1. Transport – Gemensam politik – Gemenskapens behörighet
(Artiklarna 6 EG, 71.1 EG och 80.2 EG)
2. Europeiska unionen – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar som rör sjösäkerhet
(Artikel 80.2 EG; rådets rambeslut 2005/667, artiklarna 2–6)
1. I artikel 80.2 EG föreskrivs inte någon uttrycklig begränsning vad avser de specifika gemenskapsreglers karaktär vilka rådet kan anta på denna grund. Gemenskapslagstiftaren har således med stöd av denna bestämmelse vidsträckta lagstiftningsbefogenheter och har på denna grund och analogt med andra bestämmelser om den gemensamma transportpolitiken, särskilt artikel 71.1 EG, behörighet att bland annat fastställa åtgärder för att förbättra transportsäkerheten samt alla andra lämpliga bestämmelser på sjötransportområdet. Behörigheten är för övrigt inte beroende av lagstiftarens beslut att faktiskt utnyttja densamma.
Eftersom miljöskyddskraven skall integreras i utformningen och genomförandet av gemenskapens politik och verksamhet, och miljöskydd är ett av gemenskapens grundläggande mål enligt artikel 6 EG, skall miljöskydd även anses vara ett mål för den gemensamma transportpolitiken. Gemenskapslagstiftaren kan således besluta att främja miljöskyddet på grundval av artikel 80.2 EG och genom att utöva den behörighet som ges enligt denna bestämmelse. Gemenskapslagstiftaren kan emellertid inte hindras från att, då de behöriga myndigheternas tillämpning av effektiva, proportionerliga och avskräckande åtgärder utgör en åtgärd som är absolut nödvändig för att bekämpa allvarliga hot mot miljön, förelägga medlemsstaterna att inrätta sådana sanktioner för att säkerställa att de bestämmelser som denne utfärdar i fråga om miljöskydd får full verkan.
(se punkterna 58–60 och 66)
2. Enligt artikel 47 EU skall ingen bestämmelse i EU-fördraget inverka på EG‑fördraget. Samma krav finns i artikel 29 första stycket EU, som inleder avdelning VI i EU-fördraget, med rubriken ”Bestämmelser om polissamarbete och straffrättsligt samarbete”. Det ankommer på domstolen att tillse att de rättsakter som enligt rådet omfattas av nämnda avdelning VI inte inkräktar på den behörighet som gemenskapen tilldelas enligt bestämmelserna i EG‑fördraget.
Rambeslut 2005/667 om förstärkning av det straffrättsliga regelverket för bekämpande av föroreningar orsakade av fartyg, enligt vilket medlemsstaterna har ålagts att införa straffrättsliga påföljder för vissa beteenden, har, som framgår av skälen till detsamma samt av artiklarna 2, 3 och 5, till syfte att säkerställa ökad sjösäkerhet och samtidigt ökat skydd för den marina miljön mot föroreningar och skulle, åtminstone vad gäller dessa bestämmelser, ha kunnat antas med stöd av artikel 80.2 EG i och skulle därmed ha åsidosatt artikel 47 EU.
Bestämmelser såsom artiklarna 4 och 6 i rambeslutet, vilka avser arten av och nivån på de tillämpliga straffrättsliga påföljderna omfattas inte av gemenskapens behörighet och de skulle inte med giltig verkan ha kunnat antas av gemenskapen.
Eftersom det finns ett oupplösligt samband mellan artiklarna 4 och 6 i rambeslut 2005/667 och artiklarna 2, 3 och 5 i rambeslutet, samt mellan samtliga artiklar i rambeslutet och artiklarna 7–12 i detsamma skall rambeslutet ogiltigförklaras i sin helhet.
(se punkterna 52–53, 62 och 69–74)