1. Internationella avtal – Gemenskapens avtal – Havsrättskonventionen
(Artiklarna 175.1 EG och 176 EG)
2. Internationella avtal – Gemenskapens avtal – Havsrättskonventionen
(Artiklarna 220 EG, 227 EG och 292 EG)
3. Medlemsstater – Skyldigheter
(Artiklarna 227 EG, 292 EG, 142 EA och 193 EA)
4. Medlemsstater – Skyldigheter – Allmän skyldighet enligt artikel 10 EG
(Artiklarna 10 EG och 292 EG)
5. Medlemsstater – Skyldigheter – Samarbetsskyldighet
(Artiklarna 10 EG och 192 EA)
1. Artikel 175.1 EG är den riktiga rättsliga grunden för ingående av internationella avtal om miljöskydd på gemenskapens vägnar. Denna behörighet för gemenskapen avseende yttre förbindelser på miljöskyddsområdet är, såsom framgår av artikel 176 EG, inte exklusiv utan i princip delad mellan gemenskapen och medlemsstaterna. Frågan huruvida en bestämmelse i ett blandat avtal omfattas av gemenskapens behörighet rör emellertid tilldelningen och följaktligen själva förekomsten av en sådan behörighet, inte huruvida den är exklusiv eller delad. Av detta följer att det i princip inte är avgörande för gemenskapens behörighet avseende yttre förbindelser på havsmiljöskyddsområdet att det antas sekundära rättsakter som omfattar berörda frågor och kan påverkas om medlemsstater deltar i ingåendet av avtalet i fråga. Gemenskapen kan i själva verket ingå avtal på miljöskyddsområdet även ifall de specifika frågor som dessa avtal omfattar ännu inte eller endast till en mindre del är föremål för lagstiftning på gemenskapsnivån och gemenskapslagstiftningen följaktligen inte kan påverkas av avtalet.
I det specifika sammanhang som Förenta nationernas havsrättskonvention utgör är en överföring av delad behörighet till gemenskapen dock villkorad av att det finns gemenskapsregler på de områden som de berörda bestämmelserna i konventionen gäller, oavsett deras räckvidd och art. De områden som omfattas av de bestämmelser i Konventionen om förhindrande av havsföroreningar, särskilt artiklarna 123, 192–194, 197, 206, 207, 211 och 213, tycks i mycket stor utsträckning vara reglerade genom gemenskapsrättsakter, varav flera uttryckligen nämns i bilagan till den förklaring om gemenskapens behörighet som bifogades rådets beslut 98/392, genom vilket konventionen godkändes på gemenskapens vägnar. Av detta följer att nämnda konventionsbestämmelser omfattas av en behörighet för gemenskapen som denna har valt att utöva genom att ansluta sig till konventionen. Dessa bestämmelser utgör därmed en integrerad del av gemenskapens rättsordning. Domstolen är därmed behörig att pröva tvister om tolkningen och tillämpningen av dessa bestämmelser och att bedöma huruvida de iakttagits av en medlemsstat.
(se punkterna 90, 92–95, 108, 110, 120 och 121)
2. Ett internationellt avtal, såsom Förenta nationernas havsrättskonvention, kan inte inkräkta på den behörighetsordning som slagits fast i fördragen och därmed på autonomin hos gemenskapens rättsordning, vilken domstolen enligt artikel 220 EG har att säkerställa. Domstolens exklusiva behörighet bekräftas i artikel 292 EG, enligt vilken medlemsstaterna förbinder sig att inte lösa tvister om tolkningen eller tillämpningen av EG-fördraget på annat sätt än som bestämts genom fördraget. Konventionen ger dessutom utrymme för att undvika just ett sådant intrång i domstolens exklusiva behörighet, så att autonomin hos gemenskapens rättsordning skall kunna bevaras. Det framgår av artikel 282 EG i konventionen att EG-fördragets system för att lösa tvister i princip har företräde framför det som föreskrivs i del XV i konventionen, eftersom det förstnämnda innehåller förfaranden som leder till bindande avgöranden av tvister mellan medlemsstater.
Av detta följer att artiklarna 220 EG och 292 EG utgör hinder för en medlemsstat att vända sig till en skiljedomstol inrättad enligt bilaga VII till konventionen med en sådan tvist som rör tolkning och tillämpning av bestämmelser i konventionen som omfattas av en behörighet för gemenskapen som denna har utövat genom att ansluta sig till konventionen, varvid dessa bestämmelser utgör en integrerad del av gemenskapens rättsordning. Eftersom det i detta fall är fråga om en tvist mellan två medlemsstater angående ett påstått åsidosättande av skyldigheter enligt gemenskapsrätten genom nämnda bestämmelser i konventionen, omfattas denna tvist uppenbarligen av ett av de sätt för tvistlösning som föreskrivs i fördraget i den mening som avses i artikel 292 EG, nämligen förfarandet i artikel 227 EG.
(se punkterna 123–126, 128 och 133)
3. Att en medlemsstat ger in gemenskapsrättsakter som omfattas av EG- och Euratomfördragen till en annan rättsinstans än domstolen, såsom en skiljedomstol upprättad enligt bilaga VII till Förenta nationernas havsrättskonvention för att dessa skulle tolkas och tillämpas inom ramen för ett förfarande som syftade till att det skulle fastställas att en annan medlemsstat hade åsidosatt bestämmelser i dessa rättsakter strider mot medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 292 EG respektive artikel 193 EA att iaktta domstolens exklusiva behörighet att pröva tvister om tolkningen och tillämpningen av gemenskapsrättsliga bestämmelser genom att bland annat använda sig av de förfaranden som föreskrivs i artiklarna 227 EG och 142 EA för att få fastställt att en annan medlemsstat åsidosatt dessa bestämmelser. Att inleda och driva ett förfarande vid skiljedomstolen under dessa omständigheter medför dessutom en uppenbar risk för att den behörighetsordning som slagits fast i fördragen, och därmed autonomin hos gemenskapens rättsordning, undergrävs.
(se punkterna 151, 152 och 154)
4. Medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 292 EG att använda sig av gemenskapens system för domstolsprövning och att iaktta domstolens exklusiva behörighet, som är ett grundläggande inslag i detta system, skall förstås som ett specifikt uttryck för deras mer allmänna lojalitetsplikt enligt artikel 10 EG. Det går således inte att finna något åsidosättande av de allmänna skyldigheter som framgår av artikel 10 EG om det redan har konstaterats att en medlemsstat har åsidosatt sina mer specifika gemenskapsrättsliga skyldigheter enligt artikel 292 EG.
(se punkterna 169 och 171)
5. Medlemsstaterna och gemenskapens institutioner har en skyldighet till nära samarbete för att genomföra de förpliktelser de åtagit sig med stöd av en delad behörighet för att ingå ett blandat avtal. Så är särskilt fallet i en tvist som, liksom den i förevarande fall, väsentligen rör åtaganden enligt ett blandat avtal som tillhör ett område där gemenskapens respektive medlemsstaternas behörighet kan vara nära sammanbundna. Att vända sig till en sådan rättsinstans som en skiljedomstol upprättad enligt bilaga VII i Förenta nationernas havsrättskonvention för att lösa en tvist av denna art medför en risk för att en annan rättsinstans än EG-domstolen prövar räckvidden av de skyldigheter som åligger medlemsstaterna enligt gemenskapsrätten.
Under dessa omständigheter innebar skyldigheten till nära samarbete inom ramen för ett blandat avtal för en medlemsstats del en plikt att i förväg lämna upplysningar till och rådgöra med behöriga gemenskapsorgan innan staten i fråga inleder ett tvistlösningsförfarande inom ramen för konventionen.
(se punkterna 175–177 och 179)