1. Statligt stöd – Stödprojekt – Förbud mot att genomföra åtgärder innan kommissionen har antagit ett slutgiltigt beslut – Räckvidd – Nationella domstolars skyldigheter
(Artiklarna 87.1 EG och 88.3 EG)
2. Statligt stöd – Återkrav av ett rättsstridigt stöd
(Artikel 88.2 första stycket EG)
1. En stödåtgärd, i den mening som avses i artikel 87.1 EG, vilken genomförs utan att de skyldigheter som avses i artikel 88.3 EG har fullgjorts, är olaglig. Det ankommer på de nationella domstolarna att säkerställa de enskildas rättigheter om de nationella myndigheterna har överträtt förbudet mot genomförande av stödåtgärder, genom att dra alla konsekvenser i enlighet med deras nationella rätt, vad gäller såväl giltigheten av de rättsakter varigenom de ifrågavarande stödåtgärderna genomfördes som återbetalningen av beviljade finansiella stöd.
En skattskyldig kan visserligen inte undandra sig betalningsskyldighet eller erhålla återbetalning av erlagd skatt genom att göra gällande att en skattebefrielse som är riktad till andra företag utgör statligt stöd, men detta gäller endast när det är fråga om undantag, till förmån för vissa aktörer, från skattskyldighet för en skatt med allmän giltighet. Situationen är en helt annan när det är fråga om en skatt för vilken endast en av två kategorier konkurrerande aktörer är skattskyldig. Vid sådan asymmetrisk skattskyldighet kan stödet nämligen vara en följd av att en viss kategori ekonomiska aktörer, med vilken den skattskyldiga kategorin står i direkt konkurrensförhållande, inte är skattskyldig för skatten.
I ett system där det finns två direkt konkurrerande distributionskedjor för läkemedel, den ena i form av partihandlare, den andra i form av läkemedelslaboratorier som idkar direktförsäljning, där befrielsen för partihandlare från skattskyldigheten för skatt på direktförsäljning är ett avsiktligt mål eller till och med det huvudsakliga målet med nämnda skatt, eftersom denna bland annat har till syfte att återupprätta balansen i villkoren för konkurrensen mellan de båda distributionskedjorna för läkemedel – vilka enligt lagstiftarens mening är snedvridna på grund av de allmännyttiga skyldigheter som endast åläggs partihandlare – kan åläggandet av en skyldighet för ett läkemedelslaboratorium att erlägga sådan skatt sålunda utgöra en rättsakt varigenom en stödåtgärd genomförs. I ett sådant fall ankommer det på den nationella domstolen att dra alla konsekvenser i enlighet med dess nationella rätt vad avser giltigheten av en sådan rättsakt, i den mån som befrielsen från skattskyldigheten medför en överkompensering till förmån för partihandlarna genom att den fördel som partihandlarna därigenom erhåller överstiger de merkostnader som de har haft för att fullgöra de allmännyttiga skyldigheter som åligger dem.
Det finns därför, i fall där skatten på direktförsäljning som sådan och inte ett från skatten avskiljbart undantag utgör det ifrågavarande statliga stödet, anledning att medge ett läkemedelslaboratorium som är skattskyldigt för en sådan skatt rätt att grunda en begäran om återbetalning, av den del av de inbetalda skattebeloppen som motsvarar den ekonomiska fördel som partihandlarna orättmätigt har erhållit, på det förhållandet att partihandlarnas befrielse från skattskyldigheten för denna skatt utgör statligt stöd. Detta innebär inte att den nationella domstolen låter antalet mottagare av stödet öka. En sådan återbetalning, för det fall att sådan skall ske, utgör i stället en särskilt lämplig åtgärd för att minska det antal ekonomiska aktörer som lider skada av den åtgärd som anses utgöra stöd, och följaktligen för att begränsa stödets konkurrensbegränsande verkan. Att bevilja en ekonomisk operatör rätten att under sådana omständigheter lägga en skatts olaglighet till grund för en begäran om återbetalning av belopp som betalats i form av denna skatt överensstämmer vidare med de principer som ligger till grund för domstolens rättspraxis om skatteliknande avgifter.
(se punkterna 29 och 30, 32-41, 46 och 48 samt punkt 1 i domslutet)
2. I avsaknad av gemenskapsrättsliga föreskrifter på området skall det i varje medlemsstats rättsordning anges vilka domstolar som är behöriga och vilka förfaranden för att väcka talan som är avsedda att tillvarata rättigheter för enskilda som följer av gemenskapsrättens direkta effekt, i den mån som dessa förfaranden med tillämpning av likvärdighetsprincipen inte är mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt och som inte, med tillämpning av effektivitetsprincipen, gör det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten.
Gemenskapsrätten hindrar inte tillämpningen av nationella bestämmelser enligt vilka återbetalning av en obligatorisk skatt, såsom den skatt på direktförsäljning av läkemedel som läkemedelslaboratorium i Frankrike är skyldiga att betala, endast kan erhållas under förutsättning att den som har begärt återbetalningen bevisar att den fördel som partihandlare får genom att inte vara skattskyldiga för denna skatt överstiger de merkostnader som de har för att fullgöra de allmännyttiga skyldigheter som åligger dem enligt den nationella lagstiftningen och, särskilt, att åtminstone ett av de villkor som anges i de så kallade Altmark‑villkoren inte är uppfyllt.
Om den nationella domstolen finner att det är omöjligt eller orimligt svårt för ett läkemedelslaboratorium att fullgöra sin bevisbörda för att det föreligger en överkompensering till förmån för partihandlarna, och således för att skatten på direktförsäljning utgör statligt stöd, särskilt på grund av att bevisningen avser uppgifter som ett sådant laboratorium omöjligen kan förfoga över, är domstolen enligt effektivitetsprincipen emellertid skyldig att använda sig av samtliga processrättsliga medel som står till dess förfogande enligt den nationella rätten, bland vilka förekommer möjligheten att förordna om nödvändiga åtgärder för bevisupptagning, såsom att förelägga en part eller tredje man att förete en rättsakt eller annan handling.
(se punkterna 51 och 56–57 samt punkt 2 i domslutet)