Mål C-127/04
Declan O'Byrne
mot
Sanofi Pasteur MSD Ltd, tidigare Aventis Pasteur MSD Ltd
och
Sanofi Pasteur SA, tidigare Aventis Pasteur SA
(begäran om förhandsavgörande från High Court of Justice (England & Wales), Queen's Bench Division)
”Direktiv 85/374/EEG – Skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister – Begreppet att produkten ’sätts i omlopp’ – Tillverkarens leverans till ett helägt dotterbolag”
Förslag till avgörande av generaladvokat L.A. Geelhoed föredraget den 2 juni 2005
Domstolens dom (första avdelningen) av den 9 februari 2006
Sammanfattning av domen
1. Tillnärmning av lagstiftning – Skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister – Direktiv 85/374
(Rådets direktiv 85/374, artikel 11)
2. Tillnärmning av lagstiftning – Skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister
(Rådets direktiv 85/374, artiklarna 1 och 3)
1. Artikel 11 i rådets direktiv 85/374 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister innehåller en preskriptionsfrist för de rättigheter som den skadelidande har, och denna frist löper i tio år från och med att produkten sätts i omlopp. Denna artikel skall tolkas så, att en produkt har satts i omlopp när den har lämnat det tillverkningsled som tillverkaren igångsatt och tagits in i ett försäljningsled där den bjuds ut till allmänheten för användning eller konsumtion.
Det har föga betydelse att produkten säljs direkt av tillverkaren till användaren eller konsumenten eller att denna försäljning sker via en eller flera länkar i en distributionskedja. När därför en av länkarna i distributionskedjan är nära knuten till tillverkaren kan denna anknytning leda till att denna enhet faktiskt är involverad i tillverkningsprocessen för den berörda produkten.
(se punkterna 27–29 och 32 samt punkt 1 i domslutet)
2. När en talan väcks inom ramen för direktiv 85/374 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister, mot ett bolag som felaktigt anses vara tillverkare av en produkt medan denna produkt i själva verket har tillverkats av ett annat bolag, är det i princip på grundval av nationell rätt som det skall fastställas på vilka villkor det är möjligt att inom ramen för en sådan talan låta en part ersätta en annan part.
En nationell domstol som prövar de villkor som gäller för ett sådant partsbyte skall dock iaktta direktivets tillämpningsområde ratione personae, sådant det fastställs i artiklarna 1 och 3 däri, eftersom den personkrets som fastställs i nämnda bestämmelser anses uttömmande reglerad.
(se punkterna 35 och 39 samt punkt 2 i domslutet)
DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 9 februari 2006 (*)
”Direktiv 85/374/EEG – Skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister – Begreppet att produkten ’sätts i omlopp’ – Tillverkarens leverans till ett helägt dotterbolag”
I mål C-127/04,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Förenade kungariket), genom beslut av den 18 november 2003, som inkom till domstolen den 8 mars 2004, i målet mellan
Declan O’Byrne
och
Sanofi Pasteur MSD Ltd, tidigare Aventis Pasteur MSD Ltd,
Sanofi Pasteur SA, tidigare Aventis Pasteur SA,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann (referent) samt domarna K. Schiemann, K. Lenaerts, E. Juhász och M. Ilešič,
generaladvokat: L.A. Geelhoed,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören M. Ferreira,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 7 april 2005,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– M. O’Byrne, genom S. Maskrey, QC, och H. Preston, barrister, befullmäktigade av K. Pickup, solicitor,
– Sanofi Pasteur MSD Ltd och Sanofi Pasteur SA, genom G. Leggatt, QC, och P. Popat, barrister,
– Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av P. Gentili, avvocato dello Stato,
– Europeiska gemenskapernas kommission, genom X. Lewis och G. Valero Jordana, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 2 juni 2005 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 11 i rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (EGT L 210, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 239) (nedan kallat direktivet).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan å enda sidan Declan O’Byrne och å andra sidan Sanofi Pasteur MSD Ltd, tidigare Aventis Pasteur MSD Ltd (nedan kallat APMSD), och Sanofi Pasteur SA, tidigare Aventis Pasteur SA (nedan kallat APSA), på grund av att de två sistnämnda har satt ett vaccin i omlopp på marknaden vilket påstås vara defekt, och som när det gavs till Declan O’Byrne vållade honom allvarliga skador.
Tillämpliga bestämmelser
De gemenskapsrättsliga bestämmelserna
3 I artikel 1 i direktivet föreskrivs att ”[t]illverkaren skall vara ansvarig för skador som orsakas av en defekt i hans produkt”.
4 I artikel 3 i direktivet definieras begreppet tillverkare och artikeln har följande lydelse:
”1. Med tillverkare avses den som framställer en slutprodukt, en råvara eller en komponent och var och en som genom att sätta sitt namn, varumärke eller något annat kännetecken på produkten utger sig för att vara den som tillverkat den.
2. Med tillverkare avses den som framställer en slutprodukt, en råvara eller en komponent och var och en som genom att sätta sitt namn, varumärke eller något annat kännetecken på produkten utger sig för att vara den som tillverkat den.
3. Utan att tillverkarens ansvar berörs skall den som för försäljning, uthyrning, leasing eller annan form av distribution inom ramen för sin näringsverksamhet importerar en produkt till gemenskapen betraktas som tillverkare i detta direktivs mening och skall vara ansvarig som en tillverkare.”
5 I artikel 7 i direktivet föreskrivs följande:
”Tillverkaren skall inte vara ansvarig enligt detta direktiv om han bevisar
a) att han inte satt produkten i omlopp, eller
...”
6 I tionde skälet i direktivet anges att ”en enhetlig preskriptionstid för att väcka talan om ersättning är i både den skadelidandes och tillverkarens intresse”. I det avseendet föreskrivs i artikel 11 i direktivet följande:
”Medlemsstaterna skall i sin lagstiftning föreskriva att den skadelidandes rättigheter enligt detta direktiv skall upphöra efter en period av tio år från den dag då tillverkaren satte den produkt som orsakat skadan i omlopp, såvida inte den skadelidande under mellantiden väckt talan mot tillverkaren.”
Den nationella lagstiftningen
7 Direktivet införlivades med Förenade kungarikets rättsordning genom den första delen av 1987 års lag om konsumentskydd (Consumer Protection Act 1987) (nedan kallad 1987 års lag), som trädde i kraft den 1 mars 1988. Avsnitt 4 i denna lag har följande lydelse:
”1) När talan angående en defekt i en produkt väcks med stöd av [bestämmelser i] denna del, skall svaranden undgå ansvar om han bevisar
...
b) att han inte vid någon tidpunkt tillhandahållit produkten till annan, eller
...
d) att defekten inte fanns i produkten vid den relevanta tidpunkten,
...”
8 Vidare fogades genom 1987 års lag ett nytt avsnitt 11 A till 1980 års preskriptionslag (Limitation Act 1980), som i punkt 3 innehåller följande föreskrift:
”En talan enligt detta avsnitt kan inte väckas efter det att den tioåriga tidsfristen räknat från den relevanta tidpunkten har löpt ut ... Enligt detta underavsnitt upphör rätten att väcka talan vid utgången av den ovan föreskrivna tioåriga fristen, och detta gäller oavsett om denna rätt att väcka talan har löpt ut eller ej och oberoende av om de frister som föreskrivs i de bestämmelser som följer i förevarande lag har börjat löpa eller ej.”
Förfarandet i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
9 Det framgår av beslutet om hänskjutande att barnet Declan O’Byrne vaccinerades den 3 november 1992 med en dos antihaemophilusvaccin på en läkarmottagning i Förenade kungariket.
10 Detta barn led till följd av vaccineringen svåra skador. Enligt barnets rådgivare förorsakades skadorna av att det vaccin som barnet gavs var defekt.
11 Vaccinet hade tillverkats av Pasteur Mérieux Sérums et Vaccins SA, ett bolag bildat enligt fransk rätt som till följd av sin namnändring numera betecknas APSA.
12 APSA skickade den 18 september 1992 ett parti vaccindoser till Mérieux UK Ltd, däribland det vaccin som kom att ges Declan O'Byrne. Mérieux UK Ltd är ett bolag som bildats enligt engelsk rätt och som bytt namn till APMSD. Detta bolag var ett helägt dotterbolag till APSA och verkade som APSA:s varudistributör i Förenade kungariket. APMSD mottog det ifrågavarande partiet den 22 september samma år. I samband med leveransen skickade APSA en faktura till APMSD som detta bolag betalade i vederbörlig ordning.
13 Vid ett senare, ännu okänt datum sålde APMSD en del av de levererade vaccindoserna till hälsoministeriet i Förenade kungariket, varvid bolaget levererade doserna direkt till ett av ministeriet angivet sjukhus. Sjukhuset försåg i sin tur den läkarmottagning där barnet vaccinerades den 3 november 1992.
14 Den 2 november 2000 väckte rådgivarna för sökanden i målet vid den nationella domstolen en första skadeståndstalan mot APMSD och hävdade att sistnämnda bolag var det som hade tillverkat produkten.
15 Den 7 oktober 2002 väcktes en andra talan, nu mot APSA. Rådgivarna påpekade att de först under sommaren år 2002 fick klart för sig att det i själva verket var APSA och inte APMSD som tillverkat produkten.
16 APSA har i detta andra mål gjort gällande att talan mot detta bolag är preskriberad. APSA har hävdat att om produkten sattes i omlopp på marknaden när den levererades den 18 september 1992 till APMSD, som mottog leveransen den 22 september samma månad, har talan, som väcktes först den 7 oktober 2002, väckts efter utgången av den preskriptionsfrist på tio år som föreskrivs i avsnitt 11 A tredje stycket i 1987 års lag, vilket utgör ett införlivande av artikel 11 i direktivet.
17 Enligt sökandens i målet vid den nationella domstolen rådgivare är talan inte preskriberad. Produkten sattes nämligen inte i omlopp förrän APMSD hade levererat densamma till det sjukhus som angetts av hälsoministeriet. Denna leverans skedde mindre än tio år innan talan i mål nummer två väcktes.
18 Nämnda rådgivare begärde emellertid den 10 mars 2003 att den hänskjutande domstolen i den första talan, det vill säga den som väcktes den 2 november 2000, skulle sätta APMSD i APSA:s ställe.
19 Det är mot denna bakgrund som High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division, har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Skall en produkt, som i enlighet med ett avtal om försäljning levererats av den franska tillverkaren till tillverkarens helägda engelska dotterbolag, vilket i sin tur levererat produkten vidare, anses ha satts i omlopp enligt artikel 11 i [direktivet]
a) när produkten lämnar det franska bolaget,
b) när produkten tas emot av det engelska bolaget,
c) när produkten lämnar det engelska bolaget eller
d) när produkten tas emot av den som det engelska bolaget levererar till?
2) När talan, vilken syftar till att tillvarata sökandens rättigheter enligt [direktivet] vad avser en produkt med påstådda säkerhetsbrister, väcks mot bolaget A i tron att A har tillverkat den aktuella produkten medan den i själva verket har tillverkats av företaget B, har en medlemsstat då rätt att i lag ge nationella domstolar behörighet att behandla en sådan talan som ”en talan mot tillverkaren” i den mening som avses i artikel 11 i [direktivet]?
3) Har en medlemsstat enligt en korrekt tolkning av artikel 11 i [direktivet] rätt att ge en nationell domstol behörighet att i en sådan talan som avses i fråga 2 ersätta A med B som svarande (nedan kallad den aktuella talan) när
a) den tioårsperiod som avses i artikel 11 har löpt ut,
b) den aktuella talan väckts mot A före utgången av den tioåriga tidsfristen och
c) talan mot B inte väckts före utgången av den tioåriga tidsfristen avseende den produkt som orsakat den av sökanden åberopade skadan?”
Den första frågan
20 Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 11 i direktivet i det fall där ett tillverkande moderbolag överlåter en produkt till sitt dotterbolag som är ett distributionsföretag som säljer produkten till tredjeman, skall tolkas så, att produkten sätts i omlopp när tillverkningsföretaget överlåter den till dotterbolaget eller när sistnämnda bolag överlåter produkten till tredjeman.
21 Sökanden i målet vid den nationella domstolen anser tillsammans med den italienska regeringen och Europeiska gemenskapernas kommission att tidpunkten för när en produkt sätts i omlopp avgörs av när tillverkaren avhänder sig kontrollen över produkten eller att detta sker när produkten överlåts till en person över vilken tillverkaren inte har någon bestämmanderätt. Vad som räknas är när produkten tas in i distributionskedjan genom en överlåtelse till tredjeman. Enligt dem kan inte ett sådant helägt dotterbolag till tillverkaren som det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen anses utgöra tredjeman.
22 Svarandena i målet vid den nationella domstolen anser däremot att den omständigheten att produkten lämnar den plats där den faktiskt tillverkats är relevant för fastställandet av när den sätts i omlopp, och det faktum att produkten har överlåtits till ett dotterbolag har inte någon avgörande betydelse i detta avseende.
23 Domstolen konstaterar inledningsvis att direktivet inte innehåller någon definition av begreppet ”sättande i omlopp” som det hänvisas till bland annat i dess artikel 7 a, som gäller möjligheterna för ansvarsfrihet för tillverkaren, samt artikel 11, som ägnas åt upphörandet av de rättigheter som den skadelidande har givits med tillämpning av samma direktiv.
24 När det gäller begreppet sättande i omlopp som avses i artikel 7 i direktivet har domstolen slagit fast att den i direktivet föreskrivna ansvarsfriheten till följd av att produkten inte har satts i omlopp först och främst avser de fall där en annan person än tillverkaren har sett till att produkten lämnat tillverkningsledet. Direktivets tillämpningsområde omfattar inte heller användning av produkten som sker mot tillverkarens vilja, exempelvis när framställningsprocessen ännu inte är avslutad, användning för privat bruk eller liknande (dom av den 10 maj 2001 i mål C-203/99, Veedfald, REG 2001, s. I-3569, punkt 16).
25 Domstolen har i det sammanhanget i punkt 15 i domen i det ovannämnda målet Veedfald slagit fast att det begränsade antal fall som räknas upp i artikel 7, där tillverkaren kan befria sig från ansvar, skall tolkas strikt. En sådan tolkning avser att säkerställa intressena hos dem som lidit skada på grund av defekta produkter.
26 Syftet med artikel 11 i direktivet, som i stället är av neutral karaktär, är att i tiden begränsa utövandet av de rättigheter som skadelidande åtnjuter enligt direktivet. Som framgår av tionde skälet i direktivet är nämligen målet med denna bestämmelse att uppfylla det behov av rättssäkerhet som är kopplat till de ifrågavarande parternas intressen. Fastställandet av de tidsfrister inom vilka den skadelidande måste agera skall alltså svara mot objektiva kriterier.
27 Mot bakgrund av dessa överväganden skall en produkt anses ha satts i omlopp i den mening som avses i artikel 11 i direktivet när den lämnat det tillverkningsled som tillverkaren igångsatt och tagits in i ett försäljningsled där den utbjuds till allmänheten för användning eller konsumtion.
28 Det saknar härvid i princip betydelse att produkten säljs direkt av tillverkaren till användaren eller konsumenten eller att denna försäljning sker via en eller flera länkar i en distributionskedja på det sätt som anges i artikel 3.3 i direktivet.
29 När emellertid en av länkarna i distributionskedjan är nära knuten till tillverkaren, exempelvis i fallet med ett helägt dotterbolag till tillverkaren, måste det avgöras huruvida denna anknytning leder till att denna enhet faktiskt är involverad i tillverkningsprocessen för den berörda produkten.
30 Bedömningen av en sådan nära anknytning skall ske oberoende av huruvida det är fråga om olika juridiska personer eller ej. Av betydelse är däremot frågan huruvida det är fråga om företag som bedriver skilda tillverkningsverksamheter eller om det tvärtom rör sig om företag där det ena, det vill säga dotterbolaget, endast agerar som distributör eller som agent för den produkt som moderbolaget tillverkat. Det ankommer på de nationella domstolarna att med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall och med beaktande av den faktiska situationen i det mål som skall avgöras, fastställa huruvida banden mellan tillverkaren och en annan enhet är så nära att begreppet tillverkare i den mening som avses i artiklarna 7 och 11 i direktivet även omfattar sistnämnda enhet och att överlåtelsen av produkten från den ena av dessa enheter till den andra inte innebär att produkten sätts i omlopp enligt nämnda bestämmelser.
31 I motsats till vad svarandena i målet vid den nationella domstolen har hävdat har det inte någon avgörande betydelse att produkterna har fakturerats ett dotterbolag och att detta betalar priset för dessa i likhet med varje köpare. Sak samma gäller för frågan huruvida denna enhet skall anses vara ägare till produkterna.
32 Den första frågan skall alltså besvaras med att artikel 11 i direktivet skall tolkas så, att en produkt har satts i omlopp när den har lämnat det tillverkningsled som tillverkaren igångsatt och tagits in i ett försäljningsled där den utbjuds till allmänheten för användning eller konsumtion.
Den andra och tredje frågan
33 Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra och tredje fråga, vilka skall prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida det är tillåtet för nationella domstolar att betrakta en talan, vilken väckts mot ett bolag som felaktigt anses vara tillverkare av en produkt medan produkten i själva verket har tillverkats av ett annat bolag, såsom riktad mot detta tillverkarbolag och att i det förstnämnda bolagets ställe sätta det senare, i egenskap av svarande.
34 Domstolen konstaterar i detta avseende att direktivet inte innehåller några bestämmelser om de processuella mekanismer som skall tillämpas när en skadelidande person väcker talan om ansvar på grund av defekta produkter och begår ett fel i fråga om vem som är tillverkare. Det är alltså i princip nationell processrätt som skall tillämpas vid fastställandet av de villkor som avgör om det är möjligt att inom ramen för en sådan talan sätta en part i en annan parts ställe.
35 Domstolen erinrar emellertid om att den personkrets mot vilken de skadelidande har rätt att väcka talan enligt de ansvarsbestämmelser som föreskrivs i direktivet definieras i artiklarna 1 och 3 däri (dom av den 10 januari 2006 i mål C-402/03, Skov och Bilka, REG 2006, s. I-0000, punkt 32). Eftersom målet med direktivet är att uppnå en fullständig harmonisering i de frågor som behandlas däri skall den personkrets som fastställs i artiklarna 1 och 3 anses uttömmande reglerad (domen i det ovannämnda målet Skov och Bilka, punkt 33).
36 Enligt artiklarna 1 och 3.1 i direktivet är det tillverkaren, vilken bland annat definieras som den som tillverkat en slutprodukt, som bär det ansvar som stadgas i direktivet.
37 Det är endast i de uttömmande fall som räknas upp som andra personer kan anses utgöra tillverkare, nämligen den som genom att sätta sitt namn, varumärke eller något annat kännetecken på produkten utger sig för att vara den som tillverkat den (artikel 3.1 i direktivet), den som importerar en produkt till gemenskapen (artikel 3.2) och varje leverantör av produkten om han inte inom skälig tid meddelar den skadelidande vem tillverkaren eller den person som levererat produkten till honom är (artikel 3.3).
38 En nationell domstol skall vid sin prövning av villkoren för att sätta en person i en annan persons ställe i en specifik tvist iaktta den personkrets på vilken direktivet är tillämpligt (ratione personae), sådan den fastställs i artikel 3 däri.
39 Den andra och den tredje frågan skall alltså besvaras så, att när en talan väcks mot ett bolag som felaktigt anses vara tillverkare av en produkt medan denna produkt i själva verket har tillverkats av ett annat bolag, är det i princip på grundval av nationell rätt som det skall fastställas på vilka villkor det är möjligt att inom ramen för en sådan talan låta en part ersätta en annan part. En nationell domstol som prövar de villkor som gäller för ett sådant partsbyte skall dock iaktta direktivets tillämpningsområde ratione personae, sådant det fastställs i artiklarna 1 och 3 däri.
Rättegångskostnader
40 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1) Artikel 11 i rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister skall tolkas så, att en produkt har satts i omlopp när den har lämnat det tillverkningsled som tillverkaren igångsatt och tagits in i ett försäljningsled där den bjuds ut till allmänheten för användning eller konsumtion.
2) När en talan väcks mot ett bolag som felaktigt anses vara tillverkare av en produkt medan denna produkt i själva verket har tillverkats av ett annat bolag, är det i princip på grundval av nationell rätt som det skall fastställas på vilka villkor det är möjligt att inom ramen för en sådan talan låta en part ersätta en annan part. En nationell domstol som prövar de villkor som gäller för ett sådant partsbyte skall dock iaktta direktivets tillämpningsområde ratione personae, sådant det fastställs i artiklarna 1 och 3 däri.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: engelska.