Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

Tillnärmning av lagstiftning – Märkning och presentation av samt reklam för livsmedel – Direktiv 2000/13

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13, artiklarna 2, 3 och 12)

Sammanfattning

Artiklarna 2, 3 och 12 i direktiv 2000/13 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel skall tolkas så, att de inte utgör hinder för sådana bestämmelser i en medlemsstat enligt vilka en aktör i denna medlemsstat, som saluför en alkoholhaltig dryck som i oförändrat tillstånd är avsedd att tillhandahållas konsumenter i den mening som avses i artikel 1 i nämnda direktiv och som tillverkas av en aktör i en annan medlemsstat, kan hållas ansvarig för att den av tillverkaren på varan angivna alkoholhalten uttryckt i volymprocent är felaktig, vilket konstaterats av en offentlig myndighet, och strider mot de nationella bestämmelserna, och följaktligen påföras en straffavgift trots att aktören enbart agerar i egenskap av återförsäljare av denna vara, vilken levererats av denna tillverkare.

Nationella bestämmelser av detta slag, i vilka det föreskrivs att ansvaret för åsidosättande av denna skyldighet avseende märkning inte enbart åvilar tillverkare utan även återförsäljare, är inte av sådan karaktär att de äventyrar det i direktivet föreskrivna resultatet. Sådana bestämmelser är, genom att de ger en bred definition av kretsen av aktörer som kan hållas ansvariga för åsidosättanden av de skyldigheter vad gäller märkning som följer av direktiv 2000/13, tvärtom uppenbarligen sådana att de bidrar till att uppnå direktivets syften med information till konsumenten och konsumentskydd.

Vidare skall, inom de gränser som fastställs i gemenskapsrätten, de förfaranden enligt vilka en återförsäljare kan göras ansvarig för ett åsidosättande av märkningsskyldigheten enligt artiklarna 2, 3 och 12 i direktiv 2000/13 i princip fastställas i nationell rätt. Detta gäller särskilt bestämmelser om fördelning av ansvaret mellan de olika aktörer som saluför livsmedlen i fråga.

(se punkterna 49, 50, 59 och 60 samt domslutet)