1. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser
(Artikel 234 EG)
2. Konkurrens – Gemenskapsregler – Utgör tvingande rätt
(Artiklarna 81 EG och 82 EG)
3. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag
(Artikel 81.1 EG)
4. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Direkt effekt
(Artikel 81.1 EG och 81.2 EG)
5. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Skadeståndstalan
(Artikel 81.1 EG och 81.2 EG)
6. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Skadeståndstalan
(Artikel 81.1 och 81.2 EG)
7. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Skadeståndstalan
(Artikel 81.1 och 81.2 EG)
1. Det ankommer, inom ramen för det samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 234 EG, uteslutande på den nationella domstol där tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Följaktligen är domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts avser tolkningen av gemenskapsrätten.
Domstolen har likväl påpekat att det i undantagsfall ankommer på den att, för att pröva sin egen behörighet, undersöka de omständigheter som har föranlett den nationella domstolen att begära ett förhandsavgörande. Domstolen har endast möjlighet att underlåta att besvara en tolkningsfråga från en nationell domstol när det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med omständigheterna eller föremålet för talan i målet vid den nationella domstolen, när frågan är hypotetisk eller när domstolen inte har tillgång till de uppgifter om omständigheterna i målet och om relevant nationell rätt som krävs för att den skall kunna ge ett användbart svar på de frågor som har ställts till den.
(se punkterna 26 och 27)
2. Artiklarna 81 EG och 82 EG är bestämmelser som hänför sig till grunderna för rättsordningen och som de nationella domstolarna måste tillämpa ex officio.
(se punkt 31)
3. En överenskommelse eller ett samordnat förfarande mellan försäkringsbolag i form av ömsesidigt informationsutbyte, som möjliggör höjningar av premierna för ansvarsförsäkringar avseende skador orsakade av bilar, fartyg och mopeder som inte är motiverade med hänsyn till marknadsvillkoren och som utgör en överträdelse av de nationella konkurrensreglerna, kan även utgöra ett åsidosättande av artikel 81 EG, om det, med hänsyn tagen till den aktuella nationella marknadens egenskaper, med en tillräckligt hög grad av säkerhet kan förutses att överenskommelsen eller det samordnade förfarandet i fråga direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, kan påverka försäljningen av sådana försäkringar i den berörda medlemsstaten av företag från andra medlemsstater och åtgärden inte endast har en obetydlig inverkan på marknaden.
(se punkt 52 och punkt 1 i domslutet)
4. Artikel 81.1 EG har direkt effekt i förhållandena mellan enskilda och ger rättigheter för enskilda som de nationella domstolarna är skyldiga att skydda. Av detta följer att var och en har rätt att inför domstol åberopa att en överenskommelse eller ett förfarande som är förbjudet enligt artikel 81 EG därmed är ogiltigt samt att begära skadestånd när det föreligger ett orsakssamband mellan en liden skada och en överenskommelse eller ett förfarande som är förbjudet enligt nämnda bestämmelse.
I avsaknad av gemenskapsrättsliga föreskrifter på området ankommer det på varje medlemsstats interna rättsordning att ange villkoren för att utöva denna rättighet, inklusive tillämpningen av begreppet orsakssamband, förutsatt att dessa villkor inte är mindre förmånliga än dem som avser liknande talan enligt nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen).
(se punkterna 58, 59 och 61–64, samt punkt 2 i domslutet)
5. I avsaknad av gemenskapsrättsliga föreskrifter på området skall det i varje medlemsstats rättsordning anges vilka domstolar som är behöriga att pröva en skadeståndstalan som grundar sig på ett åsidosättande av gemenskapens konkurrensregler och vilka förfaranden som är avsedda för en sådan talan, förutsatt att dessa förfaranden inte är mindre förmånliga än dem som avser en skadeståndstalan grundad på ett åsidosättande av nationella konkurrensregler (likvärdighetsprincipen) och att dessa nationella bestämmelser inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att begära ersättning för en skada som orsakats genom en överenskommelse eller ett förfarande som är förbjudet enligt artikel 81 EG (effektivitetsprincipen).
(se punkt 72 och punkt 3 i domslutet)
6. I avsaknad av gemenskapsrättsliga föreskrifter på området skall varje medlemsstats interna rättsordning ange preskriptionsfristen för att begära ersättning för en skada som orsakats genom en överenskommelse eller ett samordnat förfarande som är förbjudet enligt artikel 81 EG, under förutsättning att likvärdighets- och effektivitetsprinciperna iakttas.
Det ankommer därvid på den nationella domstolen att pröva huruvida en nationell bestämmelse – enligt vilken preskriptionsfristen för att begära ersättning för en skada som orsakats genom en överenskommelse eller ett förfarande som är förbjudet enligt artikel 81 EG börjar löpa den dag då överenskommelsen eller förfarandet sätts i verket, särskilt om den preskriptionsfrist som föreskrivs i den nationella bestämmelsen i fråga är kort och inte kan avbrytas – skulle medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rätten att begära ersättning för liden skada.
(se punkterna 81 och 82 samt punkt 4 i domslutet)
7. I avsaknad av gemenskapsrättsliga bestämmelser på detta område skall varje medlemsstats interna rättsordning ange kriterierna för att bestämma storleken på ersättningen för en skada som orsakats genom en överenskommelse eller ett förfarande som är förbjudet enligt artikel 81 EG, under förutsättning att likvärdighets- och effektivitetsprinciperna iakttas.
Följaktligen gäller för det första enligt likvärdighetsprincipen att om särskilda skadestånd, såsom sådana som döms ut för att statuera exempel eller som bestraffning, kan dömas ut i mål enligt nationell rätt som liknar mål där talan väckts med stöd av gemenskapens konkurrensregler, måste detta vara möjligt även i den senare typen av mål. Gemenskapsrätten hindrar emellertid inte nationella domstolar från att övervaka att skyddet för de rättigheter som gemenskapsrätten ger inte leder till en obehörig vinst för rättighetsinnehavarna.
För det andra följer det av effektivitetsprincipen, och av rätten för den enskilde att begära ersättning för en skada som orsakats av ett avtal eller ett förfarande som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen, att de personer som har lidit skada måste kunna begära ersättning inte bara för faktisk skada ( damnum emergens ) utan även för utebliven vinst ( lucrum cessans ) samt ränta.
(se punkterna 98–100 och punkt 5 i domslutet)