Mål C-411/04 P
Salzgitter Mannesmann GmbH, tidigare Mannesmannröhren-Werke GmbH
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Överklagande – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för sömlösa stålrör – Rättvist förfarande – Bevisning som härrör från anonyma källor – Böter – Samarbete – Likabehandling”
Förslag till avgörande av generaladvokat L.A. Geelhoed föredraget den 12 september 2006
Domstolens dom (första avdelningen) av den 25 januari 2007
Sammanfattning av domen
1. Konkurrens – Administrativt förfarande – Rätt till rättvis rättegång
2. Överklagande – Grunder – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna – Avvisning – Domstolens prövning av bevisvärderingen – Får inte ske såvida inte bevisningen missuppfattats
(Artikel 225 EG; domstolens stadga, artikel 51)
3. Överklagande – Domstolens behörighet
(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
4. Konkurrens – Böter – Belopp – Bestämmande
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04, punkt D 2)
1. Principen att envar har rätt till en rättvis rättegång är en allmän gemenskapsrättslig princip.
Ovannämnda princip bygger på de grundläggande rättigheter som ingår bland de allmänna rättsprinciper som domstolen skall säkerställa iakttagandet av, varvid den utgår från medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och från den vägledning som ges bland annat i Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
I gemenskapsrättsliga konkurrensmål har vittnesbevisning endast en begränsad betydelse medan skriftliga dokument är betydelsefulla i sådana förfaranden.
Bevisvärderingen i gemenskapsrättsliga konkurrensmål kännetecknas av att de handlingar som undersöks ofta innehåller affärshemligheter eller andra upplysningar som inte får röjas eller som endast får röjas med betydande restriktioner.
Under de särskilda omständigheter under vilka kommissionen undersöker konkurrensbegränsande samverkan kan principen att envar har rätt till en rättvis rättegång inte heller tolkas så att handlingar som innehåller bevis automatiskt skall uteslutas som bevismedel när vissa uppgifter är sekretessbelagda. Sekretessen kan avse såväl handlingarnas upphovsman som identiteten på den som har lämnat dem till kommissionen.
(se punkterna 40–44)
2. Vid överklagande är domstolen varken behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta eller, i princip, att bedöma den bevisning som förstainstansrätten godtog till stöd för dessa omständigheter. När dessa bevis har förebringats på rätt sätt och när allmänna rättsgrundsatser och processregler avseende bevisbördan och förebringande av bevisning har följts, är endast förstainstansrätten behörig att avgöra bevisvärdet av de upplysningar som har förelagts. När dessa omständigheter inte har missuppfattats utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig kan kontrolleras av domstolen
(se punkt 55)
3. I ett mål om överklagande kan domstolen visserligen inte göra en skälighetsbedömning som ändrar den bedömning som förstainstansrätten med stöd av sin fulla prövningsrätt har gjort av det bötesbelopp som har ålagts företag på grund av att de åsidosatt gemenskapsrätten. När den med stöd av denna prövningsrätt fastställer de böter som skall åläggas företag som har deltagit i en överenskommelse eller ett samordnat förfarande som strider mot artikel 81.1 i fördraget, får den emellertid inte göra åtskillnad mellan dessa olika företag.
I ett överklagande skall emellertid de rättsliga argument som särskilt åberopas till stöd för grunden att likabehandlingsprincipen har åsidosatts klart anges, i annat fall kan grunden i fråga inte tas upp till sakprövning.
(se punkterna 68–69)
4. Vid tillämpning av meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden skall en åtskillnad göras mellan att uttryckligt erkänna en överträdelse och att endast låta bli att bestrida densamma, vilket inte bidrar till att underlätta kommissionens uppgift att fastställa och beivra överträdelser av gemenskapens konkurrensregler. En olikhet i behandlingen av två företag som båda deltagit i samma överträdelse, där det ena företaget erkänt men inte det andra, utgör således inte någon diskriminering.
(se punkt 71)
DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 25 januari 2007 (*)
”Överklagande – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för sömlösa stålrör – Rättvist förfarande – Bevisning som härrör från anonyma källor – Böter – Samarbete – Likabehandling”
I mål C-411/04 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i domstolens stadga, som ingavs den 23 september 2004,
Salzgitter Mannesmann GmbH, tidigare Mannesmannröhren-Werke GmbH, Mülheim an der Ruhr (Tyskland), företrätt av M. Klusmann och F. Wiemer, Rechtsanwälte,
klagande,
i vilket den andra parten är:
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av A. Whelan och H. Gading, båda i egenskap av ombud, biträdda av H.-J. Freund, Rechtsanwalt, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna K. Lenaerts, E. Juhász, K. Schiemann och M. Ilešič (referent),
generaladvokat: L.A. Geelhoed,
justitiesekreterare: handläggaren B. Fülöp,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 8 december 2005,
och efter att den 12 september 2006 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Bolaget Salzgitter Mannesmann GmbH, tidigare Mannesmannröhren‑Werke GmbH, och dessförinnan Mannesmannröhren‑Werke AG (nedan kallat Mannesmann eller klaganden) har yrkat att domstolen skall upphäva den dom som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 8 juli 2004 i mål T-44/00, Mannesmannröhren‑Werke mot kommissionen (REG 2004, s. II-2223) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade förstainstansrätten Mannesmanns talan mot kommissionens beslut 2003/382/EG av den 8 december 1999 om ett förfarande enligt artikel 81 i EG-fördraget (Ärende IV/E-1/35.860-B – Sömlösa rör av kolstål) (EUT 2003, L 140, s. 1) (nedan kallat det angripna beslutet).
Det angripna beslutet
Konkurrensbegränsande samverkan
2 Europeiska gemenskapernas kommission riktade det angripna beslutet till åtta företag som tillverkar sömlösa rör av kolstål. Bland dessa företag finns fyra europeiska bolag (nedan kallade gemenskapstillverkarna). Dessa var Mannesmann, Vallourec SA (nedan kallat Vallourec), Corus UK Ltd (tidigare British Steel Ltd, nedan kallat Corus) och Dalmine SpA (nedan kallat Dalmine). De fyra övriga företag som beslutet riktades till var japanska företag (nedan kallade de japanska tillverkarna). Dessa var NKK Corp., Nippon Steel Corp., Kawasaki Steel Corp. och Sumitomo Metal Industries Ltd (nedan kallat Sumitomo).
3 Sömlösa rör av kolstål används av olje- och gasindustrin. Dessa rör kan indelas i två stora produktkategorier.
4 Den första av dessa kategorier utgörs av rör för oljeborrning, i allmänhet betecknade Oil Country Tubular Goods eller OCTG. Sådana rör säljs ogängade (släta rör) eller gängade. Gängning är avsedd att möjliggöra sammansättning av OCTG-rör och kan göras i enlighet med den standard som anges av American Petroleum Institute (API) (rör som gängats i enlighet med denna metod kallas nedan OCTG-standardrör) eller i enlighet med särskilda tekniker som i allmänhet är patenterade. I det sistnämnda fallet talas om gängning eller i förekommande fall om gängskarvar av högsta kvalitet eller av premiumtyp (rör som gängats i enlighet med denna metod kallas nedan OCTG-premiumrör).
5 Den andra av dessa produktkategorier utgörs av sömlösa rör av kolstål för transport av olja och gas (pipeline). Bland dessa finns dels rör som är tillverkade i enlighet med standardnormer, dels rör som är måttbeställda för att genomföra särskilda projekt (nedan kallade projekttransportrör).
6 Kommissionen beslutade i november 1994 att genomföra en undersökning för att utreda förekomsten av konkurrenshämmande samverkan vad beträffar ovannämnda produkter. Kommissionen genomförde i december 1994 undersökningar hos flera företag, däribland Mannesmann. Kommissionen genomförde kompletterande undersökningar mellan september 1996 och december 1997 hos Vallourec, Dalmine och Mannesmann. Kommissionen genomförde en undersökning hos Vallourec den 17 september 1996. Vid detta tillfälle gjorde ordföranden för Vallourec Oil & Gas, Verluca, vissa uttalanden (nedan kallade Verlucas uttalanden). Vid en undersökning hos Mannesmann i april 1997 gjorde likaså verkställande direktören för Mannesmann, Becher, vissa uttalanden (nedan kallade Bechers uttalanden).
7 Kommissionen begärde även upplysningar med stöd av artikel 11 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962 Första förordningen om tolkningen av fördragets artiklar [81] och [82] (EGT L 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8) av flera andra företag. Eftersom Dalmine vägrade att lämna vissa av de begärda upplysningarna riktade kommissionen beslut av den 6 oktober 1997 (K(1997) 3036, IV/35.860, stålrör) om ett förfarande enligt artikel 11.5 i förordning nr 17, till Dalmine. Dalmine väckte talan om ogiltigförklaring av beslutet vid förstainstansrätten. Med hänsyn till att förstainstansrätten ansåg det vara uppenbart att talan inte kunde upptas till sakprövning avvisades Dalmines talan genom beslut av den 24 juni 1998 i mål T-596/97, Dalmine mot kommissionen (REG 1998, s. II-2383). Mannesmann vägrade också att inkomma med vissa av de upplysningar som kommissionen begärt. Mannesmann vidhöll sin vägran trots att kommissionen den 15 maj 1998 antog beslut (K(1998) 1204 IV/35.860, stålrör) om ett förfarande enligt artikel 11.5 i förordning nr 17 (nedan kallat beslutet av den 15 maj 1998) med avseende på Mannesmann. Bolaget väckte talan vid förstainstansrätten mot detta beslut. I dom av den 20 februari 2001 i mål T-112/98, Mannesmannröhren-Werke mot kommissionen (REG 2001, s. II-729), ogiltigförklarade förstainstansrätten delvis ovannämnda beslut och ogillade talan i övrigt.
8 Kommissionen fastslog i det angripna beslutet, med beaktande av de upplysningar som lämnats av Verlucha och Becher samt av annan bevisning, att de åtta företag som beslutet riktades till hade slutit ett avtal vars syfte bland annat var att de ömsesidigt skulle respektera deras respektive nationella marknader. Enligt avtalet var det förbjudet för dem att sälja OCTG-rör och transportrör på de andra avtalsparternas nationella marknader.
9 Avtalet ingicks vid möten mellan gemenskapstillverkarna och de japanska tillverkarna som gick under namnet Europa–Japan-klubben.
10 Principen om skydd för nationella marknader uttrycktes med beteckningen grundregler (fundamentals). Kommissionen har visat att grundreglerna respekterats och att det berörda avtalet följaktligen påverkat konkurrensen på den gemensamma marknaden.
11 Avtalet bestod av tre delar. Den första delen bestod av grundreglerna om skydd för nationella marknader, som nämnts ovan. Det var dessa regler som utgjorde den överträdelse som avses i artikel 1 i det angripna beslutet. Den andra delen avsåg fastställande av priser för anbudsinfordran och minimipriser för särskilda marknader (special markets) och den tredje delen bestod av att avtalsparterna delade upp övriga delar av världsmarknaden mellan sig med hjälp av fördelningstal (sharing keys) och därmed uteslöt Kanada och Amerikas förenta stater.
12 Kommissionen har, vad beträffar förekomsten av grundregler, baserat sin bedömning på en rad handlingar som anges i punkterna 62–67 i skälen till det angripna beslutet samt på en tabell som avses i punkt 68 i samma beslut. Det framgår av denna tabell att de inhemska tillverkarnas andelar av leveranserna som från det angripna beslutets adressater gått till Japan samt ägt rum på hemmamarknaderna hos de fyra gemenskapstillverkarna var mycket höga. Kommissionen drog därför slutsatsen att avtalsparterna på det hela taget respekterat varandras nationella marknader.
13 Medlemmarna i Europa–Japan-klubben möttes i Tokyo den 5 november 1993 i avsikt att uppnå en ny överenskommelse för uppdelning av marknaderna med tillverkarna från Latinamerika. Innehållet i den överenskommelse som uppnåddes vid detta tillfälle framgår av en handling som lämnades till kommissionen den 12 november 1997 av en uppgiftslämnare som står utanför förfarandet. Denna innehöll bland annat fördelningstal (sharing key) (nedan kallad handlingen med fördelningstal).
Den konkurrensbegränsande samverkans varaktighet
14 Europa–Japan-klubben träffades två gånger om året under perioden 1977– 1994.
15 Kommissionen ansåg med avseende på överträdelsens varaktighet att år 1990 skulle anses utgöra utgångspunkt för överträdelsen vad gäller beräkning av bötesbelopp, eftersom det mellan åren 1977 och 1990 funnits avtal om frivillig exportbegränsning mellan Europeiska gemenskapen och Japan. Enligt kommissionen upphörde överträdelsen år 1995.
Bötesbeloppen
16 När kommissionen fastställde de bötesbelopp som ålades de åtta företag som det angripna beslutet riktade sig till, fann den att överträdelsen var mycket allvarlig, eftersom det i det ifrågavarande avtalet angavs att de nationella marknaderna skulle skyddas, vilket således skapade hinder för en väl fungerande inre marknad. Kommissionen angav emellertid att de aktuella företagens försäljning av sömlösa rör av kolstål endast uppgick till omkring 73 miljoner euro per år i de berörda fyra medlemsstaterna.
17 Med hänsyn till överträdelsens allvar fastställde kommissionen därför bötesbeloppet till 10 miljoner euro för vart och ett av de åtta företagen. Eftersom alla dessa företag var stora ansåg kommissionen att det inte fanns någon anledning att differentiera bötesbeloppen.
18 Kommissionen ansåg att överträdelsen varit av medellång varaktighet och ökade därför det belopp som fastslagits med 10 procent på grund av överträdelsens allvar för varje år som företagen deltagit i överträdelsen i syfte att fastställa grundbeloppet för de böter som påfördes vart och ett av de ifrågavarande företagen. Med hänsyn till att marknaden för stålrör undergått en långvarig kris och med hänsyn till att situationen inom denna bransch förvärrats från och med år 1991, minskade kommissionen emellertid de ovannämnda grundbeloppen med 10 procent på grund av förmildrande omständigheter.
19 Kommissionen minskade slutligen det bötesbelopp som påförts Vallourec med 40 procent och det bötesbelopp som påförts Dalmine med 20 procent, med beaktande av punkt D 2 i kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 207, 1996, s. 4) (nedan kallat meddelandet om samarbete), med hänsyn till att dessa företag samarbetat med kommissionen under det administrativa förfarandet.
Den bindande delen av det angripna beslutet
20 Enligt lydelsen i artikel 1.1 i det ifrågasatta beslutet har de åtta företag som detta beslut riktade sig till ”brutit mot bestämmelserna i artikel 81.1 i EG-fördraget, genom att ... ingå en överenskommelse som bland annat innebär att respektive företags nationella marknad skyddas i fråga om sömlösa OCTG-rör ... av standardtyp och [projekttransportrör]”.
21 I artikel 1.2 i det angripna beslutet fastställs att Mannesmann, Vallourec, Dalmine, Sumitomo, Nippon Steel Corp., Kawasaki Steel Corp. och NKK Corp. bröt mot fördraget under åren 1990–1995. Det fastställs att Corus bröt mot fördraget under perioden 1990–februari 1994.
22 Övriga relevanta bestämmelser i den bindande delen av beslutet har följande lydelse:
”Artikel 2
[Mannesmann], Vallourec ..., [Corus] och Dalmine ... har brutit mot bestämmelserna i artikel 81.1 i EG-fördraget genom att i samband med den överträdelse som nämns i artikel 1 ingå avtal om uppdelning av leveranserna av OCTG-rör med ogängade ändar till [Corus] (Vallourec ... från och med 1994).
[Corus] har brutit mot fördraget från den 24 juli 1991 till februari 1994. Vallourec ... har brutit mot fördraget från den 24 juli 1991 till den 30 mars 1999. Dalmine ... har brutit mot fördraget från den 4 december 1991 till den 30 mars 1999. [Mannesmann] har brutit mot fördraget från den 9 augusti 1993 till den 24 april 1997.
...
Artikel 4
Följande böter utdöms för de företag som nämns i artikel 1 med anledning av den överträdelse som konstateras där:
[Mannesmann] 13 500 000 EUR
Vallourec ... 8 100 000 EUR
[Corus] 12 600 000 EUR
Dalmine ... 10 800 000 EUR
Sumitomo ... 13 500 000 EUR
Nippon ... 13 500 000 EUR
Kawasaki Steel ... 13 500 000 EUR
NKK ... 13 500 000 EUR.”
Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen
23 Sju av åtta av de företag som ålades böter genom det angripna beslutet, däribland Mannesmann, väckte talan genom separata ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli. De yrkade samtliga att beslutet skulle ogiltigförklaras helt eller delvis och i andra hand att de böter som påförts dem skulle undanröjas eller att bötesbeloppet skulle sättas ned.
24 I den överklagade domen har förstainstansrätten:
– ogiltigförklarat artikel 1.2 i beslutet i den del det där slås fast att Mannesmann före den 1 januari 1991 gjort sig skyldigt till den överträdelse som anges i denna artikel,
– fastställt det bötesbelopp som skall påföras Mannesmann till 12 600 000 euro,
– ogillat talan i övrigt,
– förpliktat parterna att bära sina egna rättegångskostnader.
Förfarandet vid domstolen
25 I överklagandet yrkar Mannesmann att domstolen skall:
– upphäva den överklagade domen i de delar som talan mot det angripna beslutet har ogillats, och
– ogiltigförklara det angripna beslutet, eller
– i andra hand, nedsätta de böter som fastställts i artikel 4 i det angripna beslutet och den dröjsmålsränta som fastställts i artikel 5 i samma beslut, och
– vidare, i andra hand, återförvisa målet till förstainstansrätten för en ny prövning i enlighet med domstolens dom, samt
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
26 Kommissionen har yrkat att domstolen skall ogilla överklagandet och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
Bedömning av överklagandet
27 Mannesmann har anfört tre grunder till stöd för att den överklagade domen skall upphävas, nämligen att rätten till ett rättvist förfarande har åsidosatts, att artikel 81 EG har tillämpats felaktigt i artikel 2 i det angripna beslutet och att likabehandlingsprincipen har åsidosatts.
Den första grunden: rätten till ett rättvist förfarande har åsidosatts
Parternas argument
28 Enligt Mannesmann var det felaktigt av förstainstansrätten att såsom bevisning godta handlingen med fördelningstal som nämns i punkt 13 i denna dom och som kommissionen baserat det angripna beslutet på, i synnerhet punkterna 85–86 i skälen i samma beslut.
29 Förstainstansrätten har härigenom åsidosatt rätten till ett rättvist förfarande. Ovannämnda handling lämnades nämligen in till kommissionen av en uppgiftslämnare vars identitet Mannesmann inte känner, med följd att Mannesmann inte kunnat bekräfta handlingens äkthet och inte har kunnat presentera ett ändamålsenligt försvar.
30 Denne uppgiftslämnare har dessutom bekräftat för kommissionen att han erhållit handlingen med fördelningstal från en handelsagent till ett av de berörda företagen utan att ange vem denne agent var. Kommissionen känner således inte heller till vem som står bakom handlingen.
31 Det följer enligt Mannesmann av rättspraxis att ett bevis inte kan användas om det inte är utrett vem som står bakom det. Förstainstansrätten har inte tolkat denna rättspraxis korrekt. Enligt ovannämnda rättspraxis skall bevisens ursprung kontrolleras vid bevisvärderingen. Mannesmann har påpekat att det inte kan uteslutas att uppgiftslämnaren har tillhandahållit kommissionen falska bevis för att skada ett företag av personliga eller affärsmässiga skäl. Det berörda företaget bör följaktligen ha möjlighet att ta ställning till om uppgiftslämnaren är trovärdig.
32 Mannesmann har likaså åberopat den rättspraxis från Europadomstolen för mänskliga rättigheter som avser rätten till en rättvis rättegång. Denna rätt regleras i artikel 6 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad EKMR). Enligt denna rättspraxis skall svaranden ges möjlighet att ifrågasätta inte bara de anonyma utlåtandenas äkthet utan även trovärdigheten hos den anonyme uppgiftslämnaren. Det bekräftas dessutom i denna rättspraxis att sådana utlåtanden inte får användas som bevis mot den berörda personen i rättegång även om det är tillåtet att utnyttja anonyma utlåtanden under den inledande fasen av ett förfarande.
33 Klaganden har likaså åberopat artiklarna 46 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som antogs i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, s.1), vilka bestämmelser motsvarar artikel 6 i EKMR och i vilka rätten till ett rättvist förfarande garanteras. Klaganden har påpekat att enligt artikel 52.3 skall stadgan tolkas av domstolar på ett sådant sätt att en skyddsnivå som inte är lägre än den som föreskrivs i EKMR säkerställs.
34 Mannesmann anser dessutom att det är oförenligt med rättsstatsprincipen enligt artikel 6.1 EU att utnyttja anonyma bevis. Om den berörde inte kan kontrollera att bevisen verkligen lämnats till kommissionen av en uppgiftslämnare finns det en risk för manipulation och godtycke.
35 Enligt kommissionen kan denna grund inte tas upp till sakprövning, eftersom det är första gången som klaganden anför att EKMR har åsidosatts medan klaganden inför förstainstansrätten i allmänna ordalag gjorde gällande att rätten till försvar hade åsidosatts. Mannesmann kan dessutom inte anklaga kommissionen för att ha åsidosatt stadgan, eftersom den utfärdades först den 7 december 2000 och det angripna beslutet fattades den 8 december 1999.
36 Den rättspraxis från Europadomstolen för mänskliga rättigheter som Mannesmann har åberopat är hur som helst inte relevant i detta mål, eftersom denna rättspraxis avser utnyttjande av anonyma vittnesmål i brottmål medan detta mål avser ett förfarande för att påföra böter enligt konkurrensrättsliga bestämmelser.
37 Kommissionen har därefter gjort gällande att åsidosättande av rätten till försvar endast kan bli aktuellt om förstainstansrätten har bedömt bevis som ingetts till den med hjälp av uppgifter som inte svaranden har fått uttala sig om. Mannesmann har beretts möjlighet att bemöta de argument som kommissionen har framfört i punkterna 121–122 i skälen till det angripna beslutet om den berörda handlingens äkthet. Den omständigheten att handlingens upphovsman och den uppgiftslämnare som tillhandahållit kommissionen handlingen är anonyma har inte hindrat klaganden från att kontrollera att innehållet i handlingen är sannolikt och relevant.
38 Kommissionen har tillfogat att förstainstansrätten endast har tillfäst den berörda handlingen en begränsad trovärdighet, eftersom bakgrunden till dess upprättande till stor del är okänd. Den omständigheten att förstainstansrätten ändå har tillfäst handlingen ett visst bevisvärde beror på att den innehåller specifika uppgifter som stämmer överens med uppgifter i andra handlingar.
39 Kommissionen har slutligen gjort gällande att även om den inte hade rätt att använda ovannämnda handling som bevis saknar denna omständighet betydelse för att fastställa de överträdelser som beskrivs i artiklarna 1 och 2 i det angripna beslutet. Den omständigheten att vissa handlingar som kommissionen använt sig av, med åsidosättande av rätten till försvar, utesluts har nämligen endast betydelse i det fall de anmärkningar som gjorts av kommissionen endast kan bevisas med hänvisning till dessa handlingar. Så är inte fallet.
Domstolens bedömning
40 Domstolen har i rättspraxis slagit fast den allmänna gemenskapsrättsliga principen att envar har rätt till en rättvis rättegång (dom av den 17 december 1998 i mål C‑185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen, REG 1998, s. I-8417, punkt 21, av den 11 januari 2000 i de förenade målen C-174/98 P och C-189/98 P, Nederländerna och Van der Wal mot kommissionen, REG 2000, s. I-1, punkt 17, och av den 2 maj 2006 i mål C-341/04, Eurofood IFSC, REG 2006, s. I-3813, punkt 65).
41 Enligt rättspraxis bygger vidare ovannämnda princip på de grundläggande rättigheter som ingår bland de allmänna rättsprinciper som domstolen skall säkerställa iakttagandet av, varvid den utgår från medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och från den vägledning som ges bland annat i EKMR (domen i det ovannämnda målet Eurofood IFSC, punkt 65).
42 Den rättspraxis som härrör från Europadomstolen för mänskliga rättigheter och som sökanden har åberopat är emellertid inte avgörande i detta mål, vilket kommissionen inledningsvis har påpekat. Denna rättspraxis avser nämligen, vilket generaladvokaten påpekade i punkterna 54–56 i sitt förslag till avgörande, framför allt vittnesbevisning i brottmål medan detta mål avser ett skriftligt dokument som använts i ett förfarande om tillämpning av artikel 81 EG. I gemenskapsrättsliga konkurrensmål har vittnesbevisning endast en begränsad betydelse medan skriftliga dokument är betydelsefulla i sådana förfaranden.
43 Generaladvokaten påpekade även i punkterna 57–60 i samma förslag att bevisvärderingen i gemenskapsrättsliga konkurrensmål kännetecknas av att de handlingar som undersöks ofta innehåller affärshemligheter eller andra upplysningar som inte får röjas eller som endast får röjas med betydande restriktioner.
44 Under de särskilda omständigheter under vilka kommissionen undersöker konkurrensbegränsande samverkan kan principen att envar har rätt till en rättvis rättegång inte heller tolkas så att handlingar som innehåller bevis automatiskt skall uteslutas som bevismedel när vissa uppgifter är sekretessbelagda. Sekretessen kan avse såväl handlingarnas upphovsman som identiteten på den som har lämnat dem till kommissionen.
45 Det var mot denna bakgrund korrekt av förstainstansrätten att göra följande bedömning i den överklagade domen:
”84 Vad gäller frågan huruvida handlingen med fördelningstal kan upptas som bevisning för den överträdelse som fastställts i artikel 1 i det ifrågasatta beslutet … [dominerar] principen om fri bevisprövning … i gemenskapsrätten och det enda relevanta kriteriet för att värdera den förebringade bevisningen utgörs av dess trovärdighet. … Dessutom kan det vara nödvändigt för kommissionen att skydda uppgiftslämnarnas identitet … och denna omständighet är inte tillräcklig för att kommissionen skall tvingas avstå från tillgänglig bevisning.
85 Även om Mannesmanns argument kan vara relevanta för bedömningen av trovärdigheten hos handlingen med fördelningstal, och därigenom dess bevisvärde, anser förstainstansrätten följaktligen inte att det är fråga om ett bevis som inte kan prövas och som inte skall beaktas.”
46 Det framgår dessutom av den överklagade domen att förstainstansrätten, vid bedömningen av huruvida handlingen med fördelningstal, var trovärdig, beaktade den omständigheten att dess upphovsman var okänd. Förstainstansrätten fann nämligen i punkt 86 i den överklagade domen att ”[i] den mån Mannesmann har kritiserat denna handlings trovärdighet med stöd av sina argument att handlingen inte kan prövas, konstaterar förstainstansrätten att denna handlings trovärdighet ovedersägligen minskats på grund av att omständigheterna kring dess tillkomst till stora delar är okända och att kommissionens påståenden i detta avseende inte har kunnat kontrolleras”.
47 Förstainstansrätten godtog dessutom att ett anonymt bevis, såsom handlingen om fördelningstal, inte i sig självt var tillräckligt för att kunna fastställa att det skett en överträdelse av gemenskapens konkurrensrätt. Förstainstansrätten fastslog nämligen i punkt 87 i den överklagade domen att endast ”[e]ftersom handlingen med fördelningstal emellertid innehåller särskilda uppgifter som motsvarar uppgifter i andra handlingar, bland annat i Verlucas uttalanden, anser förstainstansrätten att dessa olika delar av bevisningen ömsesidigt stöder varandra”. Förstainstansrätten påpekade redan i punkterna 81 och 82 i samma dom att handlingen med fördelningstal var en del av beviskedjan och att den endast var indirekt relevant. Denna bedömning görs likaså i punkt 94 i samma dom. Förstainstansrätten konstaterade här att handlingen med fördelningstal fortfarande har ett visst bevisvärde ”i samband med de samlade och överensstämmande indicier som kommissionen förebringat [som] stöd för vissa väsentliga påståenden i Verlucas uttalanden”.
48 Det kan således fastställas, med beaktande av det begränsade bevisvärde som förstainstansrätten har tillerkänt handlingen med fördelningstal, att det inte har skett någon felaktig rättstillämpning vid prövningen av om handlingen fick upptas som bevis och huruvida den utgjorde ett verksamt bevis.
49 Mannesmann har för övrigt beretts tillfälle att ta ställning till handlingen med fördelningstal och framföra sina invändningar mot dess bevisvärde med hänsyn till att dess upphovsman är okänd.
50 Mot bakgrund av vad som har anförts ovan kan överklagandet inte bifallas med stöd av den första grunden. Det saknas därför anledning att pröva såväl frågan om Mannesmann har åberopat invändningen om rätten till ett rättvist förfarande inför förstainstansrätten som frågan om Mannesmann i detta mål skulle kunna åberopa stadgan som utfärdades först efter att det angripna beslutet fattats.
Den andra grunden: artikel 81 EG har tillämpats felaktigt i artikel 2 i det angripna beslutet
Parternas argument
51 Enligt Mannesmann gjorde förstainstansrätten en felaktig bedömning när den godtog att konkurrensrätten åsidosatts såsom angetts i artikel 2 i det angripna beslutet. Kommissionen har inte kunnat visa att Mannesmann genom att ingå ett leveransavtal med Corus år 1993 ingått ett horisontellt avtal med Vallourec och Dalmine eller etablerat ett samordnat förfarande med dessa företag. Kommissionen har bland annat inte kunnat bevisa att Mannesmann kände till leveransavtalet mellan Corus och Vallourec samt leveransavtalet mellan Corus och Dalmine och den uppdelning av världsmarknaden som Vallourec påstods ha gjort. Förstainstansrätten har bekräftat kommissionens felaktiga och ofullständiga bevisvärdering.
52 Förstainstansrätten har dessutom gjort fel genom att inte beakta den omständigheten att de berörda leveransavtalen inte ingåtts vid samma tillfälle. Förstainstansrätten ansåg nämligen att avtalens relativt långa löptid visade att det förelåg ett horisontellt avtal och att inget undantag var tillämpligt i detta fall.
53 Klaganden har med avseende på denna sistnämnda punkt noterat att förstainstansrätten felaktigt har underkänt klagandens argument i frågan om undantagens tillämplighet på de vertikala avtalen mellan Corus och Mannesmann som kan härledas ur kommissionens förordning (EG) nr 2790/1999 av den 22 december 1999 om tillämpningen av artikel 81.3 i fördraget på grupper av vertikala avtal och samordnade förfaranden (EGT L 336, s. 21). Förstainstansrätten har dessutom inte beaktat kommissionens förordning (EEG) nr 1983/83 av den 22 juni 1983 om tillämpning av fördragets artikel [81.3] på grupper av ensamåterförsäljaravtal (EGT L 173, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 48) samt kommissionens förordning (EEG) nr 1984/83 av den 22 juni 1983 om tillämpningen av fördragets artikel [81.3] på grupper av exklusiva inköpsavtal (EGT L 173, s. 5; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 52). Förstainstansrätten har vidare på denna grund underlåtit att slå fast att artikel 81.1 EG inte är tillämplig på avtalet mellan Mannesmann och Corus.
54 Kommissionen anser inte att denna grund kan tas upp till sakprövning, eftersom den avser bedömning av faktiska omständigheter. Även om grunden kunde tas upp till sakprövning och även om den kunde godtas, skulle detta medföra att den överklagade domen upphävs och det angripna beslutet ogiltigförklaras endast i den mån artikel 2 i samma beslut avses.
Domstolens bedömning
55 Vid överklagande är domstolen varken behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta eller, i princip, att bedöma den bevisning som förstainstansrätten godtog till stöd för dessa omständigheter. När dessa bevis har förebringats på rätt sätt och när allmänna rättsgrundsatser och processregler avseende bevisbördan och förebringande av bevisning har följts, är endast förstainstansrätten behörig att avgöra bevisvärdet av de upplysningar som har förelagts den (dom av den 28 maj 1998 i mål C-7/95 P, Deere mot kommissionen, REG 1998, s. I-3111, punkt 22). När dessa omständigheter inte har missuppfattats utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig kan kontrolleras av domstolen (dom av den 2 mars 1994 i mål C-53/92 P, Hilti mot kommissionen, REG 1994, s. I-667, punkt 42, och av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C-205/00 P, C-211/00 P, C-213/00 P, C-217/00 P och C-219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I-123, punkt 49).
56 Domstolen konstaterar att förstainstansrätten, vid sin prövning av huruvida den överträdelse som anges i artikel 2 i det angripna beslutet har ägt rum, samtidigt har fastställt de faktiska omständigheterna. Detta fastställande kontrolleras inte av domstolen inom ramen för ett överklagande. Eftersom klaganden inte åberopat att bevisningen missuppfattats, att det föreligger en materiell felaktighet eller att bestämmelserna om bevisbörda och bevis har åsidosatts, kan klagandens argument beträffande dels frågan huruvida klaganden har slutit ett horisontellt avtal eller etablerat ett samordnat förfarande med Vallourec och Dalmine, dels huruvida klaganden kände till de avtal som slutits mellan dessa företag eller att Vallourec delat upp världsmarknaden följaktligen inte tas upp till sakprövning. Detsamma gäller klagandens argument att förstainstansrätten har bedömt vissa faktiska omständigheter på olika sätt, såsom de berörda avtalens löptid och den omständigheten att de inte har slutits vid samma tidpunkt.
57 Vad beträffar förordningarna nr 1983/83 och 1984/83 har de åberopats för första gången vid överklagandet. Invändningen som grundas på dessa förordningar kan således inte godtas.
58 I den mån som Mannesmann har åberopat förordning nr 2790/1999 fann förstainstansrätten med fog i punkt 171 i den överklagade domen att ”… denna förordning inte är direkt tillämplig i förevarande fall, eftersom det ifrågasatta beslutet antogs den 8 december 1999 och artikel 2 i detta beslut, såvitt avser Mannesmann, hänför sig till en period som avser åren 1993–1997, det vill säga en period som föregick det datum då de relevanta bestämmelserna i förordning nr 2790/1999 trädde i kraft, nämligen den 1 juni 2000”. I punkt 172 i samma dom tillfogade förstainstansrätten, likaså korrekt, att ”[i] den mån denna förordning inte desto mindre skulle kunna vara relevant såsom vägledning i förevarande fall med hänsyn till att den innehåller ett ställningstagande av kommissionen från december 1999 om att vertikala avtal endast i ringa mån är skadliga för konkurrensen, påpekar förstainstansrätten att denna förordning utgör en tillämpning av artikel 81.3 EG. Av artikel 4 i förordning nr 17 följer emellertid att avtal mellan företag endast kan bli föremål för ett individuellt undantag i enlighet med denna bestämmelse om kommissionen i detta syfte har underrättats om avtalen, något som inte har skett i förevarande fall.”
59 Härav följer att i den del överklagandet kan prövas på den andra grunden skall det således lämnas utan bifall.
Den tredje grunden: likabehandlingsprincipen har åsidosatts
Parternas argument
60 Mannesmann har gjort gällande att förstainstansrätten har åsidosatt likabehandlingsprincipen genom att inte ha satt ned böterna med stöd av meddelandet om samarbete.
61 Mannesmann har härvid påpekat att bolaget genom Bechers uttalanden har bidragit till att klarlägga de faktiska omständigheterna och att bolaget inte har ifrågasatt de faktiska omständigheter som angavs i meddelandet om anmärkningar. Mannesmann har påpekat att Vallourecs böter har satts ned med 40 procent på grund av att detta bolag, genom Verlucas uttalanden, har samarbetat och bidragit till att klarlägga de faktiska omständigheterna. Mannesmann har även påpekat att Dalmines böter har satts ned med 20 procent eftersom Dalmine inte ifrågasatt de faktiska omständigheterna. Den omständigheten att Mannesmanns böter inte satts ned utgör således en skillnad i behandling.
62 Klaganden har likaså ifrågasatt förstainstansrättens bedömning av räckvidden av den talan, som nämns i artikel 7 i denna dom, som bolaget väckte mot beslutet av den 15 maj 1998.
63 Klaganden anser inledningsvis att de domskäl i den överklagade domen som avser detta överklagande saknar betydelse för detta mål.
64 Förstainstansrätten har dessutom dragit felaktiga slutsatser vad beträffar konsekvenserna för beslutet av den 15 maj 1998 av att målet avslutades. Klaganden har i detta sammanhang påpekat att klaganden endast godtagit att återkalla sitt överklagande av förstainstansrättens dom i det målet efter att ha nått en uppgörelse med kommissionen enligt vilken kommissionen avstod från sin begäran om upplysningar.
65 Mannesmann har även påpekat att bolagets talan mot beslutet av den 15 maj 1998 delvis vann bifall. Klaganden har slutligen erinrat om att, i motsats till vad förstainstansrätten har uttalat i punkt 310 i den överklagade domen, bolaget inte kan kritiseras för att ha vidhållit sin vägran att tillhandahålla de begärda upplysningarna.
66 Kommissionen anser att denna grund avser en bedömning av de faktiska omständigheterna och därför inte kan tas upp till sakprövning. Kommissionen har påpekat att Mannesmann inte har gjort gällande att förstainstansrätten har missuppfattat de faktiska omständigheterna eller bevisen när rätten i punkt 309 i den överklagade domen fastställde att Mannesmann inte har visat att dess samarbete verkligen underlättat kommissionens uppgift att fastställa och vidta åtgärder mot överträdelser.
67 Kommissionen anser vad gäller själva sakfrågan att förstainstansrätten med rätta har fastställt, i punkterna 302 och 305 i den överklagade domen, att de upplysningar som Mannesmann tillhandahållit kommissionen inte är jämförbara med de upplysningar som lämnats av Vallourec och att Mannesmann, i motsats till Dalmine, inte uttryckligen har uttalat att bolaget inte bestred de faktiska omständigheterna.
Domstolens bedömning
68 I ett mål om överklagande kan domstolen visserligen inte göra en skälighetsbedömning som ändrar den bedömning som förstainstansrätten med stöd av sin fulla prövningsrätt har gjort av det bötesbelopp som har ålagts företag på grund av att de åsidosatt gemenskapsrätten. När den med stöd av denna prövningsrätt fastställer de böter som skall åläggas företag som har deltagit i en överenskommelse eller ett samordnat förfarande som strider mot artikel 81.1 i fördraget, får den emellertid inte göra åtskillnad mellan dessa olika företag (dom av den 16 november 2000 i mål C-291/98 P, Sarrió mot kommissionen, REG 2000, s. I-9991, punkterna 96–97, och av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C-238/99 P, C-244/99 P, C-245/99 P, C-247/99 P, C-250/99 P – C-252/99 P och C-254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I-8375, punkt 617).
69 I ett överklagande skall emellertid de rättsliga argument som särskilt åberopas till stöd för grunden att likabehandlingsprincipen har åsidosatts klart anges, i annat fall kan grunden i fråga inte tas upp till sakprövning (domen i det ovannämnda målet Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkt 618).
70 I den mån som klaganden har ifrågasatt förstainstansrättens bedömning i punkt 301 i den överklagade domen av de skäl som återges i punkterna 297–300 i samma dom är klagandens invändningar av faktisk karaktär och kan således inte tas upp till sakprövning. I punkt 301 i den överklagade domen anges att ”… nyttan av den förklaring som lämnats av Becher endast ligger i att den i viss mån stöder Verlucas uttalanden, som kommissionen redan förfogade över. Denna förklaring underlättade därför inte kommissionens uppgift på något väsentligt sätt och var därigenom inte tillräcklig för att motivera en nedsättning av bötesbeloppet på grund av samarbete.” Det ankommer således inte på domstolen att pröva förstainstansrättens fastställande i punkt 302 i den överklagade domen, att ”… de uppgifter som Mannesmann lämnat till kommissionen innan meddelandet om anmärkningar skickades inte är jämförbara med de uppgifter som lämnats av Vallourec” och att ”…[dessa uppgifter] under alla omständigheter… inte [är] tillräckliga för att motivera en nedsättning av det påförda bötesbeloppet i enlighet med meddelandet om samarbete”.
71 Vad gäller jämförelsen med Dalmines samarbete fann förstainstansrätten i punkterna 303–305 i den överklagade domen att ”ett företag endast kan komma i fråga för en nedsättning av bötesbeloppet i enlighet med punkt D 2 i meddelandet om samarbete till följd av att det inte har bestridit de faktiska omständigheterna, om det, sedan det tagit del av meddelandet om anmärkningar, uttryckligen har informerat kommissionen om att det inte avser att bestrida de faktiska omständigheterna”. Förstainstansrättens bedömning överensstämmer med domstolens rättspraxis, enligt vilken det skall göras en åtskillnad mellan att uttryckligt erkänna en överträdelse och att endast låta bli att bestrida densamma, vilket inte bidrar till att underlätta kommissionens uppgift att fastställa och beivra överträdelser av gemenskapens konkurrensregler (dom av den 14 juli 2005 i de förenade målen C-65/02 P och C-73/02 P, ThyssenKrupp mot kommissionen, REG 2005, s. I-6773, punkt 58). I avsaknad av ett sådant uttryckligt erkännande av klaganden kan följaktligen inte klagandens argument att bolaget blivit diskriminerat i förhållande till Dalmine godtas.
72 Vad beträffar Mannesmanns talan mot det beslut som kommissionen fattat med stöd av artikel 11.5 i förordning nr 17, fann förstainstansrätten i punkterna 310–311 i den överklagade domen att även om den omständigheten ”...[a]tt Mannesmann ifrågasatte rättsenligheten av beslutet av den 15 maj 1998 var … fullständigt legitim… och … inte [kan] anses utgöra grund för bristande samarbete” ogillades icke desto mindre Mannesmanns talan i stora delar i dom av den 20 februari 2001 i det ovannämnda målet Mannresmannröhren-Werke mot kommissionen, med motiveringen att ”…det var en berättigad begäran från kommissionen som låg till grund för den största delen av de uppgifter som Mannesmann hade vägrat att överlämna”.
73 Förstainstansrätten gjorde således en korrekt bedömning i punkt 312 i den överklagade domen när rätten fastslog att ”… på grund av Mannesmanns rättsstridiga handlande, erhöll kommissionen aldrig ett antal viktiga uppgifter som den i vederbörlig ordning hade begärt under det administrativa förfarandet” och att ”Mannesmanns attityd under det administrativa förfarandet, vid en helhetsbedömning i förevarande fall, inte utgör ett beteende som kan anses vara effektivt samarbete”. Denna slutsats vederläggs inte heller av den omständigheten att Mannesmanns ursprungliga överklagande av domen av den 20 februari 2001 i det ovannämnda målet Mannesmannröhren-Werke mot kommissionen avskrevs efter en uppgörelse mellan parterna.
74 Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den tredje grunden heller.
75 Eftersom ingen av de grunder som klaganden har åberopat kan godtas skall överklagandet ogillas.
Rättegångskostnader
76 Enligt artikel 122 första stycket i domstolens rättegångsregler skall domstolen, när överklagandet inte vinner bifall, besluta om rättegångskostnaderna. Enligt artikel 69.2 i samma rättegångsregler, som enligt artikel 118 i samma rättegångsregler är tillämplig i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Mannesmann skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Mannesmann har tappat målet skall bolaget förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) Salzgitter Mannesmann GmbH skall ersätta rättegångskostnaderna.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: tyska.