Mål C-16/06 P
Les Éditions Albert René Sàrl
mot
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)
”Överklagande — Gemenskapsvarumärke — Förordning (EG) nr 40/94 — Artiklarna 8 och 63 — Ordmärket MOBILIX — Invändning från innehavaren av gemenskapsordmärket OBELIX som även är nationellt ordmärke — Delvist avslag på invändningen — Reformatio in pejus — Teorin om att ’verkan förtas’ — Ändring av föremålet för tvisten — Handlingar som ingetts som bilaga till ansökan till förstainstansrätten såsom ny bevisning”
Förslag till avgörande av generaladvokat V. Trstenjak föredraget den 29 november 2007 I ‐ 10058
Domstolens dom (första avdelningen) av den 18 december 2008 I ‐ 10093
Sammanfattning av domen
Gemenskapsvarumärke – Prövningsförfarande – Talan vid gemenskapsdomstolen – Förstainstansrättens behörighet – Prövning av lagenligheten hos överklagandenämndernas beslut
(Rådets förordning nr 40/94, artikel 63)
Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Relativa registreringshinder – Invändning från innehavaren av ett identiskt eller liknande äldre varumärke som registrerats för varor eller tjänster som är identiska eller av liknande slag – Risk för förväxling med det äldre varumärket
(Rådets förordning nr 40/94, artikel 8.1 b)
Överklagande – Grunder – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen – Avvisning – Domstolens prövning av bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen – Omfattas inte, bortsett från om det är fråga om en missuppfattning
(Artikel 225.1 EG; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)
Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Relativa registreringshinder – Invändning från innehavaren av ett identiskt eller liknande äldre varumärke som registrerats för varor eller tjänster som är identiska eller av liknande slag – Risk för förväxling med det äldre varumärket
(Rådets förordning nr 40/94, artikel 8.1 b)
Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Relativa registreringshinder – Invändning från innehavaren av ett identiskt eller liknande äldre varumärke som registrerats för varor eller tjänster som är identiska eller av liknande slag – Risk för förväxling med det äldre varumärket
(Rådets förordning nr 40/94, artikel 8.1 b)
Överklagande – Grunder – Enbart upprepning av grunder och argument som framförts vid förstainstansrätten – Avsaknad av argument som visar att den åberopade felaktiga rättstillämpningen har ägt rum – Avvisning
(Artikel 225.1 EG; domstolens stadga, artikel 58 första stycket; domstolens rättegångsregler, artikel 112.1 första stycket c)
Gemenskapsvarumärke – Prövningsförfarande – Talan vid gemenskapsdomstolen – Förstainstansrättens behörighet – Prövning av lagenligheten hos överklagandenämndernas beslut
(Rådets förordning nr 40/94, artiklarna 61.2, 62.2, 63, 74.2 och 76)
Inom ramen för artikel 63 i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken, såsom domstolen har tolkat den, får förstainstansrätten göra en fullständig prövning av huruvida beslut från överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) är lagenligt, om det är nödvändigt genom att undersöka huruvida överklagandenämnden har gjort en riktig rättslig kvalificering av omständigheterna i tvisten eller huruvida överklagandenämnden gjort en felaktig bedömning av de faktiska omständigheter som var föremål för prövning. Eftersom en part hade ifrågasatt överklagandenämndens bedömning avseende risken för förväxling, med stöd av principen om samspel mellan de faktorer som beaktas, bland annat varumärkeslikheten och varu- och tjänsteslagslikheten, var förstainstansrätten således behörig att pröva överklagandenämndens bedömning av känneteckenslikheten. Förstainstansrätten kan, när den har att bedöma huruvida överklagandenämndens beslut är lagenligt, inte vara bunden av en felaktig bedömning av omständigheterna som företagits av överklagandenämnden, eftersom nämnda bedömning utgör en del av den slutsats vars lagenlighet ifrågasätts vid förstainstansrätten.
(se punkterna 39 och 47–48)
Det äldre varumärkets särskiljningsförmåga, och särskilt omständigheten att det är känt, ska beaktas vid bedömningen av huruvida likheten mellan de varor eller tjänster som täcks av de två varumärkena är tillräckligt stor för att det ska uppstå risk för förväxling i den mening som avses i artikel 8.1 b i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken.
Vid bedömningen av om varorna eller tjänsterna i fråga är identiska eller av liknande slag, ska emellertid samtliga relevanta faktorer som är kännetecknande för förhållandet mellan varorna eller tjänsterna beaktas, särskilt deras art, avsedda ändamål, användningsområdet och huruvida de konkurrerar med eller kompletterar varandra.
Förstainstansrätten gjorde sig följaktligen inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den jämförde varorna och tjänsterna i fråga utan att därvid utgå från antagandet att de motstående varumärkena är identiska och att det äldre varumärket har särskiljningsförmåga.
(se punkterna 64–65 och 67)
Det framgår av artikel 225.1 EG och artikel 58 första stycket i domstolens stadga att ett överklagande till domstolen ska vara begränsat till rättsfrågor. Förstainstansrätten är nämligen ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta faktiska omständigheterna liksom att bedöma bevisningen. Bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen är därför inte, utom i det fall då uppgifter som underställts rätten har missuppfattats, en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll i ett mål om överklagande. En sådan missuppfattning ska framstå som uppenbar av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen.
(se punkterna 68–69)
Helhetsbedömningen av risken för förväxling i den mening som avses i artikel 8.1 b i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken innebär att de begreppsmässiga skillnaderna mellan två kännetecken kan förta verkan av den ljudlikhet och den visuella likhet som förekommer kännetecknen emellan, under förutsättning att innebörden av åtminstone ett av dessa kännetecken är klar och bestämd för omsättningskretsen, på så sätt att denna direkt kan uppfatta den.
(se punkt 98)
När en invändning är grundad på flera varumärken, vilka uppvisar gemensamma kännetecken och därför kan anses ingå i en varumärkesfamilj eller en varumärkesserie, ska det emellertid vid bedömningen av om det föreligger risk för förväxling i den mening som avses i artikel 8.1 b i förordning nr 40/94 beaktas att risken för förväxling i fråga om varumärkesfamiljer och varumärkesserier följer av det faktum att konsumenten kan ta miste på ursprunget för de varor och tjänster som omfattas av det sökta varumärket, och att konsumenten felaktigt tror att det varumärket ingår i varumärkesfamiljen eller varumärkesserien.
(se punkt 101)
När en klagande har ifrågasatt förstainstansrättens tolkning eller tillämpning av gemenskapsrätten kan de rättsfrågor som prövades av förstainstansrätten på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om klaganden inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid förstainstansrätten, skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse.
Det följer emellertid av artikel 225 EG, artikel 58 första stycket i domstolens stadga och av artikel 112.1 första stycket c i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som åberopas till stöd för yrkandet om upphävande. Ett överklagande som inte innehåller något argument som särskilt syftar till att visa att det har skett en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen och som endast upprepar eller ordagrant återger grunder och argument som redan har anförts vid förstainstansrätten uppfyller inte detta krav.
(se punkterna 110–111)
Talan vid förstainstansrätten syftar till att, i den mening som avses i artikel 63 i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken, pröva lagenligheten av de beslut som överklagandenämnderna vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) har fattat. Det följer av denna bestämmelse att de omständigheter som parterna inte åberopat vid harmoniseringsbyråns enheter inte längre får åberopas i samband med att talan väcks vid förstainstansrätten.
Av nämnda bestämmelse följer även att förstainstansrätten inte får pröva de faktiska omständigheterna på nytt mot bakgrund av sådan bevisning som för första gången förebringats vid förstainstansrätten. Lagenligheten hos ett beslut från en överklagandenämnd ska nämligen bedömas i förhållande till den information som nämnden kunde förfoga över när den fattade sitt beslut.
I detta avseende följer det av artiklarna 61.2 och 76 i förordning nr 40/94 att överklagandenämnden, vid prövningen i sak av överklagandet, vid behov ska anmoda parterna att avge yttrande över skrivelser från nämnden, och att den också kan besluta om åtgärder för bevisupptagning, varibland inhämtande av uppgifter om faktiska omständigheter eller ingivande av bevis. I artikel 62.2 i förordning nr 40/94 anges att om överklagandenämnden återförvisar ärendet för handläggning till den enhet som meddelat det överklagade beslutet, ska denna enhet vara bunden av den rättsliga bedömning som överklagandenämnden lagt till grund för sitt beslut, ”i den mån sakförhållandena är desamma”. Dessa bestämmelser visar på möjligheten att faktaunderlaget utökas under förfarandets olika etapper vid harmoniseringsbyrån. En klagande kan således inte med framgång göra gällande bristande möjligheter att inge bevisning till harmoniseringsbyrån.
I artikel 74.2 i förordning nr 40/94 föreskrivs det dessutom att harmoniseringsbyrån inte behöver beakta omständigheter eller bevis som part inte åberopat eller ingivit i rätt tid. Bevisningen som inte har ingetts till harmoniseringsbyrån har emellertid under alla omständigheter inte ingetts i rätt tid och kan inte utgöra ett kriterium för lagenligheten av överklagandenämndens beslut.
(se punkterna 136–141 och 143)