FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JÁN MAZÁK
föredraget den 18 januari 20071(1)
Mål C‑328/05 P
SGL Carbon AG
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Överklagande – Konkurrens – Specialgrafit – Principen ne bis in idem”
I – Inledning
1. Det tyska bolaget SGL Carbon AG (nedan kallat SGL) har genom förevarande överklagande begärt att domstolen skall upphäva förstainstansrättens dom av den 15 juni 2005 i de förenade målen T‑71/03, T‑74/03, T‑87/03 och T‑91/03, Tokai m.fl. mot kommissionen (nedan kallad den överklagade domen),(2) i den del förstainstansrätten ogillade bolagets talan i mål T‑91/03 om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2002) 5083 slutlig av den 17 december 2002 (nedan kallat det omtvistade beslutet) om ett förfarande enligt artikel 81 EG.
2. Genom den överklagade domen satte förstainstansrätten bland annat ned det bötesbelopp som SGL ålagts för en överträdelse inom sektorn för isostatisk grafit, och ogillade talan i övrigt.
3. När det gäller bakgrunden och de anförda grunderna är detta överklagande nära relaterat till överklagandet i mål C‑308/04 P beträffande böter som ålagts av kommissionen för medverkan i en rad avtal och samordnade förfaranden inom sektorn för grafitelektroder. Det målet avgjordes genom domstolens dom av den 29 juni 2006.(3)
II – Tillämpliga bestämmelser
A – Förordning nr 17
4. I artikel 15 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar [81] och [82] (nedan kallad förordning nr 17),(4) föreskrivs följande:
”1. Kommissionen får ålägga företag eller företagssammanslutningar böter om lägst etthundra och högst femtusen beräkningsenheter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet
…
b) lämnar oriktiga uppgifter till svar på en begäran enligt artik[el] 11.3 [eller] 11.5 …
2. Kommissionen får ålägga företag och företagssammanslutningar böter om lägst ettusen och högst en miljon beräkningsenheter, eller ett högre belopp som dock inte får överstiga tio procent av föregående räkenskapsårs omsättning för varje företag som har deltagit i överträdelsen genom att uppsåtligen eller av oaktsamhet
a) överträda bestämmelserna i fördragets artikel [81].1 eller artikel [82], …
…
När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.
…”
B – Riktlinjerna
5. I inledningen i kommissionens meddelande ”Riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG fördraget”(5) (nedan kallat riktlinjerna) anges följande:
”De principer som anges … bör göra det möjligt att säkerställa öppenheten och objektiviteten i kommissionens beslut, både i förhållande till företagen och i förhållande till EG-domstolen, samtidigt som de bekräftar det utrymme för skönsmässig bedömning som lagstiftaren har givit kommissionen för att fastställa böter på upp till 10 % av företagens totala omsättning. Detta utrymme bör emellertid utgöra ett led i en sammanhängande och icke diskriminerande politik som är anpassad efter de mål som eftersträvas vid bekämpningen av överträdelser av konkurrensreglerna.
Den nya metod som används för att fastställa bötesbeloppet kommer hädanefter att följa nedanstående schema. Detta bygger på ett grundbelopp som kan ökas för att beakta försvårande omständigheter och minskas för att beakta förmildrande omständigheter.”
C – Meddelandet om samarbete
6. Kommissionen har i sitt meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden(6) (nedan kallat meddelandet om samarbete) fastställt på vilka villkor företag som samarbetar med kommissionen under dess undersökning av ett kartellärende kan befrias från böter eller beviljas nedsättning av de böter som annars skulle ha ålagts dem.
7. Avsnitt A punkt 5 i meddelandet om samarbete har följande lydelse:
”Ett företags samarbete med kommissionen är endast en faktor bland flera som kommissionen beaktar vid fastställande av ett bötesbelopp. …”
8. Avsnitt C i meddelandet om samarbete, med rubriken ”Betydande nedsättning av böter”, har följande lydelse:
”Ett företag som uppfyller villkoren i avsnitt B punkt[erna] b–e ovan åtnjuter en nedsättning av bötesbeloppet med 50–75 %, om det anmäler den hemliga kartellen efter det att kommissionen har beslutat om och genomfört en undersökning hos de företag som deltar i kartellen och denna undersökning inte har gett tillräckligt underlag för att inleda ett förfarande i syfte att fatta ett beslut.”
9. De villkor i avsnitt B som det hänvisas till i avsnitt C och som företaget i fråga skall uppfylla är följande:
”a) Företaget måste ha anmält den hemliga kartellen till kommissionen innan denna har fattat beslut om och påbörjat en undersökning hos de företag som deltar i kartellen och innan kommissionen har tillräckliga upplysningar för att kunna bevisa förekomsten av den anmälda kartellen.
b) Företaget måste vara först med att tillföra bevismaterial som är avgörande för att bevisa att kartellen finns.
c) Företaget måste ha upphört med sitt deltagande i den olagliga verksamheten senast då det anmäler kartellen till kommissionen.
d) Företaget måste förse kommissionen med alla nödvändiga upplysningar, alla handlingar och allt bevismaterial som det har tillgång till beträffande kartellen och ställa sig till förfogande för löpande och fullständigt samarbete under hela undersökningen.
e) Företaget får inte ha tvingat ett annat företag att delta i kartellen, eller ha varit initiativtagare till eller ha haft en bestämmande roll i den olagliga verksamheten.”
10. I avsnitt D punkt 1 anges att ”[o]m ett företag samarbetar utan att alla de villkor som anges i avsnitt B eller C är uppfyllda kommer det att beviljas en nedsättning med 10–50 % av det bötesbelopp som det skulle ha ålagts om det inte hade samarbetat”, och i punkt 2 i samma avsnitt anges att ”[d]etta kan ske i till exempel följande fall:
– Ett företag förser kommissionen med upplysningar, dokument eller annat bevismaterial som bidrar till att fastställa att överträdelsen har begåtts, innan ett meddelande om anmärkningar sänds ut.
– Ett företag informerar kommissionen om att det inte bestrider de faktiska omständigheter som kommissionen grundar sina anklagelser på, efter det att det har tagit emot ett meddelande om anmärkningar.”
D – Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
11. Artikel 4 i protokoll nr 7 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, har följande lydelse:
”Rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger
Ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat.
Bestämmelserna i föregående punkt skall inte utgöra hinder för att målet tas upp på nytt i enlighet med lagen och rättegångsordningen i den berörda staten, om det föreligger bevis om nya eller nyuppdagade omständigheter eller om ett grovt fel begåtts i det tidigare rättegångsförfarandet, vilket kan ha påverkat utgången av målet.
Avvikelse får inte ske från denna artikel med stöd av artikel 15 i konventionen.”
III – Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet
12. I den överklagade domen sammanfattade förstainstansrätten bakgrunden till talan på följande sätt:
”1 Kommissionen konstaterade i beslut K(2002) 5083 slutlig … att ett flertal företag under perioden från och med juli 1993 till och med februari 1998 hade medverkat i en rad avtal och samordnade förfaranden i den mening som avses i artikel 81.1 EG och artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (nedan kallat EES) inom sektorn för specialgrafit.
2 I beslutet avses med ’specialgrafit’ en grupp grafitprodukter, nämligen isostatisk grafit, strängpressad grafit och formpressad grafit, vilka används för olika ändamål. Specialgrafit omfattar inte grafitelektroder som används vid ståltillverkning.
3 De mekaniska egenskaperna hos isostatisk grafit är överlägsna de hos strängpressad och formpressad grafit, och priset för respektive grafitkategori varierar beroende på de mekaniska egenskaperna. Isostatisk grafit används bland annat vid tillverkning med gnistbearbetningsmaskin av metallformar för bil- och elektronikindustrin. Den används också för att göra formar för stränggjutning av icke järnhaltiga metaller såsom koppar och kopparlegeringar.
4 Produktionskostnadsdifferensen mellan isostatisk grafit och strängpressad eller formpressad grafit är åtminstone 20 %. I allmänhet är strängpressad grafit billigast och väljs därför om den uppfyller användarens krav. Strängpressade produkter används i en lång rad olika industritillämpningar, huvudsakligen inom järn- och stålindustrin, aluminiumindustrin, den kemiska industrin och metallindustrin.
5 Formpressad grafit används i allmänhet endast i storskaliga tillämpningar, eftersom den vanligen är sämre än strängpressad grafit.
…
7 Beslutet gäller två separata karteller, varav den ena inom marknaden för isostatisk specialgrafit och den andra inom marknaden för strängpressad specialgrafit. Det fanns inga bevis för överträdelser i fråga om formpressad grafit. De båda kartellerna täckte mycket specifika produkter, nämligen grafit i form av standardblock och skurna block, men inte maskinbearbetade produkter, vilka görs på beställning av kunden.
8 De största producenterna av specialgrafit i västvärlden är multinationella företag. …
9 När beslutet antogs var de största producenterna av isostatisk specialgrafit i gemenskapen/EES det tyska bolaget SGL Carbon AG (nedan kallat SGL) och det franska bolaget Le Carbone-Lorraine SA (nedan kallat LCL). Det japanska bolaget Toyo Tanso Co. Ltd (nedan kallat TT) kom på tredje plats, följt av flera andra japanska bolag, nämligen Tokai Carbon Co. Ltd (nedan kallat Tokai), Ibiden Co. Ltd (nedan kallat Ibiden), Nippon Steel Chemical Co. Ltd (nedan kallat NSC) och NSCC Techno Carbon Co. Ltd (nedan kallat NSCC) samt det amerikanska bolaget UCAR International Inc. (nedan kallat UCAR), som senare blev GrafTech International Ltd.
…
11 De största aktörerna på världsmarknaden för strängpressad grafit var UCAR (40 %) och SGL (30 %). De stod för två tredjedelar av försäljningen på den europeiska marknaden. De japanska tillverkarna hade tillsammans omkring 10 % av världsmarknaden och 5 % av gemenskapsmarknaden. Strängpressade produkter i form av block eller skurna block (icke maskinbearbetade produkter) stod för 20–30 % av UCAR:s försäljning och 40–50 % av SGL:s försäljning.
12 I juni 1997 inledde kommissionen en undersökning av marknaden för grafitelektroder. Undersökningen resulterade i beslut av den 18 juli 2001 om ett förfarande enligt artikel 81 i EG-fördraget och artikel 53 i EES‑avtalet – Ärende COMP/E–1/36.490 – Grafitelektroder (EGT L 100, 2002, s. 1). År 1999, medan undersökningen pågick, kontaktade UCAR kommissionen för att lämna in en ansökan på grundval av [meddelandet om samarbete]. Ansökan gällde påstådd konkurrensbegränsande verksamhet på marknaderna för isostatisk och strängpressad grafit.
13 På grundval av de dokument som UCAR hade lämnat in sände kommissionen begäran om upplysningar enligt artikel 11 i [förordning nr 17] till SGL, Intech, Ibiden, Tokai och TT och krävde detaljerade uppgifter om deras kontakter med konkurrenterna. Bolagen kontaktade kommissionen och uttryckte sin avsikt att samarbeta under kommissionens undersökningar.
14 I Förenta staterna väcktes i mars 2000 och i februari 2001 åtal i brottmål mot ett dotterbolag till LCL och ett dotterbolag till TT för medverkan i en olaglig kartell på marknaden för specialgrafit. Bolagen erkände sig skyldiga och gick med på att betala böter. I oktober 2001 förklarade sig även Ibiden skyldigt och betalade böter.
15 Den 17 maj 2002 sände kommissionen ett meddelande om anmärkningar till de bolag som beslutet riktade sig till. I sina svar medgav samtliga bolag utom Intech EDM BV och Intech EDM AG överträdelsen. Inget av dem bestred de faktiska omständigheterna.
16 Mot bakgrund av likheten mellan de metoder som kartellmedlemmarna hade använt, det faktum att överträdelserna på de båda marknaderna gällde varandra närstående produkter och att SGL och UCAR var inblandade i båda fallen, ansåg kommissionen att det var lämpligt att behandla överträdelserna på de båda produktmarknaderna inom ramen för samma förfarande.
17 Det administrativa förfarandet avslutades den 17 december 2002 med att ett beslut antogs där det slogs fast att sökandena, det vill säga TT, UCAR, LCL, Ibiden, NSC och NSCC, hade fastställt världsomfattande riktpriser (målpriser) på marknaden för icke maskinbearbetad isostatisk grafit samt att SGL och UCAR hade gjort sig skyldiga till en liknande, likaså världsomfattande, överträdelse på marknaden för icke maskinbearbetad strängpressad grafit.
18 När det gäller överträdelsen på marknaden för isostatisk grafit anges i beslutet att priserna fastställdes och delades in efter tillämpning, geografiskt område (Europa eller Förenta staterna) och handelsled (distributörer/maskinbutiker och stora slutanvändare med kapacitet för maskinbearbetning). Kartellens mål var att harmonisera handelsvillkoren och utbyta uppgifter om leveranser för att garantera en noggrann övervakning av försäljningen och upptäckt av avvikelser från kartellens instruktioner. Vid några tillfällen utbyttes uppgifter om hur viktigare kunder skulle fördelas.
19 I beslutet anges att i hemlighet uppgjorda avtal genomfördes på marknaden för isostatisk grafit genom regelbundna multilaterala möten på följande fyra nivåer:
– Möten på toppnivå, där bolagens högsta chefer deltog och där huvudprinciperna för samarbetet fastställdes.
– Internationella arbetsmöten om klassificeringen av grafitblock i olika kategorier och fastställande av minimipriser för varje kategori.
– Regionala möten (Europa).
– Lokala (nationella) möten om de italienska, tyska, franska, brittiska och spanska marknaderna.
…
21 När det gäller marknaden för strängpressad grafit framgår av beslutet att de två viktigaste aktörerna på den europeiska marknaden för sådana produkter, SGL och UCAR, har medgett att de från slutet av 1993 till slutet av 1996 genomförde ett antal bilaterala möten om denna marknad. UCAR och SGL kom överens om att höja priserna för strängpressad grafit på gemenskapsmarknaden och EES-marknaden. De diskuterade regelbundet priser och klassificeringen av produkter i syfte att undvika priskonkurrens. De båda parterna turades i själva verket om att meddela kunderna de nya priserna.
22 På grundval av de faktiska omständigheter som hade konstaterats och den rättsliga bedömningen i beslutet ålade kommissionen bolagen i fråga att betala böter som beräknades enligt den metod som anges i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget … samt i meddelandet om samarbete.
23 Enligt artikel 1 första stycket i beslutet har följande företag överträtt bestämmelserna i artikel 81.1 EG och artikel 53.1 i EES-avtalet genom att under angivna perioder ha deltagit i flera olika avtal och samordnade förfaranden som har berört marknaden för isostatisk specialgrafit inom gemenskapen och EES-området:
…
b) SGL, från juli 1993 till februari 1998.
…
24 Enligt det andra stycket i samma artikel har följande företag överträtt bestämmelserna i artikel 81.1 EG och artikel 53.1 i EES-avtalet genom att under angivna perioder ha deltagit i flera olika avtal och samordnade förfaranden som har berört marknaden för strängpressad specialgrafit inom gemenskapen och EES-området:
– SGL, från februari 1993 till november 1996.
…
25 I artikel 3 åläggs följande böter:
…
b) SGL:
– Isostatisk specialgrafit: 18 940 000 euro.
– Strängpressad specialgrafit: 8 810 000 euro.
…
26 I artikel 3 anges dessutom att böterna skall betalas inom tre månader från dagen för anmälan av beslutet och med en dröjsmålsränta på 6,75 %.
27 Beslutet sändes till sökandena åtföljt av en skrivelse av den 20 december 2002. I skrivelsen angavs att kommissionen, efter det att den betalningsfrist som föreskrivits i beslutet löpt ut, skulle vidta åtgärder för att driva in det aktuella beloppet. Om talan emellertid väcktes vid förstainstansrätten, skulle kommissionen inte vidta några verkställighetsåtgärder, förutsatt att en ränta på 4,75 % betalades och bankgaranti ställdes.”
IV – Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen
13. SGL och andra företag till vilka det omtvistade beslutet var riktat väckte var för sig talan vid förstainstansrätten om ogiltigförklaring av beslutet.
14. I den överklagade domen beslutade förstainstansrätten bland annat följande:
”Mål T‑91/03, SGL Carbon mot kommissionen
– Det bötesbelopp som sökanden ålagts i artikel 3 i beslut COMP/E-2/37.667 fastställs till 9 641 970 euro för den överträdelse som sökanden har begått inom sektorn för isostatisk grafit.
– Talan ogillas i övrigt.
– Sökanden skall bära två tredjedelar av sin rättegångskostnad och ersätta två tredjedelar av kommissionens rättegångskostnad. Kommissionen skall bära en tredjedel av sin rättegångskostnad och ersätta en tredjedel av sökandens rättegångskostnad.”
V – Parternas yrkanden vid domstolen
15. SGL har yrkat att domstolen skall
– delvis upphäva förstainstansrättens dom av den 15 juni 2005 i de förenade målen T‑71/03, T‑74/03, T‑87/03 och T‑91/03 i den del talan i mål T‑91/03 mot kommissionens beslut K(2002) 5083 av den 17 december 2002 om ett förfarande enligt artikel 81 EG ogillades,
– i andra hand göra en lämplig nedsättning av de böter som klaganden ålagts i artikel 3 i beslutet av den 17 december 2002 samt av den ränta som skall betalas i avvaktan på domen och den dröjsmålsränta som fastställts i domslutet i den överklagade domen,
– förplikta motparten att ersätta samtliga rättegångskostnader.
16. Kommissionen har yrkat att domstolen skall
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
VI – Överklagandet
17. SGL har till stöd för sitt överklagande anfört sex grunder, genom vilka bolaget gör gällande att förfarandereglerna har tillämpats felaktigt och att gemenskapsrätten har åsidosatts.
18. Som första grund har SGL anfört att förstainstansrätten åsidosatte principen ne bis in idem genom att inte ta hänsyn till de tidigare böter som bolaget hade ålagts i Förenta staterna. Den andra grunden gäller höjningen av bötesbeloppet med 35 procent för att spegla SGL:s roll som ensam kartelledare. Den tredje grunden gäller förstainstansrättens underlåtenhet att beakta SGL:s invändning att bolagets rätt till försvar hade åsidosatts på ett irreparabelt sätt på grund av de otillräckliga språkkunskaperna hos deltagarna i den grupp inom kommissionen som arbetade med ärendet. Som fjärde grund har SGL anfört att bolagets samarbete undervärderades. Som femte grund har SGL anfört att förstainstansrätten underlät att ta hänsyn till bolagets förmåga att betala böterna och att de ålagda böterna var oproportionerligt höga. Som sjätte grund har SGL anfört att förstainstansrätten fastställde räntan felaktigt.
A – Den första grunden: Åsidosättande av principen ne bis in idem
Parternas argumen t
19. Som första grund har SGL huvudsakligen anfört att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkterna 112–116 i den överklagade domen inte ta hänsyn till de tidigare böter som SGL år 1999 hade ålagts i Förenta staterna. Denna påföljd borde, om så enbart med beaktande av skälighetsprincipen, ha föranlett en nedsättning av de ålagda böterna. Detta följer av en korrekt tolkning av den grundläggande principen ne bis in idem, som, tvärtemot vad förstainstansrätten har slagit fast, också är tillämplig i samband med påföljder som åläggs av tredjeland.
20. När det gäller denna princips innehåll och räckvidd har SGL särskilt hänvisat till artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 4 i protokoll nr 7 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen), medlemsstaternas nationella rättsordningar samt ett antal domar från domstolen och förstainstansrätten. Av domen i målet Boehringer(7) kan man inte, såsom förstainstansrätten felaktigt gjorde i punkt 112 i den överklagade domen, dra slutsatsen att den regel som förbjuder kumulering av påföljder inte skulle vara tillämplig i ett mål som det förevarande, där omständigheterna bakom de två överträdelserna är identiska. Territorialitetsprincipen, som förstainstansrätten hänvisade till i punkt 113 i den överklagade domen, hindrar inte detta synsätt. Eftersom förstainstansrätten i punkt 116 i den överklagade domen dessutom ansåg att de intressen som gemenskapens respektive Förenta staternas myndigheter skyddade inte var desamma, är förstainstansrättens slutsats felaktig.
21. SGL har vidare hävdat att det var fel av förstainstansrätten att i punkt 114 i den överklagade domen slå fast att man inte behövde beakta SGL:s försäkran om att de påföljder som bolaget ålagts i Förenta staterna för medverkan i kartellen för grafitelektroder även avsåg specialgrafit och inte heller höra det vittne som SGL namngivit i denna fråga. SGL hade i vart fall visat att idem förelåg.
22. Vid förhandlingen påpekade SGL dessutom beträffande domstolens dom i målet SGL Carbon(8) att även om domstolen i den domen inte godtog synsättet att en tidigare påföljd som ålagts ett företag i ett tredjeland i vart fall måste beaktas, innebär inte detta att kommissionen inte skönsmässigt kan beakta den omständigheten. I själva verket kan kommissionen, särskilt med beaktande av att det är nödvändigt att säkerställa att påföljden är proportionerlig, vara skyldig att använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning i ärendet så att tidigare påföljder, såsom de i förevarande fall, beaktas.
23. Kommissionen har anfört utförliga argument för att vederlägga dem som anförts av SGL och har vidhållit att det var korrekt av förstainstansrätten att slå fast att principen ne bis in idem inte är tillämplig i förevarande mål.
Bedömning
24. Det bör för det första påpekas att principen ne bis in idem förbjuder att samma person straffas mer än en gång för samma olagliga beteende i syfte att skydda ett och samma rättsliga intresse. Enligt fast rättspraxis utgör denna princip, som också finns inskriven i artikel 4 i protokoll nr 7 i Europakonventionen, en grundläggande gemenskapsrättslig princip vars efterlevnad säkerställs av gemenskapsdomstolarna.(9) Det bör slutligen erinras om att tillämpningen av denna princip är underkastad ett tredubbelt krav på att de faktiska omständigheterna är identiska, att det är fråga om en och samma regelöverträdare och att det är ett och samma rättsliga intresse som skyddas. Denna princip innebär alltså ett förbud mot att samma person straffas mer än en gång för samma rättsstridiga beteende i syfte att skydda samma rättsliga intresse.(10)
25. När det mer specifikt gäller ifrågavarande grund bör det även påpekas att domstolen redan i domen i målet SGL Carbon(11) och i målet Showa Denko(12) slog fast att kommissionen inte är skyldig att ta hänsyn till de förfaranden och påföljder för överträdelser av konkurrensreglerna som ett företag har omfattats av i ett tredjeland samt att domstolen i huvudsak antog samma synsätt i domen i målet Archer Daniels.(13)
26. Således tillbakavisade domstolen i målet SGL Carbon liknande påståenden, vilka i huvudsak baserade sig på samma argument som dem som SGL har anfört i förevarande mål.
27. När det gäller tillämpningsområdet för principen ne bis in idem i sådana fall där myndigheterna i ett tredjeland har ingripit med stöd av sin behörighet att ålägga påföljder enligt den konkurrensrätt som är tillämplig inom den statens territorium, hänvisade domstolen i sitt resonemang till det internationella sammanhang som en sådan kartell befinner sig i och som kännetecknas bland annat av att flera tredjeländers rättsordningar ingriper på sina respektive territorier, och påpekade att de myndigheter i dessa stater som ansvarar för att skydda den fria konkurrensen inom ramen för sin territoriella behörighet utövar sin makt enligt krav som är specifika för dessa stater.(14)
28. Vidare slog domstolen fast att andra staters konkurrensregler grundar sig på sina särskilda syften och mål, vilka tar sig uttryck i olika materiella regler liksom i högst varierande förvaltningsrättsliga, straffrättsliga och civilrättsliga följder när myndigheterna i dessa stater konstaterar att överträdelser av konkurrensreglerna skett.
29. Domstolen gjorde tydlig skillnad mellan denna situation – som kännetecknas av olika myndigheter som utövar sin territoriella behörighet och en mångfald rättsordningar som har sina egna särskilda syften och mål – och en situation som kännetecknas av att det uteslutande är gemenskapens och en eller flera medlemsstaters konkurrensrätt som tillämpas på ett företag, det vill säga när en kartell uteslutande omfattas av det territoriella tillämpningsområdet för gemenskapens rättsordning.(15)
30. Domstolen betonade det specifika rättsliga värde som skyddas på gemenskapsnivå, på grund av vilket kommissionens bedömningar inom ramen för dess kompetens kan skilja sig avsevärt från de bedömningar som myndigheterna i tredjeland gör.
31. Domstolen bedömde därför att förstainstansrätten, framför allt med beaktande av skillnaden mellan det rättsliga intresse som skyddades av gemenskapens rättsordningar och det intresse som skyddades i ett tredjeland, särskilt Förenta staterna, var fullständigt berättigad att slå fast att principen ne bis in idem inte är tillämplig.
32. SGL:s motsvarande påstående i detta mål, att principen ne bis in idem har åsidosatts, måste därför tillbakavisas av samma skäl.
33. Med avseende på SGL:s hänvisning till andra principer, såsom skälighetsprincipen, bör det tilläggas att domstolen i domen i målet SGL Carbon ansåg att det inte finns några andra principer, inte ens någon folkrättslig princip, som förpliktar kommissionen att ta hänsyn till lagföring och påföljder mot detta företag i tredjeland.(16)
34. När det gäller det argument som SGL anförde vid förhandlingen, nämligen att domen i målet SGL Carbon skall tolkas så, att den ger kommissionen utrymme att själv bedöma huruvida den skall ta hänsyn till en påföljd som tidigare ålagts i ett tredjeland, och att det slutligen kan krävas att kommissionen gör detta, räcker det att säga att detta synsätt närmast liknar ett försök att snedvrida domstolens tydliga motsatta tolkning i den domen och att argumentet därför inte kan godtas.(17)
35. Av det ovanstående framgår att förstainstansrätten varken gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning eller bröt mot principen ne bis in idem när den i punkterna 112–116 i den överklagade domen slog fast att kommissionen inte var skyldig att, när den ålade SGL påföljden, ta hänsyn till de påföljder som SGL tidigare ålagts i Förenta staterna.
36. Särskilt när det gäller förstainstansrättens hänvisning till domen i målet Boehringer,(18) i punkt 112 i den överklagade domen, bör det påpekas att domstolen i det målet i själva verket inte avgjorde frågan huruvida kommissionen är skyldig att tillgodoräkna en påföljd som har ålagts av myndigheter i tredjeland, eftersom det inte hade fastställts att de av sökandens handlingar som å ena sidan kommissionen och å andra sidan de amerikanska myndigheterna hade riktat anmärkningar mot verkligen var identiska.(19)
37. Domstolen slog emellertid i det målet fast att det för tillämpning av principen ne bis in idem krävs att handlingarna är identiska och att de inte skiljer sig väsentligen, vare sig vad beträffar syfte eller geografisk lokalisering.(20)
38. När förstainstansrätten i punkt 112 i den överklagade domen som inledning till konstaterandena beträffande denna princip uttalade att ”när de omständigheter som ligger till grund för två överträdelser har sitt ursprung i samma komplex av avtal, men ändå skiljer sig vad beträffar såväl syfte som geografisk lokalisering, är principen ne bis in idem inte tillämplig”, utgjorde detta en korrekt tillämpning av denna rättspraxis.
39. När det slutligen gäller påståendet att förstainstansrätten i punkt 114 i den överklagade domen underlät att ta hänsyn till SGL:s försäkran om att de påföljder som företaget hade ålagts i Förenta staterna för medverkan i kartellen för grafitelektroder också avsåg specialgrafit och underlät att höra de vittnen som SGL hade namngivit i denna fråga, måste det påpekas att eftersom förstainstansrätten, som det anges ovan, var berättigad att slå fast att principen ne bis in idem inte är tillämplig med avseende på påföljder som har ålagts i tredjeland, eftersom de rättsliga intressen som skyddas inte är desamma, var det följaktligen rätt att slå fast att det inte finns något behov av att gå vidare och pröva om idem föreligger när det gäller omständigheterna, det vill säga om samma beteende föreligger. Inte heller detta argument kan därför godtas.
40. Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den första grunden.
B – Den andra grunden: Höjning av bötesbeloppet med 35 procent på grundval av påståendet att SGL var ensam kartelledare
Parternas argument
41. Som andra grund har SGL invänt mot förstainstansrättens konstateranden i punkterna 138–155 och 316–331 i den överklagade domen, där förstainstansrätten slog fast att SGL var kartelledare, och att den därav föranledda höjningen av böternas grundbelopp för SGL skulle minskas från 50 procent till 35 procent.
42. Denna grund består av två delar.
43. SGL har huvudsakligen gjort gällande att förstainstansrätten inte gav någon motivering till varför bötesbeloppet skulle höjas med 35 procent, och att det på grundval av de obestridbara omständigheterna och förstainstansrättens egna motsägelsefulla konstateranden inte finns någon grund för en sådan höjning. I detta avseende har SGL hänvisat till de argument som bolaget anförde vid förstainstansrätten och som sammanfattas i punkterna 303–310 i den överklagade domen.
44. SGL har vidare gjort gällande att förstainstansrätten begick ett fel när den antog att meddelandet om anmärkningar var tillräckligt för att garantera bolagets rätt till försvar när det utpekades som ensam kartelledare. Förstainstansrätten underlät att beakta det faktum att det inte tydligt framgick av kommissionens anmärkningar att denna avsåg att betrakta SGL som ensam kartelledare. Det var således fel av förstainstansrätten att i punkt 150 i den överklagade domen ange att SGL kunde försvara sig på ett lämpligt sätt på grundval av informationen i meddelandet om anmärkningar.
45. Kommissionen har bestridit samtliga de argument som SGL anfört och har gjort gällande att denna grund åtminstone delvis skall avvisas.
Bedömning
46. När det gäller denna grunds första del bör det först av allt erinras om att ett överklagande endast kan avse en prövning av om rättsregler har åsidosatts och inte en bedömning av de faktiska omständigheterna. Förstainstansrätten är dels ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels ensam behörig att bedöma dessa faktiska omständigheter. Domstolen är således varken behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta eller, i princip, att bedöma den bevisning som förstainstansrätten har godtagit till stöd för dessa omständigheter. När bevisningen har förebringats på rätt sätt och när de allmänna rättsgrundsatser och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det endast förstainstansrätten som skall bedöma vilket värde som uppgifterna i målet skall tillmätas.(21)
47. Vidare kan ett överklagande inte prövas av domstolen om det i själva verket endast utgör en begäran om omprövning av den ansökan som ingivits till förstainstansrätten. Enligt artikel 225 EG, artikel 58 första stycket i domstolens stadga och artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler skall i överklagandet däremot tydligt anges på vilka punkter den dom som SGL vill få upphävd ifrågasätts samt de rättsliga grunder som åberopas till stöd för överklagandet. Ett överklagande som inte innehåller något argument som särskilt syftar till att visa att det har skett en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen och som endast upprepar eller återger grunder och argument som redan har anförts vid förstainstansrätten uppfyller inte detta krav.(22)
48. Genom den andra grundens första del har SGL ifrågasatt förstainstansrättens konstaterande i punkt 316 och följande punkter i den överklagade domen att SGL i själva verket var kartelledare. Bolaget har emellertid inte lagt fram några argument för att visa på vilket sätt förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i detta avseende. SGL:s argument riktar sig därför egentligen mot förstainstansrättens fastställande och bedömning av de faktiska omständigheterna. I den utsträckning som SGL hänvisar till och upprepar argument som redan anförts vid förstainstansrätten utgör denna del av grunden i själva verket en begäran om omprövning av den ansökan som ingivits till förstainstansrätten.
49. Av det ovan anförda följer, vilket kommissionen med rätta har påpekat, att överklagandet inte kan prövas på den andra grundens första del.
50. När det gäller SGL:s påstående att motiveringen i den överklagade domen är motsägelsefull, utgör emellertid detta en rättsfråga, vilken som sådan kan åberopas i mål om överklagande.(23)
51. Enligt SGL är förstainstansrättens resonemang i den överklagade domen motsägelsefullt, eftersom förstainstansrätten i punkt 328 och följande punkter i domen i fråga konstaterade att de övriga kartellmedlemmarnas, särskilt LCL:s och Tokais, beteende inte kunde särskiljas från SGL:s beteende så tydligt som kommissionen påstod, men icke desto mindre i punkt 331 godkände ökningen i princip och endast minskade den till 35 procent.
52. Jag instämmer inte i att detta skulle utgöra en motsägelse, eftersom förstainstansrätten inte slog fast att det inte förelåg någon skillnad mellan allvaret i SGL:s överträdelse och de överträdelser som begicks av Tokai och LCL, utan endast konstaterade att skillnaden inte var så betydande att den motiverade en ökning med 50 procent av grundbeloppet för SGL. I punkt 331 i den överklagade domen minskade förstainstansrätten följaktligen, inom ramen för sin fulla prövningsrätt, höjningen från 50 procent till 35 procent. Detta argument saknar därför grund.
53. Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den andra grundens första del.
54. När det gäller den andra delgrunden, som avser åsidosättande av SGL:s rätt till försvar, angav förstainstansrätten i punkt 139 i den överklagade domen fullständigt korrekt vilka normer som gäller för beräkning av böter enligt domstolens rättspraxis, och enligt dessa normer är skyldigheten att höra företagen i fråga uppfylld, förutsatt att kommissionen i sitt meddelande om anmärkningar uttryckligen uppger att den har för avsikt att undersöka huruvida det är lämpligt att ålägga företagen böter och anger de huvudsakliga faktiska och rättsliga grunder som kan medföra att böter åläggs, såsom hur allvarlig den påstådda överträdelsen är och hur länge den pågått samt huruvida den begåtts ”uppsåtligen eller av oaktsamhet”.(24)
55. Förstainstansrätten slog också fullständigt korrekt fast att kommissionen därigenom ger företagen de upplysningar som är nödvändiga för att de skall kunna försvara sig, inte endast mot konstaterandet av en överträdelse utan även mot åläggandet av böter. (25)
56. Det var korrekt av förstainstansrätten att slå fast att rätten till försvar inför kommissionen i detta sammanhang garanteras genom möjligheten att yttra sig om överträdelsens varaktighet, allvar och förutsedda konkurrensbegränsande verkan, men att kommissionen däremot inte är skyldig att förklara på vilket sätt den kommer att tillämpa de faktiska och rättsliga grunderna vid fastställandet av bötesnivån.(26)
57. Med beaktande av denna rättspraxis utgjorde det enligt min mening inte en felaktig rättstillämpning när förstainstansrätten konstaterade att meddelandet om anmärkningar i fråga, särskilt med avseende på överträdelsens allvar, innehöll tillräckligt precisa uppgifter om på vilket sätt kommissionen avsåg fastställa böterna.
58. Såsom förstainstansrätten påpekade i punkt 148 i den överklagade domen påstods i vart fall i meddelandet om invändningar att SGL tillsammans med LCL hade spelat rollen av kartelledare eller initiativtagare till kartellen, även om LCL slutligen inte betecknades som sådan. SGL hade således uppmärksammats på att kommissionen avsåg att tillskriva bolaget rollen som ledare och att detta kunde komma att beaktas vid fastställandet av böterna.
59. Det faktum att kommissionen slutligen identifierade SGL som ensam kartelledare har enligt min åsikt inte påverkat SGL:s ställning i en sådan utsträckning att det avsevärt skadat bolagets rätt att försvara sig, eftersom ett meddelande om invändningar per definition är preliminärt och kommissionen under den efterföljande bedömningen kan göra ändringar efter att ha mottagit synpunkter från parterna och även kan ta tillbaka vissa påståenden, såsom påståendet att LCL var en av kartelledarna.
60. Det bör, såsom kommissionen har påpekat, tilläggas att de ålagda böterna, enligt riktlinjerna och kommissionens praxis, kan ökas med 50 procent, oavsett om det endast är en av kartellmedlemmarna eller flera av dem som betecknas som ledare.
61. I punkt 149 i den överklagade domen slog förstainstansrätten dessutom fast att det inte finns något som tyder på att SGL:s ansvar som kartelledare faktiskt ökade till följd av att bolaget tillskrevs den del av den gemensamma ledarrollen som kommissionen ursprungligen hade tillskrivit LCL. Denna faktiska omständighet som sådan kan inte prövas av domstolen, eftersom SGL inte har gjort gällande att förstainstansrätten missuppfattade bevisningen.(27)
62. Av detta följer att överklagandet inte heller kan vinna bifall på den andra grundens andra del.
C – Den tredje grunden: Felaktig rättstillämpning beträffande invändningen mot de otillräckliga språkkunskaperna hos deltagarna i den grupp inom kommissionen som arbetade med ärendet
Parternas argument
63. Som tredje grund har SGL huvudsakligen invänt mot att förstainstansrätten i punkt 154 i den överklagade domen underlät att ta hänsyn till bolagets påstående att dess rätt till försvar hade åsidosatts på ett irreparabelt sätt på grund av de otillräckliga språkkunskaperna hos deltagarna i den grupp inom kommissionen som arbetade med ärendet, och att förstainstansrätten gjorde detta trots att SGL:s påståenden var väl underbyggda och bolaget erbjöd sig att tillhandahålla bevis.
64. Det var fel av förstainstansrätten att anse att denna invändning endast byggde på ett antagande och inte stöddes av tillförlitliga bevis. Detta utgör en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna.
65. På grund av det faktum att tjänstemännen i fråga inte hade nödvändiga språkkunskaper berövades SGL dessutom sin rätt till försvar inom ramen för det administrativa förfarandet. Genom att betrakta denna omständighet som irrelevant åsidosatte förstainstansrätten bolagets rätt till försvar.
66. Kommissionen anser att förstainstansrättens konstateranden i punkterna 154 och 155 i den överklagade domen är korrekta samt att förstainstansrätten varken gjorde en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna eller åsidosatte rätten till försvar. Kommissionen anser att eftersom det administrativa förfarandet genomfördes av generaldirektoratet för konkurrens och det slutliga beslutet antogs av hela Europeiska kommissionen är språkkunskaperna hos enskilda deltagare i utredningsgruppen inte av avgörande betydelse.
Bedömning
67. I den mån SGL genom den tredje grunden har ifrågasatt förstainstansrättens konstaterande i punkt 154 i den överklagade domen, i vilken förstainstansrätten tillbakavisade SGL:s påstående att kommissionen hade anförtrott SGL:s ”tyska handlingar” till tjänstemän som inte behärskade tyska tillräckligt väl, baserar sig detta konstaterande på en bedömning av faktiska omständigheter och bevis, vilken som sådan inte kan ifrågasättas i ett mål om överklagande.(28) Av denna anledning kan överklagandet i det avseendet inte prövas på den tredje grunden.
68. När det vidare gäller argumentet att SGL hade erbjudit ytterligare bevis för att styrka sitt påstående, bör det påpekas att det ankommer på förstainstansrätten att bedöma hur relevant ett sådant erbjudande är i förhållande till tvistens föremål och behovet av att undersöka ytterligare bevis.(29)
69. I den mån SGL har hävdat att förstainstansrätten vid bedömningen av huruvida de berörda tjänstemännen saknade nödvändiga språkkunskaper (i detta fall kunskaper i tyska) åsidosatte bolagets rätt till försvar, bör det för det första påpekas att förstainstansrätten, såsom det anges ovan, redan hade tillbakavisat detta påstående om de faktiska omständigheterna, varför själva frågan huruvida detta utgjorde ett åsidosättande av rätten att yttra sig i själva verket inte uppkom vid förstainstansrätten.
70. Jag anser även att språkkunskaper – eller avsaknad av sådana – hos en viss deltagare i kommissionens utredningsgrupp inte i sig kan vara avgörande. Det är kommissionen som helhet som ansvarar för genomförandet av förfarandena inom konkurrensrättens område och den har också ett kollektivt ansvar för de slutliga beslut i vilka förfarandena resulterar.
71. Om SGL, vilket förstainstansrätten med rätta påpekade i punkt 154 i den överklagade domen, hade lyckats visa att de siffror som kommissionen stödde det omtvistade beslutet på var felaktiga, skulle beslutet ha varit behäftat med ett betydande fel och kunde följaktligen ha upphävts på den grunden, oavsett om felaktigheten berodde på otillräckliga språkkunskaper hos en särskild deltagare i gruppen eller något annat förhållande i kommissionens interna organisation som hade kunnat föranleda kommissionen att begå ett misstag.
72. Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den tredje grunden.
D – Den fjärde grunden: Det samarbete som SGL hade tillhandahållit undervärderades vid nedsättningen av böterna i enlighet med meddelandet om samarbete
Parternas argument
73. Som fjärde grund har SGL invänt mot förstainstansrättens konstateranden i punkterna 367–375 i den överklagade domen, i vilka förstainstansrätten underkände SGL:s argument att meddelandet om samarbete hade åsidosatts, och mot den otillräckliga nedsättning av böterna som förstainstansrätten beviljade.
74. SGL har huvudsakligen gjort gällande att dess samarbete undervärderades. Det var fel av förstainstansrätten att, med anledning av att bolaget felaktigt hade klassificerats som kartelledare, i punkt 367 i den överklagade domen slå fast att SGL inte hade rätt till en större nedsättning. SGL har vidare gjort gällande att bolaget utsattes för diskriminering, eftersom det samarbete som bolaget tillhandahållit var av åtminstone lika stort värde som andra medlemmars, särskilt UCAR:s, samarbete.
75. SGL har kritiserat förstainstansrättens konstateranden i punkterna 368, 370 och 373 i den överklagade domen och har bland annat vidhållit att värdet av det tillhandahållna samarbetet inte skall vara beroende av vilket samarbete kommissionen faktiskt beaktar.
76. Kommissionen anser att förstainstansrättens konstateranden i fråga är korrekta och att SGL:s påståenden, vilka delvis inte kan tas upp till prövning, skall tillbakavisas i sin helhet.
77. Kommissionen har särskilt hänvisat till det utrymme för skönsmässig bedömning som den har när det gäller nedsättning av böter och särskilt när det gäller bedömning av kvaliteten på det samarbete som tillhandahållits av olika medlemmar i en kartell och hur användbart detta samarbete är. Hade förstainstansrätten slagit fast att kommissionen borde ha funnit att en överträdelse begåtts under en viss period av ett visst företag, skulle förstainstansrätten dessutom, såsom det med rätta påpekas i den överklagade domen, ha inkräktat på kommissionens befogenheter.
Bedömning
78. För det första bör man komma ihåg att kommissionen i enlighet med fast rättspraxis förfogar över ett avsevärt utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa bötesbelopp, och även när det gäller att sätta ned böter i enlighet med meddelandet om samarbete.(30) Medan det således ankommer på domstolen att ta ställning till huruvida förstainstansrätten gjorde en korrekt bedömning av hur kommissionen använde sitt utrymme för skönsmässig bedömning, är det dock inte domstolens uppgift att när den avgör ett mål om överklagande göra en skälighetsbedömning som ändrar den bedömning som förstainstansrätten med stöd av sin fulla prövningsrätt har gjort av det ålagda bötesbeloppet.(31)
79. När det gäller den nedsättning som SGL beviljades grundade förstainstansrätten fullständigt korrekt sin bedömning på antagandet att i enlighet med den tydliga ordalydelsen i meddelandet om samarbete, där det talas om ett företag som är ”först” med att tillföra bevismaterial som är ”avgörande” för att bevisa att kartellen ”finns”, kan endast ett företag, nämligen det företag som är först med att tillföra bevismaterial som visar att kartellen finns, vara berättigat till en mycket betydande nedsättning enligt avsnitt B i meddelandet om samarbete, och inga ytterligare företag som (därefter) lägger fram bevismaterial avseende särskilda perioder eller aspekter av kartellens verksamhet kan vara berättigade till en sådan nedsättning.
80. Förstainstansrätten kunde därför med rätta anse att kommissionen var berättigad att fastställa att UCAR ensamt var det företag som var ”först” i den mening som avses i avsnitten B och C i meddelandet om samarbete.
81. Följaktligen var det också korrekt av förstainstansrätten att i punkt 367 i den överklagade domen konstatera att SGL, på grund av sin roll som kartelledare, inte uppfyllde villkoren vare sig i avsnitt B b eller B e i meddelandet om samarbete. Förstainstansrättens bedömning grundade sig på en bedömning av de faktiska omständigheterna som, vilket jag har påpekat ovan,(32) inte kan ifrågasättas inom ramen för det förevarande överklagandet.
82. När det gäller SGL:s invändning mot punkt 368 i den överklagade domen begick förstainstansrätten inget fel när den slog fast att kommissionen inte var skyldig att belöna samarbetet med en nedsättning av böterna, eftersom kommissionen inte hade förlitat sig på bevisen i fråga för att fastställa eller bestraffa en överträdelse av gemenskapens konkurrensrätt. Av domstolens rättspraxis framgår att ett sådant samarbete kan motivera en nedsättning av böterna endast om det faktiskt gör det möjligt för kommissionen att fullgöra sin skyldighet att fastställa förekomsten av en överträdelse och se till att den upphör samt verkligen främjar kommissionens arbete,(33) vilket inte är fallet om kommissionen inte ens har beaktat samarbetet i fråga.
83. I detta sammanhang påpekade förstainstansrätten fullständigt korrekt i punkterna 369 och 370 i den överklagade domen att kommissionen inte är skyldig att med anledning av sitt utrymme för skönsmässig bedömning inom detta område fastställa och bestraffa samtliga fall av konkurrensbegränsande beteenden, och att gemenskapsdomstolarna inte – om så enbart i syfte att sätta ner böterna – kan slå fast att kommissionen, mot bakgrund av de bevis den har haft tillgång till, borde ha funnit att en överträdelse begåtts under en viss period av ett visst företag. SGL kan därför inte hävda att dess samarbete borde ha belönats med en betydande nedsättning av böterna emedan kommissionen på grundval av detta samarbete var skyldig att fastställa eller bestraffa en särskild överträdelse.
84. När det slutligen gäller SGL:s påstående att det samarbete som bolaget tillhandahöll undervärderades i förhållande till de övriga kartellmedlemmarnas samarbete, bör det påpekas att kommissionen, såsom förstainstansrätten med rätta påpekade i punkt 371 i den överklagade domen, har ett stort utrymme att skönsmässigt bedöma kvaliteten och användbarheten av det samarbete som tillhandahålls av olika kartellmedlemmar. Vidare har SGL inte visat på vilket sätt förstainstansrätten underlät att kritisera kommissionen för uppenbart missbruk av detta utrymme för skönsmässig bedömning.
85. När det gäller SGL:s påstående att bolaget utsattes för diskriminering jämfört med UCAR, bör det påpekas att även om det är sant att kommissionen trots sitt utrymme för skönsmässig bedömning i princip är bunden av principen om likabehandling när den fastställer böter och beviljar nedsättning,(34) resulterade UCAR:s samarbete, såsom jag angett ovan, i att detta bolag med rätta betecknades som det bolag som var ”först” i den mening som avses i avsnitt B i meddelandet om samarbete. Enbart av detta skäl kan värdet av UCAR:s samarbete och den nedsättning som detta bolag beviljades inte likställas med det samarbete som tillhandahölls av SGL och den nedsättning som detta bolag beviljades. SGL kan därför inte göra gällande att det har diskriminerats på grundval av skillnaden mellan den nedsättning som detta bolag beviljades och den som UCAR beviljades.
86. Av det ovanstående följer att förstainstansrättens konstateranden avseende den nedsättning av böterna som beviljades SGL inte utgör en felaktig rättstillämpning. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den fjärde grunden.
E – Den femte grunden: Förstainstansrätten underlät att beakta SGL:s förmåga att betala böterna, och de ålagda böterna var oproportionerligt höga
Parternas argument
87. Som femte grund har SGL anfört att det var fel av förstainstansrätten att i punkt 333 i den överklagade domen slå fast att kommissionen, när den bestämde bötesbeloppet, inte var skyldig att beakta SGL:s besvärliga ekonomiska situation och avsaknad av medel att betala böterna.
88. SGL har huvudsakligen anfört två argument till stöd för denna grund. För det första vidhåller bolaget att de ålagda böterna till och med efter nedsättningen är oproportionerligt höga, särskilt som bolagets förmåga att betala böterna inte beaktades när beslutet antogs. SGL har vidare gjort gällande att kommissionen och domstolen enligt lag måste ta hänsyn till SGL:s betalningsförmåga. Genom att underlåta att kontrollera huruvida de ålagda böterna hotar bolagets ekonomiska livskraft har förstainstansrätten feltolkat ordalydelsen i punkt 5 b i riktlinjerna.
89. Kommissionen har hävdat att dessa argument inte kan godtas eller i vart fall saknar grund.
Bedömning
90. I den utsträckning som SGL har anfört ett antal argument som ifrågasätter de ålagda böternas proportionalitet kan överklagandet inte prövas på den femte grunden, eftersom denna i själva verket syftar till en allmän omprövning av böterna, vilket domstolen inte är behörig att vidta i ett mål om överklagande.(35)
91. När det gäller påståendet att förstainstansrätten underlät att beakta SGL:s betalningsförmåga bör det påpekas att kommissionen enligt fast rättspraxis, som fullständigt speglas i punkt 333 i den överklagade domen, inte är skyldig att beakta bolagets svaga ekonomiska ställning när den fastställer bötesbeloppet, eftersom godtagande av en sådan skyldighet skulle medföra att de företag som är minst anpassade till marknadsvillkoren gavs en oberättigad konkurrensfördel.(36)
92. När det gäller punkt 5 b i riktlinjerna, där det anges att ett företags faktiska betalningskapacitet måste beaktas, har domstolen i sin dom i målet SGL Carbon redan bedömt att denna bestämmelse inte på något sätt är oförenlig med den ovannämnda rättspraxisen. Såsom domstolen påpekade i det målet har betalningsförmågan betydelse endast i ett ”visst socialt sammanhang”, som utgörs av de följder som betalningen av böterna skulle få, särskilt i form av en ökning av arbetslösheten eller en ekonomisk försämring i ekonomiska sektorer som befinner sig i föregående och efterföljande marknadsled i förhållande till det berörda företaget.(37)
93. Mot denna bakgrund instämmer jag med förstainstansrätten i att gemenskapsrätten inte hindrar en gemenskapsmyndighet från att vidta åtgärder som leder till insolvens eller likvidation av ett visst företag. SGL har inte inte heller lagt fram några bevis för att det föreligger ett visst socialt sammanhang i den mening som avses ovan.
94. Under dessa omständigheter gjorde förstainstansrätten inte någon felaktig rättstillämpning när den i punkt 333 i den överklagade domen underkände den grunden att kommissionen hade underlåtit att ta hänsyn till SGL:s betalningsförmåga.
95. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den femte grunden.
F – Den sjätte grunden: Felaktigt fastställande av räntan
Parternas argument
96. Den sjätte grunden riktar sig mot punkterna 408–415 i den överklagade domen, där förstainstansrätten underkände SGL:s krav på annullering av de räntesatser som fastställts i artikel 3 tredje stycket i det omtvistade beslutet (6,75 procent) och i kommissionens skrivelse av den 20 december 2002 (2 procent).
97. SGL har vidhållit de argument som bolaget anförde vid förstainstansrätten, nämligen att de fastställda räntesatserna var för höga och att ifrågavarande stycke i det omtvistade beslutet borde utgå. Den mycket höga ränta som skall betalas utgör egentligen ytterligare böter, för vilka det inte finns någon rättslig grund.
98. Kommissionen har hävdat att eftersom SGL:s argument avser konstaterade faktiska omständigheter och utgör en upprepning av argument som redan har anförts vid förstainstansrätten kan de inte godtas eller saknar de i vart fall grund.
Bedömning
99. Det bör påpekas att förstainstansrätten, som svar på påståendet att dröjsmålsräntan på 6,75 procent i det omtvistade beslutet var olaglig, i punkt 411 i den överklagade domen fullständigt korrekt hänvisade till fast rättspraxis enligt vilken kommissionens behörighet enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 omfattar behörigheten att fastställa räntesatsen och de detaljerade villkoren för genomförandet av dess beslut.(38)
100. Förstainstansrätten fann också med rätta att kommissionen hade rätt att utgå från en referenspunkt som är högre än den tillämpliga marknadsränta som erbjuds en genomsnittlig låntagare, detta som en nödvändig åtgärd för att undvika att betalningen av böterna förhalas.(39)
101. SGL har, inom ramen för förevarande överklagande, inte angett på vilket sätt förstainstansrätten begick ett fel när den i punkt 412 i den överklagade domen slog fast att kommissionen inte överskred sitt utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av dröjsmålsräntesatsen. I stället har SGL i huvudsak upprepat de argument avseende en för hög räntesats som redan har prövats av förstainstansrätten, vilket i själva verket utgör en begäran om omprövning.(40) Överklagandet kan således inte prövas på denna grund.
102. När det gäller påståendet att räntesatsen på 2 procent på företagens preliminära inbetalningar av böterna är olaglig, betecknade förstainstansrätten fullständigt korrekt denna grund, vilken inte hade åberopats i talan vid den domstolen, som en ny grund i den mening som avses i artikel 48.2 i förstainstansrättens rättegångsregler. Förstainstansrätten kunde således med rätta i punkt 413 i den överklagade domen besluta att inte pröva denna grund. SGL har därför desto mindre möjlighet att anropa denna grund inom ramen för ett överklagande.
103. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den sjätte grunden.
104. Av vad som anförts följer att överklagandet skall ogillas i sin helhet.
VII – Rättegångskostnader
105. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 i dessa regler skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att SGL skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom SGL har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas.
VIII – Förslag till avgörande
106. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen
1) ogillar överklagandet, och
2) förpliktar SGL Carbon att ersätta rättegångskostnaderna.
1 – Originalspråk: engelska.
2 – Dom av den 15 juni 2005 i de förenade målen T-71/03, T-74/03, T-87/03 och T-91/03, Tokai m.fl. mot kommissionen (REG 2005, s. II‑10).
3 – Dom av den 29 juni 2006 i mål C‑308/04 P, SGL Carbon mot kommissionen (REG 2006, s. I‑0000). På samma sätt är det förevarande överklagandet också i viss mån relaterat till överklagandet i mål C‑289/04 P, Showa Denko mot kommissionen (REG 2006, s. I‑0000).
4 – EGT 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8.
5 – EGT C 9, 1998, s. 3.
6 – EGT C 207, 1996, s. 4.
7 – Domstolens dom av den 14 december 1972 i mål 7/72, Boehringer Mannheim mot kommissionen (REG 1972, s. 1281; svensk specialutgåva, volym 2, s. 61).
8 – Se ovan fotnot 3.
9 – Se bland annat dom av den 5 maj 1966 i de förenade målen 18/65 och 35/65, Gutmann mot Europeiska atomenergigemenskapens kommission (REG 1966, s. 103, s. 119), och av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen (REG 2002, s. I‑8375), punkt 59.
10 – Se bland annat dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen (REG 2004, s. I‑123), punkt 338.
11 – Se ovan fotnot 3.
12 – Se ovan fotnot 3.
13 – Dom av den 18 maj 2006 i mål C‑397/03 P, Archer Daniels Midland mot kommissionen (REG 2006, s. I‑4429).
14 – Punkterna 28 och 29.
15 – Punkt 30.
16 – Punkterna 33–37.
17 – Se, för ett liknande resonemang, domen i målet SGL Carbon (ovan fotnot 3), punkt 36, och i målet Showa Denko (ovan fotnot 3), punkt 60.
18 – Se ovan fotnot 7.
19 – Se domen i målet Archer Daniels (ovan fotnot 13), punkterna 48 och 49.
20 – Se domen i målet SGL Carbon, punkt 27.
21 – Se bland annat dom av den 17 september 1996 i mål C‑19/95 P, San Marco Impex Italiana mot kommissionen (REG 1996, s. I‑4435), punkt 40, av den 2 mars 1994 i mål C‑53/92 P, Hilti mot kommissionen (REG 1994, s. I‑667), punkt 42, och av den 28 juni 2005 i de förenade målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen (REG 2005, s. I‑5425), punkt 177.
22 – Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 1998 i mål C‑7/95 P, Deere mot kommissionen (REG 1998, s. I‑3111), punkt 20, och av den 7 juli 2005 i mål C‑208/03 P, Le Pen mot parlamentet (REG 2005, s. I‑6051), punkt 39 och där angiven rättspraxis.
23 – Se särskilt dom av den 1 oktober 1991 i mål C‑283/90 P, Vidrányi mot kommissionen (REG 1991, s. I‑4339), punkt 29, av den 20 november 1997 i mål C‑188/96 P, kommissionen mot V (REG 1997, s. I‑6561), punkt 24, av den 17 december 1998 i mål C‑185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen (REG 1998, s. I‑8417), punkt 25, och av den 7 maj 1998 i mål C‑401/96 P, Somaco mot kommissionen (REG 1998, s. I‑2587), punkt 53.
24 – Se, för ett liknande resonemang, bland annat domen i målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 21), punkt 428, och dom av den 9 november 1983 i mål 322/81, Michelin mot kommissionen (REG 1983, s. 3461; svensk specialutgåva, volym 7, s. 351), punkterna 19 och 20, samt domen i målet Showa Denko (ovan fotnot 3), punkt 69.
25 – Se särskilt domen i målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 21), punkt 428, samt dom av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80–103/80, Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen (REG 1983, s. 1825; svensk specialutgåva, volym 7, s. 133), punkt 21.
26 – Se bland annat, för ett liknande resonemang, domen i målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 21), punkterna 434–439. Se även särskilt, när det gäller förstainstansrättens rättspraxis på området, dom av den 20 mars 2002 i mål T‑23/99, LR AF 1998 mot kommissionen (REG 2002, s. II‑1705), punkt 200.
27 – Se ovan punkt 46.
28 – Se ovan punkt 46 och den rättspraxis som anges i fotnot 21.
29 – Se, för ett liknande resonemang, bland annat domen i målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 21), punkt 68, och domen i målet Baustahlgewebe mot kommissionen (ovan fotnot 23), punkt 70.
30 – Se domen i målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 21), punkterna 393 och 394.
31 – Se domen i målet SGL Carbon (ovan fotnot 3), punkt 48, och domen i målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 21), punkt 245.
32 – Se ovan punkterna 46 och 48.
33 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2000 i mål C‑297/98 P, SCA Holding mot kommissionen (REG 2000, s. I‑10101), punkterna 36 och 37, och domen i målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 21), punkt 399.
34 – Se domen i målet Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 9), punkt 617.
35 – Se bland annat domen i målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 21), punkterna 245 och 246, och dom av den 29 april 2004 i mål C‑359/01 P, British Sugar mot kommissionen (REG 2004, s. I‑4933), punkterna 48 och 49.
36 – Se dom av den 8 november 1983 i de förenade målen 96/82–102/82, 104/82, 105/82, 108/82 och 110/82, IAZ m.fl. mot kommissionen (REG 1983, s. 3369), punkterna 54 och 55, och domen i målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 21), punkt 327.
37 – Domen i målet SGL Carbon (ovan fotnot 3), punkt 106.
38 – Se domen i målet SGL Carbon (ovan fotnot 3), punkt 113.
39 – Se, för ett liknande resonemang, domen i målet SGL Carbon (ovan fotnot 3), punkterna 114 och 115.
40 – Se ovan punkt 47.