FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (andra avdelningen)

den 12 september 2007

Mål T‑249/04

Philippe Combescot

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Personalmål – Tjänstemän – Mobbning – Biståndsskyldighet – Rapport om karriärutveckling avseende bedömningsförfarandet 2001/2002 – Talan om ogiltigförklaring – Berättigat intresse av att få saken prövad föreligger inte – Skadeståndstalan”

Saken: Fastställelse av att sökandens överordnades uppträdande var rättsstridigt och att sökanden har rätt till bistånd. Ogiltigförklaring av sökandens rapport om karriärutveckling avseende perioden den 1 juli 2001–31 december 2002. Skadestånd för de skador som sökanden påstår sig ha lidit.

Avgörande: Talan ogillas. Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

Sammanfattning

1.      Förfarande – Företrädare för parterna

2.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Administrativt förfarande

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3.      Tjänstemän – Talan – Berättigat intresse av att få saken prövad

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

4.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndsyrkande som hänger samman med ett yrkande om ogiltigförklaring

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

5.      Tjänstemän – Betygsättning – Förekomsten av motsättningar mellan en tjänsteman och dennes överordnade

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 14 och 43)

6.      Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

7.      Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

8.      Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

9.      Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

1.      De regler som är tillämpliga på förfarandet i förstainstansrätten utgör inte hinder mot att en part utfärdar en fullmakt som omfattar flera mål som är anhängiga vid rätten, i vilka parten har för avsikt att delta, och följaktligen att samma fullmakt företes av partens företrädare i flera mål.

(se punkt 22)

2.      En tjänsteman som har för avsikt att angripa en rättsakt som går honom emot får framställa ett klagomål i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna direkt till tillsättningsmyndigheten. Om klagomålet därefter avslås får tjänstemannan väcka talan vid förstainstansrätten. En sådan talan kan avse ogiltigförklaring av den rättsakt som går tjänstemannen emot, utgeende av skadestånd eller både och.

Om tjänstemannen däremot gör gällande en skada som inte är följden av en rättsakt som går honom emot kan han endast inleda förfarandet genom att göra en ansökan till tillsättningsmyndigheten enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna. Det eventuella beslutet om avslag på ansökan utgör en rättsakt som går honom emot, mot vilken han kan framställa ett klagomål, vilket i förekommande fall kan vara föremål för en talan om ogiltigförklaring och/eller en skadeståndstalan.

En tjänstemans anspråk på sin rätt till bistånd är inte riktat mot en rättsakt som går honom emot och kan således inte kvalificeras som ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Ett sådant anspråk utgör en ansökan enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, oberoende av vilken rubrik det har. Tjänstemannens val av rubrik kan inte binda förstainstansrätten.

(se punkterna 30–32)

Hänvisning till förstainstansrätten den 14 februari 2005, T‑406/03, Ravailhe mot regionkommittén, REGP 2005, s. I‑A‑19 och II‑79, punkt 41, och där angiven rättspraxis; förstainstansrätten den 13 juli 2006, Andrieu mot kommissionen, T‑285/04, REGP 2006, s. I‑A-0000 och II‑0000, punkt 133, och där angiven rättspraxis

3.      För att en pensionerad tjänsteman skall kunna föra en talan om ogiltigförklaring av ett beslut som fattats av tillsättningsmyndigheten skall denne ha ett personligt intresse av att få det angripna beslutet ogiltigförklarat.

En rapport om karriärutveckling är en intern handling vars främsta syfte är att förse administrationen med periodiska upplysningar om hur tjänstemännen fullgör sina uppgifter. Den spelar en viktig roll för en tjänstemans befordran och förflyttning. Följaktligen påverkar den i princip endast den betygsatte personens intressen fram till dess att dennes tjänstgöring har upphört.

En talan om ogiltigförklaring av en rapport om karriärutveckling som väckts av en pensionerad tjänsteman, som har getts rätt till en fullständig och bestående invaliditetspension efter det att ansökan har getts in, ska avvisas när beslutet om pensionering blivit slutgiltigt och det inte finns något som tyder på att det är troligt att tjänstemannens hälsotillstånd förbättras på ett sådant sätt att han kan återinträda i tjänst vid institutionen.

Även om tjänstemannen inte har något berättigat intresse av att rapporten ogiltigförklaras, har denne alltjämt ett intresse att kräva att det ges en dom över rapportens lagenlighet i samband med ett yrkande om ersättning för den yrkesmässiga, fysiska och ideella skada som denne anser sig ha lidit till följd av den berörda institutionens uppträdande.

(se punkterna 36–38 och 47)

Hänvisning till förstainstansrätten den 13 december 1990, Moritz mot kommissionen, T‑20/89, REG 1990, s. II‑769, punkt 18; förstainstansrätten den 15 februari 1995, Moat mot kommissionen, T‑112/94, REGP 1995, s. I‑A‑37 och II‑135, punkt 26; förstainstansrätten den 29 maj 1997, T‑6/96, Contargyris mot rådet, REGP 1997, s. I‑A‑119 och II‑357, punkt 32; förstainstansrätten den 30 november 1998, N mot kommissionen, T‑97/94, REGP 1998, s. I‑A‑621 och II‑1879, punkterna 25 och 26, och där angiven rättspraxis

4.      Den regel i rättspraxis enligt vilken avvisningen av ett yrkande om ogiltigförklaring medför att ett skadeståndsyrkande, som är nära förbundet med det förstnämnda yrkandet, skall avvisas, har uttryckligen till syfte att förhindra att en tjänsteman som inte i tid har ifrågasatt ett beslut som går honom emot, som tillsättningsmyndigheten har fattat, kringgår denna frist genom att väcka en talan om skadestånd som grundar sig på detta besluts påstådda rättsstridighet.

Vid en talan om ersättning för den skada som tjänstemannen påstår sig ha lidit till följd av den rättsstridighet som häftar vid en rapport om karriärutveckling som har angripits i rätt tid genom en talan ogiltigförklaring, innebär inte den omständigheten att talan om ogiltigförklaring inte kan tas upp till sakprövning efter det att ansökan getts in på grund av en orsak som inte beror på sökanden, nämligen dennes pensionering, att skadeståndstalan skall avvisas. Att skadeståndstalan kan tas upp till sakprövning får inte följd att sökanden ges möjlighet att kringgå en utgången frist på grund av att han inte har iakttagit det lämpliga förfarandet för att ansöka om ogiltigförklaring av den rättsakt som han påstår vara rättsstridig.

(se punkterna 43, 44 och 46)

Hänvisning till domstolen den 15 december 1966, 59/65, Schreckenberg mot kommissionen, REG 1966, s. 785, 797; domstolen den 12 december 1967, 4/67, Collignon mot kommissionen, REG 1967, s. 469, 480; domstolen den 22 oktober 1975, 9/75, Meyer-Burckhardt mot kommissionen, REG 1975, s. 1171, punkt 11; domstolen den 7 oktober 1987, 401/85, Schina mot kommissionen, REG 1987, s. 3911, punkterna 10 och 13; domstolen den 14 februari 1989, 346/87, Bossi mot kommissionen, REG 1989, s. 303, punkterna 31 och 34; förstainstansrätten den 6 april 2006, T‑309/03, Camós Grau mot kommissionen, REG 2006, s. II‑1173, punkt 76

5.      Det kan inte uteslutas att motsättningar mellan en tjänsteman och dennes överordnade kan leda till viss irritation hos den sistnämnde. Denna möjlighet innebär emellertid inte i sig att den överordnande inte objektivt kan bedöma den berördes förtjänster.

Även om det antas att det föreligger en viss irritation hos den överordnade gentemot en tjänsteman som skall bedömas i enlighet med den bedömningsordning som kommissionen har inrättat genom de allmänna genomförandebestämmelserna till artikel 43 i tjänsteföreskrifterna, väger medutvärderarens och den godkännande utvärderarens deltagande upp för betydelsen av denna omständighet. Den godkännande utvärderarens deltagande i utvärderingsprocessen utgör en garanti för att det inte uppstår någon intressekonflikt hos utvärderaren.

(se punkterna 71 och 75)

Hänvisning till förstainstansrätten den 23 februari 2001, De Nicola mot revisionsrätten, T‑7/98, T‑208/98 och T‑109/99, REGP 2001, s. I‑A‑49 och II‑185, punkt 188; förstainstansrätten den 12 juli 2005, T‑157/04, De Bry mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑199 och II‑901, punkt 46

6.      Förstainstansrätten skall inte ersätta den bedömning som har gjorts av de personer som har till uppgift att bedöma den betygsatte personens arbete med sin egen bedömning. Gemenskapsinstitutionerna har en omfattande skönsmässig befogenhet att utvärdera tjänstemännens arbete. De värdeomdömen som lämnas om tjänstemännen i rapporterna om karriärutveckling kan inte vara föremål för domstolsprövning. Domstolsprövningen omfattar endast eventuella formfel, uppenbart oriktiga bedömningar från administrationens sida och eventuellt maktmissbruk.

(se punkt 78)

Hänvisning till Andrieu mot kommissionen, nämnt ovan. punkt 99, och där angiven rättspraxis

7.      Den omständigheten att en utvärderare i sitt yttrande i en rapport om karriärutveckling varken har hänvisat till den bedömning som den betygsatte tjänstemannen har gjort av sig själv, eller till en rapport om arbetet på dennes tjänsteavdelning innebär inte att det är styrkt utvärderaren inte har varit opartisk eller att den berörda institutionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning.

Enbart den omständigheten att en institution i sitt yttrande inte har rört vid alla delar av den utvärdering som tjänstemannen har gjort av sig själv är inte tillräckligt för att styrka att institutionen inte tagit samtliga relevanta uppgifter i beaktande i det föreliggande fallet. Bedömningsförfarandet skulle inte ha något existensberättigade om den betygsatte tjänstemannen hade den mest betydelsefulla rollen och det endast var fråga om att utvärderaren skulle vederlägga dennes påståenden.

En rapport som har upprättats i ett annat syfte än att bedöma tjänstemän utgör som huvudregel inte en omständighet som utvärderaren är skyldig att ta i beaktande vid upprättandet av en rapport om karriärutveckling.

(se punkterna 81–83)

Hänvisning till Andrieu mot kommissionen, nämnt ovan, punkt 92

8.      Administrationen är skyldig att ge rapporter om karriärutveckling en tillräcklig och grundad motivering. I vissa situationer måste motiveringen ägnas särskild omsorg.

En utvärderare är inte skyldig att lämna en mer utförlig motivering till en rapport om karriärutveckling genom att konkreta exempel till stöd för sina värdeomdömen. Denne är inte heller skyldig att motivera varför han frångått den utvärdering som den betygsatte tjänstemannen har gjort av sig själv.

(se punkterna 84 och 86)

Hänvisning till förstainstansrätten den 30 september 2004, T‑16/03, Ferrer de Moncada mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑261 och II‑1163, punkterna 49, 50, 53 och 54

9.       De olika bedömningskategorierna i en rapport om karriärutveckling är inte fullständigt oberoende av varandra. En tjänstemans kunskaper och uppförande har normalt en inverkan på hans prestationsförmåga. I den utsträckning som andra faktorer kan påverka kvaliteten i allmänhet på prestationerna är det inte uteslutet att en tjänsteman är mindre bra på ett område än på andra områden. Följaktligen kan en rapport om karriärutveckling innehålla en positiv bedömning i ett visst avsnitt och mycket negativa bedömningar i andra avsnitt.

(se punkt 87)