Fri rörlighet för kapital – Restriktioner för förvärv av jordbruksfastigheter
(Artikel 56 EG)
Artikel 56 EG utgör hinder för att det i nationell lagstiftning föreskrivs som villkor för förvärv av en jordbruksfastighet att förvärvaren skall bosätta sig på fastigheten under en period av åtta år, oberoende av vilka specifika omständigheter som kännetecknar den berörda jordbruksfastigheten.
Det kan visserligen godtas att nationell lagstiftning i vilken föreskrivs en sådan bosättningsplikt, som syftar till att undvika att jordbruksmark förvärvas endast av spekulationsskäl, och på så sätt främjar att jordbruksmark förvärvas av framför allt personer som avser att själva odla den, svarar mot ett mål av allmänintresse i en medlemsstat där jordbruksmarken utgör en begränsad naturtillgång. Bosättningsplikten utgör emellertid en åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå ett sådant mål. Denna plikt är av särskilt ingripande karaktär, eftersom den inte bara innebär en begränsning av den fria rörligheten för kapital utan även av förvärvarens rätt att fritt välja sin bosättningsort, en rättighet som vederbörande garanteras genom Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och som skyddas enligt gemenskapsrätten, och denna plikt innebär således en inskränkning av en grundläggande rättighet. Dessutom finns det inget som tyder på att det är omöjligt att uppnå det eftersträvade målet med mindre restriktiva åtgärder. En sådan plikt, särskilt när den är förenad med villkoret att förvärvaren skall vara bosatt på fastigheten under flera år, går utöver vad som kan anses vara nödvändigt.
(se punkterna 33–37, 41–42 och 50 samt punkt 1 i domslutet)