Mål T-85/05 R

Dimos Ano Liosion (Grekland) m.fl.

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Interimistiskt förfarande – Sammanhållningsfonder – Beslut om samfinansiering – Projekt för deponering av hushållsavfall under jord – Upptagande till sakprövning – Fumus boni juris – Krav på skyndsamhet – Föreligger inte”

Beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande av den 23 maj 2005 

Sammanfattning av beslutet

1.     Interimistiskt förfarande – Sakprövningsförutsättningar – Ansökan – Formkrav – Framställning av grunder på vilka de begärda åtgärderna omedelbart framstår som befogade – Kort framställning av argument – Tillåtet – Villkor

(Artikel 242 EG; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 104.2)

2.     Interimistiskt förfarande – Sakprövningsförutsättningar – Upptagande till sakprövning av talan rörande huvudsaken – Saknar betydelse – Gränser

(Artiklarna 242 EG och 243 EG; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 104.1)

3.     Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Villkor för bifall – Krav på skyndsamhet – Allvarlig och irreparabel skada – Kommissionens eller medlemstaternas möjlighet att vidta andra åtgärder – Krav på skyndsamhet föreligger inte

(Artikel 242 EG; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 104.2)

1.     Enligt de villkor som uppställs i artikel 104.2 i rättegångsreglerna krävs att de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundar sig på framgår på ett konsekvent och begripligt sätt av själva innehållet i ansökan om uppskov med verkställigheten. Om en ansökan, även om den är kort och otydligt framställd, trots allt innehåller ett antal grunder och argument som syftar till att fastställa att villkoren för fumus boni juris föreligger och att kravet på skyndsamhet är uppfyllt, kan motparten framlägga sina synpunkter och rätten göra sin bedömning. Under dessa omständigheter kan det inte fastställas att talan skall avvisas på grund av att den inte uppfyller de villkor som uppställs i artikel 104.2 i rättegångsreglerna.

(se punkterna 37 och 38)

2.     Frågan huruvida talan kan tas upp till sakprövning skall i princip inte prövas i ett interimistiskt förfarande för att inte föregripa prövningen av saken i målet. Det kan emellertid visa sig nödvändigt att fastställa huruvida vissa omständigheter föreligger som gör det möjligt att omedelbart avgöra huruvida talan rörande huvudsaken, som ansökan om interimistiska åtgärder hänför sig till, kan prövas, när det har hävdats att det är uppenbart att en sådan talan skall avvisas.

(se punkt 39)

3.     Frågan huruvida en ansökan om uppskov med verkställigheten ställer krav på skyndsamhet skall bedömas med beaktande av om det är nödvändigt att fatta ett interimistiskt beslut för att undvika att den som ansöker om den interimistiska åtgärden orsakas allvarlig och irreparabel skada. I synnerhet, när den ifrågavarande skadan är avhängig av förekomsten av ett antal faktorer, räcker det att den är förutsebar med en tillräcklig grad av sannolikhet. När skadan som åberopas är vag, hypotetisk och obestyrkt är den av så osäker karaktär att den i vart fall inte kan rättfärdiga ett beviljande av ansökan om uppskov.

En begäran om uppskov med verkställigheten ställer inte krav på skyndsamhet då möjligheten att angripa de nationella rättsakterna om fullgörande av de omtvistade åtgärderna utgör ett lämpligare och mer relevant sätt att skydda sökandenas intresse på och/eller då den institution som vidtagit dessa åtgärder har möjligheten, eller snarare skyldigheten, att kontrollera om åtgärderna verkställs och, i förekommande fall, kan ålägga sanktioner när de intressen som ansökan om uppskov med verkställigheten syftar till att skydda äventyras. Om ett uppskov med verkställigheten inte nödvändigtvis skulle medföra att den rådande situationen förändrades och att den påstådda skadan förhindrades är det tveksamt om ett sådant uppskov med verkställigheten är nödvändigt.

(se punkterna 48, 50, 51 och 60–62)

BESLUT AV FÖRSTAINSTANSRÄTTENS ORDFÖRANDE

den 23 maj 2005 (*)

”Interimistiskt förfarande – Sammanhållningsfonder – Beslut om samfinansiering – Projekt för deponering av hushållsavfall under jord – Upptagande till sakprövning – Fumus boni juris – Krav på skyndsamhet – Föreligger inte”

I mål T-85/05 R,

Dimos Ano Liosion (Grekland),

Theodora Goula, Argyris Argyropoulos, Ioannis Manis, Eleni Dalipi, Vasilis Papagrigoriou och Giorgos Fragkalexis, Ano Liosia (Grekland),

företrädda av G. Kalavros, avocat,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av D. Triantafyllou och L. Flynn, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande,

angående en ansökan om uppskov med verkställigheten av kommissionens beslut E(2004) 5522 av den 21 december 2004 om beviljande av ett ekonomiskt stöd från Sammanhållningsfonden för att uppföra det första skedet av det andra upplaget (XYTA) i västra Attika i området Skalistiri, som ligger i Fyli kommun, Attika (Grekland),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS ORDFÖRANDE

följande

Beslut

 Bakgrund till tvisten

1       Avfallshanteringen i Attika (Grekland) regleras genom det regionala avfallshanteringsprogrammet som beskrivs i den grekiska lagen nr 3164/2003 (FEK A’ 176 av den 2 juli 2003) (nedan kallat det regionala programmet). Det regionala programmet utarbetades med tillämpning av rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (EGT L 194, s. 39; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238), i dess lydelse enligt rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991 (EGT L 78, s. 32; svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 66).

2       Upplaget för deponering av avfall i Ano Liosia (nedan kallat avfallsupplaget i Ano Liosia) är i bruk sedan år 1950. Den nuvarande driften beviljades genom den grekiska regeringens rättsakt av den 21 mars 1997 om godkännande av miljövillkoren.

3       Byrån Ernst & Young har utvärderat driften av avfallsupplaget i Ano Liosia. Det framgår av denna utvärdering av den 26 april 2004 med namnet Expertutlåtande av projektet för hantering av fast avfall vid avfallsupplaget i Ano Liosia, slutlig rapport (nedan kallad Ernst & Youngs utvärdering), att avfallsupplaget i Ano Liosia sedan år 2000 tar emot en genomsnittlig mängd på 5 200 ton avfall per dag, trots att det föreskrivits att upplaget endast skall ta emot 500 ton avfall per dag från och med dess sjätte år i drift.

4       Med hänsyn till denna situation utarbetade regeringen ett nytt regionalt avfallshanteringsprogram. Bland de områden som ansågs som lämpliga för placering av anläggningar för avfallshantering nämns i den grekiska lagen nr 3164/2003 Grammatiko och Polidendri för nordöstra Attika, Keratea och Kropia för sydöstra Attika och Skalistiri och Meletani-Mandra för västra Attika.

5       Det var mot den bakgrunden som Republiken Grekland den 27 november 2003, med stöd av rådets förordning (EG) nr 1164/94 av den 16 maj 1994 om inrättandet av en sammanhållningsfond (EGT L 130, s. 1; svensk specialutgåva, område 14, volym 1, s. 189), lämnade in en ansökan till kommissionen om samfinansiering från Sammanhållningsfonden för att uppföra det första skedet av avfallsupplaget i Skalistiri (nedan kallad ansökan om samfinansiering).

6       Till följd av en bedömning av inverkan på miljön (en bedömning av inverkan på miljön i det andra området för deponering av avfall under jord i västra Attika som genomförts av ESDKNA, Attikas allmänna kommunförbund) (nedan kallad ESDKNA:s bedömning), genom vilken det bekräftades att Skalistiri uppfyllde villkoren för att omvandlas till avfallsupplag, godkände den grekiska regeringen, genom en ministerkungörelse av den 3 december 2003, miljövillkoren för byggnadsprojektet, driften och renoveringen av det andra området för deponering av avfall under jord i Attika i området Skalistiri (nedan kallat beslutet om godkännande), vilket skulle ersätta avfallsupplaget i Ano Liosia (nedan kallat avfallsupplaget i Skalistiri).

7       Republiken Grekland kompletterade sin ansökan om samfinansiering med ytterligare upplysningar den 6 oktober samt den 4 och den 15 november 2004.

8       Kommissionen antog den 21 december 2004, med stöd av förordning nr 1164/94 och särskilt med stöd av artikel 10.6 i denna förordning, beslut E(2004) 5522 om beviljande av ekonomiskt stöd från Sammanhållningsfonden för att uppföra det första skedet i det andra området för deponering av avfall under jord (XYTA) i västra Attika i Skalistiri (nedan kallat det ifrågasatta beslutet).

9       I det ifrågasatta beslutet föreskrivs en samfinansiering från Sammanhållningsfonden med ett belopp på 40 008 750 euro, det vill säga 75 procent av den beräknade totalkostnaden.

 Förfarandet

10     Den 16 februari 2005 väckte både kommunen Ano Liosia och ett flertal fysiska personer bosatta i Ano Liosia (nedan kallade sökandena) talan om ogiltigförklaring av det ifrågasatta beslutet med stöd av artikel 230 EG.

11     Genom särskild handling, som inkom till förstainstansrättens kansli den 24 februari 2005, ansökte sökandena med stöd av artikel 104 i förstainstansrättens rättegångsregler och artikel 242 EG om intermistiska åtgärder för att få uppskov med verkställigheten av det ifrågasatta beslutet till dess att förstainstansrätten hade avgjort målet i sak.

12     Kommissionen framförde den 11 mars 2005 sina skriftliga synpunkter beträffande begäran om interimistiska åtgärder och yrkade att ansökan skulle avvisas och, i andra hand, avslås.

13     Genom särskild handling, som inkom till förstainstansrättens kansli den 31 mars 2005, framförde kommissionen med stöd av artikel 114.1 i rättegångsreglerna en invändning om rättegångshinder i målet rörande huvudsaken genom vilken den yrkade att förstainstansrätten skulle avvisa talan om ogiltigförklaring av det ifrågasatta beslutet, eftersom det var uppenbart att den inte kunde prövas i sak, och förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

 Tillämpliga bestämmelser

14     Enligt artiklarna 242 EG och 243 EG jämförda med artikel 225.1 EG får förstainstansrätten om den anser att omständigheterna så kräver förordna om uppskov med verkställigheten av den påtalade rättsakten eller föreskriva nödvändiga interimistiska åtgärder.

15     I artikel 104.2 i rättegångsreglerna föreskrivs att en ansökan om interimistiska åtgärder skall innehålla en beskrivning av föremålet för talan, de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de faktiska och rättsliga grunder på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad (fumus boni juris). Dessa villkor är kumulativa, vilket innebär att det inte kan förordnas om interimistiska åtgärder när ett av villkoren inte är uppfyllt (beslut meddelat av domstolens ordförande den 14 oktober 1996 i mål C-268/96 P(R), SCK och FNK mot kommissionen, REG 1996, s. I-4971, punkt 30).

16     Med beaktande av handlingarna i målet anser förstainstansrättens ordförande att den förfogar över samtliga uppgifter som är nödvändiga för att avgöra förevarande ansökan om interimistiska åtgärder, utan att det är nödvändigt att först ge parterna tillfälle att yttra sig muntligen.

 Parternas argument

 Huruvida talan kan tas upp till sakprövning

17     Sökandena har hävdat att begäran om uppskov med verkställigheten uppfyller samtliga villkor i artikel 104.2 i rättegångsreglerna och att talan kan tas upp till sakprövning. Sökandena har gjort gällande att de är direkt och personligen berörda av det ifrågasatta beslutet även om detta har riktats till Republiken Grekland.

18     Till stöd för detta påstående har sökandena gjort gällande att kommunen Ano Liosia ingår i den ”slutna krets” som ”drabbats” av projektet att upprätta avfallsupplaget i Skalistiri och att den har lidit en särskild och unik skada. Driften av avfallsupplaget i Ano Liosia, vilken startade år 1950, har redan haft enorma negativa konsekvenser, i synnerhet miljöskador och ekonomiska och sociala skador. Markvärdet i kommunområdet sjönk dramatiskt på grund av driften av avfallsupplaget i Ana Liosia. Avfallsupplagen i Ano Liosia och Skalistiri utgör ett hinder för en exploatering av mer än 15 000 ar, vilka skulle kunna användas för olika typer av utvecklingsverksamhet. Sökandena hävdar att denna mark, som har blivit oanvändbar på grund av upprättandet av avfallsupplaget i Skalistiri, bland annat bestod av mark som var tänkt att användas för att anlägga en stadspark, grönområden och sportanläggningar.

19     Vad beträffar de fysiska personerna är även dessa direkt och personligen berörda av det ifrågasatta beslutet. De bor i socialbostäder en kilometer från avfallsupplaget i Skalistiri. Sökandena har gjort gällande att deras levnadssätt, som i dag är drägligt och som tillåter dem att utnyttja miljön, skulle förändras fullständigt genom projektet i fråga.

20     Kommissionen har gjort gällande att förevarande talan skall avvisas eftersom den inte uppfyller villkoren i artikel 104.2 i rättegångsreglerna, såsom de tolkats i rättspraxis, och att talan om ogiltigförklaring av det ifrågasatta beslutet, till vilket förevarande ansökan är hänförlig, också skall avvisas. Beträffande det senare grundar sig kommissionen på domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C‑321/95, Greenpeace Council m.fl. mot kommissionen (REG 1998, s. I‑1651) (nedan kallad domen i målet Greenpeace), och betonar att sökandena varken är direkt eller personligen berörda av det ifrågasatta beslutet i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG. När det närmare bestämt gäller upptagandet till sakprövning av kommunen Ano Liosias talan, har kommissionen gjort gällande att även om nämnda kommun skulle kunna anses vara personligen berörd av det ifrågasatta beslutet, är den inte direkt berörd. Enligt kommissionen är det ifrågasatta beslutet om beviljande av ekonomiskt stöd för ett projekt som redan beslutats på nationell nivå uteslutande ekonomiskt. Beslutet berör varken kommunen eller övriga sökande annat än indirekt, och det påverkar inte i sig deras rättsliga situation.

 Huruvida det föreligger fumus boni juris

21     Sökandena har gjort gällande att det ifrågasatta beslutet inte är förenligt med målen att bevara, skydda och förbättra miljöns kvalitet, att skydda människors hälsa och att utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt. De har hävdat att gemenskapens primärrätt (artiklarna 2 EG, 4 EG och 174 EG) följaktligen åsidosätts genom beslutet. Sökandena har även gjort gällande att flera bestämmelser i sekundärrätten åsidosätts, bland annat bestämmelser om Republiken Greklands skyldigheter när det gäller att främja att avfall inte uppkommer och att avfall inte har skadliga egenskaper eller att mängden avfall och avfallets skadlighet begränsas samt i fråga om behandling och återvinning av avfall så att det inte utgör någon risk för människors hälsa eller miljön (skyldigheter enligt artiklarna 3, 4 och 6 i direktiv 75/442 och artiklarna 3 och 4 i direktiv 91/156). Vidare åsidosätts de bestämmelser enligt vilka Republiken Grekland är skyldig att vidta åtgärder för att undvika föroreningar (artikel 3 i rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, EGT L 257, s. 26) och göra en bedömning av inverkan på miljön (artikel 1 i rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, EGT L 175, s. 40; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 226). Slutligen har sökandena hävdat att det ifrågasatta beslutet inte heller är förenligt med bestämmelser i den nationella lagstiftningen.

22     Till stöd för dessa argument har sökandena framhållit att upprättandet av avfallsupplaget i Skalistiri i praktiken skulle innebära en utvidgning av avfallsupplaget i Ano Liosia eftersom detta är angränsande och har samma ingång, samma fastigheter och samma biologiska behandling av infiltration. På grund av det redan existerande avfallsupplaget tar, enligt sökandena, området Ano Liosia i sin återvinningsanläggning för närvarande emot 1 300 ton avfall och 300 ton obehandlat slam från den biologiska reningsanläggningen i Psyttaleia och i sin värmebehandlingsanläggning som också är placerad där, ett betydande antal ton sjukhusavfall, det vill säga en total avfallsmängd på 6 500 ton per dag. Enligt sökandena skulle detta område i framtiden bli tvunget att fortsätta att ta emot 1 072 500 ton avfall per år (3 000 ton per dag) och ytterligare 1 300 ton avfall som behandlats i den mekaniska återvinningsanläggningen, 300–800 ton slam och 25 ton farligt och smittfarligt avfall, trots att det i det regionala programmet endast föreskrivs en avfallsmängd på 330 000 ton per år. Sökandena betonar att området Skalistiri genom artikel 21 i den grekiska lagen nr 2742 (FEK A’ 207 av den 7 oktober 1999) har klassificerats som absolut skyddsområde och som ett område för återupprättande av miljön. Sökandena har anmärkt att området delvis är skogbelagt och att den del som inte är det skall återplanteras med skog, att området innefattar privat mark, vars användning har ifrågasatts och således är osäker samt att området inte är det mest lämpliga för ett avfallsupplag enligt ESDKNA:s bedömning. Enligt denna bedömning skulle området Meletani‑Mandra vara lämpligare. Driften av avfallsupplaget i Skalistiri skulle få katastrofala konsekvenser för Ano Liosias miljö, sökandenas hälsa, markvärdet i kommunen och utvecklingen av denna kommun (se punkt 18 ovan).

23     Kommissionen anser att den lagstridighet som sökandena har åberopat inte framgår av ansökan om uppskov med verkställigheten och att ansökan följaktligen inte omedelbart framstår som befogad (fumus boni juris).

24     Det anges inte i ansökan på vilket sätt det ifrågasatta beslutet innebär en överträdelse av de skyldigheter som följer av de bestämmelser som sökandena har åberopat. Kommissionen har hävdat att det ifrågasatta beslutet tvärtom är föredömligt med hänsyn till miljövillkoren och att det genom beslutet garanteras att alla krav på miljöskydd och skydd för hälsa efterlevs, genom att det uppställs särskilda miljövillkor i syfte att förbättra avfallshanteringen i Grekland samt krav på att dessa skyldigheter skall iakttas inom de föreskrivna fristerna för att finansieringen skall komma i fråga.

 Kravet på skyndsamhet

25     Sökandena har gjort gällande att verkställigheten av det ifrågasatta beslutet skulle innebära en allvarlig och irreparabel skada för miljön, för kommunens ekonomi, däri inberäknat markvärdet och markens användning, och för sökandenas hälsa. Beträffande miljön har sökandena gjort gällande att beslutet innebär att miljön skadas av de orsaker som beskrivs ovan (se punkt 22). Kravet på skyndsamhet följer av att den grekiska regeringen redan den 2 november 2004 undertecknade kontraktet för projektet, att kontraktet redan har trätt i kraft, att bedömningsförfarandet och verkställigheten av projektet har startat och är under snabb utveckling och att man redan har betalat utgifterna för projektet. Med tiden kommer utgifterna och förfarandena att kränka sökandenas civila rättigheter. Upprättandet av avfallsupplaget i Skalistiri skulle sänka värdet på kommunens fastighetsbestånd och beröva den senare och dess husägare, däribland sökandena, möjligheten att använda åtskilliga hektar till sport- och kulturanläggningar (se ovan punkt 18).

26     Sökandena har hävdat att det skulle vara synnerligen svårt att återställa den tidigare situationen, och även kostsamt. Detta innebär att risken är överhängande och att situationen följaktligen ställer krav på skyndsamhet.

27     Kommissionen anser inte att det föreligger något krav på skyndsamhet.

28     För det första är inte ett uppskov med verkställigheten av det ifrågasatta beslutet nödvändigt för att undvika att den påstådda skadan uppstår. Avfallsupplaget i Ano Liosia drivs sedan år 1950, och samfinansieringen av ett projekt som innebär att detta upplag ersätts med ett nytt upplag, som till och med ligger utanför kommunens gränser, kan inte anses förvärra den rådande situationen och kan än mindre anses ställa krav på skyndsamhet.

29     För det andra uppstår inte den påstådda skadan på grund av det ifrågasatta beslutet, som är ett beslut om samfinansiering, utan på grund av grekiska nationella beslut, nämligen det regionala programmet och de grekiska myndigheternas slutgiltiga val av området Skalistiri. Ett uppskov med verkställigheten av det ifrågasatta beslutet skulle således inte förhindra den påstådda skadans uppkomst.

30     För det tredje har sökandena haft en möjlighet att ifrågasätta de nationella rättsakterna vid nationella domstolar. Genom denna möjlighet, som enligt uppgift från kommissionen har prövats, berövas förevarande talan om interimistiska åtgärder varje form av krav på skyndsamhet.

31     För det fjärde kan inte den påstådda skadan betraktas som nära förestående eftersom de påstådda konsekvenserna för ekonomin, hälsan och miljön enligt kommissionen är oklara, ogrundade och kommer att inträffa någon gång i framtiden. Det är tvärtom uppenbart att det inte föreligger något krav på skyndsamhet eftersom det genom det ifrågasatta beslutet föreskrivs villkor för miljöskydd och eftersom kommissionen kan bevaka att dessa villkor uppfylls, bland annat genom att det ekonomiska stödet kan dras in om de ifrågavarande skyldigheterna åsidosätts.

32     Kommissionen har vidare hävdat att sökandena inte har visat att skadan är allvarlig och irreparabel.

33     Den åberopade skadan, det vill säga försämringen av miljön, ekonomin och samhället, däri inberäknat påverkan på markvärdet, är vag och hypotetisk.

34     Enligt rättspraxis är en skada i form av en minskning av markvärdet i kommunen varken allvarlig eller irreparabel. Den skulle under alla omständigheter redan ha inträffat på grund av den sedan år 1950 rådande situationen. Den skada som består i att kommunen förhindras att utnyttja sin mark för fritids- och sportaktiviteter är uteslutande hypotetisk. Den rådande situationen har för övrigt redan förhindrat att denna mark används för sådana aktiviteter.

35     Den skada för miljön och de fysiska personernas hälsa, däribland sökandena, som följer av de negativa konsekvenserna av det ifrågasatta beslutet är vag, hypotetisk och obestyrkt. Sökandena har inte förklarat på vilket sätt det ifrågasatta beslutet innebär en försämring av den rådande situationen, vilken är väldigt problematisk på grund av det redan existerande avfallsupplagets kapacitetstak. Kommissionen anser att det ifrågasatta beslutet tvärtom medför en lösning på de föreliggande problemen, och att det genom beslutet kan säkerställas att de villkor som är nödvändiga för att skydda miljön iakttas.

 Intresseavvägningen

36     Kommissionen understryker att det är uppenbart att säkerställandet av att intresset hos samtliga Attikas invånare och skyddet för regionens miljö under alla omständigheter och i enlighet med gemenskapsrätten, bland annat direktiv 75/442, tillsammans med det regionala programmet, går före intresset hos en kommun med några tusen invånare. Ett uppskov med verkställigheten av det ifrågasatta beslutet skulle innebära ytterligare dröjsmål och att det föreliggande avfallsupplaget översvämmades, vilket skulle få katastrofala konsekvenser. Kommissionen har gjort gällande att den rådande situationen redan är så problematisk att den väckt talan för att fastställa att Republiken Grekland har åsidosatt sina skyldigheter beträffande miljön (det pågående målet C-502/03, kommissionen mot Grekland, EUT C 47, 2004, s. 15), i avsikt att återställa lagenligheten, ett syfte som även avser de grekiska myndigheternas tillämpning av sina nationella program, vilket innefattar upprättandet av ett nytt avfallsupplag i Skalistiri, samfinansierat genom Sammanhållningsfonden med stöd av det ifrågasatta beslutet.

 Förstainstansrättens ordförandes bedömning

 Inledande synpunkter på huruvida talan kan tas upp till sakprövning

37     Enligt fast praxis krävs enligt artikel 104.2 i rättegångsreglerna att de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på framgår på ett konsekvent och begripligt sätt av själva innehållet i ansökan om interimistiska åtgärder (se beslut av förstainstansrättens ordförande av den 7 maj 2002 i mål T‑306/01 R, Aden m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 2002, s. II‑2387, punkt 52, och av den 10 november 2004 i mål T‑303/04 R, European Dynamics mot kommissionen, REG 2004, s. II‑0000, punkterna 63 och 64).

38     I förevarande fall skall det fastställas, såsom kommissionen med fog har anfört, att ansökan innehåller få omständigheter som möjliggör för förstainstansrättens ordförande att pröva om det framstår som omedelbart befogat att bevilja åtgärden. Ansökan innehåller, trots att den är kort och otydligt framställd, icke desto mindre ett antal grunder och argument som syftar till att fastställa att villkoren för fumus boni juris föreligger och att kravet på skyndsamhet är uppfyllt, vilket innebär att kommissionen har kunnat framlägga sina synpunkter och att förstainstansrättens ordförande har kunnat göra sin bedömning. Under dessa omständigheter kan det inte fastställas att talan skall avvisas på grund av att den inte uppfyller de villkor som uppställs i artikel 104.2 i rättegångsreglerna.

39     När det gäller kommissionens argument att förevarande ansökan inte kan tas upp till sakprövning med motiveringen att talan rörande huvudsaken skall avvisas, erinras om att enligt fast rättspraxis skall frågan huruvida talan kan tas upp till sakprövning i princip inte prövas i ett interimistiskt förfarande för att inte föregripa prövningen av saken i målet. Det kan emellertid visa sig nödvändigt att fastställa om vissa omständigheter föreligger som gör det möjligt att omedelbart avgöra huruvida talan rörande huvudsaken, som ansökan om interimistiska åtgärder hänför sig till, kan prövas, när det, såsom i förevarande fall, har hävdats att det är uppenbart att en sådan talan skall avvisas (beslut av förstainstansrättens ordförande av den 15 februari 2000 i mål T‑1/00 R, Hölzl m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. II‑251, punkt 21 och av den 10 februari 2005 i mål T‑291/04 R, Enviro Tech Europe och Enviro Tech International mot kommissionen, REG 2005, s. II‑0000, punkt 61).

40     Mot bakgrund av de omständigheter som framställts för förstainstansrättens ordförande föreligger det i förevarande fall allvarliga tvivel beträffande huruvida sökandena kan anses vara direkt och personligen berörda av det ifrågasatta beslutet.

41     För det första måste sökandena, i egenskap av fysiska personer som inte är mottagare av det ifrågasatta beslutet, visa att detta beslut angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som en rättsakt är riktad till (domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 197, punkt 223, och av den 25 juli 2002 i mål C‑50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I‑6677, punkt 36).

42     Såsom kommissionen har understrukit är sökandenas situation vid en första anblick nästan densamma som situationen i det förfarande som gav upphov till domen i målet Greenpeace. I detta mål fastställde domstolen att fysiska personer vars särskilda situation inte har beaktats vid antagandet av beslutet inte är personligen berörda av ett beslut riktat till en medlemsstat, som har till syfte att bevilja ett ekonomiskt stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden för upprättandet av två kraftstationer (domen i målet Greenpeace, punkt 28).

43     På samma sätt måste kommunen Ano Liosia på grundval av faktiska omständigheter visa att det ifrågasatta beslutet påverkar kommunen på grund av en faktisk situation som särskiljer den från alla andra personer, däri inbegripet, under förevarande omständigheter, andra kommuner i Attika, bland annat kommunen Fyli, där det nya avfallsupplaget finns (se, för ett liknande resonemang, beslut av förstainstansrättens ordförande av den 7 juli 2004 i mål T‑37/04 R, Região autónoma dos Açores mot kommissionen, REG 2004, s. II‑0000, punkterna 112 och 120 och där angiven rättspraxis).

44     I förevarande mål väcks frågor om upptagandet till sakprövning beträffande bland annat kravet på direkt inverkan vad gäller såväl kommunen som sökandena i egenskap av fysiska personer. Det framgår av fast rättspraxis att villkoret om direkt inverkan förutsätter att den påtalade gemenskapsåtgärden direkt inverkar på den enskildes rättsliga ställning och att den är utformad så att den inte lämnar dem till vilka åtgärden är riktad, och som skall genomföra den, något utrymme för skönsmässig bedömning. Detta innebär att genomförandet skall ha en rent automatisk karaktär och följa enbart av gemenskapslagstiftningen utan att några mellanliggande regler behöver tillämpas (domstolens dom av den 5 maj 1998 i mål C‑386/96 P, Dreyfus mot kommissionen, REG 1998, s. I‑2309, punkt 43 och där angiven rättspraxis, och förstainstansrättens beslut av den 15 mars 2004 i mål T‑139/02, Institouto N. Avgerinopoulou m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑0000, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

45     I förevarande fall utgör emellertid det ifrågasatta beslutet ett beslut om samfinansiering av ett projekt som de grekiska myndigheterna har valt genom lagstiftning och genom nationella administrativa beslut. Såsom kommissionen har understrukit medverkar således det gemenskapsstöd som beviljats för projektet för att anlägga ett nytt avfallsupplag i Skalistiri endast indirekt till verkställandet av detta. Det framgår av handlingarna i målet att de grekiska myndigheterna på grund av den problematiska situationen med driften av avfallsupplaget i Ano Liosia, högst troligen hade varit tvungna att anlägga ett nytt upplag, oavsett om de skulle erhålla gemenskapsstöd för detta eller inte. Under alla omständigheter hade de grekiska myndigheterna redan valt området Skalistiri innan kommissionen beslutade om samfinansiering av detta projekt. Vid en första anblick framgår det inte av handlingarna i målet att det ifrågasatta beslutet är utformat så, att det lämnar de grekiska myndigheterna, vilka skall genomföra projektet, något utrymme för skönsmässig bedömning (se beslutet i det ovannämnda målet Institouto N. Avgerinopoulou m.fl. mot kommissionen, punkterna 68–70).

46     I en sådan situation kan det inte uteslutas att förstainstansrätten drar slutsatsen att de grekiska myndigheternas beslut i förevarande fall skulle kunna inverka menligt på de rättigheter i miljöhänseende som sökandena har åberopat och att det ifrågasatta beslutet om gemenskapsfinansiering av detta projekt följaktligen endast påverkar dessa rättigheter indirekt (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Greenpeace, punkterna 30 och 31, och beslutet i det ovannämnda målet Institouto N. Avgerinopoulou m.fl. mot kommissionen, punkt 70).

47     Även om det, mot bakgrund av parternas argument i detta skede av förfarandet, finns allvarliga tvivel på att sökandena skulle vara direkt och personligen berörda av det ifrågasatta beslutet, anser förstainstansrättens ordförande inte att det under omständigheterna är nödvändigt att fullfölja prövningen av huruvida talan om ogiltigförklaring skall tas upp till sakprövning. Sökandena har nämligen under alla omständigheter inte visat att det, av de skäl som följer, föreligger krav på att skyndsamt besluta om de begärda interimistiska åtgärderna.

 Kravet på skyndsamhet

48     Enligt fast rättspraxis skall frågan huruvida en ansökan om uppskov med verkställigheten ställer krav på skyndsamhet bedömas med beaktande av om det är nödvändigt att fatta ett interimistiskt beslut för att undvika att den som ansöker om den interimistiska åtgärden orsakas allvarlig och irreparabel skada (beslut av domstolens ordförande av den 6 februari 1986 i mål 310/85 R, Deufil mot kommissionen, REG 1986, s. 537, punkt 15, och beslut av förstainstansrättens ordförande av den 30 juni 1999 i mål T-13/99 R, Pfizer Animal Health mot rådet, REG 1999, s. II-1961, punkt 134).

49     Det ankommer på den part som ansöker om uppskov med verkställigheten av det ifrågasatta beslutet att styrka att han inte kan avvakta utgången av målet i huvudsaken utan att behöva lida sådan skada (beslut av domstolens ordförande av den 8 maj 1991 i mål C‑356/90 R, Belgien mot kommissionen, REG 1991, s. I‑2423, punkt 23, och beslut av förstainstansrättens ordförande av den 15 november 2001 i mål T‑151/01 R, Duales System Deutschland mot kommissionen, REG 2001, s. II‑3295, punkt 187).

50     Det behöver inte vara fastställt med absolut säkerhet att skadan är nära förestående utan det är tillräckligt att den ifrågavarande skadan, särskilt då den beror på förekomsten av ett antal faktorer, är förutsebar med en tillräcklig grad av sannolikhet. Sökandena är dock skyldiga att bevisa de omständigheter som ligger till grund för antagandet att han kommer att lida allvarlig och irreparabel skada (beslut av domstolens ordförande av den 14 december 1999 i mål C‑335/99 P (R), HFB m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. I‑8705, punkt 67, och av den 12 oktober 2000 i mål C‑278/00 R, Grekland mot kommissionen, REG 2000, s. I‑8787, punkt 15).

51     I detta hänseende skall det fastställas, såsom kommissionen med rätta har ansett, att skadan som åberopas av sökandena och som utgörs av en försämring av miljön, negativa konsekvenser för hälsan, minskat värde av kommunens mark och det faktum att de senare hindras från att använda viss mark för olika sociala aktiviteter är vag, hypotetisk och obestyrkt. En skada av så osäker karaktär kan inte rättfärdiga ett beviljande av ansökan om uppskov (se beslut av domstolens ordförande av den 15 juni 1987 i mål 142/87 R, Belgien mot kommissionen, REG 1987, s. 2589, punkt 25, och av den 16 juli 1993 i mål C‑296/93 R, Frankrike mot kommissionen, REG 1993, s. I‑4181, punkt 26, samt beslut av förstainstansrättens ordförande av den 10 november 2004 i mål T‑316/04 R, Wam mot kommissionen, REG 2004, s. II‑0000, punkt 31).

52     Ansökan innehåller inte någon bevisning för de konsekvenser som verkställigheten av det ifrågasatta beslutet skulle ha på sökandenas hälsa och, mer generellt, på husägarna i Ano Liosia. Även påståendena om försämringen av miljön är vaga och obestyrkta. Sökandena har nöjt sig med att klaga rent generellt, vilket framgår av argumenten om att Skalistiri är ett absolut skyddsområde eller ett skogbelagt område och av argumenten enligt vilka avfallsupplaget i Ano Liosia skulle bli tvunget att ta emot fler ton avfall än vad som förutsetts i det regionala programmet. Inte något av dessa påståenden är styrkt eller närmare förklarat. På samma sätt nöjer sig sökandena med att göra en invändning mot upprättandet av ett avfallsupplag i närheten av Ano Liosia, men förklarar inte anledningarna till varför de konkreta konsekvenserna av ett sådant upplag skulle innebära att miljön skadades eller än mindre på vilket sätt de utgör en allvarlig och irreparabel skada. Eftersom det i det ifrågasatta beslutet hänvisas till att stränga miljövillkor har godkänts för upprättandet av det nya avfallsupplaget (se, bland annat, punkt 12 i bilaga I till det ifrågasatta beslutet och beslutet om godkännande) och med hänsyn till att Skalistiri ansågs som ett lämpligt område för detta ändamål enligt ESDKNA:s bedömning (se ESDKNA:s bedömning punkterna 16–18 och 23), ankommer det på sökandena att vederlägga denna bedömning och att förklara på vilket sätt det ifrågasatta beslutet kan åsamka dem den påstådda skadan, vilket de inte på något sätt har gjort.

53     Sökandena har medgett att avfallsupplaget i Ano Liosia sedan flera decennier drivs under problematiska förhållanden och att det redan har inneburit problem för kommunen och dess husägare, men förklarar inte i ansökan på vilket sätt den rådande situationen skulle förvärras och inte heller på vilket sätt en situation som råder sedan flera år kan ställa krav på skyndsamhet som skulle berättiga till ett omedelbart uppskov med verkställigheten av det ifrågasatta beslutet.

54     Vad gäller sökandenas påståenden att det inte skulle vara möjligt för kommunen att utnyttja viss mark för fritids-, sociala, kulturella och sportaktiviteter, är dessa hypotetiska. Såsom sökandena själva har angett handlar det om förslag till en framtida utveckling. Dessa förslag framställs inte heller konkret i ansökan och det ges ingen förklaring till på vilket sätt den av sökandena påstådda skadan som följer är allvarlig och irreparabel. Sådana omständigheter utgör inte en verklig risk för skada, utan en framtida risk som är oviss och slumpmässig (beslut av förstainstansrättens ordförande av den 13 maj 1993 i mål T-24/93 R, CMBT mot kommissionen, REG 1993, s. II-543, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

55     Vad sedan gäller prissänkningen på marken som, förutom nämnda skada, leder till en ekonomisk förlust kan denna i regel inte betraktas som en allvarlig och irreparabel skada (beslut i det ovannämnda målet Enviro Tech Europe och Enviro Tech International mot kommissionen, punkt 74 och där angiven rättspraxis), eftersom sökandena inte har förklarat på vilket sätt det ifrågasatta beslutet skulle innebära en sådan skada. Sökandena har tvärtom medgivit att den rådande situationen redan har medfört en prissänkning av kommunens mark sedan år 1950.

56     När det gäller den påstådda skadans allvarliga och irreparabla karaktär, har sökandena nöjt sig med att rent allmänt påstå att det skulle vara synnerligen svårt, och kostsamt, att återställa den tidigare situationen, men de har inte på något sätt styrkt detta påstående.

57     Av detta följer att sökandena inte har styrkt sina påståenden på ett sådant sätt att förstainstansrättens ordförande kan fastställa att den påstådda skadan är allvarlig och irreparabel eller anse att den påstådda skadan är säker och överhängande i den mening som avses i rättspraxis.

58     För övrigt har sökandena inte styrkt att ett uppskov med verkställigheten av det ifrågasatta beslutet är nödvändigt för att förhindra de påstådda skadorna.

59     Omständigheten att den grekiska regeringen redan den 2 november 2004 undertecknade kontraktet beträffande det ifrågavarande projektet, att kontraktet redan har trätt ikraft, att bedömningsförfarandet och verkställigheten av projektet har startat och är under snabb utveckling och att man redan har betalat utgifterna för projektet är omständigheter som inte i sig styrker att det föreligger ett krav på skyndsamhet som berättigar till uppskov med verkställigheten av det ifrågasatta beslutet.

60     För det första utgör, såsom kommissionen med rätta har betonat, möjligheten att ifrågasätta de nationella rättsakterna ett lämpligare och mer relevant sätt att skydda sökandenas intresse. Följaktligen anser förstainstansrätten att denna möjlighet fråntar förevarande begäran dess brådskande karaktär (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovannämnda målet Região autónoma dos Açores mot rådet, punkt 162 och där angiven rättspraxis, och beslut av förstainstansrättens ordförande av den 25 juni 2002 i mål T-34/02 R, B mot kommissionen, REG 2002, s. II-2803, punkt 93).

61     För det andra skall det fastställas att kommissionen genom det ifrågasatta beslutet tillåts att dra in stödet i fråga om projektet inte uppfyller kraven på miljöskydd (bilaga I till det ifrågasatta beslutet, punkt 12). I en situation där kommissionen har möjligheten, eller snarare skyldigheten, att bedöma om verkställigheten av projektet medför miljöskador och att ålägga sanktioner, i förevarande fall genom att dra in stödet (bilaga III till det ifrågasatta beslutet, punkt 4), kan man dra slutsatsen att det saknas ett krav på skyndsamhet för att skydda miljön (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovannämnda målet Região autónoma dos Açores mot rådet, punkterna 183 och 184 och där angiven rättspraxis).

62     Slutligen kan uppskovet med verkställigheten av det ifrågasatta beslutet ifrågasättas i den mån sökandena, mot bakgrund av att de grekiska myndigheterna redan hade valt området Skalistiri för att upprätta det nya avfallsupplaget och att de hade fattat samtliga beslut om när projektet skulle påbörjas, vilket sökandena har medgett, inte konkret har visat att ett uppskov med verkställigheten av det ifrågasatta beslutet, vilket är ett beslut om samfinansiering, nödvändigtvis skulle medföra att den rådande situationen förändrades och att de inte åsamkades den påstådda skadan (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovannämnda målet European Dynamics mot kommissionen, punkterna 66, 69 och 70).

63     Under dessa omständigheter skall det fastställas att det inte framgår av handlingarna i målet att sökandena med säkerhet skulle lida en allvarlig och irreparabel skada om interimistiska åtgärder inte beviljades.

64     Av detta följer att sökandena inte har styrkt att kravet på skyndsamhet är uppfyllt. Följaktligen skall begäran om interimistiska åtgärder ogillas, utan att det är nödvändigt för förstainstansrätten att uttala sig om huruvida begäran kan upptas till sakprövning och inte heller pröva huruvida de andra villkoren för beviljande av interimistiska åtgärder är uppfyllda.

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS ORDFÖRANDE

följande:

1)      Ansökan om uppskov med verkställighet avslås.

2)      Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.

Luxemburg den 23 maj 2005

* Rättegångsspråk: grekiska.