FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen)

den 7 februari 2007

Förenade målen T‑118/04 och T‑134/04

Giuseppe Caló

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Tjänstemän – Direktör som tjänsteplaceras som chefsrådgivare – Tjänstens intresse – Tjänsters likvärdighet – Omorganisation av Eurostat – Tillsättning av en direktörstjänst – Meddelande om ledig tjänst – Motiveringsskyldighet – Bedömning av sökandenas kvalifikationer – Talan om ogiltigförklaring – Skadeståndstalan”

Saken: Dels ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 9 juli 2003 att ändra sökandens tjänsteplacering från direktör till chefsrådgivare, kommissionens beslut av den 1 oktober 2003 rörande omorganisation av Eurostat, då detta beslut bekräftar sökandens nya tjänsteplacering samt begäran om ersättning för den ideella skada som sökanden anser sig ha lidit, dels ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 30 mars 2004 att utnämna N. till tjänsten som direktör vid direktoratet ”Statistik över jordbruk, fiske, strukturfonder och miljö” vid Eurostat och att avslå sökandens ansökan till denna tjänst.

Avgörande: Kommissionen förpliktas, i mål T‑118/04, att till sökanden utge ersättning med en euro för den skada han lidit till följd av fel i tjänsten. Kommissionen förpliktas, i mål T‑134/04, att till sökanden utge ersättning med 5000 euro för den skada han lidit till följd av fel i tjänsten. Talan, i båda målen, ogillas i övrigt. Kommissionen skall, i mål T‑118/04, bära sina rättegångskostnader, inbegripet kostnaderna för det interimistiska förfarandet vid förstainstansrätten, och ersätta en femtedel av sökandens kostnader, inbegripet kostnaderna för det interimistiska förfarandet vid förstainstansrätten. Sökanden skall, i mål T‑118/04, bära fyra femtedelar av sina rättegångskostnader, inbegripet kostnaderna för det interimistiska förfarandet vid förstainstansrätten. Kommissionen skall, i mål T‑134/04, ersätta samtliga rättegångskostnader, inbegripet kostnaderna för det interimistiska förfarandet vid förstainstansrätten.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Förflyttning – Ändrad tjänsteplacering – Särskiljningskriterium

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 4, 7.1och 29)

2.      Tjänstemän – Tillsättningsmyndighet – Utövande av befogenheter

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 2.1)

3.      Tjänstemän – Organisation av tjänstegrenarna – Placering av personal

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 7.1)

4.      Tjänstemän – Organisation av tjänstegrenarna – Placering av personal

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 7.1)

5.      Tjänstemän – Organisation av tjänstegrenarna – Placering av personal

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 7.1)

6.      Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Fel i tjänsten

7.      Tjänstemän – Meddelande om ledig tjänst – Föremål

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 29.1)

8.      Tjänstemän – Ledig tjänst – Jämförande bedömning av sökandenas kvalifikationer

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 29.1)

9.      Tjänstemän – Rekrytering – Tjänst som omfattas av den behörighet avseende tillsättning som tillkommer kommissionsledamöternas kollegium

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 14)

10.    Tjänstemän – Beslut som går någon emot – Avslag på ansökan om tjänst

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90.2 samt 91.2 och 91.4)

1.      Det följer av tjänsteföreskrifternas system att det rör sig om tillsättning i ordets rätta bemärkelse endast när en tjänsteman överflyttas till en ledig tjänst. Av detta följer att det förfarande som föreskrivs i artiklarna 4 och 29 skall tillämpas i fråga om en förflyttning i egentlig mening. Detta förfarande är däremot inte tillämpligt när en tjänstemans tjänsteplacering ändras på grund av att en sådan överflyttning inte ger upphov till en ledig tjänst.

Beslut om ändrad tjänsteplacering skall emellertid, i likhet med vad som gäller förflyttningar, fattas med iakttagande av reglerna i artikel 7.1 i tjänsteföreskrifterna med avseende på bevarande av de berörda tjänstemännens rättigheter och legitima intressen. Detta innebär särskilt att tjänstemännens tjänsteplacering kan ändras endast i tjänstens intresse och med beaktande av tjänsternas likvärdighet.

(se punkterna 49, 53 och 99)

Hänvisning till domstolen den 24 februari 1981, 161/80 och 162/80, Carbognani och Coda Zabetta mot kommissionen, REG 1981, s. 543, punkt 21; domstolen den 23 mars 1988, 19/87, Hecq mot kommissionen, REG 1988, s. 1681, punkt 6; domstolen den 7 mars 1990, C‑116/88 och C‑149/88, Hecq mot kommissionen, REG 1990, s. I‑599, punkt 11; domstolen den 9 augusti 1994, C‑398/93 P, Rasmussen mot kommissionen, REG 1994, s. I‑4043, punkt 11; förstainstansrätten den 22 januari 1998, Costacurta mot kommissionen, T‑98/96, REGP 1998, s. I‑A‑21 och II‑49, punkt 36; förstainstansrätten den 15 september 1998, T‑23/96, De Persio mot kommissionen, REGP 1998, s. I‑A‑483 och II‑1413, punkt 79; förstainstansrätten den 6 mars 2001, T‑100/00, Campoli mot kommissionen, REGP 2001, s. I‑A‑71 och II‑347, punkt 29; förstainstansrätten den 26 november 2002, Cwik mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑229 och II‑1137, punkt 30

2.      En vidaredelegering eller en avvikelse från den fördelning av befogenheter som tillkommer tillsättningsmyndigheten enligt tjänsteföreskrifterna kan medföra att den åtgärd som administrationen vidtagit är en nullitet endast om en sådan vidaredelegering eller avvikelse innebär risk för att en av de garantier som tillkommer tjänstemännen enligt tjänsteföreskrifterna kränks eller reglerna om god förvaltning i personalfrågor åsidosätts.

Den omständigheten att, i en situation när det antas förekomma allvarliga oegentligheter inom administrationen, ett beslut om ändrad tjänsteplacering avseende en tjänsteman har fattats av kommissionsledamöternas kollegium trots att institutionen hade delegerat denna befogenhet till den berördes generaldirektör i enlighet med artikel 2 i tjänsteföreskrifterna medför inte att nämnda beslut är en nullitet. I en sådan situation skall det nämligen anses att den överflyttade tjänstemannens intressen skyddas bättre genom att nämnda beslut fattas av den delegerande myndigheten som ursprungligen hade denna befogenhet. Det är i överensstämmelse med principen om god förvaltning att en och samma myndighet vidtar såväl de administrativa åtgärder som krävs för att komma till rätta med det allvarliga i situationen som de beslut i personalfrågor som myndigheten anser krävs. Särskilda omständigheter, till exempel när det antas förekomma oegentligheter vid förvaltningen, motiverar klart ett undantag från det mål att åstadkomma en god förvaltning och en rationalisering av användningen av personalresurserna som eftersträvas genom den delegering som medges enligt artikel 2 i tjänsteföreskrifterna och som består i en tillnärmning av de ansvarsnivåer som är direkt berörda av förvaltningen.

(se punkterna 66­–68, 70 och 71)

Hänvisning till domstolen den 30 maj 1973, 46/72, De Greef mot kommissionen, REG 1973, s. 543, punkterna 18 och 21; domstolen den 30 maj 1973, 49/72, Drescig mot kommissionen, REG 1973, s. 565, punkterna 10 och 13; det ovannämnda målet De Persio mot kommissionen, punkterna 110–112

3.      När det visar sig att det har förekommit oegentligheter inom ett generaldirektorat, gör inte administrationen en uppenbart oriktig bedömning genom att anse att det är motiverat att i tjänstens intresse entlediga samtliga direktörer från de ledningsfunktioner som de utövade och placera dem på tjänster som chefsrådgivare i syfte att säkerställa att utredningen angående nämnda oegentligheter kan genomföras lugnt och på ett tillfredsställande sätt, i synnerhet utredningen avseende nämnda direktörers eventuella roll i dessa oegentligheter. Med hänsyn till att syftet inte är att vidta sanktionsåtgärder mot direktörerna eller att förhindra att oegentligheterna fortgår, saknar det betydelse att det vid utredningen har framkommit att något åsidosättande inte kunde läggas en direktör till last. Nämnde direktör kan i vart fall inte med framgång åberopa denna omständighet mot beslutet att ändra hans tjänsteplacering, vilket skall bedömas mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheterna vid tidpunkten då det antogs.

Denna bedömning påverkas inte av påståendet att kommissionen hade ett eget intresse, och särskilt vissa av kommissionens ledamöter vilka enligt sökanden hade underlåtit att i rätt tid vidta de åtgärder som krävdes efter det att de underrättats om de allvarliga misstankar om oegentligheter vid förvaltningen inom det berörda generaldirektoratet. När det inte har fastställts att ett beslut har fattats i strid med tjänstens intresse kan det inte anses föreligga maktmissbruk.

(se punkterna 108, 110, 111, 114 och 115)

Hänvisning till förstainstansrätten den 10 juli 1992, T‑59/91 och T‑79/91, Eppe mot kommissionen, REG 1992, s. II‑2061, punkt 57; förstainstansrätten den 19 juni 1997, T‑73/96, Forcat Icardo mot kommissionen, REGP 1997, s. I‑A‑159 och II‑485, punkt 39; det ovannämnda målet Campoli mot kommissionen, punkt 63; förstainstansrätten den 4 juni 2003, T‑124/01 och T‑320/01, Del Vaglio mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑157 och II‑767, punkt 77

4.      Lagenligheten av ett beslut om ändrad tjänsteplacering som fattats i tjänstens intresse kan inte i sig påverkas av den omständigheten att allmänheten, på grund av att administrationen har offentliggjort nämnda beslut, felaktigt har fått uppfattningen att den berörde tjänstemannen är skyldig, eller åtminstone misstänks, för att ha medverkat i oegentligheter.

(se punkterna 120 och 121)

5.      Eftersom en intern och rent organisatorisk åtgärd som vidtas i tjänstens intresse, såsom en ändrad tjänsteplacering, inte skadar tjänstemannens ställning enligt tjänsteföreskrifterna eller av principen om samband mellan lönegrad och tjänst, behöver den varken föregås av ett hörande av den berörde eller förenas med en motivering.

(se punkterna 122, 126 och 142)

Hänvisning till domstolen den 7 mars 1990 i det ovannämnda målet Hecq mot kommissionen, punkt 14; det ovannämnda målet Cwik mot kommissionen, punkt 62

6.      Administrationen gör sig skyldig till ett fel i tjänsten som gör att den kan ådra sig skadeståndsansvar om den, genom ett pressmeddelande som utan hinder finns tillgängligt för allmänheten, ger intrycket av att en tjänsteman vars tjänsteplacering har ändrats i tjänstens intresse var inblandad i vissa oegentligheter. Detta gäller även om beslutet om ändrad tjänsteplacering i sig inte kan anses vara rättsstridigt. Ett sådant fel vållar tjänstemannen en ideell skada, eftersom han försätts i en situation i vilken han ständigt måste rättfärdiga sig i förhållande till såväl hans kolleger som personer utanför tjänstegrenen.

(se punkterna 155–157)

7.      Ett meddelande om ledig tjänst skall ge så exakta upplysningar som möjligt till de berörda angående kraven för att inneha den aktuella tjänsten. När dessa krav rör en ledig tjänst i lönegrad A2 får tillsättningsmyndigheten medges ett visst utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till betydelsen av den tjänst som skall tillsättas. Av detta följer att när det i ett meddelande om en ledig direktörstjänst i lönegrad A2 tillräckligt tydligt anges vilka krav som ställs så att tillsättningsmyndigheten kan göra en jämförande bedömning av de olika sökandenas kvalifikationer, kan inte den omständigheten att nämnda meddelande hade en identisk lydelse med andra meddelanden om lediga tjänster som offentliggjorts samma dag för andra tjänster i samma lönegrad men där olika kvalifikationer krävs medföra att det förstnämnda meddelandet om ledig tjänst är rättsstridigt.

(se punkterna 180, 181 och 183)

Hänvisning till förstainstansrätten den 18 mars 1997, T‑178/95 och T‑179/95, Picciolo och Caló mot regionkommittén, REGP 1997, s. I‑A‑51 och II‑155, punkt 87; förstainstansrätten den 20 september 2001, T‑95/01, Coget m.fl. mot revisionsrätten, REGP 2001, s. I‑A‑191 och II‑879, punkt 67

8.      Ett eventuellt fel vid valet av en tjänsteman till en tjänst i lönegrad A2 med stort ansvar måste vara uppenbart. Felet måste vidare vara sådant att tillsättningsmyndigheten har överskridit det stora utrymme för skönsmässig bedömning som den har vid jämförelsen av sökandenas kvalifikationer och vid utvärderingen av tjänstens intresse. Den kontroll som utövas av förstainstansrätten skall begränsas till frågan huruvida myndigheten i fråga, med hänsyn till de omständigheter som den lade till grund för sin bedömning, har hållit sig inom rimliga gränser och inte har utövat sin befogenhet på ett sätt som är uppenbart felaktigt eller i andra syften är de som låg till grund för befogenheten. Förstainstansrätten kan således inte ersätta bedömningen av tillsättningsmyndigheten med sin egen i ett fall då man inte av handlingarna i målet kan sluta sig till att myndigheten i fråga har begått ett uppenbart fel vid bedömningen av sökandenas meriter och kvalifikationer.

Dessa principer tillämpas exempelvis när förstainstansrätten ombeds att kontrollera om en sökande som valts för en ledig tjänst verkligen uppfyller de krav som ställts i meddelandet om ledig tjänst, och särskilt om sökandens yrkeserfarenhet motsvarar det som krävts i meddelandet om ledig tjänst. Att sökanden uppfyllde dessa krav bevisar inte i sig att tillsättningsmyndigheten har gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att tillsätta en annan tjänsteman på den aktuella tjänsten. Det faktum att sökanden hade större yrkeserfarenhet än den sökande som fick tjänsten utgör inte heller bevis på en uppenbart oriktig bedömning.

Tillsättningsmyndigheten överskrider inte sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den anser att en sökande, som har varit chef för en kommissionsledamots kabinett, på grund av denna erfarenhet och på grund av att ett kabinett är en administrativ enhet med ett tiotal anställda, uppfyller kravet på en erkänd förmåga att leda en betydande administrativ enhet. Detta krav gäller nämligen inte den faktiska ledningen av en sådan enhet utan den erkända förmågan att leda den, vilken kan vara en följd av erfarenhet och uppgifter som inte nödvändigtvis består i att ha haft ledningen över ett stort antal personer.

(se punkterna 205, 209, 212 och 213)

Hänvisning till det ovannämnda målet Picciolo och Caló mot regionkommittén, punkt 85; förstainstansrätten den 29 maj 1997, T‑6/96, Contargyris mot rådet, REGP 1997, s. I‑A‑119 och II‑357, punkt 120; det ovannämnda målet Coget m.fl. mot revisionsrätten, punkterna 92 och 124; förstainstansrätten den 9 juli 2002, T‑158/01, Tilgenkamp mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑111 och II‑595, punkt 59; förstainstansrätten den 5 november 2003, T‑240/01, Cougnon mot domstolen, REGP 2003, s. I‑A‑263 och II‑1283, punkt 97

9.      Det utgör inte en överträdelse av artikel 14 i tjänsteföreskrifterna när chefen för en kommissionsledamots kabinett, som har sökt en tjänst som skall tillsättas av kommissionsledamöternas kollegium, avstår från att delta i det sammanträde mellan kabinettscheferna där antagandet av detta beslut skall förberedas och därvid ersätts av en annan medlem i samma kabinett. När en tjänsteman avstår från att ta ställning till en fråga vars handläggning och resultat är av ett personligt intresse för honom krävs det nämligen varken enligt artikel 14 i tjänsteföreskrifterna eller enligt någon annan rättsregel att alla tjänstemän som är underordnade honom också avstår. Den omständigheten att denna tjänsteman tillhörde en instans som deltog i beredandet av tillsättningsbeslutet är i sig irrelevant och innebär inte att det skall anses att han, i den mening som avses i artikel 14 i tjänsteföreskrifterna ”har att” ta ställning avseende antagandet av detta beslut trots att han inte har deltagit i beredandet av beslutet, vilket under alla omständigheter slutligen antogs av kommissionsledamöternas kollegium.

(se punkterna 246–248)

10.    När talan har väckts med stöd av artikel 91.4 i tjänsteföreskrifterna mot ett omotiverat beslut att avslå en ansökan kan tillsättningsmyndigheten, för att åtgärda denna brist, motivera beslutet efter det att talan har väckts så länge som behandlingen av saken vid domstolen har uppskjutits i väntan på ett uttryckligt eller tyst avslag på klagomålet. Vid utgången av den frist på fyra månader från och med den dag då klagomålet lämnades in, vilket är den tidpunkt då det anses föreligga ett tyst avslag på klagomålet och då förfarandet vid gemenskapsdomstolen således återupptas, kan tillsättningsmyndigheten däremot inte kompensera avsaknaden av motivering genom sina förklaringar.

Vid utgången av denna frist befinner sig sökanden i själva verket i samma situation som om han, utan att ha utnyttjat den möjlighet som erbjuds i artikel 91.4 i tjänsteföreskrifterna, hade väckt talan mot detta tysta avslagsbeslut med stöd av artikel 91.2 i tjänsteföreskrifterna den dag då detta beslut anses föreligga. I detta fall kan underlåtenheten att motivera beslutet inte avhjälpas genom det svar på klagomålet som avgetts efter det att talan väckts. Om man i fråga om en talan med stöd av artikel 91.4 i tjänsteföreskrifterna följde den tolkning som innebär att tillsättningsmyndigheten skulle kunna motivera sitt beslut inte bara efter det att talan väckts utan även efter utgången av fristen på fyra månader efter det att klagomålet ingavs, skulle administrationen befinna sig i en mer gynnsam situation än vid en talan som väckts med stöd av artikel 91.2. Bortsett från att denna möjlighet inte på något vis föreskrivs i artikel 91.4, finns det inte något sakligt skäl som skulle kunna motivera denna skillnad. Tvärtom, när tillsättningsmyndigheten har underrättats om att en tjänsteman har utnyttjat möjligheten i artikel 91.4 och talan således har anhängiggjorts vid gemenskapsdomstolen skall det ställas synnerligen stränga krav på att tillsättningsmyndigheten i rätt tid motiverar det beslut som har angripits.

(se punkterna 272–274)

Hänvisning till domstolen den 26 november 1981, 195/80, Michel mot parlamentet, REG 1981, s. 2861, punkt 22; domstolen den 9 december 1993, C‑115/92 P, parlamentet mot Volger, REG 1993, s. I‑6549, punkt 23; domstolen den 23 september 2004, C‑150/03 P, Hectors mot parlamentet, REG 2004, s. I‑8691, punkt 50; förstainstansrätten den 3 mars 1993, T‑25/92, Vela Palacios mot ekonomiska och sociala kommittén, REG 1993, s. II‑201, punkt 25; förstainstansrätten den 20 juli 2001, Brumter mot kommissionen, T‑351/99, REGP s. I‑A‑165 och II‑757, punkt 33; förstainstansrätten den 20 februari 2002, Roman Parra mot kommissionen, T‑117/01, REGP p. I‑A‑27 och II‑121, punkt 26; förstainstansrätten den 6 juli 2004, T‑281/01, Huygens mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑203 och II‑903, punkt 108