1. Talan om fördragsbrott – Domstolens prövning av huruvida talan är välgrundad – Situation som skall beaktas – Situationen vid utgången av den frist som har angivits i det motiverade yttrandet
(Artikel 226 andra stycket EG)
2. Talan om fördragsbrott – Föremål för talan – Fastställelse under det administrativa förfarandet
(Artikel 226 EG)
3. Talan om fördragsbrott – Bevis för fördragsbrott – Kommissionens bevisbörda
(Artikel 226 EG; rådets direktiv 92/43)
4. Miljö – bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter – Direktiv 92/43
(Rådets direktiv 92/43, artikel 12.1)
1. Det framgår av ordalydelsen i artikel 226 andra stycket EG att kommissionen kan väcka talan om fördragsbrott vid domstolen enbart när medlemsstaten i fråga inte har följt det motiverade yttrandet inom den av kommissionen förelagda fristen.
Huruvida fördragsbrott föreligger skall bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angivits i det motiverade yttrandet.
(se punkterna 22 och 23)
2. Syftet med den administrativa fasen av fördragsbrottsförfarandet är att ge den berörda medlemsstaten möjlighet att uppfylla sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten och att göra invändningar mot de anmärkningar som framställts av kommissionen.
Kommissionen får således inskränka föremålet för tvisten när den väcker talan om fördragsbrott. Den formella underrättelsen syftar visserligen till att avgränsa tvisteföremålet och kommissionen måste i det motiverade yttrandet precisera de anmärkningar som den redan har gjort gällande i mer generella ordalag i den formella underrättelsen. Detta utesluter likväl inte att kommissionen, när den väcker talan vid domstolen, inskränker föremålet för tvisten eller utvidgar talan till att omfatta även senare vidtagna åtgärder som i huvudsak överensstämmer med de åtgärder som påtalats i den formella underrättelsen.
(se punkterna 33, 36 och 37)
3. Då talan om fördragsbrott har väckts enligt artikel 226 EG, åligger det kommissionen att bevisa det påstådda fördragsbrottet utan någon möjlighet att stödja sig på någon presumtion.
När kommissionen har väckt talan om fördragsbrott avseende direktiv 92/43 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter måste den således bevisa att den skyddade djurarten förekommer i det berörda området och kan inte nöja sig med att anföra omständigheter som på sin höjd visar att det är möjligt att djurarten förekommer i området.
(se punkterna 59 och 63)
4. En medlemsstat åsidosätter sina skyldigheter enligt artikel 12.1 b och d i direktiv 92/43 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter när den inte vidtar alla nödvändiga konkreta åtgärder för att förhindra dels att den berörda djurarten avsiktligt störs under parningsperioden, dels att deras parningsplatser skadas eller förstörs.
För att kravet på avsiktlighet i artikel 12.1 a i direktiv 92/43 skall vara uppfyllt krävs att personen i fråga har velat fånga eller döda ett exemplar av en skyddad djurart, eller åtminstone godtagit risken för en sådan fångst eller ett sådant dödande.
Härav följer att en medlemsstat inte åsidosätter sina skyldigheter enligt ovannämnda bestämmelser om den tillåter jakt på en annan djurart än dem som skyddas av direktivet.
(se punkterna 70–72)