Mål C-451/03

Servizi Ausiliari Dottori Commercialisti Srl

mot

Giuseppe Calafiori

(begäran om förhandsavgörande från Corte d’appello di Milano)

”Etableringsfrihet – Frihet att tillhandahålla tjänster – Konkurrensregler som är tillämpliga på företag – Statligt stöd – Centra för biträde i skattefrågor – Bedrivande av viss verksamhet i form av rådgivning och biträde i skattefrågor – Ensamrätt – Ersättning för denna verksamhet”

Förslag till avgörande av generaladvokat D. Ruiz‑Jarabo Colomer föredraget den 28 juni 2005

Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 30 mars 2006

Sammanfattning av domen

1. Konkurrens – Statliga företag och företag som av medlemsstaterna erhåller särskilda eller exklusiva rättigheter – Skapande av en dominerande ställning

(Artiklarna 82 EG och 86.1 EG)

2. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet

3. Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Frihet att tillhandahålla tjänster

(Artiklarna 43 EG och 49 EG)

4. Statligt stöd – Begrepp

(Artikel 87.1 EG)

1. Enbart det förhållandet att beviljandet av särskilda eller exklusiva rättigheter i den mening som avses i artikel 86.1 EG ger upphov till en dominerande ställning är inte i sig oförenligt med artikel 82 EG. En medlemsstat överträder förbuden i dessa båda bestämmelser endast när företaget i fråga, genom utövandet av de särskilda eller exklusiva rättigheter som det har tilldelats, föranleds att missbruka sin dominerande ställning eller när dessa rättigheter kan ge upphov till en situation som föranleder att företaget gör sig skyldigt till sådant missbruk.

(se punkt 23)

2. När, såsom inom ramen för en begäran om förhandsavgörande, samtliga delar av den ifrågavarande verksamheten bedrivs inom en och samma medlemsstat kan ett svar ändå vara till nytta för den nationella domstolen, särskilt om det antas att en medborgare i nämnda medlemsstat enligt nationell rätt skall ha samma rättigheter som medborgare från andra medlemsstater skulle ha haft i samma situation enligt gemenskapsrätten. En sådan fråga skall alltså tas upp till sakprövning eftersom det alltså skall undersökas om de bestämmelser i fördraget som tolkningsfrågan avser hindrar att en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen tillämpas, då tillämpningen avser personer som är bosatta i andra medlemsstater.

(se punkterna 28–30)

3. Artiklarna 43 EG och 49 EG skall tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken centrumen för biträde i skattefrågor (CBS), vilka skall bildas i form av aktiebolag, bedriva sin verksamhet med tillstånd av finansministeriet och endast får bildas av sådana rättssubjekt som anges i lagdekret, har ensamrätt att bedriva viss verksamhet i form av rådgivning och biträde i skattefrågor. En sådan nationell lagstiftning utgör nämligen ett fullständigt hinder för näringsidkare etablerade i andra medlemsstater att få tillträde till den ifrågavarande tjänstemarknaden. Eftersom möjligheten att bilda CBS vidare begränsats till vissa rättssubjekt som uppfyller vissa strikta villkor och till vissa av dessa rättssubjekt som är hemmahörande i den berörda medlemsstaten, kan nämligen en sådan lagstiftning försvåra eller till och med göra det omöjligt för näringsidkare etablerade i andra medlemsländer att utöva sin rätt att etablera sig i den ifrågavarande medlemsstaten för att tillhandahålla de ifrågavarande tjänsterna.

(se punkterna 7, 33, 34 och 50 samt punkt 1 i domslutet)

4. En åtgärd, genom vilken en medlemsstat föreskriver att ersättning skall betalas med statliga medel till vissa företag som har att biträda de skattskyldiga i fråga om upprättande av självdeklaration och ingivande av denna till skattemyndigheten, skall anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG när nivån på ersättningen överskrider vad som krävs för att täcka hela eller delar av de kostnader som har uppkommit i samband med fullgörandet av en skyldighet att tillhandahålla offentliga nyttigheter, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid har erhållits och vidare till en skälig vinst på grund av fullgörandet av denna skyldighet, och när ersättningen inte fastställs på grundval av en undersökning av de kostnader som ett genomsnittligt och välskött företag som försetts med medel för att kunna fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla offentliga nyttigheter skulle ha åsamkats vid fullgörandet av denna skyldighet, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid skulle ha erhållits och till en skälig vinst på grund av fullgörandet av skyldigheten.

(se punkt 72 samt punkt 2 i domslutet)

DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 30 mars 2006 (*)

I mål C-451/03,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Corte d’appello di Milano (Italien), genom beslut av den 15 oktober 2003 som inkom till domstolen den 27 oktober 2003, i målet

Servizi Ausiliari Dottori Commercialisti Srl

mot

Giuseppe Calafiori,

ytterligare deltagare i rättegången:

Pubblico Ministero,

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden A. Rosas samt domarna J. Malenovský, S. von Bahr (referent), A. Borg Barthet och U. Lõhmus,

generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören M. Ferreira,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 25 maj 2005,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Servizi Ausiliari Dottori Commercialisti Srl, genom F. Capelli och M. Valcada, avvocati,

– Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av D. Del Gaizo, avvocato dello Stato,

– Europeiska gemenskapernas kommission, genom E. Traversa och V. Di Bucci, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 28 juni 2005 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 4 EG, 10 EG, 82 EG, 86 EG och 98 EG om konkurrens, artiklarna 43 EG, 48 EG och 49 EG om etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster, samt 87 EG om statligt stöd.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan bolaget Servizi Ausiliari Dottori Commercialisti Srl (nedan kallat ADC Servizi) och notarien G. Calafiori, angående dennes beslut att inte i Milanos företagsregister registrera det beslut som stämman i detta bolag fattat om att ändra bolagsordningen.

Tillämpliga nationella bestämmelser

3 De nationella bestämmelserna sådana de framgår av beslutet om hänskjutande kan sammanfattas enligt följande.

4 I lagstiftningsdekret nr 241 av den 9 juli 1997, i dess kompletterade lydelse enligt lagstiftningsdekret nr 490 av den 28 december 1998 (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 241/97), föreskrivs att det endast är vissa centra för biträde i skattefrågor (nedan kallade CBS) som har rätt att bedriva viss verksamhet i form av rådgivning och biträde i skattefrågor, däribland verksamhet som avser den årliga inkomstdeklarationen för löntagare och därmed likställda.

5 Enligt artikel 34.4 i lagstiftningsdekret nr 241/97 är CBS ensamma behöriga att upprätta självdeklaration enligt den förenklade modellen (modell 730), att till den skattskyldige överlämna en kopia av den ifyllda deklarationen och av kvitto på att skatten är betald, och att meddela arbetsgivare som är skyldiga att som källskatt innehålla resultatet av deklarationsberäkningen, så att dessa kan göra en avstämning av källskatten och inge deklarationerna till skattemyndigheten.

6 Enligt artikel 35.2 b i lagstiftningsdekret nr 241/97 är CBS även ensamma behöriga att kontrollera att de uppgifter som förekommer i deklarationen stämmer med bilagorna till densamma.

7 CBS skall bildas i form av aktiebolag som skall bedriva sin verksamhet med tillstånd av finansministeriet. De får endast bildas av de rättssubjekt som anges i artiklarna 32 och 33 i lagstiftningsdekret nr 241/97. Det rör sig i första hand om antingen arbetsgivarorganisationer eller fackföreningar eller av dem utsedda områdesorganisationer med minst 50 000 medlemmar, eller så är det fråga om vissa arbetsgivare som skall innehålla källskatt och som har minst 50 000 löntagare eller om sammanslutningar av arbetstagare som har bildat arbetslöshetskassor (istituti di patronato) och som har minst 50 000 medlemmar. När det gäller vissa rättssubjekt som nämns i lagstiftningsdekret nr 241/97 förefaller möjligheten att bilda CBS vara begränsad till dem som är hemmahörande i Italien.

8 I artikel 33.2 i lagstiftningsdekret nr 241/97 föreskrivs dessutom att CBS bland dem som upptagits i registren över revisorer eller ekonomer skall utse en eller flera personer som skall ansvara för biträdet i skattefrågor.

9 I den ifrågavarande lagstiftningen föreskrivs att CBS skall erhålla ersättning av statliga medel för sin verksamhet. Denna ersättning fastställdes inledningsvis till 25 000 LIT för varje upprättad och översänd deklaration, ett belopp som senare ändrades till cirka 14 euro.

Målet vid den nationella domstolen

10 ADC Servizi är hemmahörande i Milano och hade som verksamhetsföremål att tillhandahålla biträde och rådgivning i redovisningsfrågor och administrativa frågor.

11 En extra bolagsstämma i bolaget beslutade den 25 februari 2003 att godkänna och anta en ny bolagsordning för att därigenom beakta att bolaget även bedrev verksamhet i form av biträde i skattefrågor till företag, arbetstagare och därmed likställda personer samt pensionärer.

12 Den registeransvarige notarien G. Calafiori beslutade att inte föra in ändringsbeslutet i Milanos företagsregister eftersom den ändring av bolagsordningen som innebar att bolaget fick bedriva nämnda verksamhet i form av biträde i skattefrågor enligt honom stred mot artikel 34 i lagstiftningsdekret nr 241/97.

13 ADC Servizi väckte talan vid Tribunale di Milano och yrkade att denna skulle förordna om införande av beslutet i det milanesiska företagsregistret. Nämnda domstol ogillade talan den 15 maj 2003.

14 ADC Servizi överklagade domen till Corte d’appello di Milano på den grunden att bestämmelserna i lagstiftningsdekret nr 241/97 stred mot EG‑fördraget då de innehöll föreskrifter om ensamrätt för CBS att bedriva viss verksamhet i form av rådgivning och biträde i skattefrågor.

15 Corte d’appello di Milano anser att den tvist som målet avser ger upphov till frågor rörande tolkningen av gemenskapsrätten.

16 Den har för det första påpekat att löntagare, pensionärer och personer som är likställda med dessa, på grund av den lagstiftning som här är föremål för prövning, föranleds att vända sig till CBS även när det gäller frågor som inte förbehållits dessa organ, och att detta leder till en snedvriden konkurrens på marknaden. Det aktuella systemet strider därmed mot artiklarna 10 EG, 81 EG, 82 EG och 86 EG.

17 Corte d’appello di Milano har därefter hävdat att en exklusiv behörighet för vissa rättssubjekt, som uppfyller exakt angivna kriterier, att upprätta och inge inkomstdeklarationer hindrar såväl näringsidkare i det egna landet som näringsidkare etablerade i en annan medlemsstat att bedriva sin verksamhet, och att detta hinder utgör en otillåten inskränkning enligt artiklarna 43 EG, 48 EG och 49 EG.

18 Enligt nämnda nationella domstol förefaller slutligen den i punkt 9 i förevarande dom nämnda ersättning som föreskrivs uteslutande för CBS och som tas av statliga medel, vara otillåten enligt artiklarna 87 EG och 88 EG.

Tolkningsfrågorna

19 Corte d’appello di Milano har mot bakgrund av ovanstående beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1) Skall artiklarna 4 EG, 10 EG, 82 EG, 86 EG och 98 EG tolkas så, att de utgör hinder för sådana nationella bestämmelser som dem i [lagstiftningsdekret nr 241/97], även vad gäller den konsoliderade lagen om inkomstskatt (presidentdekret nr 917 av den 22 december 1986) och lag nr 413 av den 30 december 1991, enligt vilka det endast är en kategori rättssubjekt som får bedriva viss verksamhet avseende rådgivning i skattefrågor, nämligen … CBS, varvid andra näringsidkare på området hindras från att bedriva verksamheten på likvärdiga villkor och enligt samma bestämmelser som gäller för den verksamhet som är förbehållen CBS, trots att också dessa andra aktörer är behöriga att utöva yrken på området för rådgivning i skatte- och bokföringsfrågor (ekonomer, revisorer, advokater och arbetskonsulenter)?

2) Skall artiklarna 43 EG, 48 EG och 49 EG tolkas så, att de utgör hinder för sådana nationella bestämmelser som dem i [lagstiftningsdekret nr 241/97] även vad gäller den konsoliderade lagen om inkomstskatt (presidentdekret nr 917 ...) och lag nr 413 av den 30 december 1991, enligt vilka det endast är en kategori rättssubjekt som får bedriva viss verksamhet avseende rådgivning i skattefrågor, nämligen … CBS, varvid andra näringsidkare på området hindras från att bedriva verksamheten på likvärdiga villkor och enligt samma bestämmelser som gäller för den verksamhet som är förbehållen nämnda CBS, trots att också dessa andra aktörer är behöriga att utöva yrken på området för rådgivning i skatte- och bokföringsfrågor (ekonomer, revisorer, advokater och arbetskonsulenter)?

3) Skall artikel 87 EG tolkas så, att en sådan åtgärd som den som följer av bestämmelserna i [lagstiftningsdekret nr 241/97], och då särskilt av dess artikel 38, enligt vilken CBS skall få ersättning med statliga medel för sådan verksamhet som föreskrivs i artikel 34.4 och artikel 37.2 i lagstiftningsdekret nr 241/97, utgör statligt stöd?”

Den första frågan

20 Domstolen påpekar inledningsvis att artiklarna 4 EG och 98 EG innehåller definitioner av de grundläggande principerna för den ekonomiska politiken i gemenskapssystemet och en beskrivning av det sammanhang i vilket konkurrensbestämmelserna i artiklarna 82 EG och 86 EG ingår. Den nationella domstolens hänvisning till artiklarna 4 EG och 98 EG kan mot denna bakgrund inte föranleda något annat svar än vad som följer av en tolkning av artiklarna 82 EG och 86 EG.

21 Domstolen konstaterar därför att den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 82 EG och 86 EG utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen och enligt vilken CBS är ensamma om behörigheten att bedriva viss verksamhet i form av rådgivning och biträde i skattefrågor.

22 Domstolen erinrar i detta avseende om att det enligt artikel 82 EG är otillåtet för ett eller flera företag att missbruka en dominerande ställning på den gemensamma marknaden eller inom en väsentlig del av denna.

23 Det skall också framhållas att enbart det förhållandet att beviljandet av särskilda eller exklusiva rättigheter i den mening som avses i artikel 86.1 EG ger upphov till en dominerande ställning inte i sig är oförenligt med artikel 82 EG. En medlemsstat överträder förbuden i dessa båda bestämmelser endast när företaget i fråga, genom utövandet av de särskilda eller exklusiva rättigheter som det har tilldelats, föranleds att missbruka sin dominerande ställning eller när dessa rättigheter kan ge upphov till en situation som föranleder att företaget gör sig skyldigt till sådant missbruk (dom av den 25 oktober 2001 i mål C‑475/99, Ambulanz Glöckner, REG 2001, s. I‑8089, punkt 39).

24 Frågan blir därför inte bara huruvida den nationella lagstiftningen leder till att CBS ges särskilda eller exklusiva rättigheter i den mening som avses i artikel 86.1 EG utan också huruvida en sådan lagstiftning har kunnat medföra ett missbruk av dominerande ställning.

25 Domstolen påpekar att den, oberoende av huruvida CBS har tilldelats sådana särskilda eller exklusiva rättigheter i den nationella lagstiftningen, varken genom beslutet om hänskjutande eller genom de skriftliga yttrandena har fått ta del av de faktiska och rättsliga omständigheter som krävs för bedömning av om de i artikel 82 EG föreskrivna villkoren för en dominerande ställning eller för missbruk är uppfyllda.

26 Domstolen kan under dessa omständigheter inte ge ett användbart svar på den första frågan.

Den andra frågan

27 Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 43 EG och 49 EG utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken CBS har ensamrätt att bedriva viss verksamhet i form av rådgivning och biträde i skattefrågor.

28 Domstolen påpekar inledningsvis att den italienska regeringen har gjort gällande att denna fråga inte kan tas upp till prövning eftersom samtliga delar av den ifrågavarande verksamheten bedrivs inom en och samma medlemsstat.

29 Det skall i det avseendet noteras att ett svar ändå kan vara till nytta för den nationella domstolen såvida en italiensk medborgare, i ett sådant förfarande som det förevarande, enligt nationell rätt skall ha samma rättigheter som dem som medborgare från andra medlemsstater skulle ha i samma situation enligt gemenskapsrätten (se beslut av den 17 februari 2005 i mål C‑250/03, Mauri, REG 2005, s. I‑1267, punkt 21).

30 Domstolen prövar därför om de bestämmelser i fördraget som tolkningsfrågan avser hindrar att en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen tillämpas, eftersom tillämpningen avser personer som är bosatta i andra medlemsstater.

31 Domstolen erinrar inledningsvis om att det i artiklarna 43 EG och 49 EG föreskrivs att inskränkningar av den fria etableringsrätten respektive av friheten att tillhandahålla tjänster skall avskaffas. Som sådana inskränkningar skall anses varje åtgärd som innebär att utövandet av dessa friheter förbjuds, hindras eller blir mindre attraktivt (se bland annat dom av den 15 januari 2002 i mål C-439/99, kommissionen mot Italien, REG 2002, s. I-305, punkt 22).

32 Det framgår i detta hänseende av beslutet om hänskjutande att nämnda lagstiftningsdekret nr 241/97 ger ensam behörighet till CBS att erbjuda skattskyldiga personer vissa tjänster i form av rådgivning och biträde i skattefrågor, särskilt tjänster i form av biträde i skattefrågor som tillhandahålls löntagare och därmed likställda personer och som avser upprättandet av den förenklade självdeklarationen.

33 När det gäller friheten att tillhandahålla tjänster utgör en sådan nationell lagstiftning ett fullständigt hinder för näringsidkare etablerade i andra medlemsstater att få tillträde till den ifrågavarande tjänstemarknaden, eftersom nämnda verksamhet förbehålls CBS.

34 När det gäller etableringsfriheten kan en sådan lagstiftning försvåra eller till och med göra det omöjligt för näringsidkare etablerade i andra medlemsländer att utöva sin rätt att etablera sig i Italien för att tillhandahålla de ifrågavarande tjänsterna, eftersom möjligheten att bilda CBS begränsats till vissa rättssubjekt som uppfyller vissa strikta villkor och, såsom framgår av den information som lämnats, till vissa av dessa rättssubjekt som är hemmahörande i Italien.

35 Att ge ensam behörighet till CBS att tillhandahålla vissa tjänster i form av rådgivning och biträde i skattefrågor utgör under dessa omständigheter en inskränkning i etableringsfriheten och i friheten att tillhandahålla tjänster, något som i princip är otillåtet enligt artiklarna 43 EG och 49 EG.

36 Bestämmelserna i den nationella lagstiftningen som bara gör det möjligt för vissa i Italien redan hemmahörande rättssubjekt att bilda CBS är diskriminerande. Sådana bestämmelser kan bara motiveras av sådana hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa som föreskrivs i artiklarna 46 EG och 55 EG, vilka inte har åberopats i förevarande fall (dom av den 29 maj 2001 i mål C‑263/99, kommissionen mot Italien, REG 2001, s. I‑4195, punkt 15).

37 Däremot kan de bestämmelser i den ifrågavarande nationella lagstiftningen som är tillämpliga på alla personer eller företag som bedriver verksamhet på värdmedlemsstatens territorium vara berättigade när de svarar mot tvingande hänsyn till allmänintresset, förutsatt att de aktuella åtgärderna är ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se dom av den 17 oktober 2002 i mål C‑79/01, Payroll m.fl., REG 2002 , s. I‑8923, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

38 Domstolen påpekar i detta hänseende att det allmänna intresset att skydda dem som tar emot de ifrågavarande tjänsterna från den skada de skulle kunna orsakas av tjänster som tillhandahålls av personer som inte har erforderlig yrkesskicklighet eller yrkesmoral kan motivera en inskränkning i etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 1991 i mål C‑76/90, Säger, REG 1991, s. I‑4221, punkterna 15–17).

39 Som generaladvokaten betonade i punkt 49 i sitt förslag till avgörande är vissa av de tjänster som bara får tillhandahållas av CBS – såsom att ge den berörde en kopia av deklarationen och av kvittot på att skatten betalats in, inge deklarationen till skattemyndigheten, samt att meddela arbetsgivare som är skyldiga att som källskatt innehålla resultatet av deklarationsberäkningen, så att dessa kan göra en avstämning av källskatten – i huvudsak av enkel karaktär och innebär inte några krav på särskild yrkesskicklighet.

40 Det är uppenbart att dessa tjänster till sin natur inte kan motivera att rätten att tillhandahålla dem begränsas till dem som har viss yrkesskicklighet.

41 Även om vissa uppgifter som är förebehållna CBS däremot skulle visa sig vara mera komplicerade, till exempel kontrollen av huruvida informationen som lämnats i inkomstdeklarationen överensstämmer med bilagorna till densamma, framgår det inte att de sammanslutningar som getts behörighet att bilda CBS lämnar några särskilda garantier i fråga om yrkesskicklighet för fullgörandet av uppgifterna.

42 Som framgår av beslutet om hänskjutande gäller enligt artikel 33.2 i lagstiftningsdekret nr 241/97 att CBS bland dem som upptagits i registren över revisorer eller ekonomer, det vill säga yrkesverksamma personer som inte i eget namn får tillhandahålla de tjänster som förbehållits CBS, skall utse personer som skall ansvara för fullgörandet av dessa uppgifter.

43 Mot bakgrund av dessa omständigheter synes inte bestämmelserna i lagstiftningsdekret nr 241/97 genom den däri föreskrivna ensamrätten för CBS att tillhandahålla vissa tjänster i form av rådgivning och biträde i skattefrågor, vara ägnade att säkerställa det allmänintresse som nämns i punkt 38 i förevarande dom.

44 Den italienska regeringen gjorde vid den muntliga förhandlingen gällande att den ifrågavarande nationella lagstiftningen under alla förhållanden är motiverad med stöd av artiklarna 45 första stycket EG och 55 EG enligt vilka etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster inte är tillämpliga på verksamhet som är förenad med utövandet av offentlig makt.

45 Domstolen erinrar i detta hänseende om att artiklarna 45 EG och 55 EG, i egenskap av undantag från den grundläggande bestämmelsen om etableringsfrihet, skall tolkas på ett sätt som begränsar deras räckvidd till att endast omfatta vad som är absolut nödvändigt för att säkerställa de hänsyn som denna bestämmelse ger medlemsstaterna rätt att skydda (dom av den 15 mars 1988 i mål 147/86, kommissionen mot Grekland, REG 1988, s. 1637, punkt 7, och av den 29 oktober 1998 i mål C‑114/97, kommissionen mot Spanien, REG 1998, s. I‑6717, punkt 34).

46 Enligt fast rättspraxis måste därmed det undantag som föreskrivs i dessa artiklar begränsas till sådan verksamhet som i sig är direkt och specifikt förenad med utövandet av offentlig makt (dom av den 21 juni 1974 i mål 2/74, Reyners, REG 1974, s. 631, svensk specialutgåva, volym 2, s. 309, punkt 45, av den 13 juli 1993 i mål C‑42/92, Thijssen, REG 1993, s. I‑4047, punkt 8, domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Spanien, punkt 35, och dom av den 31 maj 2001 i mål C‑283/99, kommissionen mot Italien, REG 2001, s. I‑4363, punkt 20).

47 Domstolen konstaterar att kontrollen huruvida den information som förekommer i självdeklarationen överensstämmer med bilagorna till denna – något som i och för sig sällan ifrågasätts av skattemyndigheten – inte är direkt och specifikt förenad med utövandet av offentlig makt, utan en åtgärd för att förbereda eller underlätta fullgörandet av de uppgifter som ankommer på skattemyndigheten.

48 Samma sak gäller i fråga om övriga uppgifter som räknas upp i artiklarna 34 och 35 i lagstiftningsdekret nr 241/97 och som den nationella domstolen nämner i sitt beslut om hänskjutande, alltså att till den skattskyldige överlämna en kopia av den ifyllda deklarationen och av kvitto på att skatten är betald, att meddela arbetsgivare som är skyldiga att innehålla källskatt om resultatet av deklarationen så att dessa kan göra en avstämning av källskatten och skicka deklarationerna till skattemyndigheten.

49 Domstolen konstaterar därmed att sådana för CBS förbehållna verksamheter som dem som avses i beslutet om hänskjutande inte omfattas av det undantag som föreskrivs i artiklarna 45 EG och 55 EG.

50 Med hänsyn till vad som anförts ovan skall den andra frågan besvaras med att artiklarna 43 EG och 49 EG skall tolkas så, att de utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken CBS har ensamrätt att bedriva viss verksamhet i form av rådgivning och biträde i skattefrågor.

Den tredje frågan

51 Domstolen påpekar inledningsvis att den hänskjutande domstolen med sin tredje fråga avser såväl artikel 38 i lagstiftningsdekret nr 241/97 om utbetalning av ersättning till CBS, som artikel 34.4 i samma dekret rörande verksamhet i form av det biträde i skattefrågor som CBS tillhandahåller, liksom även artikel 37.2 i nämnda dekret avseende verksamhet i form av biträde i skattefrågor som tillhandahålls av andra subjekt.

52 Motiveringen av det beslut som den nationella domstolen har fattat avser emellertid uteslutande utbetalning av ersättning till CBS.

53 Prövningen av den tredje frågan skall under dessa omständigheter begränsas till ersättning som betalas till CBS i enlighet med artiklarna 34.4 och 38.1 i lagstiftningsdekret nr 241/97.

54 Domstolen konstaterar följaktligen att den hänskjutande domstolen har ställt sin tredje fråga för att få klarhet i huruvida en sådan ersättning som den som i enlighet med artiklarna 34.4 och 38.1 i lagstiftningsdekret nr 241/97 betalas till CBS för upprättande och ingivande av en inkomstdeklaration, utgör ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

55 Domstolen erinrar inledningsvis om att det är fast rättspraxis att samtliga villkor i nämnda bestämmelse skall vara uppfyllda för att en åtgärd skall anses utgöra stöd (se dom av den 21 mars 1990 i mål C-142/87, Belgien mot kommissionen, kallat Tubemeuse, REG 1990, s. I-959, punkt 25, svensk specialutgåva, volym 10, s. 369, av den 14 september 1994 i de förenade målen C-278/92–C-280/92, Spanien mot kommissionen, REG 1994, s. I-4103, punkt 20, av den 16 maj 2002 i mål C-482/99, Frankrike mot kommissionen, REG 2002, s. I-4397, punkt 68, och av den 24 juli 2003 i mål C-280/00, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg, REG 2003, s. I-7747, punkt 74).

56 För det första måste det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra måste denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje skall mottagaren av stödet gynnas. För det fjärde skall åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen.

57 När det gäller det första kravet är detta uppfyllt eftersom den i artikel 38.1 i lagstiftningsdekret nr 241/97 föreskrivna ersättningen belastar statsbudgeten.

58 När det gäller det andra kravet skall det påpekas att betydande belopp kan betalas ut till CBS med stöd av artikel 38.1 i lagstiftningsdekret nr 241/97 och att näringsidkare från andra medlemsstater kan få tillstånd att bilda CBS och få del av dessa belopp. Under sådana förhållanden kan åtgärden i fråga påverka handeln mellan medlemsstaterna.

59 Domstolen erinrar om, i fråga om det tredje och det fjärde kravet, att åtgärder som – oavsett form – direkt eller indirekt gynnar företag, liksom åtgärder som kan anses ge det mottagande företaget ekonomiska fördelar som det inte skulle ha erhållit enligt normala marknadsmässiga villkor, anses utgöra stöd (domen i det ovannämnda målet Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg, punkt 84).

60 En statlig åtgärd omfattas däremot inte av artikel 87.1 EG om den skall anses utgöra ersättning som motsvarar ett vederlag för tjänster som det mottagande företaget har tillhandahållit för att fullgöra skyldigheten att tillhandahålla offentliga nyttigheter, medan den i själva verket inte innebär att dessa företag gynnas ekonomiskt och således inte har som verkan att dessa företag får en mer fördelaktig konkurrensställning än konkurrerande företag (domen i det ovannämnda målet Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg, punkt 87).

61 För att det i ett konkret fall skall kunna anses att en sådan ersättning inte utgör statligt stöd, måste emellertid ett visst antal villkor vara uppfyllda (domen i det ovannämnda målet Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg, punkt 88).

62 För det första skall det mottagande företaget faktiskt ha ålagts skyldigheten att tillhandahålla offentliga nyttigheter, och dessa skyldigheter skall vara klart definierade (domen i det ovannämnda målet Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg, punkt 89).

63 Det är i detta hänseende inte uteslutet att en medlemsstat såsom som ”offentliga nyttigheter” kan betrakta tjänster i form av biträde i skattefrågor som CBS med stöd av artikel 34.4 i lagstiftningsdekret nr 241/97 tillhandahåller löntagare och därmed likställda personer, i syfte att hjälpa skattskyldiga personer att uppfylla sina skattemässiga skyldigheter och att underlätta fullgörandet av de uppgifter som åligger skattemyndigheterna.

64 För det andra skall de kriterier på grundval av vilka ersättningen beräknas vara fastställda i förväg på ett objektivt och öppet sätt, på så sätt att det kan undvikas att ersättningen medför att det mottagande företaget gynnas ekonomiskt i förhållande till konkurrerande företag (domen i det ovannämnda målet Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg, punkt 90).

65 Det förefaller i detta avseende som om den ersättning som fastställts till cirka 14 euro för varje deklaration som upprättats och ingetts till skattemyndigheten räcker för att uppfylla detta krav.

66 För det tredje får ersättningen inte överstiga vad som krävs för att täcka hela eller delar av de kostnader som har uppkommit i samband med skyldigheten att tillhandahålla offentliga nyttigheter, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid har erhållits och till en skälig vinst på grund av fullgörandet av denna skyldighet (domen i det ovannämnda målet Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg, punkt 92).

67 För det fjärde skall storleken av den nödvändiga ersättningen fastställas på grundval av en undersökning av de kostnader som ett genomsnittligt och välskött företag som har försetts med medel för att kunna fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla offentliga nyttigheter skulle ha åsamkats vid fullgörandet av denna skyldighet, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid skulle ha erhållits och till en skälig vinst på grund av fullgörandet av skyldigheten (domen i det ovannämnda målet Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg, punkt 93).

68 Prövningen av dessa två sista krav avseende nivån på den ifrågavarande ersättningen fordrar en bedömning av omständigheterna i målet vid den nationella domstolen.

69 Domstolen erinrar i detta hänseende om att den inte är behörig att bedöma de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen eller att på nationella åtgärder eller situationer tillämpa de gemenskapsrättsliga bestämmelser vars innebörd den tolkat. Dessa frågor faller helt och hållet inom ramen för den nationella domstolens exklusiva behörighet (se dom av den 19 december 1968 i mål 13/68, Salgoil, REG 1968, s. 661, 672, svensk specialutgåva, volym 1, s. 367, av den 23 januari 1975 i mål 51/74, Van der Hulst, REG 1975, s. 79, punkt 12, svensk specialutgåva, volym 2, s. 429, av den 8 februari 1990 i mål C-320/88, Shipping and Forwarding Enterprise Safe, REG 1990, s. I-285, punkt 11, svensk specialutgåva, volym 10, s. 295, av den 5 oktober 1999 i de förenade målen C‑175/98 och C‑177/98, Lirussi och Bizzaro, REG 1999, s. I‑6881, punkt 38, och av den 15 maj 2003 i mål C‑282/00, RAR, REG 2003, s. I‑4741, punkt 47).

70 Det ankommer alltså på den nationella domstolen att mot bakgrund av omständigheterna i målet vid den nationella domstolen bedöma huruvida den i artikel 38.1 i lagstiftningsdekret nr 241/97 föreskrivna ersättningen utgör ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

71 Domstolen påpekar också i detta sammanhang att den nationella domstolen inte är behörig att bedöma om stödåtgärder och stödordningar är förenliga med den gemensamma marknaden. Denna bedömning ankommer uteslutande på Europeiska gemenskapernas kommission som verkar under gemenskapsdomstolarnas överinseende (se dom av den 21 november 1991 i mål C‑354/90, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires och Syndicat national des négociants et transformateurs de saumon, REG 1991, s. I‑5505, punkt 14; svensk specialutgåva, volym 11, s. I‑463, av den 11 juli 1996 i mål C‑39/94, SFEI m.fl., REG 1996, s. I‑3547, punkt 42, och av den 17 juni 1999 i mål C‑295/97, Piaggio, REG 1999, s. I‑3735, punkt 31).

72 Den tredje frågan skall, mot bakgrund av det ovan anförda, besvaras så att en åtgärd, genom vilken en medlemsstat föreskriver att ersättning skall betalas med statliga medel till vissa företag som har att biträda de skattskyldiga i fråga om upprättande av självdeklaration och ingivande av denna till skattemyndigheten, skall anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG när

– nivån på ersättningen överskrider vad som krävs för att täcka hela eller delar av de kostnader som har uppkommit i samband med fullgörandet av en skyldighet att tillhandahålla offentliga nyttigheter, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid har erhållits och till en skälig vinst på grund av fullgörandet av denna skyldighet, och

– ersättningen inte fastställs på grundval av en undersökning av de kostnader som ett genomsnittligt och välskött företag som försetts med medel för att kunna fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla offentliga nyttigheter skulle ha åsamkats vid fullgörandet av denna skyldighet, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid skulle ha erhållits och till en skälig vinst på grund av fullgörandet av skyldigheten.

Rättegångskostnader

73 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

1) Artiklarna 43 EG och 49 EG skall tolkas så, att de utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken centrumen för biträde i skattefrågor har ensamrätt att bedriva viss verksamhet i form av rådgivning och biträde i skattefrågor.

2) En åtgärd, genom vilken en medlemsstat föreskriver att ersättning skall betalas med statliga medel till vissa företag som har att biträda de skattskyldiga i fråga om upprättande av självdeklaration och ingivande av denna till skattemyndigheten, skall anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG när

Underskrifter

* Rättegångsspråk: italienska.