Fri rörlighet för kapital – Restriktioner
(EG‑fördraget, artikel 73b och 73d (nu artiklarna 56 EG och 58 EG))
Artikel 73b i EG‑fördraget (nu artikel 56 EG), jämförd med artikel 73d i fördraget (nu artikel 58 EG), skall tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstat, som befriar erkänt allmännyttiga stiftelser – vilka i princip är obegränsat skattskyldiga om de är hemmahörande i denna medlemsstat – från skattskyldighet för skatt för juridiska personer när det gäller hyresinkomster som uppbärs inom det nationella territoriet, att inte medge samma befrielse från skattskyldighet för samma slags inkomst om denna uppbärs av en erkänt allmännyttig privaträttslig stiftelse och skälet till detta uteslutande är att sistnämnda stiftelse är hemmahörande i en annan medlemsstat och att den därför endast är begränsat skattskyldig inom den förstnämnda medlemsstatens territorium.
Gemenskapsrätten innebär inte någon skyldighet för medlemsstaterna att tillse att utländska stiftelser som i sina hemländer har erkänts som allmännyttiga automatiskt erkänns på samma sätt i nämnda medlemsstater. Icke desto mindre gäller att när en stiftelse som är erkänt allmännyttig i en medlemsstat även uppfyller villkoren som uppställs därför i lagstiftningen i en annan medlemsstat, och den har till ändamål att främja identiska samhällsintressen – något som skall bedömas av de nationella myndigheterna i denna sistnämnda stat, däri inbegripet dess domstolar – får myndigheterna i denna stat inte frångå rätten till likabehandling endast av den anledningen att stiftelsen inte är etablerad inom deras territorium.
En sådan åtskillnad i behandlingen kan inte rättfärdigas av strävan att uppnå ändamål avseende främjande, på nationell nivå, av kultur och utbildning på hög nivå, eftersom den ifrågavarande nationella lagstiftningen inte förutsätter att den verksamhet som erkänt allmännyttiga stiftelser bedriver gynnar befolkningen i det egna landet.
En sådan lagstiftning kan inte heller motiveras med behovet att säkerställa en effektiv skattekontroll. En medlemsstat får visserligen, innan den beviljar en stiftelse skattebefrielse, vidta åtgärder för att på ett klart och precist sätt pröva huruvida stiftelsen uppfyller de krav som uppställs i den nationella lagstiftningen för att sådan befrielse skall beviljas, samt för att kontrollera den faktiska förvaltningen av stiftelsen. När det gäller stiftelser som är hemmahörande i andra medlemsstater kan det emellertid visa sig vara svårare att företa nödvändiga kontroller. Det rör sig dock om enkla administrativa olägenheter, vilka är otillräckliga som motivering för att myndigheterna i den berörda medlemsstaten skall kunna underlåta att ge nämnda stiftelser samma skattebefrielse som medges stiftelser som är av samma typ som de förra och som i princip är obegränsat skattskyldiga i den staten.
För övrigt gäller att då det inte finns något direkt samband mellan en skattemässig förmån som består i en befrielse från skatt på hyresinkomst och en kompensation för denna förmån genom ett visst skatteuttag, kan den ifrågavarande restriktionen inte motiveras av behovet av att upprätthålla skattesystemets inre sammanhang.
Detsamma gäller i fråga om behovet av att bibehålla beskattningsunderlaget eftersom minskningen av skatteintäkter inte kan anses utgöra ett sådant tvingande hänsyn till allmänintresset som kan åberopas för att rättfärdiga en åtgärd som i princip strider mot en grundläggande frihet.
När det gäller bekämpningen av kriminell verksamhet får en allmän presumtion om kriminell verksamhet inte grundar sig på den omständigheten att en stiftelse är hemmahörande i en annan medlemsstat. Att inte tillerkänna sådana stiftelser den skattemässiga förmånen, när det finns flera sätt att kontrollera deras bokföring och verksamhet, synes för övrigt vara en åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att bekämpa kriminalitet.
(se punkterna 39 och 40, 45, 47och 48, 55, 56 och 58–62 samt domslutet)