Mål C-339/04
Nuova società di telecomunicazioni SpA
mot
Ministero delle Comunicazioni
och
ENI SpA
(begäran om förhandsavgörande från Consiglio di Stato)
”Teletjänster – Direktiv 97/13/EG – Avgifter och kostnader för individuella tillstånd”
Förslag till avgörande av generaladvokat D. Ruiz‑Jarabo Colomer föredraget den 27 oktober 2005
Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 18 juli 2006
Sammanfattning av domen
1. Tillnärmning av lagstiftning – Telekommunikationssektorn – Gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd – Direktiv 97/13
(Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13)
2. Tillnärmning av lagstiftning – Telekommunikationssektorn – Gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd – Direktiv 97/13
(Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13, artikel 11)
1. Direktiv 97/13 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet är i princip tillämpligt inte bara på allmänna telenät och allmänt tillgängliga tjänster utan även på såväl privata telenät som inte har gjorts tillgängliga för allmänheten och som är förbehållna en sluten grupp användare som de tjänster som tillhandahålls i sådana privata nät.
(se punkt 28)
2. Artikel 11 i direktiv 97/13 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ett bolag med ett individuellt tillstånd att tillhandahålla ett allmänt telenät för vilket det har betalat en sådan avgift som avses i denna artikel skall betala en kompletterande avgift för privat användning av nämnda nät, som beräknats enligt andra kriterier än dem som uppställs i nämnda artikel.
Medlemsstaterna får nämligen inte ta ut andra avgifter för tillståndsförfaranden än dem som anges i direktiv 97/13.
(se punkterna 35 och 38 samt domslutet)
DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 18 juli 2006 (*)
”Teletjänster – Direktiv 97/13/EG – Avgifter och kostnader för individuella tillstånd”
I mål C-339/04,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Consiglio di Stato (Italien), genom beslut av den 24 februari 2004 som inkom till domstolen den 9 augusti 2004, i målet
Nuova società di telecomunicazioni SpA
mot
Ministero delle Comunicazioni,
ENI SpA,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden A. Rosas samt domarna J.‑P. Puissochet, S. von Bahr (referent), U. Lõhmus och A. Ó Caoimh,
generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,
justitiesekreterare: förste handläggaren L. Hewlett,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 28 september 2005,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Nuova società di telecomunicazioni SpA, genom A. Santa Maria och F.G. Scoca, avvocati,
– Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av P. Gentili, avvocato dello Stato,
– Europeiska gemenskapernas kommission, genom E. Traversa och M. Shotter, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 27 oktober 2005 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april 1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet (EGT L 117, s. 15).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Nuova società di telecomunicazioni SpA (nedan kallat NST) och Ministero delle Comunicazioni (kommunikationsministeriet) angående en avgift som tas ut för privat bruk av telenät.
Tillämpliga bestämmelser
De gemenskapsrättsliga bestämmelserna
3 I direktiv 97/13 fastställs gemensamma ramar som är tillämpliga på auktorisationsförfaranden och som syftar till att i hög grad bidra till att nya operatörer får tillgång till marknaden.
4 Enligt artikel 3.3 i direktiv 97/13 skall medlemsstaterna säkerställa att teletjänster och/eller telenät kan tillhandahållas, med eller utan auktorisation. I direktivet regleras två typer av auktorisationer, nämligen allmänna auktorisationer och individuella tillstånd.
5 I artikel 2.1 a första strecksatsen i direktiv 97/13 innebär en allmän auktorisation, oavsett om den regleras av en ”klasslicens” eller av allmän lag, att det berörda företaget inte behöver ett uttryckligt beslut av den nationella regleringsmyndigheten.
6 Enligt artikel 2.1 a andra strecksatsen i samma direktiv beviljas individuella tillstånd av en nationell regleringsmyndighet. Med ett sådant tillstånd ges eller åläggs ett företag särskilda och till verksamheten knutna rättigheter eller skyldigheter.
7 Enligt artikel 7.1 i direktiv 97/13 får medlemsstaterna utfärda individuella tillstånd, men endast i vissa syften och bland annat för att ge tillståndshavaren tillgång till radiofrekvenser eller nummer.
8 I artikel 7.2 i nämnda direktiv anges emellertid att individuella tillstånd får utfärdas för att etablera och tillhandahålla allmänna telenät och andra nät där radiofrekvenser utnyttjas.
9 I artikel 11.1 i direktiv 97/13 föreskrivs att avgifter och kostnader för individuella tillstånd endast får avse att täcka administrativa kostnader i samband med utfärdande, handläggning, kontroll och tillsyn av de tillämpliga individuella tillstånden. Avgifterna skall enligt samma bestämmelse även stå i rimlig proportion till det utförda arbetet och offentliggöras på ett lämpligt och tillräckligt specificerat sätt, så att informationen blir lättillgänglig.
10 Enligt artikel 11.2 i direktiv 97/13 får medlemsstaterna vid användning av knappa resurser emellertid tillåta sina nationella regleringsmyndigheter att införa avgifter som avspeglar behovet av att säkerställa ett optimalt utnyttjande av dessa resurser.
De nationella bestämmelserna
11 Innan marknaden för telekommunikationer liberaliserades kunde allmännyttiga tjänsteföretag med stöd av tillstånd nyttja telenät för sina egna behov enligt lagen om post- och telekommunikationer, som godkänts genom presidentdekret nr 156 (testo unico delle disposizioni legislative in materia postale di bancoposta e di telecomunicazioni approvato con decreto del Presidente della Repubblica n° 156) av den 29 mars 1973 (GURI nr 113 av den 3 maj 1973) (nedan kallad lagen om post- och telekommunikationer).
12 Mot bakgrund av liberaliseringen av marknaden för telekommunikationer föreskrivs i presidentdekret nr 318 om genomförandebestämmelser för EG‑direktiv på området för teletjänster (decreto del Presidente della Repubblica n° 318, Regolamento per l’attuazione di direttive comunitarie nel settore delle telecomunicazioni) av den 19 september 1997 (ordinarie tillägg till GURI nr 221 av den 22 september 1997) (nedan kallat dekret nr 318/97) en möjlighet för vissa företag att erhålla ett individuellt tillstånd att erbjuda allmänheten teletjänster.
13 I artikel 6 i dekret nr 318/97 regleras förfarandet för beviljande av allmänna auktorisationer och individuella tillstånd samt hur avgifter skall tas ut. Enligt nämnda artikel är den avgift som företagen skall betala för utfärdande av individuella tillstånd enbart avsedd att täcka administrativa kostnader i samband med utredning, kontroll av hur tjänsterna tillhandahålls och uppfyllande av de villkor som föreskrivs för tillståndet. Detta gäller dock inte vid användning av knappa resurser.
14 Artikel 21.2–5 i dekret nr 318/97, genom vilken de nya bestämmelserna utvidgades till att omfatta telenät för privat bruk, upphävdes genom artikel 20 i lag nr 448 om åtgärder avseende den offentliga budgeten för stabilisering och utveckling (legge n° 448, Misure di finanza pubblica per la stabilizzazione e lo sviluppo) av den 23 december 1998 (ordinarie tillägg till GURI nr 302 av den 29 december 1998) (nedan kallad lag nr 448/98). I sistnämnda artikel föreskrivs emellertid att bestämmelserna i lagen om beräkning av avgifter för privata nät skall fortsätta att gälla fram till dess att nya lagar och författningar har antagits på området.
15 Enligt artikel 4.6 i lag nr 249 om inrättande av en tillsynsmyndighet för telekommunikationer och om införande av regler om system för radio och TV (legge n° 249, Istituzione dell’Autorità per le garanzie nelle comunicazioni e norme sui sistemi delle telecomunicazioni e radiotelevisivo) av den 31 juli 1997 (ordinarie tillägg till GURI nr 177 av den 31 juli 1997), är de bolag som har tillstånd att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och som upprättat nät för eget bruk skyldiga att verka på marknaden genom separata bolag och skall enligt artikel 20 i lag nr 448/98 betala avgifter för detta.
Tvisten i målet vid den nationella domstolen
16 Bakgrunden till tvisten kan enligt beslutet om hänskjutande sammanfattas enligt följande.
17 I enlighet med artikel 213 i lagen om post- och telekommunikationer hade ENI SpA (nedan kallat ENI) före liberaliseringen av marknaden för teletjänster tilldelats radiofrekvenser för eget bruk.
18 Med anledning av liberaliseringen, som skett till följd av bland annat direktiv 97/13, bildade ENI bolaget NST, som fick i uppgift att driva det telenät som fram till dess hade utnyttjats för bolagets interna behov.
19 Den 12 juni 1998 erhöll NST ett individuellt tillstånd med stöd av dekret nr 318/97, genom vilket direktiv 97/13 införlivades med den nationella rättsordningen, för att med utnyttjande av detta nät kunna erbjuda allmänheten teletjänster.
20 Ministero delle Comunicazioni anmodade NST att betala två avgifter för nämnda nät. Den ena avsåg tillhandahållande av teletjänster till allmänheten och den andra avsåg privat bruk av samma nät. Den andra avgiften avsåg år 1999. Den inkrävdes genom skrivelse från det ovannämnda ministeriet av den 26 februari 1999 och motsvarade det belopp som ENI tidigare hade betalat enligt lagen om post- och telekommunikationer.
21 NST har bestritt den andra avgiften vid italiensk förvaltningsdomstol.
22 Consiglio di Stato (högsta förvaltningsdomstol) är osäker på huruvida skyldigheten för NST att betala två olika avgifter för allmänt och privat bruk av ett telenät är förenlig med direktiv 97/13. Consiglio di Stato undrar även om beräkningen av den andra avgiften är förenlig med artikel 11 i detta direktiv.
23 Mot denna bakgrund har Consiglio di Stato beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1. Är en nationell bestämmelse förenlig med de grundläggande principerna i direktiv 97/13, när bolag med tillstånd att tillhandahålla allmänna tjänster, som tidigare, för egna behov och enligt reglerna om koncession, mot avgift har upprättat telenät, har ålagts att bilda separata bolag för att utöva varje verksamhet inom telekommunikationssektorn och det i bestämmelsen föreskrivs att det separata bolaget, trots att det har tillstånd att tillhandahålla allmänna tjänster, skall, om än tillfälligt, erlägga ytterligare en avgift för att telenätet skall kunna nyttjas av moderbolaget?
2. Är en nationell (tillfällig) bestämmelse, i vilken det föreskrivs att den ytterligare avgift som skall betalas för verksamhet som utövas till förmån för moderbolaget skall beräknas på grundval av vad moderbolaget tidigare erlagt när det föregående systemet med ensamrätt gällde och som innebar att det gjordes åtskillnad mellan koncessioner för allmänt bruk och koncessioner för privat bruk, förenlig med gemenskapsrätten [enligt domstolens tolkning] i dom av den 18 september 2003 [i de förenade målen C-292/01 och C-293/01, Albacom och Infostrada (REG 2003, s. I‑9449)]?”
Prövning av tolkningsfrågorna
24 Consiglio di Stato har ställt sina två frågor i syfte att få klarhet i huruvida artikel 11 i direktiv 97/13 utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken ett bolag med individuellt tillstånd att tillhandahålla ett allmänt telenät för vilket det har betalat en sådan avgift som avses i denna artikel skall betala en kompletterande avgift för privat användning av nämnda nät.
25 Den italienska regeringen har gjort gällande att direktiv 97/13 inte är tillämpligt på privata telenät och –tjänster, utan enbart på allmänna telenät och –tjänster. Den italienska regeringen anser därför att direktivet inte utgör hinder mot att en kompletterande avgift liknande den ovannämnda andra avgiften i förevarande mål tas ut för privat bruk av ett telenät.
26 Domstolen konstaterar att det framgår av artikel 1.1 i direktiv 97/13 att direktivet gäller förfaranden i samband med beviljande av tillstånd för tillhandahållande av teletjänster utan att det görs åtskillnad mellan nät som är öppna för allmänheten och privata nät.
27 Enligt artikel 7.2 i direktivet får medlemsstaterna dessutom införa ett system med individuella tillstånd för att etablera och tillhandahålla allmänna telenät och andra nät där radiofrekvenser utnyttjas.
28 Härav följer att direktivet i princip är tillämpligt inte bara på allmänna telenät och allmänt tillgängliga tjänster utan även på såväl privata telenät som inte har gjorts tillgängliga för allmänheten och som är förbehållna en sluten grupp användare som de tjänster som tillhandahålls i sådana privata nät.
29 Enligt den hänskjutande domstolen är det i målet aktuella nätet öppet för allmänheten med stöd av ett individuellt tillstånd för NST att tillhandahålla ett allmänt telenät som beviljats i enlighet med artikel 7.2 i direktiv 97/13.
30 Domstolen påpekar att enligt skäl 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/33/EG av den 30 juni 1997 om samtrafik inom telekommunikation i syfte att säkerställa samhällsomfattande tjänster och samverkan genom tillämpning av principerna om tillhandahållande av öppna nät (EGT L 199, s. 32) skall med begreppet allmänt förstås sådana nät eller tjänster som görs allmänt tillgängliga för användning av tredje part.
31 Av artikel 2.2 andra stycket i rådets direktiv 90/387/EEG av den 28 juni 1990 om upprättandet av den inre marknaden för teletjänster genom att tillhandahålla öppna nät (EGT L 192, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 97/51/EG av den 6 oktober 1997 (EGT L 295, s. 23), framgår att ett ”allmänt telenät” är ett telenät som ”används helt eller delvis för att tillhandahålla allmänt tillgängliga teletjänster”.
32 Ett nät såsom det i målet aktuella som har gjorts tillgängligt för allmänheten efter att tidigare enbart ha använts för privat bruk skall således anses utgöra ett allmänt telenät i den mening som avses i direktiv 97/13.
33 Ett sådant telenät och de tjänster som tillhandahålls i detta omfattas således fullt ut av direktivets tillämpningsområde.
34 Det skall därför prövas huruvida uttag av olika avgifter för tillhandahållandet av ett allmänt telenät och för de tjänster som tillhandahålls i detta nät är förenligt med bestämmelserna i nämnda direktiv.
35 Domstolen påpekar att medlemsstaterna inte får ta ut andra avgifter för tillståndsförfarande än dem som anges i direktiv 97/13 (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Albacom och Infostrada, punkt 41).
36 I artikel 11 i det ovannämnda direktivet föreskrivs uttryckligen att medlemsstaterna skall säkerställa att avgiften för de individuella tillstånden, med undantag för utnyttjande av knappa resurser, endast skall täcka de administrativa kostnader som beror på den arbetsbörda som auktorisationsförfarandet skapar (se domen i det ovannämnda målet Albacom och Infostrada, punkt 33).
37 Det framgår av beslutet om hänskjutande och av de yttranden som inkommit till domstolen att den andra avgiften har beräknats enligt de kriterier som uppställdes i lagen om post- och telekommunikationer före liberaliseringen av marknaden för teletjänster, vilka inte överensstämmer med dem som uppställs i artikel 11 i direktiv 97/13.
38 Mot bakgrund av det ovan anförda skall frågorna besvaras enligt följande. Artikel 11 i direktiv 97/13 utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken ett bolag med ett individuellt tillstånd att tillhandahålla ett allmänt telenät för vilket det har betalat en sådan avgift som avses i denna artikel skall betala en kompletterande avgift för privat användning av nämnda nät, som beräknats enligt andra kriterier än dem som uppställs i nämnda artikel.
Rättegångskostnader
39 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
Artikel 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april 1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken ett bolag med ett individuellt tillstånd att tillhandahålla ett allmänt telenät för vilket det har betalat en sådan avgift som avses i denna artikel skall betala en kompletterande avgift för privat användning av nämnda nät, som beräknats enligt andra kriterier än dem som uppställs i nämnda artikel.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: italienska.