FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
CHRISTINE STIX-HACKL
föredraget den 10 maj 20051(1)
Mål C-247/04
Transport Maatschappij Traffic BV
mot
Staatssecretaris van Economische Zaken
(begäran om förhandsavgörande från College van Beroep voor het bedrijfsleven (Nederländerna))
”Tullkodexen – Återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar – Villkor – Uttrycket ’som lagligen skall betalas’– Betalningskrav från en myndighet som inte är behörig enligt nationell rätt”
I – Inledning
1. Nederländska College van Beroep voor het bedrijfsleven har genom beslut av den 28 maj 2004 ställt en fråga till domstolen angående tolkningen av gemenskapens tullkodex. Den nationella domstolen har begärt ett förhandsavgörande för att få klarhet i huruvida en tull är den ”som lagligen [skall] betalas” i den mening som avses i artikel 236 i förordning (EEG) nr 2913/92,(2) även när den i tullkodexen likaså föreskrivna underrättelsen är behäftad med ett formellt fel – i målet vid den nationella domstolen rör det sig närmare bestämt om att den myndighet som utfärdade underrättelsen inte var behörig.
II – Tillämpliga bestämmelser
A – De gemenskapsrättsliga bestämmelserna
2. Artikel 4 i tullkodexen innehåller följande definitioner:
”I denna kodex används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
…
9) tullskuld: en persons skyldighet att erlägga den importtull (tullskuld vid import) eller den exporttull (tullskuld vid export) som gäller för särskilda varor enligt gällande gemenskapsbestämmelser.
…
23) gällande bestämmelser: gemenskapsbestämmelser eller nationella bestämmelser.”
3. I artikel 20.1 i tullkodexen, som ingår i avdelning II, vilken har rubriken ”Faktorer som skall läggas till grund för tillämpningen av importtullar eller exporttullar och andra åtgärder som föreskrivs för varuhandeln”, föreskrivs följande:
”Den tull som lagligen skall betalas om en tullskuld uppstår skall grundas på Europeiska gemenskapernas tulltaxa.”
4. I avdelning VII, kapitel 2, i tullkodexen regleras uppkomsten av en tullskuld. Bestämmelserna i detta kapitel avser särskilt de omständigheter som leder till att en tullskuld uppkommer, den tidpunkt då tullskulden uppkommer och den plats på vilken tullskulden uppkommer.
5. I avdelning VII, kapitel 3, i tullkodexen, med rubriken ”Uppbörd av tullskulden”, föreskrivs i utdrag följande i artikel 221:
”1. Gäldenären skall på lämpligt sätt underrättas om tullbeloppet så snart detta bokförts.
2. Om tullbeloppet har tagits upp i tulldeklarationen för kännedom, får tullmyndigheterna närmare ange att underrättelse inte skall ske enligt punkt 1, utom i de fall då det angivna tullbeloppet inte överensstämmer med det belopp som tullmyndigheterna fastställt.
…”
6. Artikel 236.1 i tullkodexen, som ingår i avdelning VII, kapitel 5, vilket har rubriken ”Återbetalning och eftergift av tull”, har följande lydelse:
”Import- eller exporttullar skall återbetalas i den utsträckning som det fastställs att tullbeloppet då tullen betalades inte var det som lagligen skulle betalas eller att beloppet har bokförts i strid med artikel 220.2.”
7. Avdelning VIII i tullkodexen, med rubriken ”Överklagande”, innehåller artiklarna 243–246. I artikel 243.1 första stycket i tullkodexen föreskrivs följande:
”Varje person skall ha rätt att överklaga beslut som fattats av tullmyndigheterna i fråga om tillämpningen av tullagstiftningen och som berör denne direkt och personligen.”
B – De nationella bestämmelserna
8. I artikel 22a.1 och 22a.2 i Algemene wet inzake rijksbelastingen (lag om statlig skatt) (nedan kallad AWR) föreskrivs följande:
”1. Den underrättelse om importtullbeloppet som föreskrivs i artikel 221.1 i gemenskapens tullkodex skall lämnas genom ett betalningskrav som (tull‑)inspektören utfärdar.
2. Med avvikelse från första stycket skall betalningskrav avseende antidumpningstullar och utjämningstullar utfärdas av ekonomiministern.”
III – Bakgrund och tvisten vid den nationella domstolen
9. Inspecteur Belastingdienst/Douane district Roosendaal (tullmyndigheten i distriktet Roosendaal) (nedan kallad tullmyndigheten) underrättade, genom betalningsanmodan av den 18 december 1997, klaganden vid den nationella domstolen, Transport Maatschappij Traffic BV (nedan kallad TMT), om att denna var skyldig att betala antidumpningstullar uppgående till 62 045,20 NLG (28 154,88 euro). TMT begärde omprövning genom skrivelse av den 19 februari 1998. Denna begäran återkallades genom skrivelse av den 18 maj 1998, eftersom den lämnats in för sent och därför inte kunde tas upp till prövning.
10. Samtidigt ansökte TMT om återbetalning med stöd av artikel 236 i tullkodexen. Eftersom tullmyndigheten enligt artikel 22a.2 AWR inte var behörig, kunde den antidumpningstull som tagits ut, enligt TMT, inte vara den som lagligen skulle betalas. Denna ansökan om återbetalning avslogs genom beslut av den 12 april 2000, och begäran om omprövning av detta beslut avslogs av motparten i tvisten vid den nationella domstolen den 9 oktober 2000.
11. College van Beroep voor het bedrijfsleven (nedan kallat College) biföll i dom av den 13 februari 2002 överklagandet av avslagsbeslutet och upphävde beslutet. Motparten i målet vid den nationella domstolen fattade den 19 november 2002 ett nytt beslut, genom vilket den på nytt avslog TMT:s överklagande av beslutet att avslå dennes ansökan om återbetalning av antidumpningstull. TMT överklagade den 24 december 2002 även detta beslut till College.
IV – Tolkningsfrågan
12. College beslutade den 28 maj 2004 att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
”Skall uttrycket ’som lagligen [skall] betalas’ i artikel 236 i tullkodexen tolkas så, att det endast avser huruvida villkoren för uppkomsten av en tullskuld enligt kapitel 2 i avdelning VII i tullkodexen är uppfyllda, eller krävs det för att det skall anses föreligga en skuld som lagligen skall betalas dessutom att det inte kan anföras några grunder, även med tillämpning av de gällande nationella bestämmelser som avses i artikel 4 punkt 23 i tullkodexen, till stöd för att angripa underrättelsen om tullskulden?”
13. Den nationella domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida det belopp som skulle betalas i importtull då tullen betalades inte var det som lagligen skulle betalas enligt artikel 236 i tullkodexen, om underrättelse om beloppet inte lämnats ”på lämpligt sätt” och således i strid med artikel 221.1 i tullkodexen.
V – Rättslig bedömning
A – Ordalydelsen av artikel 236.1 första stycket i tullkodexen
14. I artikel 236.1 första stycket i tullkodexen föreskrivs att import- eller exporttullar skall återbetalas i den utsträckning som det fastställs att tullbeloppet då tullen betalades inte var det som lagligen skulle betalas. Uttrycket ”lagligen skall betalas” har inte närmare definierats vare sig i artikel 236 eller i någon annan bestämmelse i tullkodexen. Någon entydig tolkning kan inte heller härledas ur vanligt språkbruk. ”Lagligen” kan syfta såväl endast på gemenskapsrätten som på samtliga tillämpliga rättsregler.
15. I artikel 4 punkt 23 i tullkodexen hänvisas visserligen till ”gemenskapsbestämmelser eller nationella bestämmelser”. Denna hänvisning har emellertid betydelse för definitionen av begreppet ”gällande bestämmelser”, såsom det används i tullkodexen. Man kan av detta inte dra någon slutsats angående betydelsen av uttrycken ”lagligen” och ”som lagligen skall betalas”.
16. Inte heller formuleringen att beloppet måste vara det som gäldenären skall (är skyldig att) betala, tyder på något annat än att de omständigheter som krävs för att tullen skall uppkomma måste föreligga. Av detta framgår inte vad dessa omständigheter i detalj består av, i synnerhet inte om den underrättelse om tullbeloppet som skall lämnas på lämpligt sätt – i enlighet med nationella bestämmelser – räknas till dessa.
17. Eftersom de olika språkversionerna av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna är lika giltiga, är det vid tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse nödvändigt att jämföra alla språkversionerna.(3) Kravet på en enhetlig tolkning i syfte att uppnå en enhetlig tillämpning innebär att det är förbjudet att betrakta en bestämmelse isolerat, och påbjuder att den skall tolkas mot bakgrund av övriga språkversioner.(4) Vad beträffar artikel 236.1 första stycket i tullkodexen ger emellertid inte heller de övriga språkversionerna någon närmare ledning med avseende på räckvidden för uttrycket ”som lagligen skall betalas”.(5)
18. TMT har gjort gällande att, eftersom tullen enligt lydelsen av artikel 236.1 i tullkodexen ”då tullen betalades” inte behöver vara det belopp som lagligen skulle betalas, samtliga omständigheter som inträffat före denna tidpunkt måste beaktas. Det är visserligen riktigt att frågan huruvida en skuld föreligger skall bedömas med avseende på den tidpunkt då betalning sker. Det framgår emellertid inte av ordalydelsen i nämnda artikel vilka villkor som skall vara uppfyllda för att en skuld skall anses föreligga.
19. Enbart bestämmelsens ordalydelse ger således ingen ledning för hur den skall tolkas.
B – Systematisk tolkning
1. Betydelsen av underrättelsen enligt artikel 221.1 i tullkodexen i tullkodexens system
20. Såväl TMT, i egenskap av klagande i målet vid den nationella domstolen, som den nederländska regeringen har i sina yttranden hänvisat till underrättelsens systematiska inordning i tullkodexen samt till underrättelsens funktion.
21. Möjligheten att, under de förutsättningar som anges i artikel 221.2 i tullkodexen, helt avstå från att lämna en underrättelse innebär, enligt den nederländska regeringen, att underlåtenheten att lämna en underrättelse inte förändrar det förhållandet att tullen lagligen skall betalas. Detta påstående är emellertid inte övertygande. Enligt artikel 221.2 i tullkodexen krävs det nämligen att det, i stället för den uteblivna underrättelsen, har tagits upp en uppgift om det utestående tullbeloppet i tulldeklarationen. Denna bestämmelse kan således även tolkas på så sätt att en sådan uppgift övertar underrättelsens funktion, även vad beträffar uttrycket ”som lagligen skall betalas”.
22. TMT har gjort gällande att tullskuld i artikel 4 punkt 9 i tullkodexen definieras som en persons skyldighet att erlägga den importtull (tullskuld vid import) eller den exporttull (tullskuld vid export) som gäller för särskilda varor enligt gällande gemenskapsbestämmelser. Betalningsskyldigheten uppstår emellertid först när underrättelsen enligt artikel 221.1 i tullkodexen lämnas. Detta är riktigt endast i det avseendet att betalningsfristen i normalfallet (artikel 222.1 a i tullkodexen) först börjar löpa när underrättelsen har lämnats. Detta saknar emellertid betydelse för frågan från vilken tidpunkt gäldenären i princip är skyldig att betala tullskulden, eftersom man måste skilja mellan, och göra skilda bedömningar avseende, huruvida en fordran föreligger och huruvida den har förfallit till betalning. Därför följer det inte av artikel 4 punkt 9 i tullkodexen, som avser betalningsskyldighet, att denna uppkommer först när fordran har förfallit till betalning och således efter det att en underrättelse har lämnats.
23. Formuleringen av artikel 221.3 i tullkodexen talar tvärtom för den angivna tolkningen att strikt skilja mellan när tullskulden uppkommer och när den förfaller till betalning. I artikel 221.3 första meningen i tullkodexen anges en frist för underrättelsen från den dag då tullskulden uppkom, vilket ger uttryck åt att den avgörande omständigheten för tullskuldens uppkomst redan inträffat vid den tidpunkt då underrättelsen lämnas. Även lydelsen av artikel 221.3 andra meningen i tullkodexen, enligt vilken tullmyndigheterna – under de där angivna förutsättningarna – ges möjlighet att lämna underrättelsen även efter utgången av denna frist, om de (alltså före det att underrättelsen lämnas) inte har kunnat fastställa det exakta belopp som lagligen skall betalas, talar för denna tolkning.
24. Den nederländska regeringen har dessutom gjort gällande att det i artikel 236.1 andra stycket i tullkodexen föreskrivs att import- eller exporttullar skall efterges i det fall tullbeloppet då tullen bokfördes inte var det som lagligen skulle betalas, vilket talar emot att underrättelsen är avgörande för vilket belopp som lagligen skall betalas. Om man antar att underrättelsen är avgörande för vilket belopp som lagligen skall betalas, skulle ett belopp – med tanke på att underrättelsen enligt artikel 221.1 i tullkodexen tidsmässigt följer efter bokföringen – vid tidpunkten för bokföringen i så fall faktiskt aldrig vara det belopp som lagligen skall betalas, vilket innebär att eftergift alltid skulle vara aktuellt. Därför måste det aktuella beloppet vara det som lagligen skall betalas redan innan bokföringen sker och underrättelsen lämnas.
25. Även underrättelsens plats och funktion i tullkodexens system talar alltså för att underrättelsen inte kan anses vara avgörande för vilket belopp som lagligen skall betalas.
2. Användning av uttrycket ”som lagligen skall betalas” i andra bestämmelser i tullkodexen
26. Även användningen av uttrycket ”som lagligen skall betalas” i andra bestämmelser i tullkodexen kan ge en viss ledning för hur uttrycket skall förstås.
27. Kommissionen har i sitt yttrande gjort gällande att hänvisningen till det belopp som lagligen skall betalas i artikel 220 respektive artikel 228 i tullkodexen avser beräkningen av beloppet på grundval av Europeiska gemenskapernas tulltaxa, vilket visar att användningen av detta uttryck i tullkodexen uteslutande avser beräkningen av tullbeloppet. Denna slutsats är emellertid inte övertygande. Såväl artikel 220 som artikel 228.2 andra meningen i tullkodexen rör visserligen enligt sin ordalydelse entydigt och klart (endast) beräkningen av tullskulden. Detta är emellertid inte fallet vad beträffar artikel 236.1 i tullkodexen.
28. Artikel 217 i tullkodexen, som rör bokföringen, vilken kommissionen åberopat till stöd för samma argument, hänför sig i första punkten andra stycket b till ”det tullbelopp som lagligen skall betalas”. Detta tyder på att förutsättningarna för att ett belopp är det som lagligen skall betalas måste vara uppfyllda redan innan det bokförs.
29. Den av kommissionen åberopade artikel 201.3 tredje meningen i tullkodexen är formulerad på ett liknande sätt, ”att de lagenliga tullarna helt eller delvis inte uppbärs”, vilket tyder på att det rör sig om tullar som (redan) fastställts enligt lag, som därefter uppbärs eller ej.
30. Kommissionen har dessutom gjort gällande att det även av artikel 20.1 i tullkodexen framgår att det enda grundlaget för den tull som skall betalas är Europeiska gemenskapernas tulltaxa, och att uttrycket ”som lagligen skall betalas” alltså endast hänför sig till beräkningen av tullen. Enligt artikel 20.1 skall den tull som lagligen skall betalas om en tullskuld uppstår grundas på Europeiska gemenskapernas tulltaxa. Denna formulering tyder således, om den läses för sig, på att det avgörande för huruvida en tull är den som lagligen skall betalas endast är att tullen har beräknats på rätt sätt.
31. Av artikel 20.1 i tullkodexen framgår emellertid också att tullarna redan ”om en tullskuld uppstår” är de som lagligen skall betalas. Uppkomsten av en tullskuld regleras i avdelning VII, kapitel 2, i tullkodexen. Enligt dessa bestämmelser uppstår tullskulden vid import av varor respektive när varorna övergår till fri omsättning vid den tidpunkt då tulldeklarationen tas emot. Kravet på att en underrättelse om den tullskuld som fastställts av tullmyndigheterna skall lämnas (artikel 221) samt den funktion som underrättelsen har, nämligen att tullskulden förfaller till betalning och därmed att den betalningsfrist som föreskrivs i artikel 222 i tullkodexen börjar löpa, regleras däremot särskilt i kapitel 3 i avdelning VII, med rubriken ”Uppbörd av tullskulden”, i tullkodexen. Av denna uppdelning mellan förekomsten av fordringen och dess uppbörd följer vidare att uppkomsten av tullskulden inte är beroende av den (därefter följande) underrättelsen och att underrättelsen inte heller har någon inverkan på förekomsten av tullskulden.
32. Kommissionen grundar även sin argumentation på artikel 79 i tullkodexen. Även i artikel 79 andra meningen avses uttrycket ”som lagligen skall betalas”, genom att det i den föreskrivs att ”lagenliga tullar [skall] debiteras”.
33. Eftersom underrättelsen utgör en del av den i avdelning VII, kapitel 3, reglerade uppbörden av tullen, följer även av denna formulering att tullen redan innan uppbörden inleds genom bokföringen enligt artikel 217 i tullkodexen är den som lagligen skall betalas i den mening som avses i tullkodexen.
34. Även användningen av uttrycket ”som lagligen skall betalas” i andra bestämmelser i tullkodexen stödjer följaktligen tolkningen att underrättelsen inte har någon betydelse för huruvida ett belopp är det som lagligen skall betalas.
3. Förordning (EEG, Euratom) nr 1552/89
35. Den nederländska regeringen har i sitt yttrande gjort gällande att en av underrättelsens funktioner enligt artikel 221.1 i tullkodexen framgår av förordning nr 1552/89.(6) I artikel 2.1 första meningen i denna förordning fastställs att gemenskapens anspråk på egna medel anses fastställda ”så snart som villkoren i tullföreskrifterna uppfyllts i fråga om bokföring av anspråksbeloppet och underrättelse till den betalningsskyldige om beloppet”. Till skillnad från den tidigare lydelsen ”så snart som den betalningsskyldige är känd och gemenskapens anspråk kan beräknas av de behöriga administrativa myndigheterna i enlighet med alla relevanta gemenskapsbestämmelser” (min kursivering), kan man av ordalydelsen av den ändrade lydelsen inte dra någon slutsats angående huruvida de nämnda tullföreskrifterna endast avser gemenskapsrättsliga föreskrifter eller även föreskrifter i nationell rätt.
36. Med avseende på tolkningsfrågan finns det därför inte någon anledning att jämföra denna bestämmelse med bestämmelserna i tullkodexen.
4. De bestämmelser som gällde före artikel 236 respektive artikel 221 i tullkodexen
37. TMT har i sitt yttrande ansett att det är möjligt att av de artiklar som föregick artiklarna 236 och 221 i tullkodexen sluta sig till den riktiga tolkningen av de numera gällande bestämmelserna.
38. TMT har med stöd av ordalydelsen i den bestämmelse som föregick artikel 236.1 i tullkodexen, nämligen artikel 2.1 i rådets förordning (EEG) nr 1430/79,(7) gjort gällande att det i denna föreskrivs att återbetalning skall ske så snart det bokförda beloppet överstiger det belopp som lagligen skall betalas – oavsett skälet till detta. Den senare bestämmelsen har inte medfört att detta ändrats.
39. Det kan i detta fall lämnas öppet huruvida tullkodexen var avsedd att medföra ändringar.(8) Även om det i den tidigare bestämmelsen visserligen föreskrevs att det inte har någon betydelse av vilket skäl beloppet inte lagligen skall betalas, så skall det i förevarande fall även prövas huruvida beloppet, trots att en nationell bestämmelse om behörighet har åsidosatts i samband med underrättelsen, överhuvudtaget lagligen skall betalas i den mening som avses i artikel 236.1 i tullkodexen. TMT kan endast komma till slutsatsen att beloppet inte lagligen skall betalas genom att utgå från att det aktuella beloppet först blir en skuld när en vederbörlig underrättelse har lämnats. Det är emellertid just detta som är i fråga i förevarande mål.
40. Enligt den nämnda bestämmelsen i artikel 2.1 i förordning (EEG) nr 1430/79 skall i varje fall ”importtullar återbetalas eller efterges i den mån de behöriga myndigheterna finner det styrkt att det bokförda beloppet av något skäl överstiger den tull som lagligen skall betalas”. Även detta talar för att möjligheten till återbetalning av överskjutande tullbelopp som gäldenären inte är skyldig att betala endast avser sådana fall då de underlag som låg till grund för beräkningen av tullbeloppet var felaktiga och tullskulden på grund av detta fastställts till ett felaktigt belopp.(9) Detta uttrycks dessutom i skälen i förordning nr 1430/79, i vilka det särskilt hänvisas till räkne- och skrivfel samt oriktiga respektive ofullständiga tulldokument. Vidare hänvisas till artikel 1.1 i förordning (EEG) nr 3040/83,(10) vilken i form av en legaldefinition preciserar att det med ”tull som lagligen skall uppbäras” i den mening som avses i artikel 2.1 i förordning nr 1430/79 skall förstås den importtull ”som enligt de bestämmelser som gällde då deklarationen om övergång till fri omsättning mottogs – bland annat bestämmelserna om nedsatt tull eller nolltullsats – skulle uppbäras för de aktuella varorna, om alla uppgifter som var nödvändiga för att tillämpa dessa bestämmelser var korrekt angivna och alla nödvändiga handlingar hade lagts fram, och om de av de behöriga myndigheterna faktiskt hade lagts till grund för beräkningen av dessa tullar”.(11)
41. Av detta framgår att de argument som grundar sig på artikel 2.1 i förordning (EEG) nr 1430/79 inte kan godtas.
42. TMT har vidare åberopat den bestämmelse som föregick artikel 221.1 i tullkodexen, nämligen artikel 6.1 i förordning (EEG) nr 1854/89.(12) I denna föreskrevs, i likhet med den nu gällande artikel 221.1 i tullkodexen och i denna del lika lydande, att en underrättelse skulle lämnas ”på lämpligt sätt”. TMT anser att om de nationella bestämmelserna härom(13) åsidosattes medan artikel 6.1 i förordning (EEG) nr 1854/89 var i kraft, så åsidosattes även denna artikel.(14) Den efterföljande bestämmelsen i artikel 221.1 i tullkodexen har inte medfört att detta ändrats.
43. Det finns ingen rättspraxis – som här är av intresse – angående tolkningen av artikel 6.1 i förordning nr 1854/89. Det enda avgörandet som avser denna bestämmelse(15) rör endast den frist som föreskrivs i denna bestämmelse, men inte betydelsen av kravet på att en underrättelse skall lämnas på lämpligt sätt. Även om den tolkning TMT förespråkar är riktig, innebär detta inte att ett åsidosättande av kravet på att underrättelse skall lämnas på lämpligt sätt har någon inverkan på betydelse av uttrycket ”som lagligen skall betalas”.
44. Det kan därför fastställas att de nämnda tidigare bestämmelserna inte utgör stöd för den av TMT förespråkade tolkningen av artikel 236.1 i tullkodexen.
C – Teleologisk tolkning
45. Slutligen kan ledning för tolkningen av uttrycket ”som lagligen skall betalas” hämtas från bestämmelsens mål och syfte.
46. Importtullar utgör gemenskapens egna medel och omfattas av gemenskapens exklusiva kompetens.(16) Härav följer – som den nederländska regeringen med fog har anfört – ett särskilt intresse av en enhetlig tillämpning inom hela gemenskapen, varför eventuella egenheter i nationell rätt är strikt begränsade genom tullkodexen.(17)
47. Om man antar att TMT:s påstående är riktigt och att en vederbörlig underrättelse utgör ett villkor för att ett belopp skall anses vara det som lagligen skall betalas, är innehållet i nationella bestämmelser avgörande för huruvida återbetalning av tull enligt artikel 236.1 i tullkodexen kan äga rum. Dessa bestämmelser kan skilja sig avsevärt åt – även och just med avseende på under vilka omständigheter den nödvändiga underrättelsen skall anses ha lämnats på vederbörligt sätt. Om man utgår från detta påstående är det följaktligen inte möjligt att säkerställa en enhetlig tillämpning av tullkodexen. Detta påverkar inte enbart EG-budgeten, utan kan även på grund av den eventuellt skiftande nationella praxisen från medlemsstat till medlemsstat leda till att konkurrensen snedvrids. Därför måste uttrycket ”som lagligen skall betalas” tolkas på så sätt att det endast hänför sig till en (gemenskapsrättslig) avgörande omständighet för uppkomsten av en tullskuld.
48. Av samma anledning kan inte heller de argument som bygger på artikel 221.3 i tullkodexen godtas. I detta hänseende har TMT gjort gällande att den där föreskrivna treårsfristen inte har något ändamål, om utgången av fristen inte har någon betydelse för egenskapen ”som lagligen skall betalas”. TMT har med fog påpekat att utgången av fristen enligt den motsatta uppfattningen – som här företräds – inte leder till att tullskulden inte (längre) lagligen skall betalas i den mening som avses i artikel 236.1 i tullkodexen. Utgången av fristen förhindrar emellertid att den därpå följande underrättelsen kan lämnas och därmed att tullskulden kan göras gällande, och medför alltså konsekvenser i de fall då tullskulden ännu inte har betalats. I dessa fall leder den till att den (uppkomna) tullskulden aldrig förfaller till betalning.(18) Varje annan tolkning medför dessutom att innehållet i nationella bestämmelser, till vilka artikel 221.1 i tullkodexen hänvisar genom formuleringen ”på lämpligt sätt”, blir avgörande för huruvida en återbetalning av gemenskapsrättsliga intäkter, som importtullarna tillhör, kan ske. Detta kan med tanke på kravet på en enhetlig tolkning inom hela gemenskapen och den därmed sammanhängande likabehandlingen av alla tullgäldenärer inte vara det som avses med bestämmelsen.(19)
49. TMT:s argument angående artikel 243 i tullkodexen medför ingen annan bedömning. TMT har nämligen i detta sammanhang gjort gällande att underrättelsen enligt artikel 221.1 i tullkodexen inte utgör ett beslut i den mening som avses i artikel 243 i tullkodexen. TMT har till stöd för detta påstående anfört att det i annat fall, genom artikel 243 i tullkodexen å ena sidan och ansökan om återbetalning enligt artikel 236 å andra sidan, finns två rättsmedel som överlappar varandra och har i stort sett samma syfte. TMT har vidare anfört att underrättelsen följer nationell rätt, vilket – om man inte godtar detta påstående – innebär att nationell rätt blir föremål för den prövning som skall ske i samband med ett överklagande enligt artikel 243 i tullkodexen och att nationell rätt blir avgörande för det beslut som fattas. Av detta följer att den berörda personen – med hänvisning till underrättelsen – endast kan begära återbetalning eller eftergift enligt artikel 236 i tullkodexen. Först beslutet i detta hänseende utgör sedan ett beslut i den mening som avses i artikel 243 i tullkodexen. Detta leder emellertid, enligt TMT, till att det rättsliga skyddet med avseende på underrättelsen är bristfälligt, om felaktigheter i underrättelsen inte kan göras gällande i samband med en begäran enligt artikel 236.1 i tullkodexen.
50. Den nämnda bristen i det rättsliga skyddet uppkommer emellertid först om man antar att det inte är möjligt att överklaga underrättelsen med stöd av rättsmedlet i artikel 243 i tullkodexen. Huruvida detta antagande är riktigt kan i detta fall lämnas öppet. Detta argument, som påstås förhindra just att nationella bestämmelser blir avgörande, leder nämligen till att felaktigheter i underrättelsen som följer av nationella bestämmelser kan påverka beslutet rörande ansökan om återbetalning, och till att nationella skillnader därmed slår igenom i gemenskapsrättens tullbestämmelser.
51. Även av den teleologiska tolkningen följer således att tullbeloppet är det ”som lagligen skall betalas” oavsett eventuella felaktigheter i underrättelsen som följer av nationella bestämmelser.
VI – Förslag till avgörande
52. Jag föreslår därför att domstolen skall besvara den tolkningsfråga som ställts av College van Beroep voor het bedrijfsleven på följande sätt:
Uttrycket ”som lagligen [skall] betalas” i artikel 236 i tullkodexen (rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen) skall tolkas på så sätt att detta uttryck hänför sig till villkoren i avdelning VII, kapitel 2, i tullkodexen för uppkomsten av en tullskuld, men inte till nationella bestämmelser som ligger till grund eller kan ligga till grund för felaktigheter i den underrättelse som avses i artikel 221.1 i tullkodexen, och att tullbeloppet då tullen betalades följaktligen är det som lagligen skall betalas i den mening som avses i artikel 236 i tullkodexen, även om underrättelsen inte har lämnats ”på lämpligt sätt” och därmed i strid med artikel 221.1 i tullkodexen.
1 – Originalspråk: tyska.
2 – Rådets förordning av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4) (nedan kallad tullkodexen).
3 – Dom av den 6 oktober 1982 i mål 283/81, Cilfit (REG 1982, s. 3415; svensk specialutgåva, volym 6, s. 513), punkt 18, av den 14 december 1988 i mål 291/87, Huber (REG 1988, s. 6449), punkt 11, och av den 17 december 1998 i mål C-236/97, Codan (REG 1998, s. I‑8679), punkt 25.
4 – Dom av den 12 november 1969 i mål 29/69, Stauder (REG 1969, s. 419; svensk specialutgåva, volym 1, s. 421), punkt 3, av den 12 juli 1979 i mål 9/79, Koschniske (REG 1979, s. 2717), punkterna 6–7, och av den 7 juli 1988 i mål 55/87, Moksel (REG 1988, s. 3845), punkt 15.
5 – ”Skyldigt efter lovgivningen” i den danska, ”legally owed” i den engelska, ”légalement dû” i den franska, ”legalmente dovuto” i den italienska, ”wettelijk verschuldigd” i den nederländska, ”legalmente devido” i den portugisiska och ”legalmente debido” i den spanska versionen.
6 – Rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1552/89 av den 29 maj 1989 om genomförande av beslut 88/376/EEG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 155, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 4, s. 41), i dess lydelse enligt artikel 1 i rådets förordning (Euratom, EG) nr 1355/96 av den 8 juli 1996 (EGT L 175, s. 3). Denna lydelse motsvarar artikel 2.1 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000 av den 22 maj 2000 om genomförande av beslut 94/728/EG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 130, s. 1).
7 – Rådets förordning av den 2 juli 1979 om återbetalning eller eftergift av import- eller exporttull (EGT L 175, s. 1).
8 – Det första skälet i tullkodexen talar för detta. Det har följande lydelse: ”Gemenskapen bygger på en tullunion. För att främja intressena för både marknadsaktörerna inom gemenskapen och tullmyndigheterna är det lämpligt att samla alla tullbestämmelser, som för närvarande finns i ett stort antal gemenskapsförordningar och gemenskapsdirektiv, i en tullkodex. Denna åtgärd är av grundläggande betydelse för den inre marknaden.” Så även Witte, Das Neue am neuen Zollkodex der Gemeinschaft, ZfZ 1993, s. 162, på s. 167, och Fabian, ”Erstattung, Erlass und Nacherhebung von Einfuhr- und Ausfuhrabgaben der Europäischen Gemeinschaft” (1994), s. 48.
9 – Jämför de typfall som anges av Fabian (ovan fotnot 8), sidan 48 och följande sidor.
10 – Kommissionens förordning (EEG) nr 3040/83 av den 28 oktober 1983 om genomförande av artiklarna 2 och 14 i rådets förordning (EEG) nr 1430/79 om återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar (EGT L 297, s. 13).
11 – En liknande tolkning följer av dom av den 18 april 1991 i mål C‑79/89, Brown Boveri (REG 1991, s. I‑1853), punkterna 33–34, angående den felaktiga materiella uppbörden av tull (med avseende på artikel 2.1 i förordning nr 1430/79). Se även Friedrich, ”Erstattung, Erlass und Nacherhebung von Zöllen, Steuern und Abgaben”, i: Kruse (utgivare), Zölle, Verbrauchssteuern, europäisches Marktordnungsrecht (1988), s. 118.
12 – Rådets förordning (EEG) nr 1854/89 av den 14 juni 1989 om bokföring av import- och exporttullar, som utgör en tullskuld, och om villkoren för betalning av dessa (EGT L 186, s. 1).
13 – Se ovan, punkt 8.
14 – Närmare bestämt på grund av att artikel 6.1 i förordning nr 1854/89 hänvisade till medlemsstaternas rätt att bestämma i vilken form underrättelsen skulle lämnas.
15 – Dom av den 7 september 1999 i mål C-61/98, De Haan Beheer (REG 1999, s. I‑5003).
16 – Jämför artiklarna 26 EG, 95 EG, 133 EG och 269 EG samt artikel 2.1 i rådets beslut 94/728/EG, Euratom av den 31 oktober 1994 (EGT L 293, s. 9; svensk specialutgåva, område 1, volym 3, s. 192), i dess lydelse enligt rådets beslut 2000/597/EG, Euratom av den 29 september 2000 om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel (EGT L 253, s. 42).
17 – Till exempel återbetalning och eftergift av tull enligt artiklarna 235 och 236 i tullkodexen, förlängningen av betalningsfristen enligt artikel 222.1 i tullkodexen, uppskjutande av betalningsskyldigheten enligt artikel 222.2 i tullkodexen, anstånd med betalning enligt artiklarna 224–228 i tullkodexen och nedsättning av eller befrielse från dröjsmålsränta enligt artikel 232.1 och 232.2 i tullkodexen.
18 – Se även Witte (ovan fotnot 8), s. 162, på s. 167.
19 – Jämför dom av den 14 november 1985 i mål 299/84, Karl-Heinz Neuman (REG 1985, s. 3663), punkt 25.