.

170    Kommissionen har anfört att Romana Tabacchis argument i denna del inte kan godtas.

171    För det första har den erinrat om att enligt fast rättspraxis utgör inte tillämpningen av ett och samma utgångsbelopp på företag med en marknadsandel som omfattas av en liten skala – som i förevarande fall – ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen. Vidare har kommissionen vid fastställandet av böterna ett brett utrymme för skönsmässig bedömning och är inte tvungen att tillämpa en exakt matematisk beräkningsmetod. Detta argument kan under alla omständigheter inte godtas, eftersom slutbeloppet för de böter som Romana Tabacchi ålades slutligen nedsattes till 2,05 miljoner euro, i enlighet med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.

172    För det andra har kommissionen, när det gäller Romana Tabacchis argument mot användningen av den marknadsandel som det innehade under det sista helår under vilket överträdelsen pågick som referenskriterium, gjort gällande att den enligt rättspraxis agerar inom gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den på ett sätt som är konsekvent och objektivt motiverat delar in de berörda företagen i kategorier för att fastställa bötesbeloppet. De marknadsandelar som företagen har under det sista hela året av överträdelsen utgör ett lämpligt indicium på den specifika vikten och det rättsstridiga beteendets påverkan på konkurrensen, eftersom det bland annat, åtminstone delvis, skulle kunna vara resultatet av överträdelsen i sig.

173    För det tredje har kommissionen, beträffande argumentet att det för överträdelser med medellång varaktighet är lämpligare att som referenskriterium använda genomsnittet av de marknadsandelar som de berörda företagen hade under överträdelseåren, inledningsvis svarat att överträdelsen inte i förevarande fall var av ”medellång varaktighet”, utan av ”lång” varaktighet. Kommissionen har vidare påpekat att det är just eftersom Romana Tabacchi gjorde uppehåll i sitt deltagande i kartellen under en viss period som nämnda genomsnitt av marknadsandelarna inte kan utgöra en faktor vid uppdelningen av de berörda företagen i kategorier inför fastställandet av bötesbeloppen. Dessutom borde kommissionen, vid beräkningen av detta genomsnitt, av vart och ett av de inblandade företagen ha erhållit inte bara uppgifterna avseende själva inköpen av råtobak från år 1999 till år 2000, utan också det totala värdet av inköpen av råtobak för vart och ett av de nämnda åren, vilket även skulle motsvara inköpen för vilket annat italienskt tobaksberedningsföretag som helst under de sex år som kartellen fanns, med alla de svårigheter som detta kunde innebära.

174    Under alla omständigheter är, även om genomsnittet av de berörda företagens marknadsandelar under kartellåren beaktas och om det antas att Romana Tabacchis är cirka 5 procent, en skala mellan 5 procent och 11 procent inte betydligt större än den mellan 11 procent och 18 procent, som i rättspraxis har bedömts vara rimligt. För övrigt hade Romana Tabacchis resonemang inte ens varit möjligt om det exempelvis endast hade deltagit i överträdelsen under det sista överträdelseåret. Det är således inte motiverbart att Romana Tabacchi skulle kunna dra någon fördel, i form av nedsättning av böterna, av den omständigheten att dess deltagande i kartellen varade längre än ett år.

175    För det fjärde har kommissionen, beträffande argumentet att det är lämpligt att anpassa marknadsandelen under det sista helår under vilket överträdelsen pågick i alla de fall där deltagandet i kartellen avbrutits, påpekat att det angripna beslutet redan beaktade den kortaste varaktigheten av Romana Tabacchis deltagande vid beräkningen av grundbeloppet för de böter som det ålades. Således är det, enligt kommissionen, oklart varför detta ringa deltagande, i fråga om varaktighet, även skulle beaktas såsom förmildrande omständighet.

 Tribunalens bedömning

176    Vad för det första gäller valet av referensår för fastställandet av företagens relativa vikt, ska det påpekas att även om det i punkt 1 A fjärde och femte styckena i riktlinjerna föreskrivs en differentierad behandling av företag beroende på deras ekonomiska betydelse, anges det inte i dessa utifrån vilket år företagens relativa vikt ska fastställas. I detta hänseende är punkt 5 a andra stycket den enda punkt i riktlinjerna i vilken det föreskrivs att det räkenskapsår som föregår det år då beslutet fattades ska beaktas. Den är dock endast tillämplig på fastställandet av omsättningen för att säkerställa att gränsen på 10 procent enligt artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003 iakttas och således inte tillämplig vid fastställandet av den relativa betydelsen för de företag som deltagit i kartellen.

177    Det framgår av rättspraxis att den beräkningsmetod ska väljas som gör det möjligt att beakta respektive företags storlek och ekonomiska styrka, samt omfattningen av den överträdelse som begåtts av vart och ett av företagen utifrån den ekonomiska verkligheten sådan den tedde sig vid tidpunkten när denna överträdelse begicks. Vidare måste enligt rättspraxis den relevanta tidsperioden avgränsas, så att de siffror avseende omsättningen som erhålls är så jämförbara som möjligt. Härav följer att referensåret inte nödvändigtvis ska vara det sista helår under vilket överträdelsen pågick (se, i denna riktning, tribunalens dom av den 13 september 2010 i mål T-26/06, Trioplast Wittenheim mot kommissionen, REU 2010, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 81 och 82 samt där angiven rättspraxis).

178    Som framgår av skäl 372 i det angripna beslutet, avseende fastställandet av Deltafinas marknadsandel, var år 2001, vilket i förevarande fall valdes som referensår för att bestämma företagens relativa betydelse, det sista helår under vilket beredningsföretagen begått överträdelsen.

179    Således klassificerade kommissionen Deltafina, med en marknadsandel år 2001 på 25 procent, i en kategori (skäl 372 i det angripna beslutet), och grupperade Dimon Italia, Transcatab och Romana Tabacchi, med marknadsandelar år 2001 på 11,28 procent (skäl 35 i det angripna beslutet), 10,8 procent (skäl 37 i det angripna beslutet) och 8,86 procent (skäl 40 i det angripna beslutet), i en annan kategori (skäl 373 i det angripna beslutet). Till följd av denna uppdelning och efter att ha tillämpat en multiplikationskoefficient på 1,5 procent för Deltafina och 1,25 procent för Transcatab och Dimon Italia, fastställdes utgångsbeloppen till 37,5 miljoner euro för Deltafina, 12,5 miljoner euro för Transcatab och Dimon Italia och 10 miljoner euro för Romana Tabacchi (skäl 376 i det angripna beslutet).

180    Tribunalen erinrar i detta avseende om att enligt rättspraxis medför den metod som består i att dela in medlemmarna i en kartell i kategorier för att göra en differentierad behandling vid fastställandet av utgångspunkten för böterna, trots att den inte tar hänsyn till skillnaden i storlek mellan företag inom samma kategori, emellertid att utgångspunkten för böterna för företag i samma kategori fastställs till ett schablonbelopp (se dom av den 15 mars 2006 i mål T-26/02, Daiichi Pharmaceutical mot kommissionen, REG 2006, s. II-713, punkt 83, och domen i det ovan i punkt 103 nämnda målet Itochu mot kommissionen, punkt 73).

181    En sådan uppdelning i kategorier måste emellertid beakta likabehandlingsprincipen, enligt vilken det är otillåtet att behandla jämförbara situationer olika eller att behandla olika situationer lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se i detta avseende den rättspraxis som anges i punkt 102 ovan). Det följer vidare av rättspraxis att bötesbeloppet ska stå i proportion till de omständigheter som beaktats vid bedömningen av överträdelsens allvar. Vid prövningen av om en uppdelning av kartellmedlemmarna i olika kategorier överensstämmer med likabehandlingsprincipen och proportionalitetsprincipen ska tribunalen kontrollera att uppdelningen är konsekvent och sakligt motiverad (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 180 nämnda målet Daiichi Pharmaceutical mot kommissionen, punkterna 84 och 85, och i det ovan i punkt 103 nämnda målet Itochu mot kommissionen, punkt 74).

182    Enligt det angripna beslutet deltog sökanden i kartellen under en första period, från oktober 1997 till den 5 november 1999, och under en andra period från den 29 maj 2001 till den 19 februari 2002, medan de övriga medlemmarna deltog i den, utan avbrott, från den 29 september 1995 till den 19 februari 2002. Även om kommissionen har påpekat att Romana Tabacchi deltog i kartellen under en kortare och mer fragmenterad period – vars exakta varaktighet, som konstaterades i den tredje grunden ovan, har bestritts av denna – i förhållande till de övriga kartellmedlemmarna, grundade sig kommissionen på de berörda företagens, inbegripet Romana Tabacchis, marknadsandelar under år 2001, det sista helår under vilket överträdelsen pågick, oberoende av den omständigheten att Romana Tabacchi, enligt lydelsen i det angripna beslutet, åter deltog i överträdelsen först från den 29 maj 2001.

183    Genom att, vid bestämmandet av utgångsbeloppet för böterna, använda kriteriet marknadsandelar under det sista helår under vilket överträdelsen pågick, behandlade kommissionen således olika situationer lika. Romana Tabacchis situation var nämligen olik de övriga tre beredningsföretagens situationer, eftersom Romana Tabacchi, enligt lydelsen i det angripna beslutet, dels totalt sett hade deltagit i kartellen under en kortare och mer fragmenterad period, dels endast påstods ha deltagit under en begränsad del av år 2001, medan de övriga beredningsföretagen hade fortsatt att delta oavbrutet från september 1995 till februari 2002. Således utgör valet av år 2001 som referensår en olikhet i behandlingen till Romana Tabacchis nackdel.

184    Det finns inga sakliga skäl för en sådan olikhet i behandlingen. Även om det står kommissionen fritt att beakta marknadsandelarna för ett företag som är medlem i kartellen under det sista helår under vilket överträdelsen pågick för att uppskatta företagets storlek och ekonomiska styrka på en viss marknad samt omfattningen av företagets överträdelse (se punkt 177 ovan), måste den emellertid kontrollera att marknadsandelarna för vart och ett av de inblandade företagen på ett korrekt sätt speglar den ekonomiska verkligheten sådan den tedde sig vid den tidpunkt då denna överträdelse begicks. Vid överträdelser med lång varaktighet, som i förevarande fall, är det emellertid i allmänhet endast när det sista helår under vilket överträdelsen pågick, såsom det beaktats av kommissionen, överensstämmer med varaktigheten av varje enskilt företags deltagande som de marknadsandelar som kan tillskrivas dessa kan utgöra relevanta indikatorer i detta avseende och göra det möjligt att uppnå resultat som är så jämförbara som möjligt, särskilt i syfte att indela de inblandade företagen i kategorier.

185    Kommissionen angav emellertid inte i förevarande fall någon giltig motivering i det angripna beslutet beträffande sitt val att dela in de fyra berörda beredningsföretagen i två kategorier och i synnerhet att placera Romana Tabacchi såväl som Transcatab och Dimon Italia, dotterbolag till de multinationella koncernerna SCC respektive Dimon, i samma kategori med anledning av deras respektive marknadsandelar år 2001. Kommissionen begränsade sig i detta hänseende till att konstatera att eftersom Transcatab, Dimon Italia och Romana Tabacchi hade lägre marknadsandelar skulle de ”tilldelas ett lägre utgångsbelopp för böterna” i förhållande till Deltafina (skäl 373 i det angripna beslutet). Däremot finns det, mot bakgrund av den skilda varaktigheten av deras deltagande i kartellen, inbegripet under år 2001, de skilda roller som de spelat i utformningen och genomförandet av denna och deras olika storlek och ekonomiska styrka, inga sakliga skäl för kommissionen att likställa Romana Tabacchi med Dimon Italia och Transcatab och samla dessa tre företag i en och samma kategori, samt därmed tillämpa samma utgångsbelopp för deras respektive böter.

186    Under dessa omständigheter och mot bakgrund av övervägandena i skälen 301 och 302 i det angripna beslutet beträffande överträdelsens varaktighet, kunde kommissionen inte beakta år 2001 som sista helår under vilket den konstaterade överträdelsen begåtts utan att åsidosätta likabehandlingsprincipen med avseende på Romana Tabacchi, eftersom detta företag enligt kommissionen endast hade deltagit i kartellen från den 29 maj det året (se, för ett liknande resonemang och analogt, förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T-319/94, Fiskeby Board mot kommissionen, REG 1998, s. II-1331, punkt 43).

187    Detta gäller än mer mot bakgrund av de överväganden som angetts i punkterna 150–165 ovan inom ramen för prövningen av den tredje grunden, enligt vilka kommissionen gjorde en felaktig bedömning när den angav att sökanden hade återupptagit sitt deltagande i kartellen den 29 maj 2001 och deltagit i denna fram till överträdelsens slut.

188    Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar tribunalen att kommissionen, genom att ha använt kriteriet avseende marknadsandelar under det sista helår under vilket överträdelsen pågick, det vill säga år 2001, för alla inblandade företag, vilket ligger till grund för kommissionens val att i samma kategori samla Romana Tabacchi, Mindo och Transcatab och att för dessa tillämpa samma utgångsbelopp, har åsidosatt likabehandlingsprincipen.

189    De argument som kommissionen har framfört i detta sammanhang föranleder inte tribunalen att göra någon annan bedömning.

190    När det för det första gäller argumentet att marknadsandelarna avseende det sista helår under vilket överträdelsen pågick utgör ett lämpligt indicium på den specifika vikten och det rättsstridiga beteendets påverkan på konkurrensen, räcker det att konstatera att även om den omständigheten beaktas att dessa marknadsandelar normalt sett skulle kunna vara ett resultat – åtminstone delvis – av själva överträdelsen, är detta just inte fallet när det aktuella företaget inte har deltagit i överträdelsen under detta sista helår (se punkt 184 ovan). Det ska även påpekas att ett sådant konstaterande inte kan hindra ett företag att, som i förevarande fall, visa att den marknadsandel som det hade under perioden inte, av skäl som härrör från företaget, utgör en indikation på dess verkliga storlek och ekonomiska styrka och inte heller på omfattningen av den överträdelse som det har begått (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 186 nämnda målet Fiskeby Board mot kommissionen, punkt 42). Romana Tabacchis marknadsandel år 2001, jämförd med den anmärkningsvärda utvecklingen av deras marknadsandelar under den period då det inte ingick i kartellen, kan nämligen inte anses vara resultatet av dess deltagande i överträdelsen, eller kan åtminstone endast anses vara det i liten utsträckning, liksom kommissionen medgav vid förhandlingen. I detta hänseende kan det argument som kommissionen anförde vid förhandlingen om att Romana Tabacchi, under alla omständigheter, deltog i kartellens avgörande del, nämligen den andra delen av år 2001, inte godtas. Kommissionen har inte angett något stöd för detta argument och det strider i huvudsak mot det val som den gjorde i det angripna beslutet, att hänvisa till det sista helår under vilket överträdelsen pågick. Som tribunalen har konstaterat inom ramen för prövningen av den tredje grunden (se punkterna 150–165 ovan), har kommissionen, under alla omständigheter, inte tillräckligt visat att Romana Tabacchi deltog i kartellen under den andra halvan av år 2001.

191    När det för det andra gäller argumentet, som i huvudsak avser ett ifrågasättande av användningen av genomsnittliga marknadsandelar, på den grunden att det skulle krävas att kommissionen erhöll vissa upplysningar som det var svårt för den att få förfogande över, räcker det att påpeka att kommissionen, beträffande de marknadsandelar som den beaktat för år 2001, nöjde sig med att använda de upplysningar som den erhållit från företagen själva. Det framgår nämligen av skälen 31, 35, 37 och 40 i det angripna beslutet att de marknadsandelar som kommissionen använt avseende Deltafina, Dimon Italia, Transcatab respektive Romana Tabacchi i skälen 372 och 373 i det angripna beslutet, för att bestämma utgångsbeloppet för böterna och den differentiella behandlingen, motsvarar de egna uppskattningar som vart och ett av dessa företag har gjort. Som framgår av de handlingar som kommissionen har ingett i målet på tribunalens begäran, förfogade kommissionen i övrigt över uppgifter angående dessa företags marknadsandelar för åren 1999 till 2002, vilka hade lämnats till denna under det administrativa förfarandet på dess uttryckliga begäran. Således kan inte argumentet att det skulle vara särskilt svårt för kommissionen att skaffa sig andra uppgifter godtas, eftersom det framgår av det angripna beslutet att kommissionen grundade detta beslut på de uppgifter, avseende åren 1999–2002, som det själv ansåg det lämpligt att begära av beredningsföretagen och som ingavs till den av dessa.

192    När det för det tredje gäller argumentet att det angripna beslutet redan beaktat den kortare varaktigheten av Romana Tabacchis deltagande vid beräkningen av grundbeloppet för de böter som det ålagts, räcker det att konstatera att förevarande grund i realiteten avser att bestrida fastställandet av utgångsbeloppet, som gjorts med hänsyn till överträdelsens allvar och inte till dess varaktighet. Vidare krävde inte Romana Tabacchi, i motsats till vad kommissionen har påstått, att dess mer begränsade delaktighet, i fråga om varaktighet, skulle beaktas såsom förmildrande omständighet.

193    När det för det fjärde gäller kommissionens argument att den förevarande grunden nödvändigtvis förutsätter att Romana Tabacchis deltagande i kartellen varade mycket längre än ett år och att det följaktligen är svårt att motivera att detta företag av denna omständighet ska dra någon fördel i fråga om nedsättning av böterna, ska det konstateras att det rör sig om ett rent hypotetiskt argument utan bevisvärde. Enligt den hypotes som kommissionen har gjort gällande, då ett företags deltagande i en kartell begränsar sig till det sista året, kan endast marknadsandelen beträffande detta år beaktas. Då detta emellertid inte är fallet i förevarande mål har kommissionen fortfarande inte förklarat hur och i vilken utsträckning Romana Tabacchi skulle kunna dra någon fördel av den omständigheten att dess deltagande omfattade betydligt mer än överträdelsens sista år.

194    Slutligen, vad gäller den tolkning av värdet av Romana Tabacchis inköp år 2001 som kommissionen föreslog vid förhandlingen och som syftade till att visa att Romana Tabacchis marknadsandel i huvudsak varit underskattad, räcker det att påpeka att detta argument måste underkännas, eftersom det innebär ett ifrågasättande av vad kommissionen konstaterade i det angripna beslutet.

195    Talan ska således bifallas på den andra grunden, då kommissionen åsidosatte likabehandlingsprincipen, genom att grunda det utgångsbelopp som Romana Tabacchi tilldelades på den marknadsandel som företaget hade under referensåret 2001. De konsekvenser som detta medför för fastställandet av bötesbeloppet undersöks i punkt 265 och följande punkter nedan.

5.     Den fjärde grunden, avseende en otillräcklig nedsättning med hänsyn till den ”rubbande” roll som Romana Tabacchi spelade och till det förhållandet att inga andra förmildrande omständigheter beaktats

196    Romana Tabacchi har kritiserat kommissionen för att endast ha beviljat det en nedsättning med 30 procent av basbeloppet för böterna.

197    Romana Tabacchis argument är uppdelat i två delar. Inom ramen för den första delen har Romana Tabacchi gjort gällande att kommissionen har förbisett den förmildrande omständigheten avseende den press som företaget utsatts för och den rent passiva roll som det hade i överträdelsen. Inom ramen för den andra delen har Romana Tabacchi gjort gällande att kommissionen, då den medgav den förmildrande omständigheten avseende ”de ofta förekommande störningarna av kartellens syften”, inte fäste vederbörlig vikt, med hänsyn till riktlinjerna, vid den omständigheten att företaget systematiskt de facto hade avstått från att tillämpa kartellens beslut.

 Den första delgrunden, avseende kommissionens förbiseende, såsom förmildrande omständighet, av de påtryckningar som Romana Tabacchi utsatts för och den rent passiva roll som detta företag haft

 Parternas argument

198    Romana Tabacchi har erinrat om att det redan, under det administrativa förfarandet, förklarade att dess formella inblandning i kartellen var resultatet av de påtryckningar som det utsatts för av de övriga beredningsföretagen och att dess fruktan för repressalier från deras sida hade lett det att anta en anslutningsattityd utåt sett till de önskemål som framfördes av ”kärnan” i kartellen, representerad av Deltafina, Dimon Italia och Transcatab.

199    Romana Tabacchi har till stöd för sitt påstående erinrat om att den ingett följande bevismaterial:

–        Dimon Italias interna promemoria av den 9 oktober 1997 (dokument nr 39281-4670/4671), avseende Deltafinas initiativ i syfte att genomföra ett avtal mellan de ”fem stora” italienska beredningsföretagen, vilket vittnar om existensen av påtryckningar från Deltafinas sida på alla företag inom branschen med en betydande närvaro på marknaden, i syfte att bilda en kartell beredningsföretagen emellan.

–        Dokumentet angående 1997 års skörd (dokument nr 38281-434/435), skickat av Deltafina till de övriga beredningsföretagen, med hänvisning till ”avsikten att agera tillsammans mot de eventuella externa störningarna på marknaden”.

–        Den promemoria som Transcatab presenterade den 9 april 2002 (dokument nr 38281-04103), i vilken detta företag medger att det, år 1996, enades med Deltafina och Dimon Italia om ”att utöva den påtryckning som var möjlig för att [konkurrensbegränsande] strategier skulle antas av de övriga i Italien verksamma beredningsföretagen”.

–        Det e-postmeddelande som skickades den 10 maj 2001 av en Dimon Italia-anställd till en kollega inom samma företag (dokument nr 38281-04856), i vilket nämns detta företags avsikt att göra ett gemensamt besök med Transcatab hos vissa kunder (inköpare), i syfte att med dem diskutera ”situationen med avseende på marknaden” och riskerna knutna till inköp av tobak från andra beredningsföretag (som inte ingick i kartellen), vilka sannolikt omfattade Romana Tabacchi, vilket vid den tidpunkten agerade helt självständigt och uppfattades som ett störande element på marknaden.

200    Romana Tabacchi har vidare anfört att det, under det administrativa förfarandet, även gjorde gällande att dess deltagande ända från början var passivt och/eller efterföljande och att så var fallet under hela den överträdelseperiod som det klandrats för.

201    Trots dessa bevis och Romana Tabacchis punktvisa påståenden under det administrativa förfarandet innehåller inte det angripna beslutet någon hänvisning till det tvång som utövats på detta företag från Deltafinas och de övriga ”kärnmedlemmarnas” sida.

202    Romana Tabacchi har i repliken preciserat att kommissionen, vid beräkningen av böterna, har skyldighet att beakta alla förmildrande omständigheter som ett företag bevisar att det kan åberopa och får inte ignorera en eller flera av dessa utan att motivera sitt val.

203    Den omständigheten att de påtryckningar som Romana Tabacchi utsatts för inte beaktats utgör också ett åsidosättande av plikten att bedriva utredningen på ett omsorgsfullt och opartiskt sätt.

204    Slutligen har Romana Tabacchi bestritt tillämpningen, med avseende på detta företag, av den princip som fastslagits i rättspraxis, enligt vilken ett företag inte med framgång kan hävda att dess inblandning i överträdelsen varit uteslutande passiv enbart av det skälet att det inte avslöjat kartellen. Tillämpningen av denna princip med samma stränghet för ”företag av stor dimension” som för dem av familjedimension skulle nämligen vara felaktig och oproportionerlig.

205    Kommissionen har gjort gällande att talan inte ska bifallas såvitt avser den första delen av den fjärde grunden.

 Tribunalens bedömning

206    Det ska inledningsvis påpekas att Romana Tabacchis argument inte gör någon tydlig åtskillnad mellan, å ena sidan, den omständigheten, som åberopats vid flera tillfällen, att det med hot om repressalier skulle tvingats av kartellens ”kärna” att delta i denna, eftersom det befann sig i en situation av strukturell svaghet jämfört med sina konkurrenter och, å andra sidan, den omständigheten att det hade valt att delta i kartellen, dock med upprätthållandet av en ”låg profil”, varför dess deltagande endast var en fasad och dess beteende passivt och/eller efterföljande.

207    Dessa båda av Romana Tabacchi åberopade omständigheterna ska undersökas separat. Även om dessa två omständigheter kan vara nära sammanknutna och kan förstås så att den ena är en följd av den andra, eftersom den ”låga profilen” kan vara ett uttryck för och ett uppvisande av en tvångssituation, kvarstår det faktum att de avser två olika situationer och tidpunkter, då de påtryckningar som Romana Tabacchi utsatts för i synnerhet konkretiserats vid den tidpunkt som föregick dess ”framtvingade” anslutning till kartellen och det ”passiva” och/eller ”efterföljande” beteendet skedde efter denna anslutning.

208    Följaktligen ska tribunalen i turordning pröva invändningarna om att kommissionen inte beaktat, för det första, den tvingande arten av Romana Tabacchis deltagande i kartellen och, därefter, den förmildrande omständigheten avseende dess uteslutande passiva eller efterföljande roll i genomförandet av överträdelsen.

209    Det ska i synnerhet fastställas huruvida det var med rätta och utan att kommissionens motiveringsskyldighet åsidosattes, som den vägrade att godta, för det första, att Romana Tabacchi hade tvingats att delta i kartellen och, för det andra, att det hade haft en passiv roll i genomförandet av denna.

–       Invändningen om att kommissionen inte har beaktat att sökandens deltagande i kartellen var av tvingande slag

210    Romana Tabacchi har gjort gällande att kommissionen, även om det bevismaterial som erhållits inom ramen för det administrativa förfarandet visade att det förekommit hot eller påtryckningar gentemot detta företag, i huvudsak från Deltafinas sida, men även från de övriga medlemmarna i kartellens ”kärna”, inte beaktat detta.

211    Det ska inledningsvis konstateras att förekomsten av hot och påtryckningar i syfte att få ett företag att delta i en överträdelse av konkurrensrätten inte omfattas av de förmildrande omständigheter som uppräknas i riktlinjerna.

212    Av rättspraxis framgår att de påtryckningar som utövas av företag och syftar till att få andra företag att delta i en överträdelse av konkurrensrätten, oavsett påtryckningarnas omfattning, inte fråntar företaget dess ansvar för den överträdelse som det begått, inte påverkar hur allvarlig kartellen är och inte kan utgöra en förmildrande omständighet vid beräkningen av bötesbeloppen, eftersom det berörda företaget kunde ha anmält de eventuella påtryckningarna till de behöriga myndigheterna och framställt ett klagomål till dessa (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 69 nämnda målet, punkterna 369 och 370, och förstainstansrättens dom av den 29 november 2005 i mål T-62/02, Union Pigments mot kommissionen, REG 2005, s. II-5057, punkt 63).

213    Följaktligen var kommissionen inte skyldig att beakta hot, såsom dem som gjorts gällande i förevarande mål, som förmildrande omständigheter (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 26 april 2007 i de förenade målen T‑109/02, T‑118/02, T‑122/02, T‑125/02, T‑126/02, T‑128/02, T‑129/02, T‑132/02 och T‑136/02, Bolloré m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II‑947, punkt 640).

214    De argument som Romana Tabacchi har framfört föranleder inte någon annan bedömning.

215    Det framgår nämligen förvisso av handlingarna i målet att även om Romana Tabacchi hade utsatts för påtryckningar från de övriga företagen, vilka redan hade infört kartellen i fråga, när det, år 1997, trädde in på marknaden som självständig operatör, framgår det emellertid inte av dessa handlingar att Romana Tabacchi åtminstone hade försökt att anmäla dessa påtryckningar till de behöriga myndigheterna, och för övrigt inte heller att det, särskilt i början, utsattes för dessa påtryckningar på ett helt passivt sätt (se punkterna 221–224 nedan).

216    Av det ovanstående följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första invändningen.

–       Invändningen avseende att kommissionen inte beaktat Romana Tabacchis uteslutande passiva eller efterföljande roll

217    I punkt 3 första strecksatsen i riktlinjerna preciseras att bötesbeloppet kan minskas vid förmildrande omständigheter, såsom att företaget har haft en ”uteslutande passiv eller efterföljande roll i genomförandet av överträdelsen”.

218    Det framgår i detta hänseende av rättspraxis att bland de omständigheter som indikerar att ett företag haft en passiv roll i en kartell hör den omständigheten att företaget har deltagit i mötena betydligt mer sporadiskt än de övriga kartellmedlemmarna (förstainstansrättens dom av den 9 juli 2003 i mål T-220/00, Cheil Jedang mot kommissionen, REG 2003, s. II-2473, punkt 168; se domen i det ovan i punkt 97 nämnda målet Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, punkt 331 och där angiven rättspraxis), liksom att företaget har inträtt sent på den marknad som är föremål för överträdelsen, oavsett hur länge företaget varit delaktig i denna (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 10 december 1985 i de förenade målen 240/82–242/82, 261/82, 262/82, 268/82 och 269/82, Stichting Sigarettenindustrie mot kommissionen, REG 1985, s. 3831, punkt 100, och domen av den 8 oktober 2008 i det ovan i punkt 77 nämnda målet Carbone-Lorraine mot kommissionen, punkt 164 och där angiven rättspraxis), eller vidare att företrädare för andra företag som har deltagit i överträdelsen har gjort uttryckliga uttalanden med den innebörden (se domen i det ovan i punkt 97 nämnda målet Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, punkt 331 och där angiven rättspraxis). Förstainstansrätten har vidare fastställt att en ”uteslutande passiv roll” innebär att det berörda företaget har hållit en ”låg profil” det vill säga att det inte aktivt har deltagit i utarbetandet av det eller de konkurrensbegränsande avtalen (se domen i det ovan i punkt 105 nämnda målet Jungbunzlauer mot kommissionen, punkt 252 och där angiven rättspraxis).

219    Det ska inledningsvis preciseras att tribunalen, mot bakgrund av de slutsatser som den har dragit inom ramen för den tredje grunden avseende dagen för upphörandet av Romana Tabacchis deltagande i kartellen år 1999 och dess deltagande under perioden från den 29 maj 2001 till den 19 februari 2002, endast ska uttala sig beträffande Romana Tabacchis eventuella uteslutande passiva eller efterföljande roll under perioden från oktober 1997 till februari 1999.

220    Romana Tabacchi kan emellertid för det första, när det gäller nämnda överträdelseperiod, inte med framgång såsom förmildrande omständighet åberopa att företaget tvingades delta i kartellen. Även om det vore klarlagt att övriga medlemmar i kartellen – de som Romana Tabacchi definierar som ”kärnan” – utövade ekonomiska påtryckningar på företaget i syfte att få det att följa kartellens överenskommelser kvarstår det faktum att det, när det väl hade anslutit sig till kartellen, följde kartellmedlemmarnas beslut utan att inta en uteslutande passiv eller efterföljande roll i genomförandet av överträdelsen. Som preciseras i riktlinjerna är det enbart när företaget har intagit en ”uteslutande” passiv eller efterföljande roll som en nedsättning av böterna kan komma i fråga. Det räcker således inte att det under vissa perioder i kartellens historia eller med avseende på vissa överenskommelser har hållit en ”låg profil”, om det antas att detta skulle ha visats (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 105 nämnda målet Jungbunzlauer mot kommissionen, punkt 254, och domen av den 8 oktober 2008 i det ovan i punkt 77 nämnda målet Carbone-Lorraine mot kommissionen, punkt 179).

221    För det andra bekräftas denna bedömning av den omständigheten att Romana Tabacchi, under den berörda perioden, mycket regelbundet deltog i kartellens möten. Som kommissionen har påpekat deltog Romana Tabacchi, från oktober 1997 till december 1998 i tio av tolv möten (se, i detta hänseende, skälen 124, 128, 129, 131, 132, 142, 144, 146 och 155 i det angripna beslutet). De enda möten som Romana Tabacchi inte deltog i under denna period var de som ägde rum den 16 och den 22 oktober 1998 (skälen 145 och 152 i det angripna beslutet). Dessutom hölls två av dessa möten i Romana Tabacchis lokaler. Det rör sig om mötena den 20 oktober 1997 (skäl 128 i det angripna beslutet) och den 2 december 1998 (skäl 146 i det angripna beslutet). Slutligen framgår det av skäl 150 i det angripna beslutet att Romana Tabacchi, den 2 juli 1998, kom överens med Dimon Italia, Deltafina och Transcatab om en övre gräns för priser att erbjuda vid en upphandling som ATI gjorde.

222    För det tredje framgår det även av det angripna beslutet (se skäl 131 i det angripna beslutet) att Romana Tabacchi, den 29 maj 1998, inbjöd de verkställande direktörerna i Deltafina, Dimon Italia och Transcatab att delta i det möte som hölls den 4 juni 1998. Efter detta möte kallade det till ytterligare ett som skulle hållas den 2 juli 1998, men som emellertid ägde rum den 4 juli 1998. Vid detta möte slöts ett skriftligt avtal, vilket upprättats eller nedtecknats av Romana Tabacchis representant, det så kallade Villa Grazioli-avtalet, som hade till syfte att fastställa inköpspriser för råtobak avseende sorterna Burley, Bright och DAC (skäl 132 i det angripna beslutet).

223    I detta hänseende har Romana Tabacchi felaktigt underskattat den ordföranderoll som det hade vid kartellmötena i syfte att förbereda detta avtal, genom att påstå att denna roll i huvudsak innebar administrativa uppgifter och inte gav företaget något inflytande beträffande utformningen och formuleringen av avtalet. Sådana uppgifter som att kalla till möten, upprätta dagordning, dela ut förberedande dokument inför mötena är nämligen oförenliga med den passiva rollen av en efterföljare som intar en låg profil. Sådana initiativ talar för att Romana Tabacchi intog en intresserad och aktiv attityd i fråga om utarbetandet, fortskridandet och övervakningen av kartellen. För övrigt är inte den omständigheten att Romana Tabacchis verkställande direktör, B. (som innehade kontrollen över bolaget), själv hade deltagit i kartellens möten helt utan betydelse, trots att det inte, inom detta företag fanns någon hierarkisk struktur som motsvarade de övriga kartellmedlemmarnas. Dessa omständigheter visar under alla förhållanden emellertid inte att sökanden intog en ”uteslutande passiv eller efterföljande” roll (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovan i punkt 105 nämnda målet Jungbunzlauer mot kommissionen, punkt 257).

224    Romana Tabacchi har för övrigt inte anfört vare sig några specifika omständigheter eller bevis, såsom förklaringar från andra kartellmedlemmar, som skulle kunna visa att dess attityd vid de aktuella mötena skilde sig från de övriga kartellmedlemmarnas attityd, genom att vara rent passiv eller efterföljande.

225    När ett företag har deltagit i möten med konkurrensbegränsande syfte ska det vidare, även om det inte spelat någon aktiv roll, anses ha deltagit i kartellen om det inte kan visa att det öppet tagit avstånd från den otillåtna samverkan. Romana Tabacchi anslöt sig nämligen, genom sin närvaro vid mötena, eller gav åtminstone de övriga deltagarna intryck av att det anslöt sig, till innehållet i de konkurrensbegränsande avtal som slöts vid dessa (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 131 nämnda målet Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkterna 81, 82 och 85).

226    I detta hänseende kan Romana Tabacchi inte vinna framgång med sitt påstående att det skulle vara orättvist och oproportionerligt att tillämpa denna rättspraxis med samma stränghet på stora företag, vilka förfogar över juridisk och ekonomisk kunskap och infrastruktur som gör det möjligt för dem att bättre bedöma om deras beteende är olagligt och vilka konkurrensrättsliga konsekvenser det medför, som på små familjeföretag, vilka inte nödvändigtvis uppfattar vissa beteenden som olagliga. Det räcker nämligen att erinra om att kommissionen, enligt fast rättspraxis, med stöd av punkt 1 A femte stycket i riktlinjerna kan höja böterna för stora företag, men att den inte enligt denna punkt är skyldig att sänka de böter den fastställt för mindre företag. Det framgår dessutom uttryckligen av artikel 81.1 a–c EG och av fast rättspraxis att samverkan i fråga strider mot konkurrensreglerna. Sökanden kan därför inte med framgång hävda att bolaget inte haft tillräcklig kännedom om tillämpliga bestämmelser. Det framgår dessutom av det ifrågasatta beslutet att de anklagade bolagen var väl medvetna om att samverkan som syftade till att fastställa priser, uppdela marknaden och tilldela kunder var olaglig (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovan i punkt 89 nämnda målet SNCZ mot kommissionen, punkt 82).

227    För att en överträdelse av fördragets konkurrensbestämmelser ska kunna anses uppsåtligen begången är det, under alla omständigheter, enligt rättspraxis inte nödvändigt att företaget medvetet har brutit mot dessa regler. Det är tillräckligt att företaget inte har kunnat vara okunnigt om att dess beteende hade till syfte att begränsa konkurrensen (förstainstansrättens dom av den 6 april 1995 i mål T-143/89, Ferriere Nord mot kommissionen, REG 1995, s. II-917, och domen i det ovan i punkt 89 nämnda målet SNCZ mot kommissionen, punkt 83).

228    Det finns ingenting som tvingar kommissionen att mildra böterna när företagen i fråga ingår i kategorin små och medelstora företag. Företagets storlek beaktas nämligen genom den övre gränsen i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 och genom bestämmelserna i riktlinjerna. Förutom dessa överväganden med avseende på storleken finns det ingen anledning att behandla små och medelstora företag annorlunda än andra företag. Det förhållandet att företagen ingår i kategorin små och medelstora företag befriar dem inte från skyldigheten att iaktta konkurrensreglerna (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 89 nämnda målet SNCZ mot kommissionen, punkt 84; se även förstainstansrättens dom av den 30 april 2009 i mål T-18/03, CD-Contact Data mot kommissionen, REG 2009, s. II-1021, punkt 115).

229    Kommissionen åsidosatte följaktligen inte sina riktlinjer när den inte fann att det förelåg några förmildrande omständigheter för Romana Tabacchi av den anledningen att det uteslutande skulle ha spelat en passiv eller efterföljande roll i genomförandet av överträdelsen.

–       Avsaknad av motivering

230    Romana Tabacchi har i huvudsak gjort gällande att det angripna beslutet inte är motiverat vad gäller såväl dess passiva roll inom kartellen som att det utsatts för påtryckningar som tvingat det att delta i denna.

231    Det ska i detta hänseende konstateras dels att bland de omständigheter som Romana Tabacchi uttryckligen åberopade som förmildrande omständigheter i sitt svar på meddelandet om invändningar förekommer endast den som avser att företaget haft en passiv roll i överträdelsen, dels att kommissionen inte beaktade denna förmildrande omständighet i det angripna beslutet.

232    Det går emellertid inte att grunda något argument på den omständigheten att kommissionen, i den del av det angripna beslutet som avser förmildrande omständigheter, inte gav någon förklaring till varför den inte ansåg sig behöva beakta vissa omständigheter som Romana Tabacchi hade åberopat i detta hänseende, i sitt svar på meddelandet om invändningar.

233    Det ska i detta hänseende erinras om att även om kommissionen enligt artikel 253 EG är skyldig att ange de omständigheter som beslutet grundas på och de överväganden som föranlett kommissionen att fatta beslutet, ska, enligt fast rättspraxis, denna bestämmelse dock inte anses innebära att kommissionen måste kommentera samtliga sak- och rättsfrågor som behandlats under det administrativa förfarandet (domstolens dom av den 9 november 1983 i mål 322/81, Nederlandsche Banden-Industrie-Michelin mot kommissionen, REG 1983, s. 3461, punkterna 14 och 15, svensk specialutgåva, volym 7, s. 351, och domen i det ovan i punkt 186 nämnda målet Fiskeby Board mot kommissionen, punkt 127).

234    Det framgår emellertid av skäl 380 i det angripna beslutet att kommissionen minskade grundbeloppet för de böter som Romana Tabacchi ålades med 30 procent, genom att anse att en eventuell nedsättning av böterna med hänsyn till förmildrande omständigheter globalt sett var adekvat och genom att beakta alla relevanta omständigheter.

235    Denna invändning kan därför inte godtas. Härav följer att talan inte kan vinna bifall på den första delen av den fjärde grunden.

 Den andra delgrunden, avseende kommissionens underlåtelse att vederbörligen beakta den förmildrande omständigheten avseende ”de ofta förekommande störningarna av kartellens syften”, som bestod i att Romana Tabacchi systematiskt hade avstått från att tillämpa kartellens beslut

 Parternas argument

236    Romana Tabacchi har gjort gällande att det, inom ramen för det administrativa förfarandet, även gjorde gällande att det inte hade verkställt kartellens beslut. Det har uppgett sig ha avstått totalt och systematiskt från att tillämpa avtalen och inte bara under nästan hela år 1999, utan även under perioden från maj 2001 till februari 2002. Beträffande perioden från oktober 1997 till februari 1999, har Romana Tabacchi anfört att det även kan åberopa att det endast tillämpat avtalen delvis och sporadiskt, vilket berättigar till en minskning av böterna, med hänsyn till den förmildrande omständighet som avser att företaget i praktiken vare sig har tillämpat avtal eller agerat rättsstridigt.

237    I riktlinjerna anges nämligen inte att en sådan omständighet endast kan tillämpas när ett företag avstått totalt och systematiskt från att tillämpa avtalen. Det strider således mot icke-diskrimineringsprincipen och proportionalitetsprincipen att inte beakta att en deltagare i kartellen endast delvis har verkställt de begränsande avtalen, eftersom skyldigheten att särskilja de olika grader av allvar som de individuella beteendena hos de företag som är inblandade i överträdelsen ska tillmätas då inte iakttas.

238    Romana Tabacchi har således sammanfattningsvis genom denna grund begärt att tribunalen ska göra en ny beräkning av nedsättningen av grundbeloppet för de böter som företaget ålagts och därvid bevilja en väsentligt större nedsättning, för att beakta den förmildrande omständigheten att företaget utsattes för tvång och att det hade en uteslutande passiv roll, samt den faktiska påverkan av den omständigheten att kartellens syfte ofta störts.

239    Kommissionen har gjort gällande att talan inte ska bifallas såvitt avser den andra delen av den fjärde grunden.

 Tribunalens bedömning

240    Med stöd av denna delgrund har sökanden yrkat nedsättning av bötesbeloppet med motiveringen ”att företaget i praktiken inte har tillämpat avtal eller förfaranden som utgör överträdelser”, vilket utgör en förmildrande omständighet enligt punkt 3 i riktlinjerna. Enligt Romana Tabacchi speglar inte nedsättningen med 30 procent av grundbeloppet för böterna fullt ut den förmildrande omständigheten som följer av att kartellens syfte ofta störts, vilket i realiteten innebar att Romana Tabacchi systematiskt avstod från att tillämpa dess beslut.

241    Kommissionen har emellertid enligt fast rättspraxis endast skyldighet att medge förekomsten av en förmildrande omständighet, avseende att sökanden har underlåtit att verkställa en kartell, om det företag som åberopar denna omständighet kan visa att det på ett så tydligt och omfattande sätt motsatt sig verkställandet av denna kartell att själva dess funktion rubbats, och att det inte utåt anslutit sig till avtalet och därmed uppmanat andra företag att verkställa den aktuella kartellen (domen i det ovan i punkt 180 nämnda målet Daiichi Pharmaceutical mot kommissionen, punkt 113, och av den 8 oktober 2008 i det ovan i punkt 77 nämnda målet Carbone-Lorraine mot kommissionen, punkt 196). Det skulle uppenbarligen vara alltför lätt för företagen att minska risken för att behöva betala stora böter om de kunde dra nytta av en olaglig samverkan och därefter åtnjuta en minskning av bötesbeloppet på grund av att de endast har spelat en begränsad roll vid genomförandet av överträdelsen, trots att deras ställningstagande har föranlett andra företag att bete sig på ett sätt som är mer begränsande för konkurrensen (domen i det ovan i punkt 73 nämnda målet Mannesmannröhren-Werke mot kommissionen, punkterna 277 och 278, och domen i det ovan i punkt 103 nämnda målet Itochu mot kommissionen, punkt 145).

242    Det anges heller inte i riktlinjerna att kommissionen systematiskt måste beakta var och en av de förmildrande omständigheter som uppräknas i punkt 3 i riktlinjerna var för sig. Således har kommissionen, enligt denna rättspraxis, inte skyldighet att automatiskt bevilja en ytterligare nedsättning med hänsyn härtill, eftersom det ska göras en helhetsbedömning av frågan om en eventuell nedsättning av böterna med hänsyn till förmildrande omständigheter, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter.

243    Kommissionen preciserade i förevarande mål i punkt 380 i det angripna beslutet följande:

”Romana Tabacchi deltog inte i vissa delar av kartellen (nämligen, i huvudsak, de som avsåg direkta inköp från producenterna, från vilka det började köpa begränsade kvantiteter först år 2000) … Vidare rubbade Romana Tabacchis beteende ofta kartellens syfte i sådan utsträckning att de övriga deltagarna kom att sinsemellan diskutera hur de skulle reagera på detta beteende … Dessa omständigheter motiverar en nedsättning med 30 procent av grundbeloppet för de böter som Romana Tabacchi ska åläggas.”

244    Som kommissionen med fog har påpekat, framgår det av själva lydelsen i detta skäl att den omständighet som Romana Tabacchi har åberopat genom denna invändning redan vederbörligen har beaktats.

245    Av det ovan anförda följer att talan inte kan bifallas såvitt avser de invändningar och argument som Romana Tabacchi har anfört inom ramen för denna grund.

6.     Den femte grunden, avseende att böterna är orättvisa och oproportionerliga med hänsyn till Romana Tabacchis ägarstruktur och bidragsförmåga

 Parternas argument

246    Romana Tabacchi anser att de böter som det ålagts, vilka motsvarar nästan dess dubbla aktiekapital, är orättvisa och oproportionerliga. I synnerhet är förevarande fall ett skolexempel på kommissionens ”dåliga förvaltning”. Missbruket av dess utrymme för skönsmässig bedömning vid beräkningen av böterna är i förevarande fall ovanligt allvarligt eftersom det åtföljs av tillämpningen av en förmånlig behandling av de mest betydande och mäktiga kartellmedlemmarna, vilket leder till ett sällsynt orättvist helhetsresultat. Kommissionens nonchalans och ytliga attityd mot Romana Tabacchi har skapat en motsägelsefull situation i vilket företaget har ålagts den mest omfattande sanktionsåtgärden procentuellt, nämligen 10 procent av dess omsättning, och dömts att lämna marknaden, trots att det var det enda företag som äventyrade kartellens stabilitet och endast medverkade i den under en kort tidsperiod, under vilken dess deltagande för övrigt begränsade sig till vissa aspekter av kartellen.

247    Den orättvisa fördelningen mellan medlemmarna i kartellens ”kärna”, vilka åtnjöt kommissionens förmånliga behandling å ena sidan, och Romana Tabacchi å andra sidan, följer av en mekanisk och formalistisk tillämpning av riktlinjerna, vilken strider mot kraven på individualisering och gradvis stegring av påföljder.

248    Romana Tabacchi har i detta hänseende även understrukit att beloppet för dess böter före tillämpningen av den övre gräns på 10 procent av omsättningen som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 (8,75 miljoner euro) motsvarade mer än 42 procent av dess omsättning för 2004/2005, medan de böter som Deltafina ålagts (30 miljoner euro) endast motsvarade 31 procent av det företagets omsättning för samma period. Kommissionen borde ha förebyggt dessa ”sidoeffekter”, genom att fästa maximal uppmärksamhet vid dessa vid tillämpningen av riktlinjerna i det slutgiltiga beslutet.

249    Vidare innebar de böter som Romana Tabacchi ålades inte bara ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, utan de saknade även ändamålsenlig verkan, eftersom de oåterkalleligen äventyrade företagets existens. Eftersom dessa böter motsvarade cirka det dubbla av Romana Tabacchis aktiekapital, skulle böterna nämligen om de verkställdes kunna medföra att företaget försattes i likvidation.

250    Vidare har Romana Tabacchi åberopat punkt 5 b i riktlinjerna, vilken enligt detta företag ska tolkas så att ett företag ska anses vara utan betalningskapacitet om åläggandet av böter med ett högt belopp kan orsaka det en allvarlig finansiell och ekonomisk skada eller till och med att företaget omedelbart försätts i likvidation eller blir insolvent, och detta leder till konkurs. Romana Tabacchi har för övrigt erinrat om att ett företags faktiska betalningskapacitet enligt rättspraxis endast ska beaktas i sitt specifika sociala sammanhang, bestående av de konsekvenser som betalningen av böterna skulle medföra beträffande ökning av arbetslösheten eller tillbakagång inom de ekonomiska sektorerna i tidigare och senare led i förhållande till det berörda företaget. Enligt Romana Tabacchi kan de böter som det ålagts medföra en sådan tillbakagång på marknaden i tidigare led.

251    Som bekräftas av den förklaring som ingavs den 16 januari 2006 av F., chef för livsmedelskooperativens center (Centro cooperativo agroalimentare, CECAS), och vice verkställande direktören för den nationella federationen för jordbruks- och livsmedelskooperativ (Federazione nazionale delle cooperative agricole e agroalimentari, Fedagri), liksom av ordföranden för kommittén ”Tobak” (Consulta Tabacco) inom denna organisation, skulle nämligen Romana Tabacchis försvinnande från marknaden få till följd att exporten av tobak som odlas av operatörer i Italien, för vilka detta företag utgör en referens för export till vissa ”nischade marknader” omintetgjordes eller minskade drastiskt. Romana Tabacchi har gjort gällande att dess försvinnande skulle få katastrofala konsekvenser för den italienska sektorn för mörk tobak och för tobakssorten Burley som produceras i Benevento-området (Italien). Om Romana Tabacchi försvann skulle producenterna av de sorter som det saluför inte längre finna några marknader, vilket skulle påverka arbetsmarknaden och mer allmänt ekonomin inom de regioner som huvudsakligen lever av jordbruk.

252    Vidare motsvarar inte dess försvinnande från marknaden på något sätt målet att främja konkurrensen och marknaden, eftersom koncentrationsgraden inom den sistnämnda förvärras. Mot bakgrund av att Dimon och SCC den 13 maj 2005 sammanslogs i USA för att bilda Alliance One, vilket medförde att deras respektive italienska dotterbolag Dimon Italia och Transcatab försvann från marknaden, skulle den italienska tobaksmarknaden sedermera hamna i händerna på ett enda beredningsföretag, Deltafina. Betalningen av de böter på 2 miljoner euro som kommissionen ålagt Romana Tabacchi skulle således få till följd att detta företag försvann från marknaden till förmån för Deltafina, som skulle bli det sista betydande beredningsföretaget i Italien.

253    Kommissionen har i förevarande fall, genom att vidta en så oproportionerlig sanktionsåtgärd, förbisett den ”individualpreventiva” aspekten och vidtagit en olaglig ”exempelgivande” sanktionsåtgärd.

254    Kommissionen anser att talan inte kan bifallas på denna grund.

 Tribunalens bedömning

255    Romana Tabacchi har i huvudsak gjort gällande att kommissionen i det angripna beslutet har ålagt det böter som i sig innebär ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen och inte beaktar dess reella bidragsförmåga i det specifika sociala sammanhanget.

256    I detta hänseende har Romana Tabacchi för det första allmänt gjort gällande att kommissionen, i det angripna beslutet, ålagt det felaktiga och oproportionerliga böter med hänsyn till dess omsättning och dess aktiekapital, vilket allvarligt äventyrar dess existens.

257    Det ska emellertid inledningsvis erinras om att Romana Tabacchis påstående, att en sanktionsåtgärd motsvarande den övre gräns på 10 procent av dess globala omsättning som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 motsvarar en maximal sanktionsåtgärd, är felaktigt. Som framgår av rättspraxis har denna övre gräns nämligen ett syfte som är skilt från och självständigt i förhållande till syftet med kriterierna avseende överträdelsens allvar och varaktighet, nämligen att undvika att böter åläggs i fall där det kan förutses att företagen, med hänsyn till deras storlek såsom denna fastställs, om än endast ungefärligt och ofullständigt, mot bakgrund av deras totala omsättning, inte kan erlägga bötesbeloppen (domen i det ovan i punkt 69 nämnda målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 280 och 282, och förstainstansrättens dom av den 8 juli 2008 i mål T-52/03, Knauf Gips mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 452). Således är denna av lagstiftaren föreskrivna gräns, i motsats till vad Romana Tabacchi har antytt, på ett likartat sätt tillämplig på samtliga företag och fastställd i förhållande till storleken på vart och ett av företagen, i syfte att undvika orimligt höga och oproportionerliga böter (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 69 nämnda målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 281, och domen i det ovannämnda målet Knauf Gips mot kommissionen, punkt 453 och där angiven rättspraxis). En sådan gräns har som enda möjliga konsekvens att bötesbeloppet beräknat på grundval av kriterierna avseende överträdelsens allvar och varaktighet ska begränsas till den övre tillåtna gränsen när det överskrider denna. Tillämpningen av denna gräns innebär att det berörda företaget inte fullt ut betalar de böter som det är skyldigt med hänsyn till den bedömning som gjorts mot bakgrund av nämnda kriterier (se domen i det ovannämnda målet Knauf Gips mot kommissionen, punkt 454 och där angiven rättspraxis).

258    När det vidare gäller argumentet att de böter som Romana Tabacchi har ålagts allvarligt äventyrar dess existens och kan leda till dess likvidation ska det påpekas att kommissionen, då den fastställer bötesbeloppet, enligt rättspraxis inte är skyldig att beakta det berörda företagets dåliga ekonomiska ställning. Godtagandet av en sådan skyldighet skulle nämligen medföra att de företag som var minst anpassade till marknadsvillkoren gavs en oberättigad konkurrensfördel (domen i det ovan i punkt 69 nämnda målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 327, och dom av den 29 juni 2006 i mål C-308/04 P, SGL Carbon mot kommissionen, REG 2006, s. I-5997, punkt 105; se även domen i det ovan i punkt 212 nämnda målet Tribunal Union Pigments mot kommissionen, punkt 175 och där angiven rättspraxis, och dom av den 28 april 2010 i mål T-452/05, REU 2010, s. II-0000, punkt 95). Dessutom har Romana Tabacchi i förevarande fall inte ens anfört något sådant argument under det administrativa förfarandet.

259    När det för det andra gäller Romana Tabacchis argument som närmare bestämt syftar till att jämföra utgångsbeloppet för dess böter, motsvarande mer än 42 procent av dess omsättning, med det bötesbelopp som Deltafina ålagts, vilket endast motsvarar 31 procent av det företagets omsättning, ska det erinras om att det endast är de slutliga böterna som ska minskas till den övre gräns som anges i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Denna bestämmelse utgör inte något hinder för kommissionen att under beräkningen använda sig av ett mellanliggande belopp som överstiger denna gräns, under förutsättning att de slutgiltiga böterna inte uppgår till ett belopp som överstiger den (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 109 nämnda målet PVC II, punkterna 592 och 593, och domen i det ovan i punkt 69 nämnda målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 278; se även, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 97 nämnda målet Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, punkt 367). Av detta följer att kommissionen inte under någon fas av tillämpningen av riktlinjerna är skyldig att säkerställa att de fastställda mellanbeloppen för böterna återspeglar alla skillnader som finns beträffande de berörda företagens totala omsättning (förstainstansrättens dom av den 6 maj 2009 i mål T-116/04, Wieland-Werke mot kommissionen, REG 2009, s. II-1087, punkt 87). Eftersom kommissionen inte heller har skyldighet att säkerställa att de slutliga bötesbelopp som dess beräkningar ger för de berörda företagen speglar alla skillnader mellan dessa företag i fråga om deras omsättning, kan Romana Tabacchi för övrigt inte heller i förevarande fall klandra kommissionen för att den fastställde ett högre bötesbelopp, med avseende på procentandelen av den totala omsättningen, än det som Deltafina ålades (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 69 nämnda målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 315; se även, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 89 nämnda målet SNCZ mot kommissionen, punkt 114).

260    I övrigt anges det inte, i motsats till vad Romana Tabacchi har påstått, i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 att ett litet eller medelstort företag inte får åläggas högre böter, i procent av omsättningen, än dem som åläggs större företag, när flera företag som varit inblandade i samma överträdelse åläggs böter. Det framgår nämligen av denna bestämmelse att bötesbeloppen för såväl små och medelstora som för större företag ska fastställas med hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och till hur länge den har pågått. Det ska i detta hänseende återigen understrykas att kommissionen, som anges i punkt 228 ovan, inte har skyldighet att minska böterna när det rör sig om små och medelstora företag. Det finns nämligen ingen anledning att behandla små och medelstora företag annorlunda än andra företag. Det förhållandet att företagen ingår i kategorin små och medelstora företag befriar dem inte från skyldigheten att iaktta konkurrensreglerna.

261    När det för det tredje gäller Romana Tabacchis argument att kommissionen nödvändigtvis måste beakta dess reella bidragsförmåga i ett ”visst socialt sammanhang” i den mening som anges i punkt 5 b i riktlinjerna, ska det konstateras att det, hur relevanta dessa argument än är, inte framgår av någon handling i målet att Romana Tabacchi under det administrativa förfarandet gjorde gällande något sådant ”sammanhang” eller tog upp frågor angående dess reella bidragsförmåga.

262    Det var först under förhandlingens gång som Romana Tabacchi gjorde gällande att dess försvinnande från marknaden, på grund av det höga bötesbeloppet, dels medförde en tillbakagång på marknaden i tidigare led, eftersom detta försvinnande skulle medföra ett omintetgörande eller en drastisk minskning av exporten av tobak som odlas av vissa operatörer i Italien, dels katastrofala konsekvenser för arbetsmarknaden och ekonomin inom vissa berörda regioner som huvudsakligen lever av jordbruk, eftersom Romana Tabacchi är den enda köparen av de mörka tobakssorter som säljs av det mest betydande kooperativkonsortiet för denna produktion och av en tobakssort (Burley) som produceras i Benevento-området.

263    Följaktligen kan Romana Tabacchi inte idag klandra kommissionen för att inte ha gjort någon utredning beträffande tillämpningen av punkt 5 b i riktlinjerna, vars räckvidd exempelvis prövades i skäl 384 i det angripna beslutet avseende ett argument som Transcatab anfört i detta hänseende i sitt svar på meddelandet om invändningar.

264    Av det ovan anförda följer att talan inte kan bifallas på de invändningar och argument som Romana Tabacchi har anfört inom ramen för den femte grunden.

7.     Tribunalens utövande av sin fulla prövningsrätt och fastställandet av det slutliga bötesbeloppet

265    Tribunalens fulla prövningsrätt enligt artikel 31 i förordning nr 1/2003 med tillämpning av artikel 229 EG innebär, utöver en kontroll av påföljdens laglighet, vilken endast tillåter den att ogilla talan om ogiltigförklaring eller upphäva den ifrågasatta rättsakten, att den har behörighet att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning och följaktligen befogenhet att ändra den omtvistade rättsakten, även om den inte ogiltigförklaras, för att, exempelvis, med beaktande av samtliga faktiska omständigheter, ändra det bötesbelopp som påförts, när frågan om detta har väckts (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 8 februari 2007 i mål C-3/06 P, Group Danone mot kommissionen, REG 2007, s. I-1331, punkterna 61 och 62, och domen av den 3 september 2009 i det ovan i punkt 69 nämnda målet Prym och Prym mot kommissionen, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

266    Det ska i detta hänseende påpekas att tribunalens fastställande av böter inte är en exakt räkneoperation. Tribunalen är vidare inte bunden av kommissionens beräkningar eller av dess riktlinjer vid sin bedömning, när den avgör en talan i enlighet med sin fulla prövningsrätt (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 55 nämnda målet BASF och UCB mot kommissionen, punkt 213 och där angiven rättspraxis), utan måste göra en egen bedömning, med beaktande av samtliga omständigheter i målet.

267    Det framgår av den bedömning som tribunalen gjort inom ramen för den andra och den tredje grunden ovan att kommissionen, vid beräkningen av böterna, dels gjorde en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna beträffande varaktigheten av Romana Tabacchis deltagande i kartellen, dels åsidosatte likabehandlingsprincipen vid bedömningen av den specifika vikten av detta deltagande.

268    När det gäller kommissionens rättsstridiga handlande avseende beräkningen av överträdelsens varaktighet beträffande Romana Tabacchi, ska det erinras om att kommissionen, såsom konstaterades i punkt 30 ovan, klandrade Romana Tabacchi för att ha deltagit i beredningsföretagens kartell från oktober 1997 till den 19 februari 2002. Detta sistnämnda datum motsvarade dagen för överträdelsens slut och Romana Tabacchis deltagande hade varit avbrutet från den 5 november 1999 till den 29 maj 2001 (skälen 302 och 378 i det angripna beslutet). Då Romana Tabacchis deltagande hade varat mer än två år och åtta månader, tillämpade kommissionen en ökning på 25 procent av de böter som företaget ålades. Grundbeloppet för böterna fastställdes således till 12,5 miljoner euro (se skäl 379 i det angripna beslutet).

269    Som angetts inom ramen för prövningen av den tredje grunden (se punkterna 134–143 och 150–165 ovan), gjorde kommissionen en felaktig bedömning när den angav att Romana Tabacchi hade deltagit i kartellen under nämnda period och hade avbrutit sitt deltagande mellan november 1999 och maj 2001. När det gäller perioden fram till den 5 november 1999, framgår det av ovan angivna överväganden, särskilt i punkterna 134–149, att kommissionen inte hade grund för att betrakta detta datum som det datum då Romana Tabacchi upphörde med sitt deltagande i kartellen, eftersom den av de bevis som den prövat i detta hänseende i det angripna beslutet och de övriga handlingarna i målet endast kunde dra slutsatsen att detta deltagande pågått fram till februari 1999.

270    När det gäller det påstådda återupptagandet av Romana Tabacchis deltagande i kartellen under perioden från den 29 maj 2001 till den 19 februari 2002, framgår det av ovan angivna överväganden, särskilt i punkterna 150–164, att de samlade indicier som kommissionen förfogade över inte räckte för att dra slutsatsen att Romana Tabacchi hade deltagit i kartellen under nämnda period och att kommissionen, följaktligen, gjorde en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna genom att anse att Romana Tabacchi hade återanslutit sig till kartellen under denna period.

271    Mot bakgrund av dessa överväganden ska den varaktighet av överträdelsen som ska beaktas vid fastställandet av böterna minskas till sexton månader.

272    När det gäller det andra rättsstridiga handlande som kommissionen gjort sig skyldig till framgår det av punkterna 176–195 ovan att det angripna beslutet innefattar ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen, genom att kommissionen, avseende Romana Tabacchi, beaktade år 2001 som referensår vid fastställandet av utgångsbeloppet för böterna.

273    Det framgår nämligen av skälen 370–373 i det angripna beslutet att kommissionen fastställde den specifika vikten avseende de företag som hade deltagit i kartellen i förhållande till de marknadsandelar som de innehade under det sista helår som överträdelsen pågick.

274    Valet att beakta år 2001, som av de skäl som angetts i punkterna 182–186 ovan inte under några omständigheter kunde anses vara det sista helår under vilket Romana Tabacchi hade deltagit i överträdelsen, ledde emellertid kommissionen till att beakta en marknadsandel för detta företag på 8,86 procent (se skäl 40 i det angripna beslutet). Denna marknadsandel var dock betydligt högre än den som Romana Tabacchi innehade under det sista helåret av dess deltagande i överträdelsen, nämligen en marknadsandel på 2,71 procent år 1998, såsom framgår av Romana Tabacchis meddelande – som kommissionen har ingett i målet till följd av en av tribunalen beslutad åtgärd för processledning – vilket nämns i fotnot 21 i det angripna beslutet (se även i detta hänseende punkt 191 ovan).

275    Eftersom skillnaden mellan den marknadsandel som kommissionen beaktade avseende sökanden och dem som Mindo respektive Transcatab innehade år 2001 enligt kommissionen inte var väsentlig, eftersom de ingick i ett intervall på cirka 9–11 procent (se skäl 373 i det angripna beslutet), ansåg kommissionen att dessa tre företag kunde klassificeras i en och samma kategori, för vilken utgångsbeloppet för böterna fastställdes till 10 miljoner euro, ett belopp som, mot bakgrund av det ovan anförda, inte speglade Romana Tabacchis ”specifika vikt” och de sannolika konsekvenserna av dess rättsstridiga beteende.

276    Härav följer att den felaktiga bedömning som kommissionen gjorde, genom att beakta den marknadsandel som Romana Tabacchi innehade år 2001, avgjorde den felaktiga klassificeringen av detta företag i en företagskategori som det inte tillhörde, vilket i slutändan föranledde kommissionen att fastställa ett utgångsbelopp för de böter som Romana Tabacchi skulle åläggas som var oproportionerligt i förhållande till dess reella relativa vikt i överträdelsen.

277    De felaktiga bedömningar som kommissionen gjorde, dels beträffande varaktigheten av Romana Tabacchis deltagande i överträdelsen, dels beträffande fastställandet av Romana Tabacchis marknadsandel och, därmed, dess klassificering i samma kategori som företag av en annan storlek och en annan vikt i kartellen, föranledde kommissionen att tillmäta Romana Tabacchi en roll i kartellen liknande den roll som de tre övriga beredningsföretagen tillmättes, det vill säga Deltafina, Dimon Italia och Transcatab.

278    Det ska i detta hänseende påpekas att Romana Tabacchis deltagande i kartellen skiljer sig märkbart från de tre övriga beredningsföretagens deltagande, vilka alla tillhörde multinationella koncerner. Dessa företag hade ensamma inrättat kartellen och deltagit i alla dess delar från överträdelsens början till dess slut. Vidare var de tre beredningsföretagen, till skillnad från Romana Tabacchi, alla medlemmar i APTI (skäl 45 i det angripna beslutet), vars beteende de försökte styra (skäl 244 i det angripna beslutet). Slutligen framgår det av det angripna beslutet (se, bland annat, skäl 380), att Romana Tabacchi inte bara deltog på ett osammanhängande sätt i kartellen utan även, när det deltog, ofta rubbade dess funktion.

279    Det framgår i övrigt av fast rättspraxis att de böter som åläggs till följd av åsidosättanden av artikel 81 EG, såsom de föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, har till syfte att bestraffa rättsstridiga handlingar från de berörda företagens sida och att avskräcka såväl dessa företag som andra ekonomiska aktörer från att i framtiden åsidosätta unionens konkurrensrätt (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 juni 2010 i mål C-413/08, Lafarge mot kommissionen, REU 2010, s. I-0000, punkt 102 och där angiven rättspraxis). Således beror beaktandet av företagets storlek och totala resurser för att säkerställa att böterna får en tillräckligt avskräckande verkan på den påverkan på nämnda företag som eftersträvas – sanktionen ska inte vara försumbar med hänsyn till, bland annat, företagets finansiella styrka (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Lafarge mot kommissionen, punkt 104).

280    Det ska erinras om att det enligt proportionalitetsprincipen krävs att institutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se ovan i punkt 104 nämnda rättspraxis). Härav följer att bötesbeloppet måste stå i rimlig proportion till de eftersträvade målen, det vill säga i förhållande till iakttagandet av konkurrenslagstiftningen, och att det bötesbelopp som åläggs ett företag på grund av en konkurrensrättslig överträdelse ska vara proportionellt mot överträdelsen bedömd i sin helhet, med beaktande av bland annat hur allvarlig den varit (se ovan i punkt 105 nämnda rättspraxis).

281    Romana Tabacchi är ett litet företag, vars aktiekapital år 2005 endast uppgick till 1,1 miljoner euro och vars aktieägarstruktur är av familjekaraktär, då dess aktiekapital endast innehas av två fysiska personer, makarna B. (se beslutet i det ovan i punkt 45 nämnda målet Romana Tabacchi mot kommissionen, punkterna 70 och 123). Det framgår även av de konstateranden som gjorts inom ramen för det interimistiska förfarande som står i samband med förevarande mål att Romana Tabacchi, år 2005, i syfte att bidra till avsättandet av en reserv för att täcka risken för böter uppgående till 1 miljon euro, tvingats sälja en fabrik i Cerratina, i kommunen Pianella (Italien), och på detta sätt minska värdet på sina tillgångar i form av fast egendom till en summa som understeg beloppet för de böter som kommissionen ålagt företaget (se beslutet i det ovan i punkt 45 nämnda målet Romana Tabacchi, punkterna 87 och 107).

282    När det gäller verkningarna av att böter uppgående till 2,05 miljoner euro bokförts i företaget, gjorde Romana Tabacchi även i det interimistiska förfarandet gällande, vilket inte bestreds av kommissionen, att det föreskrivs i artiklarna 2447 och 2484 fjärde stycket i den italienska civillagen (codice civile) att upptagandet i en balansräkning av en skuldpost som uppgår till två gånger aktiekapitalet, såsom fallet är med de i förevarande mål ålagda böterna, innebär att detta kapital reduceras till noll. En minskning av aktiekapitalet i ett aktiebolag (SpA) till en nivå som understiger den lagstadgade miniminivån medför i synnerhet för företaget ett val mellan att organisera en likvidation av bolaget eller att tillskjuta kapital (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovan i punkt 45 nämnda målet Romana Tabacchi mot kommissionen, punkterna 88 och 123). Det framgår av de konstateranden som gjorts i det interimistiska förfarandet att Romana Tabacchi har styrkt att det, från den 13 juli 2006, liksom dess båda aktieägare, inte var i stånd att ens ställa en bankgaranti för betalningen av de böter på 2,05 miljoner euro som kommissionen ålagt (se beslutet i det ovan i punkt 45 nämnda målet Romana Tabacchi mot kommissionen, punkterna 100–122). Det ska i synnerhet påpekas att Romana Tabacchis aktieägare inte har möjlighet att ställa en bankgaranti för hela bötesbeloppet och kan således inte under några omständigheter tillskjuta medel till bolagets kapital för att undvika att bolaget likvideras (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovan i punkt 45 nämnda målet Romana Tabacchi mot kommissionen, punkt 123). De banker som Romana Tabacchis vanligen anlitade hade även slutat att bevilja företaget kredit med anledning av dess försämrade ekonomi (se beslutet i det ovan i punkt 45 nämnda målet Romana Tabacchi mot kommissionen, punkt 85). Vidare finns det i förevarande mål ingenting som visar att denna försämring grundar sig på bedrägligt beteende i syfte att undvika betalning av böterna.

283    Mot bakgrund av dessa omständigheter anser tribunalen att ett bötesbelopp på 2,05 miljoner euro, som det som kommissionen ålade Romana Tabacchi den 20 oktober 2005, är av sådant slag att det i sig kan medföra likvidation av företaget och följaktligen att det försvinner från marknaden, vilket vidare kan få betydande konsekvenser, vilka Romana Tabacchi angett inom ramen för den femte grunden.

284    Mot bakgrund av det ovan anförda anser tribunalen, med beaktande av den kumulativa effekten av de tidigare konstaterade olagligheterna och Romana Tabacchis svaga finansiella situation, att det slutliga bötesbelopp som Romana Tabacchi ska åläggas efter en rättvis bedömning av samtliga omständigheter i målet ska fastställas till 1 miljon euro. Ett sådant bötesbelopp innebär nämligen att en effektiv sanktionsåtgärd vidtas mot Romana Tabacchis rättsstridiga beteende, på ett sätt som inte är försumbart och som förblir tillräckligt avskräckande. Varje bötesbelopp som är högre än detta skulle vara oproportionerligt med hänsyn till den överträdelse som Romana Tabacchi klandras för betraktad som helhet.

285    I förevarande mål är böter med ett belopp på 1 miljon euro en rättvis sanktion för det beteende som Romana Tabacchi klandras för.

286    Mot denna bakgrund ska för det första artikel 1 b i det angripna beslutet ogiltigförklaras, i den del den avser den överträdelse som lagts Romana Tabacchi till last avseende perioden efter februari 1999. För det andra ska beloppet för de böter som Romana Tabacchi ålagts fastställas till 1 miljon euro. För det tredje ska talan i övrigt ogillas.

 Rättegångskostnader

287    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Tribunalen kan emellertid enligt artikel 87.3 första stycket i rättegångsreglerna, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, besluta att kostnaderna ska delas.

288    Tribunalen har i förevarande mål i huvudsak bifallit Romana Tabacchis yrkanden. Efter en skälighetsbedömning av omständigheterna i målet beslutar tribunalen därför att kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Romana Tabacchis.

289    När det gäller det interimistiska förfarandet i mål T-11/06 R anser tribunalen, mot bakgrund av beslutet av förstainstansrättens ordförande av den 13 juli 2006, att kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Romana Tabacchis avseende detta förfarande.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen)

följande:

1)      Artikel 1 b i kommissionens beslut K(2005) 4012 slutlig av den 20 oktober 2005 om ett förfarande enligt artikel 81.1 [EG] (ärende COMP/C.38.281/B.2 − Råtobak – Italien) ogiltigförklaras i den del Europeiska kommissionen där konstaterade att Romana Tabacchi Srl hade deltagit i överträdelsen efter februari 1999.

2)      Beloppet för de böter som Romana Tabacchi åläggs ska fastställas till 1 miljon euro.

3)      Talan ska ogillas i övrigt.

4)      Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Romana Tabacchis rättegångskostnader.

5)      I mål T-11/06 R ska kommissionen bära sina rättegångskostnader och ersätta Romana Tabacchis.

Underskrifter

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 5 oktober 2011.

Innehållsförteckning

Bakgrund till målet2

1.  Det administrativa förfarandet2

2.  Det angripna beslutet3

Böternas utgångsbelopp4

Övre gräns för böterna enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/20037

Tillämpning av meddelandet om samarbete8

Slutligt bötesbelopp8

Förfarande och parternas yrkanden8

Rättslig bedömning10

1.  Ansökan om vittnesbevisning10

2.  Den första grunden, avseende avsaknad av utredning, avsaknad av motivering eller ologisk motivering samt åsidosättande av principerna om likabehandling och proportionalitet, beträffande underlåtelse från kommissionens sida att beakta att kartellen inte har haft någon konkret påverkan på marknaden11

Parternas argument11

Tribunalens bedömning12

3.  Den tredje grunden, avseende avsaknad av motivering och utredning samt åsidosättande av bevisbördan beträffande hur länge Romana Tabacchis deltagande i den påstådda överträdelsen varat22

Parternas argument22

Tribunalens bedömning26

4.  Den andra grunden, avseende ologisk motivering och åsidosättande av likabehandlingsprincipen vid graderingen av utgångsbeloppet för böterna36

Parternas argument36

Tribunalens bedömning38

5.  Den fjärde grunden, avseende en otillräcklig nedsättning med hänsyn till den ”rubbande” roll som Romana Tabacchi spelade och till det förhållandet att inga andra förmildrande omständigheter beaktats43

Den första delgrunden, avseende kommissionens förbiseende, såsom förmildrande omständighet, av de påtryckningar som Romana Tabacchi utsatts för och den rent passiva roll som detta företag haft43

Den andra delgrunden, avseende kommissionens underlåtelse att vederbörligen beakta den förmildrande omständigheten avseende ”de ofta förekommande störningarna av kartellens syften”, som bestod i att Romana Tabacchi systematiskt hade avstått från att tillämpa kartellens beslut51

6.  Den femte grunden, avseende att böterna är orättvisa och oproportionerliga med hänsyn till Romana Tabacchis ägarstruktur och bidragsförmåga53

Parternas argument53

Tribunalens bedömning54

7.  Tribunalens utövande av sin fulla prövningsrätt och fastställandet av det slutliga bötesbeloppet57

Rättegångskostnader62

* Rättegångsspråk: italienska.