”Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Utredning som görs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) – Omplacering – Förordning (EG) nr 1073/1999 – Beslut 1999/396/EG, EKGS, Euratom – Fel – Skada – Yrkessjukdom – Beaktande av de förmåner som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna”

Saken: Talan som väckts av Jean Louis Giraudy med stöd av artikel 236 EG och artikel 152 EA, med yrkande om dels ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 21 februari 2005 om avslag på sökandens klagomål av den 22 september 2004, dels yrkande om att kommissionen skall förpliktas att utge skadestånd till sökanden för den skada han påstår sig ha lidit, varav 264 000 euro för ekonomisk skada och 500 000 euro för ideell skada.

Avgörande: Europeiska gemenskapernas kommission förpliktas att till Jean Louis Giraudy betala 15 000 euro i ersättning för den ideella skada han lidit bestående i att hans heder och renommé skadats. Talan ogillas i övriga delar. Europeiska gemenskapernas kommission skall bära sina egna rättegångskostnader och ersätta två tredjedelar av de rättegångskostnader som Jean-Louis Giraudy haft. Jean-Louis Giraudy skall bära en tredjedel av sina rättegångskostnader.

1. Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) – Förordning nr 1073/1999 om utredningar som utförs av OLAF – Närmare bestämmelser för interna utredningar som antagits av gemenskapsinstitutionerna

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1073/1999, artikel 5 andra stycket; kommissionens beslut 1999/396, artikel 2 första och andra styckena)

2. Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Villkor

3. Tjänstemän – Organisation av tjänstegrenarna – Placering av personal

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 7.1 första stycket och artikel 25 andra stycket)

5. Tjänstemän – Administrationens omsorgsplikt – Principen om god förvaltningssed

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73; Europaparlamentets och rådets förordning nr 1073/1999, skäl 10 och artikel 8.2)

7. Tjänstemän – Skadeståndstalan – Yrkanden om ersättning för sökandens skada på grund av sjukdom och invaliditet som är en följd av fel i tjänsten från administrationens sida

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73; reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring, artiklarna 19 och 23)

1. Den ovillkorliga utformningen av artikel 2 andra stycket i beslut 1999/396 om villkor och närmare bestämmelser för interna utredningar för att bekämpa bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som kan skada gemenskapernas intressen, där det hänvisas till samma artikels första stycke, tyder på att kommissionens generalsekreterare, generaldirektörer och avdelningschefer har en skyldighet att informera Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) utan dröjsmål så snart de fått kännedom om ”omständigheter som tyder på förekomsten av eventuella fall av bedrägeri, korruption eller all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot gemenskapernas intressen, omständigheter av allvarlig art som har samband med tjänsteutövningen och som skulle kunna utgöra brister när det gäller att uppfylla de skyldigheter som åligger tjänstemän och anställda i gemenskaperna och som skulle kunna leda till disciplinära åtgärder och, i förekommande fall, straffrättsliga åtgärder.” Emellertid medför gemenskapslagstiftarens användning av uttrycket ”tyder på” med nödvändighet att de som avses i bestämmelsen har att göra en viss prövning av huruvida de omständigheter som de fått kännedom om är relevanta med avseende på huruvida det förekommit oegentligheter. Bestämmelsen ger dem sålunda ett visst utrymme för skönsmässig bedömning.

2. Brister i en institutions interna kommunikation som otillbörligt har kunnat förvärra de misstankar som Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) har mot en tjänsteman, men som inte haft någon avgörande verkan på OLAF:s beslut att inleda en utredning mot tjänstemannen med hänsyn till att det fanns andra allvarliga och samverkande omständigheter som i sig motiverade en utredning, kan inte medföra ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för denna institution till följd av fel som begåtts i verksamheten.

3. Ett beslut att som säkerhetsåtgärd omplacera en tjänsteman med ansvar för en administrativ enhet under den tid då en internutredning som inletts av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) pågår angående möjliga oegentligheter inom nämnda enhet, efter rekommendation från OLAF:s generaldirektör att förbjuda tjänstemannen allt tillträde till enhetens kontor under den tid som utredningen pågår för att säkerställa dess genomförande, skall anses ha fattats i tjänstens intresse. Med beaktande av det omfattande utrymme för skönsmässig bedömning som administrationen har vid avgörandet av vad som är i tjänstens intresse, är ett sådant beslut inte uppenbart oproportionerligt i förhållande till det mål som eftersträvas med åtgärden, det vill säga att undvika intressekonflikter och säkerställa utredningens genomförande. Den omständigheten att andra möjligheter, såsom att godta tjänstemannens förslag att han skall vara tjänstledig eller erhålla ett uppdrag, också kunde ha varit förenliga med tjänstens intresse samtidigt som tjänstemannens intresse respekterades i större utsträckning kan inte i sig medföra att åtgärden skall anses vara oproportionerlig. Beslutet innebär inte heller att principen om oskuldspresumtionen har åsidosatts, eftersom syftet med beslutet inte är att bestraffa den omplacerade tjänstemannen, utan utgör en skyddsåtgärd som endast varar under tiden för utredningen, och tjänstens intresse motiverar antagandet av en åtgärd som syftar till att en utredning kan genomföras i lugn och ro, utan att det visats något ansvar för den omplacerade tjänstemannen avseende de frågor som utredningen rör.

Med hänsyn till att rättsenligheten av en enskild rättsakt skall bedömas utifrån omständigheterna och gällande rätt när rättsakten antogs, kan omständigheter som framkommer genom utredningen efter beslutet om omplacering och genom vilka den berörde ställts utom misstanke inte påverka rättsenligheten av beslutet om omplacering.

Hänvisning till förstainstansrätten: 16 april 2002 i mål T‑51/01, Fronia mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑43 och II‑187, punkt 55; 4 juni 2003 i de förenade målen T‑124/01 och T‑320/01, Del Vaglio mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑157 och II‑767, punkt 77; 7 februari 2007 i mål T‑339/03, Clotuche mot kommissionen, ej ännu publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 69, 71 och 76; 7 februari 2007 i de förenade målen T‑118/04 och T‑134/04, Caló mot kommissionen, ej ännu publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 109, 113 och 114

4. Att administrationen vid en presskonferens offentliggör, innan denna uppgift personligen har meddelats den berörde, en före detta ansvarig för en tjänstegren, att det inte längre finns något som hindrar att en säkerhetsåtgärd i form av en omplacering som har vidtagits mot den berörde för att säkerställa genomförandet av en internutredning som inletts av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) angående möjliga oegentligheter inom nämnda tjänstegren, innebär ett åsidosättande av tjänstemannens legitima intresse av att informeras direkt av administrationen och inte genom pressen angående en avgörande utveckling av hans arbetssituation. Ett sådant agerande har inte skett med iakttagande av en avvägning av de ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som tjänsteföreskrifterna skapat mellan den offentliga myndigheten och de anställda vid myndigheten och innebär följaktligen att administrationen har åsidosatt sin omsorgsplikt i förhållande till tjänstemannen och att det har begåtts ett sådant fel i en tjänstegren som kan medföra skadeståndsansvar för administrationen.

5. Den sekretessregel för utredningar, såsom denna på ett vittomfattande sätt definieras i artikel 8.2 i förordning nr 1073/1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF), skall tolkas med beaktande av det sammanhang i vilket den förekommer, och då i synnerhet mot bakgrund av skäl 10 i samma förordning, i vilken det föreskrivs att dessa utredningar skall bedrivas med fullt iakttagande av grundläggande rättigheter. Sekretessregeln skall således inte förstås så, att den endast avser att skydda sekretessen för upplysningar i syfte att säkerställa att utredningarna leder till att sanningen uppdagas, utan den skall även anses ha till syfte att säkerställa iakttagandet av oskyldighetspresumtionen, och således ryktet för tjänstemän eller anställda som berörs av dessa utredningar. Förutom den specifika garantin i nämnda bestämmelse, motiverar såväl principen om god förvaltning som omsorgsplikten, liksom iakttagandet av de utredningsbefogenheter som ett oberoende organ som OLAF har, att den institution till vilken tjänstemannen hör visar stor försiktighet och avstår från att ge offentlighet åt anklagelser eller misstankar om bedrägerier. Dessa hänsyn gör sig än mer gällande med avseende på den oskyldighetspresumtion som varje person har rätt till så länge några slutsatser inte kan dras av OLAF:s utredning.

Administrationen skall, när det förekommer allvarliga anklagelser som rör en tjänstemans heder, undvika att sådana anklagelser publiceras om det inte är absolut nödvändigt och att en tjänsteman blir föremål för uttalanden som kan svärta ner hans yrkesheder. Detta medför att administrationen i princip dels skall undvika att lämna information till pressen som kan skada den ifrågavarande tjänstemannen, dels skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra spridning inom institutionen av uppgifter som kan vara kränkande för tjänstemannen. Med detta sagt kan det konstateras att det finns en ansvarskultur inom gemenskapens institutioner som svarar mot i synnerhet allmänhetens krav på att bli informerad och få säkerställt att bristande funktion och bedrägerier identifieras och, om så skulle vara aktuellt, undanröjs och bestraffas. Detta krav medför att tjänstemän och anställda vid ansvarsfyllda positioner inom en gemenskapsadministration får ta i beräkning att det kan finnas ett behov av att lämna allmänheten vissa upplysningar.

Mot bakgrund av ett sådant möjligt behov skall administrationen i detta avseende visa sina anställda än större omsorg. Denna starkare omsorgsplikt inom den specifika ramen för utredningar förefaller än mer nödvändig i en situation då media kan förväntas offentligt ifrågasätta enskildas yrkesmässiga heder eller renommé, och därmed förstärka den skada som denne redan lidit i sådan grad att den blir irreparabel.

Så snart som en utredning som grundar sig på misstankar om bedrägerier inleds kan nämligen en viss renomméskada uppkomma, i synnerhet när en sådan utredning blir föremål för publicitet utanför institutionen. Att utredningen friar den enskilde från misstankar är sällan tillräckligt för att gottgöra den renomméskada som denne har lidit. Inom ramen för gemenskapens utomobligatoriska ansvar är en skada som uppstått till följd av inledandet och genomförandet av en utredning endast ersättningsgill när den ifrågavarande institutionen har gjort sig skyldig till ett fel som kan medföra skadeståndsansvar för institutionen, hur beklagligt detta än kan vara för den enskilde som senare frias från misstankar i denna utredning. När en sådan utredning vidare förutom denna ideella skada även medför en yrkessjukdom i den mening som avses i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna ger den bestämmelsen tjänstemannen en möjlighet att erhålla kompensation i form av ett engångsbelopp utan att det är nödvändigt för honom att visa att institutionen gjort sig skyldig till något fel.

Hänvisning till domstolen: 11 juli 1974 i mål 53/72, Guillot mot kommissionen, REG 1974, s. 791, punkterna 3–5 förstainstansrätten: 12 december 1995 i mål T‑203/95 R Connolly mot kommissionen, REG 1995, s. II‑2919, punkt 35; 17 december 2003 i mål T‑133/02, Chawdhry mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑329 och II‑1617, punkt 107; 3 mars 2004 i mål T‑48/01, Vainker mot parlamentet, REGP 2004, s. I‑A‑51 och II‑197, punkt 125

6. Att åtgärder vidtas för att informera allmänheten om omplacering av en tjänsteman med ansvar för en administrativ enhet i syfte att säkerställa genomförandet av en internutredning som inletts av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) angående möjliga oegentligheter inom denna enhet, innebär inte att sekretesskyddet för OLAF:s utredningar åsidosätts, och sådana åtgärder är motiverade med hänsyn till tjänstens intresse när upphävandet av sekretessen, inte bara avseende omplaceringen som sådan, utan även den omplacerade tjänstemannens identitet, vid de särskilda omständigheterna i fallet inte är en följd av institutionens vilja utan är oundvikligt med hänsyn dels till arten av den berördes tjänst, när denna till följd av den berördes ställning innebär regelbunden kontakt med pressen, dels till att journalister redan visat intresse avseende misstankarna om oegentligheter, på så sätt att avsaknad av information skulle ha gett näring åt olika spekulationer som skulle kunna skada såväl tjänstemannens som institutionens intressen.

Institutionen brister emellertid i den omsorgsplikt som den har i förhållande till sina anställda när den tar det onormala initiativet att, vid sidan av det meddelande som OLAF har lämnat om inledandet av utredningen, lämna ett eget pressmeddelande vars innehåll låter förstå att den omplacerade tjänstemannen var personligen inblandad i möjliga oegentligheter och den, efter det att tjänstemannen inte längre är misstänkt, underlåter att vidta korrigerande åtgärder för att motverka den negativa och ovanliga publicitet som gavs genom detta pressmeddelande, vilket således innebär att den inte i tillräcklig grad har beaktat tjänstemannens intressen i jämförelse med sina egna intressen, och inte heller har minimerat den skada som inledandet av utredningen medfört för tjänstemannen.

Ett sådant agerande utgör ett sådant fel i tjänsten som kan medföra skadeståndsansvar för institutionen. Det finns i detta hänseende ett direkt och säkerställt samband mellan nämnda fel och den skada som tjänstemannen lidit till följd av den kränkning av hans heder och renommé som är mer omfattande än den skada som oundvikligen drabbar varje tjänsteman som omfattas av en utredning som OLAF genomför.

7. Yrkanden om ersättning för ekonomisk och ideell skada som en tjänsteman påstår sig ha lidit på grund av sjukdom och därav orsakad invaliditet, som enligt tjänstemannen är en följd av fel i tjänsten från administrationens sida, och särskilt yrkanden om ersättning för den ideella skada som orsakats genom ett åsidosättande av omsorgsplikten som hos den berörde gett upphov till stress och ångest och sålunda orsakat eller förvärrat den skada som följt av den berördes sjukdom, skall ogillas. Gemenskapsdomstolen är nämligen inte behörig att pröva huruvida det föreligger ett orsakssamband mellan en tjänstemans arbetsvillkor och den sjukdom som han åberopar, eftersom beslutet om erkännande av en yrkessjukdom, enligt artikel 19 i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för tjänstemän, skall fattas av tillsättningsmyndigheten på grundval av utlåtande från läkare som utses av institutionerna och, ifall tjänstemannen begär det, efter samråd med den medicinska kommitté som föreskrivs i artikel 23 i nämnda regler. I de bestämmelser som införts för verkställande av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att tjänstemannen skall erhålla ett engångsbelopp vid olycksfall eller yrkessjukdom som avser både ekonomisk och ideell skada, utan att det är nödvändigt för tjänstemannen att visa att institutionen begått något fel, och det är endast när den ordning som införts enligt tjänsteföreskrifterna inte medger en adekvat kompensation för den skada som inträffat som tjänstemannen har rätt att föra talan om ytterligare ersättning.

Denna bedömning påverkas inte av den möjliga omständigheten att sökanden har återkallat sin ansökan enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna om att hans sjukdom skall erkännas som yrkessjukdom. En sådan återkallelse påverkar nämligen inte tillämpningen av den rättsregel enligt vilken erkännandet av en sjukdom som yrkesrelaterad ankommer på tillsättningsmyndigheten.

Yrkanden om ersättning för sökandens ideella skada som består i att hans heder och yrkesmässiga renommé skadats skall emellertid prövas av domstolen, eftersom en sådan skada inte är relaterad till den sjukdom som den berörde drabbats av och följaktligen inte kan ersättas genom något engångsbelopp enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna.

Hänvisning till domstolen: 8 oktober 1986 i de förenade målen 169/83 och 136/84, Leussink m.fl. mot kommissionen, REG 1986, s. 2801, punkt 13; 9 september 1999 i mål C‑257/98 P, Lucaccioni mot kommissionen, REG 1999, s. I‑5251, punkt 22 förstainstansrätten: 14 maj 1998 i mål T‑165/95, Lucaccioni mot kommissionen, REGP 1998, s. I‑A‑203 och II‑627, punkt 74; 15 december 1999 i mål T‑300/97, Latino mot kommissionen, REGP 1999, s. I‑A‑259 och II‑1263, punkt 95

Jean-Louis Giraudy, före detta tjänsteman vid Europeiska gemenskapernas kommission, Paris (Frankrike), företrädd av D. Voillemot, avocat,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av J. Currall och G. Berscheid, båda i egenskap av ombud,

sammansatt av ordföranden P. Mahoney (referent) samt domarna H. Kanninen och S. Gervasoni,

1 Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 20 april 2005 har Jean-Louis Giraudy yrkat följande:

– ogiltigförklaring av beslutet av den 21 februari 2005 att avslå hans klagomål av den 22 september 2004,

– Europeiska gemenskapernas kommission skall förpliktas att utge skadestånd till Jean-Louis Giraudy för den skada han påstår sig ha lidit med 264 000 euro för materiell skada samt 500 000 euro för ideell skada.

A – Bestämmelser som reglerar utredningar som utförs för att bekämpa bedrägeri

2 Skäl 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) (JO L 136, p. 1) har följande lydelse:

”Dessa utredningar bör utföras i enlighet med fördraget, särskilt protokollet om gemenskapernas privilegier och immunitet, och med iakttagande av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) samt med full respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, särskilt principen om rättvis behandling, rätten för varje berörd person att yttra sig över de uppgifter som rör honom eller henne samt principen att endast material som har värde som bevisning kan utgöra grunden för slutsatser vid en utredning. … ”

3 Artikel 4.1 i denna förordning återfinns under rubriken ”Interna utredningar” och har följande lydelse:

”Inom de områden som avses i artikel 1 skall [Europeiska byrån för bedrägeribekämpning] utföra administrativa utredningar inom institutioner, organ och byråer .

Dessa interna utredningar (nedan kallade interna utredningar) skall utföras under iakttagande av fördragens bestämmelser, särskilt protokollet om immunitet och privilegier, och av tjänsteföreskrifterna, i enlighet med villkoren och bestämmelserna i denna förordning och de beslut som varje institution, organ och byrå antar. Institutionerna skall samråda om den ordning som skall inrättas genom ett sådant beslut.”

4 Artikel 5.2 i förordningen, under rubriken ”Inledande av utredningar”, har följande lydelse:

”Interna utredningar skall inledas genom ett beslut av [Europeiska byrån för bedrägeribekämpnings] direktör, som denne fattar på eget initiativ eller på begäran av den institution, det organ eller den byrå där utredningen skall utföras.”

5 Artikel 8.1 och 8.2 i samma förordning, under rubriken ”Sekretess och skydd av uppgifter”, har följande lydelse:

”1. Alla uppgifter som inhämtas i samband med externa utredningar skall oavsett form vara skyddade genom tillämpliga bestämmelser.

2. Alla uppgifter som överlämnas eller inhämtas i samband med interna utredningar skall, oavsett form, omfattas av tystnadsplikt och åtnjuta samma skydd som det som ges enligt de bestämmelser som gäller för gemenskapens institutioner.

Uppgifterna får endast överlämnas till sådana personer inom Europeiska gemenskapernas eller medlemsstaternas institutioner som på grund av sin befattning skall känna till dem, och de får inte användas i andra syften än att bekämpa bedrägerier, korruption och annan olaglig verksamhet.”

6 Artikel 2 första och andra styckena i kommissionens beslut 1999/396/EG, EKGS, Euratom av den 2 juni 1999 om villkor och närmare bestämmelser för interna utredningar för att bekämpa bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som kan skada gemenskapernas intressen (EGT L 149, s. 57), återfinns under rubriken ”Skyldighet att lämna upplysningar” och har följande lydelse :

”Varje tjänsteman eller anställd vid kommissionen som får kännedom om omständigheter som tyder på förekomsten av eventuella fall av bedrägeri, korruption eller all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot gemenskapernas intressen, omständigheter av allvarlig art som har samband med tjänsteutövningen och som skulle kunna utgöra brister när det gäller att uppfylla de skyldigheter som åligger tjänstemän och anställda i gemenskaperna och som skulle kunna leda till disciplinära åtgärder och, i förekommande fall, straffrättsliga åtgärder, eller en bristande uppfyllelse av motsvarande skyldigheter, som åvilar kommissionens ledamöter eller medlemmar av kommissionens personal, som inte omfattas av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna, skall utan dröjsmål underrätta sin avdelningschef eller generaldirektör eller, om den anställde anser det nödvändigt, lämna upplysningarna direkt till kommissionens generalsekreterare eller till [Europeiska byrån för bedrägeribekämpning].

Kommissionens generalsekreterare, generaldirektörer och avdelningschefer skall utan dröjsmål till [Europeiska byrån för bedrägeribekämpning] överlämna alla uppgifter som de får kännedom om och som tyder på förekomsten av sådana oegentligheter som avses i första stycket.”

7 Artikel 4 första stycket i beslut 1999/396 återfinns under rubriken ”Information till den som berörs av utredningen” och har följande lydelse:

”Om det finns en möjlighet att en ledamot, tjänsteman eller anställd vid kommissionen är personligt involverad skall den berörde snabbt informeras, om detta inte riskerar att skada utredningen. Under inga omständigheter får slutsatser dras efter utredningen om en namngiven ledamot, tjänsteman eller anställd inom kommissionen, utan att den berörde har givits möjlighet att yttra sig över alla uppgifter som rör honom.”

8 I artikel 73.1 första stycket i Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska ekonomiska gemenskapen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) föreskrivs att ”[e]n tjänsteman är från den dag han tillträder tjänsten försäkrad mot yrkessjukdomar och olycksfall enligt de regler som fastställts genom överenskommelse mellan gemenskapernas institutioner efter yttrande från kommittén för tjänsteföreskrifterna. … ”.

9 Vid total bestående invaliditet skall enligt artikel 73.2 b utbetalning göras till tjänstemannen av ett engångsbelopp motsvarande åtta gånger hans årliga grundlön beräknad på månadslönerna under de tolv månader som föregått olycksfallet.

10 I regler om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring) fastställs, med verkställighet av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, enligt vilka villkor tjänstemannen är försäkrad mot olycksfall och yrkessjukdom.

11 I artikel 12.1 i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring föreskrivs att om tjänstemannen invalidiseras fullständigt och bestående till följd av ett olycksfall eller en yrkessjukdom skall det belopp som föreskrivs i artikel 73.2 b i tjänsteföreskrifterna betalas ut till honom.

12 Enligt artikel 17.2 första och tredje styckena i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring gäller att förvaltningen skall inleda en undersökning för att samla in alla de fakta som medger att man kan fastställa den sjukliga förändringens art, dess yrkesursprung samt de förhållanden under vilka den uppkommit. Efter att ha sett undersökningsrapporten skall den eller de läkare som utsetts av institutionerna lägga fram sina slutsatser enligt artikel 19 i dessa regler.

13 Beslut om erkännande av en yrkessjukdom skall enligt vad som stadgas i artikel 19 i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring fattas av tillsättningsmyndigheten enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 21 i dessa regler på grundval av de slutsatser som utfärdats av den eller de läkare som utsetts av institutionerna och, om tjänstemannen kräver det, efter samråd med den medicinska kommitté som föreskrivs i artikel 23.

14 I artikel 78 första stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att en tjänsteman skall ha rätt till invaliditetsersättning vid total bestående invaliditet som hindrar honom från att utföra de arbetsuppgifter som en tjänst i hans tjänstegrupp omfattar. I fjärde och femte styckena i samma artikel föreskrivs att om invaliditeten beror på yrkessjukdom skall avgifterna till pensionssystemet betalas helt ur institutionens budget.

15 Artikel 7.1 första stycket i tjänsteföreskrifterna hade, i den lydelse som var tillämplig på omständigheterna i förevarande mål, följande lydelse:

”Tillsättningsmyndigheten skall, när den tillsätter eller förflyttar en tjänsteman till en tjänst i dennes kategori eller tjänstegrupp som motsvarar hans lönegrad, göra detta endast i tjänstens intresse och utan hänsyn till nationalitet.”

”Alla beslut som fattas i det enskilda fallet i enlighet med dessa tjänsteföreskrifter skall omedelbart meddelas den berörda tjänstemannen skriftligt. Alla beslut som går en tjänsteman emot skall motiveras.”

17 Enligt artikel 62 första och andra styckena i tjänsteföreskrifterna gäller följande:

”I enlighet med bilaga VII och om inget annat uttryckligen anges skall en tjänsteman på grundval av sin tillsättning ha rätt till lön efter sin lönegrad och löneklass.

18 Sökanden var under år 2002 tjänsteman i lönegrad A 3 vid generaldirektorat (GD) Press och kommunikation. Han tjänstgjorde då som chef för kommissionens representation i Frankrike, i Paris.

19 Under andra halvåret år 2000 genomförde tjänstemännen vid generaldirektoratet (GD) Utbildning och kultur en revision vid Info-Point Europe i Avignon, vilken sköttes av Maison de l’Europe d’Avignon et de Vaucluse. I den revisionsrapport som lämnades, daterad den 27 november 2000, påpekades brister i bokföringen för denna Info-Point Europe. Rapporten lämnades den 12 december 2000 till generaldirektören för GD Kultur och utbildning, som den 8 februari 2001 lämnade den till chefen för press- och informationstjänsten (senare GD Press och Information) inom ramen för överföringen av viss verksamhet inom detta generaldirektorat till press- och informationstjänsten. Rapporten lämnades även till kommissionens representation i Paris.

20 Efter ett klagomål angående verksamheten vid Maison de l’Europe d’Avignon et de Vaucluse genomfördes en kompletterande undersökning inom ramen för den ovannämnda revisionen. Denna undersökning resulterade i en anmärkning av den 6 december 2000 om att det fanns en risk för att det förekom fiktiva projekt. Senare konstaterades genom en extern utredning av OLAF IO/2001/4086 avseende Maison de l’Europe d’Avignon et de Vaucluse att det förekom sådana fiktiva projekt. Press- och informationstjänsten i Bryssel överlämnade inte anmärkningen från den ovannämnda kompletterande undersökningen till kommissionens representation i Paris. På förstainstansrättens fråga vid förhandlingen angående varför denna anmärkning inte hade överlämnats svarade kommissionens företrädare att han inte ”kunde … ge något exakt svar på denna fråga och att han i alla händelser ansåg detta vara en administrativ försummelse”.

21 I en skrivelse av den 21 mars 2001 överlämnade generaldirektören för GD Utbildning och Kultur, M.V., och chefen för press- och informationstjänsten, M. F., revisionsrapporten av den 27 november 2000 till OLAF tillsammans med anmärkningen från den kompletterande undersökningen av den 6 december 2000 i enlighet med artikel 2 andra stycket i beslut 1999/396. I denna skivelse angavs bland annat att samtidigt med den information som de hade lämnat till generaldirektören för OLAF, hade chefen för kommissionens representation i Frankrike och enhetschefen med ansvar för Maisons de l’Europe och Info-Points Europe uppmanats att ”rapportera” de omständigheter som de kände till och som kunde vara till hjälp för utredningen. Sökanden har gjort gällande att han aldrig fått någon sådan uppmaning.

22 I början av november 2002 mottog generaldirektören för GD Press och Information från tjänstemän vid detta generaldirektorat som önskade vara anonyma men som generaldirektören förklarade sig känna till väl preciserade och detaljerade angivanden av i synnerhet förhållandet mellan sökanden och ordföranden för Maison de l’Europe d’Avignon et de Vaucluse, tilldelning av stöd för fiktiva projekt inom ramen för detta Maison de l’Europe, ledningen för sammanslutningen för ekonomiska intressen Sources d’Europe och favorisering inom ramen för anbudsförfaranden. Generaldirektören för GD Press och Information informerade OLAF med tillämpning av artikel 2 andra stycket i beslut 1999/396 om de omständigheter som han hade fått kännedom om i en skivelse av den 6 november 2002, vilken åtföljdes av två bilagor innehållande de omständigheter som han fått kunskap om.

23 Den 15 november 2002 inledde OLAF en intern utredning angående möjliga oegentligheter inom GD Press och Information, och mer specifikt kommissionens representation i Paris (utredning OF/2002/0513). Inledandet av denna utredning föranledde ett pressmeddelande från OLAF.

24 I en skivelse fredagen den 15 november 2002, vilken sökanden påstår sig ha mottagit per e-post på morgonen måndagen den 18 november samma år, informerade generaldirektören för GD Press och Information sökanden om att OLAF hade inlett en utredning avseende misstankar om oegentligheter som grundade sig på de omständigheter som kommissionens representation i Paris hade fått kännedom om och begärde att sökanden omedelbart skulle bege sig till Bryssel för ett möte med honom.

26 Samma dag inledde OLAF sin utredning på kontoret hos kommissionens representation i Paris.

27 Efter telefonuppgifter om att sökanden efter sin återkomst till kommissionens representation i Paris den 18 november 2002 (efter mötet med generaldirektören för GD Press och Information) hade frågat personalen vid denna representation om de åtgärder som hade vidtagits av OLAF under dagen rekommenderade OLAF:s generaldirektör GD Press och Information att såväl sökanden som dennes assistent skulle förbjudas tillträde till kontoret under den tid utredningen pågick för att säkerställa att den kunde genomföras utan störningar. Sökanden har emellertid bestritt att han skulle ha återvänt till representationen den 18 november 2002 och att han där skulle ha frågat ut personalen. Han har gjort gällande att han återvände först på morgonen följande dag.

28 Den 19 november 2002 beslutade generaldirektören för GD Press och Information, i egenskap av tillsättningsmyndighet, att genast och i tjänstens intresse omplacera sökanden så att han skulle tjänstgöra som ”rådgivare till generaldirektören för GD Press och Information i Bryssel”.

29 Detta beslut delgavs sökanden genom en skrivelse daterad den 19 november 2002 från generaldirektören vid GD Press och Information, innehållande följande upplysningar: ”I syfte att underlätta OLAF:s utredning avseende händelser vid kommissionens representation i Paris har [han] beslutat att i tjänstens intresse omplacera honom från och med denna dag till GD [Press och Information]– Bryssel [och att hans] exakta stationering [skulle] meddelas inom de [närmaste dagarna].”

30 Även sökandens assistent förflyttades omedelbart från Paris till Bryssel.

31 Generaldirektören för GD Press och Information informerade i en skrivelse av den 20 november 2002 personalen vid kommissionens representation i Paris om att den skulle vara föremål för en utredning som beräknades pågå i omkring en månad.

32 Sökanden har framfört invändningar mot den omplacering han blivit föremål för genom diverse skrivelser till generaldirektören för GD Press och Information, daterade den 21, den 22 och den 27 november 2002. I skivelserna av den 21 och den 22 november 2002 föreslog han bland annat att han skulle ta semester under den tid OLAF:s utredning vid kommissionens representation i Paris varade. Generaldirektören för GD Press och Information svarade sökanden i en kort skrivelse av den 27 november 2002, i vilken han bekräftade sitt beslut att omplacera honom till andra arbetsuppgifter inom generaldirektoratet ”för att säkerställa utredningens genomförande och undvika varje form av intressekonflikt”.

33 Den 21 november 2002 hölls ett nytt möte mellan sökanden och generaldirektören för GD Press och Information, under vilket den senare informerade sökanden om att den omplacering han blivit föremål för enbart utgjorde en säkerhetsåtgärd.

34 Samma dag, den 21 november 2002, publicerade kommissionen ett pressmeddelande enligt vilket ”GD Press och Information [hade] begärt att [OLAF] skulle utreda möjligheterna att inleda en utredning avseende vissa misstankar om oegentligheter i hanteringen av subventioner som delats ut i Frankrike inom ramen för informations- och kommunikationspolitiken. För att säkerställa genomförandet av denna utredning och undvika intressekonflikter [hade] kommissionen beslutat att i tjänstens intresse omplacera två tjänstemän vid kommissionens representation i Paris till Bryssel, [vilket var] administrativa beslut som inte på något sätt föregrep resultatet av utredningen.” Dagen innan detta pressmeddelande publicerades hade generaldirektören för GD Press och Information ringt sökanden för att informera honom.

35 Alltjämt den 21 november 2002 höll M.F., denna gång i egenskap av talesman för kommissionen, en funktion som han också utövade, en på förhand bestämd presskonferens under vilken han tillfrågades av journalisterna angående OLAF:s utredning och de två tjänstemännens vid kommissionens representation i Paris omplacering till Bryssel. Han nämnde i sina svar till journalisterna inte namnen på de ifrågavarande två tjänstemännen. Han underströk att ingen anklagats för något och att besluten att omplacera dem till andra uppgifter inom samma generaldirektorat hade fattats för att undvika tänkbara intressekonflikter och säkerställa utredningens genomförande. Under presskonferensen frågade journalisten honom om han kunde ”berätta huruvida den ansvarige för Pariskontoret var ansvarig för samtliga utgifter i Frankrike och i förevarande fall för Maison de l’Europe [d’]Avignon [et de Vaucluse] eftersom det föreföll honom vara så [och huruvida denne även var] ansvarig för driften av detta Maison de l’Europe …” vilket kommissionens talesman besvarade så att ”det var mer komplicerat än så, [att] hanteringen av subventioner låg på flera händer, att det fanns en Internationell federation för Maisons de l’Europe i Bryssel, [och att] det uppenbart fanns fler kommissionskontor i de berörda länderna …”.

36 Den 23 november 2002 hade tidningen Le Monde en artikel om OLAF:s utredning och omplaceringen av två tjänstemän, i vilken sökandens och hans assistents namn nämndes.

37 I en skrivelse av den 28 november 2002 preciserade generaldirektören för GD Press och Information för sökanden vad hans uppgift som ”rådgivare hos generaldirektören för GD [Press och Information] i Bryssel” bestod i. Han upprepade även att omplaceringen till Bryssel utgjorde en säkerhetsåtgärd och att den var avsedd att säkerställa utredningens genomförande och att undvika eventuella intressekonflikter.

38 Den 20 december 2002 höll kommissionens talesman och generaldirektören för GD Press och Information en presskonferens under vilken han anförde att inget hindrade att de skyddsåtgärder som vidtagits mot de båda tjänstemännen upphävdes och att han skulle diskutera med dem angående hur dessa åtgärder skulle upphävas.

39 I den franska pressen återgavs i artiklar i tidningarna Le Monde (den 22 och den 23 december 2002), Le Figaro (den 21 och den 22 december 2002) och Libération (den 21 och den 22 december 2002) att skyddsåtgärderna avseende de båda tjänstemännen hade upphävts.

40 Den 6 januari 2003 hölls ett nytt möte mellan sökanden och generaldirektören vid GD Press och Information, under vilket återinsättandet av sökanden som chef för kommissionens representation i Paris diskuterades.

41 Den 16 januari 2003 hördes sökanden av de tjänstemän vid OLAF som bedrev utredningen, i enlighet med artikel 4 första stycket i beslut 1999/396.

42 Tillsättningsmyndigheten beslutade den 21 januari 2003, med retroaktiv verkan från den 19 december 2002, att återinsätta sökanden i dennes tidigare arbetsuppgifter som chef för kommissionens representation i Paris. Sökanden har påstått att han inte fått del av detta beslut förrän den 12 februari 2003. På grund av sjukdom återupptog han emellertid inte sitt arbete vid kommissionens representation i Paris.

43 Återinsättandet av de två tjänstemännen i deras arbetsuppgifter i Paris var den 21 januari 2003 föremål för en fråga i parlamentet, från ledamoten Flesch till kommissionen (skriftlig fråga E-0036/03). Kommissionens ordförande Romani Prodi besvarade den 5 mars samma år frågan för kommissionens räkning, då han bland annat beklagade att media offentliggjort de berördas namn.

44 Samma dag den 5 mars 2003 informerade generaldirektören för GD Press och Information sökanden om att vissa tjänster som chef för kommissionens representationskontor, däribland representationen i Frankrike, skulle utlysas.

45 OLAF lämnade den 6 maj 2003 sin slutliga utredningsrapport. I slutsatserna angavs att sökanden inte var misstänkt för de anklagelser som hade föranlett utredningen. Vidare anfördes att en kompletterande skrivelse av den 6 december 2000, vars innehåll hade gjort det möjligt för sökanden och hans assistent att inta en mer kritisk hållning avseende det sätt på vilket Maison de l’Europe d’Avignon et de Vaucluse fungerade, aldrig hade överlämnats till kommissionens representation i Paris av tjänstemännen vid GD Press och Information. I OLAF:s rapport angavs att ”den omständigheten att huvudkontoret inte överlämnat den kompletterande skrivelsen av den 6 december 2000 till representationen har således indirekt bidragit till att öka OLAF:s misstankar [mot sökanden och hans assistent]”.

46 Vid en presskonferens den 17 juni 2003 uttalade kommissionens nye talesman, M.K., på en fråga från en journalist, såväl sin egen som institutionens sympati för sökanden.

47 Tidningen La Tribune hänvisade i en artikel den 23 oktober 2003 till ”den bedrövliga ’affären’ vid kommissionens representationskontor i Paris, vilken medfört att dess direktion kastats för vargarna i media innan … OLAF diskret konstaterade att de anklagelser som lagts fram saknade grund”.

48 Invaliditetskommittén konstaterade den 22 mars 2004 att sökanden hade drabbats av bestående total invaliditet som gjorde det omöjligt för honom att utföra sitt arbete. Invaliditetskommittén uttalade sig inte om huruvida invaliditeten hade orsakats i tjänsten, då den ansåg att det var lämpligt att avvakta utfallet av det förfarande som hade inletts enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna. Sökanden beviljades invaliditetspension enligt artikel 53 i tjänsteföreskrifterna från den 1 maj 2004.

49 Sökanden framförde genom skrivelse av den 10 december 2004 en begäran om att hans sjukdom skulle klassas som yrkessjukdom enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna.

50 Dessförinnan hade sökanden i en skrivelse av den 2 mars 2004, kompletterad genom skivelse av den 17 juni samma år, inkommit till tillsättningsmyndigheten med en begäran om skadestånd enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna för den skada han påstod sig ha lidit på grund av och under OLAF:s utredning.

52 Den 22 september 2004 inkom sökanden med ett klagomål enligt artikel 90.2 första stycket i tjänsteföreskrifterna mot detta beslut. Klagomålet överlämnades till kommissionen den 19 oktober samma år.

53 Tillsättningsmyndigheten avslog genom beslut av den 21 februari 2005 sökandens klagomål.

54 Förevarande talan registrerades ursprungligen hos förstainstansrättens kansli som mål nummer T‑169/05.

55 Genom beslut av den 15 december 2005 överlämnade förstainstansrätten i enlighet med artikel 3.3 i rådets beslut 2004/752/EG, Euratom av den 2 november 2004 om upprättande av Europeiska unionens personaldomstol (EGT L 333, s. 7) förevarande mål till personaldomstolen. Talan registrerades hos personaldomstolens kansli som mål nummer F‑23/05.

56 Som en processledande åtgärd förelade personaldomstolen kommissionen, genom skrivelser av den 22 mars och den 7 juni 2006, att inge vissa handlingar, bland annat OLAF:s rapport av den 6 maj 2003. Kommissionen har efterkommit föreläggandena inom den föreskrivna tidsfristen. Personaldomstolen har i en skrivelse av den 22 mars 2006 uppmanat sökanden att informera personaldomstolen för det fall förfarandet enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna skulle slutföras.

57 I en skrivelse som inkom per telefax till personaldomstolen den 25 september 2006 ingav sökanden ett brev som han sänt kommissionen den 18 augusti 2006, genom vilket han förklarade att han återkallade sin begäran om att hans sjukdom skulle klassas som en arbetsskada.

58 Personaldomstolen beslutade att undantagsvis godta att denna handling tillfördes akten efter det att det muntliga förfarandet hade avslutats, eftersom den dels rörde en händelse som hade inträffat efter sammanträdet, dels kunde påverka målets utgång.

59 Personaldomstolen, som ansåg att kommissionen i enlighet med den kontradiktoriska principen skulle få möjlighet att yttra sig angående denna handling, beslutade den 17 oktober 2006 att återuppta det muntliga förfarandet enligt artikel 62 i förstainstansrättens rättegångsregler, vilka enligt artikel 3.4 i beslut 2004/752 gäller även i personaldomstolen till dess egna rättegångsregler trätt i kraft.

60 Kommissionen yttrade sig angående denna handling i en telefax som inkom till personaldomstolens kansli den 10 november 2006 (originalet inkom den 13 november samma år).

61 I en skrivelse av den 16 november 2006 beredde personaldomstolen sökanden tillfälle att yttra sig över vad kommissionen sålunda hade anfört.

62 Sökanden yttrade sig i en telefax som inkom till personaldomstolens kansli den 29 november 2006 (originalet ingavs den 4 december samma år).

63 Parterna informerades i en skrivelse från personaldomstolen av den 11 december 2006 om att det muntliga förfarandet var avslutat.

– ogiltigförklara beslutet av den 21 februari 2005, genom vilket hans skadeståndsanspråk av den 22 september 2004 avslogs,

– fastställa att de fel som kommissionen gjort sig skyldig till medfört en säker och fastställbar skada och att det finns ett orsakssamband mellan dessa fel och denna skada,

– fastställa att ekonomisk ersättning skall utgå till följd av denna skada,

– fastställa att den personskada han lidit uppgår till 264 000 euro och att den ideella skada han lidit uppgår till 500 000 euro, och

– avgöra frågan om rättegångskostnader i enlighet med tillämpliga bestämmelser.

66 Kommissionen har åberopat tre grunder till stöd för sitt avvisningsyrkande, nämligen att det inte förekommit något reguljärt administrativt förfarande innan talan väcktes, att sökanden saknar befogat intresse av att få saken prövad och att talan är för tidigt väckt.

67 Kommissionen har anfört att talan inte kan upptas till sakprövning eftersom sökanden har gjort gällande att han drabbats av skada till följd av beslutet om omplacering av den 19 november 2002, vilket beslut inte bestritts enligt det förfarande som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna.

68 Sökanden har invänt att hans begäran om skadestånd inte grundar sig uteslutande på detta beslut, utan på olika grunder avseende felaktigheter som kommissionen gjort sig skyldig till, i synnerhet vid spridningen av dess pressmeddelande av den 21 november 2002, genom uttalanden av dess talesman vid presskonferensen samma dag och genom översändande av handlingar till OLAF. Förevarande talan om skadeståndsansvar, vilken skall bedömas i sin helhet, skall således upptas till sakprövning.

69 I detta hänseende erinrar personaldomstolen om att det med avseende på skadeståndstalan framgår av fast rättspraxis att en sådan talan, som utgör en självständig form av talan i förhållande till talan om ogiltigförklaring, enligt det rättsmedelssystem som har införts genom artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna endast kan tas upp till sakprövning om den har föregåtts av ett administrativt förfarande i enlighet med bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna. Detta förfarande varierar beroende på om den skada för vilken det yrkas ersättning har förorsakats av en rättsakt som går någon emot i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna eller av ett handlande av myndigheten som inte utgör ett beslut. I det förstnämnda fallet måste den berörda personen inom föreskriven tidsfrist ge in ett klagomål mot rättsakten i fråga till tillsättningsmyndigheten. I det senare fallet måste det administrativa förfarandet däremot inledas med en begäran om skadestånd enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna. Det är bara ett uttryckligt eller underförstått avslag på en sådan begäran som kan utgöra ett beslut som går sökanden emot mot vilken ett klagomål får föras, och det är först när detta klagomål uttryckligen eller underförstått avslås som talan om skadestånd får väckas vid personaldomstolen (förstainstansrättens dom av den 25 september 1991 i mål T‑5/90, Marcato mot kommissionen, REG 1991, s. II‑731, punkterna 49 och 50, och av den 28 juni 1996 i mål T‑500/93, Y mot domstolen, REGP 1996, s. I‑A-335 och s. II‑977, punkterna 64 och 66).

70 I förevarande mål har sökanden, innan han väckte talan vid personaldomstolen, den 2 mars 2004 inkommit med en begäran om skadestånd enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, och därefter, den 22 september 2004, ingivit ett klagomål enligt artikel 90.2 första stycket i tjänsteföreskrifterna mot beslutet av den 8 juli 2004, genom vilket hans begäran om skadestånd avslogs. Sökandens talan vid personaldomstolen har således föregåtts av det administrativa förfarande som föreskrivs för en talan om skadestånd som grundar sig på ett handlande av myndigheten som inte utgör ett beslut.

71 För att avgöra huruvida det administrativa förfarandet varit korrekt skall det således prövas huruvida den skada för vilken ersättningen begärs grundar sig på ett handlande av myndigheten som inte utgör ett beslut.

72 Sökanden har i förevarande talan kritiserat olika åtgärder som myndigheten vidtagit och som lett till hans skada, nämligen dels tillsättningsmyndighetens beslut om omplacering av den 19 november 2002, dels kommissionens pressmeddelande av den 21 november 2002 och uttalandena av kommissionens talesman vid presskonferensen samma dag och slutligen meddelandet till OLAF från generaldirektören för GD Press och Information angående omständigheter som talade för att det hade förekommit oegentligheter vid kommissionens representation i Paris. Genom de invändningar som sökanden framfört mot kommissionens pressmeddelande av den 21 november 2002 och talesmannens uttalanden vid presskonferensen samma dag, liksom invändningarna avseende meddelandet till OLAF, har sökanden till stöd för sin talan åberopat handlande av myndigheten som inte utgör beslut.

73 Det följer av vad som ovan anförts att talan inte skall avvisas på den grunden att den inte föregåtts av något administrativt förfarande.

74 Kommissionen har anfört att sökanden inte har något intresse av att få saken prövad och anfört att beslutet om omplacering av den 19 november 2002 hade återkallats sedan mer än ett år när talan väcktes.

75 Sökanden har inte anfört några argument avseende denna grund för avvisningsyrkandet, men han har i allmänna ordalag anfört att personaldomstolen inte skall godta kommissionens processuella invändningar.

76 Personaldomstolen konstaterar att grunden för kommissionens argumentation att beslutet om omplacering av den 19 november 2002 skulle ha ”återkallats” mer än ett år innan förevarande talan väcktes är felaktig. Beslutet av den 21 januari 2003, genom vilket sökanden åter förordnades som chef för kommissionens representation i Paris, med retroaktiv verkan från den 19 december 2002, har nämligen inte ersatt beslutet om omplacering av den 19 november 2002, vilket medfört verkningar från den 19 november till den 19 december 2002.

77 Dessutom skall sökandens intresse av att få saken prövad inte bedömas enbart mot grunden avseende beslutet om omplacering av den 19 november 2002, utan mot sökandens skadeståndsyrkande.

78 Talan skall således inte avvisas på den grunden att sökanden saknar intresse av att få saken prövad.

79 Kommissionen har i sin svarsinlaga gjort gällande att sökandens skada skall bedömas med beaktande av de förmåner han erhåller enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, i enlighet med förstainstansrättens resonemang i dess dom av den 14 maj 1998 i mål T‑165/95, Lucaccioni mot kommissionen (REGP 1998, s. I‑A‑203 och s. II‑627). Kommissionen har härav dragit slutsatsen att eftersom förfarandet som sökanden inlett enligt den bestämmelsen alltjämt pågick kan inte personaldomstolen bedöma denna skada, och talan är således för tidigt väckt. Kommissionen återkom vid förhandlingen till detta argument och anförde bland annat att, med hänsyn till att förfarandet enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna kan pågå i flera år, en förklaring att talan är för tidigt väckt i vissa fall kan leda till svårigheter för den enskilde avseende iakttagandet av den tidsfrist på fem år inom vilken en skadeståndstalan måste väckas.

80 Sökanden har i sin replik invänt att en begäran enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna om att hans sjukdom skall förklaras vara en yrkessjukdom inte förhindrar honom från att föra talan om ersättning för den ideella skada han lidit. Under förhandlingen förändrade sökanden sin inställning på denna punkt och anförde att det skulle beaktas att han var redo att avstå från sin begäran enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna. Sökanden framhöll nämligen att han önskade att personaldomstolen så snart som möjligt skulle avgöra hela tvisten, och i synnerhet fastslå att de av kommissionen begångna felen orsakat hans skada, vilket konstaterande skulle återupprätta hans heder och renommé och göra slut på den långvariga osäkerhet i vilken han befunnit sig till följd av de omständigheter som är aktuella i målet. I en skrivelse som inkom per telefax till personaldomstolens kansli den 25 september 2006 informerade sökanden personaldomstolen om att han hade återkallat sin begäran enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna.

81 Eftersom kommissionen vid förhandlingen hade återkallat sin grund för avvisningsyrkandet att talan skulle vara för tidigt väckt finns det inte skäl för personaldomstolen att pröva denna fråga.

83 Kommissionen har i sin svarsinlaga anfört att den skada sökanden gjort gällande skall prövas med beaktande av de förmåner han mottar enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna. Då det förfarande som inletts enligt den bestämmelsen pågick när kommissionen ingav sin svarsinlaga har den i svarsinlagan gjort gällande att personaldomstolen ännu inte kan bedöma denna skada. Enligt kommissionen borde målet vid personaldomstolen därför vilandeförklaras i avvaktan på förfarandet enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, och sökanden borde därefter beredas tillfälle att yttra sig angående konsekvenserna av tillsättningsmyndighetens beslut avseende huruvida hans sjukdom skall anses vara en yrkessjukdom.

84 Sökanden har i sin replik invänt att den begäran om att hans sjukdom skall klassas som en yrkessjukdom som han gjort enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna inte hindrar honom från att begära ersättning för den ideella skada han lidit. Han har motsatt sig att målet vilandeförklaras och anser att detta endast är en förhalande åtgärd från kommissionens sida. Han anförde vid förhandlingen att det skulle beaktas att han var redo att återkalla denna begäran. I en skrivelse som inkom per telefax till personaldomstolens kansli den 25 september 2006 informerade sökanden personaldomstolen om att han hade återkallat sin begäran enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna.

85 Eftersom sökanden återkallat sin begäran enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna har kommissionens begäran om att målet skall vilandeförklaras förlorat sitt syfte.

86 Personaldomstolen saknar således skäl att pröva denna begäran om vilandeförklaring.

87 I alla händelser skall det konstateras att för det fall sökanden inte hade återkallat sin begäran enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och personaldomstolen haft att pröva kommissionens begäran om vilandeförklaring av målet skulle denna begäran ha avslagits. Sökanden har nämligen motsatt sig denna begäran. Enligt artikel 77 c i förstainstansrättens rättegångsregler kan målet endast vilandeförklaras på gemensam begäran från parterna.

88 Enligt fast rättspraxis förutsätter gemenskapens skadeståndsansvar att tre kumulativa villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande institutionerna förebrås för är rättsstridigt, att det föreligger en skada samt att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan (förstainstansrättens dom av den 9 februari 1994 i mål T‑82/91, Latham mot kommissionen, REGP1994, s. I‑A‑15 och s. II‑61, punkt 72, och av den 21 februari 1995 i mål T‑506/93, Moat mot kommissionen, REGP 1995, s. I‑A‑43 och s. II‑147, punkt 46).

89 Det skall först prövas huruvida kommissionen gjort sig skyldig till en rättsstridig handling av sådant slag att gemenskapen kan vara skadeståndsskyldig. Därvid skall de olika grunder sökanden åberopat prövas i den tidsordning de inträffat.

a) Den tredje grunden avseende de felaktiga invändningar som riktats mot sökanden och fel som begåtts av hans överordnade

90 Sökandens tredje grund är att generaldirektören för GD Press och Information har gjort sig skyldig till ett mycket allvarligt fel genom att sända OLAF handlingar innehållande bevis för anklagelser (”dossier à charge”) avseende kommissionens representation i Paris, trots att villkoren i artikel 2 andra stycket i beslut 1999/396 inte var uppfyllda.

91 Enligt sökanden hade generaldirektören för GD Press och Information inte tillräcklig kunskap om omständigheterna för att informera OLAF enligt den ovannämnda bestämmelsen. Enligt sökanden innefattar den bestämmelsen ett materiellt krav, för att undvika att ogrundade anklagelser riktas mot tjänstemän som inte direkt men eventuellt indirekt är inblandade i bedrägerier.

92 Sökanden har vidare gjort gällande att GD Press och Information dels överlämnat felaktiga uppgifter till OLAF angående ansvaret för kommissionens representation i Paris för de förmodade oegentligheterna vid Info-Point Europe d’Avignon, dels uppsåtligen eller av oaktsamhet hemlighållit handlingar som använts mot honom. Mot bakgrund av det sätt på vilket anklagelserna från GD Press och Information lagts fram för OLAF har de varit förtalande och kränkande.

93 Kommissionen anser att dess beslut att informera OLAF om de förmodade oegentligheterna vid Info-Point Europe d’Avignon var legitimt och nödvändigt. Den har understrukit att detta beslut skall bedömas utifrån situationen när det fattades, och att den inte skall kritiseras utifrån utredningens slutliga resultat.

94 Kommissionen har gjort gällande att artikel 2 andra stycket i beslut 1999/396 inte medför någon skyldighet för kommissionens generalsekreterare, generaldirektörer eller enhetschefer att bedöma relevansen eller bevisvärdet av de omständigheter som de känner till innan dessa överlämnas till OLAF, utan att denna bestämmelse tvärtom medför en absolut skyldighet för dem. Den enda situation i vilken det, inom ramen för tillämpningen av denna bestämmelse, är möjligt att begå ett fel som kan medföra skadeståndsskyldighet är när en institution har för avsikt att skada en tjänsteman eller anställd. Enligt kommissionen har inte sökanden på något sätt styrkt någon sådan avsikt att skada, och den bestrider bestämt att den skulle ha haft en sådan avsikt.

95 Bedömningen av den tredje grunden, som rör kommissionens agerande vid inledningen av OLAF:s utredning, innefattar två frågeställningar. Den första är huruvida generaldirektören för GD Press och Information har gjort sig skyldig till ett fel i tjänsten genom att i skrivelsen till OLAF av den 6 november 2002 ange de omständigheter han kände till. Den andra är huruvida vissa påstådda brister i kommissionens interna kommunikationssystem, vilka kan ha bidragit till att OLAF blandades in och att utredningen inleddes, utgör ett sådant fel i en tjänstegren som kan medföra skadeståndsansvar för institutionen. Gemenskapens utomobligatoriska ansvar kan nämligen inte bara aktualiseras till följd av dess tjänstemäns åtgärder (till exempel en generaldirektörs handlande), utan även till följd av en bristfällig organisation av dess tjänstegrenar (se, för ett motsvarade synsätt, domstolens dom av den 17 december 1959 i mål 23/59, F.E.R.A.M. mot Höga myndigheten, REG 1959, s. 501, på s. 517).

96 Sökanden och kommissionen har olika uppfattningar avseende omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionens generalsekreterare, generaldirektörer och avdelningschefer har enligt artikel 2 första stycket beslut 1999/396. Enligt sökanden skall de ha tillräckliga kunskaper om omständigheterna innan OLAF informeras. Ifall de inte har det kan de ådra institutionen ett ansvar för fel som begåtts i den aktuella verksamheten. Kommissionen anser däremot att skyldigheten att informera OLAF är absolut och att det enda fall då det är tänkbart att gemenskapen skulle bli skadeståndsskyldig är ifall institutionen haft för avsikt att skada en tjänsteman.

97 Den första fråga som skall prövas är således vilket utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionens generalsekreterare, generaldirektörer och avdelningschefer har enligt artikel 2 andra stycket i beslut 1999/396.

98 Den ovillkorliga utformningen av artikel 2 andra stycket i beslut 1999/396, där det hänvisas till samma artikels första stycke, tyder på att kommissionens generalsekreterare, generaldirektörer och avdelningschefer har en skyldighet att informera OLAF utan dröjsmål, så snart de fått kännedom om ”omständigheter som tyder på förekomsten av eventuella fall av bedrägeri, korruption eller all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot gemenskapernas intressen, omständigheter av allvarlig art som har samband med tjänsteutövningen och som skulle kunna utgöra brister när det gäller att uppfylla de skyldigheter som åligger tjänstemän och anställda i gemenskaperna och som skulle kunna leda till disciplinära åtgärder och, i förekommande fall, straffrättsliga åtgärder. …”. Emellertid medför gemenskapslagstiftarens användning av uttrycket ”tyder på” med nödvändighet att de som avses i bestämmelsen har att göra en viss prövning av huruvida de omständigheter som de fått kännedom om är relevanta med avseende på huruvida det förekommit oegentligheter. Bestämmelsen ger dem sålunda en sådan behörighet.

99 För att besluta om gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar skall det sedan utredas om generaldirektören för GD Press och Information, genom att i skrivelsen av den 6 november 2002 till OLAF överlämna uppgifter om de omständigheter som han kände till och som tydde på att det förekommit sådana oegentligheter som avses i artikel 2 första stycket i beslut 1999/396, på ett uppenbart och allvarligt sätt har överskridit gränserna för sitt bedömningsutrymme (se analogt förstainstansrättens dom av den 6 april 2006 i mål T‑309/03, Camós Grau mot kommissionen, REG 2006, s. II‑0000, punkt 104).

100 Det kan i förevarande mål konstateras att det vid den tiden förelåg omständigheter som motiverade att generaldirektören för GD Press och Information överlämnade de uppgifter som han hade fått kännedom om till OLAF.

101 För det första visade revisionsrapporten av den 27 november 2000 och anmärkningen från den kompletterande undersökningen av den 6 december samma år att det förelåg en risk för att det förekom fiktiva projekt vid Maison de l’Europe d’Avignon et de Vaucluse.

102 För det andra medförde de yrkesmässiga kontakterna mellan sökanden och ordföranden för Maison de l’Europe d’Avignon et de Vaucluse, M.P., misstankar om att de bedrägerier som kunde konstateras hade sitt ursprung i ledningen för detta Maison de l’Europe som borde undersökas. Det skall i detta avseende framhållas att sökandens tvetydiga reaktion inför varningar från kommissionens representation i Marseille, och i synnerhet vad han påstått om att Maison de l’Europe d’Avignon et de Vaucluse var ”känt för sin professionalism” och hade ”en obestridlig ställning inom sin region och [var] kapabel att på ett utmärkt sätt genomföra viktiga projekt och tidigare hade välkomnat ett flertal kommissionsledamöter” (se meddelande till M.C. av den 4 mars 2002, undertecknat av sökanden, och meddelande till M.C., av den 19 avril 2002, ej undertecknat, avfattat på papper med kommissionens representations i Frankrike brevpapper, båda ingivna av kommissionen på personaldomstolens begäran inom ramen för processledande åtgärder).

103 Slutligen hade generaldirektören för GD Press och Information från tjänstemän som önskade vara anonyma men som han förklarade sig känna till väl mottagit preciserade och faktaunderbyggda angivelser angående bland annat relationen mellan sökanden och ordföranden för Maison de l’Europe d’Avignon et de Vaucluse, tilldelningen av subventioner för fiktiva projekt vid detta Maison de l’Europe, ledningen för ekonomiska intressegruppen Sources d’Europe och omständigheter som tydde på favorisering vid offentliga upphandlingar.

104 Mot bakgrund av samtliga dessa omständigheter var det rimligt att generaldirektören för GD Press och Information ansåg sig vara skyldig att utan dröjsmål informera OLAF om de omständigheter som han hade kännedom om, detta för att OLAF skulle genomföra en utredning som skulle göra det möjligt att fastställa huruvida bedrägerianklagelserna var välgrundade.

105 Generaldirektören för GD Press och Information har således inte överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att i skrivelsen av den 6 november 2002 till OLAF överlämna de omständigheter om vilka han fått kännedom, vilka tydde på att det förekommit oegentligheter i den mening som avses i artikel 2 första stycket i beslut 1999/396.

106 OLAF:s rapport visar att det förelåg brister i kommissionens interna kommunikationssystem som hade kunnat medföra negativa konsekvenser för sökanden.

107 En anmärkning av den 6 december 2000 angående undersökningar till kompletterande av revisionsrapporten av den 27 november 2000, i vilken det anges att det fanns en risk för att det förekom fiktiva projekt vid Maison de l’Europe d’Avignon et de Vaucluse, överlämnades nämligen inte till kommissionens representation i Paris av tjänstemännen vid GD Press och Information i Bryssel. Enligt OLAF:s rapport ”[hade] således den omständigheten att huvudkontoret inte överlämnat anmärkningen från den kompletterande undersökningen av den 6 december 2000 indirekt bidragit till att öka OLAF:s misstankar avseende [sökanden och dennes assistent]”.

108 Vidare hade generaldirektören för GD Utbildning och Kultur och avdelningschefen för Press- och informationstjänsten i sin gemensamt undertecknade skrivelse av den 21 mars 2001 angivit att samtidigt med informationen i den ovannämnda anmärkningen från generaldirektören för OLAF hade chefen för kommissionens representation i Frankrike och den avdelningschef som ansvarade för Maisons de l’Europe och Info-Points Europe uppmanats att ”redogöra för” de omständigheter som de kunde ha kännedom om och som kunde kasta ljus över affären. Av någon anledning som kommissionen inte har kunnat förklara har sökanden aldrig nåtts av någon sådan uppmaning. I OLAF:s slutliga utredningsrapport understryks att ”i stället för denna gemensamma redogörelse som OLAF förväntat sig som en viktig kompletterande omständighet i den externa utredningen har GD Press och Information i november 2001 överlämnat [till OLAF] … två konfidentiella anteckningar upprättade och undertecknade av kommissionens representation [i Paris], vilka också gav uttryck för uppfattningen hos Pressenheten [vid detta GD]”.

109 Även om dessa brister i kommissionens interna kommunikation säkert otillbörligt hade kunnat förvärra OLAF:s misstankar mot sökanden, fanns det vid den tidpunkten andra allvarliga och samverkande omständigheter som i sig motiverade att en utredning inleddes.

110 För det första innehöll angivelserna som generaldirektören för GD Press och Information hade mottagit från vissa tjänstemän preciserade anklagelser om bedrägeri, som stöddes av konkreta omständigheter. För det andra visade revisionsrapporten av den 27 november 2000 och anmärkningen från den kompletterande undersökningen av den 6 december samma år förekomsten av bristfälliga räkenskaper och att det kunde förekomma fiktiva projekt inom ramen för Maison de l’Europe d’Avignon et de Vaucluse.

111 Bristerna i kommissionens interna kommunikation har således inte haft någon avgörande verkan på OLAF:s beslut att inleda en utredning. Den kan således inte medföra ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för gemenskapen till följd av fel som begåtts i verksamheten.

b) Den första grunden, om att beslutet om omplacering till Bryssel varit oskäligt och omotiverat

113 Sökanden har med denna grund kritiserat såväl antagandet som sättet för genomförande av beslutet av den 19 november 2002 att omplacera honom till Bryssel. Enligt honom har kommissionen begått ett allvarligt fel genom att anta detta beslut, vilket av flera skäl var rättsstridigt. Det var otillräckligt motiverat, det fattades inte i tjänstens intresse, det var oproportionerligt i förhållande till de omständigheter som anklagelserna rörde och det utgjorde en sanktion i strid med principen om oskuldspresumtion. Sökanden har vidare anfört att kommissionen visat bristande omsorg när den genom beslutet av den 21 januari 2003 omplacerade honom till representationen i Paris. Sökanden har i sin replik även anfört att handlingarna i akten samfälligt visar att kommissionen haft en avsikt att skada honom. Detta anfördes till svar på vad kommissionen anfört om att det enda fall när det är tänkbart att skadestånd skall utgå är när kommissionen haft en avsikt att skada, vilket den bestritt i förevarande mål. Sökanden återtog emellertid vid förhandlingen sina anklagelser avseende en sådan avsikt, men angav att han ansåg att kommissionen gjort sig skyldig till ett allvarligt fel vid antagandet av beslutet om omplacering.

114 Sökanden har för det första gjort gällande att beslutet om omplacering till Bryssel utgjorde ett beslut som gick honom emot och som således enligt artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna skall motiveras. Den enda indikation som återfanns i anteckningen av den 19 november 2002 som bifogades beslutet om omplacering var att omplaceringen hade beslutats för att ”underlätta utredningens genomförande”, vilket inte är en tillräcklig motivering. Kommissionens argument att beslutet fattades i ett sammanhang som var känt för sökanden är inte relevant i förevarande mål, eftersom det i OLAF:s slutliga utredningsrapport uttalades att tjänstemännen vid GD Press och Information i Bryssel hade funnit att sökanden var okunnig om vissa omständigheter som hade konstaterats vid Info-Point Europe d’Avignon.

115 Sökanden har för det andra understrukit att omplaceringen av honom avvek helt från de vanliga reglerna om rotation och kunde således inte liknas vid en vanlig omplacering i tjänstens intresse.

116 Sökanden har för det tredje gjort gällande att denna omplacering var oproportionerlig i förhållande till anklagelserna. Han har bland annat understrukit att hans förslag till kommissionen om att han skulle ta tjänstledigt under den tid OLAF:s utredning pågick också hade varit förenligt med tjänstens intresse, samtidigt som hans intressen i högre grad skulle ha respekterats med en sådan lösning.

117 Sökanden har för det fjärde anfört att en omplacering som uteslutande grundar sig på att han skulle ha varit inblandad i bedrägerier varken är förenlig med oskuldspresumtionen eller förordning nr 1073/1999, i vars skäl 10 det anges att utredningar bör utföras ”… med iakttagande av tjänsteföreskrifterna samt med full respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, särskilt principen om rättvis behandling, rätten för varje berörd person att yttra sig över de uppgifter som rör honom eller henne … ”. Enligt sökanden har denna brutala omplacering förefallit utgöra en sanktion som saknar proportion i förhållande till anklagelserna, då den inte förklarats vara en skyddsåtgärd förrän vid en senare tidpunkt.

118 Sökanden har slutligen kritiserat kommissionens bristande omsorg gentemot honom när han återinsattes i tjänst i Paris och vid OLAF:s överlämnande av den slutliga utredningsrapporten. Han har gjort gällande att beslutet att återinsätta honom som chef för kommissionens representation i Paris, som offentliggjordes av kommissionens talesman vid en presskonferens den 20 december 2002, undertecknades av generaldirektören för GD Press och Information först den 20 januari 2003. Vidare har inte detta återinsättande blivit föremål för adekvat publicitet eftersom kommissionens talesman vid den ovannämnda presskonferensen underströk att utredningen inte var avslutad, samtidigt som han uppmanade journalisterna till försiktighet. Slutligen har sökanden gjort gällande att den kortfattade sympatiyttringen som kommissionens talesman av en tillfällighet kom att lämna den 17 juni 2003 till följd av en journalists fråga inte kan kompensera det förhållandet att det inte lämnades något pressmeddelande om överlämnandet av OLAF:s slutliga utredningsrapport, vilket skulle ha utgjort en lämplig motvikt till pressmeddelandet av den 21 november 2002.

119 Kommissionen har bestritt varje form av fel och har gjort gällande att beslutet om omplacering av sökanden till Bryssel var tillräckligt motiverat, att det fattades i tjänstens intresse, att det var proportionerligt i förhållande till anklagelserna, att det var en skyddsåtgärd som syftade till att säkerställa utredningens genomförande och att det inte innebar något åsidosättande av oskuldspresumtionen.

120 Kommissionen har anfört att beslutet fattades med stöd av artikel 7.1 första stycket i tjänsteföreskrifterna i den lydelse som då gällde, som ger tillsättningsmyndigheten en möjlighet att enbart i tjänstens intresse tillsätta eller förflytta en tjänsteman till en tjänst i dennes kategori eller tjänstegrupp. Vad gäller sökandens argument att omplaceringen avvikit från vad som normalt tillämpas vid rotation har kommissionen anfört att det inte var fråga om någon sådan rotation. Situationen i förevarande mål var nämligen exceptionell och krävde exceptionella åtgärder.

121 Vad gäller invändningen att omplaceringen av sökanden till Bryssel skulle ha inneburit ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen har kommissionen vid förhandlingen gjort gällande att den inte hade kunnat vidta någon annan åtgärd i förevarande fall. När det närmare gäller sökandens förslag att han skulle ”vara tjänstledig utan ersättning” under den tid utredningen varade och argumentet att detta skulle ha varit ett alternativ som var förenligt med tjänstens intresse samtidigt som sökandens intressen respekterades, har kommissionen vid förhandlingen anfört att artikel 62 i tjänsteföreskrifterna förbjuder en tjänsteman att avstå från sin rätt till lön enligt sin lönegrad och löneklass. Kommissionen har tillagt att alternativet att ge sökanden ett uppdrag i Bryssel inte var något alternativ i förevarande fall. Ett kännetecken för ett uppdrag är att det är kortvarigt. När beslutet om omplacering av sökanden till Bryssel antogs var det inte möjligt att förutse hur länge OLAF:s utredning skulle pågå. Dessutom skulle ett uppdrag ha medfört extra kostnader för institutionen.

122 När det gäller sökandens invändning att oskuldspresumtionen åsidosatts har kommissionen gjort gällande att vad sökanden anfört inte är korrekt eftersom generaldirektören för GD Press och Information och kommissionens talesman vid upprepade tillfällen framhållit att sökanden alltjämt skulle presumeras vara oskyldig. Enligt kommissionen saknar vidare denna invändning rättsligt stöd eftersom det i artikel 23 i bilaga IX i tjänsteföreskrifterna föreskrivs en möjlighet att avstänga en tjänsteman från sin tjänst i avvaktan på utfallet av ett disciplinförfarande. En sådan avstängning utgör inte någon sanktion, utan en ren skyddsåtgärd, som inte åsidosätter oskuldspresumtionen. Vad som gäller för avstängning gäller i än högre grad för en enkel omplacering utan avstängning för den korta tid som det tar att genomföra en utredning. Enligt kommissionen kan oskuldspresumtionen inte hindra antagandet av rena skyddsåtgärder som är avsedda att säkerställa att en utredning kan genomföras lugnt, objektivt och ändamålsenligt.

123 Mer generellt har kommissionen anfört att ett administrativt beslut skall bedömas uteslutande utifrån den situation som rådde när beslutet fattades. När det aktuella beslutet fattades fanns det inga skäl för generaldirektören för GD Press och Information att inte följa OLAF:s rekommendationer att skilja sökanden från kommissionens representation i Paris under den tid utredningen pågick.

124 Sökanden har inom ramen för den första grunden i sak anfört tre invändningar. De två första invändningarna rör beslutet om omplacering av den 19 november 2002 och rör dels att det skulle vara bristfälligt motiverat, dels att det inte hade fattats i tjänstens intresse och inneburit ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen och principen om iakttagande av oskuldspresumtionen. Den tredje invändningen är att kommissionen skall ha åsidosatt sin omsorgsplikt dels när sökanden återinsattes i sitt tidigare arbete i Paris, dels vid överlämnandet av OLAF:s slutliga utredningsrapport. Invändningen avseende bristande uppfyllande av omsorgsplikten vid överlämnandet av OALF:s slutrapport har beröringspunkter med den andra grunden.

125 Den invändning som kommissionen anfört angående talans upptagande till sakprövning till följd av att sökanden inte klagat på beslutet om omplacering enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna skall förstås så, att det innefattar en invändning om rättegångshinder avseende de invändningar som rör beslutet om omplacering.

126 Trots detta skall personaldomstolen inte pröva huruvida det föreligger något hinder mot att i sak pröva invändningen avseende bristande motivering av det beslutet, då denna invändning i alla händelser är grundlös.

127 Enligt fast rättspraxis har nämligen den motiveringsskyldighet som fastställs i artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, vilken bestämmelse endast återger den allmänna motiveringsplikten i artikel 253 EG, till syfte att dels ge den berörda personen tillräcklig vägledning för att denne skall kunna bedöma om en rättsakt som går honom emot är välgrundad och en möjlighet att väcka talan vid personaldomstolen, dels ge sistnämnda instans möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Härav följer att den sålunda föreskrivna motiveringsskyldigheten är en grundläggande gemenskapsrättslig princip från vilken avsteg endast får göras när tvingande skäl föreligger (förstainstansrättens dom av den 20 mars 1991 i mål T‑1/90, Pérez-Mínguez Casariego mot kommissionen, REG 1991, s. II‑143, punkt 73, och av den 6 juli 2004 i mål T‑281/01, Huygens mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑203 och s. II‑903, punkt 105).

128 Omfattningen av motiveringsplikten skall för varje enskilt fall bedömas utifrån de konkreta omständigheterna, och i synnerhet rättsaktens innehåll, arten av de skäl som åberopas och mottagarens intresse av att erhålla en förklaring (förstainstansrättens dom av den 12 december 2002 i mål T‑135/00, Morello mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑265 och s. II‑1313, punkt 28). Motiveringsplikten är i synnerhet uppfylld när beslutet fattats i ett sammanhang som är känt för den berörde tjänstemannen, som därigenom ges möjlighet att förstå omfattningen av den åtgärd som vidtas med avseende på honom (förstainstansrättens dom av den 6 juli 1995 i mål T‑36/93, Ojha mot kommissionen, REGP 1995, s. I‑A‑161 och s. II‑497, punkt 60, och av den 1 april 2004 i mål T‑198/02, N mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑115 och s. II‑507, punkt 70).

129 Av rättspraxis framgår även att ett beslut att omplacera en tjänsteman mot dennes vilja utgör en rättsakt som går honom emot, i den mening som avses i artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, och skall därför motiveras (domen i det ovannämnda målet Ojha mot kommissionen, punkt 42, och förstainstansrättens dom av den 23 november 1999 i mål T‑129/98, Sabbioni mot kommissionen, REGP 1999, s. I‑A‑223 och s. II‑1139, punkt 28).

130 I förevarande fall angavs i skrivelsen av den 19 november 2002 (i vilken sökanden informerades om beslutet att omplacera honom till Bryssel) att detta beslut hade fattats i tjänstens intresse och för att underlätta genomförandet av OLAF:s utredning som skulle inledas avseende kommissionens representation i Paris. I skivelsen angavs även att han skulle närmare informeras om sitt tjänstgöringsställe under de närmast följande dagarna.

131 Innan beslutet av den 19 november 2002 expedierades hade generaldirektören för GD Press och Information genom en skrivelse av den 15 november 2002 informerat sökanden om att OLAF skulle inleda en utredning, och de hade haft ett sammanträde i Bryssel den 18 november samma år.

132 Härav följer att tillsättningsmyndigheten, genom att i skrivelsen av den 19 november 2002 ange att beslutet om omplacering hade fattats för att underlätta utredningens genomförande och att det hade fattats i ett sammanhang som sökanden informerades om och som hade diskuterats vid ett sammanträde, hade lämnat sökanden tillräcklig information för att dels göra det möjligt för honom att bedöma om beslutet var välgrundat, dels göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att utöva sin prövningsrätt.

133 Invändningen att beslutet om omplacering av den 19 november 2002 skulle vara otillräckligt motiverat skall således lämnas utan avseende.

– Invändningarna avseende att beslutet inte fattats i tjänstens intresse och inneburit ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen och oskuldspresumtionen

134 På samma sätt som när det gäller invändningen avseende bristande motivering av beslutet av den 19 november 2002 saknas det skäl att pröva kommissionens underförstådda invändning om rättegångshinder avseende dessa invändningar, eftersom de i alla händelser är grundlösa.

135 Även om administrationen har allt intresse av att placera tjänstemännen med beaktande av deras förmåga och personliga önskemål har en tjänsteman inte rätt att utöva eller behålla specifika arbetsuppgifter (förstainstansrättens dom av den 6 mars 2001 i mål T‑100/00, Campoli mot kommissionen, REGP 2001, s. I‑A‑71 och s. II‑347, punkt 71). Även om det inte uttryckligen föreskrivs någon möjlighet i artikel 7 i tjänsteföreskrifterna att ”omplacera” en tjänsteman framgår det av fast rättspraxis att gemenskapsinstitutionerna har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning när den organiserar sin verksamhet för att fullgöra dem anförtrodda uppgifter och därvid placerar tjänstemän, på villkor att denna placering sker i tjänstens intresse och med iakttagande av anställdas likställdhet (domstolens dom av den 23 mars 1988 i mål 19/87, Hecq mot kommissionen, REG 1988, s. 1681, och av den 12 november 1996 i mål C‑294/95 P, Ojha mot kommissionen, REG 1996, s. I‑5863).

136 Mot bakgrund av det utrymme för skönsmässig bedömning som institutionerna har vid bedömningen av vad som skall anses vara i tjänstens intresse skall personaldomstolen begränsa sin prövning till att avse huruvida tillsättningsmyndigheten hållit sig inom icke kritiserbara gränser och avhållit sig ifrån att använda sitt handlingsutrymme på ett uppenbart felaktigt sätt (förstainstansrättens dom av den 12 december 2000 i mål T‑223/99, Dejaiffe mot harmoniseringsbyrån, REGP 200, s. I‑A‑277 och s. II‑1267, punkt 53, och av den 21 september 2004 i mål T‑325/02, Soubies mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑241 och s. II‑1067, punkt 50).

137 Även om administrationens omsorgsplikt gentemot sina anställda avspeglar den avvägning mellan ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som i tjänsteföreskrifterna skapats mellan offentliga myndigheter och offentliganställda tjänstemän kan enligt likaledes fast rättspraxis de krav som följer av denna omsorgsplikt inte hindra tillsynsmyndigheten från att vidta de åtgärder som den finner nödvändiga i tjänstens intresse, eftersom tillsättning av varje anställning i första hand skall ske utifrån tjänstens intresse (förstainstansrättens dom av den 16 december 1993 i mål T‑80/92, Turner mot kommissionen, REG 1993, s. II‑1465, punkt 77, och av den 24 november 2005 i mål T‑236/02, Marcuccio mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑365 och s. II‑1621, punkt 129).

138 Personaldomstolen skall pröva sökandens invändningar mot att beslutet inte fattats i tjänstens intresse och innebär ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen och oskuldspresumtionen mot bakgrund av dessa principer och inom ramen för den begränsade kontroll som ankommer på personaldomstolen.

139 När det gäller invändningen att beslutet om omplacering av den 19 november 2002 inte fattats i tjänstens intresse framhåller personaldomstolen att OLAF inledde en internutredning angående möjliga oegentligheter inom GD Press och Information, närmare bestämt vid kommissionens representation i Paris, och att sökanden hade en ledande funktion vid denna representation. Vidare skedde hans omplacering under den tid då utredningen pågick efter rekommendation från OLAF:s generaldirektör att förbjuda sökanden och hans assistent allt tillträde till representationens kontor under den tid som utredningen pågick för att säkerställa dess genomförande.

140 Det har fastslagits att hänsyn till klarheten i och genomförandet av utredningar av detta slag kan motivera ett beslut om omplacering i avvaktan på utredningens resultat (förstainstansrättens dom av den 7 februari 2007 i mål T‑339/03, Clotuche mot kommissionen, REG 2007, s. II‑0000, punkt 69, och i de förenade målen T‑118/04 och T‑134/04, Caló mot kommissionen, REG 2007, s. II‑0000, punkt 113).

141 Det eftersträvade ändamålet med den åtgärd som sökandens talan rör grundar sig således på tjänstens intresse. Det skall emellertid prövas huruvida de medel som använts för att uppnå detta legitima mål är förenliga med proportionalitetsprincipen.

142 I detta avseende, och med beaktande av det omfattande utrymme som institutionen har vid avgörandet av vad som är i tjänstens intresse, kan det konstateras att omplaceringen av sökanden till Bryssel under den tid OLAF:s utredning pågick vid kommissionens representation i Paris inte var uppenbart oproportionerlig i förhållande till det mål som eftersträvades med åtgärden, det vill säga att undvika intressekonflikter och säkerställa utredningens genomförande. Den omständigheten att andra möjligheter, det vill säga att godta sökandens förslag att han skulle vara tjänstledig eller erhålla ett uppdrag, också kunde ha varit förenliga med tjänstens intresse samtidigt som sökandens intresse respekterades kan inte i sig medföra att denna åtgärd skall anses vara oproportionerlig.

143 Vad gäller sökandens invändning att oskuldspresumtionen inte respekterats kan det konstateras att åtgärden att omplacera sökanden till Bryssel inte var avsedd att bestraffa honom, utan utgjorde en skyddsåtgärd som endast varade under den tid som OLAF:s utredning pågick i kommissionens representations lokaler i Paris.

144 Det skall vidare framhållas att enligt rättspraxis kan interna eller externa relationsproblem som orsakar skadliga spänningar för verksamhetens bedrivande motivera att en tjänsteman omplaceras i tjänstens intresse. En sådan åtgärd får vidtas oberoende av frågan om ansvar för de ifrågavarande problemen (se analogt domstolens dom av den 12 juli 1979 i mål 124/78, List mot kommissionen, REG 1979, s. 2499, punkt 13, och domen i det ovannämnda målet Ojha mot kommissionen, punkt 41). Om det kan vara motiverat med hänsyn till tjänstens intresse att omplacera en tjänsteman för att få ett slut på en rent intern konflikt som stör verksamhetens bedrivande utan att den omplacerade tjänstemannen visats ha något ansvar för situationen måste samma intresse även motivera antagandet av en åtgärd som syftar till att en utredning kan genomföras i lugn och ro, utan att det visats något ansvar för den omplacerade tjänstemannen avseende de frågor som utredningen rör (domarna i de ovannämnda målen Clotuche mot kommissionen, punkt 71, och Caló mot kommissionen, punkt 109).

145 Slutligen skall det framhållas att rättsenligheten av en enskild rättsakt skall bedömas utifrån omständigheterna och gällande rätt när rättsakten antogs (förstainstansrättens dom av den 4 juni 2003 i de förenade målen T‑124/01 och T‑320/01, Del Vaglio mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑157 och s. II‑767, punkt 77). Således kan inte de omständigheter som framkommer genom utredningen efter beslutet om omplacering och genom vilka sökanden ställts utom misstanke påverka rättsenligheten av detta beslut när själva syftet med utredningen, liksom de åtgärder som vidtagits i syfte att säkerställa att den kan genomföras i lugn och ro, är att avgöra huruvida de ursprungliga misstankarna var välgrundade.

146 Vid dessa förhållanden skall det konstateras att kommissionen inte har överskridit gränserna för sitt omfattande utrymme för skönsmässig bedömning på området genom att anse att genomförandet i lugn och ro av OLAF:s utredning, och i synnerhet hörandet av personalen vid kommissionens representation i Paris, i högre grad skulle säkerställas ifall sökanden inte fortsatte sitt arbete vid denna representation under den tid utredningen pågick. Så snart kommissionen hade konstaterat att situationen kunde skada genomförandet av OLAF:s utredning var det således korrekt av den att, inom ramen för sitt omfattande utrymme för skönsmässig bedömning, anse att tjänstens intresse motiverade en omplacering av sökanden (se, för ett liknande synsätt, förstainstansrättens dom av den 16 april 2002 i mål T‑51/01, Fronia mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑43 och s. II‑187, punkt 55, samt domarna i de ovannämnda målen Clotuche mot kommissionen, punkt 76, och Caló mot kommissionen, punkt 114).

147 Invändningarna mot att beslutet om omplacering inte hade fattats i tjänstens intresse samt att det innefattar ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen och oskuldspresumtionen skall således lämnas utan avseende.

– Invändningen om bristande omsorg vid återinsättandet av sökanden i dennes arbete i Paris

148 När det gäller kommissionens agerande utan att något beslut fattades avseende metoderna för återinsättandet av sökanden i hans arbete vid representationen i Paris kan det konstateras att det var med pressens hjälp som han först fick veta att den skyddsåtgärd som han var föremål för hade upphävts. Den omständigheten att det inte längre fanns något som hindrade att denna åtgärd upphävdes offentliggjordes av M.F. i egenskap av talesman för kommissionen vid en presskonferens den 20 december 2002, innan den uppgiften lämnades till sökanden den 6 januari 2003 under ett möte mellan honom och M.F., som denna gång uppträdde i egenskap av generaldirektör för GD Press och Information. Under tiden rapporterade den franska pressen om att skyddsåtgärden hade upphävts. Beslutet om att återinsätta sökanden i tjänst vid kommissionens representation i Paris undertecknades inte av generaldirektören för GD Press och Information förrän den 20 januari 2003 med retroaktiv verkan från den 19 december 2002. Kommissionens motivering är att det var tillräckligt för sökanden att läsa i pressen för att förstå att det inte fanns något som hindrade att tillsättningsmyndigheten upphävde den skyddsåtgärd han varit föremål för.

149 Kommissionen har genom detta agerande åsidosatt sökandens legitima intresse av att informeras direkt av tillsättningsmyndigheten och inte genom pressen angående en avgörande utveckling av hans arbetssituation. Detta agerande har således inte skett med iakttagande av en avvägning av de ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som tjänsteföreskrifterna skapat mellan den offentliga myndigheten och de anställda vid myndigheten. Kommissionen har således åsidosatt sin omsorgsplikt i förhållande till sökanden.

150 Talan skall således bifallas på den första grunden såvitt avser invändningen att kommissionen åsidosatt omsorgsplikten vid återinsättandet av sökanden i hans tjänst i Paris, medan talan i övrigt inte skall bifallas på denna grund.

c) Den andra grunden, avseende att sekretesskyddet för utredningen har åsidosatts

151 Sökanden anser att kommissionen åsidosatt sekretesskyddet för OLAF:s utredning och gett hans omplacering olämplig publicitet genom pressmeddelandet av den 21 november 2002 och uttalanden av kommissionens talesman vid presskonferensen samma dag. Han har vidare gjort gällande att talesmannen vid presskonferensen gjort offentliga uttalanden av sådan art att hans renommé skadats.

152 Enligt sökanden saknade pressmeddelandet av den 21 november 2002, som spreds till flera hundra journalister, motstycke och gjorde det möjligt för mottagarna att snabbt identifiera berörda tjänstemän, med tanke på hur offentliga deras tjänster var. Denna ovanliga medialisering har inneburit ett åsidosättande av sekretesskyddet för OLAF:s utredningar enligt artikel 8.2 i förordning nr 1073/1999.

153 Sökanden har vidare gjort gällande att kommissionens talesman vid presskonferensen den 21 november 2002 felaktigt påstått att hanteringen av de omtvistade subventionerna från Maisons de l’Europe var beroende av representationerna, och att han därigenom gett spridning åt ett kränkande och förtalande påstående som gav substans åt antaganden om att han i egenskap av chef för kommissionens representation i Paris var ansvarig för, för att inte säga inblandad i, de påstådda bedrägerierna.

154 Enligt sökanden har dessa olika uppgifter lett till att en förödande artikel publicerades i tidningen Le Monde den 23 november 2002.

155 Kommissionen har bestritt att den skulle ha åsidosatt sekretesskyddet för OLAF:s utredning och gör gällande att dess företrädare aldrig har offentliggjort sökandens namn, utan att initiativet tagits av journalisterna. Den har anfört att pressmeddelandet av den 21 november 2002 publicerades i synnerhet i sökandens intresse, i syfte att omintetgöra möjliga spekulationer och rykten som hade kunnat uppstå till följd av journalisternas intresse för de omständigheter som utredningen rörde.

156 Kommissionen har vidare förnekat varje uttalande som kunnat skada sökandens renommé och anfört att dess talesman aldrig vid presskonferensen den 21 november 2002 påstått att sökanden skulle ha varit ansvarig för samtliga utgifter i Frankrike, och i synnerhet inte utgifterna vid Maison de l’Europe d’Avignon et de Vaucluse.

157 Kommissionen har mer generellt gjort gällande att dess företrädare inte kan ådra institutionen ett ansvar genom att uttala sig om offentliga omständigheter som svar på frågor, så länge de lämnar sådana uttalanden med tillbörliga reservationer, vilket var fallet vid presskonferenserna i november och december 2002.

158 Kommissionen har slutligen understrukit att sökanden fått en adekvat publicitet, såväl när han återinsattes i tjänst i Paris som efter OLAF:s slutliga utredningsrapport, genom presskonferenserna den 20 december 2002 och den 17 juni 2003.

159 Sökanden har inom ramen för den andra grunden i sak anfört tre invändningar, nämligen att kommissionen åsidosatt sin sekretesskyldighet för OLAF:s utredning, att den publicitet som kommissionen gett sökandens omplacering varit olämplig och att kommissionens talesman gjort kränkande och förtalande uttalanden om honom vid presskonferensen den 21 november 2002. Sökanden har vidare, inom ramen för den första grunden, anfört att kommissionen åsidosatte sin omsorgsplikt när OLAF:s slutliga utredningsrapport lämnades.

160 Invändningarna avseende åsidosättande av sekretesskyldigheten för OLAF:s utredning, att den publicitet som kommissionen gett sökandens omplacering varit olämplig och att kommissionen åsidosatte sin omsorgsplikt när OLAF:s slutliga utredningsrapport lämnades skall prövas tillsammans, eftersom de har ett nära samband.

– Invändningarna avseende åsidosättande av sekretesskyldigheten för OLAF:s utredning, att den publicitet som kommissionen gett sökandens omplacering varit olämplig och att kommissionen åsidosatte sin omsorgsplikt när OLAF:s slutliga utredningsrapport lämnades

161 I artikel 8.2 i förordning nr 1073/1999 anges på ett vittomfattande sätt en sekretessregel för OLAF:s utredningar. Denna bestämmelse skall tolkas med beaktande av det sammanhang i vilket den förekommer, och då i synnerhet artikel 10 i samma förordning, i vilken det föreskrivs att OLAF:s utredningar skall bedrivas med fullt iakttagande av grundläggande rättigheter. Sekretessregeln skall således inte förstås så, att den endast avser att skydda sekretessen för upplysningar i syfte att säkerställa att utredningarna leder till att sanningen uppdagas, utan den skall även anses ha till syfte att säkerställa iakttagandet av oskyldighetspresumtionen, och således ryktet för tjänstemän eller anställda som berörs av utredningar.

162 Det skall vidare understrykas att utredningens korrekta genomförande kan medföra att det sätt som den genomförs på hålls hemligt och även att dess existens förblir okänd för de personer den berör. I artikel 4 första stycket i beslut 1999/396 föreskrivs således att man kan underlåta att informera en tjänsteman om hans personliga inblandning i de omständigheter som utredningen rör om sådan information kan skada utredningen. Förutom den specifika garantin i artikel 8.2 i förordning nr 1073/1999 motiverar såväl principen om god förvaltning som omsorgsplikten, liksom iakttagandet av de utredningsbefogenheter som ett oberoende organ som OLAF har, att den institution till vilken tjänstemannen hör visar stor försiktighet och avstår från att ge offentlighet åt anklagelser eller misstankar om bedrägerier. Dessa hänsyn gör sig än mer gällande med avseende på den oskyldighetspresumtion som varje person har rätt till så länge några slutsatser inte kan dras av OLAF:s utredning.

163 Omsorgsplikten medför med avseende på en tjänstemans situation att myndigheten skall beakta samtliga omständigheter som kan ligga till grund för dess beslut och att den därvid inte bara beaktar tjänstens intresse, utan även den berörda tjänstemannens (förstainstansrättens dom av den 17 december 2003 i mål T‑133/02, Chawdhry mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑329 och s. II‑1617, punkt 107, och av den 3 mars 2004 i mål T‑48/01, Vainker mot parlamentet, REGP 2004, s. I‑A‑51 och s. II‑197, punkt 125).

164 Enligt rättspraxis skall administrationen, när det förekommer anklagelser som rör en tjänstemans heder, undvika att publicera sådana anklagelser om det inte är absolut nödvändigt (domstolens dom av den 11 juli 1974 i mål 53/72, Guillot mot kommissionen, REG 1974, s. 791, punkterna 3–5). Det har vidare fastslagits att institutionen i fråga i enlighet med omsorgsplikten och principen om god förvaltning är skyldig att undvika att en tjänsteman blir föremål för uttalanden som kan svärta ner hans yrkesheder. Detta medför att administrationen i princip dels skall undvika att lämna information till pressen som kan skada den ifrågavarande tjänstemannen, dels skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra spridning inom institutionen av uppgifter som kan vara kränkande för tjänstemannen (se beslut av förstainstansrättens ordförande den 12 december 1995 i mål T‑203/95 R, REG 1995, s. II‑2919, punkt 35).

165 Med detta sagt kan det konstateras att det finns en ansvarskultur inom gemenskapens institutioner, som svarar mot i synnerhet allmänhetens krav på att bli informerad och få säkerställt att bristande funktion och bedrägerier identifieras och, om så skulle vara aktuellt, undanröjs och bestraffas. Detta krav medför att tjänstemän och anställda vid ansvarsfyllda positioner inom en administration såsom kommissionen får ta i beräkning att det kan finnas ett behov av att lämna allmänheten vissa upplysningar.

166 Det skall vidare understrykas att så snart som en utredning som grundar sig på misstankar om bedrägerier inleds kan en viss renomméskada uppkomma, i synnerhet när en sådan utredning blir föremål för publicitet utanför institutionen. Att utredningen friar den enskilde från misstankar är sällan tillräckligt för att gottgöra den renomméskada som denne har lidit. Inom ramen för gemenskapens utomobligatoriska ansvar är en skada som uppstått till följd av inledandet och genomförandet av en utredning endast ersättningsgill när den ifrågavarande institutionen har gjort sig skyldig till ett fel som kan medföra skadeståndsansvar för institutionen, hur beklagligt detta än kan vara för den enskilde som friats från misstankar i denna utredning. När, vidare, en sådan utredning förutom denna ideella skada även medför en yrkessjukdom i den mening som avses i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna ger den bestämmelsen tjänstemannen en möjlighet att erhålla kompensation i form av ett engångsbelopp utan att det är nödvändigt för honom att visa att institutionen gjort sig skyldig till något fel.

167 Mot bakgrund av det behov som kan finnas att lämna allmänheten vissa upplysningar skall administrationen i detta avseende visa sina anställda än större omsorg. Denna starkare omsorgsplikt inom den specifika ramen för utredningar förefaller än mer nödvändig i en situation då media kan förväntas offentligt ifrågasätta enskildas yrkesmässiga heder eller renommé, och därmed förstärka den skada som denne redan lidit i sådan grad att den blir irreparabel.

168 Personaldomstolen skall mot bakgrund av dessa överväganden pröva de publicitetsåtgärder som kommissionen vidtagit vid OLAF:s inledande av utredningen och omplaceringen av sökanden.

169 När tillsättningsmyndigheten inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning beslutade att omplacera sökanden till Bryssel under den tid utredningen pågick hade institutionen rätt att anse att tjänstens intresse motiverade vidtagandet av åtgärder för att informera allmänheten om denna omplacering. Med hänsyn dels till att sökanden till följd av sin ställning som chef för kommissionens representation i Paris var i regelbunden kontakt med pressen, dels till det intresse som journalisterna redan visat avseende misstankarna om oegentligheter vid Maison de l’Europe d’Avignon et de Vaucluse, skulle nämligen vissa av dem oundvikligen ha konstaterat att han inte längre fanns på plats vid denna representation, även om institutionen inte hade lämnat någon sådan information. Ett sådant konstaterande av att sökanden inte längre fanns på plats skulle ha gett näring åt olika spekulationer i pressen, vilka hade kunnat skada såväl sökandens som kommissionens intressen.

170 Detta oundvikliga upphävande av sekretessen avseende inte bara omplaceringen som sådan, utan även sökandens identitet, vilken uppenbarligen var en av de två tjänstemän som berördes av omplaceringen, följde av arten av den tjänst sökanden hade och inte av kommissionens vilja, vilket medförde ett uppenbart intresse för tjänsten att tillgripa lämpliga publiceringsåtgärder för att undvika skadliga rykten för såväl de två tjänstemännen som institutionen. Således kan, vid de särskilda förhållanden som rådde i förevarande fall, varken avslöjandet för pressen att OLAF bedrev en utredning eller avslöjandet att de två berörda tjänstemännen hade omplacerats i sig anses åsidosätta sekretesskyddet för OLAF:s utredning.

171 Det skall emellertid prövas huruvida den publicitet som kommissionen lämnade i frågan hållit sig inom ramen för vad som är förenligt med tjänstens intresse.

172 Det skall därvid konstateras att den information som kommissionen lämnat pressen under OLAF:s utredning inte var förenlig med den intresseavvägning som råder mellan sökanden och institutionen. Även om kommissionens ursprungliga målsättning att sätta stopp för de rykten och spekulationer som skulle ha fått näring av en total avsaknad av upplysningar om sökandens omplacering var legitim kan den information som kommissionen lämnat från inledandet av OLAF:s utredning till att den slutliga utredningsrapporten lades fram kritiseras på ett flertal punkter.

173 För det första utgör kommissionens initiativ att vid sidan av det pressmeddelande som OLAF lämnade om inledandet av utredningen lämna ett eget pressmeddelande en relativt exceptionell företeelse, vilket kommissionen själv uppgett vid förhandlingen som svar på en fråga från personaldomstolen. Detta ovanliga handlingssätt, som bara kunde dra uppmärksamheten till de omständigheter tvisten rör, medförde därför en skyldighet för kommissionen att särskilt uppmärksamma sökandens intressen och särskilt säkerställa att hans intressen skyddades.

174 För det andra gav utformningen av det pressmeddelande som kommissionen lämnade intryck av att de två tjänstemän som hade omplacerats till Bryssel var personligen inblandade i de möjliga oegentligheter som utreddes av OLAF. Även om de båda tjänstemännen inte namngavs i pressmeddelandet var det lätt för en rimligt insatt journalist att utifrån sammanhanget identifiera dem. Således förefaller den av kommissionen åberopade omständigheten att den inte namngivit de ifrågavarande tjänstemännen sakna relevans i detta avseende.

175 Slutligen innehöll detta pressmeddelande en felaktighet. I detta angavs nämligen att kommissionen hade begärt att OLAF skulle utreda möjligheten att inleda en utredning, trots att kommissionen när pressmeddelandet lämnades den 21 november 2002 mycket väl visste att denna utredning redan pågick, eftersom den hade inletts redan den 15 november 2002.

176 Visserligen lämnade kommissionens talesman vissa reservationer vid presskonferensen den 21 november 2002. I synnerhet vinnlade han sig om att understryka att ingen var föremål för några anklagelser och att besluten om omplacering till en annan verksamhet inom samma generaldirektorat hade fattats för att undvika intressekonflikter och säkerställa utredningens genomförande. Den relativa försiktighet med vilken denne talesman uttalade sig vid denna presskonferens var emellertid inte tillräcklig för att gottgöra den skada som sökanden lidit vid lämnandet av pressmeddelandet av den 21 november 2002, i vilket de två tjänstemännen hade ifrågasatts och vilket föranledde ytterligare frågor från journalisterna.

177 Det kan även konstateras att kommissionen inte på eget initiativ gett någon publicitet åt den slutliga utredningsrapporten från OLAF av den 6 maj 2003, i vilken sökanden friades från de misstankar som hade föranlett inledandet av denna utredning. Det enda offentliga ställningstagandet från kommissionens sida efter denna rapport kom efter en fråga från en journalist den 17 juni 2003, vid en schemalagd presskonferens som kommissionens talesman höll. Denne uttalade då såväl sin egen som institutionens sympati för sökanden.

178 Detta ställningstagande, som kom relativt sent, kan inte jämföras, vare sig i fråga om sätt eller intensitet, med den publicitet som gavs åt sökandens omplacering vid utredningens inledande. Det råder även en klar obalans mellan den publicitet som givits sökandens omplacering vid utredningens inledande och den som lämnades efter OLAF:s slutliga utredningsrapport. Den omfattande publicitet som kommissionen gav åt omplaceringen av sökanden, vilken haft uppenbart skadliga verkningar för hans renommé, har således inte uppvägts av någon korrigerande åtgärd när OLAF lämnade sin slutliga utredningsrapport.

179 Kommissionens argument att sökanden skulle ha fått återupprättelse genom presskonferensen den 20 december 2002, vid vilken kommissionens talesman offentligt tillkännagav upphävandet av den skyddsåtgärd som sökanden blivit föremål för, föranleder inte någon annan bedömning. Vid denna tidpunkt pågick nämligen utredningen fortfarande, och de misstankar om bedrägeri som pressen hade informerats om i pressmeddelandet av den 21 november 2002 förelåg således alltjämt. I motsats till vad kommissionen anfört kan således inte tillkännagivandet av att den skyddsåtgärd som sökanden blivit föremål för skulle upphävas anses utgöra en återupprättelse för sökanden.

180 Kommissionen har således, genom att ta initiativ till ett pressmeddelande vars innehåll lät förstå att sökanden, som hade omplacerats till Bryssel, var personligen inblandad i de möjliga oegentligheter som OLAF skulle utreda och genom att underlåta att vidta korrigerande åtgärder för att motverka den negativa och ovanliga publicitet som gavs genom detta pressmeddelande, inte i tillräcklig grad beaktat sökandens intressen i jämförelse med sina egna intressen, och den har heller inte minimerat den skada som inledandet av utredningen medfört för sökanden. Kommissionen har därmed brustit i den omsorgsplikt som den har i förhållande till sina anställda.

181 Vad gäller invändningen att kommissionens talesman, genom att vid presskonferensen den 21 november 2002 påstå att de subventioner som kommissionen lämnat till Maisons de l’Europe hade med representationerna att göra, skulle ha gjort kränkande och förtalande uttalanden framhåller personaldomstolen att även om ett sådant uttalande är något felaktigt har det lämnats med en relativ försiktighet, på så sätt att det angivits att fler var inblandade i hanteringen av dessa subventioner. Det skall vidare beaktas att dessa påståenden lämnats muntligt, vilket medför att det inte kan ställas samma krav på korrekthet och nyansering som vid skriftliga uttalanden. Dessa påståenden har således inte haft den innebörd som sökanden gjort gällande.

182 Invändningen att kommissionens talesman hade gjort kränkande och förtalande uttalanden skall således lämnas utan avseende.

183 Personaldomstolen fastslår således att kommissionen, dels genom att åsidosätta sökandens legitima intresse av att få information direkt av tillsättningsmyndigheten och inte via pressen om hans återinsättande i tjänst i Paris, dels genom att ge sökandens omplacering inom ramen för OLAF:s utredning omfattande publicitet utan att på ett adekvat sätt kompensera för den skada sökanden lidit av denna onormala publicitet, har åsidosatt den omsorgsplikt som den har gentemot sina anställda och sålunda begått fel inom ramen för verksamheten som medför att den ådragit sig skadeståndsskyldighet.

184 Det skall således prövas huruvida den påstådda skadan verkligen inträffat och huruvida det finns ett orsakssamband mellan kommissionens konstaterade felaktigheter och den skada som inträffat.

185 Enligt sökanden har de felaktigheter som kommissionen gjort sig skyldig till inneburit ett allvarligt trauma för honom, vilket lett till att han drabbats av en djup och långvarig depression, som gjort honom permanent arbetsoförmögen från den 1 maj 2004. Han har till följd av denna bestående arbetsoförmåga lidit en ekonomisk skada, bestående i skillnaden mellan hans grundlön och hans invaliditetspension under tiden från att han förklarades permanent arbetsoförmögen tills han skulle ha kunnat erhålla ålderspension, det vill säga en period på 55 månader. Hans ekonomiska skada uppgår sålunda till 264 000 euro.

186 Vidare har de felaktigheter som kommissionen gjort sig skyldig till allvarligt skadat hans heder och renommé samt medfört att hans karriär var över. Han har sålunda lidit en ideell skada, som kraftigt förstärkts av att tillsättningsmyndigheten vägrat erkänna de fel som begåtts. Denna ideella skada skall anses uppgå till 500 000 euro.

187 Under det skriftliga förfarandet anförde kommissionen att den skada sökanden lidit och dess orsakssamband med de påstådda felaktigheterna inte skulle prövas så länge det förfarande som inletts enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna inte hade avslutats. Den underströk i synnerhet att sökandens skada skulle bestämmas med hänsyn till de förmåner som han kunde erhålla med stöd av den bestämmelsen, i enlighet med domen i det ovannämnda målet Lucaccioni mot kommissionen.

188 Kommissionen har i ett yttrande som inkom per telefax till personaldomstolens kansli den 10 november 2006 (originalet inkom den 13 november samma år), efter det att sökanden hade återkallat sitt anspråk i det förfarande som inletts enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, gjort gällande att den omständigheten inte kan påverka bedömningen i förevarande mål. Enligt kommissionen skall en skadas omfattning bestämmas objektivt och inte utifrån parternas dispositioner. Sökanden kan således inte genom denna återkallelse öka omfattningen av ersättningen för den skada han lidit. Kommissionen har vidare påpekat att sökanden har allt intresse av att återta sin återkallelse och begära att förfarandet enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna skall återupptas.

189 Kommissionen har i sin svarsinlaga i andra hand anfört att det belopp som sökanden gjort gällande för ideell skada är orimligt högt.

190 Personaldomstolen framhåller inledningsvis att såväl den ekonomiska som den ideella skada som sökanden gjort gällande, vilka följer av felaktigheter som sökanden påstått men som personaldomstolen inte funnit styrkta, och i synnerhet de påstådda felen avseende kommissionens lämnande av information till OLAF avseende förmodade oegentligheter vid Info-Point Europe d’Avignon om beslutet om omplacering till Bryssel, inte kan beaktas.

191 För övrigt skall det skiljas mellan den ekonomiska och den ideella skada som sökanden gjort gällande.

192 Sökanden har gjort gällande att han lidit en ekonomisk skada bestående i inkomstförlust till följd av hans bestående arbetsoförmögenhet, vilken följde av den sjukdom han lidit av och som han påstod var en yrkessjukdom när han framställde anspråk enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna.

193 Personaldomstolen är inte behörig att pröva huruvida det föreligger ett orsakssamband mellan en tjänstemans arbetsvillkor och den sjukdom som han åberopar. I artikel 19 i försäkringsreglerna föreskrivs nämligen att beslutet om erkännande av en yrkessjukdom skall fattas av tillsättningsmyndigheten på grundval av utlåtande från läkare som utses av institutionerna och, ifall tjänstemannen begär det, efter samråd med den medicinska kommitté som föreskrivs i artikel 23 i försäkringsreglerna. I artikel 12.1 i försäkringsreglerna föreskrivs att om en tjänsteman invalidiseras fullständigt och bestående till följd av ett olycksfall eller yrkessjukdom skall det belopp som föreskrivs i artikel 73.2 b i tjänsteföreskrifterna utbetalas till honom, det vill säga ett engångsbelopp motsvarande åtta gånger hans årliga grundlön beräknad på månadslönerna under de 12 månader som föregått olycksfallet.

194 I de bestämmelser som införts för verkställande av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs sålunda att tjänstemannen skall erhålla ett engångsbelopp vid olycksfall eller yrkessjukdom, utan att det är nödvändigt för tjänstemannen att visa att institutionen begått något fel. I rättspraxis har fastslagits att det endast är när den ordning som införts enligt tjänsteföreskrifterna inte medger en adekvat kompensation för den skada som inträffat som tjänstemannen har rätt att föra talan om ytterligare ersättning (se, för ett liknande synsätt, domstolens dom av den 8 oktober 1986 i de förenade målen 169/83 och 136/84, Leussink m.fl. mot kommissionen, REG 1986, s. 2801, punkt 13, och av den 9 september 1999 i mål C‑257/98 P, Lucaccioni mot kommissionen, REG 1999, s. I‑5251, punkt 22, samt förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet Lucaccioni mot kommissionen, punkt 74, och av den 15 december 1999 i mål T‑300/97, Latino mot kommissionen, REGP 1999, s. I‑A‑259 och s. II‑1263, punkt 95).

195 Härav följer att sökandens yrkande om ersättning för den ekonomiska skada han påstått sig lida till följd av sjukdom och invaliditet skall ogillas.

196 Denna bedömning påverkas inte av att sökanden återkallat sin ansökan enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna. En sådan återkallelse påverkar nämligen inte tillämpningen av den rättsregel enligt vilken erkännandet av en sjukdom som yrkesrelaterad ankommer på tillsättningsmyndigheten.

197 Sökanden har gjort gällande att de felaktigheter som kommissionen begått har medfört en ideell skada för honom, bestående i framför allt att hans heder och yrkesmässiga renommé skadats och att hans hälsa försämrats på ett bestående sätt.

198 Personaldomstolen framhåller inledningsvis att det förfarande som föreskrivs för verkställighet av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna har till syfte att genom engångsbelopp ersätta såväl den ekonomiska som den ideella skada som en yrkessjukdom medfört.

199 Härav följer att sökandens yrkande om ersättning för den ideella skada han lidit till följd av den sjukdom han drabbats av och som lett till hans invaliditet skall ogillas.

200 I synnerhet kan den skada som orsakats av kommissionens åsidosättande av dess omsorgsplikt när sökanden återinsattes i tjänst i Paris, vilket fel konstaterats i punkt 163 i förevarande dom, inte ge upphov till en rätt till ersättning inom ramen för förevarande skadeståndstalan. Ett sådant åsidosättande av omsorgsplikten kan nämligen till sin art endast ge upphov till stress och ångest för sökanden, och sålunda orsaka eller förvärra den skada som följt av den sjukdom han drabbats av. I princip skall en sådan skada ersättas inom ramen för förfarandet för verkställighet av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna.

201 När det däremot gäller den ideella skada som består i att hans heder och yrkesmässiga renommé skadats, vilket inte är relaterat till den sjukdom han drabbats av, kan denna inte ersättas genom något engångsbelopp enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna.

202 Det skall således prövas huruvida sökanden faktiskt lidit någon sådan ideell skada.

203 Det skall i detta avseende erinras om att den publicitet som följt på OLAF:s inledande av utredningen gett intryck av att sökanden var misstänkt för att vara inblandad i de oegentligheter och bedrägerier som var föremålet för denna utredning. Då det i ett flertal artiklar i fransk press, vari sökanden omnämndes med namn, har angivits att han omplacerats inom ramen för denna utredning och inom ramen för det mer allmänna sammanhanget avseende misstänkta bedrägerier vid Maison de l’Europe d’Avignon et de Vaucluse har sökandens heder och yrkesmässiga renommé skadats inte bara inom ramen för institutionen, utan även i allmänhetens ögon. Denna skada har inte avhjälpts genom att kommissionen uttalat att den skyddsåtgärd, som han varit föremål för upphävts eller genom kommissionens talesmans sympatiyttring vid presskonferensen den 17 juni 2003.

204 Personaldomstolen skall därmed pröva huruvida det finns ett orsakssamband mellan detta fel och denna del av den ideella skada som sökanden lidit.

205 För att ett orsakssamband skall anses föreligga måste sökanden bevisa att det finns ett direkt och säkerställt samband mellan det fel som den berörda institutionen begått och den åberopade skadan (förstainstansrättens dom av den 28 september 1999 i mål T‑140/97, Hautem mot Europeiska investeringsbanken, REGP 1999, s. I‑A‑171 och s. II‑897, punkt 85).

206 I förevarande mål är det den publicitet som kommissionen valt att ge sökandens omplacering till Bryssel, i synnerhet genom pressmeddelandet av den 21 november 2002, som inte bara har underlättat identifieringen av sökanden för varje rimligt insatt journalist, utan också gett intryck av att sökanden var inblandad i de oegentligheter som utredningen gällde. Detta initiativ har lett till den direkta och förutsebara konsekvensen att misstankar om att sökanden skulle vara inblandad i förskingring publicerats i fransk press, bland annat i tidningen Le Monde, och sålunda skadat hans heder och renommé på ett mer omfattande sätt än den skada som oundvikligen drabbar varje tjänsteman som omfattas av en utredning som OLAF genomför. Denna skada på sökandens heder och renommé har inte kommissionen gottgjort. Kommissionen har i synnerhet avstått ifrån att ge OLAF:s slutliga utredningsrapport, i vilken sökanden friades från de misstankar som föranledde att den utredningen inleddes, en publicitet motsvarande den som den valde att ge beslutet om omplacering av sökanden vid inledandet av utredningen. Det finns således ett direkt och säkerställt samband mellan de fel i verksamheten hos denna institution, vilka personaldomstolen konstaterat i punkt 183 i förevarande dom, och denna del av den ideella skada som sökanden lidit, bestående i att hans heder och renommé skadats.

207 Kommissionen skall därför förpliktas att ersätta sökanden för denna del av den ideella skada han lidit till följd av de felaktigheter i tjänsten som personaldomstolen konstaterat. Mot bakgrund av omständigheterna i målet fastställer personaldomstolen i enlighet med rätt och billighet denna ersättning till 15 000 euro.

208 Såsom personaldomstolen fastslagit i sin dom av den 26 april 2006 i mål F‑16/05, Falcione mot kommissionen (ännu inte publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 77–86) skall, så länge som personaldomstolens rättegångsregler, och i synnerhet bestämmelserna om rättegångskostnader, inte trätt i kraft, förstainstansrättens rättegångsregler tillämpas.

209 Enligt artikel 87.3 första stycket i förstainstansrättens rättegångsregler får denna förordna att rättegångskostnaderna skall delas om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, och enligt artikel 88 i samma rättegångsregler skall institutionerna bära sina kostnader i tvister mellan dessa och deras anställda.

210 I förevarande mål har sökanden delvis vunnit. Personaldomstolen fastslår därför att kommissionen, förutom att bära sina egna kostnader, skall ersätta två tredjedelar av sökandens kostnader.

1) Europeiska gemenskapernas kommission förpliktas att till Jean‑Louis Giraudy betala 15 000 euro i ersättning för den ideella skada han lidit bestående i att hans heder och renommé skadats.

3) Europeiska gemenskapernas kommission skall bära sina egna rättegångskostnader och ersätta två tredjedelar av de rättegångskostnader som Jean-Louis Giraudy haft.

4) Jean-Louis Giraudy skall bära en tredjedel av sina rättegångskostnader.

A – Bestämmelser som reglerar utredningar som utförs för att bekämpa bedrägeri

a) Den tredje grunden avseende de felaktiga invändningar som riktats mot sökanden och fel som begåtts av hans överordnade

b) Den första grunden, om att beslutet om omplacering till Bryssel varit oskäligt och omotiverat

– Invändningarna avseende att beslutet inte fattats i tjänstens intresse och inneburit ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen och oskuldspresumtionen

– Invändningen om bristande omsorg vid återinsättandet av sökanden i dennes arbete i Paris

c) Den andra grunden, avseende att sekretesskyddet för utredningen har åsidosatts

Denna dom samt citerade avgöranden från gemenskapsdomstolarna som ännu inte publicerats i rättsfallssamlingen finns tillgängliga på domstolens hemsida på adressen www.curia.europa.eu